Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3- (Utlåtande 1893:Bulu3 bulu)

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3-

N:o 3.

Ant. till Riksd. kansli den 21 april 1893, kl. 1 e. m.

Utlåtande, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
ändring i §§ 13 och 17 af lagen om rikets mynt den
30 maj 1873.

I en till Riksdagen aflåten proposition, n:o 49, har Kongl. Maj:t
föreslagit Riksdagen att för sin del besluta, att §§ 13 och 17 i lagen
om rikets mynt den 30 maj 1873, sistnämnda § sådan den lyder enligt
kongl. kungörelsen den 17 mars 1876, skola erhålla följande förändrade
lydelse:

§ 13.

Myntstycke af guld-----lagligt betalningsmedel.

Vanstälda eller skadade svenska myntstycken af silfver eller brons
må dock på sätt och tid, hvarom Konungen särskilt förordnar, af myntverket
inlösas till fulla pregelvärdet, när skadan icke förorsakat någon
afsevärd förminskning af myntens vigt och när den, som anmäler sådana
myntstycken till inlösen, kan anses hafva mottagit dem på god
tro och icke åsidosatt vanlig försigtighet vid mottagandet samt anledning
ej heller finnes till antagande, att han sjelf afsigtligen åstadkommit
skadan.

Bih. titt Riksd. Prot. 1893. 6 Sami. 2 Afd. 3 Häft. (N:o 3.)

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

§ 17.

Hvad här ofvan i § 12, § 13, första punkten, samt §§ 14, 15 och
16 stadgadt är om rikets mynt, dess giltighet som betalningsmedel,
dess invexling och utgifvande af statens kassor skall, på sätt mellan
Sverige, Norge och Danmark afslutade konventioner förmå, äfven gälla
om de i öfverensstämmelse med samma konventioner för Norge och
Danmark preglade mynt af guld, silfver eller brons.

Denna Kongl. Maj:ts proposition har af Riksdagens båda kamrar
hänvisats till bankoutskottet, som öfverlemnat densamma till det redan
för andra ärendens behandling tillsatta sammansatta banko- och lagutskottet;
och får detta senare utskott nu afgifva utlåtande öfver
Kongl. Maj:ts förevarande framställning.

Vid 1892 års lagtima riksdag väcktes af enskilde motionärer i
båda kamrarne förslag om åtgärder för aflägsnande ur den allmänna
rörelsen af skadadt silfverskiljemynt, och sedan fullmägtige i riksbanken
blifvit i ämnet hörde samt tillstyrkt en framställning hos Kongl. Maj:t
om framläggande af det förslag till ändring i eller tillägg till lagen om
rikets mynt, som kunde finnas erforderligt för vinnande af det ändamål,
att silfverskiljemyntstycken, som blifvit skadade utan att afsevärd vigtförminskning
inträdt, måtte kunna vid myntverket inlösas till fulla pregelvärdet,
när anledning funnes till det antagande, dels att skadan icke
åkommit myntstycket till följd af bedräglig afsigt, dels ock att innehafvaren
mottagit detsamma på god tro, förmälde Riksdagen för egen
del, att den ansåge, att motionerna borde vinna afseende. Vid jemförelse
mellan den svenska myntlagens stadgande om skadade silfverskiljemynt
och motsvarande stadgande i den danska myntlagen framstode
den förra såsom öfverdrifvet sträng. Den danska myntlagen innehölle
nemligen i § 10 en bestämmelse af följande lydelse: »Finansministeren
er bemyndiget til åt give Erstatning för Munter, der have lidt voldsom
eller ulovlig Beskadigelse, og for falske M0nter, naar der er Grund til
åt antage, åt Ihsendehaveren har modtaget saadan beskadiget eller
falskt M0nt i god Tro og ikke har tilsidesat almindelig Forsigtighed
ved Modtagelsen.» Då inom Riksdagen icke blifvit ifrågasatt, att falskt
mynt skulle af staten inlösas, hade Riksdagen ej heller velat härom
yttra sig. Men sådan ändring i myntlagen, att skadade eller vanstälda

