Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 3 (Utlåtande 1944:Sul2u3 - höst sul2u)

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 3.

Nr 3.

Ankom till riksdagens kansli den 23 november 1944 kl. 3 em.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter'' å tillciggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1944/45, femte huvudtiteln, punkten 1,
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn provisorisk förstärkning av tilläggspensioner och
invalidunderstöd, dels ock i förevarande ämnen
väckta motioner.

I propositionen nr 288, vilken hänvisats till statsutskottet, har Kungl.
Maj:t under femte huvudtiteln (punkt 1 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 20 oktober 1944) föreslagit riksdagen att
till Bidrag till provisorisk förstärkning av tilläggspensioner och invalidunderstöd
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1944/45 anvisa ett
förslagsanslag av 33 000 000 kronor.

I anledning av nämnda proposition i förevarande del ha inom riksdagen
väckts två likalydande, till statsutskottet hänvisade motioner, nämligen nr
351 i första kammaren av herr Hage m. fl. och nr 552 i andra kammaren
av herr Andersson i Malmö m. fl.

Vidare har Kungl. Majit genom en den 20 oktober 1944 dagtecknad proposition,
nr 297, vilken hänvisats till lagutskott och tilldelats andra lagutskottet,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om provisorisk förstärkning av tilläggspensioner och invalidunderstöd.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

till ogift person ävensom till den, vars make fyllt 60 år och
ej för egen del åtnjuter tilläggspension eller invalid -

understöd ............................................................... 100 kronor samt

till annan pensions- eller understödstagare ..................... 50 »

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 6 sami. 2 avd. Nr 3.

2459 44

2 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 3.

Provisorisk förstärkning utgår icke å tilläggspension, där summan av denna
och grundpensionen understiger 12 kronor örn året, eller å invalidunderstöd
som för år icke uppgår till nämnda belopp.

2§-

Vid bedömande huruvida för visst budgetår rätt till förstärkning föreligger
skall avseende fästas allenast vid örn tilläggspension eller invalidunderstöd
utgår för den månad, varunder förstärkning i allmänhet må tidigast utbetalas.

Pörstärkning skall utgå med oavkortat belopp jämväl i fall då tilläggspension
eller invalidunderstöd icke utgår under hela budgetåret.

3 §•

Bestämmandet av med vilketdera av de i 1 § angivna belopp förstärkning
skall utgå skall ske med hänsyn till förhållandena den 15 i andra månaden
före den, under vilken förstärkning i allmänhet må tidigast utbetalas.

Har den som är gift efter den i första stycket angivna tidpunkten kommit
i åtnjutande av pension eller understöd, som skulle berättiga till förstärkning
för budgetåret, skall sådan förstärkning dock icke utgå, där pensions- eller
understödstagarens make för samma budgetår är berättigad till förstärkning
med det högre av de i 1 § angivna beloppen.

4§-

Provisorisk förstärkning utbetalas å den tid och i den ordning Konungen
bestämmer.

5§-

Till kostnaderna för den provisoriska förstärkningen bidraga för varje
budgetår

kommuner med belopp motsvarande för ort tillhörande ortsgrupp 1 30,6
procent, för ort tillhörande ortsgrupp 2 23,8 procent och för ort tillhörande
ortsgrupp 3 19,6 procent av deras andelar i kostnaderna för tilläggspensioner
och invalidunderstöd, vilka utanordnats under det kalenderår, under vilket
budgetåret börjar löpa, samt

landsting med belopp motsvarande 26 procent av deras andelar i kostnaderna
för tilläggspensioner och invalidunderstöd, vilka utanordnats under
nyssnämnda kalenderår.

Återstående kostnad bestrides av staten.

6§-

Bestämmelserna i lagen örn folkpensionering skola, där ej annat följer av
vad ovan sägs, i tillämpliga delar äga motsvarande giltighet beträffande den
provisoriska förstärkning som avses i denna lag; dock äger Konungen uppdraga
åt pensionsstyrelsen eller med avseende å fall, som beröra även postverket,
åt pensionsstyrelsen och generalpoststyrelsen gemensamt att meddela

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 3. 3

de närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller, finnas erforderliga
för lagens tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945. Den första utbetalning av provisorisk
förstärkning, som sker efter lagens ikraftträdande, skall avse budgetåret
1944/45.

I anledning av propositionen nr 297 hava inom riksdagen väckts tretton
motioner, nämligen

inom första kammaren
nr 350 av herr Hage m. fl.,

» 355 » herrar Näsström och Edin,

» 356 » herr Gustavson m. fl.,

» 357 » herr Ericson, Frans,

» 358 » herr Linderot ävensom
inom andra kammaren

nr 550 av herrar Persson i Vinberg och Lindqvist,

* 551 » herr Andersson i Malmö m. fl., likalydande med motionen nr
350 i första kammaren,

nr 554 av herr Johansson i Mysinge m. fl.,

» 555 » herr Andersson i Alfredshem m. fl., likalydande med motionen

nr 355 i första kammaren,

nr 556 av herr Hammarlund m. fl., likalydande med motionen nr 356 i
första kammaren,

nr 557 av herr Gustafsson i Bogla m. fl., likalydande med motionen nr

357 i första kammaren,

nr 558 av herr Jonsson i Skutskär samt

» 559 » herr Persson i Stockholm rn. fl., likalydande med motionen nr

358 i första kammaren.

Nämnda tretton motioner hava i likhet med propositionen nr 297 hänvisats
till lagutskott och tilldelats andra lagutskottet.

Enligt överenskommelse mellan statsutskottet och andra lagutskottet ha
propositionen nr 288, såvitt rörer punkten 1 under femte huvudtiteln, propositionen
nr 297 ävensom ovan antecknade motioner hänskjutits till behandling
av sammansatt stats- och andra lagutskott.

I ovannämnda motioner har yrkats

1) i motionerna I: 350 och II: 551, att propositionen nr 297 måtte bifallas
med följande ändringar:

»a) Till § 1 i ''Förslag till lag örn provisorisk förstärkning av tilläggspensioner
och invalidunderstöd’ fogas efter satsen: ''till annan pensions- och
understödstagare 50 kronor’ följande tillägg: ''Därutöver utgår som provisorisk
förstärkning till samtliga pensionstagare, vilka under december 1944
erhålla dyrtidstillägg å folkpensioner och invalidunderstöd, ett engångs -

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 3.

belopp för nämnda månad av samma storlek som nämnda månads dyrtidstillägg’
samt

b) Övergångsbestämmelsen örn lagens ikraftträdande ändras med hänsyn
till vad här ovan föreslagits rörande ändrad lydelse av § 1.»;

2) i motionerna I: 351 och II: 552 — under hänvisning till vad som anförts
i motionerna I: 350 och II: 551 — »att riksdagen matte, med anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 288, till Bidrag till provisorisk förstärkning
av tilläggspensioner och invalidunderstöd för budgetåret 1944/45
anvisa ett från 33 till 44 miljoner höjt förslagsanslag»;

3) i motionerna I: 355 och II: 555, att riksdagen vid behandling av proposition
nr 297 måtte besluta,

»att första paragrafen i förslag till lag örn provisorisk förstärkning av tillläggspensioner
och invalidunderstöd får följande lydelse:

Till den,---, nämligen

till ogift person ävensom till den, vars make ej för egen del åtnjuter

tilläggspension eller invalidunderstöd.............................. 100 kronor

samt till annan pensions- eller understödstagare.............. 50 »

Provisorisk förstärkning---»;

4) i motionerna I: 356 och II: 556,

att det framlagda lagförslaget måtte ändras på så sätt
»att i 1 § bestämmelse införes avseende förstärkning av tilläggspension
åt sådan pensionstagare inom lägsta (l:a) ortsgruppen utgående med motsvarande
förhöjt belopp, varigenom likställighet i fråga örn sammanlagda
summan av tilläggspension och provisorisk förstärkning erliålles med tilläggspensionstagare
i motsvarande ställning tillhörande ortsgrupp 2, samt

att i § 5 det tredje momentet, vari grunder angivas för landstingens bidrag
till den provisoriska förstärkningen av tilläggspensioner och invalidunderstöd,
måtte utgå ur paragrafen, och även denna del av kostnaden betalas
av staten»;

samt att 1 och 5 §§ i förslaget med anledning av vad sålunda hemställts
erhålla följande lydelse:

1 §•

Till — — — 100 kronor samt
till annan pensions- eller understödstagare 50 kronor

dock att förstärkning av tilläggspension åt sådan pensionstagare tillhörande
ortsgrupp 1 enligt lag den 23 april 1937 (nr 163) skall utgå med motsvarande
förhöjt belopp varigenom likställighet i fråga örn sammanlagda summan av
tilläggspension och provisorisk förstärkning erhålles med tilläggspensionstagare
i motsvarande ställning tillhörande ortsgrupp 2 enligt samma lag.
Provisorisk — — — belopp.

