Sammansatta Banko■ och Lagutskottets Utlåtande N:o 1

Utlåtande 1892:Bulu1

Sammansatta Banko■ och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

1

(c .; • rf-! (i •• fj., V; J;\’ | . .{ i , ''j-.k {

N:o 1.

in ,i 3*> * ;■? *: i/.r3f a''.;-* •. - i i> •! *, * * • ; r]

Ankom till Riksd. kansli den 10 maj kl. 3 e. m.

Utlåtande, med anledning af väckt motion angående upphörande
af de enskilda bankernas rätt att utgifva banksedlar ä
10 kronor.

I en inom Andra Kammaren af herrar Sjö och I. Månsson väckt,
till bankoutskottet hänvisad och efter öfverenskommelse med lagutskottet
till behandling af sammansatt banko- och lagutskott öfverlemnad
motion (n:o 85) har, på anförda skäl, föreslagits, att Riksdagen måtte i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes förordna
om upphörande med 1893 års utgång af de enskilda bankernas rätt att
utgifva banksedlar å 10 kronor.

Öfver denna motion hafva fullmägtige i riksbanken afgifvit af
bankoutskottet begärdt yttrande, men, innan utskottet meddelar innehållet
af detsamma, har utskottet velat i minnet återkalla det hufvudsakliga
i de förhandlingar, som under senare tid egt rum inom Riksdagen
angående den enskilda sedelutgifningen.

Sedan inom finansdepartementet utarbetats ett förslag till ändring
i kongl. kungörelsen den 20 maj 1864 angående enskilda banker med
Bill. till Riksd. Prof. 1892. 6 Sami. 2 Afd. 1 Höft. (Näs 1, 2.) 1

2 Sammansätta lianko och Lagutskottets Utlåtande K:o 1.

rätt att utgifva egna banksedlar, framlade Kongl. Maj:t, med tillkännagifvande
att Kongl. Maj:t ansett sig i ett så vigtigt ämne som detta
icke böra lagstifta utan Riksdagens medverkan, för 1874 års Riksdag förslag
till den ändrade författning rörande enskilda sedelutgifvande banker,
som enligt samma förslag borde utfärdas. Då det skulle medföra
onödig vidlyftighet att här redogöra för ifrågavarande förslag i sin
helhet och det sätt, hvarpå detsamma inom Riksdagen behandlades, inskränker
sig utskottet till den erinran, att, efter det Riksdagens båda
kamrar fattat olika beslut, sammanjemkningsvis ur förhandlingarna
framgick såsom Riksdagens beslut i fråga om de sedelvalörer, som skulle
få utgifvas af de enskilda bankerna, att banksedlar endast finge lyda
å 50, 100, 500 och 1,000 kronor samt tills vidare och intill dess Kongl. Maj:t
annorlunda förordnade jemväl å 10 och 5 kronor. I den kongl. kungörelse,
som, efter anmälan af Riksdagens nu nämnda och öfriga beslut
med anledning af Kongl. Maj:ts ofvanberörda förslag, den 12 juni 1875
utfärdades, blef infördt ett stadgande i öfverensstämmelse med hvad
Riksdagen, på sätt nyss meddelats, beslutit angående sedelvalörerna.
Den befogenhet att när som helst förordna om indragning af de enskilda
bankernas egna sedlar å 5 och 10 kronor, hvilken sålunda lagts
i Kongl. Maj:ts hand, har hitintills icke blifvit begagnad i vidsträcktare
mån än att, sedan Riksdagen år 1879, efter derutinnan af Kongl. Maj:t
framlagd proposition, beslutit vissa åtgärder för ändamålet, jemlikt
kongl. kungörelsen den 20 juni 1879 de enskilda bankernas rätt att
utgifva egna sedlar å 5 kronor upphört från och med samma års slut.
Ett af Kongl. Maj:t i nyssnämnda proposition jemväl framstäldt förslag
om åtgärder i och för upphörande för ifrågavarande banker äfven af
rätten att utgifva egna sedlar å 10 kronor senast inom utgången af år

1882 vann då icke Riksdagens bifall.

