Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2 år 1955 (Utlåtande 1955:Sul2u2 sul2u)

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2 år 1955

Nr 2

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947
(nr 1) om allmän sjukförsäkring, m. m.

Genom en den 4 mars 1955 dagtecknad proposition, nr 118, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll,

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslagit riksdagen att antaga vid
propositionen fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 21 maj 1954 (nr 266)
om moderskapshjälp,

dels föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till
förordning om ändrad lydelse av § 53 mom. 1 förordningen den 3 februari
1928 (nr 49) angående beskickningar och konsulat,

dels ock lämnat riksdagen tillfälle att avgiva yttrande över de av föredragande
departementschefen angivna grunderna rörande ersättning för
sjukhjälp utom riket.

De vid propositionen fogade författningsförslagen är av följande lydelse. 1

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1955. (> sand. 2 avd. Nr 2

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2 år 1955

Förslag

till

Lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1)
om allmän sjukförsäkring

Härigenom förordnas, att 19, 20, 28, 38 och 41 §§ lagen den 3 januari
1947 om allmän sjukförsäkring1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Har kommun------

Allmän sjukkassa-----

Om redare för svenskt fartyg jämlikt
sjömanslagen haft att vid sjömans
sjukdom vidkännas kostnad
som ovan i 14—18 §§ avses, äger
han hos den sjukkassa, där sjömannen
är försäkrad, erhålla gottgörelse
för kostnaden enligt bestämmelserna
i denna lag; dock må ersättning
utgå högst med belopp, som skulle
hava utgivits, därest kostnaden uppkommit
vid den sjukes vistelse inom
sjukkassans verksamhetsområde.

motsvarande kostnad.

— av tillsynsmyndigheten.

20 §.

Om ersättning--—---Konungen meddelar.

Har redare för svenskt fartyg jämlikt
sjömanslagen haft att för sjömans
sjukvård utom riket vidkännas
kostnad, som omfattas av föreskrifter,
meddelade med stöd av
första stycket, äger han från den
sjukkassa, där sjömannen är försäkrad,
i den ordning Konungen bestämmer
erhålla gottgörelse för
kostnaden enligt nämnda föreskrifter.
1

1 Senaste lydelse, se beträffande 19, 28 och 41 §§ SFS 1953: 569 och beträffande 38 §
SFS 1954:244.

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2 är 1955
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Har genom utrikesförvaltningens
försorg åt försäkrad lämnats ekonomiskt
bistånd avseende sjukvård
utom riket, äger utrikesförvaltningen
från den sjukkassa, som den försäkrade
tillhör, erhålla gottgörelse
därför enligt vad i andra stycket
sägs.

Konungen äger-------

Har arbetstagare, som i första
stycket avses, icke eller endast delvis
undantagits från sjukpenningförsäkringen,
äger arbetsgivaren i
arbetstagarens ställe hos sjukkassan
uppbära arbetstagaren tillkommande
sjukpenning jämte barntillägg, i
den mån nämnda sjukhjälp icke
överstiger den utbetalda lönen.

28 §.

— vid sjukdom.

Har arbetstagare, som i första
stycket avses, icke eller endast delvis
undantagits från sjukpenningförsäkringen,
äger arbetsgivaren i
arbetstagarens ställe hos sjukkassan
uppbära eller, när fråga är om sjöman
som drabbats av sjukdom utom
riket, i den ordning Konungen
bestämmer från sjukkassan erhålla
arbetstagaren tillkommande sjukpenning
jämte barntillägg, i den mån
nämnda sjukhjälp icke överstiger
den utbetalda lönen.

—--- —- — avtalet gäller.

Utgöres lön------ — kommunal inkomstskatt.

Har försäkrad, som drabbats av
sjukdom utom riket, därvid erhållit
underhåll genom utrikesförvaltningens
försorg, äger förvaltningen från
den sjukkassa, som den försäkrade
tillhör, i den ordning Konungen bestämmer
erhålla den försäkrade tillkommande
sjukpenning jämte barntillägg,
i den män sådan sjukhjälp
icke överstiger utgivet underhåll.

Överenskommelse att

Arbetsgivare är pliktig att erlägga
bidrag till kostnaderna för sjuk\årdsförsäkringen
och försäkringen
för tilläggssjukpenning. Bidraget

§•

Arbetsgivare är pliktig att erlägga
bidrag till kostnaderna för sjukvårdslorsäkringen
och försäkringen
för tilläggssjukpenning. Bidraget

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2 år 1955

(Gällande lydelse)

skall för varje kalenderår utgöra,
såvitt angår sjukvårdsförsäkringen
en tiondels procent och beträffande
försäkringen för tilläggssjukpenning
en procent, allt av den lön i penningar
eller naturaförmåner, som arbetsgivaren
under året utgivit till arbetstagare
anställda hos honom. Härvid
skall hänsyn icke tagas till arbetstagare,
som jämlikt 28 § undantagits
från försäkringen för tilläggssjukpenning,
och ej heller till arbetstagares
lön i vad lönen överstiger femtontusen
kronor för år räknat. För beräkning
av naturaförmåner skall
gälla vad i 8 § sägs. Grundas försäkringsavgift,
som arbetsgivaren
skall erlägga jämlikt lagen om yrkesskadeförsäkring,
å särskild beräkning
av arbetstagares lön, skall
den sålunda beräknade lönen ligga
till grund jämväl vid beräkningen
av bidrag som i denna paragraf sägs.

Angående debitering

(Föreslagen lydelse)

skall för varje kalenderår utgöra,
såvitt angår sjukvårdsförsäkringen
en tiondels procent och beträffande
försäkringen för tilläggssjukpenning
en procent, allt av den lön i penningar
eller naturaförmåner, som arbetsgivaren
under året utgivit till sådana
hos honom anställda arbetstagare,
som äro obligatoriskt försäkrade enligt
lagen om yrkesskadeförsäkring.
Härvid skall hänsyn icke tagas till arbetstagare,
som jämlikt 28 § undantagits
från försäkringen för tilläggssjukpenning
eller som är utländsk
sjöman, vilken ej är mantalsskriven
i riket, och ej heller till arbetstagares
lön i vad lönen överstiger femtontusen
kronor för år räknat. För
beräkning av naturaförmåner skall
gälla vad i 8 § sägs. Grundas försäkringsavgift,
som arbetsgivaren skall
erlägga jämlikt lagen om yrkesskadeförsäkring,
å särskild beräkning
av arbetstagares lön, skall den sålunda
beräknade lönen ligga till
grund jämväl vid beräkningen av
bidrag som i denna paragraf sägs.
- — därom förordnar.

41 §.

Sjukhjälpsbidrag utgår-----— 75 procent.

Konungen äger--- —---av desamma.

Angående sjukhjälpsbidrag till
centralsjukkassa för utgifter för
sjukvård utom riket gäller vad därom
är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1
januari 1956; dock skall 38 § i den
nya lydelsen lända till efterrättelse
från och med den 1 januari 1955.

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2 år 1955

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 21 maj 1954 (nr 266)

om moderskapshjälp

Härigenom förordnas, att 12 § lagen den 21 maj 1954 om modei skaps -

hjälp skall erhålla följande ändrade
(Gällande hjdelse)

Arbetsgivare är skyldig att för
varje kalenderår erlägga bidrag till
kostnaderna för tilläggspenning med
fyra hundradels procent av den lön
i penningar eller naturaförmåner,
som han under året utgivit till arbetstagare
anställda hos honom. I
fråga om sådant bidrag skall i övrigt
tillämpas vad som i 38 och 39 §§
lagen om allmän sjukförsäkring finnes
stadgat om arbetsgivares bidrag
till försäkringen för tilläggssjukpenning.

lydelse.

(Föreslagen hjdelse)

§•

Arbetsgivare är skyldig att för
varje kalenderår erlägga bidrag till
kostnaderna för tilläggspenning med
fyra hundradels procent av den lön
i penningar eller naturaförmåner,
som han under året utgivit till sådana
hos honom anställda arbetstagare,
som äro obligatoriskt försäkrade
enligt lagen om yrkesskadeförsäkring.
I fråga om sådant bidrag
skall i övrigt tillämpas vad som i 38
och 39 §§ lagen om allmän sjukförsäkring
finnes stadgat om arbetsgivares
bidrag till försäkringen för
tilläggssjukpenning.

Denna lag länder till efterrättelse
från och med den 1 januari 1955.

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2 år 1955

Förslag

till

Förordning om ändrad lydelse av § 53 mom. 1 förordningen den 3 februari
1928 (nr 49) angående beskickningar och konsulat

Härigenom förordnas, att § 53 mom. 1 förordningen den 3 februari 1928
angående beskickningar och konsulat skall hava ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

(Gällande lydelse)

1. Skall kostnaden--—

Denna förordning träder i kraft
den 1 januari 1956.