&§•

Till---löpa.

Återstående---staten.

--— budgetåret 1944/45;

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 3.

5) i motionerna 1:357 och II: 557,

»att § 1 i förslag till lag om provisorisk förstärkning av tilläggspensioner
och invalidunderstöd erhåller följande lydelse:

Till den, vilken åtnjuter folkpension, vari ingår tilläggspension, eller invalidunderstöd,
skall såsom provisorisk förstärkning av ^ tilläggspensionen
eller understödet utgå följande belopp, räknat för budgetår, nämligen
till ogift person ävensom till den, vars make fyllt 55 år

och ej för egen del åtnjuter tilläggspension eller invalidunderstöd
.................................................... 100 kronor samt

till annan pensions- eller understödstagare.................. 50 »

Provisorisk förstärkning utgår icke å tilläggspension, där summan av
denna och grundpensionen understiger 12 kronor om året, eller å invalidunderstöd
som för år icke uppgår till nämnda belopp;

samt att riksdagen beslutar uttala sin anslutning till principen örn mera
tillfredsställande bestämmelser örn tilläggspension för makar, som befinna sig
i olika åldrar»;

6) i motionerna I: 358 och II: 559,

»att riksdagen, under förklaring att den inte kunnat antaga Kungl. Maj:ts
proposition nr 297 oförändrad, måtte besluta

dels antaga nedanstående förslag till

LAG

örn provisorisk förstärkning av tilläggspensioner och invalidunderstöd.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Till den, vilken åtnjuter folkpension, vari ingår tilläggspension, eller invalidunderstöd,
skall såsom provisorisk förstärkning av tilläggspensionen
eller understödet utgå, räknat för budgetår, tre månadstillägg vartdera motsvarande
folkpensionens eller invalidunderstödets månadsbelopp jämte fyra
månadstillägg örn vartdera 35 kronor.

Den, vars make fyllt 60 år och ej för egen del åtnjuter tilläggspension
eller invalidunderstöd, erhåller samma förmån för makens räkning.

Provisorisk förstärkning utgår icke å tilläggspension, där summan av
denna och grundpensionen understiger 12 kronor örn året, eller å invalidunderstöd
som för år icke uppgår till nämnda belopp.

2 §•

utbetalas. .....

Förstärkning skall utgå med oavkortat belopp jämväl i tall da tilläggspension
eller invalidunderstöd icke utgår under hela budgetåret.

3 §-

Provisorisk förstärkning utbetalas månadsvis under de månader, då dyrtidstillägg
icke utgår. Det ankommer på Konungen att beträffande utbeta -

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 3.

landet bestämma den inbördes fördelningen mellan de procentuella och fasta
månadstilläggen.

4§.

Till kostnaderna för den provisoriska förstärkningen bidraga för varje
budgetår

kommuner med belopp motsvarande för ort tillhörande ortsgrupp 1 30,6
procent och för ort tillhörande ortsgrupp 2 23,8 procent och för ort tillhörande
ortsgrupp 3 19,6 procent av deras andelar i kostnaderna för tilläggspensioner
och invalidunderstöd, vilka utanordnats under det kalenderår, under
vilket budgetåret börjar löpa, samt

landsting med belopp motsvarande 26 procent av deras andelar i kostnaderna
för tilläggspensioner och invalidunderstöd, vilka utanordnats under
nyssnämnda kalenderår.

Återstående kostnad bestrides av staten.

5§-

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945.

dels att i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att den av finansministern
förebådade utredningen rörande sådana bestämmelser varigenom pensionsförbättringar
skulle utgå i sådan utsträckning, att pensionärer med egen
inkomst icke skulle komma i sämre ekonomisk ställning än pensionärer,
vilkas egna inkomster uppginge till lägre belopp, måtte utföras så skyndsamt,
att förslag i frågan kan föreläggas riksdagen omedelbart vid dess
början nästa år»;

7) i motionen II: 550, att lagförslaget måtte ändras så »att det högre
beloppet (100 kronor) måtte tillerkännas pensionär, vars make ej för egen
del uppbär tilläggspension och makarnas gemensamma inkomster understiga
1000 kronor per år»;

8) i motionen II: 554, »att riksdagen vid antagande av lag örn provisorisk
förstärkning av tilläggspensioner och invalidunderstöd för sin del måtte
besluta,

dels att landsting icke skola bidraga till kostnaderna för nämnda för
stärkning, och

dels att kommuner skola bidraga till dessa kostnader med belopp, motsvarande
20 procent av deras andelar i kostnaderna för tilläggspensioner och
invalidunderstöd, vilka utanordnats under det kalenderår, under vilketbudgetåret
börjar löpa»;

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 3. 7

9) i motionen II: 558, »att riksdagen måtte besluta den ändringen i Kungl.
Maj:ts proposition nr 297 att, där i § 1 lagförslaget nämnt understöd av
100 kronor börjat utgå, skall detta vid den pensionsberättigade makens
dödsfall fortsätta att rftgå, även om den efterlevande ej uppnått den ålder
eller det försämrade hälsotillstånd, då pensionsrätt eller rätt till invalidunderstöd
inträder.»

Beträffande de skäl, som utöver vad nedan angivits åberopats till stöd
för det genom propositionen nr 297 framlagda förslaget, ävensom i fråga örn
de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden, får utskottet hänvisa
till propositionen och motionerna.

Till utskottet har inkommit en skriftlig framställning från Folkpensionärernas
förening i Stockholm.

Inledning.

Sedan riksdagen i skrivelse den 29 mars 1944, nr 178, hemställt örn framläggande
snarast möjligt av förslag till en allmän ''förbättring av nu utgående
folkpensioner och invalidunderstöd, uppdrog Kungl. Majit den 28 april 1944
åt socialvårdskommittén att skyndsammast inkomma med förslag till provisoriska
åtgärder till ökning av de folkpensioner, som uppenbarligen vore otillfredsställande,
varvid borde beaktas, att förslagen icke borde föregripa eller
försena en definitiv reformering av folkpensionerna.

Till fullgörande av nämnda uppdrag har socialvårdskommittén i skrivelse
den 29 juni 1944 föreslagit, att provisoriska tillägg till tilläggspensionerna
och invalidunderstöden skulle under budgetåren 1944/45 och 1945/46 utgivas
i huvudsaklig överensstämmelse med vad av kommittén i skrivelsen förordats.

över socialvårdskommitténs förslag ha, efter remiss, yttranden avgivits av
pensionsstyrelsen, socialstyrelsen, statskontoret, svenska stadsförbundet,
svenska landskommunernas förbund, svenska landstingsförbundet och svenska
fattigvårds- och barnavårdsförbundet.

Socialvårdskommitténs förslag.

Allmänna synpunkter.

Socialvårdskommittén framhåller till en början, att det kommittén lämnade
uppdraget icke torde avse att lämna folkpensionärerna dyrtidskompensation.
Enligt den undersökning rörande tilläggspensionärernas ekonomiska förhållanden
hösten 1943, som utförts av socialstyrelsen, vore nämligen de nu utgående
dyrtidstilläggen i nämnda avseende tillfyllest. Uppdraget torde enligt
kommitténs mening i stället avse att framlägga förslag till en verklig förbättring
av provisorisk natur av de folkpensioner, som uppenbarligen vore otillfredsställande.

Enighet torde enligt kommitténs mening råda därom att folkpensionerna
i möjligaste mån borde uppbringas till sådan storlek, att folkpensionärerna

8 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 3.

endast i undantagsfall skulle behöva söka hjälp hos fattigvården. En sådan
utveckling av folkpensioneringen stöde också i samklang med de för socialvårdskommitténs
utredningsarbete givna direktiven. Den rationalisering av
socialvården, som det ålåge kommittén att söka åstadkomma, måste sålunda
i fråga örn förhållandet mellan folkpensioneringen och fattigvården syfta till
att fattigvård icke skulle annat än undantagsvis utgå till de kategorier, som
omfattades av pensioneringen. En sådan rationalisering kunde komma att
allvarligt försvåras, örn de belopp, som tilläggspensionärerna sammanlagt erhölle
från folkpensioneringen och i form av fattigvård eller kommunala pensionstillskott,
å vissa orter skulle överstiga de förmåner, som vore möjliga
att utgiva inom en reformerad folkpensionering. Det vore därför av vikt, att
en provisorisk förbättring av folkpensionerna icke ledde till en höjning av
de kommunalt understödda tilläggspensionärernas försörjningsstandard i sådana
kommuner, där nu utgående folkpension tillsammans med fattigvårdsunderstöd
eller kommunalt pensionstillskott kunde anses utgöra ett väl avvägt
försörjningsbidrag. I de kommuner, där försörjningsstandarden vore av nu
nämnd beskaffenhet, borde därför ökning av folkpensionerna leda till en motsvarande
minskning av de understöd, som utginge i form av fattigvård eller
pensionstillskott. Kommittén anser dock, att inom vissa kommuner iakttagits
så stor återhållsamhet vid beviljandet av fattigvårdsunderstöd till folkpensionärer,
att en pensionsförbättring icke skäligen borde medföra nedsättning
av förut utgående understöd eller endast föranleda nedsättning med en mindre
del av den beviljade pensionsförbättringens belopp.

