Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2 (Utlåtande 1893:Bulu2 bulu)

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

N:o 2.

Ank. till Riksd. kansli den 21 april 1893, kl. 1 e. m.

Utlåtande, med anledning af väckta motioner om skrifvelser till
Kongl. Maj:t dels angående framläggande af förslag till
omorganisation af bankväsendet i riket och dels angående
indragning af de enskilda bankernas rätt att utgifva
egna sedlar å 10 kronor.

Till bankoutskottet hafva från Andra Kammaren öfverlemnats två
motioner angående bankväsendet, nemligen den ena:

n:o 158, af herr Dalm, som föreslagit, att Riksdagen i skrifvelse
till Kongl. Maj:t. måtte anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes, hufvudsakligen
på de grunder, som i motionen framhållits, till nästa Riksdag framlägga
förslag till omorganisation af vårt bankväsende med afseende på riksbanken
och de enskilda sedelutgifvande bankerna; och äro de sålunda
antydda grunderna följande:

att riksbanken öfvertager all sedelutgifning i landet;
att de enskilda bankerna, för erhållande af stadig ka6sareserv och
derpå grundad möjlighet att upprätthålla afdelningskontor jemväl på
mindre platser, få rätt att i riksbanken ^diskontera af dem öfvertagna
vexlar mot lägre diskonto, framför allt under öfvergångstiden;

att för riksbankens metalliska kassa och sedelutgifning skola gälla
de bestämmelser, som föreslagits af 1889 års bankkomité; och

a>t, riksbankens sedlar skola mottagas i riket enligt stadgandet i
§ 72 regeringsformen;

-B’7 till Riksd. Prof. 1893. G Sami. 2 Afd. 2 lläft. (N:o 2).

2 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

hvarjemte i motionen framhållits såsom önskvärdt, att större kontinuitet
borde beredas i fråga om riksbankens styrelse.

Den andra af de åsyftade motionerna, n:o 25, är väckt af herrar
Sjö och Ivar Månsson, hvilka, under åberopande af de skäl, som framstälts
i sammansatta banko- och lagutskottets utlåtande n:o 1 vid 1892
års lagtima riksdag, bemstält,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. maj:t täcktes taga i öfvervägande, om icke tiden för beslutande
om successiv indragning af de enskilda bankernas rätt att utgifva sedlar
å 10 kronor kunde anses nu vara inne, samt att, derest Kongl.
Maj:t, innan beslut härom sattes i verket, skulle finna särskilda åtgärder
från Riksdagens sida böra ifrågakomma, Kongl. Maj:t ville för nästa
Riksdag framlägga de förslag i ämnet, som Kongl. Maj:t ansåge för
ändamålet nödiga.

För behandling af dessa motioner har bankoutskottet begärt sammanträde
med lagutskottet, och får det sammansatta banko- och lagutskottet
härmed afgifva yttrande i frågan.

Då de ofvanberörda motionerna så till vida gå i samma rigtning,
att den af herr Dahn väckta omfattar äfven syftet i det förslag, som
af herrar Sjö och Ivar Månsson framställe, har utskottet ansett lämpligast
behandla motionerna i ett sammanhang, men får, innan utskottet
inlåter sig på sjelfva saken, erinra om de vigtigaste hufvudpunkterna
i de olika förslag, som under de senare åren varit föremål för behandling
hos Riksdagen till lösning af den sväfvande bankfrågan.

Sedan inom finansdepartementet utarbetats ett förslag till ändring
i kongl. kungörelsen den 20 maj 1864 angående enskilda banker med
rätt att utgifva egna banksedlar, framlade Kongl. Maj:t, med tillkännagifvande
att Kongl. Maj:t ansett sig i ett så vigtigt ämne som detta
icke böra lagstifta utan Riksdagens medverkan, för 1874 års Riksdag
förslag till den ändrade författning rörande enskilda sedelutgifvande
banker, som enligt samma förslag borde utfärdas. Vid behandlingen
af detta förslag stannade Riksdagens båda kamrar i olika beslut i fråga

Sammansatta Sanko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 3

om de sedelvalörer, som skulle få utgifvas af de enskilda bankerna,
hvilka beslut dock sammanjemkades derhän, att enskilda bankers sedlar
skulle få lyda å 50, 100, 500 och 1,000 kronor samt tills vidare
och intill dess Kongl. May.t annorlunda förordnade jemväl ä 10 och 5 kronor.
I den kongl. kungörelse, som, efter anmälan af Riksdagens nu nämnda
och öfriga beslut med anledning af Kongl. Maj:ts ofvanberörda förslag,
den 12 juni 1874 utfärdades, blef infördt ett stadgande i öfverensstämmelse
med Riksdagens beslut om sedelvalörerna. Den befogenhet
att när som helst förordna om indragning af de enskilda bankernas
rätt att utgifva egna sedlar å 5 och 10 kronor, hvilken sålunda lagts
i Kongl. Maj:ts hand, har hittills icke blifvit begagnad i vidsträcktare
mån än att, sedan Riksdagen år 1879, efter derutinnan af Kong!. Maj:t
framlagd proposition,
kongl. kungörelsen den 20 juni 1879 de enskilda bankernas rätt att
utgifva egna sedlar å 5 kronor upphört från och med samma års slut.
Ett af Kongl. Maj:t i nyssnämnda proposition jemväl framstäldt förslag
om åtgärder i och för upphörande för ifrågavarande banker äfven af
rätten att utgifva egna sedlar å 10 kronor senast inom utgången af
år 1882 vann deremot icke Riksdagens bifall.