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3. 3

mynt, som på god tro mottagits, kunde inlösas till sitt nominella värde,
borde icke möta några betänkligheter. Om än till en början, efter det
en sådan ändring trädt i kraft, ett jemförelsevis ej ringa antal skadade
eller vanstälda skiljemynt komme att till inlösen presenteras myntverket,
torde detta verks utgifter för sådan inlösen på det hela dock ej
blifva synnerligen afsevärda. En uppsåtlig och i bedräglig afsigt företagen
åverkan på skiljemynt, hvilken för att blifva vinstgifvande måste
bedrifvas i vidsträckt skala, blefve utan tvifvel lätt upptäckt och kunde
således afvärjas, hvaremot det syntes i hög grad oegentligt och i vissa
afseenden äfven menligt, att den allmänna rörelsen skulle tvingas att
behålla ett allt jemt ölcadt antal skadade myntstycken. Då Riksdagen
alltså ansåge, att en ändring af de nuvarande förhållandena i antydd
rigtning vore önsklig och af behofvet påkallad, hade Riksdagen, som
delade den af fullmägtige i Riksbanken i deras ofvanberörda yttrande
jemväl uttalade mening derom, att den åsyftade lagändringen borde utsträckas
derhän, att äfven skadade eller vanstälda bronsmynt kunde
blifva till pregelvärdet inlösta, beslutit att hos Kongl. Maj:t anhålla om
förslag till sådan ändring i myntlagen, som af fullmägtige, enligt hvad
ofvan förmälts, tillstyrkts med anledning af de ofvanberörda motionerna.

Den af Kongl. Maj:t i nu förevarande proposition gjorda framställning
afser att tillgodose de af Riksdagen sålunda uttalade önskningsmål;
och då Kongl. Maj:ts förslag synes utskottet till alla delar uppfylla
desamma, föranlåtes utskottet, under hänvisning till den utredning i
ämnet, som enligt hvad det Kongl. Maj:ts proposition bilagda statsrådsprotokollet
utvisar, blifvit i ärendet åvägabragt, hemställa,

att Riksdagen, med bifall till hvad Kongl. Maj:t
föreslagit, må för sin del besluta, att §§13 och 17 i
lagen om rikets mynt den 30 maj 1873, sistnämnda §
sådan den lyder enligt kongl. kungörelsen den 17
mars 1876, skola erhålla följande ändrade lydelse:

(Nuvarande lydelse.)

§ 13.

(Andrad lydelse.)

Myntstycke af guld---

lagligt betalningsmedel.

Myntstycke af guld — — lagligt
betalningsmedel.

4 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

(Nuvarande lydelse.)

Hvad här ofvan i §§ 12, 13, 14,
15 och 16 stadgadt är om rikets
mynt, dess giltighet som betalningsmedel,
dess invexling och utgifvande
af statens kassor skall,
på sätt mellan Sverige, Norge och
Danmark afslutade konventioner
förmå, äfven gälla om de i öfverensstämmelse
med samma konventioner
för Norge och Danmark
reglade mynt af guld, silfver eller
rons.

De föreskrifter--etc.

(Andrad lydelse.)

Vanstälda eller skadade svenska
myntstycken af silfver eller brons må
dock på sätt och tid, hvarom Konungen
särskildt förordnar, af myntverket
inlösas till fulla pregelvärdet, när
skadan icke förorsakat någon afsevärd
förminskning af myntens vigt
och när den, som anmäler sådana
myntstycken till inlösen, kan anses
hafva mottagit dem på god tro och
icke åsidosatt vanlig försigtighet vid
mottagandet samt anledning ej heller
finnes till antagande, att han sjelf
afsigtligen åstadkommit skadan.

17.

(Andrad lydelse.)

Hvad här ofvan i § 12, § 13,
första punkten, samt §§ 14, 15 och
16 stadgadt är om rikets mynt
o. s. v. (lika med nuvarande lydelse).

Stockholm den 21 april 1893.

På det sammansatta utskottets vägnar:
ARVID GUM.ELIUS.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARE. 1893.