Örn varje enskild pensionärs förhållanden skulle göras till föremål för
granskning, kunde förbättringen i fråga örn pensionsgrunderna först efter
relativt lång tid komma pensionärerna till godo. En provisorisk pensionsförbättring
måste därför utformas efter mycket enkla linjer, örn den skulle komma
pensionärerna till godo utan dröjsmål. Det kunde därvid enligt kommitténs
mening icke undvikas, att i vissa fall pensionärer, vilka icke vore i större
behov av förbättrad pension, komme i åtnjutande av förbättringen, under det
att andra, som skulle ha behövt en ännu större förbättring, icke kunde erhålla
tillfredsställande hjälp.

Socialvårdskommittén övergår därefter till att behandla den inverkan
på folkpensionärernas försörjningsläge som sättet för bostadsfrågans
ordnande utövar. Härom yttrar kommittén:

Erfarenheten utvisar, att skillnaden i försörjningsläge mellan olika folkpensionärer
i väsentlig mån är beroende av huru pensionärerna lia sin bostadsfråga
ordnad. Inom samma ortsgrupp och även inom samma kommun äro pensionärer,
som åtnjuta fri bostad eller som äro intagna å anstalt eller stiftelse,
i regel i ett betydligt bättre läge än de, som måste hyra bostad eller som ha att
dragas med stora ränteutgifter för egen bostadsfastighet. Skillnaden mellan de
olika ortsgrupperna i fråga örn levnadskostnader torde också, såvitt angår folkpensionärerna,
i väsentlig mån bero av bostadskostnadernas höjd å de olika
orterna. Härvid inverkar även, att pensionärerna i storstäderna torde i långt
större utsträckning vara hänvisade att hyra bostäder än vad fallet är med pensionärerna
å landsbygden. Bostadskostnaden är vidare i allmänhet relativt
sett mera tyngande för de ensamboende än för dem, som bo tillsammans med
en eller flera andra personer. ---—

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 3. 9

Skäl tala för att redan en provisorisk pensionsförbättring skulle få formen
av bostadsbidrag till dem, som ha särskilt höga bostadskostnader, relativt sett.
Kommittén har emellertid funnit det av tekniska och andra skäl omöjligt att
såsom ett provisorium införa sådana bostadsbidrag. Med den organisation av
folkpensioneringen, som nu finnes, är det nämligen icke möjligt att bygga bostadsbidragen
på de aktuella bostadskostnaderna i varje särskilt fall. Även örn
så hade varit förhållandet, skulle för övrigt en sådan metod sannolikt leda till
otillfredsställande resultat, i det att personer, som nu åtnjuta fri bostad eller
billig bostad genom tillmötesgående från anhöriga, f. d. arbetsgivare eller
andra, sannolikt skulle gå miste om denna förmån. Det bereder slutligen stora
svårigheter att på ett tillfredsställande sätt angiva vilken standard å bostaden,
som skall kunna anses skälig i olika fall.

Emellertid torde med visst fog kunna göras gällande, att de allra flesta
folkpensionärer, utom de som bo i pensionärs- och ålderdomshem samt möjligen
de som bo hos anhöriga, ha en lägre bostadsstandard än som kan anses
önskvärd. I många fall åtgår också, trots nämnda förhållande, en oproportionerligt
stor del av pensionärens sammanlagda inkomster till bostadsutgifternas
täckande.--- — Med hänsyn till vad nu anförts synas skäl föreligga att pro visoriskt

i någon mån höja samtliga tilläggspensionärers pensionsförmåner,
därvid höjningen bör betraktas såsom ett bostadsbidrag. Kommittén utgår
ifrån att, örn en sådan generell pensionsförhöjning kommer till stånd, densamma
framdeles skall kunna, därest så prövas lämpligt, ersättas med ett eventuellt
särskilt bostadsbidrag. Under denna förutsättning anser kommittén, att
en provisorisk förbättring av tilläggspensionerna av den storlek, som kommittén
i det följande förordar, icke behöver föregripa kommitténs fortsatta
arbete i fråga örn folkpensioneringens reformering.

Även andra utgifter än bostadskostnaden torde enligt socialvårdskommitténs
mening vara högre för de ensamboende än för övriga. Detta gällde särskilt
utgifterna för bränsle, lyse och renhållning men i någon mån även livsmedelskostnaderna.
Vid en revision av folkpensioneringen borde därför övervägas,
om icke pensionsbeloppen i allmänhet borde relativt sett
vara högre för ensamstående än för äkta makar. Denna synpunkt
borde beaktas även vid genomförandet av den provisoriska förbättring,
varom nu vore fråga,

Ifråga om konstruktionen av pensionsförbättringarna såsom
fixa eller procentuella tillägg framhåller kommittén, att fixa tillägg
vore behäftade med den olägenheten att en person, vars egna inkomster medgåve
utgivandet av en obetydlig tilläggspension, tack vare tilläggen komme
upp i högre sammanlagd inkomst än en person, vars egna inkomster något
överstege inkomstgränsen för rätt till tilläggspension. Även procentuella
tillägg vore i någon mån behäftade med nämnda olägenhet, därest tilläggen,
såsom fallet vore i fråga om dyrtidstilläggen, beräknades jämväl å grundpensionema.
Försiktighet borde därför iakttagas vid bestämmandet av storleken av
de provisoriska tilläggen. I fråga om de procentuella tilläggen borde beaktas,
att dylika tillägg till dem, som uppbure högsta möjliga tilläggspension, bleve
högre inom dyrorterna än inom lägsta ortsgruppen. De fixa tilläggen å andra
sidan bleve lika höga för dem, som hade relativt stora egna inkomster, som
för dem, vilka hade lägre eller inga sådana inkomster.

Vidare framhåller kommittén, att vid bestämmandet av de provisoriska till -

10 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 3.

läggens storlek tillbörlig hänsyn givetvis också måste tagas till kostnadsfrågan.

Av särskild vikt vore slutligen, att arbetet med folkpensioneringens
reformering icke genom tilläggen försvårades.

Alternativa förslag till genomförande av

provisoriska pensionsförbättringar.

Inom socialvårdskommittén ha diskuterats två alternativ i fråga örn den
närmare utformningen av en provisorisk förbättring av folkpensionerna.

Det ena alternativet innebär, att till alla tilläggspensionärer skulle utbetalas
ett tillägg lika stort som en månads pension, ett procentuellt månadstilllägg,
varjämte till de ogifta tilläggspensionärerna skulle utgå ett ytterligare
tillägg örn 50 å 70 kronor.

Enligt det andra alternativet skulle alla ogifta tilläggspensionärer erhålla ett
provisoriskt tilläggsbelopp av 100 kronor och makar, som båda uppbure tilläggspension,
tillsammans ett lika stort belopp.

För egen del uttalar kommittén, att det andra alternativet syntes mest tilltalande
med hänsyn till att enligt detsamma äkta makar tillsammans erhölle
exakt lika stor pensionsförbättring som en ensamstående, eller med andra ord
att man i princip gjorde förbättringen lika stor för varje hushåll. Enligt detta
alternativ förändrades icke heller skillnaden mellan pensionerna i de olika
ortsgrupperna. Det kunde enligt kommitténs mening också anses vara fördelaktigt,
att beloppet av det provisoriska tillägget icke överensstämde med månadsbeloppet
av de nu utgående dyrtidstilläggen, enär allmänheten eljest
kunde bibringas den uppfattningen att fråga vore örn dyrtidstillägg. Kommittén
förordar därför det andra alternativet.

Den närmare utformningen av det av

kommittén förordade alternativet.