Vid slutet af 1870-talet hade sålunda frågan om den enskilda
sedelutgifningens inskränkning icke kommit längre, än att den lägsta
sedelvalören indragits och att den näst lägsta, eller 10 kronor, när
Kongl. Maj:t derom funne godt förordna, äfven kunde indragas. Inom
Riksdagen framstäldes emellertid snart yrkanden på åtgärder att ytterligare
inskränka den enskilda sedelutgifningen eller låta densamma
upphöra, och dessa yrkanden funno vid 1881 års riksdag sitt uttryck
i en då till Kongl. Maj:t aflåten skrifvelse, hvari Riksdagen framhöll
de brister, hvarmed, enligt dess åsigt, bestämmelserna med afseende
på de enskilda bankerna voro behäftade, samt anhöll i sammanhang
härmed om en revision af den gällande lagstiftningen angående dessa
banker. Samma år blef äfven efter anmälan hos Kongl. Maj:t af Riksdagens
skrifvelse den s. k. stora bankkomitén tillsatt, hvarvid sörjdes
för, att såväl riksbankens som de enskilda bankernas målsmän blefvo
inom komitén representerade. I sitt den 14 december 1883 afgifna
utlåtande uttalade komitén såsom en hufvudprincip, att det mål, hvartill
lagstiftningen i Sverige på bankväsendets område borde sträfva, måste
vara upphörandet af den enskilda sedelutgifningen och koncentrerandet
af sedelut.gifningsrätten hos en enda bank; en grundsats, hvars rigtighet
vann sådant erkännande, att alla de förslag i ämnet, som derefter
framlagts för Riksdagen, upptagit densamma. Endast om sättet att

4 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

efter en mer eller mindre lång öfvergångstid nå målet hafva olika meningar
gjort sig gällande, men denna meningsskiljaktighet har hittills
hindrat frågans lösning. Sålunda ledde, sedan kamrarne stannat i olika
beslut, som ej kunde sammanjemkas, Kongl. Maj:ts till 1886 års Riksdag
aflåtua och på förenämnda komitéutlåtande (gruppen A af komiténs
förslag) stödda proposition icke till något resultat. En annan proposition
i ämnet af år 1887 kom icke under behandling till följd af då inträffad
_ riksdagsupplösuing. Enligt grunderna för dessa båda kongl.
propositioner skulle sedelutgifningen ordnas under en mer eller mindre
noga bestämd öfvergångstid, efter hvilkens förlopp den stora frågan
om sedelutgifningens koncentrerande hos en centralbank (riksbanken)
skulle slutligen lösas, men dessa grunder hafva sedermera icke åter
upptagits. Efter ett yttrande till statsrådsprotokollet öfver finansärenden
den 21 december 1888 fann nemligen Kongl. Maj:t blifvande förslag
i ämnet böra omfatta lösning af den sväfvande bankfrågan i hela hennes
vidd, och den 5 oktober 1889 uppdrog Kongl. Maj:t åt en komité —
äfven denna sammansatt af representanter för både riksbanken och
enskilda banker att i hufvudsaklig öfverensstämmelse med vissa i
nämnda statsrådsprotokoll angifna grunder uppgöra förslag till bankväsendets
ordnande. Komiténs program kan sammanfattas deri, att
sedelutgifningsrätten borde koncentreras hos Sveriges riksbank under
vilkor, dels att riksbanken organiserades så, att den blefve egnad att
fylla denna uppgift, dels att nödig varsamhet iakttoges vid afvecklingen
.af de enskilda bankernas sedelutgifning. Den 30 januari 1890,
afgal komitén på grund häraf betänkande, hvari jemte motivering,
bland andra, förekommo förslag dels till lag för Sveriges riksbank och
dels till lag angående indragning af enskilda bankers sedelutgifningsrätt.

I det förra af dessa förslag formulerade komitén stadgandena om
viksbankens metalliska kassa och sedelutgifning på följande sätt:

7 §•

»Riksbanken eger rätt att utgifva sedlar, som motsvaras af följande
kassatillgångar:

a) metallisk kassa, så beräknad som i 9 § sägs;

b) på utrikes ort nedsatt eller under transport derifrån varande,
mot sjöfara försäkradt guldmynt eller omyntadt guld;

c) hos bankinrättningar eller handelshus på utrikes ort i löpande
räkning innestående medel».

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

8 §•

»Utöfver det enligt 7 § medgifna belopp är riksbanken berättigad
till en sedelutgifning af högst sjutiofem millioner kronor, under vilkor
att de på grund häraf utgifna sedlar motsvaras af följande tillgångar
sammanräknade:

a) lätt säljbara utländska statspapper;

b) statens, allmänna hypoteksbankens och audra inhemska obligationer,
som å utländsk börs noteras;

c) vexlar betalbara inom eller utom riket».

9 §.

»Såsom riksbankens metalliska kassa skall beräknas allt riksbanken
tillhörigt och inom landet befintligt såväl svenskt och utländskt samt
omyntadt guld som ock i Sverige, Norge eller Danmark i öfverensstämmelse
med konventionen den 27 maj 1873 pregladt silfvermynt.

Metalliska kassan må ej bibehållas vid lägre belopp än tjugufem
millioner kronor. Derutöfver skall, då de på grund af 8 § utgifna
sedlar öfverstiga sextio millioner kronor, riksbanken hålla i metallisk
kassa minst tretio procent af det belopp, hvarmed de på sådan grund
utgifna sedlar öfverskjuta sistnämnda summa. Den del af metalliska
kassan, som utgöres af guld, må ej bibehållas vid mindre belopp än
som svarar mot fyra femtedelar af den metalliska kassan i dess
helhet.»

Beträffande åter enskilda hankers sedelutgifningsrätt, föreslog komitén
i det senare af ofvannämnda båda lagförslag, utom stadgande!!
derom att rätt att utgifva egna sedlar ej vidare skulle få meddelas
någon bank och att förlängning i enskild banks oktroj ej finge beviljas
för längre tid än till utgången af 1903 äfvensom att efter 1893
års utgång samtliga enskilda bankers sedelutgifningsrätt ej skulle vara
medgifven till högre sammanlagdt belopp än 50 millioner kronor, följande
bestämmelser:

§ 3.

»Vid utgången af år 1898 inskränkes sedelutgifningsrätten för en
hvar af de enskilda bankerna till hälften af det enligt § 2 banken

6 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

tillagda belopp °); och vare banken berättigad till en sålunda begränsad
sedelutgifning intill slutet af år 1903, då all rätt för enskild bank att
utgifva egna sedlar upphör.

