Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande Nr 1 (Utlåtande 1935:Sul1u1 sul1u)

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande Nr 1.

Nr 1.

Ankom till riksdagens kansli den 3 maj 1935 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken,
m. m.

Genom en den 8 mars 1935 dagtecknad till lagutskott hänvisad proposition,
nr 158, vilken behandlats av sammansatt stats- och första lagutskott, har
Kungl. Maj:t under åberopande av propositionen hilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen
fogade förslag till

l) Lag

om ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 8 kap. 3 § rättegångsbalken skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Under Svea hovrätt höra: Stockholms stad samt Stockholms, Uppsala, Södermanlands,
Gotlands, Värmlands, örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs,
Västernorrlands och Jämtlands län; under Göta hovrätt: Östergötlands,
Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs
och Skaraborgs län; under hovrätten över Skåne och Blekinge: Blekinge,
Kristianstads och Malmöhus län; under hovrätten för övre Norrland: Västerbottens
och Norrbottens län. _

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1936 eller den senare dag Konungen
bestämmer.

Mål eller ärende, vari talan fullföljts i Svea hovrätt såsom allmän överrätt
från domstol eller annan myndighet inom Västerbottens eller Norrbottens län
och uti vilket vid lagens ikraftträdande icke av hovrätten fattats slutligt beslut,
skall för vidare behandling överlämnas till hovrätten för övre Norrland.
De närmare föreskrifter, som med avseende härå må finnas erforderliga, meddelas
av Konungen.

2) L a g

om ändrad lydelse ar 3 § förordningen den 15 oktober 1880 (nr 36),
innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och
utmätning av järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg under

konkurs.

Härigenom förordnas, att 3 § förordningen den 15 oktober 1880, innefattande
särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning av
Bihang till riksdagens protokoll 1985. 6 sami. 2 avd. Nr 1. 1

Sammansatt stats- och första lagutslcotts utlåtande Nr 1.

järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg under konkurs, skall i nedan
angiven del erhålla följande ändrade lydelse:

Ärenden angående lagfart av järnväg upptagas och prövas av Stockholms
rådstuvurätt, då järnvägen till större delen av sin sträckning ligger inom domsagor
under Svea hovrätt eller hovrätten för övre Norrland, av rådstuvurätten
i Jönköping, då järnvägen till större delen ligger inom domsagor under
Göta hovrätt, och av rådstuvurätten i Kristianstad, då järnvägen till större
delen ligger inom domsagor under hovrätten över Skåne och Blekinge.

Hava, sedan---lagfarten skedde.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 193G eller den senare dag Konungen
bestämmer.

I fråga örn de skäl, som ligga till grund för förslagen, får utskottet, i den
mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.

Frågan örn en delning av Svea hovrätt har upprepade gånger varit föremål
för riksdagens prövning. Propositioner i ämnet ha ock framlagts vid 1922
och 1923 års riksdagar, utan att likväl vinna riksdagens bifall. Spörsmålet
har därefter bland annat behandlats av sakkunniga för utredning av frågan
örn hovrätternas organisation m. m. i ett år 1926 avgivet betänkande liksom
av processkommissionen i dess principbetänkande samma år.

I proposition till 1931 års riksdag, nr 80, angående huvudgrunderna
för en rättegångsreform anförde föredragande departementschefen:

Redan under nuvarande rättegångsordning ha vid upprepade tillfällen
väckts förslag örn uppdelning av de båda större hovrätterna. Huvudsyftet med
dessa förslag torde i allmänhet ha varit att sätta hovrätternas ledamöter i stånd
att inhämta närmare kännedom örn de förhållanden varunder rättsskipningen
i landets olika delar verkar och på detta sätt skapa ökad förståelse för de särskilda
synpunkter som härvid äro av betydelse, samtidigt som genom hovrätternas
större tillgänglighet allmänhetens intresse för deras rättsskipning skulle
stärkas. Örn dessa skäl jämväl under nuvarande, rent skriftliga rättegångssätt
måste tillmätas betydelse, framstår det vid ett system med muntlig förhandling,
där parterna i regel ha att själva eller genom ombud komma tillstädes
som så mycket angelägnare, att anstalter vidtagas för att denna skyldighet ej
må bliva alltför betungande. Såsom jag tidigare utvecklat kommer också upptagande
av bevisning särskilt i grövre brottmål att äga rum inför hovrätten.
Med hänsyn till såväl den enskildes som det allmännas kostnader är det därför
av stor vikt, att hovrätterna i högre grad än nu är fallet erhålla en lokal förläggning.
Hur långt denna tanke lämpligen bör fullföljas, är uppenbarligen
beroende jämväl av vissa andra förhållanden. Det ligger i sakens natur, att
varje hovrätts domkrets måste omfatta ett mera betydande antal underrättsdomkretsar.
Hovrättens arbetsuppgifter skulle eljest icke bliva av tillräckligt
allsidig och intresseväckande beskaffenhet. Ej heller bör hovrättens domarbestånd
bliva alltför fåtaligt utan lämna tillfälle till utbyte av åsikter och
synpunkter i föreliggande frågor mellan ett större antal ledamöter. Med en
alltför snäv krets av domare, som sättas att en längre tid samarbeta under tämligen
ensartade förhållanden, föreligger alltid faran av en viss ensidighet och
begränsning. Från nu angivna utgångspunkter torde antalet hovrätter icke

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande Nr 1.

böra överstiga sju eller sättas lägre än till fem. Jag utgår härvid ifrån att ur
Svea hovrätt bör utbrytas åtminstone en norrländsk hovrätt samt att en västsvensk
hovrätt inrättas i Göteborg. Den ytterligare uppdelning, som kan
ifrågakomma, bör uppenbarligen i främsta rummet avse de norrländska länen.

