Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2 (Utlåtande 1892:Bulu2 bulu)

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

N:o 2.

Ånk. till Riked. kansli den 10 maj 1892, kl. 3 e. in.

Utlåtande, med anledning af väckta motioner angående vidtagande
af åtgärder för invexling till pregelvärdet af skadadt silfver
skiljemynt.

Enligt 14 § i inyntlagen af den 30 maj 1873, sådan denna § lyder
enligt kongl. kungörelsen den 25 juni 1881, upphör skiljemynt att vara lagligt
betalningsmedel i förhållande till statens kassor, när det är så nött, att
ej med säkerhet kan skönjas, huru vida det för rikets räkning är pregladt.
Allmänheten är alltså beträffande nötta eller slitna skiljemynt tillförsäkrad
ett ganska vidsträckt skydd mot förluster, enär staten sålunda
åtagit sig en 6å långt gående invexliugsskyldighet, som med fog kan
begäras.

Annat är deremot förhållandet med myntstycke, som blifvit vanstäldt
eller genom skafning, filning, borrning, tillökning eller annan olaglig
åverkan af hvad slag som helst skadadt, ty enligt § 13 i ofvannämnda
lag skall sådant myntstycke hafva förlorat sin egenskap af lagligt betalningsmedel.

Vid innevarande riksdag hafva två motionärer, i Första Kammaren
herr Törnebladh (motion n:r 23) och i Andra Kammaren herr O. Jonsson
i Hof (motion n:r 120) fäst uppmärksamhet härå. Motionärerna, hvilkas
förslag äro lika lydande, framhålla, att det är ett från så väl statens som

Sammansatta Banko och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

allmänhetens synpunkt beklagligt faktum, att för närvarande inom landet
cirkulerar en jemförelsevis betydande qvantitet skadade silfverskiljemyntstycken,
och att det gång på gång förekommer vid invexling af silfver
i riksbankens kassor, att hela poster dylika skadade skiljemynt måste
tillbakavisas, hvilket beror på erfarenheten derom, att dessa myntstycken
icke inlösas af myntverket annat än till silfvervärdet, som ej oväsentligt
understiger pregelvärdet. Grunden till att myntverket så förfar är, enligt
hvad motionärerna vidare framhålla, att söka i tolkningen af ofvanberörda
stadgande i myntlagens § 13. Derigenom att myntverket ej
till pregelvärdet inlöser skadade silfverskiljemynt, äfven om skadan är
obetydlig, varder följden, att dylika myntstycken hålla sig ute i allmänna
rörelsen, hvilken naturligtvis med åren får mottaga allt större qvantiteter
skadade mynt. Redan år 1885 fäste myntdirektören chefens för kongl.
finansdepartementet uppmärksamhet å förhållandet samt hemstälde »att
statens kassor måtte till pregelvärdet inlösa och sedermera qvarhålla
skadade myntstycken, när de endast förlorat en obetydlig del af sin
vigt, och då man saknade anledning förmoda, att vigtförminskningen
skett i bedräglig afsigt? När bankofullmägtige hördes häröfver, uttalade
de sin åsigt om lämpligheten af ett stadgande i dylikt syfte. Saken
kom emellertid att förblifva hvilande äfven sedan fullmägtige den 20
september 1888 ingått till Kong!. Maj:t med särskild framställning'' i
ämnet, hvari anfördes, hurusom svårigheter upprepade gånger gjort sig
gällande vid liqvids erläggande för svenska skiljemynt, hvilka invexlats
i Danmark, der man iakttoge ett liberalare förfarande med stöd af en
bestämmelse i danska myntlagen, som bemyndigade finansministeriet att
gifva ersättning för skadade mynt, när innehafvaren kunde antagas hafva
erhållit dem i god tro.