Enskild bank, som efter utgången af år 1898 helt och hållet eller
delvis afstår från sin sedelutgifningsrätt, ege att hos Sveriges riksbank
från tiden, då detta sker, och intill 1903 års slut erhålla kassakreditiv
mot säkerhet, som af riksbankens fullmägtige godkännes, och till belopp,
motsvarande den sedelutgifning, hvarifrån banken sålunda afstått. För
dylikt kreditiv erlägges icke kreditivafgift. Räntan för medel, som å
sådant kreditiv uttagas, bestämmes af riksbankens fullmägtige; dock
att denna ränta icke må sättas högre än till två procent för år.

När enskild bank afstår från sin sedelutgifningsrätt eller någon
del deraf, skall banken derom göra anmälan hos Konungen.»

§ 4.

»Enskild bank ege rätt att under åren 1894 till och med 1898 i
Sveriges riksbank rediskontera vexlar af sådan beskaffenhet, som i
§ 14 a) af lagen för riksbanken sägs °°), till belopp, motsvarande bankens
obegagnade sedelutgifningsrätt enligt den af kongl. finansdepartementet
senast offentliggjorda bankrapport.

Under åren 1899 till och med 1903 åtnjuta enskild bank dylik
rediskonteringsrätt till belopp, motsvarande den minskning i rätten att
utgifva egna sedlar, som på grund af stadgandet i § 3 för banken inträdt
vid utgången af år 1898.

Vid den rediskontering, hvarom här sägs, må diskontot icke
öfverstiga två tredjedelar af det eljest i riksbanken gällande.»

Dessa grunder för sedelutgifningens ordnande hafva icke varit
understälda Riksdagens pröfning; och för närvarande kan det sägas, *) **)

*) »§ 2. Efter utgången af år 1893 vare sedelutgifningsrätt icke medgifven utöfver
ett sammanlagdt belopp af femtio millioner kronor för samtliga enskilda banker.

Detta belopp fördelas af Konungen mellan de enskilda bankerna med hänsyn till
såväl hvarje banks förutvarande sedelutgifning som antalet af dess afdelningskontor.

Sedan enskild banks sedelutgifning sålunda blifvit bestämd, må under den i § 1
omförmälda oktrojtid afdelningskontor icke, utan Konungens medgifvande, af banken indragas.
Sker det, ege Konungen föreskrifva nedsättning i beloppet för bankens sedelutgifning».

**) Här åsyftade stadgande lyder sålunda: »Riksbanken eger att drifva utiåningsrörelse
medelst:

a) diskontering af accepterade, å inrikes ort inom sex månader betalbara vexlar,
hvilka pröfvas vara grundade å verkliga liandelsatfärer;''1

Sammansatta Banko- ock Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 7

att den af komitén åsyftade reformen i viss mån undanskjutsa så till
vida, som Kongl. Maj:t dels genom flera kungörelser från slutet af 1891
förlängt de den 31 december 1893 utlöpande oktrojerna för enskilda
banker på 10 år och dels genom kungörelse den 27 januari 1893
oktrojera! en ny enskild bank, benämnd Norrbottens enskilda bank,
som derigenom erhållit sedelutgifningsrätt till slutet af 1903 i likhet
med öfriga enskilda banker. Ifrågavarande oktrojer torde emellertid,
ehuru beviljade för 10 år, icke medföra något hinder för ny lagstiftning
angående samma banker, enär de bolagsordningar, som faststälts
vid oktrojernas meddelande, inledas med ett så lydande stadgande:

»§ 1. Bolagets ändamål är att, under benämning N. N. enskilda
bank genom vald styrelse drifva bankrörelse med rätt att utgifva egna
banksedlar; och har banken att ställa sig till efterrättelse ej mindre
hvad för enskild sedelutgifvande bank är eller må varda i lag stadgadt
än äfven hvad i denna bolagsordning föreskrifves.»

I sammanhang härmed torde äfven böra erinras derom, att Riksdagen,
så vidt på densamma berott och i sakens nuvarande läge kunnat
åstadkommas, sörjt för att riksbanken skall blifva i stånd att ensam
öfvertaga äfven utgifningen af sedlar å 10 kronor, i hvilket afseende
vilkorliga stadgande!! meddelats i alla från och med 1885 utfärdade
bankoreglemente^ så lydande*):

»För den händelse, att Kongl. Maj:t förordnar om upphörande af
de enskilda bankernas rätt att utgifva egna banksedlar å tio kronor,
ega fullmägtige

dels att på det sätt och på de vilkor i afseende å räntegodtgörelse,
återbetalningsskyldighet m. m., som med fullmägtige i riksgäldskontor
aftalas, uti riksgäldskontor lyfta svenska statens obligationer
eller deremot svarande valuta i guld intill ett belopp af högst sju millioner
kronor;

dels ock att på de vilkor, fullmägtige må bestämma, i riksbanken
rediskontera af de enskilda bankerna öfvertagna inländska vexlar intill
ett belopp, motsvarande för hvarje sådan bank hvad densamma vid
1885 års slut befinnes hafva haft i egna tiokronesedlar utelöpande.»

Ehuru Riksdagen, på sätt ofvan antydts, icke varit i tillfälle pröfva
något af Kongl. Maj:t framstäldt, på senaste bankkomiténs betänkande
af 1890 grundadt förslag till lagar för riksbanken och enskilda sedelutgifvande
banker, saknas dock icke uttalanden, som synas ådagalägga,
att inom regeringen de af komitén förordade grundsatser med afseende
härå vunnit anslutning. Sålunda må erinras om ett anförande af stats- *)

*) 1892 års bankoreglemente):

8 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

rådet och chefen för kongl. finansdepartementet till Andra Kammarens
protokoll den 6 april 1892 (n:o 26 sid. 30), hvari herr statsrådet under
öfverläggning om ändring i vissa delar af värnpligtslagen yttrade bland
annat:

»Jag kommer nu till banko vinsten. Jag har beräknat den del
deraf, som utöfver den hittills vanliga proportionen eller omkring hälften
skulle tillkomma statsverket, till 700,000 kronor. Det är naturligtvis
en ganska liten siffra, helst om det skulle inträffa, hvad i Andra
Kammaren förut framhållits såsom önskvärdt och hvad jag gerna sjelf
skulle önska, att under vissa vilkor riksbanken sjelf skulle blifva den
enda sedelutgifvande bank i riket. Om så blefve fallet, är det intet
tvifvel om, att de 700,000 kronorna äro för lågt tilltagna.»