(Föreslagen lydelse)

§ 53.

— — är berättigad.

Är svensk sjöman, som är försäkrad
jämlikt lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
till följd av sjukdom i behov av
sjukvård och underhåll, utan att sådana
omständigheter åro för handen
som avses i första stycket eller
i mom. 2, åligger det konsul att förskottera
kostnaden härför med belopp,
som med iakttagande av tillbörlig
sparsamhet kan anses erforderligt.

Propositionen har hänvisats, såvitt angår grunderna rörande ersättning
för sjukhjälp utom riket, till statsutskottet och i övrigt till behandling
av lagutskott. I vad propositionen hänvisats till lagutskott har den
tilldelats andra lagutskottet. Efter överenskommelse mellan statsutskotiet
och andra lagutskottet har propositionen i sin helhet hänskjutits till behandling
av sammansatt stats- och andra lagutskott.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen
framlagda förslagen får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas
i det följande, hänvisa till propositionen. En redogörelse för gällande
bestämmelser återfinnes i propositionen å s. 9—18. I fråga om vad som
förekommit vid remissbehandlingen av de betänkanden som ligger till grund
för förslagen hänvisas till s. 41—53 i propositionen.

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2 år 1955

Ett vid propositionen fogat utkast till kungörelse angående sjukhjälp
utom riket enligt lagen om allmän sjukförsäkring fogas vid detta utlåtande
såsom bilaga.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att den, som är försäkrad enligt lagen om allmän
sjukförsäkring, på grund av den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen enligt
nämnda lag skall äga rätt till ersättning för utgifter för sjukvård utom
riket.

Ersättning för utgifter för utrikes åtnjuten läkarvård föreslås utgå med
SU av läkarens arvode, som dock anses ej böra få beräknas till högre
belopp än 25 kr. för varje besök. Ersättning för utgifter för sjukhusvård
utomlands förordas utgå med belopp, motsvarande vårdavgiften, dock
maximerad till 35 kr. per vårddag.

Statsbidrag föreslås utgå till sjukkassorna med Vä av utgifterna för
läkarvården och, såvitt angår sjukhusvården, utgifterna efter avdrag av
3 kr. per vårddag.

Angivna regler föreslås skola gälla även för sjömännens vidkommande.
Emellertid föreslås härutöver vissa särskilda åtgärder genom utrikesmyndighets
försorg för att tillförsäkra sjöfolket kostnadsfri sjukvåid
beträffande tid, då det s. k. redaransvaret inte gäller, eller då ersättning
inte utgår i annan ordning. I samband härmed föreslås utrikesförvaltningen
få viss regressrätt mot den allmänna sjukförsäkringen.

Redarna — som enligt sjukförsäkringslagen ha regressrätt mot den
allmänna sjukförsäkringen för av dem utbetald sjuklön och för sjukersättning
inom riket — föreslås erhålla sådan regressrätt även med avseende
å ersättning för sjukvård utom riket. Vidare föreslås att redarna
befrias från skyldigheten att erlägga arbetsgivarbidrag till den allmänna
sjukförsäkringen beträffande utländska, i Sverige ej mantalsskrivna
sjömän.

För att underlätta handläggningen av frågor främst avseende sjöfolkets
sjukförsäkring föreslås att för ändamålet en serviceavdelning inrättas
i riksförsäkringsanstalten.

Departementschefen

Föredragande departementschefen, statsrådet Sträng, anför:

»I 20 § SFL1 stadgas att rörande ersättning för sjukvård utom riket skall
gälla de föreskrifter Konungen meddelar. Vid prövning av ett av särskild
utredningsman framlagt förslag i detta hänseende har emellertid visat sig

1 Med förkortningen SFL avses här och i det följande lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om
allmän sjukförsäkring.

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2 år 1955

att, därest dylika föreskrifter skall resultera i ersättningar av betydelse för
de försäkrade, vissa merkostnader för sjukförsäkringen uppstår; och dessa
kostnader torde till avsevärd del belasta statsverket. Ifrågavarande spörsmål
synes därför böra underställas riksdagens prövning.

Sjukförsäkringen av de i utländsk fart sysselsatta sjömännen inom den
svenska handelsflottan har behandlats först av 1946 års sjömanskommitté
och därefter av en särskilt förordnad utredningsman. Kommittén
har för dessa sjömän — även de utländska — föreslagit en särskild sjukförsäkring
vid sidan av den allmänna sjukförsäkringen. Utredningsmannen
har däremot förordat att sjömännen, i den mån de omfattas av den
aUmänna sjukförsäkringen, skall åtnjuta sitt försäkringsskydd inom denna
försäkrings ram på samma sätt som övriga försäkrade samt att särskilda
åtgärder i förevarande avseende inte skall vidtagas för de övriga sjömännen,
för vilkas del det i sjömanslagen lagfästa skyddet anses vara tillfyllest.

Ifrågavarande spörsmål äger uppenbarligen ett intimt samband med
varandra. Vid lösningen av frågan om ersättning för sjukvård utom riket
måste hänsyn tagas till de ombordanställdas intressen, i den mån dessa
arbetstagare omfattas av den allmänna sjukförsäkringen. Sättet för lösningen
av spörsmålet om sjömännens sjukförsäkring beror i betydande
man av huruvida den allmänna försäkringen, tillsammans med andra föreskrivna
skyddsanordningar, ger sjöfolket ett godtagbart skydd vid sjukdom.
Även ur finansiell och administrativ synpunkt sammanhänger de båda
frågorna nära. De bör därför prövas i ett sammanhang.

Till en början vill jag anföra vissa allmänna synpunkter på ifrågavarande
problem. De skäl, som kan anföras för att sjömännens sjukförsäkring
skall ske inom den allmänna försäkringens ram, synes mig tungt vägande.
Det skydd, som enligt 1952 års sjömanslag tillkommer de ombordanställda
vid sjukdom på grund av det s. k. redaransvaret, skapar avsevärd
trygghet för de anställda. Någon anledning att minska detta skydd till följd
av den allmänna sjukförsäkringens genomförande torde inte finnas; och redarna
bör alltså liksom hittills bekosta de i sjömanslagen föreskrivna förmånerna.
Det framgår av utredningen i ärendet, att vad nu anförts kan tillgodoses
utan att någon utbrytning av sjömännens sjukförsäkring sker ur den
allmänna sjukförsäkringen. Utredningen ger vidare belägg för att det är möjligt
att utan en sådan utbrytning tillförsäkra sådana ombordanställda, som
omfattas av den allmänna försäkringen, ett i stort sett lika gott försäkringsskydd
som övriga försäkrade. Ur finansiell och administrativ synpunkt skulle
en utbrytning med stor sannolikhet medföra betydande merutgifter och svårigheter.
I detta sammanhang må pekas på, att den försäkringssolidaritet
mellan alla befolkningsgrupper, som utmärker den allmänna sjukförsäkringen,
innebär att de som befinner sig i aktivt förvärvsarbete bidrager till utgifterna
för Övriga kategorier försäkrade samt att yngre och äldre försäkrade

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2 är 1955

erlägger avgifter efter samma grunder till försäkringen. En utbrytning av
en kategori kan medföra krav från andra kategorier om motsvarande anordningar.
I detta avseende vill jag erinra om att det inte ansetts böra
ifrågakomma att undantaga de stats- och kommunalanställda tjänstemännen
från den allmänna försäkringen. Såsom principerna för sjukpenningförsäkringen
utformats, skulle avsevärda tillämpningssvårigheter uppkomma,
om de ombordanställda, vilka i stor utsträckning tidvis har annat
förvärvsarbete, skulle utbrytas ur försäkringen. Att besvärligheter ifråga
om medlemsregistreringen skulle uppkomma är uppenbart.

Gentemot dessa skäl för att bibehålla de ombordanställda inom den allmänna
sjukförsäkringen kan huvudsakligen anföras att en särskild försäkring
skulle medföra lättnad för redare och försäkrade därutinnan att de
finge ha att göra med endast ett försäkringsorgan samt att även utländska
sjömän generellt kunde omfattas av en sådan försäkring. Den förra fördelen
torde emellertid kunna vinnas genom särskilda administrativa anordningar
inom den allmänna försäkringen. Vad angår de ombordanställda, som inte
omfattas av den allmänna sjukförsäkringen, anser jag att såvitt nu är i
fråga skäl inte föreligger att för deras del vidtaga några särskilda åtgärder.