Sedan Riksdagen år 1881 föranlåtits hos Kongl. Maj:t framhålla
de brister, hvarmed, enligt Riksdagens åsigt, bestämmelserna i afseende
å de enskilda bankerna vore behäftade och i sammanhang härmed begärt
en revision af den i detta afseende gällande lagstiftning, blef
samma år den s. k. stora bankkomitén tillsatt. I sitt den 14 december

1883 afgifna betänkande uttalade komitén beträffande hela sedelutgifningsrätten
i landet den mening, att denna, efter nödig öfvergångstid,
borde öfverlemnas åt riksbanken ensam. Med anslutning till berörda
komitébetänkande, så vidt i detsamma förordadts antagande af ett banksystem,
grundadt på en enda sedelutgifvande centralbank, väcktes vid
1885 års riksdag af enskilda motionärer förslag om åtgärder i och för
upphörande af de enskilda bankernas rätt att utgifva egna sedlar å 10

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 3

kronor, och detta förelag vann efter åtskilliga förhandlingar slutligen i
sådan måtto afseende hos Riksdagen, att i reglementena för riksbanken
och riksgäldskontoret infördes vilkorliga stadgande!!, i hvilka, för deri
händelse att Kongl. Maj:t förordnade om upphörande af de enskilda
bankernas rätt att utgifva egna banksedlar å 10 kronor, bestämmelser
meddelades i syfte att sätta riksbanken i stånd att öfvertaga den sedelutgifning,
som icke vidare skulle af de enskilda bankerna besörjas. Sålunda
bemyndigades bankofullmägtige att i riksgäldskontoret lyfta svenska
statens obligationer eller deremot svarande valuta i guld intill ett belopp
af högst 7 millioner kronor samt att i riksbanken ^diskontera af
de enskilda bankerna öfvertagna inländska vexlar intill belopp, motsvarande,
för hvarje sådan bank, hvad den hade utelöpande i egna tiokronesedlar.

Från ofvannämnda tid hafva i de årligen utfärdade reglementena
för riksbanken och riksgäldskontoret intagits vilkorliga stadganden af
liknande innehåll med de år 1885 för första gången meddelade; men
då den förutsatta förändringen i de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt,
sådan den varit ordnad från och med utgången af år 1879, hitintills
icke vidtagits, har någon tillämpning af stadgandena icke skett.
Frågan har emellertid icke helt och hållet legat nere under tiden från
och med 1885, ty, jemte det Kongl. Maj:t vid 1886 och 1887 årens
riksdagar framlagt förslag till bankfrågans lösning, hvilka förslag emellertid
icke ledde till något resultat, har vid 1888 års riksdag motion
väckts, men afslagits, om skrifvelse i fråga om sedelutgifningsrätten
och bankfrågan i öfrigt. Det senaste uppslaget i ärendet gafs af den
af Kongl. Maj:t den 5 oktober 1889 tillsatta nya bankkomitén, som afgaf
betänkande den 30 januari 1890. Komitébetänkandet innehöll, bland
annat, förslag till lag angående indragning af de enskilda bankernas
hela sedelutgifningsrätt. Men den kong], proposition, som på grundvalen
af nyssnämnda komitébetänkande aflåta till 1890 års Riksdag och
af denna pröfvades, vann icke Riksdagens bifall, hvadan i sjelfva verket
frågan icke bragts närmare sin fullständiga lösning. Fast hellre synes
den, sedan Kongl. Maj:t under år 1891 meddelat de enskilda bankerna
nya oktrojer på 10 år från 1893 års utgång, hafva blifvit så till vida
fastlåst, att den enskilda sedelutgifningen, utom hvad angår sedlar å
10 kronor, tryggats under oktrojtiden.

Det förslag, som af motionärerna nu framställe, afser också allenast
de enskilda bankernas sedlar å 10 kronor samt har af fiillmägtigo

4 Sammansatta Banko och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

i riksbanken, under vissa vilkor och förutsättningar understödts i den
mån, att fullmägtige lika med motionärerna funnit indragning af denna
sedelutgifningsrätt önsklig. Fullmägtige hafva nemligen i skrifvelse den
10 sistlidne mars yttrat sig sålunda:

»De enskilda bankernas utelöpande tiokronesedlar beräknades i
medeltal under åren 1880—1884 uppgå till ett belopp af 27 7, million
kronor, och har under senare år icke så obetydligt stigit, så att samma
medeltal för åren 1887—1891 utgör något öfver 32 millioner och den
31 december 1891 var nära 33 millioner eller närmare 57 procent af hela
deras utelöpande sedelstock. Deraf skulle kunna dragas den slutsats,
att genom det sålunda stegrade beloppet af tiokronesedlar denna valör
blifvit icke allenast för de enskilda bankerna sjelfva, utan äfven för
allmänna rörelsen af allt mera ökadt värde, samt att svårigheten för
riksbanken att utan särskilda anordningar öfvertaga hela denna sedelutgifning
måste ökas i bredd med dennas stegrade omfång. Fullmägtige
äro dock fortfarande af den åsigt, att efter indragningen af tiokronorsvalören
en icke så alldeles obetydande andel af dennas belopp lärer af
de enskilda bankerna komma att konverteras till sedlar af 50 kronor,
likasom det äfven lär kunna antagas, att en annan del af förstnämnda
valör skall blifva ersatt genom en vidsträcktare tillämpning af checkeller
anvisningssystemet. Fullmägtige hafva redan i sitt utlåtande af
1885*) sökt uppvisa det föga berättigade i den från flera håll starkt
betonade farhågan, att de enskilda bankerna, beröfvade rättigheten att
utgifva sedlar å 10 kronor, skulle finna den återstående delen af sitt
sedelprivilegium af alltför ringa värde att kunna uppväga de dermed
förenade kostnader och olägenheter och följaktligen frivilligt uppgifva
densamma, hvarmed då äfven befarats skola följa, att all eller nästan
all bankverksamhet skulle komma att bedrifvas allenast af riksbanken
och dess afdelningskontor. Skulle likväl så inträffa, att de enskilda
bankerna funne med sin fördel förenligt att mot åtnjutande af vissa
andra fördelar och lättnader för sin kassarörelse till någon större del
afstå från sin återstående sedelutgifningsrätt, hvarigenom all sedelemission
inom riket sannolikt skulle komma att tillfalla riksbanken, fasthålla
fullmägtige fortfarande vid sin ofta uttalade och med de senare
årens bankkomitéers öfverensstämmande åsigt, att en dylik följd af den
ifrågasatta indragningen af tiokronesedlarne med all visshet skulle leda
till bättre ordning för vårt bankväsen liksom till större trygghet för
rörelsen och sundhet för näringslifvet. — Den högst väsentliga, men

*) Såsom bilaga fogadt till sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande n:o 3 den
28 april 1885.

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 5

stundom förbisedda skilnaden mellan riksbanken såsom den enda sedelutgifvande
institutionen och densamma såsom ensam bedrifvande all
bankverksamhet i riket lära fullmägtige icke behöfva för bankoutskottet
framhålla, och de hysa den öfvertygelsen, att den enskilda bankdriften
fortfarande liksom förut skall komma att blomstra äfven utan sedelutgifningsrätt.

Hvad åter angår den tid, inom hvilken eu indragning af den
nuvarande minsta enskilda bankernas sedelvalör skulle kunna verkställas,
äro fullmägtige deremot mera betänksamma, enär en så beskaffad
åtgärd till förminskande af det genom enskild bankverksamhet utgifna
sedelmyntet naturligen kan vidtagas endast med stor försigtighet för
att icke blottställa allmänna rörelsen för några svårare rubbningar. Att
bestämma indragningen redan till tiden för de nya oktrojernas trädande
i kraft eller 1894 våga fullmägtige icke tillstyrka, då befaras kan, att
åt de enskilda bankerna derigenom icke lemnas tillräckligt rådrum att
utan våldsam sammandragning af sin rörelse ordna sin verksamhet
efter de förändrade förhållanden, som i och med indragningen af en
för dem otvifvelaktigt ganska betydelsefull rätt måste inträda, och derjemte
äfven riksbanken torde behöfva någon tid att rusta sig för den
mera omfattande rörelse, som sannolikt kommer att dervid falla på dess
lott. I anledning af 1885 års motion i ämnet uttalade fullmägtige den
mening, att indragningen borde kunna ske successive under åren 1886,
. 1887 och 1888, så att vid de gällande oktrojernas utgång med sistnämnda
år allt vidare utgifvande af tiokrouesedlar skulle varda förbjudet.
Bankkomitén af 1890 kom deremot till den slutsats, att eu stadgad
årlig minskning med ett visst belopp skulle för bankerna blifva ganska
svår att tillämpa och för affärslifvet under brydsamma förhållanden
ganska menlig, hvarför det vore bättre att lemna bankerna friare händer,
så att de med aktgifvande å affärsförhållandena kunde begagna de
i hvarje fall gynsammaste konjunkturerna för att minska det utelöpande
beloppet af sina sedlar. Komitén föreslog följaktligen, att sedelutgifningsrätten
skulle vid öfvergångstidens början begränsas till femtio
millioner kronor, efter 5 års förlopp vara minskad till hälften och efter
ytterligare o år helt och hållet upphöra. Med godkännande af denna
uppfattning synes det sålunda fullmägtige lämpligast och tryggast, att
åt de enskilda bankerna medgifves eu längre beredelsetid för indragningen
af deras tiokronesedlar, så att t. ex. vid 1896 års utgång eller
3 år efter de nya oktrojernas tillämpning 50 procent af det belopp dylika
sedlar, hvarje enskild bank hade utelöpande vid 1891 års slut,
skulle vara indragen och derefter återstoden inom ytterligare 3 år eller