öfver de till behandling föreliggande motionerna har utskottet
infordrat yttranden från fullmägtige i riksbanken, hvilka anfört

l:o) beträffande herr Dahns motion:

»Hvad nu först beträffar frågan om sedelutgifningens öfverlemnande
åt riksbanken allena, hafva fullmägtige i riksbanken i sitt utlåtande
den 29 februari 1884 öfver bankkomiténs den 14 december
1883 afgifna förslag till förändrad organisation af bankanstalterna, med
åberopande af de skäl, komitén anfört, uttalat sig för att riksbanken
skulle få uteslutande rätt att utgifva banksedlar med lagligen gällande
kurs, dock att öfvergången till det nya systemet icke borde ske alltför
brådstörtadt.

Hvarken i det ena eller andra afseendet hafva fullmägtige funnit
anledning att frångå sin i ofvan åberopade yttrande uttalade åsigt;
anhållande fullmägtige dervid att få erinra, hurusom dels riksbankens
fonder sedan 1884 ökats med ett betydligt belopp, dels ock bankens
sedelutgifningsrätt sedan dess blifvit väsentligen utvidgad. Om sålunda
riksbanken under de nio år, som förflutit efter det ifrågavarande yttrande
afgafs, alltmer vuxit in i den ställning, som en ensam sedelutgifvande
bank måste intaga, synes dock, med hänsyn till affärsrörelsen
i landet, sådan den utvecklat sig under inflytandet af ett större antal
sedelutgifvande banker, det vara med nödig försigtighet öfverensstämmande,
att en lämplig öfvergångs- och beredelsetid lemnas dessa enskilda
banker, innan deras sedelutgifningsrätt upphör. Att i det afseendet
rätt bör medgifvas dessa banker att till lägre diskonto få i riksbanken
rediskontera af dem öfvertagna vexlar, har senast af 1889 års

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 9

komité föreslagits, och fullmägtige, som beträffande ifrågastäld indragning
af de enskilda bankernas tiokronesedlar såväl 1885 i sitt till
sammansatta stats- och bankoutskottet afgifna yttrande, som ock 1892
i utlåtande till sammansatta banko- och lagutskottet förordat en dylik
rediskonteringsrätts medgifvande, anse sig, med hänvisning till sina vid
dessa tillfällen gjorda uttalanden, böra i hufvudsak instämma i hvad
1889 års komité angående dylik ^diskontering föreslagit.

Vidare anse sig fullmägtige, som i afseende å riksbankens sedelutgifningsrätt
och metalliska kassa icke hafva något att erinra mot det
af samma komité framlagda förslag, i likhet med komitén och med
hvad fullmägtige sjelfva yttrat vid behandlingen af de väckta motionerna
om tiokronesedlarnas indragning, böra framhålla angelägenheten deraf,
att, om riksbankens ställning skall ändras derhän, att den ensam blir
sedelutgifvande, bestämmelserna om metalliska kassan och sedelstocken
blifva intagna i banklagen.

Beträffande slutligen frågan om den ändring i afseende å riksbankens
styrelse, som må finnas nödig i samband med riksbankens
eventuella öfvertagande af hela sedelutgifningen, torde fullmägtige icke
hafva anledning att nu yttra sig, helst motionären i det afseendet. endast
uttryckt en önskan om större kontinuitet i styrelsen.»

2:o) beträffande herrar Sjös och Månssons motion:

»Fullmägtige hafva under 1892 års lagtima riksdag haft tillfälle
utförligt yttra sig angående ett af samme motionärer framstäldt förslag
i enahanda syfte; och som fullmägtige sedan dess icke haft anledning
frångå sina då uttalade åsigter i ämnet, anse sig fullmägtige nu kunna
inskränka sig till att hufvudsakligen åberopa sitt år 1892 afgifna yttrande
i ämnet. Enligt detta skulle riksbanken val vara i stånd att
med sina sedlar å 10 kronor ersätta de enskilda bankernas, derest dessa
blefve indragna, under vissa förutsättningar, hvilka fullmägtige angifvit,
och som afsågo ökning i riksbankens sedelutgifningsrätt, stärkande i
motsvarande mån af sedelutgifningens underlag, medgifvande af rediskonteringsrätt
på billiga vilkor för enskilda banker hos riksbanken
samt öfverflyttande af bestämmelserna om riksbankens sedelutgifningsrätt
och metalliska kassa från bankoreglementet till lagen för rikets
ständers bank.»

Från fullmägtiges yttranden har deras ordförande varit skiljaktig,
i det han beträffande fullmägtiges uttalande angående herr Dahns motion
anfört:

»Då de fördelar och lättnader, som de enskilda bankerna bereda
Bih. till Ilikså. Prof. 1893. 6 Sand. 2 Afd. 2 Häft. 2

10 Sammansatta Banko- och, Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

den allmänna rörelsen, efter min öfvertygelse, i icke oväsentlig mån
bero deraf, att sedelutgifningsrätt är dem medgifven, anser jag mig
icke kunna tillstyrka motionärens förslag, som går ut på ett fullständigt
upphäfvande af denna rätt. Jag kan så mycket mindre förorda förslaget,
som deruti saknas de vilkor och bestämmelser, hvilka, om eu
så genomgripande åtgärd som den ifrågavarande skall vidtagas, otvifvelaktigt
äro påkallade af omsorgen om den ekonomiska ställningens
trygghet.»

I fråga åter om yttrandet öfver den senare motionen har bemälde
ordförande åberopat hvad han i liknande ärende anfört, då fullmägtige
vid 1892 års lagtima riksdag utläto sig öfver då -väckt motion om
skrifvelse i fråga om indragning af de enskilda bankernas rätt att utgifva
egna sedlar å 10 kronor. Såväl fullmägtiges yttrande som reservationen
har utskottet fogat såsom bilaga till detta utlåtande (se Bil. I.)