I enlighet härmed förordar jag, att de ombordanställda sjukförsäkras
efter samma grunder, som gäller för övriga som omfattas av försäkringen.

Av vad nu sagts är det uppenbart att inom den allmänna sjukförsäkringens
ram ersättning för sjukvård utom riket skall utgå till de ombordanställda.
Enligt utredningen bör emellertid viss ersättning för sjukvård utom
riket utgå även till alla andra, som är sjukvårdsförsäkrade. Förslaget härom
har under remissbehandlingen allmänt godtagits; och jag kan för egen
del ansluta mig till detsamma i denna del.

Vidkommande härefter frågan om hur reglerna för sjukvård
utom riket bör utformas har den ersättning härför, som enligt
utredningsförslaget skall tillkomma alla sjukvårdsförsäkrade, den s. k.
grundersättningen, ansetts böra begränsas till ersättning för läkarvård
och sjukhusvård. I vissa remissyttranden har ifrågasatts, att ersättning
skall utgå även för vissa resekostnader eller att möjlighet skall föreligga
att under särskilda förhållanden utge ersättning för andra utgifter än de
nämnda. För egen del anser jag den av utredningsmannen föreslagna begränsningen
vara välbetänkt i nuvarande läge. Frågan torde framdeles
kunna bli föremål för omprövning, därest så skulle finnas påkallat av
erfarenheterna.

Vad angår storleken av den ersättning för läkarvård uto m1
a n d s, som skall utgå till alla försäkrade, har utredningen föreslagit,
att den skall utgöra tre fjärdedelar av kostnaden, som dock skall få beräknas
till högst 25 kr. vid varje besök den sjuke gör hos läkaren och högst
30 kr. vid varje besök läkaren gör hos den sjuke. I nämnda maximibelopp

10 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2 år 1955

skall inräknas särskilda ersättningar, som läkaren kan betinga sig för förbandsmateriel,
läkemedel, resor in. m. Under remissbehandlingen har olika
meningar yppats på denna punkt. I en del fall har man ansett de föreslagna
beloppen för höga; i andra yttranden har de ansetts för låga, särskilt
såvitt angår utomeuropeiska länder.

Enligt min mening bör vid beloppens bestämmande hållas i minnet,
att man här rör sig på ett nytt och oprövat område och att därför viss
försiktighet bör iakttagas. Den föreslagna ersättningen kan måhända synas
väl hög för de övriga nordiska ländernas del. Jag kommer emellertid att
i det följande föreslå särskilda bestämmelser avseende läkarvård i land,
med vilket överenskommelse i sjukförsäkringsfrågan ingåtts. Med hänsyn
härtill och då ett enhetligt ersättningsbelopp i förevarande hänseende
synes vara att föredraga förordar jag, att läkarens arvode maximeras
till 25 kr.

Vid bedömandet av frågan om storleken av ersättningen för
sjukhusvård bör hållas i minnet att, då jämförelse göres med sjukhusersättningarna
i Sverige, sjukhusvården härstädes väsentligen bekostas
av skattemedel. Det torde vara skäligen meningslöst att ersätta utgifter
för sjukhusvård utom riket med ett belopp, som allenast motsvarar vårdavgiften
4 allmän sal å svenskt hemortssjukhus dvs. i regel 3 kr. Jag anser
mig med hänsyn härtill böra biträda den princip — den medförda subventionens
princip — som ligger till grund för förslaget i detta avseende. Detta
innebär inte, att jag anser att å sjukförsäkringen skall stanna större utgifter
för sjukhusvård utom riket än för sådan vård i riket. Det torde tvärtom
vara naturligt att mellanskillnaden — som inte gärna kan fördelas på de
olika sjukhushuvudmännen i Sverige — täckes genom ett statsbidrag. Det
av utredningsmannen föreslagna maximibeloppet av 35 kr. för dag, räknat
såsom ett genomsnittsbelopp för sjukhusvårdsperioden, har i vissa remissyttranden
ansetts alltför lågt, särskilt i fråga om utomeuropeiska länder.
Av samma skäl som jag åberopat i fråga om ersättningen för läkarvård anser
jag mig inte kunna föreslå någon höjning av beloppet. Då detta i övrigt
synes lämpligt avvägt kan jag godtaga detsamma.

De o in bor dan ställdas sjukvård ersättes under i sjömanslagen
angivna tider och förutsättningar helt av redaren. Denne kan alltså
få utge ersättning med högre belopp och för flera slag av utgifter än som
här föreslagits utgå i grundersättning. De ombordanställda torde sålunda
få anses väl tillgodosedda såvitt angår de utgifter som omfattas av redaransvaret.
Vad däremot angår sjukvårdsutgifter, som inte faller under redaransvaret,
skulle de ombordanställda, om inte särskilda anordningar
vidtagits, få nöja sig med grundersättning. Denna torde dock, särskilt i vissa
länder, knappast vara tillräcklig att ge ett skydd som motsvarar det som
skulle ha tillkommit sjömannen om han vistats i Sverige.

Utredningsmannen rörande frågan om sjukvård utom riket har funnit

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2 år 1955

att de nu anförda skälen motiverar att inom sjukförsäkringen utgives en
särskild t i 11 ägg ser sätt ning till sjömän för sjukvårdskostnader
utom riket. Förslaget härom har i de flesta remissyttrandena i princip
tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Statskontoret har dock avstyrkt detsamma.

I detta sammanhang bör erinras om den hjälp, som av utrikesförvaltningen
lämnas nödställda sjömän i utlandet. Svensk konsul äger sålunda
enligt förordningen den 3 februari 1928 (nr 49) angående beskickningar
och konsulat lämna sjömän, som råkat i nöd under sådana omständigheter
att hjälp i annan ordning inte tillkommer honom eller kan utverkas för
honom, försträckning för avhjälpande av de mest trängande behoven. I
dylika fall skall sjömannen underskriva eu förbindelse om återbetalningsskyldighet.
Den svenske konsuln erhåller täckning för sina utlägg från det
till utrikesdepartementets förfogande stående anslaget till gottgörelse av
kostnader för sjöfolk och nödställda svenska medborgare. Det ankommer
härefter på utrikesdepartementet att, därest fordringen ej finnes böra avskrivas,
återkräva förskotterat belopp. Återbetalade belopp tillföres anslaget
i fråga. Enligt vad jag inhämtat belöper sig de återbetalda beloppen till
endast några tiotusental kronor om året.

Enligt utredningsförslaget skall tilläggsersättningen endast utgå till sjöman,
vilkens tjänsteförhållande upphör å utrikes ort och som insjuknar
inom 30 dagar under fortsatt uppehåll i utlandet. Ersättningen skall utgå
med belopp, som tillsammans med grundersättningen täcker erforderliga
kostnader för läkar- och sjukhusvård. Ersättning skall däremot inte utgå
för andra sjukvårdskostnader.

I vissa remissyttranden har påtalats, att den nämnda tiden av 30 dagar
är för kort; man har också fäst uppmärksamheten på svårigheten att avgöra,
huruvida ett insjuknande skett under den föreslagna trettiodagarstiden.
Även i fråga om förmånens storlek har viss kritik yppats.

Uppenbart är att, även om den föreslagna tilläggsförmånen skulle införas,
sjömännen kommer alt ha behov av hjälp från utrikesförvaltningens
sida för den händelse de drabbas av sjukdom i utlandet. Den särskilda sjukhjälpen
utöver grundersättningen till utomlands insjuknade sjömän skulle
sålunda komma att omhänderhavas såväl av utrikesförvaltningen som
sjukförsäkringens organ — enligt utredningsförslaget skulle riksförsäkringsanstalten
i viss utsträckning handha administrationen av den föreslagna
tilläggsersättningen, vilken skulle helt finansieras av statsmedel.
Med hänsyn till vad nu anförts och då vidare svårigheter synes föreligga
att på ett tillfredsställande sätt avgränsa tilläggsförmånens räckvidd har
jag funnit övervägande skäl tala för att en sådan förmån inte införes.

Vad nyss sagts innebär inte att jag anser att hjälpen till sjömän vid
utomlands iråkad sjukdom bör bli mindre än vad med utredningsförslaget
åsyftats. .lag anser emellertid, alt denna hjälpfråga bör ordnas på sådant sätt

12 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2 år 1955

att svensk sjöman skall för erforderlig sjukvård utom riket äga få kostnaderna
täckta genom utrikesmyndighetens försorg, och detta även om han
inte kan anses vara nödställd. Utrikesförvaltningen bör i gengäld få lyfta den
sjukvårdsersättning, som tillkommer sjömannen från den allmänna sjukförsäkringen.
Beträffande eventuellt överskjutande belopp bör återkravsrätt
mot sjöman inte föreligga, utan kostnaden bör stanna å statsverket.