6 Sammansatta Banko■ och Lagutskottets Utlåtande N;o 1.

1899, från hvilken tid tiokronesedlar icke finge vidare utgifvas. Genom
en dylik anordning skulle åt de enskilda bankerna lemnas rundlig tid
att bereda sig till och sörja för en successiv indragning af sedlarne,
och fullmägtige hysa den förhoppning, att på detta sätt rörelsen icke
skulle komma att af åtgärden lida någon olägenhet, och att den af bankerna
nu stundom uttalade farhågan angående svårigheten för deras
kassarörelse skulle för dem sjelfva blifva föga känbar, då naturligen
vid den successiva indragningen af enskilda banksedlar det derigenom
vållade tomrummet i rörelsen skulle komma att äfven successivt fyllas
af riksbankens, hvilka således vid hvarje liqvid till de enskilda bankerna
skulle strömma till dess kassor och likaså utan svårighet för banken
derifrån vid hvarje utbetalning åter utgå. Slutligen skulle efter indragningens
afsilande af oktrojtiden ännu återstå 4 år, en tillräcklig tid
för hvarje bank att med ledning af vunnen erfarenhet besluta, antingen
de vid oktrojtideus slut ville upphöra med sin verksamhet eller fortsätta
densamma äfven utan sedelutgifningsrätt och sannolikt såsom
aktiebolag under likartade vilkor med dem, som redan nu gälla för de
fierfaldiga af våra bankinstitut, som arbeta under denna form.

Redan i 1885 års utlåtande hafva fullmägtige uttalat den mening,
som sedermera upptagits af 1890 års bankkomité och redan
vunnit i viss mån godkännande af Riksdagen genom det i reglementet
intagna vilkorliga stadgandets senare moment, att nemligen åt de enskilda
bankerna borde beredas tillfälle att på gynsamma vilkor i riks- _
banken ^diskontera af sin inrikes vexelportfölj till belopp, motsvarande
den sedelutgifning, af hvilka de genom indragning af tiokronorsvalören
gått förlustiga. Fullmägtige hafva till hvad dervid blifvit anfördt intet
att vidare tillägga, men önska dock betona, att denna rediskontering
torde böra tillförsäkras de enskilda bankerna till visst bestämdt belopp
och under viss tid, med förbehåll likväl af riksbankens rätt och pligt
att pröfva vexlarnes ursprung och inre beskaffenhet. Det kan visserligen
deremot invändas, att riksbanken derigenom skulle komma att
påläggas en förbindelse, som under vissa förhållanden kunde blifva tung
och brydsam, men denna farhåga torde icke förtjena något synnerligt
beaktande, enär denna riksbankens rediskonteringsskyldighet i intet fall
komme att sträckas längre än högst till det belopp, de enskilda bankerna
haft utelöpande i sina tiokronesedlar, och sålunda torde kunna
fullgöras med riksbankens för rörelsen oumbärliga sedlar.

Å andra sidan får deremot icke förbises, att det för de enskilda
bankerna måste vara af högsta vigt att under tiden för indragningen
af en så betydlig del af deras utelöpande sedlar och möjligen någon

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 7

tid derefter kunna med visshet veta, hvad de från riksbanken hafva att
såsom kassatillgång påräkna. En dylik öfverenskommelse med de enskilda
bankerna bör slutligen betraktas icke endast såsom eu tunga för
riksbanken, utan äfven såsom en fördel, enär de förra derigenom komme
att tjena såsom uppsamlare af handelns och industriens betalningslöften
för riksbankens räkning, men på sin egen risk, och det är från denna
synpunkt vida mera än från önskan att bereda de enskilda bankerna
någon ersättning för den genom inskränkningen i deras sedelprivilegium
uppkomna förlust, som det synts lämpligt att för de rediskonterade
vexlarne erbjuda de enskilda bankerna fördelen af någon reduktion i
det annars och vid direkt diskontering gällande diskontot. Denna uppfattning
synes äfven af Riksdagen blifvit godkänd, då det oftanämnda
vilkorliga stadgandet lemnar fullmägtige frihet att bestämma de vilkor,
som för rediskonteringen skulle komma att gälla.