Beträffande ett av processkommissionen upptaget förslag örn anordnande av
särskilda hovrättsting yttrade departementschefen bland annat, att det ej kunde
förnekas att skäl talade för en sådan anordning ej minst med hänsyn till
den större folkliga anknytning som rättsskipningen i överrätterna därigenom
skulle vinna.

I fråga örn övergången till den nya rättegångsordningen anförde departementschefen,
att ehuru det föreslagna nya förfarandet såvitt anginge tiden för
dess införande måste behandlas som en enhet, det vore av vikt att, sedan grunderna
för detsamma blivit i huvudsak godkända, alla åtgärder vidtoges, som
kunde förmedla övergången till den nya ordningen. Bland de frågor vilka
borde upptagas till slutlig behandling före den nya lagstiftningens antagande
stöde i förgrunden bl. a. spörsmålet örn uppdelning av hovrätterna. Härom
yttrade departementschefen:

Såsom jag redan framhållit kräves för anordnande av muntlig förhandling
i hovrätterna, att dessa erhålla en mera lokal förläggning. Antalet hovrätter
har synts mig böra vara lägst fem och högst sju. En uppdelning synes sålunda
böra ske av Svea och Göta hovrätter. Uppenbarligen måste denna delning
vara genomförd och de nya hovrätterna kunna träda i verksamhet vid den tid,
då den nya förhandlingsordningen skall tillämpas. Med hänsyn härtill torde
det vara lämpligt, att åtgärder snarast möjligt vidtagas för en delning av
nämnda hovrätter. Härigenom vinnes, att de nybildade hovrätterna hunnit
så att säga komma i gång och organisationen kunnat erhålla ökad stadga, innan
det nya rättegångsskicket träder i kraft. Genom vidtagande i förväg av
denna förändring torde övergången till den nya ordningen i hög grad underlättas.

Ehuru sålunda en uppdelning av hovrätterna är påkallad företrädesvis
av hänsyn till den blivande rättegångsreformen, får det ej förbises,
att skäl tala för en dylik delning även under nu gällande rättegångsordning.
Visserligen bär gjorts gällande, att med det för närvarande
tillämpade skriftliga förfarandet i överrätterna det vore för parterna
jämförelsevis likgiltigt var dessa äro belägna. En utflyttning av hovrätterna
torde dock få anses i andra hänseenden medföra vissa fördelar. Dessa fördelar
ha närmare utvecklats vid den tidigare behandlingen av frågan örn upprättande
av en hovrätt för de fyra nordligaste länen, och det torde icke vara nödvändigt
att nu ingå härpå. Jag vill endast erinra örn vikten av att hovrättens ledamöter
erhålla tillfälle att leva och verka under de förhållanden, som i viss utsträckning
sätta sin prägel på de till hovrätten fullföljda målen, samt örn de
svårigheter^ som äro förenade med ledningen av ett verk av Svea hovrätts
storlek. Beaktas bör även, att statsmakterna i princip uttalat sig för upprättande
av en norrländsk hovrätt redan före genomförandet av en rättegångsreform.

Med hänsyn till det anförda finner jag lämpligt att, därest riktlinjerna för
rättegångsreformen vinna riksdagens bifall, utredning snarast igångsättes rörande
det antal hovrätter, som påkallas av ett reformerat förfarande, och örn
hovrätternas förläggning. Det ligger i sakens natur, att jag icke i frågans nuvarande
läge kan intaga en bestämd ståndpunkt till därmed sammanhängande

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande Nr 1.

spörsmål. Dock synes som jag redan berört uppenbart, att en hovrätt bör hava
sitt säte i Göteborg och att åtminstone en hovrätt bör förläggas till Norrland.

I två motioner förordades, att antalet hovrätter måtte bestämmas till nio
därav tre i Norrland.

Särskilda utskottet biträdde i allt väsentligt propositionens ståndpunkt såväl
i fråga örn hovrätternas uppdelning och införande av hovrättsting som beträffande
övergången till den nya rättegångsordningen. I sistnämnda hänseende
anförde utskottet, att det syntes lämpligt att frågan om uppdelning av
Svea och Göta hovrätter snarast toges under omprövning. Härvid torde särskilt
spörsmålet örn det lämpliga antalet hovrätter i Norrland och örn deras
förläggning böra övervägas. — Riksdagen anslöt sig till utskottets uttalanden
i nu berörda delar.