Då utskottet delar de åsigter, som af bankofullmägtige i här ofvan
angifna yttranden uttalats och derför kan åberopa desamma, torde utskottet
icke behöfva vidlyftigt framhålla vigten af de skäl, som tala
för att frågan om bankväsendets ordnande med afseende på riksbanken
och de enskilda sedelutgifvande bankerna må inom den närmare tiden
kunna nöjaktigt ordnas. De äro nemligen så ofta och så uttömmande
framlagda under de senare åren, att någon afsevärd meningsskiljaktighet
i sjelfva principfrågan knappast torde förefinnas. Men om också enigheten
i uppfattningen af målet vid arbetet å banklagstiftningens ordnande
synes egnad att ingifva förhoppningar om eu snar lösning,
medföra likväl de vidt skiljaktiga åsigterna om sättet att genomföra
reformen väsentliga svårigheter. Dock vill det synas utskottet, att tre
vid innevarande riksdag redan fattade beslut äro egnade att i sin mån
minska nämnda svårigheter. Ett af dessa beslut är det om höjande af
riksbankens grundfond från 45 till 50 millioner kronor, eller samma
belopp, som 1889 års komité föreslagit. Vidare har Riksdagen beslutit
att till hvilande i grundlagsenlig ordning antaga ett förslag till ändring
af de grundlagsstadganden, som angå riksbankens styrelse, i syfte att
åt denna bereda ökad kontinuitet. Varder detta förslag i sin tid upphöjdt
till lag, torde åtminstone en af invändningarna mot riksbankens
förvandling till en centralbank förlora något af sin betydelse. Slutligen
bör äfven uppmärksammas Riksdagens beslut om höjning i beskatt -

Sammansätta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

ningen å enskild banks utelöpande sedlar, hvilken höjning från nästa
års början skall tillämpas. Det förslag härutinnan, som af Riksdagen
bifallits och som framstälts af enskild motionär, motiverades uteslutande
med behofvet af att bereda staten ökade inkomster, och i samma syfte
har äfven, mot vanligheten, Riksdagen i år öfverlemuat hela den disponibla
bankovinsten till statsverket. Det behof, som sålunda gjort sig
gällande, torde med säkerhet kunna antagas komma att qvarstå; och
vid sådant förhållande lär för visso frågan om sättet att åt riksbanken
förbehålla ökad andel af vinsten å sedelutgifningen i landet och omsider
hela denna vinst komma att intaga ett framstående rum. Denna vinstökning
synes nemligen icke kunna undvaras, om riksbanken i längden
skall blifva i stånd att mera verksamt och som sig bör bidraga till
täckande af statsverkets allt jemt växande behof.

Ehuru alltså utskottet håller före, att reformarbetet i förevarande
afseende icke bör få ligga nere, utan att tvärt om vigtiga skäl, grundade
på förhållandenas egen magt, tala för att åtgärder till målets vinnande
snart må företagas, finner likväl utskottet, att ytterligare utredning
tarfvas och att densamma svårligen kan åstadkommas annat än genom
Kongl. Maj:ts försorg, hvadan den lämpligaste utvägen synts utskottet
vara att biträda endera af motionärernas skrifvelseförslag. I valet
mellan dessa gifver utskottet företräde åt den af herr Dahn väckta
motionen, hvilken upptager just de hufvudpunkter, som, ehuru af väsentlig
vigt för frågans lösning, ännu icke varit Riksdagen förelagda
genom kongl. proposition. Härtill kommer, att reformen lättast genomföres
under normala ekonomiska förhållanden, hvaremot, såsom erfarenheten
redan visat, allehanda svårigheter för densamma kunna yppas,
om den så att säga skall tvingas fram under tider af ekonomiska brytningar.

Utskottet hemställer alltså med anledning af herr Dahns motion,
hvilken synes utskottet innefatta ett lämpligare uppslag än den andra
i ämnet föreliggande motionen för nya förhandlingar i den magtpåliggande
frågan,

l:o

att Riksdagen må hos Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes hufvudsakligen på de grunder,
som angifvits dels af fullmägtige i riksbanken och
dels af 1889 års bankkomité i tillämpliga delar af
dess den 30 januari 1890 afgifna förslag till lag för
Sveriges riksbank och till lag angående indragning

12 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

af enskilda bankers sedelutgifningsrätt, för Riksdagen
framlägga förslag till omorganisation af bankväsendet
med afseende på riksbanken och de enskilda sedelutgifvande
bankerna.

Beträffande den af herrar Sjö och Ivar Månsson väckta motionen
torde densamma få anses besvarad genom hvad utskottet ofvan anfört,
till följd hvaraf utskottet får hemställa,

2:o

att den af herrar Sjö och Ivar Månsson väckta
motionen icke må till någon ytterligare Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 21 april 1893.

På det sammansatta utskottets vägnar:

ARVID GUMiELIUS.

Reservation

af herrar Sandberg och Moberg.

Bil. I.

Fullmägtiges i riksbanken yttrande år 1892 till sammansatt bankooch
lagutskott i fråga om indragning af enskilda bankers
sedlar å 10 kronor.

»De enskilda bankernas utelöpande tiokronesedlar beräknades i
medeltal under åren 1880—1884 uppgå till ett belopp af 27 \ millioner