Slutligen torde fullmägtige äfven nu böra något yttra sig angående
riksbankens förmåga att öfvertaga den ökade sedelutgifning, som
genom indragning af de enskilda bankernas tiokronesedlar med all visshet
lärer komma att af densamma fordras, samt om de särskilda åtgärder i och
för riksbankens förstärkande, hvilka i följd deraf kunna blifva nödiga.

Genom Riksdagens beslut af år 1887 höjdes det belopp sedlar,
riksbanken egde att utgifva utöfver metalliska kassan och öfriga kassatillgångar,
med 10 millioner, eller från 35 till 45 millioner, hvarjemte
bestämdes, att de s. k. foliomedlen icke vidare skulle såsom utelöpande
sedlar beräknas. Den sålunda vunna ökningen i sedelutgifningsrätten
kan antagas till omkring 25 millioner, för hvilkens fullständiga åtnjutande
dock fordrades, bland annat, en förstärkning af metalliska kassan
med 3 millioner.

Då riksbankens sedelreserv vid flera tillfällen före denna tid varit
ganska knapp, synes en dylik förhöjning, om äfven icke med samma betydande
belopp, hafva varit af omständigheterna påkallad, så vida ej riksbanken
skulle alltför ofta nödgas, för att undvika öfverskridande af sin
emissionsrätt, vidtaga särskilda, för rörelsen ofta tyngande åtgärder.
Donna vidgade emissionsrätt har dock riksbanken endast i ringa mån
kunnat begagna, såsom framgår deraf, att vid årssluten 1887—1891 den
obegagnade delen deraf varierat mellan 20,8 och 29,9 millioner, hvarvid
derjemte bör uppmärksammas, att riksbankens utelöpande sedlar i regeln
vid månads- och årssluten ökas med 3 å 5 millioner, hvilka de närmaste
dagarne derefter återströmma till banken, i följd hvaraf den obegagnade
sedelreserven under årets öfriga tider i allmänhet varit icke obetydligt
högre, än af angifna siffror utvisas. Anledningen till riksbankens i för -

8

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

hållande till sedelutgifningsrättens obetydliga faletiska sedelemission är i
främsta rummet den, att bredvid de enskilda bankernas sedlar plats för
större belopp af riksbankens icke funnits i allmänna rörelsen, och torde
för närvarande och under normala förhållanden det belopp, som rörelsen
kan upptaga och qvarhålla, kunna beräknas till 35 å 40 millioner. Det
Överskjutande strömmar snart åter till riksbanken med anspråk på
liqvid, och då, såsom bankoutskottet har sig väl bekant, under senare
år de för inlösning nödiga kassatillgångarna varit mycket vexlande och
stundom knappa, hafva fullmägtige funnit sig manade att endast försigtigt
bedrifva riksbankens diskontrörelse och tillmötesgå anspråken på
nya eller ökade försträckningar. Då så är, och riksbanken redan nu
med en jemförelsevis obetydande sedelstock stundom funnit det brydsam!
nog att anskaffa motsvarande kassatillgångar, kan det synas föga
berättigadt att fortfarande uttala samma åsigt som 1885, eller att riksbanken
utan större svårighet bör kunna åtaga sig den stegrade sedelemission,
som af indragningen af de enskilda bankernas tiokronesedlar
sannolikt kommer att påkallas. Dessa sedlar i rörelsen uppgå nu till
ett samladt belopp af 33 å 34 millioner kronor, och om äfven, såsom
förut blifvit erinrad t, får antagas, att någon del deraf kan komma att
ersättas med de enskilda bankernas femtiokronesedlar och en annan del
af en kraftigare utveckling af check- och anvisningssystemet, lärer dock
i allt fall den vida större delen af dessa 34 millioner behöfva ersättas
af riksbankens sedlar. Det är också ondast under antagande deraf, att
denna riksbankens sålunda ökade sedelcmission icke i någon mån kommer
att utgöra ett tillskott till hvad af banksedlar redan tinnes i rörelsen,
och som erfarenheten visat kunna och behöfva af denna qvarhållas,
utan att den tillkommit endast och uteslutande för att fylla det genom
minskningen af de enskilda bankernas sedelemission uppkomna tomrummet
och sålunda antagligen icke komma att särdeles tynga på inlösningsfouderna,
som fullmägtige ansett sig kunna fasthålla sin ofvan
anförda mening. Det är äfven endast från denna synpunkt som det
kan sägas, att några särskilda åtgärder af större betydenhet icke synas
vara för ändamålet behöfliga.