Sedan processlagberedningen genom Kungl. Maj:ts remiss den
29 december 1933 anbefallts att verkställa utredning rörande uppdelning av
Svea och Göta hovrätter samt till Kungl. Maj:t inkomma med det förslag
vartill utredningen kunde föranleda, har beredningen — under förmälan att
utredningen angående uppdelning av Göta hovrätt ännu icke slutförts — överlämnat
ett den 22 december 1934 dagtecknat yttrande och förslag
rörande uppdelning av Svea hovrätt. Inledningsvis har i
yttrandet anförts, att beredningen vid fullgörande av sitt uppdrag utgått från
den uppfattningen att frågan om hovrätternas uppdelning i vad på beredningen
ankomme vore att bedöma med hänsyn till denna frågas betydelse för
den tillämnade allmänna rättegångsreformen och förberedandet av denna reform
samt att, ur de synpunkter beredningen sålunda ansåge sig ha att beakta, besvarandet
av den föreliggande frågan i främsta rummet bleve beroende av
gestaltningen av hovrättsförfarandet i en ny rättegångsordning. Efter redogörelse
för den ståndpunkt processkommissionen i sitt år 1926 avgivna förslag
intog till spörsmålen örn rättegångsförfarandet i hovrätt och hovrättsorganisationen
ävensom för behandlingen av dessa frågor i 1931 års proposition
angående huvudgrunderna för en rättegångsreform, har beredningen anfört
följande:

Beredningen har under innevarande år till behandling upptagit frågan om
hovrättsförfarandet och i detta ämne jämväl haft överläggningar med beredningens
rådgivande nämnd. Enligt den preliminära ståndpunkt, till vilken
beredningen därvid kommit, skulle detta förfarande i huvudsak vara anordnat
på följande sätt. . .

I syfte att klarlägga parternas ståndpunkter och vilken bevisning de vilja
åberopa anordnas ett förberedande förfarande. Detta sker genom skriftväxling,
men hovrätten har även möjlighet att för ändamalet inkalla parterna till
muntligt förhör. Sedan målets beredande avslutats, skall hovrätten bestämma,
huruvida muntlig huvudförhandling skall äga rum eller målet skall avgöras
på handlingarna. I tvistemål skall muntlig huvudförhandling äga rum
dels i regel då part begärt sådan förhandling och dels i annat fall örn
hovrätten finner sådan förhandling erforderlig för hörande av part personligen,
vittne eller sakkunnig eller eljest för målets utredning. För
brottmålens del skall muntlig huvudförhandling äga rum dels i allmän -

Sammansatt stats- och första lagutslcotts utlåtande Nr 1.

het då den tilltalade dömts till straffarbete eller åklagare fullföljer talan
för brott, varå straffarbete kan följa, och dels i annat fall, då sådan förhandling
finnes erforderlig för hörande av målsägande, vittne eller sakkunnig
eller eljest för sakens utredning. Beträffande bevisningens förebringande
skall gälla såsom allmän regel, att bevis, som upptagits vid underrätten, får
i hovrätten framläggas genom återgivande av innehållet i protokoll och andra
handlingar rörande bevisupptagningen. Det skall emellertid stå part öppet
att i hovrätten ånyo omedelbart förebringa bevis, som upptagits vid underrätten,
såvida ej hovrätten finner sådant förebringande uppenbart sakna betydelse,
liksom även hovrätten kan självmant förordna om förnyad bevisupptagning.
I den mån avgörandet i hovrätten beror av tilltron till utsaga av
part, vittne eller sakkunnig, som hörts i underrätten, skall hovrätten i regel
ej äga att göra ändring i underrättens dom med mindre den, som avgivit utsagan,
hörts ånyo i hovrätten.

Processlagberedningen anför vidare att ett hovrättsförfarande enligt nu angivna
riktlinjer med nödvändighet krävde, att hovrätterna gjordes mera lätttillgängliga
för de rättssökande än nu vore fallet. För sådant ändamål stöde
två utvägar till buds: hovrätternas uppdelning och införande av hovrättsting.
Enligt beredningens uppfattning måste i viss utsträckning båda dessa utvägar
anlitas vid sidan av varandra. Det kunde med visshet fastställas att, vilken
ort än valdes som förläggningsort för en för samtliga de fyra nordliga länen
gemensam hovrätt, en betydande del av de mål, i vilka muntlig förhandling
skulle äga rum, icke kunde behandlas å den ordinarie förläggningsorten. Inrättades
två hovrätter i Norrland komme därigenom behovet av hovrättsting
att betydligt minskas, då ett väsentligt större antal av de fullföljda målen kunde
handläggas å hovrättens förläggningsort. De med en sådan anordning förenade
fördelarna måste enligt beredningens åsikt anses så betydande, att de
betänkligheter som ur andra synpunkter kunde göras gällande mot hovrätter
med ett litet antal ledamöter icke kunde tilläggas avgörande vikt.

Frågan örn den organisation, som lämpligen borde givas åt de nya hovrätterna,
kunde enligt vad beredningen vidare framhåller för närvarande bedömas
allenast med hänsyn till nu gällande rättegångsordning. Beredningen utginge
från att var och en av de nya hovrätterna borde organiseras på en division.
I spetsen för varje hovrätt borde stå en president. Antalet ledamöter i
varje hovrätt borde bestämmas till fem. Hovrätterna borde förläggas till
Sundsvall och Luleå. Därest den föreslagna organisationen ansåges icke böra
genomföras i ett sammanhang, talade övervägande skäl för att den nordligare
av de båda hovrätterna först inrättades.