Kommittén framhåller, att i fråga örn de av äkta makar bestående hushåll,
där endast den ena maken uppbure tilläggspension eller invalidunderstöd,
komme den provisoriska förbättringen, därest någon särbestämmelse icke
infördes, att stanna vid 50 kronor, och det åsyftade målet att varje hushåll
skulle erhålla lika stort belopp komme ej att nås. Örn den icke pensionsberättigade
maken hade normal förvärvsförmåga, torde enligt kommitténs mening
anledning saknas att utgiva högre pensionsförbättring än den nyss nämnda.
Kunde det däremot antagas, att den icke pensionsberättigade makens förvärvsförmåga
vore nedsatt, torde det kunna anses skäligt att makarnas hushåll
erhölle den förbättring, som i princip skulle tillkomma varje tilläggspensionärshushåll,
eller med andra ord att den till tilläggspension berättigade
maken erhölle lika stor pensionsförbättring som en ogift tilläggspensionär.
Med hänsyn till att man vid genomförandet av en provisorisk förbättring
måste tillämpa schematiska bestämmelser syntes det kommittén lämpligt, att
såsom förutsättning för att förbättringen i ifrågavarande fall skulle utgå med
det högre beloppet föreskriva, att den icke pensionsberättigade maken uppnått
60 års ålder. Kommittén föresloge därför, att med ogift tilläggspensio -

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 3. 11

när skulle jämställas gift sådan, om maken ej hade tilläggspension och uppnått
60 års ålder. Det påpekas av kommittén, att detta förslag endast utgjorde
en konsekvens av den principiella utformningen av kommitténs förslag och
icke finge betraktas som ett ställningstagande från kommitténs sida i fråga
örn folkpensioneringens framtida anordnande.

I fråga örn sättet för utbetalning av den provisoriska pensionsförbättringen
förordar kommittén, att utbetalningarna ske genom
postverkets försorg enligt ungefär samma grunder som tillämpats i fråga örn
dyrtidstilläggen å folkpensionerna. Kommittén upplyser, att den samrått med
generalpoststyrelsen, därvid det konstaterats, att postverket under vissa förutsättningar
skulle kunna åtaga sig att verkställa utbetalningarna. Rörande det
tekniska förfarandet härvidlag yttrar kommittén:

Under budgetåret 1944/45 skola dyrtidstillägg å folkpensionerna utbetalas
i augusti, oktober och december månader 1944 samt februari och maj månader
1945. Under de månader, som närmast föregå nämnda månader skall påstämpling
ske å kvittenserna för de förstnämnda månaderna. Med hänsyn
bland annat till det arbete, som är förenat med såväl påstämplingen som utbetalningen,
torde det icke låta sig göra att under sista hälften av nämnda
budgetår genom postverket verkställa utbetalning av provisorisk pensionsförbättring
under någon annan månad än april månad 1945. Förutsättningen för
att detta skall vara möjligt är, att vissa förberedande arbeten kunna vara verkställda
redan före mitten av februari månad 1945.

I samband med utbetalningarna av tilläggspensionerna för februari månad
1945 skulle pensionärerna sålunda tillställas ett kort, innehållande vissa upplysningar
örn den provisoriska pensionsförbättringen. Å nämnda kort skall
jämväl finnas tryckt ett formulär till intyg, att vederbörande vore ogift viss
dag. förslagsvis den 15 februari 1945. Ogift pensionär skulle lia att hos pastorsämbete
eller kommunal myndighet begära ifyllande av intygsformuläret,
därvid myndigheten skulle ha att ifylla såväl pensionsbrevsnummer som pensionärens
namn och adress. Kortet skulle, sedan intygsmeningen ifyllts, avlämnas
till postverket vid pensionsutbetalningen i mars månad 1945. Efter
granskning hos generalpoststyrelsens pensionsavdelning skulle utbetalning av
det särskilda tillägget till de ogifta tilläggspensionärerna ske från nämnda avdelning
över postgiro medelst utbetalningskort å sådan tid, att utbetalningarna
å postanstalterna skulle kunna äga rum den 15 april 1945.

Utbetalningen av det alla tilläggspensionärer tillkommande provisoriska
tillägget skulle tillgå på sådant sätt, att samtliga kvittenser för april månad
beträffande folkpensioner, vilka äro förenade med dyrtidstillägg, skulle under
mars månad 1945 påstämplas en särskild kvittomening avseende sagda förbättringsbelopp.
Detta skulle därefter mot undertecknad kvittomening i vanlig
ordning utbetalas samtidigt med folkpensionen för april månad.

I redovisningshänseende skulle med den provisoriska pensionsförbättringen
förfaras på samma sätt som med dyrtidstilläggen.

Generalpoststyrelsen har beräknat ersättningen till postverket för dess bestyr
med utbetalningen av den föreslagna pensionsförbättringen till 200 000
kronor.

Såsom tidigare framhållits borde gift tilläggspensionär jämställas med ogift
sådan, därest hans make (maka) uppnått 60 års ålder och icke åtnjöte folkpension.
Utbetalning till sådan gift folkpensionär, som nu sagts, av den särskilda
pensionsförbättring, som skulle tillkomma de ogifta, kan tydligen icke
verkställas genom postverkets försorg, enär postverket icke äger kännedom

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 8.

om makens ålder och pensionsförhållanden. Kommittén har därför tänkt sig,
att dessa pensionärer, vilka beräknas vara omkring 30 000, skulle ha att göra
särskild framställning hos pensionsstyrelsen örn förbättringens utfående. Sådan
framställning skulle kunna göras på en enkel ansökningsblankett, å vilken
intyg från pastorsämbete angående makarna skulle tecknas. Blanketten borde
kunna ingivas antingen till pensionsnämndens ordförande eller direkt till pensionsstyrelsen.
Sagda styrelse skulle därefter ha att utbetala det pensionären
tillkommande beloppet över postgiro.

Under budgetåret 1945/46 bör den provisoriska pensionsförbättringen utbetalas
i december 1945. I sådant syfte bör utbetalningen av dyrtidstilläggen
å folkpensionerna för nämnda år förskjutas att ske i augusti, oktober, februari,
april och juni månader.

Kostnaderna för förslagets genomförande.

Kommittén omnämner, att de sammanlagda kostnaderna för det av kommittén
förordade alternativet kunde beräknas till omkring 41,2 5 miljoner kronor.
Under förutsättning att kommunerna och landstingen skulle bestrida
kostnaderna för pensionsförbättringen efter motsvarande grunder som kostnaderna
för de nu utgående tilläggspensionerna, kunde statens utgifter enligt
nämnda alternativ beräknas till 33 miljoner kronor.

Beträffande innehållet i de yttranden, som avgivits över socialvårdskom
mitténs förslag, får utskottet hänvisa till s. 15—19 i propositionen nr 297.

Departementschefen.

Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, har i propositionen
nr 297 anfört:

»Att få till stånd en förbättring av de enligt folkpensioneringslagen utgående
förmånerna har länge utgjort ett av de mera angelägna socialpolitiska
önskemålen. Samtidigt har det emellertid synts naturligt att avvakta den allmänna
översyn av folkpensioneringen, som ingår såsom ett led i det av
socialvårdskommittén bedrivna utredningsarbetet samt därpå grundade
reformförslag. Beaktande måste nämligen skänkas den synpunkten att
genomförandet av temporära åtgärder kan komma att begränsa rörelsefriheten
vid den definitiva folkpensioneringsreformen. Denna synpunkt kan dock icke
ensam vara utslagsgivande i en fråga av så omedelbar betydelse för stora befolkningslager
som förevarande. Då därtill kommer att det måste beräknas
dröja ännu åtskilliga år innan en på grundval av socialvårdskommitténs utredningsarbete
byggd definitiv folkpensioneringsreform kan börja tillämpas, har
det synts mig nödvändigt att låta undersöka förutsättningarna för genomförandet
av provisoriska åtgärder. Samma mening har också kommit till uttryck
i den skrivelse av årets riksdag, vari hemställts örn framläggande snarast
möjligt av förslag till en allmän förbättring av nu utgående folkpensioner och
invalidunderstöd. Genom att utredningsarbetet anförtrotts åt socialvårdskommittén
torde i särskild grad ha vunnits garanti för att sammanhanget med den
definitiva folkpensioneringsreformen blivit beaktat.

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 3.