Ett bifall till vad jag sålunda föreslagit medför att nettobelastningen å
det förutnämnda till utrikesdepartementets förfogande ställda anslaget å
ena sidan kommer att öka något, med hänsyn till att återbetalningsskyldigheten
i förevarande avseende slopas, och å andra sidan minska genom
att en stor del av utgifterna vid sjukdom utomlands för såväl sjömän som
andra svenskar kommer att täckas av sjukförsäkringen. Anledning torde
icke föreligga att, innan erfarenhet av de föreslagna åtgärdernas verkningar
föreligger, räkna med ändring av anslagets nettobelastning.

I den mån svensk medborgare på grund av konventioner med
utländsk makt äger utbekomma sjukvårdsförmåner enligt lagstiftningen
i vistelselandet skall enligt utredningsförslaget vad han sålunda kan
utfå avdragas från den ersättning, som eljest skulle tillkomma honom från
den allmänna sjukförsäkringen. Vederbörande skulle sålunda kunna erhålla
sjukhjälp såväl på grund av konvention som från den allmänna sjukförsäkringen.
Detta är enligt min mening inte tillfredsställande. Särskilt såvitt
angår sjukvård, som ersatts enligt lagstiftningen i något av våra nordiska
grannländer, synes det mindre tilltalande om den svenska sjukförsäkringen
skall till svenska medborgare utgiva merförmåner utöver
dem som eljest utgår till grannlandets inbyggare.

I vissa gränsområden, särskilt såvitt angår Norge, förekommer det att
befolkningen anlitar läkare och ibland även sjukvårdsanstalt i grannlandet
samt att läkare från grannlandet kallas till sjukbesök i Sverige. Enligt
utredningsförslaget skall riksförsäkringsanstalten äga för dylika fall bestämma,
att för läkarvård och i samband därmed företagna resor ersättning
skall utgå enligt bestämmelserna i SFL, därvid skall så anses som om
vården meddelats i Sverige av svensk läkare. Medicinalstyrelsen har i anledning
härav erinrat om att utredning av hithörande frågor pågår genom
en särskild nordisk samarbetsnämnd. Från riksförsäkringsanstaltens sida
har påpekats, att förutsättning för att ersättningsrätt enligt SFL skall
kunna helt utnyttjas i dylika fall måste vara, att läkaren lämnar de uppgifter
angående vården, som erfordras till följd av läkarvårdstaxa^

Frågan om rätt till sjukhjälp i land, med vilket Sverige slutit konvention
i sjukförsäkringsavseende, synes vara i behov av närmare övervägande,
därvid de olika omständigheter som kan föreligga inom resp. länder bör
beaktas och i möjlig mån tillses att ersättning inte utgår enligt såväl
svensk som utländsk lagstiftning. Jag instämmer därför i ett av riksförsäkringsanstalten
framlagt förslag att det i detta sammanhang endast före -

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2 år 19oo 13

skrives att, där överenskommelse träffas med främmande makt om utgivande
av sjukhjälp, för vilken ersättning kan utgå enligt de eljest gallande
bestämmelserna om ersättning för sjukvård utom riket, dessa bestämmelser
skall gälla sjukhjälp vid vård, som meddelats inom den främmande
maktens territorium endast i den mån Kungl. Maj :t så förordnat. Även
rörande ersättning för sjukvård, som vid försäkrads vistelse i gränsområde
till Finland eller Norge, meddelats i något av dessa länder, synes det böra
ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda erforderliga föreskrifter. Däremot
torde det i detta sammanhang ej böra komma i fråga att meddela bestämmelser
om ersättning för här i landet meddelad läkarvård av annan läkare
än sådan som har svensk legitimation.

Jag övergår så till frågan om sjömännens sjukpenningförsäkring
och vissa därmed sammanhängande frågor. Utredningsförslaget
angående sjöfolket och den allmänna sjukförsäkringen innebär i detta hänseende,
att ombordanställds sjukpenningklass under ombordanställningstiden
och därmed hans sjukförsäkringsavgift och sjukpenning under den
redarskyddade tiden skall bestämmas efter den utgående lönen vid ombordanställningen.
Utredningsmannen har ansett att detta förslag skall
kunna utan lagändring genomföras genom att riksförsäkringsanstalten
skriftligen ger sjukkassorna anvisning att verkställa ombordanställds placering
i sjukpenningklass på det föreslagna sättet. Den föreslagna oidningen
skulle medföra att redarens regressrätt mot sjukförsäkringen kunde beräknas
på grundval av den faktiskt utgående lönen, överensstämmelse skulle
också komma att råda mellan den preliminära avgift som av sjömannen
uttages såsom preliminärskatt och den slutliga avgift som påföres honom.

Förslaget har i denna del avstyrkts av riksförsäkringsanstalten. Ett genomförande
av förslaget skulle enligt anstalten innebära ett frångående
av de principer, som ligger till grund för den obligatoriska sjukpenningförsäkringen,
och skulle i många fall leda till, att sjukkassan måste ställa
sjömannen utanför sjukpenningförsäkringen, då kassan mottagit anmälan
att hans ombordanställning upphört. A andra sidan har föi slaget förordats
i remissyttrandena från sjöfartshåll.

Det torde inte gå att bortse från vad riksförsäkringsanstalten sålunda
anfört; och det bör enligt min mening vara möjligt att genom lämpliga anordningar
inom sjukförsäkringens administration, såvitt den berör de ombordanställdas
sjukförsäkring, tillmötesgå önskemålen att beräkningen av
regressanspråken inte skall medföra allt för stort arbete. Ser man fiågan
ur de ombordanställdas synpunkt innebär den av riksförsäkringsanstalten
intagna ståndpunkten alt dessa, liksom övriga sjukpenningförsäkrade, blir
försäkrade efter en genomsnittlig årlig arbetsinkomst. Eftersom det torde
vara likgiltigt för de ombordanställda bur de är försäkrade under den redarskyddade
tiden, lär denna metod vara till fördel för dem. De blir näm -

14 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2 år 1955

ligen väl skyddade av sjukpenningförsäkringen under de perioder, då de
normalt inte arbetar eller under vilka de bär en låg arbetsinkomst. Den
omständigheten, att de under ombordanställningen kan få något för högt
preliminärskatteavdrag i förhållande till det dåvarande försäkringsskyddet,
kompenseras av att de under viloperioderna är försäkrade utan att preliminärt
erlägga någon avgift.

Med hänsyn till vad nu anförts ansluter jag mig till riksförsäkringsanstaltens
uppfattning i denna del och anser, att särbestämmelser beträffande
sjömännens sjukpenningförsäkring inte bör utfärdas.

Utredningsmannen har berört möjligheterna att samordna den lön, som
enligt sjömanslagen skall tillkomma oinbordanställd vid sjukdom, med
sjukpenningförsäkringen. En svårighet härutinnan ligger däri att sjömanslagens
bestämmelser i detta avseende är tvingande samt att, om lönen inte
kan nedsättas för sjukpenningberättigande tid, sjömannens inkomst blir
högre än eljest på grund av att den del av lönen som motsvarar sjukpenningen
är skattefri (sjukpenningen förutsättes regelmässigt i dessa fall
tillkomma redaren). Utredningsmannen anser sig dock kunna fastslå, att
lagstiftningen inte avsett att föreskriva mera än att sjuk oinbordanställd
under viss tid inte skall i lönehänseende försättas i sämre läge än då han
är frisk. Med denna utgångspunkt anser utredningsmannen det vara självklart,
att sjöfartsnäringens parter äger avtala om sådan ändring av den
till sjuk ombordanställd utgående lönen att — schablonmässigt sett — den
ombordanställdes nettolön alltid blir densamma. Mot vad utredningsmannen
sålunda anfört har någon gensaga ej rests under remissbehandlingen;
och någon åtgärd från statsmakternas sida i förevarande avseende torde
inte vara påkallad för det närvarande.

Utredningsmannen rörande frågan om ersättning för sjukvård utom riket
har funnit att särskild ersättning för läkemedel, som inköpes utomlands,
inte skall utgå från sjukförsäkringen. Även utredningsmannen beträffande
sjöfolkets sjukförsäkring har uppehållit sig vid läkemedelsfrågan
och därvid framhållit, att skäl inte syntes föreligga att föreslå särskilda
regler för det fall att redare utom riket för ombordanställds räkning
eller genom denne inköper läkemedel beträffande vilka kostnaden skall
stanna å redaren. Däremot borde befälhavare eller redare vid inköp jämlikt
skeppsapotekskungörelsen av sådana receptbelagda läkemedel, som avses
i förordningen angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel, i rabatteringshänseende
jämställas med den person å vilken förordningen äger
tillämpning.