Beträffande tidpunkten för genomförandet av den nya hovrättsorganisationen
anförde beredningen att sedan denna fråga behandlats av 1931 års riksdag
icke tillkommit någon omständighet av beskaffenhet att rubba den ståndpunkt
som riksdagen då intog. Beredningen ville framhålla att jämväl för den
nuvarande hovrättsprocessen hovrätternas lättillgänglighet vore av stor betydelse.
Härutinnan erinrade beredningen örn önskvärdheten av att muntliga
förhör anordnades i större utsträckning.

En ledamot av processlagberedningen var av skiljaktig mening. Han ansåg
väl att efter processreformens genomförande behov förelåge av två hovrätter

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande Nr 1.

i de fyra nordligaste länen. Beträffande förläggningsortema ansåg lian emellertid
att hovrätten för de båda nordligaste länen borde förläggas till Umeå.
Nu nämnda ledamot kunde ej heller ansluta sig till beredningens uppfattning
att redan nu två hovrätter borde inrättas i Norrland. De nya hovrätterna
skulle komma att bestå av vardera en division. Att under nuvarande rättegångsskick,
då hovrätternas lättillgänglighet vore av underordnad betydelse,
taga de risker, som vore förbundna med dylika svaga domstolar, syntes icke
tillrådligt. Till gendrivande härav kunde icke anföras att det efter genomförandet
av en rättegångsreform dock bleve erforderligt att inrätta två norrländska
hovrätter. Det kunde nämligen antagas, att dessa hovrätter måste
göras betydligt starkare än som vore möjligt under nuvarande rättegångsordning.
Till förberedande av rättegångsreformen borde nu inrättas en hovrätt
i Norrland, gemensam för de fyra nordligaste länen och belägen i Sundsvall.

Svea hovrätt har i avgivet utlåtande anfört, att frågan, huruvida hovrätten
bör redan under nu rådande rättegångsskick uppdelas samt när och hur
en sådan uppdelning skall äga rum, bör besvaras med tanke på vad som är bäst
ägnat att bereda vägen för den tillämnade allmänna rättegångsreformen. Hovrätten
har förklarat sig vara med processlagberedningen ense därom att, med
ett hovrättsförfarande anordnat efter de av beredningen angivna riktlinjerna,
mål från de fyra nordligaste länen icke lämpligen kunna upptagas av Svea
hovrätt. Emellertid har hovrätten avstyrkt förslaget att vid lösandet av
Norrlands hovrättsfråga inrätta hovrätter bestående av allenast en division.
Härutinnan har hovrätten, efter att ha erinrat örn de skäl som tidigare åberopats
mot en sådan hovrättsorganisation, i huvudsak anfört följande:

Vad processlagberedningen anfört örn det väntade behovet av hovrättsting
vore enligt hovrättens mening icke något avgörande skäl emot inrättande av
en för de fyra nordligaste länen gemensam hovrätt. Däremot kunde från denna
synpunkt svårigheter möta att genomföra beredningens förslag örn två nya
hovrätters inrättande. Behovet av hovrättsting kunde nämligen icke fyllas av
en hovrätt som bestode av allenast en division, enär domfört antal ledamöter
städse måste finnas tillgängligt på den ort, där hovrätten hade sitt säte. Häri
läge ett viktigt skäl emot att, såvitt anginge den nya rättegångsordningen,
räkna med färre ledamöter än som motsvarade domfört antal för två divisioner.
Såväl under den nya som under den nu gällande ordningen skulle svårigheter
motsvarande de nyss berörda i många fall uppstå vid semester, sjukdom eller
annat förfall för ledamöter. Särskilt sedan numera grundsatsen blivit fastslagen
att arbetsbalans ej finge uppkomma, vore det även nödvändigt att hovrättens
organisation ägde den elasticitet som erfordrades för att möta en tillfällig
ökning av arbetsbördan. Vid en hovrätt som bestode av allenast en division
kunde alltför lätt stockningar uppstå, vilka inom en större hovrätt jämförelsevis
lätt kunnat undvikas genom en utjämning av arbetsbördan divisionerna
emellan. Av processlagberedningen ifrågasatt utväg att lösa dessa
svårigheter genom att stadga skyldighet för befattningshavare i Svea hovrätt
att mottaga förordnande i de norrländska hovrätterna bleve -— örn den
överhuvud kunde i alla fall förverkligas -— förenad med betydande olägenheter
och kostnader. Ju mindre en hovrätt vore, dess större svårigheter mötte dessutom
att vid hovrätten knyta det antal väl kvalificerade jurister som erford -

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande Nr 1.

rades för att på ett tillfredsställande sätt fylla de krav som numera ställdes på
hovrätterna i fråga örn att ställa juridiskt skolad arbetskraft till underlydande
härads- och rådhusrätters förfogande, överhuvud kunde svårigheter uppstå
att vederbörligen upprätthålla kravet på domaraspiranternas kvalifikationer,
då de dugligaste aspiranterna kunde förväntas i regel söka sig till de större
hovrätterna, där utbildningen vore mera mångsidig och befordringsutsikterna
för väl kvalificerade jurister i allmänhet bättre, örn sålunda inrättandet av
hovrätter bestående av allenast en division överhuvud vore olyckligt, gällde
detta alldeles särskilt beträffande en hovrätt förlagd till landets nordligaste
delar. Rekryteringen av en sådan hovrätt bleve förenad med särskilda svårigheter.