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

kronor, och har under senare år icke så obetydligt stigit, så att samma
medeltal för åren 1887—1891 utgör något öfver 32 millioner och den
31 december 1891 var nära 33 millioner eller närmare 57 procent af hela
deras utelöpande sedelstock. Deraf skulle kunna dragas den slutsats,
att genom det sålunda stegrade beloppet af tiokronesedlar denna valör
blifvit icke allenast för de enskilda bankerna sjelfva, utan äfven för
allmänna rörelsen af allt mer ökadt värde, samt att svårigheten för
riksbanken att utan särskilda anordningar öfvertaga hela denna sedelutgifning
måste ökas i bredd med dennas stegrade omfång. Fullmägtige
äro dock fortfarande af den åsigt, att efter indragningen af tiokronorsvalören
en icke så alldeles obetydande andel af dennas belopp lärer af
de enskilda bankerna komma att konverteras till sedlar af 50 kronor,
likasom det äfven lär kunna antagas, att en annan del af förstnämnda
valör skall blifva ersatt genom en vidsträcktare tillämpning af checkeller
anvisningssystemet. Fullmägtige hafva redan i sitt utlåtande af
1885 °) sökt uppvisa det föga berättigade i den från flera håll starkt
betonade farhågan, att de enskilda bankerna, beröfvade rättigheten att
utgifva sedlar å 10 kronor, skulle finna den återstående delen af sitt
sedelprivilegium af allt för ringa värde att kunna uppväga de dermed
förenade kostnader och olägenheter och följaktligen frivilligt uppgifva
densamma, hvarmed då äfven befarats skola följa, att all eller nästan
all bankverksamhet skulle komma att bedrifvas allenast af riksbanken
och dess afdelningskontor. Skulle likväl så inträffa, att de enskilda
bankerna funne med sin fördel förenligt att mot åtnjutande af vissa
andra fördelar och lättnader för sin kassarörelse till någon större del
afstå från sin återstående sedelutgifningsrätt, hvarigenom all sedelemission
inom riket sannolikt skulle komma att tillfalla riksbanken, fasthålla
fullmägtige fortfarande vid sin ofta uttalade och med de senare
årens bankkomitéers öfverensstämmande åsigt, att en dylik följd af den
ifrågasatta indragningen af tiokronesedlarne med all visshet skulle leda
till bättre ordning för vårt bankväsen liksom till större trygghet för
rörelsen och sundhet för näringslifvet. — Den högst väsentliga, men
stundom förbisedda skilnaden mellan riksbanken såsom den enda sedelutgifvande
institutionen och densamma såsom ensam bedrifvande all
bankverksamhet i riket lära fullmägtige icke behöfva för bankoutskottet
framhålla, och de hysa den öfvertygelsen, att den enskilda bankdriften

______________ \

*) Såsom bilaga fogadt till sammansatta stats- och han koutskottets utlåtande n:o
3 den 28 april 1885.

14 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

fortfarande liksom förut skall komma att blomstra äfven utan sedelutgifningsrätt.

Hvad åter angår den tid, inom hvilken en indragning af den
nuvarande minsta enskilda bankernas sedelvalör skulle kunna verkställas,
äro fullmägtige deremot mera betänksamma, enär en så beskaffad
åtgärd till förminskande af det genom enskild bankverksamhet utgifna
sedelmyntet naturligen kan vidtagas endast med stor försigtighet för
att icke blottställa allmänna rörelsen för några svårare rubbningar. Att
bestämma indragningen redan till tiden för de nya oktrojernas trädande
i kraft eller 1894 våga fullmägtige icke tillstyrka, då befaras kan, att
åt de enskilda bankerna derigenom icke lemnas tillräckligt rådrum att
utan våldsam sammandragning af sin rörelse ordna sin verksamhet
efter de förändrade förhållanden, som i och med indragningen af en
för dem otvifvelaktigt ganska betydelsefull rätt måste inträda, och derjemte
äfven riksbanken torde behöfva någon tid att rusta sig för den
mer omfattande rörelse, som sannolikt kommer att dervid falla på dess
lott. I anledning af 1885 års motion i ämnet uttalade fullmägtige den
mening, att indragningen borde kunna ske successive under åren 1886,
1887 och 1888, så att vid de gällande oktrojernas utgång med sistnämnda
år allt vidare utgifvande af tiokronesedlar skulle varda förbjudet.
Bankkomitén af 1890 kom deremot till den slutsats, att en stadgad
årlig minskning med ett visst belopp skulle för bankerna blifva ganska
svår att tillämpa och för affärslifvet under brydsamma förhållanden
ganska menlig, hvarför det vore bättre att lemna bankerna friare händer,
så att de med aktgifvande å affärsförhållandena kunde begagna de
i hvarje fall gynsammaste konjunkturerna för att minska det utelöpande
beloppet af sina sedlar. Komitén föreslog följaktligen, att sedelutgifningsrätten
skulle vid öfvergångstidens början begränsas till femtio
millioner krouor, efter 5 års förlopp vara minskad till hälften och efter
ytterligare 5 år helt och hållet upphöra. Med godkännande af denna
uppfattning synes det sålunda fullmägtige lämpligast och tryggast, att
åt de enskilda bankerna medgifves en längre beredelsetid för indragningen
af deras tiokronesedlar, så att t. ex. vid 1896 års utgång eller
3 år efter de nya oktrojernas tillämpning 50 procent af det belopp dylika
sedlar, hvarje enskild bank hade utelöpande vid 1891 års slut,
skulle vara indragen och derefter återstoden inom ytterligare 3 år eller
1899, från hvilken tid tiokronesedlar icke finge vidare utgifvas. Genom
en dylik anordning skulle åt de enskilda bankerna lemnas rundlig tid
att bereda sig till och sörja för eu successiv indragning af sedlarne,
och fullmägtige hysa den förhoppning, att på detta sätt rörelsen icke

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 15

skulle komma att af åtgärden lida någon olägenhet, och att den af bankerna
nu stundom uttalade farhågan angående svårigheten för deras
kassarörelse skulle för dem sjelfva blifva föga känbar, då naturligen
vid den successiva indragningen af enskilda banksedlar det derigenom
vållade tomrummet i rörelsen skulle komma att äfven successivt fyllas
af riksbankens, hvilka således vid hvarje liqvid till de enskilda bankerna
skulle strömma till dess kassor och likaså utan svårighet för banken
derifrån vid hvarje utbetalning åter utgå. Slutligen skulle efter indragningens
afslutande af oktrojtiden ännu återstå 4 år, en tillräcklig
tid för hvarje bank att med ledning af vunnen erfarenhet besluta, antingen
den vid oktrojtidens slut ville upphöra med sin verksamhet eller
fortsätta densamma äfven utan sedelutgifningsrätt och sannolikt såsom
aktiebolag under likartade vilkor med dem, som redan nu gälla för de
fyrfaldiga af våra bankinstitut, som arbeta under denna form.