Riksförsäkringsanstalten har häremot invänt bland annat att de läkemedel,
som skall finnas i skeppsapoteken i regel torde vara så prisbilliga,
att de vid enskild förskrivning inte skulle berättiga till någon rabatt eller
endast obetydlig sådan. Jag intager i sak samma ståndpunkt som riksför -

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2 år 1955 15

säkringsanstalten och kan således inte tillstyrka, att läkemedelsrabatteringen
kommer till användning vid upphandling för skeppsapoteken.

Ett spörsmål, som tilldragit sig särskild uppmärksamhet, är frågan om
redarens regressrätt, dvs. redarens rätt att hos den allmänna
sjukkassan uppbära den sjukhjälp, som för den genom redarförpliktelsen
skyddade tiden skulle tillkomma sjömannen. På grund av en i SFL upptagen
bestämmelse (28 § första stycket) äger redare sådan regressrätt
såvitt angår de sjömannen tillkommande sjukpenningförmånerna. Bestämmelserna
i 19 § SFL ger vidare redare viss regressrätt såvitt avser
ersättning för i Sverige meddelad sjukvård. Någon uttrycklig bestämmelse,
som reglerar motsvarande spörsmål avseende ersättning utom riket, finnes
däremot inte.

Otvivelaktigt innebär införandet av de i det föregående föreslagna förmånerna
av ersättning för läkar- och sjukhusvård, att inte obetydliga delar
av de med redarförpliktelsen förbundna kostnaderna avseende de i Sverige
sjukförsäkrade sjömännen kommer att överflyttas från redare till sjukkassorna,
därest redarna erhåller regressrätt beträffande förevarande sjukvårdsersättning.
För en sådan regressrätt talar emellertid olika skäl. Redare
får liksom övriga arbetsgivare utgiva bidrag till sjukkassorna; och
de ombordanställda får erlägga avgifter till dessa kassor såsom andra
medlemmar. Såframt redarna tillerkännes regressrätt, kommer de ombordanställdas
sjukvårdsförsäkring att utnyttjas ungefär på samma sätt som
andra arbetstagares. Någon anledning finnes då inte att fastställa särskilda
avgifter för de ombordanställda — något som skulle medföra synnerligen
svårlösta problem av ekonomisk och administrativ natur. Det synes inte
heller vara motiverat att låta ersättningen för sjukvård utom riket ur regressrättssynpunkt
intaga en särställning i förhållande till ÖMiga sjukhjälpsförmåner
enligt SFL. Slutligen må påpekas att eftersom regressrätt
föreligger för redare i fråga om sjukvårdsersättning, som utgai enligt jikesskadeförsäkringslagen,
redarna skulle i viss mån komma i ett sämre
läge än för närvarande, om regressrätt inte medgåves för sjukvård utom
riket enligt SFL. I den mån dylika förmåner införes i SFL, kommer nämligen
för samordningstidens del de enligt yrkesskadeförsäkringslagen utgående
förmånerna att minska. Jag föreslår därför, alt det i SFL fastslas, att
redares regressrätt jämväl skall avse ersättning för sjukvård utom riket.

1 detta sammanhang torde även böra upptagas frågan om regressrätt
för utrikesförvaltningen i de fall denna vid svensk medborgares
sjukdom utomlands haft utgifter för dennes vård och uppehälle.

Såvitt de ombordanställda angår synes det naturligt att utrikesförvaltningen
i förevarande avseende försättes i samma läge som redare, därest,
såsom jag föreslagit, svensk konsul skall förskottera kostnaden för i
Sverige sjukförsäkrad svensk sjömans sjukvård utomlands i den mån

16 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2 dr 1955

redaransvaret inte är tillämpligt. Regressrätten bör avse ej blott direkta
sjukvårdsutgifter utan även utgifter för uppehälle under sjukdomstiden.
Härför bör den sjömannen tillkommande sjukpenningen få tagas i anspråk.

Utrikesförvaltningens regressrätt synes emellertid inte böra begränsas
till de ombordanställda utan avse även andra svenskar, som vid sjukdom
erhållit konsulär hjälp. Härigenom bör det bli lättare att återfå för sådana
personer utgivna belopp samtidigt som besväret att kräva fullmakter
av de sjuka blir obehövligt. Även i förevarande hänseende bör alltså bestämmelser
upptagas i SFL.

Med frågan om redares regressrätt mot sjukkassa sammanhänger i viss
mån frågan om skyldighet för redare att erlägga arbetsgivarbidrag
för i Sverige inte sjukförsäkrade utländska
sjömän. Båda frågornas lösning berör nämligen det förhandlingsmässiga
utgångsläget, då avtal mellan sjöfolkets parter skall träffas angående
kompensation till sjömännen från redarna för den del av sjukförsäkringsavgifterna,
som belöper å den redarskyddade tiden; denna avgiftsdel är
ur sjömännens synpunkt inte till nytta för dem men väl för redarna. Uppenbart
är att de utgiftslättnader, som kan uppkomma för redare såväl genom
regressrätten som genom en minskad bidragsplikt till sjukförsäkringen,
kan bidraga till att skapa förutsättningar för en sådan avgiftskompensation.

Utredningsmannen rörande sjöfolkets sjukförsäkring föreslår, att arbetsgivarbidraget
till sjukförsäkringen —- och moderskapshjälpen — till de i
Sverige inte mantalsskrivna utländska ombordanställda skall nedsättas till
0,4 % av lönerna. Nämnda procentsats har ansetts motsvara den besparing
i fråga om avgifter till yrkesskadeförsäkringen, som skulle uppkomma
genom samordningen. Häremot har under förslagets remissbehandling invänts,
att arbetsgivarbidraget i sin helhet tillfaller sjukförsäkringen samt
att avgifterna till yrkesskadeförsäkringen måste anpassas efter yrkesskadeförsäkringens
skyldighet att svara för utgifterna för de utländska sjömännen
omkring en fjärdedel av hela antalet — jämväl under samordningstiden.
Det har därför yrkats att arbetsgivarbidrag ej skall utgå
för ifrågavarande utländska sjömän. Riksförsäkringsanstalten har i samband
härmed framfört tanken, att högre yrkesskadeförsäkringsavgifter
skall beräknas för de inte sjukförsäkrade sjömännen än för de sjukförsäkrade.
Härigenom kompenserades i huvudsak den lägre kostnad för
utländska sjömän, som eljest skulle uppkomma, därest arbetsgivarbidrag
inte utginge för dessa.

Det torde förhålla sig så, att sjöfartsnäringen i det avseende det nu
gäller intager en särställning. Den bedrives sålunda i stor utsträckning
utom riket och med hjälp av utländska anställda, som ofta saknar all

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2 år 1955 17

anknytning till det svenska samhället. Vidare har redarna genom sjömanslagen
pålagts ganska omfattande förpliktelser mot de anställda, förpliktelser
vartill motsvarighet saknas på andra områden. Vidtages en sådan
differentiering av yrkesskadeförsäkringsavgifterna, som av riksförsäkringsanstalten
föreslagits, behöver man ej befara att den situationen uppstår,
att den utländska arbetskraften blir nämnvärt billigare för redaren än
den svenska. Såsom under remissbehandlingen påpekats, är det knappast
motiverat att uttaga viss del av arbetsgivarbidraget för de utländska
sjömännen i anledning av att dessa är yrkesskadeförsäkrade. Jag tillstyrker
därför att redarna befrias från skyldigheten att erlägga arbetsgivarbidrag
till den allmänna sjukförsäkringen (och moderskapshjälpen)
för i Sverige inte mantalsskrivna utländska ombordanställda.

Vad härefter angår kostnadsfrågan torde den bidragslättnad,
som enligt vad nu föreslagits skulle tillkomma redarna, belöpa sig till
omkring 1/2 milj. kr. om året. Då de totala arbetsgivarbidragen till sjukförsäkringen
(och moderskapshjälpen) kan beräknas till mer än 200 milj.
kr. om året, kommer den föreslagna ändringen inte att märkbart påverka
avgiftsberäkningarna inom sjukkassorna.

De finansiella konsekvenserna för statens del av de nu framlagda förslagen
synes — om man bortser från en mindre ökning av kostnaderna
för riksförsäkringsanstalten •— inskränka sig till kostnaderna för statsbidraget
till sjukvården utom riket. Den sålunda uppkommande ökningen
av statens bidrag till den allmänna sjukförsäkringen kan antagas utgöra

1 runt tal 1 milj. kr. om året.