Hovrätten har vidare yttrat att det för närvarande saknades nödiga hållpunkter
för säkra beräkningar av huruvida tillräckliga arbetsuppgifter komme
att efter rättegångsreformens genomförande finnas för två norrländska
hovrätter med vardera minst två divisioner. Enligt hovrättens mening kunde
man för de ifrågavarande länen icke utan fara för överorganisation räkna med
en så hög siffra som fyra hovrättsdivisioner. Därest ett avgörande redan nu
träffades, torde sålunda försiktigheten bjuda att man byggde den nya ordningen
på en organisation med en norrländsk hovrätt örn högst tre divisioner
och läte frågan örn inrättande av ytterligare en norrländsk hovrätt vila tills
behovet därav blivit av erfarenheten bestyrkt. Även örn, i strid mot vad hovrätten
antagit, den nya ordningen ansåges kräva två hovrätter, borde detta
icke föranleda att en sådan splittring av hovrätterna redan nu ägde rum. örn
hovrättsfrågan skulle vinna sin lösning inom de närmaste åren, erbjöde inrättandet
av en för de fyra nordligaste länen gemensam hovrätt den enda tillrådliga
utvägen. Sedan emellertid processreformen genom 1931 års riksdagsbeslut
och processlagberedningens raskt fortskridande arbete tagit avgörande
steg mot en snar lösning, kunde det knappast anses välbetänkt att skrida till
beslut i den norrländska hovrättsfrågan, innan sådan klarhet vunnits angående
hovrättens framtida organisation, lokalbehov med mera, att hovrättens
rekrytering och utrustning kunde direkt anpassas efter den nya ordningen. —
Skulle processlagberedningens förslag i vad det avsåge två norrländska hovrätter
upptagas trots de betänkligheter som reste sig däremot, förtjänade enligt
Svea hovrätts mening Umeå företrädet såsom förläggningsort för den
nordligaste hovrätten. För den sydligare förordades Härnösand.

En ledamot i hovrätten har avgivit särskilt yttrande, däri framhållits att en
norrländsk hovrätt snarast borde komma till stånd oberoende av processreformen;
dock borde en hovrätt med mindre än två divisioner ej ifrågakomma.

Föredragande departementschefen anför i propositionen,
bland annat:

»Den lämnade redogörelsen visar att flera olika skäl kunna anföras för uppdelning
av de nuvarande hovrätterna. Frågan om delning av Svea hovrätt blev
aktuell genom denna hovrätts av arbetsbördans tillväxt föranledda utvidgning.
Under en följd av år stod nämnda synpunkt i förgrunden. Därtill anknöts
hänsyn till den utbredda opinionen i Norrland för inrättande av en hov -

Sammansatt stats- och första lagutslcotts utlåtande Nr 1.

rätt där och till de olägenheter ur rättsskipningens synpunkt som äro förbundna
med de stora avstånden till hovrättens förläggningsort. För min del kan
jag till fullo ansluta mig till den uppfattningen att en uppdelning av Svea hovrätt
är en angelägenhet av stor vikt redan under gällande rättegångsordning.
Att hovrätten ur administrativ synpunkt har en alltför stor personal och ett
alltför vidsträckt ämbetsområde ligger i öppen dag och har även av hovrätten
själv vitsordats i dess år 1921 avgivna utlåtande i anledning av riksdagsskrivelsen
samma år rörande inrättande av en norrländsk hovrätt. En följd av
hovrättens storlek måste med nödvändighet bliva, att mera direkt beröring med
underrätternas domare endast i mindre utsträckning kan komma i fråga, och
en närmare kännedom örn förhållandena i underrätterna försvåras för presidenten
och hovrättens ledamöter, till men för handläggningen av de på hovrätten
ankommande ärenden av administrativ natur, för vilka en sådan kännedom
är av betydelse. Hovrättsområdets stora omfattning är ock till hinder
för den uppsikt över underdomstolarnas verksamhet som enligt lag åligger hovrätten.
Ledamöterna i hovrätten kunna icke erhålla den på personlig erfarenhet
grundade djupare inblick i förhållandena inom avlägsnare delar av jurisdiktionsområdet,
som utgör en väsentlig förutsättning såväl för materiellt riktiga
domsavgöranden som ock för att domstolens verksamhet skall bliva med
förtroende omfattad av allmänheten. Hed hänsyn till de i flera avseenden
egenartade drag som Norrland företer i fråga örn industri och näringsliv i övrigt,
synes det särskilt betydelsefullt att rättsskipningens handhavare genom
vistelse och verksamhet där vinna förtrogenhet med dessa förhållanden. Jag
vill i detta sammanhang även understryka vad processlagberedningen i sitt nu
avgivna yttrande anfört örn betydelsen för den nuvarande hovrättsprocessen av
att hovrätterna göras lättare tillgängliga för de rättssökande. Skola de år
1901 i rättegångsbalken införda bestämmelserna örn muntliga förhör i hovrätt
vinna någon som helst praktisk betydelse i fråga örn mål från norra delarna
av landet, lärer Svea hovrätt icke kunna bibehållas såsom domstol i andra instans
för dessa områden. Verkställd undersökning synes utvisa att avståndet
mellan hovrätten och vederbörande underrätter utövar ett synnerligen
stort inflytande på frekvensen av sådana förhör. Av under åren 1930—1934
i Svea hovrätt hållna muntliga förhör i fullföljda mål, tillhopa 36, förekommo
sålunda 23 i mål från Stockholms rådhusrätt, 5 i mål från domstolar inom
Stockholms län, 5 i mål från övriga delar av Svealand och endast 3 i mål från
Norrland. Till jämförelse kan nämnas att under samma femårsperiod muntliga
förhör i mål som fullföljts till de båda mindre hovrätterna utgjorde, i
Göta hovrätt 14 och i hovrätten över Skåne och Blekinge likaledes 14.