Motionärerna hålla före, att det för upprätthållande af skiljemyntcirkulationen,
sådan den bör vara, är säi-deles vigtigt, att myntverket
erhåller obestridd rätt att till pregelvärdet inlösa mynt, som tagit skada,
när denna icke tillfogats myntstycket med bestämd brottslig afsigt och
under förutsättning, att myntstycket icke undergått så väsentlig ändring,
att det icke längre kan såsom mynt anses; och då frågan dragits under
Kongl. Maj:ts pröfning utan att någon lösning härigenom kunnat vinnas,
anse motionärerna sig kunna antaga, att ärendet icke kan slutligen afgulna
utan medverkan från Riksdagens sida, i hvilket afseende de alltså
föreslå, att Riksdagen må hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Magt ville
för Riksdagen framlägga det förslag till ändring i eller tillägg till lagen
om rikets mynt af den 30 maj 1873, som må finnas erforderligt för
vinnande af det ändamål, att silfverskiljemyntstycken, som blifvit skadade

Sammansatta Banko■ och Lagutskottets Utlåtande N-.o 2.

utan att afsevärd vigtförminskning inträdt, inå kunna vid kongl. myntverket
inlösas till fulla pregelvärdet, när anledning finnes till antagande,
dels att skadan icke åkommit myntstycket i följd af bedräglig afsigt,
dels ock att innehafvare!! mottagit detsamma på god tro.

I afgifvet yttrande öfver detta motionärernas förslag hafva bankofullmägtige
yttrat följande:

»Såsom i motionerna uppgifves, har frågan om inlösen af skadadt
mynt redan länge varit föremål för uppmärksamhet.

I skrifvelse af den 19 oktober 1885 till chefen för finansdepartementet
meddelade myntdirektören, att en mängd vanstälda och skadade
mynt vore i omlopp, hvilket framginge deraf, att vid undersökning af
från riksbanken till myntverket utvexlade silfverskiljemynt af de större
omkring ''A procent och af de mindre nära 1 procent befunnits bestå af
dylika mynt. Med anledning häraf föreslog myntdirektören, att skadade
mynt borde i statens kassor inlösas till pregelvärdet och sedermera qvarhållas,
när de endast förlorat en obetydlig del af sin vigt, och då man
saknar anledning förmoda, att vigtförminskningen skett i bedräglig afsigt,
äfvensom att, om riksbanken icke ville bära den genom inlösningen
uppkommande förlusten, densamma måtte bestridas af myntverket.

Öfver detta förslag hördes bankofullmägtige, hvilka funno detsamma
beaktansvärdt, och såsom sin åsigt uttalade, att kostnaden borde
bestridas af statskassan.

Såsom fullmägtige hafva sig bekant, blef ärendet sedan remitteradt
till statskontoret, hvilket af myntdirektören infordrade förslag till
närmare föreskrifter, och efter det sådant inkommit, afgafs utlåtande,
hvari statskontoret afstyrkte, att staten skulle ikläda sig den ifrågavarande
inlösningsskyldigheten af skadadt mynt, men uttryckte den åsigt,
att myntverket kunde bemyndigas att på sin bekostnad invexla ej blott
skadadt mynt, utan äfven annat, som inkommit i någon offentlig kassa
och ej vidare finnes sättas i omlopp.

Dessutom hafva bankofullmägtige i underdånig skrifvelse af den
20 september 1888 fäst uppmärksamheten på önskvärdheten af ett snart
afhjelpande af de af myntdirektören påpekade olägenheter, så mycket
mer som från Danmark klagomål försports öfver den starka kasseringen
af svenskt skiljemynt, hvilket, efter att i Danmark hafva invexlats, blifvit
till riksbanken försändt, hvartill komme, att i bankens vexlingskassor
allt jemt till invexling företeddes skiljemynt, hvilka måste tillbakavisas
och i följd deraf återgå till den allmänna rörelsen.

Det af myntdirektören framstälda förslaget omfattar icke blott
skiljemynt, utan äfven guldmynt, hvaremot motionerna afse endast silf -

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 17

verskiljemynt, Det torde ligga i öppen dag, att den lagstiftningsåtgärd,
om hvilken nu är fråga, vida lättare låter sig genomföra, i fall guldmyntet
icke af densamma beröres. Svårigheten för staten att skydda
sig mot enskildes försök att genom företeende till inlösen af skadadt
och till vigten förminskadt mynt skaffa sig fördelar på det allmännas
bekostnad är uppenbarligen större, i samma mån myntets ursprungliga
metallvärde är större och i följd deraf frestelsen till obehörig vinning
starkare. Behofvet af ett liberalare tillvägagående vid invexlingen är
dessutom i afseende å guldet vida mindre. Guldmynt cirkulera inom
landet i. så ringa omfattning, att någon nämnvärd qvantitet af skadade
sådana icke lär förekomma, utan torde de i omlopp varande guldmyntstyckena
i allmänhet vara fullgoda.