Givetvis är det angeläget, att den administrativa handläggningen
av ärendena rörande de ombordanställdas sjukförsäkring ordnas
på ett rationellt sätt. Det har framhållits, att för såväl redare som
utrikesförvaltningens organ är av vikt, att man i dessa ärenden kan vända
sig till valfri sjukkassa eller att ärendenas handläggning på ett eller annat
sätt centraliseras. För redares utnyttjande av regressrätten anses det sålunda
vara betydelsefullt, att redaren slipper hänvända sig till ett stort
antal sjukkassor. För utlandsmyndigheten är det av stor betydelse att en
enda myndighet i Sverige handlägger dylika ärenden. Vad särskilt angår
sjukvårdsersättningen torde det såväl för de försäkrade som för sjukkassorna
vara önskvärt, att något eller några försäkringsorgan finnes,
som har tillgång till språkkunniga befattningshavare samt erfarenhet
rörande utländska sjukvårdsförhållanden.

Vid övervägande av hithörande spörsmål har jag därför kommit till den
uppfattningen att det föreligger behov av särskilda anordningar med avseende
å de ombordanställda. Dessa utgör den ojämförligt största gruppen
av sjukförsäkrade, som för sitt arbete är hänvisade att i stor utsträckning

2 — Ilihang till riksdagens protokoll 1955. 6 sand. 2 avd. Nr 2

18 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2 år 1955

vistas utomlands. De är genom sjömanslagen skyddade genom särskild
lagstiftning, som resulterar i att redarna får ett starkt ekonomiskt intresse
av deras sjukförsäkring. De ombordanställda behöver, trots nämnda skydd,
inte sällan anlita konsulär hjälp. Yrkesskadeförsäkringen omfattar samtliga
de ombordanställda, varigenom gränsdragningsproblem uppkommer
mellan dessas sjuk- och yrkesskadeförsäkringar.

Övriga personer, som insjuknar utomlands, har oftast möjligheter att
senast vid hemkomsten erhålla sin ersättning direkt från den sjukkassa
de tillhör. I de fall, där språkliga eller andra problem skulle uppstå för
kassan, hör denna kunna hänvända sig till vederbörande centralsjukkassa
eller till riksförsäkringsanstalten för erhållande av bistånd. Emellertid
synes i de fall, då konsulär myndighet haft att utge bistånd vid försäkrads
sjukdom, utrikesförvaltningen böra ha möjlighet att liksom i fråga
om sjömännen vända sig till riksförsäkringsanstalten för utkrävande av
den sjukhjälp, som må tillkomma vederbörande från sjukförsäkringen.

Åtgärderna i detta hänseende bör sålunda begränsas att avse sjöfolket
samt de fall, där utrikesförvaltningen fått förskjuta sjukhjälp åt andra
än sjömän. Eftersom riksförsäkringsanstalten såväl är tillsynsmyndighet
för de allmänna sjukkassorna som — i sin egenskap av yrkesskadeförsäkringsinrättning
— har ett stort antal ombordanställda försäkrade hos
sig, synes övervägande skäl tala för att anstalten blir det serviceorgan,
som skall utgöra en förmedlande länk mellan å ena sidan redare, utrikesförvaltning
och i utlandet vistande sjömän samt å andra sidan vederbörande
allmänna sjukkassor.

Riksförsäkringsanstalten skall i sin berörda egenskap äga mottaga regresskrav
och verkställa utbetalningar samt hos vederbörande sjukkassor
återkräva vad sålunda utbetalats. Det torde bli erforderligt att inom anstalten
upplägges ett register över de sjömän i utrikes fart, som är sjukförsäkrade,
samt att inom sjukkassorna göres annoteringar till förhindrande
av att utbetalningar göres både till redare eller utrikesförvaltning
och till sjömännen själva.

Anmälningar om arbetsanställningar rörande de ombordanställda bör
kunna ske genom riksförsäkringsanstaltens förmedling. Därest anmälningarna
även innehåller uppgifter rörande den anställdes löneförhållanden,
synes det kunna övervägas att riksförsäkringsanstalten, i samband
med att anmälan vidarebefordras till sjukkassan, ger denna en anvisning
rörande vederbörandes lämpliga inplacering i sjukpenningklass. Härigenom
skulle kunna vinnas att en enhetlig praxis i detta avseende kommer till
stånd, något som i sin tur skulle vara av betydelse vid bedömning av
värdet av redarnas regressrätt. Det synes tills vidare böra få ankomma
på riksförsäkringsanstalten och sjukkassorna samt sjöfartens parter att
söka utfinna de lämpligaste metoderna för anmälningsförfarandet och
inplaceringen av de ombordanställda i sjukpenningklasser. Eftersom det

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2 år 1955 19

kan antagas att härvid ett mera omfattande anmälningsförfarande överenskommes,
än det som föreskrives i förordningen om skyldighet för arbetsgivare
att anmäla arbetsanställning, torde för närvarande någon ändring
i nämnda förordning inte vara nödvändig. Det torde för övrigt vara
lämpligt att med sådan ändring får anstå till dess hithörande förhållanden
kan bättre överblickas.

Vid den av mig föreslagna lösningen av det administrativa handhavandet
av sjömännens sjukförsäkring torde behovet av anteckning i sjöfartsbok
eller avräkningsbok bli mindre än eljest. Emellertid synes det för
sjömannen vara betydelsefullt att han lätt kan visa att han är sjukförsäkrad
i Sverige. En anteckning härom synes därför böra göras i sjömannens
avräkningsbok. Denna anteckning synes enklast kunna göras av
befälhavaren. Någon uttrycklig författningsbestämmelse härom torde ej
erfordras.

Frågan om sättet för verkställande av sjukanmälan beträffande sjömän
i utrikes fart torde inom ramen av gällande lagstiftning kunna lösas genom
att sjukkassorna erhåller anvisningar i frågan från riksförsäkringsanstalten.

Givet är att riksförsäkringsanstaltens nyss berörda serviceverksamhet
kommer att föranleda behov av viss personalökning. Serviceavdelningen
bör förläggas till den sjukkassebyrå, som har tillsyn över sjukkassornas
allmänna förvaltning. Tills vidare torde det ökade personalbehovet kunna
tillgodoses genom att någon eller några av de befattningshavare, som blir
övertaliga å anstaltens yrkesskadesida, behålles i tjänst längre tid än
eljest skolat vara fallet samt därvid överföres till nyssnämnda byrå.
Personalfrågan torde därefter få prövas i samband med statbehandlingen
för budgetåret 1956/57.

Vad slutligen angår tiden för ikraftträdandet av vad jag här
föreslagit må erinras om att reformerna för sitt genomförande förutsätter
att vissa relativt tidsödande förberedelsearbeten vidtages. Jag avser härvid
bl. a. lösandet av frågorna om sjuk vårdser sättningar na i vissa grannländer
och vid vård i vissa gränsområden samt utfärdandet och distribuerandet
av nya instruktioner för den konsulära förvaltningen. Jag föreslår därför,
att reformerna icke genomföres förrän från och med den 1 januari 1956.
I fråga om beräkningen av arbetsgivarbidraget torde anledning saknas
att tillämpa andra regler för innevarande år än för framtiden. I denna
del synes förslaget böra genomföras retroaktivt från och med den 1 januari
1955.»

Speciahnoti vering

Beträffande detaljbestämmelserna i de framlagda författningsförslagen
anför departementschefen:

20 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2 år 1955

»Förslaget till lag angående ändring i lagen om allmän sjukförsäkring

19 och 20 §§.

Bestämmelsen i 19 § tredje stycket SFL torde böra begränsas att avse
ersättning för sjukvård inom riket. Sista punkten av stycket bör därför
utgå. I gengäld bör 20 § kompletteras med bestämmelser om regressrätt
för kostnader för sjukvård utom riket. I ett nytt andra stycke föreslås
sålunda bestämmelser om redares regressrätt och i ett nytt tredje stycke
om utrikesförvaltningens regressrätt.

Enligt 28 § tredje stycket sjömanslagen skall kostnaden för sjukhusvård,
läkarbehandling och läkemedel till svensk sjöman, som kvarlämnats i utlandet
behäftad med könssjukdom i smittsamt skede, bestridas av statsmedel
såvitt avser tiden efter det sjömannens anställning upphört. Någon
ändring härutinnan är ej påkallad. I den mån staten sålunda bestrider
sjukvårdsutgifter för sjömannen, uppkommer för denne inga kostnader
i förevarande hänseende, och regressrätt från utrikesförvaltningens sida
mot sjukförsäkringen föreligger följaktligen ej i dylikt fall.