Till de i och för sig vägande skäl som sålunda tala för att genomföra en
delning av den för närvarande största hovrätten ha på senare tid kommit de
särskilda omständigheter som äga samband med den tillämnade rättegångsreformen.
På departementschefens förslag uttalade sig 1931 års riksdag för en
snar prövning av spörsmålet örn hovrätternas delning såsom en förberedelse
till den reform, vars huvudgrunder samtidigt förelädes riksdagen. Den av processlagberedningen
sedermera verkställda utredningen -— hittills slutförd en -

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande Nr 1.

dast såvitt angår Svea hovrätt —- synes mig ha bragt frågan om denna hovrätts
uppdelning i ett sådant läge att jag anser mig böra förorda att den nu
upptages till avgörande i viss omfattning.

Det resultat vartill processlagberedningen kommit — nämligen att två hovrätter
böra inrättas för Norrlands vidkommande — sammanfaller i viss mån
med den ståndpunkt som redan år 1926 intogs av sakkunniga för utredning
av frågan örn hovrätternas organisation m. m.---— —

Jag kan icke finna annat än att inom en domkrets, omfattande hela Norrland,
en inställelse å hovrättens förläggningsort skulle, såsom ock beredningen
framhållit, bliva ytterst betungande för en stor del av de rättssökande och
jämväl i många fall väsentligt stegra statsverkets kostnader för fri rättegång
m. m. För de rättssökande i hovrättssområdets mera avlägsna delar måste
en sådan anordning ock framstå som obillig. Med all sannolikhet bomme de
nu antydda olägenheterna att visa sig så stora, att krav på en avsevärd begränsning
av muntlighetsprincipen i hovrättsförfarandet snart skulle framkomma.
Ur processreformens synpunkt måste det framstå som allt annat än
önskvärt eller välbetänkt att som förberedelse till denna planlägga en organisation,
som hotar att redan från början sönderbryta en av dess viktigaste huvudprinciper.
-— ---

Mot förslaget har anförts dels att svårigheter skulle uppstå för en fullgod
rekrytering av hovrätterna och dels att dessa bleve alltför små, särskilt under
nuvarande rättegångsordning.

Vad angår den förstnämnda invändningen må anmärkas att den kan göras
gällande oavsett vilken processordning som tillämpas. Örn man ansåge denna
invändning vara avgörande för frågan örn nyorganisation under nuvarande
rättegångsskick, skulle däri även ligga att man funne en allmän processreform
ogenomförbar i den utsträckning som hittills förutsatts. Såsom processlagberedningen
framhållit ankommer det på statsmakterna att vidtaga anstalter
för betryggande av den önskvärda rekryteringen; och det synes mig vara en
fördel att man redan på ett tidigt stadium vinner erfarenhet rörande de anordningar
som i detta hänseende kunna vara ändamålsenliga. Att sådana anordningar
stå till buds torde vara otvivelaktigt och bekräftas även därav att man
i fråga örn andra offentliga institutioner i Norrland kommit till rätta med liknande
spörsmål. Vad angår den första uppsättningen ledamöter och övriga
befattningshavare i en norrländsk hovrätt är att märka, att ordinarie befattningshavare
i hovrätt enligt gällande bestämmelser äro skyldiga att underkasta
sig förflyttning till annan ort, dock att sådan skyldighet åligger de i varje
grad yngre framför de äldre. Det torde dock kunna antagas, att tillämpning
av dessa bestämmelser endast i mindre utsträckning skall behöva ifrågakomma
beträffande ledamotstjänsterna. Med hänsyn bland annat därtill att ordförande-
och vice ordförandearvoden lära böra utgå till de båda äldsta ledamöterna
med högre belopp än som äro fastställda för de sydligare hovrätterna
torde för dessa befattningar kunna påräknas mera erfarna ledamöter i de äldre
hovrätterna med föregående längre tids hovrättstjänstgöring. Beträffande den
framtida rekryteringen torde det icke vara ogrundat att antaga, att en hovrätt

Sammansatt stats- och första lagutslcotts utlåtande Nr 1.

förlagd till en stad i Norrland skall draga till sig kompetenta norrländska
jurister, något som med hänsyn till önskvärdheten av hovrättsledamöternas
orientering i förhållandena inom hovrättsområdet måste betraktas såsom en
stor fördel.