Socialvårdskommittén har vid framläggandet av sitt förslag fäst särskild
vikt vid bostadskostnadernas inverkan på folkpensionärernas försörjningsläge.
Då bostadskostnaden relativt sett är mera betungande för ensamboende än
för andra folkpensionärer och då en provisorisk reform med nödvändighet
måste ske efter synnerligen enkla linjer, har socialvårdskommittén letts fram
till tanken att lika stort belopp borde såsom provisorisk förbättring tillkomma
varje folkpensionärshushåll. Innebörden av kommitténs förslag till förverkligande
av denna tanke är, såsom av den i det föregående lämnade redogörelsen
framgår, att ogifta tilläggspensionärer skulle erhålla ett belopp av 100
kronor, medan till gifta tilläggspensionärer skulle utgå allenast 50 kronor. Ha
makar båda tilläggspension, skulle de alltså sammanlagt erhålla lika mycket
som en ogift tilläggspensionär. Emellertid skulle i så fall, därest endast den
ene av makarna hade tilläggspension, till hushållet utgå allenast 50 kronor
såsom provisorisk förbättring även då den andre maken icke kunde i nämnvärd
grad bidraga till familjens uppehälle. Med hänsyn härtill och då en
individuell prövning av försörjningsförmågan av förut angivna skäl är utesluten
i förevarande sammanhang, har socialvårdskommittén, till undvikande
av berörda olägenhet, kompletterat förslaget såtillvida att örn den av makarna,
som ej uppbär tilläggspension, fyllt 60 år, den pensionsberättigade maken
skulle erhålla 100 kronor i provisorisk förbättring; till grund för vad sålunda
föreslagits ligger det antagandet, att arbetsförmågan vid 60-årsåldern genomsnittligt
sett väsentligt nedgår.

Det är givet att det ur skilda synpunkter kan riktas invändningar
mot socialvårdskommitténs förslag. Sålunda finnes skäl att överväga, huruvida
det icke vore möjligt att mildra den olägenheten av förslaget att den,
som på grund av egen inkomst nätt och jämnt utestänges från tilläggspension,
genom förslaget kommer i en avgjort försämrad ställning i förhållande till
den, vilken har en något lägre egen inkomst och på grund därav är berättigad
till tilläggspension. Förhållandet har åskådliggjorts bland annat i den förut
återgivna sammanställning, som ingår i det av svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet
avgivna remissyttrandet. Ett eliminerande av nämnda olägenhet
kan emellertid icke ske medelst administrativt lika enkla regler som
de äro, vilka utmärka socialvårdskommitténs förslag. Ej heller kan en dylik
åtgärd vidtagas utan närmare utredning om de tekniska möjligheterna
därför. Verkställdes en dylik utredning före framläggandet av nu ifrågavarande
förslag, skulle därav följa ett uppskov med den första utbetalningen
av provisoriska förbättringar. Med hänsyn till angelägenheten av
en förbättring av tilläggspensionärernas standard kan jag icke förorda något
dylikt uppskov. Jag är därför beredd att godtaga socialvårdskommitténs förslag
i trots av de verkningar det medför i nu nämnda avseende. Samtidigt är
det emellertid min avsikt att föreslå, att åt socialvårdskommittén uppdrages
att verkställa utredning rörande möjligheterna att komplettera det nu föreliggande
förslaget med bestämmelser, varigenom pensionsförbättringar skulle
utgå i sådan utsträckning att pensionärer med egen inkomst icke skulle komma

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 3.

i sämre ekonomisk ställning än pensionärer, vilkas egna inkomster uppginge
till lägre belopp. Om sådana möjligheter visa sig förefinnas, bör förslag i
ämnet kunna föreläggas nästkommande års riksdag och medel anvisas å tillläggsstat
för innevarande budgetår.

Såsom en förtjänst hos socialvårdskommitténs förslag måste enligt min
mening betecknas, att de ensamstående folkpensionärerna, vilka måste anses
intaga en missgynnad ställning i det nuvarande folkpensioneringssystemet, få
den relativt sett största förbättringen. Väl kan invändas att de föreslagna
beloppen äro av alltför blygsam storlek, särskilt i betraktande av önskvärdheten
av en avveckling snarast möjligt av systemet med fattigvårdsunderstöd
såsom komplement till folkpensionerna. Det synes mig dock icke tillrådligt
att på den föreliggande utredningen tillgodose andra än de mest trängande
behoven. Mera vittsyftande förslag torde därför böra anstå i avvaktan på den
definitiva folkpensioneringsreformen.

T detta sammanhang torde något böra beröras vilken inverkan förslaget bör
få på de kommunala fattigvårdsunderstöden. Socialvårdskommittén yttrar
härom, att en provisorisk förbättring av folkpensionerna ej bör leda till en
höjning av de kommunalt understödda tilläggspensionärernas försörjningsstandard
i sådana kommuner, där nu utgående folkpension tillsammans med
fattigvårdsunderstöd eller kommunalt pensionstillskott kan anses utgöra ett
väl avvägt försörjningsbidrag. Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet
uttalar, att pensionstagare, som erhålla fattigvårdsunderstöd, böra vidkännas
minskning i detta understöd, såsom regel med ett belopp, som motsvarar den
provisoriska förbättringens hela belopp. I anledning av dessa uttalanden
anser jag mig böra framhålla, att stor försiktighet bör iakttagas vid de omprövningar
av fattigvårdsunderstöden, som kunna komma att vidtagas i anledning
av tillkomsten av provisoriska förbättringar å tilläggspensionerna.
Huvudmotivet för den provisoriska förstärkningen är ju, att folkpensionäl
enias standard i alltför många fall är för låg. En rigorös tillämpning av den
principen att fattigvårdsunderstöden skola minskas skulle leda till att pensionärer
utan fattigvårdsunderstöd, d. v. s. i regel pensionärer med egen inkomst
eller eljest i en relativt bättre ekonomisk ställning, skulle få sin standard höjd
genom den provisoriska förstärkningen, medan de sämst ställda pensionärernas
standard skulle bliva oförändrad. Härtill kommer att önskemålet örn provisorisk
förstärkning av folkpensionerna ju icke aktualiserats av något behov att
nedbringa kommunernas fattigvårdskostnader. Den definitiva reform av
folkpensioneringen, varom förut varit tal, måste förutsättas få till resultat
en höjning av folkpensionerna till sådan nivå att kombinationen mellan folkpensioner
och fattigvård behöver tillgripas endast för avhjälpande av tillfälliga
behov eller eljest i fall av ren undantagskaraktär. Då nämnda reform
trätt i tillämpning, måste givetvis en generell omprövning ske av samtliga till
tilläggspensionärer utgående kommunala understöd.

Socialvårdskommitténs förslag att de provisoriska förbättringarna skola
fördelas mellan staten, kommunerna och landstingen har ej mött gensaga i
yttrandena i annan mån än att svenska landstingsförbundet uttalat vissa be -

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 3. 15

tänkligheter däremot, såvitt angår skyldigheten för landstingen att deltaga
i kostnaderna. Den omständigheten att landstingen numera allenast övergångsvis
deltaga i kostnaderna för själva tilläggspensionerna bör dock icke
föranleda till att de alls icke deltaga i kostnaderna för de provisoriska förstärkningarna
av dessa äldre tilläggspensioner, utan bör i princip samma fördelningsgrund
tillämpas som i fråga örn dyrtidstilläggen å folkpensionerna.»

Efter en närmare redogörelse för de i 1—3 §§ i lagförslaget upptagna bestämmelserna
fortsätter departementschefen:

»Enligt 4 § utbetalas provisorisk förstärkning å den tid och i den ordning
Konungen bestämmer. Vad tiden för utbetalningen angår förutsättes i socialvårdskommitténs
framställning att i samband med utbetalningen viss månad
— för innevarande budgetår april månad — av tilläggspension, skulle till
samtliga tilläggspensionärer utbetalas ett belopp av 50 kronor. Det belopp
å ytterligare 50 kronor, som skulle tillkomma ogifta tilläggspensionärer,
skulle, sedan intyg örn deras civilstånd avlämnats i samband med pensionsutbetalningen
för månaden näst före utbetalningsmånaden — för innevarande
budgetår alltså mars månad — utbetalas från generalpoststyrelsens pensionsavdelning
över postgiro å sådan tid, att beloppet kunde utkvitteras av vederbörande
samma dag som förstärkningen i övrigt kunde lyftas. Vad däremot
angår de gifta tilläggspensionärer, som vore jämställda med ogifta pensionärer,
skulle förstärkningen, i den mån den överstege vad som tillkomme
övriga gifta tilläggspensionärer, utbetalas till dem av pensionsstyrelsen först
efter särskild framställning, som skulle ingivas antingen till styrelsen eller
till pensionsnämndens ordförande.