Redan i 1885 års utlåtande hafva fullmägtige uttalat den mening,
som sedermera upptagits af 1889 års bankkomité och redan vunnit i
viss mån godkännande af Riksdagen genom det i reglementet intagna
vilkorliga stadgandets senare moment, att nemligen åt de enskilda
bankerna borde beredas tillfälle att på gynsamma vilkor i riksbanken
rediskontera af sin inrikes vexelportfölj till belopp, motsvarande den
sedelutgifning, af hvilken de genom indragning af tiokronorsvalören gått
förlustiga. Fullmägtige hafva till hvad dervid blifvit anfördt intet att
vidare tillägga, men önska dock betona, att denna rediskontering torde
böra tillförsäkras de enskilda bankerna till visst bestämdt belopp och
under viss tid, med förbehåll likväl af riksbankens rätt och pligt att
pröfva vexlarnes ursprung och inre beskaffenhet. Det kan visserligen
deremot invändas, att riksbanken derigenom skulle komma att påläggas
en förbindelse, som under vissa förhållanden kunde blifva tung och
brydsam, men denna farhåga torde icke förtjena något synnerligt beaktande,
enär denna riksbankens rediskonteringsskyldighet i intet bill
komme att sträckas längre än högst till det belopp, de enskilda bankerna
haft utelöpande i sina tiokronesedlar, och sålunda torde kunna
fullgöras med riksbankens för rörelsen oumbärliga sedlar.

Å andra sidan får deremot icke förbises, att det för de enskilda
bankerna måste vara af högsta vigt att under tiden för indragningen
af en så betydlig del af deras utelöpande sedlar och möjligen någon
tid derefter kunna med visshet veta, hvad de från riksbanken hafva att
såsom kassatillgång påräkna. En dylik öfverenskommelse med de enskilda
bankerna bör slutligen betraktas icke endast såsom en tunga för
riksbanken, utan äfven såsom en fördel, enär de förra derigenom komme

16 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåande N:o 2.

att tjena såsom uppsamlare af handelns och industriens betalningslöften
för riksbankens räkning, men på sin egen risk, och det är från denna
synpunkt vida merai än från önskan att bereda de enskilda bankerna
någon ersättning för den genom inskränkningen i deras sedelprivilegium
uppkomna förlust, som det synts lämpligt att för de rediskonterade
vexlarne erbjuda de enskilda bankerna fördelen af någon reduktion i
det annars och vid direkt diskontering gällande diskontot. Denna uppfattning
synes äfven af Riksdagen blifvit godkänd, då det oftanämnda
vilkorliga stadgandet lemnar fullmägtige frihet att bestämma de vilkor,
som för rediskonteringen skulle komma att gälla.

Slutligen torde fullmägtige äfven nu böra något yttra sig angående
riksbankens förmåga att öfvertaga den ökade sedelutgifning, som
genom indragning af de enskilda bankernas tiokronesedlar med all visshet
lärer komma att af densamma fordras, samt om de särskilda åtgärder
i och för riksbankens förstärkande, livilka i följd deraf kunna blifva
nödiga.

Genom Riksdagens beslut af år 1887 Jhöjdes det belopp sedlar,
riksbanken egde att utgifva utöfver metalliska kassan och öfriga kassatillgångar,
med 10 millioner, eller från 35 till 45 millioner, hvarjemte
bestämdes, att de s. k. foliomedlen icke vidare skulle såsom utelöpande
sedlar beräknas. Den sålunda vunna ökningen i sedelutgifningsrätten
kan antagas till omkring 25 millioner, för hvilkens fullständiga åtnjutande
dock fordrades, bland annat, eu förstärkning af metalliska kassan
med 3 millioner.

Då riksbankens sedelreserv vid flera tillfällen före denna tid varit
ganska knapp, synes en dylik förhöjning, om äfven icke med samma
betydande belopp, halva varit af omständigheterna påkallad, så vida ej
riksbanken skulle allt för ofta nödgas, för att undvika öfverskridande af
sin emissionsrätt, vidtaga särskilda, för rörelsen ofta tyngande åtgärder.
Denna vidgade emissionsrätt har dock riksbanken endast i ringa mån
kunnat begagna, såsom framgår deraf, att vid årssluten 1887—1891 den
obegagnade delen deraf varierat mellan 20,8 och 29,9 millioner, hvarvid
derjemte bör uppmärksammas, att riksbankens utelöpande sedlar i regeln
vid månads- och årssluten ökas med 3 å 5 millioner, hvilka de närmaste
dagarne derefter återströmma till banken, i följd hvaraf den obegagnade
sedelreserven under årets öfriga tider i allmänhet varit icke obetydligt
högre, än af angifna siffror utvisas. Anledningen till riksbankens i förhållande
till sedelutgifningsrättens obetydliga faktiska sedelemission är
i främsta rummet den, att bredvid de enskilda bankernas sedlar plats
för större belopp af riksbankens icke funnits i allmänna rörelsen, och

Sammansatta Banko- och LagutJcottets Utlåtande N:o 2. 17

torde för närvarande och under normala förhållanden det belopp, som
rörelsen kan upptaga och qvarhålla, kunna beräknas till 35 å 40 millioner.
Det Överskjutande strömmar snart åter till riksbanken med anspråk på
liqvid, och då, såsom bankoutskottet har sig väl bekant, under senare
år de för inlösning nödiga kassatillgångarna varit mycket vexlande och
stundom knappa, hafva fullmägtige funnit sig manade att endast försigtigt
bedrifva riksbankens diskontrörelse och tillmötesgå anspråken på
nya eller ökade lörsträckningar. Då så är, och riksbanken redan nu
med en jemförelsevis obetydande sedelstock stundom funnit det brydsamt.
nog att anskaffa motsvarande kassatillgångar, kan det synas föga
berättigadt att fortfarande uttala samma åsigt som 1885, eller att riksbanken
utan större svårighet bör kunna åtaga sig den stegrade sedelemission,
som af indragningen af de enskilda bankernas tiokronesedlar
sannolikt kommer att påkallas. Dessa sedlar i rörelsen uppgå nu till
ett samladt belopp af 33 å 34 millioner kronor, och om äfven, såsom
förut blifvit erinradt, får antagas, att någon del deraf kan komma att
ersättas med de enskilda bankernas femtiokronesedlar och en annan del
af en kraftigare utveckling af check- och anvisningssystemet, lärer dock
i allt fall den vida större delen af dessa 34 millioner behöfva ersättas
af riksbankens sedlar. Det är också endast under antagande deraf, att
denna riksbankens sålunda ökade sedelemission icke i någon mån kommer
att utgöra ett tillskott till hvad af banksedlar redan finnes i rörelsen,
och som erfarenheten visat kunna och behöfva af denna qvarhållas,
utan att den tillkommit endast och uteslutande för att fylla det genom
minskningen af de enskilda bankernas sedelemission uppkomna tomrummet
och sålunda antagligen icke komma att särdeles tynga på inlösningsfonderna,
som fullmägtige ansett sig kunna fasthålla sin ofvan
anförda mening. Det är äfven endast från denna synpunkt som det
kan sägas, att några särskilda åtgärder af större betydenhet icke synas
vara för ändamålet behöfliga.