Icke heller den andra anmärkningen, som avser domarnes relativa fåtalighet,
finner jag vara av beskaffenhet att böra föranleda uppskov med det föreliggande
förslagets realiserande till dess rättegångsreformen i dess helhet kommer
till stånd. Processlagberedningen har kommit till den uppfattningen att
de nya hovrätterna böra bestå av president och fem ledamöter. Denna uppfattning
synes välgrundad. Därest hovrätterna erhålla en sådan
ning, finner jag det högst osannolikt att befogade anmärkningar skola kunna
riktas mot hovrätterna från den i diskussionen härom framförda synpunkten
att hovrätten i kvalitativt hänseende icke skulle motsvara berättigade krav.
En överrätt som för sin dömande verksamhet äger tillgång till hovrättens president
jämte två andra äldre ledamöter torde icke kunna anses underlägsen en
division i en större hovrätt. Det kan härutinnan erinras örn att antalet ledamöter
enligt den föreslagna organisationen skulle motsvara två divisioner av
den sammansättning som processkommissionen föreslog i sitt betänkande av
år 192G. Utgår man från att, såsom ock förutsattes vid behandlingen av denna
fråga år 1931, det domföra antalet ledamöter i en ny rättegångslag fastställes
till fyra, skulle för inrättande av två divisioner i de nu ifrågasatta hovrätterna
erfordras endast två nya ledamöter. Örn det med fog kunde göras
gällande att en hovrätt bestående av sex ordinarie domare vore alltför svag
för att väl kunna fylla sin uppgift, lärer denna anmärkning även träffa en
framtida hovrätt med åtta domare; skillnaden är uppenbarligen icke så stor
att den senare sammansättningen skulle kunna godtagas men däremot icke den
förra.

Beträffande de invändningar mot hovrätter bestående av endast en division
som gå ut därpå att en sådan hovrätt icke skulle äga de större hovrätternas
möjligheter att möta tillfällig ökning i arbetsbördan eller andra störningar
samt överhuvud att ordna arbetet på lämpligt sätt må till en början anmärkas
att dessa synpunkter i främsta rummet kunde äga berättigande därest hovrätterna
icke finge starkare sammansättning än en vanlig hovrättsdivision örn fem
ledamöter. Det nu föreliggande förslaget avser emellertid hovrätter av något
starkare sammansättning, i det att även presidenten ingår såsom divisionsledamot.
Ur nu ifrågavarande synpunkter är detta av icke oväsentlig betydelse.
Som bekant föredragas målen i hovrätterna i närvaro av endast fyra ledamöter.
Då det står hovrätterna fritt att ordna arbetsfördelningen mellan ledamöterna
och tjänstgöringen i övrigt på sätt som vid varje tid bäst är ägnat att främja
effektiviteten och undvika arbetsbalans, är det tydligt att den föreslagna sammansättningen
med sex domare erbjuder goda möjligheter att möta tillfällig
anhopning av mål och åstadkomma utjämning av arbetsbördan mellan ledamöterna
inbördes.

Uti sitt yttrande har processlagberedningen framhållit att för en mindre
hovrätt med dess jämförelsevis ringa personaltillgång vissa svårigheter kunde

Sammansatt stats- och första lagutslcotts utlåtande Nr 1.

möta att vid tillfälliga eller mera varaktiga ledigheter för ledamöter eller fiskaler
eller för underdomare erhålla vikarier inom hovrätten samt till förebyggande
härav förordat föreskrift om skyldighet för assessorer och fiskaler i
Svea hovrätt att mottaga vikariatsförordnanden i eller under de norrländska
hovrätterna. Svea hovrätt har icke ansett sig kunna tillstyrka den av beredningen
föreslagna anordningen och såsom skäl för sin ståndpunkt dels åberopat
vissa praktiska olägenheter som skulle följa av en dylik anordning och
dels anfört att därigenom skulle i stor utsträckning å Svea hovrätt överflyttas
avgörandet i dessa frågor, något som vore ägnat att försvaga de små hovrätternas
ställning.

Uppenbart erbjuder det en viss svårighet att bedöma i vad mån den av beredningen
förordade anordningen behöver komma till användning. Att rekryteringen
av aspiranter vid en mindre hovrätt kan komma att bliva mera
ojämn än vid en större ligger emellertid i sakens natur och bestyrkes jämväl
av redan föreliggande erfarenhet. För motverkande av följderna av en sådan
ojämnhet synes det mig riktigt att den större hovrättens bättre rekryteringsmöjligheter
i mån av behov tagas i anspråk. Att härav för den större hovrätten
skulle uppstå någon nämnvärd olägenhet har jag svårt att föreställa
mig. Ej heller synes en dylik samverkan mellan de båda hovrätterna, som ju
endast erfordras i sådana fall då den mindre hovrätten anser sig vara i behov
av ytterligare arbetskraft, kunna verka menligt på den mindre hovrättens auktoritet.
I allmänhet torde frågan kunna ordnas efter samråd mellan de båda
hovrätternas presidenter.