Socialvårdskommitténs förslag att utbetalningen för innevarande budgetår
skulle ske under april månad har tillkommit efter samråd med generalpoststyrelsen.
Då det särskilt med hänsyn till pensionärernas bränslekostnader
under vintermånaderna vore värdefullt örn utbetalningen för innevarande
budgetår kunde ske tidigare än under april månad, har jag under hand låtit
ytterligare undersöka förutsättningarna härför. Jag har därvid kommit till
den uppfattningen att det skulle låta sig göra att flytta utbetalningstiden till
mars månad. Det synes mig vidare som örn det skulle vara till fördel för
pensionstagarna, örn de gifta tilläggspensionärer, som äro berättigade till det
högre förstärkningsbeloppet, kunde hänvisas att, i likhet med de ogifta tillläggspensionärerna,
avhämta intygsblanketter å postkontoren, varefter desamma
kunde återlämnas dit, försedda med uppgifter örn makens ålder. De
tekniska möjligheterna till en sådan modifiering av det av socialvårdskommittén
skisserade förfarandet synas förefinnas.

5 § i lagförslaget innehåller bestämmelserna örn kommunernas och landstingens
skyldighet att deltaga i kostnaderna för de provisoriska förstärkningarna.
För att förenkla uträkningarna av kommun- och landstingsandelarna
har inom pensionsstyrelsen företagits en undersökning av de provisoriska förstärkningarnas
genomsnittliga belopp inom de olika ortsgrupperna, uttryckt
i procent av tilläggspensionsbeloppen. På grundval av denna undersökning,
vilken omfattat var tjugonde pensionstagare med tilläggspension eller invalid -

16 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr B.

understöd, har en genomsnittsberäkning kunnat ske av den ökning av kommunernas
och landstingens nuvarande andelar i tilläggspensionerna, som bör
ske i anledning av tillkomsten av de provisoriska förstärkningarna. Någon
anledning till erinran mot beräkningarna synes ej föreligga. För att ej alltför
lång tid skall behöva förflyta innan storleken av kommun- och landstingsandelarna
kan fastställas har i lagförslaget föreskrivits att till grund för
andelsberäkningen skola ligga förhållandena under allenast det första av de
båda kalenderår, som infalla under budgetåret.

I den mån ej särskilda föreskrifter lämnas i den nu föreslagna lagen skola,
enligt 6 §, bestämmelserna i lagen örn folkpensionering i tillämpliga delar
lända till efterrättelse. Konungen skall emellertid äga uppdraga åt pensionsstyrelsen
eller med avseende å fall, som beröra även postverket, åt pensionsstyrelsen
och generalpoststyrelsen gemensamt att meddela de närmare föreskrifter,
som, utöver vad den nu föreliggande lagen innehåller, finnas erforderliga
för dess tillämpning.

Lagen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1945. Såsom förut nämnts
avse utbetalningarna budgetår. Den första utbetalningen bör sålunda avse
budgetåret 1944/45.»

Utskottet.

Utskottet finner i likhet med Kungl. Majit, att en provisorisk förstärkning
av tilläggspensioner och invalidunderstöd bör utgå, intill dess den reformering
av folkpensioneringen, varom utredning nu pågår inom socialvårdskommittén,
kommer till stånd.

Det nu föreliggande förslaget avser icke att bereda dyrtidskompensation
utan att lämna en verklig förbättring av tilläggspensionerna och invalidunderstöden.
Vid utarbetandet av förslaget har särskild uppmärksamhet ägnats
åt bostadskostnadernas inverkan på folkpensionärernas försörjningsläge. Med
hänsyn till det förhållandet, att nämnda kostnader relativt sett äro mer betungande
för ensamstående personer än för äkta makar, har förslaget byggts
på tankegången att förstärkningen bör utgå nied lika stort belopp till varje
pensionärshushåll. Denna tankegång har kommit till uttryck i den i 1 § av
förslaget upptagna huvudregeln, att förstärkning skall utgå till ogift pensionär
med 100 kronor och till gift pensionär med 50 kronor. Därest denna
regel vore undantagslös, skulle emellertid i de fall, då endast den ene av
makarna åtnjuter tilläggspension, tanken att lika stor förstärkning skall tillkomma
varje hushåll icke förverkligas. Berörda förhållande skulle föranleda
orättvisa, därest den icke pensionsberättigade maken ej i nämnvärd grad
kunde bidraga till familjens uppehälle. Av nu angivna skäl och då en individuell
prövning av försörjningsförmågan är utesluten i förevarande sammanhang
har i förslaget stadgats, att pensionsberättigad make skall erhålla
100 kronor såsom förstärkning, örn den andre maken fyllt 60 år och icke för
egen del uppbär tilläggspension. Därvid har presumerats, att arbetsförmågan
vid 60-årsåldern i allmänhet väsentligt nedgår.

I flera av de motioner som väckts i ärendet har gjorts gällande, att den
av Kungl. Majit föreslagna förstärkningen vore för knappt tillmätt. Sålunda

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 3.

har i likalydande motionerna I: 358 och II: 559 hemställts, att den provisoriska
förstärkningen till varje tilläggspensionär eller understödstagare måtte
årligen utgå med fyra fasta belopp örn vartdera 35 kronor samt tre belopp,
ett vart lika stort som det belopp vederbörande pensionär eller understödstagare
uppbär i månaden i grundpension och tilläggspension eller invalidunderstöd,
samt att den vars make fyllt sextio år och ej för egen del åtnjuter
tilläggspension eller invalidunderstöd, skall erhålla samma förmån för makens
räkning. Likalydande motionerna I: 350 och II: 551 innehålla ett yrkande,
att ett engångsbelopp av samma storlek som sistnämnda månatliga belopp
måtte — jämte den av Kungl. Maj:t föreslagna förmånen — utgå till de personer,
som under december 1944 erhålla dyrtidstillägg å folkpensioner och
invalidunderstöd.

Även i de likalydande motionerna I: 356 och II: 556 har hemställts örn
förhöjning av de i förslaget angivna förmånerna, dock endast såvitt avser
tilläggspensionärer och understödstagare i ortsgrupp 1. Motionärerna förmena,
att tilläggspensionärer och understödstagare i nämnda ortsgrupp icke
tillbörligt tillgodoses genom förslaget, och yrka därför, att den föreslagna
provisoriska förstärkningen för dem fastställes till så högt belopp att till
läggspensionen respektive understödet samt förstärkningen kommer att sammanlagt
uppgå till samma belopp som enligt Kungl. Maj:ts förslag skall utgå
till tilläggspensionärer och understödstagare i ortsgrupp 2.

Såsom såväl socialvårdskommittén som föredragande departementschefen
framhållit måste en provisorisk reform med nödvändighet ske efter synnerligen
enkla linjer. En beräkning av vad vederbörande tilläggspensionär eller
understödstagare skall åtnjuta i förstärkning måste kunna verkställas på ett
så enkelt sätt som möjligt. Redan på denna grund är det otänkbart att införa
en sådan bestämmelse som förordats i motionerna I: 356 och II: 556.

Givetvis kan mot Kungl. Maj:ts förslag riktas den invändningen, att de
föreslagna beloppen äro av tämligen blygsam storlek. Såsom föredragande
departementschefen anfört är förstärkningen emellertid avsedd att tillgodose
endast de mest trängande behoven. Enligt utskottets mening måste, innan
det nu pågående arbetet med revision av folkpensioneringen slutförts, varsamhet
iakttagas, då fråga uppstår örn ökning av de förmåner som utgå till
folkpensionärer och understödstagare. En ökning av förmånerna får ej ske
på sådant sätt, att härigenom olägenhet av något slag kan uppkomma vid den
slutliga utformningen av folkpensioneringslagstiftningen. Hänsyn får även
tagas till det nuvarande statsfinansiella läget. Ur dessa synpunkter finner utskottet
den av Kungl. Maj: t föreslagna förstärkningen vara väl avvägd. Ut
över vad nu anförts vill utskottet framhålla, att enligt vad utskottet inhämtat
en utbetalning av ytterligare belopp skulle medföra avsevärda olägenheter
för postverket utöver de svårigheter som redan utbetalningen av de av Kungl.
Maj:t föreslagna förmånerna kommer att föranleda.

Av nu anförda skäl kan utskottet icke tillstyrka de motionsvis framförda
yrkanden, som gå ut på en höjning av de av Kungl. Maj:t föreslagna förmånerna.

Bihang till. riksdagens protokoll 1941. Ii sami. 2 avd. Nr ■>.

2458 44 2

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 3.