Naturligen bör riksbankens nu beviljade och under nuvarande
förhållanden fullt tillräckliga emissionsrätt något ökas, enligt fullmägtiges
åsigt med 15 millioner och metalliska kassan enligt nu gällande
grunder med motsvarande belopp eller 30 procent deraf, således med 4,5
millioner. Med en metallisk minimikassa af 22,5 millioner skulle riksbankens
lägsta emissionsrätt sålunda komma att uppgå till 82,s millioner,
och beloppet deröfver förblifva beroende på de öfriga kassatillgångarna,

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N;o 1. 9

d.. v. s. saldot af fordringarna å löpande räkning i utlandet. Detta
minsta belopp af 82,5 millioner synes böra fullt motsvara behofvet, då
riksbankens utelöpande sedlar med tillägg af de enskilda bankernas
tiokronesedlar belöpte sig i runda tal

vid utgången af 1887 till 68,

» » » 1888 » 76,

» » » 1889 » 77,

» » » 1890 j> 80,

® » 1891 » 77 millioner kronor.

För undanrödjande af den möjliga svårigheten för riksbanken
att höja sin metalliska kassa i förhållande till den större emissionen af
sedlar, anse fullmägtige det vore tillräckligt, om det nuvarande vilkorlig®
stadgandet i bankoreglementet, som berättigar riksbanken att i
händelse af upphörande af de enskilda bankernas rätt till utgifvande
af tiokronesedlar få i riksgäldskontoret lyfta svenska statens obligationer
eller motsvarande valuta i guld intill ett belopp af 7 millioner kronor,
får fortfarande förblifva gällande.

. Slutligen anhålla fullmägtige få uttala såsom sin enhälliga mening,
aU om riksbankens sedelutgifningsrätt så betydligt höjes, som nu blifvit
ifrågasatt, hvarmed dess lånerörelse samt inflytande på allmänna rörelsen
äfven måste vinna ökad utsträckning, synas bestämmelserna om sedelutgifningsrätten
och metalliska kassan höra förflyttas från reglementet för riksbanken
till lagen för rikets ständers bank. Skälen dertill äro med så
mycken styrka anförda af, bland andra, de båda bankkomitéerna af 1883
och 1890, att fullmägtige dertill endast hafva att tillägga, att den synnerliga
omsorg, som Riksdagen egnat riksbanken och som gifvit densamma
en ökad och hög grad af styrka och fasthet, synes böra utgöra ännu
eu anledning för Riksdagen att, när den ifrågavarande förändringen
kommer till stånd, tillförsäkra de vigtigaste bestämmelserna om riksbanken
samma garanti som andra för samhället vigtiga lagar och föreskrifter.
"

Mot detta fullmägtiges yttrande har fullmägtiges ordförande afgifva
reservation, hvari anförts följande:

»I öfverensstämmelse med ''de åsigter, jag yttrat vid de föregående
tillfällen, då frågan om indragning af de enskilda bankernas
rätt att utgifva sedlar å 10 kronor varit föremål för fullmägtiges utlåtande
och Riksdagens pröfning, afstyrker jag den af motionärerne föreslagna
framställning till Kong]. Maj:t. Väl är det sant. att de af Kong],
Maj:t meddelade nya oktrojer för de enskilda bankerna på It) år från
1894 åi s början för eu längre tid fastslå bestående förhållanden, utom
Bih. till Riksd. Prat. 1892. G Sami. 2 Afd. 1 Haft. 2