Helt annat är förhållandet med skiljemyntet. Om mängden af i
omlopp varande skadadt silfverskiljemynt 1885, såsom myntdirektören
antagit, uppgick till V* å 1 procent, så har utan tvifvel qvantiteten sådant
sedan dess ej obetydligt ökats, enär tillfälle till invexling utan förlust
ej funnits och således, enligt hvad erfarenhet lär, den allmänna rörelsen
fatt behålla de odugliga myntstyckena. För staten kan det emellertid
ej vara likgiltigt, om underhaltigt mynt i större mängd cirkulerar, och,
hvad de enskilde angår, lär till slut den siste innehafvare!!, i regeln
utan egen förskyllan, få vidkännas en förlust, som blir större, isamma
mån silfvervärdet kan hafva sjunkit.

Det måste derför anses med statens intresse förenligt, att skadade
silfverekiljemyntstycken blifva behörigen invexlade, och den kostnad,
staten härigenom kan få vidkännas, lär icke få anses vara af någon betydenhet
gent emot den vinst, staten har af den ifrågavarande utmyntningen.

Men om sålunda enligt fullmägtiges åsigt det icke bör anses
tvifvelaktigt, att staten har en pligt härutinnan, kunna dock olika
meningar hysas dels om formen för lagstiftningen, dels ock om huru
långt staten bör gå i fråga om inlösen af skadade skiljemyntstycken.

Beträffande sjelfva formen för meddelande af bestämmelser i
ämnet, kan det ifrågasättas, om ändring är behöflig i myntkonventionen
mellan de tre skandinaviska rikena.

Då emellertid i motionerna synes afses endast svenska silfverskiljemynt,
och hvad som åsyftas är, att myntverket må ega rättighet,
men ej ovilkorlig skyldighet att i vissa fall inlösa skadade silfverskiljemynt
till fulla pregelvärdet, synes frågan kunna med fullt skäl betraktas
såsom uteslutande svensk och derför bäst få sin lösning genom ett
tillägg till lagen om rikets mynt af den 30 maj 1873. För rigtigheten
Bih. till Riks. Bröt. 1892. 6 Sami. 2 Afd. 1. Haft. 3

18 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2

af eu sådan uppfattning talar ock den omständigheten, att en bestämmelse
i liknande syfte finnes meddelad i 10 § af Myntloven för Danmark
af den 23 maj 1873.

Vid bedömande åter af frågan, huru vidsträckt bemyndigande
myntverket må anses böra erhålla beträffande den ifrågavarande myntinvexlingen,
kan tvekan uppstå, om någon begränsning bör lemnas i
och genom stadgande af en viss procent, utöfver hvilken vigtförminskning
icke må hafva egt rum, om myntstycket skall kunna inlösas till
pregelvärdet. Härvid förekommer likväl, dels att en dylik procentbestämmelse
måste blifva synnerligen svår att tillämpa, då, såsom vanligen
torde vara fallet, myntstyckena äro icke endast skadade, utan ock nötta,
dels ock att det i alla händelser blir vanskligt att på förhand finna den
rätta gränsen, enär förhållandena naturligtvis äro högst skiftande.

Deremot kan och bör invexlingen af ett skiljemynt eller vägran
att inlösa detsamma göras beroende deraf, huru vida någon bedräglig
afsigt ligger till grund för begäran om dess inlösning. Det kan visserligen
invändas, att det måste blifva svårt att härvid utöfva pröfningsrätten,
men i praxis torde en så beskaffad invändning hafva föga att
betyda. De flesta skadade skiljemynt äro antagligen mottagna på god
tro, och i regeln skulle väl myntverket i förevarande fäll mest få att
göra med riksbanken och offentliga kassor eller bankanstalter. Då för
öfrigt skyldighet ej skulle åläggas myntverket att invexla skadade
myntstycken, bör det för staten ej medföra någon risk, att eu vidsträckt
pröfningsrätt lägges i myntdirektörens hand, enär denne utan’tvifvel
skall göra bruk af sin rätt. att vägra inlösen, om och när han finner
att någon eller några söka sätta i gång en industri, afsedd att skaffa
dem förtjenst på företeende till invexling af skadade skiljemynt.