Såsom framhållits i socialvårdskommitténs framställning och de däröver
avgivna remissyttrandena ävensom av föredragande departementschefen medför
det fasta tillägg, som föreslås skola utgå oberoende av tilläggspensionens
storlek, den olägenheten, att den, som på grund av egen inkomst nätt och
jämnt utestänges från tilläggspension, genom förslaget kommer i en avgjort
försämrad ställning i förhållande till den, vilken har en något lägre egen inkomst
och på grund därav är berättigad till tilläggspension. Departements
chefen framhåller, att införande av regler varigenom berörda olägenhet eliminerades
icke kunde ske utan avsevärt dröjsmål med genomförandet av den
provisoriska förstärkningen. Det vore emellertid departementschefens avsikt
att föreslå, att det uppdroges åt socialvårdskommittén att verkställa utredning
rörande möjligheterna att komplettera det nu föreliggande förslaget med
bestämmelser, varigenom pensionsförbättringar skulle utgå i sådan utsträckning
att pensionärer med egen inkomst icke skulle komma i sämre ekonomisk
ställning än pensionärer, vilkas egna inkomster uppginge till lägre belopp.
Örn sådana möjligheter visade sig förefinnas, borde förslag i ämnet
kunna föreläggas nästkommande års riksdag och medel anvisas å tilläggsstat
för innevarande budgetår. Utskottet vill framhålla angelägenheten av
att förslag av den art som departementschefen sålunda angivit framlägges
för riksdagen utan dröjsmål. Däremot finner utskottet det icke erforderligt
att såsom i motionerna I: 358 och II: 559 påyrkats göra särskild framställning
till Kungl. Maj:t i denna sak.

För att den, vars make ej för egen del åtnjuter tilläggspension eller invalidunderstöd,
skall erhålla förstärkning med 100 kronor har såsom förut anförts
uppställts det villkoret, att maken fyllt sextio år. I flera motioner lia
anmärkningar riktats mot detta villkor, varvid framhållits, att villkoret ofta
kommer att medföra orättvisa resultat. Sålunda har i motionen II: 550 yrkats,
att i stället för ifrågavarande åldersbestämmelse uppställes det villkoret förrätt
till det högre beloppet, att makarnas gemensamma inkomster understiga
1 000 kronor örn året. I de likalydande motionerna I: 357 och II: 557 har
yrkats, att berörda åldersgräns sättes till 55 år. Slutligen har i likalydande
motionerna I: 355 och II: 555 hemställts, att bestämmelsen om åldersgräns
helt utgår.

Vid uppställandet av åldersgränsen har man utgått från den principen, att
förstärkning till makarnas hushåll skall utgå med det högre beloppet, om den
icke pensionsberättigade maken ej i nämnvärd grad kan bidraga till familjens
uppehälle. Att verkställa en individuell prövning av denne makes försörjningsförmåga
är dock såsom departementschefen anfört av praktiska skäl icke
möjligt i förevarande sammanhang. Av samma skäl är det omöjligt att såsom
förordats i motionen II: 550 företaga en beräkning av makarnas inkomster.
För att de nu berörda svårigheterna skola undvikas har i förslaget den icke
pensionsberättigade makens ålder enbart lagts till grund för bedömande av
hans försörjningsförmåga. Härvid har det gällt att finna den åldersgräns,
vid vilken arbetsförmågan genomsnittligt sett väsentligt nedgår. Socialvårdskommittén
och departementschefen lia ansett denna gräns ligga vid 60 år.

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr S.

Ur de nu angivna synpunkterna synes det också utskottet som om denna
gräns vore att föredraga framför den i motionerna I: 357 och II: 557 förordade
gränsen av 55 år. Att i enlighet med yrkandet i motionerna I: 355 och II: 555
helt slopa åldersgränsen synes från förslagets principiella utgångspunkter
icke riktigt. En förstärkning med det högre beloppet till ett hushåll, där den
ene av makarna kan antagas vara fullt arbetsför, skulle särskilt framstå såsom
en orättvisa mot en sådan person, vars arbetsförmåga är nedsatt men
som icke uppnått den ålder eller befinner sig i sådant försämrat hälsotillstånd
att han har rätt till tilläggspension.

Såsom socialvårdskommittén framhållit är bestämmelsen om åldersgränsen
att anse som en konsekvens av den principiella utformningen av det nu föreliggande
förslaget. Utskottet vill betona angelägenheten av att införandet av
bestämmelsen icke får betraktas såsom ett ställningstagande från statsmakternas
sida till frågan om folkpensioneringens framtida anordnande.

I motionen II: 558 har hemställts örn sådant tillägg till 1 §, att, därest
äkta make uppbär förstärkning med 100 kronor, nämnda belopp skall utgå
jämväl efter hans död, även om hans hustru ej uppnått den ålder eller det
försämrade hälsotillstånd, då pensionsrätt eller rätt till invalidunderstöd inträder.
En sådan bestämmelse, som skulle innebära att inom folkpensioneringens
ram infördes rätt till familjepension i vissa fall, skulle strida såväl
mot grunderna för vår folkpensionering som mot principerna för den nu föreslagna
lagen. Mot den föreslagna bestämmelsen tala även praktiska skäl.
Motionen kan därför icke tillstyrkas. Frågan örn de nuvarande individuella
pensionernas ersättande med familjepension torde komma att prövas under
socialvårdskommitténs utredningsarbete.

Såväl socialvårdskommittén som föredragande departementschefen ha behandlat
frågan örn vilken inverkan förslaget bör ha på de kommunala understöd
som utgå i form av fattigvård eller kommunalt pensionstillskott. Kommittén
har härutinnan anfört, att den provisoriska förstärkningen ej borde leda
till en höjning av de kommunalt understödda tilläggspensionärernas försörjningsstandard
i sådana kommuner, där nu utgående folkpension tillsammans
med fattigvårdsunderstöd eller kommunalt pensionstillskott kunde anses utgöra
ett väl avvägt försörjningsbidrag. Departementschefen har yttrat, att
stor försiktighet borde iakttagas vid de omprövningar av fattigvårdsunderstöden,
som kunde komma att vidtagas i anledning av tillkomsten av provisoriska
förbättringar å tilläggspensionerna. Utskottet vill understryka detta
uttalande från departementschefens sida. Huvudmotivet för den provisoriska
förstärkningen är ju såsom departementschefen anfört, att folkpensionärernas
standard i alltför många fall är för låg.

Enligt 5 § i förslaget skola kommunerna bidraga till kostnaderna för den
provisoriska förstärkningen med belopp motsvarande för ort tillhörande ortsgrupp
1 30,6 %, för ort tillhörande ortsgrupp 2 23,8 % och för ort tillhörande
ortsgrupp 3 19,6 % av kommunernas andelar i kostnaderna för tillläggspensioner
och invalidunderstöd, vilka utanordnats under det kalenderår,
under vilket budgetåret börjar löpa. Landstingen skola bidraga med

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr S.

belopp, motsvarande 26 % av deras andelar i kostnaderna för tilläggspensioner
och invalidunderstöd, vilka utanordnats under nyssnämnda kalenderår.

I motionen II: 554 har nu förmenats, att det icke vore rättvist att kommunernas
bidrag utginge enligt olika procentsatser. Kommuner inom ortsgrupp
1 hade nämligen i regel svagare skatteunderlag än kommuner inom
de båda övriga ortsgrupperna. Bidragen borde därför utgå enligt samma
procentsatser för alla kommuner oberoende av placeringen i olika ortsgrupper.
Motionärerna hemställa förty, att kommunernas bidrag skola utgå
med belopp motsvarande 20 % av deras andelar i kostnaderna för tilläggspensioner
och invalidunderstöd.

Yad angår landstingens bidragsskyldighet har i likalydande motionerna
I: 356 och II: 556 samt i motionen II: 554 hemställts, att den del av kostnaderna
som enligt förslaget skall gäldas av landstingen i stället skall betalas
av staten.

De i 5 § angivna reglerna örn kommunernas och landstingens bidragsskyldighet
äro byggda på den principen, att kommunerna och landstingen skola
bestrida kostnaderna för förstärkningen efter samma grunder som kostnaderna
för tilläggspensionerna, d. v. s., såvitt angår kommunerna, att deras andel i
kostnaden för tilläggspensionerna skall utgöra, för orter tillhörande ortsgrupp
1 en åttondel, för orter tillhörande ortsgrupp 2 en femtedel och för
orter tillhörande ortsgrupp 3 regelmässigt en fjärdedel av tilläggspensionen,
samt vad landstingen angår, att de skola bidraga med en sextondel av kostnaderna
för de tilläggspensioner, som helt eller delvis grunda sig å fastställelse
av pensionstillägg före den 1 januari 1937. För att förenkla uträkningarna av
kommun- och landstingsandelarna har nu emellertid inom pensionsstyrelsen
företagits en undersökning av de provisoriska förstärkningarnas genomsnittliga
belopp inom de olika ortsgrupperna uttryckt i procent av tilläggspensionsbeloppen.
Det är dessa procentsatser som finnas angivna i 5 §. Praktiskt
sett innebära bestämmelserna i 5 § sålunda, att kommunernas och landstingens
bidrag skola utgå efter samma regler som angivas i folkpensioneringslagen.