28 §.

I paragrafens andra stycke föreslås ett tillägg i syfte att möjliggöra för
redare att i förevarande avseende vända sig till riksförsäkringsanstalten,
å vilken det sedan ankommer att av vederbörande sjukkassa uttaga vad
av anstalten i sjukkassans ställe utgivits.

Bestämmelserna i femte stycket åsyftar att tillförsäkra utrikesförvaltningen
regressrätt gentemot sjukförsäkringen även beträffande sjukpenningförmåner.
Detta synes så mycket mera motiverat, som det inte sällan
torde vara svårt att vid sjukvård utomlands skilja på utgifter för sjukvård
och för underhåll. Utrikesförvaltningen skall äga uttaga även förevarande
regressfordringar genom riksförsäkringsanstaltens förmedling. Det
torde böra observeras, att de föreslagna bestämmelserna i såväl detta
stycke som i 20 § tredje stycket ej blott avser ombordanställda utan även
övriga försäkrade, som vid sjukdom erhållit konsulär hjälp.

38 §.

I det föregående har föreslagits att arbetsgivarbidrag inte skall uttagas
för utländsk sjöman, vilken ej är mantalsskriven i riket. En bestämmelse
härom har upptagits i första stycket.

Det synes lämpligt att i samband härmed vidtaga en jämkning av förevarande
paragraf även i annat avseende. Vid tillkomsten av bestämmelserna
om arbetsgivarbidraget till sjukförsäkringen har avsikten varit att
detta bidrag och avgifterna till den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen
skall avse samma personer och samma lönesummor, i den mån annat
inte uttryckligen angivits. Emellertid avser denna paragraf vid en strikt

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2 år 1955 21

tolkning även arbetstagare, som på grund av längre tids vistelse utomlands
inte är obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade. I förtydligande syfte bör
därför i paragrafen uttryckligen angivas att arbetsgivarbidraget endast
skall avse arbetstagare, som omfattas av den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen.
En motsvarande ändring bör ske i 12 § lagen om moderskap
shjälp.

41 §.

Eftersom förmånerna vid sjukvård utom riket inte är detalj reglerade i
SFL har det inte synts lämpligt att i lagen intaga bestämmelserna om
statsbidrag till nämnda förmåner. I ett nytt tredje stycke i denna paragraf
har därför skett en hänvisning till särskilda bestämmelser om ifrågavarande
statsbidrag. Det har förutsatts att sådana bestämmelser skall inflyta
i den kungörelse, som Kungl. Maj :t utfärdar angående sjukhjälp
utom riket.

Förslaget till lag angående ändring av 12 § lagen om moderskapshjälp

Härom må hänvisas till vad anförts vid 38 § SFL.

Förelaget till fcicidxirg cin ardrad Iydelee av § 53 m c in. 1 förordningen
angående beskickningar och konsulat

Ett nytt andra stycke föreslås upptaget under paragrafens första moment.
Genom bestämmelserna i det nya stycket införes skyldighet för konsul
att, i de fall momentets första stycke eller paragrafens andra moment inte
är tillämpliga, bekosta sjukvård och underhåll för sjukförsäkrad svensk
sjöman och detta även i sådana fall, då sjömannen har egna tillgångar. En
i vederbörlig ordning verkställd anteckning i sjömannens sjöfartsbok eller
avräkningsbok rörande hans sjukförsäkring bör anses utgöra tillräckligt
bevis om försäkringstillhörigheten.

I övrigt hänvisas till vad som anförts under 19 och 20 §§ SFL.

Utkastet till kungörelse angående sjukhjälp utonr riket enligt lagen
om allmän sjukförsäkring

1 §■

Av lydelsen framgår att kostnaderna för sjukhjälpen skall åvila den
obligatoriska sjukvårdsförsäkringen. Vidare framgår att ersättning inte
skall utgå, då behovet av vården uppkommit redan innan den försäkrade
lämnade Sverige. Det är däremot intet som hindrar att sjukvård i ett främmande
land ersättes trots att vårdbehovet uppkommit i ett annat främmande
land.

2 och 3 §§.

Angående dessa paragrafer hänvisas till den allmänna motiveringen.

22 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2 år 1955

4 §•

Paragrafen bör kunna tillämpas även för det fall att med vården utan
risk eller större obehag kunnat anstå till dess den försäkrade återkommit
till Sverige.

5 och 6 §§.

Angående dessa paragrafer hänvisas till den allmänna motiveringen.
Beträffande 6 § må även hänvisas till vad ovan anförts vid 41 § SFL.

7 §•

I denna paragraf återfinnes tillämpningsbestämmelser till 20 § andra
stycket och 28 § andra stycket SFL. Tillämpningsbestämmelser till 20 §
tredje stycket och 28 § femte stycket SFL förutsättes bli utfärdade särskilt.

8 §•

Bestämmelsen i paragrafens andra stycke innebär en utvidgning i förhållande
till de i kungörelsen i övrigt förefintliga förmånsbestämmelserna.
Fordran å att sjukhjälpsbehovet uppkommit utom riket upprätthålles
nämligen inte i det fall, som här avses. Om någon insjuknar på svenska
sidan om gränsen till Finland eller Norge inom visst gränsområde och
han erhåller läkar- eller sjukhusvård i något av nämnda länder förutsättes
sålunda ersättning härför kunna utgå. Ersättningen skall dock i
sådant fall högst utgå enligt bestämmelserna i SFL. Då regleringen av hithörande
frågor tarvar ytterligare utredning, förutsättes Kungl. Maj :t få utfärda
närmare bestämmelser härom vid en senare tidpunkt.

Det har inte varit möjligt att i detta sammanhang upptaga den ur
principiell synpunkt betydelsefulla frågan om ersättning för läkarvård som
i Sverige meddelas av läkare, vilken är legitimerad i något av grannländerna.
»

Lagrådet

Lagrådets utlåtande har inhämtats över förslagen till lag angående ändring
i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring samt
lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 21 maj 1954 (nr 266) om
moderskapshjälp. Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran.

Utskottet

Vad först angår frågan huruvida de ombordanställdas sjukförsäkring bör
ske inom den allmänna sjukförsäkringens ram eller i form av en särskild
försäkring vill utskottet till en början erinra om det skydd som enligt 1952
års sjömanslag tillkommer de ombordanställda vid sjukdom på grund av

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2 år 1955 23

det s. k. redaransvaret, och vilket innebär att dessa i stor utsträckning tillförsäkrats
såväl sjuklön som ersättning för sjukvård på redarnas bekostnad.
Det nu framlagda förslaget innebär icke någon ändring i fråga om
dessa förmåner. Mot bakgrunden härav och med hänsyn till de av departementschefen
nu föreslagna särskilda anordningarna för den administrativa
handläggningen av sjömännens sjukförsäkring synes någon vägande invändning
icke kunna framställas mot att sjömännen bibehålies inom den
allmänna sjukförsäkringen. Utskottet delar alltså de synpunkter åt vilka
departementschefen givit uttryck i fråga om fördelarna med att de ombordanställda
sjukförsäkras efter samma grunder som gäller för övriga vilka
omfattas av försäkringen, och utskottet ansluter sig till förslaget härom.

Även förslaget att viss ersättning för sjukvård utom riket bör utgå till
alla som är sjukvårdsförsäkrade tillstyrkes av utskottet. De föreslagna
bestämmelserna för denna sjukhjälp finner utskottet i nuvarande läge väl
avvägda, och utskottet godtager desamma. Som departementschefen framhållit
kan det förhållandet att man här rör sig på ett nytt och oprövat område
motivera att en viss försiktighet iakttages vid bestämmande av ersättningsbeloppens
storlek. Utskottet förutsätter att en omprövning kommer
att ske, därest så med hänsyn till erfarenheterna skulle finnas påkallat.
Utskottet vill i fråga om ersättningen för sjukhusvård särskilt understryka
det lämpliga i att — såsom föreslagits — föreskriften om högsta utgående
ersättning anknytes till vårdperioden och utformas så att den sammanlagda
ersättningen för sådan period inte får beräknas högre än efter visst
belopp för dag. Utskottet förordar att denna bestämmelse tillämpas så att
om vid ett sjukdomsfall ett kortare uppehåll i sjukhusvistelsen äger rum,
de båda etapperna av sjukhusvistelsen anses hänförliga till samma vårdperiod.