Processlagberedningen har föreslagit att organisationen av de båda norrländska
hovrätterna genomföres i ett sammanhang, men har, därest så icke
funnes böra ske, ansett övervägande skäl tala för att den nordligare av de
båda hovrätterna först inrättades. Av det föregående framgår att jag är
ense med processlagberedningen därutinnan att erforderliga organisationsförändringar
böra vidtagas i god tid innan övergången sker till ett reformerat
rättegångsskick. Emellertid skulle säkerligen nyorganisationen underlättas,
örn den bleve genomförd efter hand i skilda etapper. Att ur Svea hovrätt
samtidigt utbrytas två divisioner innebär tydligen en ganska ingripande åtgärd.
Till stöd för en uppdelning i två etapper talar även att rekryteringen
av varje särskild hovrätt därigenom väsentligt underlättas. Jag vill därför
förorda att åtgärder för närvarande vidtagas för inrättande av allenast en hovrätt
i Norrland. I likhet med processlagberedningen och även 1926 års sakkunniga
anser jag att början bör göras med den nordligare hovrätten, vars
domsområde enligt hittills samstämmig uppfattning bör bliva Västerbottens
och Norrbottens län.»

I annat sammanhang anför departementschefen ytterligare, bland annat:

»Med anledning av att Svea hovrätt i ett särskilt yttrande den 5 mars 1935
rörande kostnaderna för den föreslagna hovrätten anfört, att genom dennas
förläggning till Umeå möjligheten skulle hållas öppen att utvidga dess verksamhetsområde,
örn det skulle finnas önskvärt att låta den svälla ut att örn -

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande Nr 1.

Jtskottet.

fatta två divisioner, vill jag i detta sammanhang betona, att därest det nu
framlagda förslaget örn en hovrätt omfattande Västerbottens och Norrbottens
län godkännes, denna hovrätts domsområde därmed bör anses slutgiltigt
fastställt. Någon förändring av området bör således icke ifrågakomma, när
längre fram frågan örn en hovrätt för nedre Norrland upptages till prövning.
»

Lagrådet bar på anförda skäl funnit, att ett inpassande i den bestående
ordningen av den föreslagna hovrätten skulle medföra olägenheter, vilka vägde
tyngre än de fördelar som kunde vinnas genom en uppdelning av Svea
hovrätt på det sätt förslaget innefattade, och vad den förestående rättegångsreformen
beträffade hade man icke erforderlig säkerhet för att den föreslagna
hovrätten bleve av bestående nytta efter reformens genomförande.
Lagrådet funne sig därför icke kunna tillstyrka ett antagande av de framlagda
lagförslagen.

På sätt redogörelsen visar har frågan örn en delning av Svea hovrätt länge
varit aktuell. Såsom skäl för en sådan åtgärd har bland annat åberopats, att
Svea hovrätt ur administrativ synpunkt blivit alltför stor och att en delning av
densamma skulle medföra ökade möjligheter att anordna sådana muntliga förhör
som redan enligt nu gällande processordning vid behov böra vidtagas. Inrättandet
av en eller flera hovrätter i Norrland utgör ock en nödvändig förberedelse
till den förestående allmänna rättegångsreformen. Riksdagen uttalade
även, på sätt förut nämnts, år 1931, att det syntes lämpligt att frågan om
en uppdelning av Svea hovrätt -— liksom av Göta hovrätt — snarast toges under
omprövning. Därvid borde särskilt spörsmålet örn det lämpliga antalet
hovrätter i Norrland och örn deras förläggning övervägas.

Mot föreliggande förslag ha anförts vissa betänkligheter med hänsyn till
de olägenheter, som vore förenade med en hovrätt örn allenast en division.
Uppenbarligen kan man icke bortse från ifrågavarande olägenheter men i likhet
med föredragande departementschefen kan utskottet icke finna att betänkligheterna
kunna tillmätas större betydelse, därest hovrätten får den sammansättning
som i propositionen nr 159 närmare angivits och sålunda kommer
att bestå av, förutom andra tjänstemän, president och fem ledamöter. En dylik
hovrätt för övre Norrland bör enligt utskottets mening kunna anses tillräckligt
kvalificerad för sin uppgift.

Vad särskilt angår den av lagrådet berörda frågan huruvida den föreslagna
hovrätten skulle bli till bestående nytta efter genomförande av rättegångsreformen,
vill utskottet endast framhålla, att förevarande förslag står i god
överensstämmelse med riksdagens beslut år 1931 samt att processlagberedningens
utredning synes klart ge vid handen att en hovrätt i Övre Norrland
icke kan undvaras efter processreformen.

Sammansatt stats- och första lagutsTcotts utlåtande Nr 1.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas.

Stockholm den 3 maj 1935.

På sammansatta stats- och första lagutskottets vägnar:

A. ÅKERMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från statsutskottet:

första kammaren: herrar Svensson i Kompersmåla, Carlsson i Gävle* och Asplund; andra

kammaren: herrar Strindlund, Jansson och Norsell;
från företa lagutskottet:

första kammaren: herrar Åkerman, Löfgren och Velander;
andra kammaren: herrar Lindqvist, Nilsson i Antnäs och Ryberg*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Svensson i Kompersmåla.