10 Sammansätta Banko och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

i nu ifrågasatta hänseende, men det torde böra erinras, att berörda
oktrojer meddelats först sedan åtskilliga försök att ordna bankväsendet
visat sig fruktlösa, och jag kan icke, ehuru jag anser en inskränkning
och reglering af den enskilda sedelutgifningsrätten önskvärd, i Kong!.
Maj:ts beslut finna ett skäl att förorda en åtgärd, som efter min tanke
är olämplig såsom inskränkning och saknar all betydelse såsom reglering.
Den sedelutgifningsrätt, som medgifves de enskilda bankerna, bör lemnas
i sådan form, att bankernas förmåga att så i ett som annat afseende
underlätta den allmänna rörelsen i möjligaste måtto bibehålies, men
genom den nu föreslagna åtgärden, äfven om vid verkställigheten på
sätt fullmägtige tillstyrkt större varsamhet iakttages, än motionärerna
ansett nödigt, skall bankverksamheten sannolikt komma att väsentligen
inskräukas. Förlägenhet och rubbningar i den allmänna rörelsen kunna
deraf blifva en följd, och hvad som dertill kan leda bör af lagstiftningen
omsorgsfullt undvikas. Jemförelse!! mellan indragning af 10-kronesedlarne
och den vid 1879 års slut skedda indragningen af 5-kronesedlarne
är icke bevisande, då 5-kronesedlarne i stor utsträckning ersattes
af 10-kronesedlar, men dessa sistnämnda endast i ringa utsträckning
torde komma att ersättas med närmast högre valörer.

Det ökade utrymme, som indragningen skulle medföra för riksbankens
sedlar, är onekligen för riksbanken en fördel, men om i sammanhang
dermed anspråk ställas på riksbanken, att den skall fylla de lånebehof,
hvarvid den allmänna rörelsen under det nuvarande systemet
vant sig, och till och med i någon mån afsåga sig sin sjelfständighet,
synas mig olägenheterna för riksbanken kunna blifva större än fördelarne.
— Om den föreslagna indragningen kommer till stånd, anser jaglika
med öfrige fullmägtige, att bestämmelserna om riksbankens sedelutgifningsrätt
och metalliska kassa böra införas i lagen för Rikets ständers
bank.»

Af det anförda framgår, att väsentlig olikhet förefinnes mellan
motionärernas förslag och de grunder, på hvilka fullmägtige anse, att
de enskilda bankernas rätt att utgifva sedlar å 10 kronor lämpligen
bör indragas. Medan motionärerna påyrka ett uttalande från Riksdagens
sida, att ifrågavarande sedelutgifning måtte upphöra redan vid 1893 års
utgång, framhålla fullmägtige vigten af att en rymligare öfvergångstid
beredes för en sådan ändring i bankväsendet. Vidare saknas i
motionärernas förslag hvarje antydan om några särskilda åtgärder vare
sig med afseende på riksbanken eller eljest såsom förutsättningar för
den åsyftade indragningen. Motionärerna hålla tvärt om före, att riksbanken
redan nu, då dess behållning belöper sig till omkring 5b mil -

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N.o l. 11

Koner kronor och dess obegagnade sedelutgifningsrätt till mer än 30
millioner kronor samt de ofvan omförmälda vilkorliga stadgandena i
riksbankens och riksgäldskontorets reglementen meddela föreskrifter,
huru förfaras skall, om Ivongl. Maj:t förordnar om upphörande af enskilda
bankers rätt att utgifva sedlar å 10 kronor, är i det läge, att
alla hinder för genomförande af förslaget äro undanröjda. Fullmägtige
i riksbanken hafva emellertid uttalat eu annan mening, i det de angifvit
åtskilliga åtgärder, som enligt deras uppfattning böra vidtagas, innan
den ifrågavarande indragningen verkställes, nemligen ökande af riksbankens
sedelutgifningsrätt, stärkande i motsvarande mån af sedelutgifningens
underlag, medgifvande af rediskonteringsrätt på billiga vilkor
för enskilda banker hos riksbanken samt öfverflyttande af bestämmelserna
om riksbankens sedelutgifningsrätt och metalliska kassa från
bankoreglementet till lagen för rikets ständers bank. Med hänsyn härtill
och då utskottet icke kan gilla motionärernas förslag, att Riksdagen
skulle hos Kongl. Maj:t framställa direkt begäran, att Kongl. Maj:t ville
på en af Riksdagen angifven tid begagna sig af den Kongl. Maj:t genom
en af Kongl. Maj:t och Riksdagen gemensamt beslutad författning, tillerkända
befogenhet att vid den tidpunkt, Kongl. Maj:t sjelf må finna
lämplig, besluta om indragning af enskilda bankers sedelutgifningsrätt
i hvad den afser sedlar å 10 kronor, finner utskottet hinder möta för
motionens tillstyrkande i oförändradt skick.