Såvitt angår frågan huruvida det är motiverat att inom sjukförsäkringen
utgiva en särskild tilläggsersättning till sjömän för sjukvårdskostnader
utom riket delar utskottet departementschefens uppfattning att de ombordanställda
får anses väl tillgodosedda såvitt angår de utgifter som omfattas
av redaransvaret. I fråga om de utgifter som icke omfattas av detta ansvar
skulle emellertid, om särskilda anordningar icke vidtoges, de ombordanställda
knappast genom den ersättning, som enligt förslaget skall tillkomma
alla sjukvårdsför säkrade, erhålla ett skydd som motsvarade det
som skulle ha tillkommit dem vid vistelse inom landet. Departementschefen
har anfört vissa skäl mot att inom sjukförsäkringen skapa särskilda
tilläggsförmåner för de ombordanställda och har i stället föreslagit att
hjälpen till sjömän vid utomlands iråkad sjukdom kompletteras med föreskrift
att svensk sjöman, som omfattas av den allmänna sjukförsäkringen,
skall under tid då redaransvaret icke gäller äga få kostnaderna för erforderlig
sjukvård utom riket täckta genom utrikesförvaltningens försorg och
detta oavsett om sjömannen är nödställd eller ej. Motsvarande föreskrift

24 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2 år 1955

har föreslagits för det fall att sjöman som nyss nämnts under icke redarskyddad
tid till följd av sjukdom blir i behov av underhåll utom riket.

Utskottet delar de av departementschefen anförda betänkligheterna mot
att införa särskilda tilläggsförmåner för sjömännen inom ramen för den
allmänna sjukförsäkringen och finner departementschefens förslag om
sjukhjälp utom riket genom utrikesförvaltningens försorg vara med hänsyn
till sjömännens speciella förhållanden lämpligt. I propositionen har i
anslutning till vad sålunda förordats föreslagits ett tillägg till § 53 mom. 1
förordningen den 3 februari 1928 (nr 49) angående beskickningar och konsulat.
Denna förordning har utfärdats utan riksdagens hörande, och det är
därför tillfyllest och lämpligast att riksdagen nu allenast avgiver yttrande
över grunderna för det föreslagna tillägget. Som framgår av det föregående
godtager utskottet de angivna grunderna.

Mot de föreslagna bestämmelserna om regressrätt mot den allmänna sjukförsäkringen
för redarnas och utrikesförvaltningens kostnader avseende
sjukhjälp har utskottet icke funnit anledning till erinran. Vad avser utrikesförvaltningens
bistånd till sjömännen i detta hänseende har i propositionen
uttalats att i fråga om utgifter för sjukvård utom riket någon återkravsrätt
mot sjöman icke bör föreligga beträffande belopp som utrikesförvaltningen
icke erhållit täckning för genom att lyfta den sjömannen tillkommande
sjukvårdsersättningen från den allmänna sjukförsäkringen.
Utskottet tillstyrker att någon återkravsrätt icke bör föreligga gentemot
sjöman för sådant belopp som nyss nämnts och att denna kostnad sålunda
skall stanna å statsverket. Utskottet vill här framhålla att motsvarande
regel bör gälla för den del av kostnaden för sjömans underhåll vid sjukdom
som utrikesförvaltningen icke får ersättning för genom sin regressrätt mot
sj ukf örsäkringen.

Förslaget att arbetsgivarbidrag icke skall erläggas för utländsk sjöman
vilken ej är mantalsskriven här i riket och således icke omfattas av den
allmänna sjukförsäkringen anser utskottet vara välbetänkt och utskottet
tillstyrker att sjukförsäkringslagen ändras i enlighet med vad sålunda föreslagits.
Med utländsk sjöman bör härvid avses även statslös sådan.

I övrigt har förslagen i propositionen icke föranlett någon erinran från
utskottets sida och ej heller i övrigt givit utskottet anledning till särskilt
yttrande.

På grund av vad ovan anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte för sin del antaga de vid propositionen
fogade förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1)
om allmän sjukförsäkring; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 21 maj
1954 (nr 266) om moderskapshjälp;

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2 år 1955 25

B. att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte såsom
sin mening giva till känna vad utskottet anfört angående

1) grunderna för det vid propositionen fogade förslaget
till förordning om ändrad lydelse av § 53 mom. 1 förordningen
den 3 februari 1928 (nr 49) angående beskickningar
och konsulat; samt

2) de av föredragande departementschefen i övrigt angivna
grunderna rörande ersättning för sjukhjälp utom
riket.

Stockholm den 10 maj 1955

På sammansatt stats- och andra lagutskotts vägnar:

DAVID NORMAN

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från statsutskottet: herrar Iwar Anderson, Bergman, Jacobsson,
Rubbestad, Åkerström och fröken Elmén;

från andra lagutskottet: herr Norman, fru Svenson, herrar
Magnusson, Jacobsson i Tobo, Svensson i Göteborg och Fredriksson.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1955. 6 sand. 2 avd. Nr 2

26 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2 år 1955

Utkast

Bilaga

till

Kungörelse angående sjukhjälp utom riket enligt lagen
om allmän sjukförsäkring

Kungl. Maj :t har, med stöd av riksdagens beslut, funnit gott förordna
som följer.

1 §•

Den som är försäkrad jämlikt lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring äger på grund av den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen
enligt nämnda lag vid sjukdom, för vilken behov av vård uppkommit
under den försäkrades vistelse utom riket, rätt till ersättning för utgifter
för sjukvård utom riket enligt vad nedan sägs.

2 §.

Ersättning för utgifter för läkarvård utgår med tre fjärdedelar av läkarens
arvode, som dock ej må beräknas till högre belopp än 25 kronor vid
varje besök.

I arvode, som avses i första stycket, skall inräknas ersättning, som den
försäkrade utgivit till läkaren för läkemedel, sjukvårdsmateriel och läkarens
resa ävensom för sådant intyg av honom, som erfordras för utfående
av sjukpenning.

3 §.

Ersättning för utgifter för sjukhusvård utgår med belopp, motsvarande
den avgift, mot vilken den försäkrade erhållit vården; dock må den sammanlagda
ersättningen för en vårdperiod ej beräknas till högre belopp än
35 kronor för dag.

I avgift, som avses i första stycket, skall inräknas kostnad, som den försäkrade
i anledning av sjukhusvården utgivit i läkararvode eller för läkemedel
och sjukvårdsmateriel.

4 §.

Där det är uppenbart, att försäkrad utom riket åsamkat sig utgifter för
läkar- eller sjukhusvård till högre belopp än som varit erforderligt, må ersättningen
skäligen nedsättas.

5 §•

Har Konungen med främmande makt träffat överenskommelse om utgivande
av ersättning för sjukvård, skall för vård inom sådan makts område
ersättning enligt 2 och 3 §§ utgivas endast i den mån Konungen förordnar
därom.

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2 år 1955 27

6 §•

Sjukhjälpsbidrag utgår för varje kalenderår till centralsjukkassa för de
utgifter enligt 2 och 3 §§, som under året bestritts av centralsjukkassan och
till denna anslutna lokalsjukkassor, med belopp motsvarande, såvitt angår
läkarvård hälften av utgifterna och beträffande sjukhusvård utgifterna
efter avdrag av tre kronor för varje dag försäkrad beretts sjukhusvård.

7 §•

Redare för svenskt fartyg, vilken jämlikt sjömanslagen haft att vid sjömans
sjukdom vidkännas kostnad enligt denna kungörelse och som enligt
20 § lagen om allmän sjukförsäkring äger erhålla gottgörelse för kostnaden
från den sjukkassa, där sjömannen är försäkrad, har att göra framställning
därom hos tillsynsmyndigheten för den allmänna sjukförsäkringen.

Gottgörelse, som avses i första stycket, utbetalas av tillsynsmyndigheten;
och åligger det vederbörande sjukkassa att till tillsynsmyndigheten utgiva
ersättning för vad denna sålunda utgivit.

Vad i första och andra styckena är stadgat skall äga motsvarande tilllämpning,
där redare enligt 28 § lagen om allmän sjukförsäkring äger i sjömans
ställe från sjukkassan erhålla sjömannen tillkommande sjukhjälp.

8 §.

I övrigt skall vad i lagen om allmän sjukförsäkring är stadgat rörande ersättning
för utgifter för läkarvård och sjukhusvård i tillämpliga delar lända
till efterrättelse beträffande ersättning enligt denna kungörelse.

Vad enligt lagen om allmän sjukförsäkring gäller om rätt till ersättning
för läkarvård och sjukhusvård ävensom i samband därmed företagna resor
skall, i den mån Konungen förordnar därom, äga tillämpning å sjukvård,
som inom Finland eller Norge lämnas försäkrad vilken inom svenskt område
vid riksgränsen mot något av nämnda länder blir i behov av sådan
vård.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1956.