Det synes för öfrigt fullmägtige ändamålsenligt, om icke blott
silfver-, utan ock bronsmynt kunna blifva föremål för den lagstiftning,
som nu blifvit. ifrågastäld för de förra.

Slutligen torde utom myntstycken, som äro i egentlig mening
skadade, äfven vanstälda böra särskildt. nämnas.

Med stöd af hvad sålunda blifvit anfördt, få fullmägtige såsom
sin åsigt uttala, att för upprätthållande af cirkulationen af fullgoda
skiljemynt inom landet ett tillägg bör meddelas till myntlagen af den
30 maj 1873 i sådant syfte, att myntverket må blifva bemyndigadt att
till fulla pregelvärdet inlösa vanstälda eller skadade svenska myntstycken
af silfver och brons, när skälig anledning finnes till det antagande, att
innehafvaren mottagit sådant myntstycke på god tro och icke åsidosatt
vanlig försigtighet vid mottagandet.»

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 19

För egen del får utskottet anföra, att motionerna synas utskottet
böra vinna afseende. Särskild^ om man jemför den svenska myntlagens
stadgande om skadade silfverskiljemynt med motsvarande i den danska
af den 23 maj 1873, framstår den svenska lagen såsom öfverdrifvet
sträng. I den danska myntlagen förekommer i § 10 följande stadgande:

»Finantsministeren er bemyndiget til åt give Erstatning for
Munter, der have tidt voldsotn eller ulovlig Beskadigelse, og for falske
Mönter, naar der er Grund til åt antage, åt Ihsendehaveren har modtaget
saadan beskadiget eller falsk Mönt i god Tro og ikke har tilsidesat
almindelig Forsigtighed ved Modtagelsen.»

Då motionärerna icke ifrågasatt, att falska mynt skulle af staten
inlösas, har utskottet icke att yttra sig härom; men sådan ändring i
myntlagen att skadade eller vanställa mynt, som på god tro mottagits,
må kunna inlösas till sitt nominella värde, torde icke möta några
betänkligheter. Om än till eu början, efter det en sådan ändring trädt
i kraft, ett jemförelsevis ej ringa antal skadade eller vanstälda skiljemynt
skulle komma att till inlösen presenteras i myntverket, torde
myntverkets utgifter för sådan inlösen på det hela dock ej blifva synnerligen
afsevärda. En uppsåtlig och i bedräglig afsigt företagen åverkan
på skiljemynt, hvilken för att blifva vinstgifvande måste bedrifvas i
vidsträckt skala, upptäckes utan tvifvel lätteligen och lär således kunna
afvärjas; hvaremot det synes i hög grad oegentligt och i vissa afseenden
äfven menligt, att den allmänna rörelsen tvingas att behålla ett
allt jetnt ökadt antal skadade myntstycken.

Då utskottet alltså anser, att en ändring af de nuvarande förhållandena
i den rigtning, som af motionärerna och bankofullmägtige
antydes, vore oneklig och af behofvet påkallad, föranlåtes utskottet, som
delar den af bankofullmägtige uttalade mening, att den åsyftade lagändringen
bör utsträckas derhän, att äfven skadade eller vanstälda
bronsmynt må kunna blifva till sitt pregelvärde inlösta, hos Riksdagen
hemställa,

att Riksdagen må i skrifvelse hos Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och
för Riksdagen framlägga det förslag till ändring i
eller tillägg till lagen om rikets mynt af den 30 maj
1873, som må befinnas erforderligt, för att silfverskiljemyntstycken,
som blifvit skadade utan att afsevärd
vigtförminskning inträdt, må kunna varda af myntverket
invexlade till fulla pregelvärdet, när anledning saknas

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

till antagande, att skadan åkommit myntstycket till
följd af bedräglig afsigt eller att innehafvaren mottagit
detsamma annorlunda än i god tro.

• •

Stockholm den 10 maj 1892.

På det sammansatta utskottets vägnar:

f, ,.r> *■ \ it'''' ’ Ji .. . ;v * f, . * . .

CARL H. NORDENFELT.

STOCKHOLM, KTA TaTCKBiSI-AKTIEBOLAOtäT 1892.