Naturligen bör riksbankens nu beviljade och under nuvarande
förhållanden fullt tillräckliga emissionsrätt något ökas, enligt fullmägtiges
åsigt med 15 millioner, och metalliska kassan enligt nu gällande
grunder med motsvarande belopp eller 30 procent deraf, således med 4,5
millioner. Med en metallisk minimikassa af 22,5 millioner skulle riksbankens
lägsta emissionsrätt sålunda komma att uppgå till 82,5 millioner,
och beloppet deröfver förblifva beroende på de öfriga kassatillgångarna,
d. v. s. saldot af fordringarna å löpande räkning i utlandet. Detta
minsta belopp af 82,5 millioner synes böra fullt motsvara behofvet, då

Bil, till Riksd. Prof. 1893. G Sami. 2 Afd. 2 Raft. 3

18 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

riksbankens utelöpande sedlar med tillägg af de enskilda bankernas
tiokronesedlar belöpte sig i runda tal

vid utgången af 1887 till 68,

» 5) b 1888 b 76,

» » b 1889 b 77,

y> b b 1890 b 80,

b b b 1891 b 77 millioner kronor.

För undanrödjande af den möjliga svårigheten för riksbanken
att höja sin metalliska kassa i förhållande till den större emissionen af
sedlar, anse fullmägtige det vore tillräckligt, om det nuvarande vilkorliga
stadgandet i bankoreglementet, som berättigar riksbanken att i
händelse af upphörande af de enskilda bankernas rätt till utgifvande
af tiokronesedlar få i riksgäldskontoret lyfta svenska statens obligationer
eller motsvarande valuta i guld intill ett belopp af 7 millioner kronor,
får fortfarande förblifva gällande.

Slutligen anhålla fullmägtige få uttala såsom sin enhälliga mening,
att om riksbankens sedelutgifningsrätt så betydligt höjes, som nu blifvit
ifrågasatt, hvarmed dess lånerörelse samt inflytande på allmänna rörelsen
äfven måste vinna ökad utsträckning, synas bestämmelserna om sedelutgifningsrätten
och metalliska kassan böra förflyttas från reglementet
för riksbanken till lagen för rikets ständers bank. Skälen dertill äro
med så mycken styrka anförda af, bland andra, de båda bankkomitéerna
af 1883 och 1890, att fullmägtige dertill endast hafva att tillägga,
att den synnerliga omsorg, som Riksdagen egnat riksbanken och som
gifvit densamma en ökad och hög grad af styrka och fasthet, synes
böra utgöra ännu en anledning för Riksdagen att, när den ifrågavarande
förändringen kommer till stånd, tillförsäkra de vigtigaste bestämmelserna
om riksbanken samma garanti som andra för samhället
vigtiga lagar och föreskri fter.B

Mot detta fullmägtiges yttrande afgaf fullmägtiges ordförande
reservation, hvari anfördes följande:

bI öfverensstämmelse med de åsigter, jag yttrat vid de föregående
tillfällen, då frågan om indragning af de enskilda bankernas
rätt att utgifva sedlar å 10 kronor varit föremål för fullmägtiges utlåtande
och Riksdagens pröfning, afstyrker jag den af motionärerna föreslagna
framställning till Kongl. Maj:t. Väl är det sant, att de af Kongl.
Maj:t meddelade nya oktrojer för de enskilda bankerna på 10 år från
1894 års början för en längre tid fastslå bestående förhållanden, utom
i nu ifrågasatta hänseende, men det torde böra erinras, att berörda

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 19

oktrojer meddelats först sedan åtskilliga försök att ordna bankväsendet
visat sig fruktlösa, och jag kan icke, ehuru jag anser en inskränkning
och reglering af den enskilda sedelutgifningsrätten önskvärd, i Kongl.
Maj:ts beslut finna ett skäl att förorda en åtgärd, som efter min tanke
är olämplig såsom inskränkning och saknar all betydelse såsom reglering.
Den sedelutgifningsrätt, som medgifves de enskilda bankerna, bör lemnas
i sådan form, att bankernas förmåga att så i ett som annat afseende
underlätta den allmänna rörelsen i möjligaste måtto bibehålies,
men genom den nu föreslagna åtgärden, äfven om vid verkställigheten,
på sätt fullmägtige tillstyrkt, större varsamhet iakttages, än motionärerna
ansett nödigt, skall bankverksamheten sannolikt komma att
väsentligen inskränkas. Förlägenhet och rubbningar i den allmänna
rörelsen kunna deraf blifva en följd, och hvad som dertill kan leda
bör af lagstiftningen omsorgsfullt undvikas. Jemförelsen mellan indragning
af 10-kronesedlarne och den vid 1879 års slut skedda indragningen
af 5-kronesedlarne är icke bevisande, då 5-kronesedlarne i
stor utsträckning ersattes af 10-kronesedlar, men dessa sistnämnda
endast i ringa utsträckning torde komma att ersättas med närmast
högre valörer.

Det ökade utrymme, som indragningen skulle medföra för riksbankens
sedlar, är onekligen för riksbanken eu fördel, men om i sammanhag
dermed anspråk ställas på riksbanken, att den skall fylla de
lånebehof, hvarvid den allmänna rörelsen under det nuvarande systemet
vant sig, och till och med i någon mån afsåga sig sin sjelfständighet,
synas mig olägenheterna för riksbanken kunna blifva större än fördelarne.
— Om den föreslagna indragningen kommer till stånd, anser jag,
lika med öfrige fullmägtige, att bestämmelserna om riksbankens sedelutgifningsrätt
och metalliska kassa böra införas i lagen för rikets
ständers bank.»