Då emellertid den fråga, som af motionärerna bragts å bane, är
af stor vigt, samt den utväg, som af fullmägtige i riksbanken antydts
för en tillfredsställande lösning synes utskottet vara förtjent af synnerlig
uppmärksamhet, har utskottet ansett sig böra taga i öfvervägande,
om icke motionen borde gifva uppslag till något uttalande från Riksdagens
sida. I detta afseende vill utskottet på sådant sätt tillstyrka
motionen, att utskottet hemställer om aflåtande till Kongl. Maj:t af eu
skrifvelse i det syfte, att Kongl. Maj:t må taga under ompröfning, om
och på hvad sätt samt på hvilka vilkor de enskilda bankernas rätt att
utgifva sedlar å 10 kronor må kunna nu eller i en nära framtid upphöra.

I enlighet härmed hemställer alltså utskottet,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. |Maj:t anhålla,
att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, om
icke tiden för beslutando om successiv indragning af
de enskilda bankernas rätt att utgifva egna sedlar å
10 kronor kunde anses nu vara inne, samt att, derest
Kongl. Maj:t, innan beslut härom sättes i verket, skulle

12 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

finna särskilda åtgärder från Riksdagens sida böra
ifrågakomma, Kongl. Maj:t ville för nästa riksdag
framlägga de förslag i ämnet, som Kongl. Maj:t anser
för ändamålet nödiga.

Stockholm den 10 maj 1892.

På det sammansatta utskottets vägnar:

CARL H. NORDENFELT.

..... .., . ... . ,tV

Reservation:

af herr Nordenfelt: Då utskottet på fullgoda skäl funnit sig icke
kunna tillstyrka bifall till motionärernas förslag, anser jag, att utskottet
bort stanna vid att föreslå, det motionen icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

I öfverensstämmelse med 1890 års bankkomités åsigt, synes mig
hafva bort i utskottets betänkande framhållas, att jemväl andra åtgärder,
än de af bankofullmägtige upptagna, äro nödiga, innan åt riksbanken
kan med trygghet anförtros att öfvertaga den stora del af sedel-emissionen,
som utgöres af enskilda bankernas tiokronesedlar. Det är väl sant,
att de af nämnda komité förordade åtgärderna afsågo att sätta riksbanken
i tillfälle att öfvertaga all sedelutgifningsrätt inom landet, hvaremot
nu är fråga endast om sedlar af tio kronors valör ; men då tiokronesedlarno
i allmänhet uppgå till nära 60 procent af enskilda bankernas
hela utelöpande sedelstock, kan med skäl ifrågasättas, huru vida ej
flera af dessa^åtgärder, såsom begränsning af riksbankens verksamhet
till de rörelsegrenar, hvilka hufvudsakligen lämpa sig för en centralbank,
samt reformering^af grunderna för riksbankens styrelse och förvaltning
böra genomföras i sammanhang med förlänande åt riksbanken af nu
ifrågavarande utvidgade sedel-emissionsrätt.

Vid det förhållande, att något positivt förslag om indragning på
viss tid af enskilda bankernas utgifning af tiokronesedlar icke kunnat
framställas," är^det vidare, enligt min uppfattning, fullkomligen obehöflig!
att begära Kongl. Maj:ts pröfning om och förslag till de åtgärder,

Sammansatta Banko- och Lagutskott! Is Utlåtande N:o 1. 13

hvilka, under förutsättning af en sådan indragning, må befinnas nödiga
och af beskaffenhet att för genomförandet kräfva Riksdagens medverkan.

Slutligen och då lagutskottet icke har motionsrätt, samt bankoutskottets
motionsrätt, jemlikt, 41 § riksdagsordningen, är inskränkt till
frågor angående riksbankens förvaltning, synes mig mycket tvifvelaktigt,
huru vida ej sammansatta utskottet, som i detta afseende ej kan hafva
vidsträcktare rätt än de utskott, från hvilka det är sammansatt, kommit
att öfverskrida sin befogenhet genom att låta skrifvelseförslaget omfatta
annat och mera, än motionärerna begärt.

I denna af herr Nordenfelt afgifna reservation hafva i hufvudsakliga
delar instämt: herrar Ericsson, Sandberg, Falk och Claeson.

iVtli

IfOi <