Enligt utskottets mening saknas skäl att befria landstingen från skyldighet
att bidraga till kostnaderna för förstärkning av de tilläggspensioner, som
grunda sig å fastställelse av pensionstillägg före den 1 januari 1937. Det
synes naturligt, att landstingen ålägges delaktighet i dessa kostnader enligt
samma grund som tillämpas beträffande nämnda äldre tilläggspensioner.
Landstingens bidrag till dessa kostnader komma enligt vad utskottet inhämtat
att uppgå till omkring 1 200 000 kronor för innevarande budgetår, vilket belopp
därefter i likhet med landstingens andel i tilläggspensionerna kommer
att minskas för varje år. Av nu anförda skäl kan utskottet ej tillstyrka de

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 3. 21

motions vis framförda yrkandena, att landstingen icke skola bidraga till kostnaden
för förstärkningen.

Utöver vad nu anförts föranleder det genom propositionen nr 297 framlagda
förslaget ingen erinran från utskottets sida.

I motionerna I: 357 och II: 557 framhålles önskvärdheten av sådan ändring
av folkpensioneringslagen att hustru må kunna tillerkännas tilläggspension
samtidigt som mannen, även örn hon är några år yngre än denne. Motionä
verna hemställa, att riksdagen uttalar sin anslutning till principen örn mera
tillfredsställande bestämmelser om tilläggspension för makar som befinna sig
i olika åldrar. Utskottet finner ej skäl att i anledning av detta yrkande göra
något annat uttalande än att utskottet förutsätter, att denna fråga blir föremål
för prövning vid den slutliga utformningen av folkpensioneringen.

Då utskottet avstyrkt de motionsvis framställda yrkandena örn förhöjning
av förstärkningen utöver vad Kungl. Majit föreslagit, saknas skäl att i anledning
av motionerna höja det av Kungl. Majit begärda anslaget till statens
kostnader för förstärkningen. Utskottet avstyrker därför motionerna I: 351
och II: 552. I övrigt har utskottet intet att erinra i anledning av anslagsberäkningen.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte bifalla propositionen nr 297;

B. att riksdagen måtte till Bidrag till provisorisk förstärkning
av tilläggspensioner och invalidunderstöd å tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1944/45 anvisa ett förslagsanslag av
33 000 000 kronor; samt

C. att motionerna 1:350, 1:351, 1:355—358, 11:550, 11:551,
II: 552 samt II: 554—559 icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 23 november 1944.

På sammansatt stats- och andra lagutskott^ vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling ha närvarit

från statsutskottet: herrar Eriksson i Stockholm, Bernhard Nilsson, Bäckström,
Bäcklund, Pettersson i Dahl och Mårtensson;

från andra lagutskottet: herrar Norman, Hage, Hallagård, fru Nordgren,
fröken Hesselgren och herr Hagård.

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 3.

Reservationer:

1) av henar Pettersson i Dahl och Hanagård, vilka ansett, att utskottets
utlåtande bort ha följande lydelse:

»Utskottet finner i likhet---(lika nied utskottet)-----under stödstagare

i ortsgrupp 2.

Såsom föredragande departementschefen anfört är förstärkningen av folkpensionerna
och invalidunderstöden avsedd att tillgodose de mest trängande
behoven. Enligt utskottets mening måste givetvis, innan arbetet med en revision
av folkpensioneringen slutförts, varsamhet iakttagas, då det blir fråga
örn att utöka de förmåner, som nu utgå till folkpensionärer och understödstagare.
En djdik ökning får ej ske på sådant sätt, att olägenheter uppkomma
vid den slutliga utformningen av folkpensioneringslagstiftningen. Hänsyn
mäste också tagas till det statsfinansiella läget. Men den berättigade invändningen
kan dock göras mot Kungl. Maj.ts förslag, att de belopp, med vilka
folkpensionerna och invalidunderstöden föreslås utökade, äro av alltför blygsam
storlek. Folkpensionärerna torde vara den folkgrupp, som drabbats
hårdast av kristidens levnadskostnadsstegringar. Det stora flertalet av dem
ha icke inkomst från annat håll utan äro i huvudsak hänvisade att leva på de
pensioner de erhålla. Då pensionsbeloppen trots dyrtidstilläggen fortfarande
äro blygsamma, äro de nödsakade att leva på gränsen till vad som kan anses
vara existensminimum. Som motionsledes påpekats skall förstärkningen bidraga
till att ge denna befolkningskategori en något drägligare levnadsstandard.
Enligt utskottets mening bör därför förstärkningen göras något större
än vad Kungl. Majit föreslagit.

För att icke ytterligare svårigheter skola uppstå för postverket vid utbetalningen
av beloppen vill utskottet föreslå utökning av förstärkningen enligt
Kungl. Maj:ts förslag med 35 kronor, vilket motsvarar ett fast dyrtidstillägg.

Med detta må de motionsvis framförda yrkandena, anses besvarade.

Såsom framhållits i socialvårdskommitténs---(lika med utskottet)

---regler som angivas i folkpensioneringslagen.

Mot de i 5 § angivna procentsatserna synes sålunda i och för sig intet vara
att erinra. Den höjning av den provisoriska förstärkningen som utskottet förordat
föranleder emellertid en ändring i procentsatserna. Enligt vad utskottet
inhämtat från pensionsstyrelsen böra dessa procentsatser höjas, för ortsgrupp
1 till 43,2, för ortsgrupp 2 till 33,4 och för ortsgrupp 3 till 27,2.

Enligt utskottets mening böra landstingen befrias från skyldighet att bidraga
till kostnaderna för förstärkningen av tilläggspensioner och invalidunderstöd.

De av utskottet förordade ändringarna föranleda vissa följdändringar i
lagförslaget i övrigt.

Utöver var nu anförts —--(lika med utskottet)---slutliga ut formningen

av folkpensioneringen.

De ändringar i förslaget, som utskottet förordat, synas böra föranleda en

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 3.

höjning av anslaget till statens kostnader från föreslagna 33 miljoner till 48
miljoner kronor.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen med förklarande, att det genom propositionen
nr 297 framlagda lagförslaget icke kunnat av riksdagen i
oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga följande

Förslag

till

Lag

om provisorisk förstärkning av tilläggspensioner ock invalidunderstöd.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Till den, vilken åtnjuter folkpension, vari ingår tilläggspension, eller invalidunderstöd,
skall såsom provisorisk förstärkning av tilläggspensionen eller
understödet utgå följande belopp, räknat för budgetår, nämligen
till ogift person ävensom till den, vars make fyllt 60 år och
ej för egen del åtnjuter tilläggspension eller invalid -

understöd ............................................................... 135 kronor samt

till annan pensions- eller understödstagare ..................... 85 »

Provisorisk förstärkning---- (lika med Kungl. Majrts förslag)---

nämnda belopp.

2 §•

(Lika med Kungl. Majrts förslag.)

3 §■

Bestämmandet av-----(lika med Kungl. Majrts förslag)---tidi gast

utbetalas.

Har den som är gift efter den i första stycket angivna tidpunkten kommit
i åtnjutande av pension eller understöd, som berättigar till förstärkning för
budgetåret, skall sådan förstärkning utgå med 35 kronor, där pensions- eller
uiulerstödstagarens make för samma budgetår är berättigad till förstärkning
med det högre av de i 1 § angivna beloppen.

4 §•

(Lika med Kungl. Maj:ts förslag.)

5 §•

Till kostnaderna för den provisoriska förstärkningen bidraga för varje
budgetår kommuner med belopp motsvarande för ort tillhörande ortsgrupp 1

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 3.

43,2 procent, för ort tillhörande ortsgrupp 2 33,4 procent och för ort tillhörande
ortsgrupp 3 27,2 procent av deras jämlikt 13 § lagen den 28 juni 1935 om
folkpensionering beräknade andelar i kostnaderna för tilläggspensioner och
invalidunderstöd, vilka utanordnats under det kalenderår, under vilket budgetåret
börjar löpa.

Återstående kostnad bestrides av staten.

6 §■

(Lika med Kungl. Maj:ts förslag.)

Denna lag —---(lika med Kungl. Maj:ts förslag)---budgetåret

1944/45.

B. att riksdagen måtte till Bidrag till provisorisk förstärkning
av tilläggspensioner och invalidunderstöd å tilläggsstat I
till riksstaten för budgetåret 1944/45 anvisa ett förslagsanslag
av 48 000 000 kronor; samt

C. att motionerna I: 350, I: 351, I: 356, I: 358, II: 551, II: 552,
II: 554, II: 556 och II: 559, i den mån de icke besvarats genom
vad utskottet under A. och B. anfört, icke »rätte föranleda till
någon riksdagens åtgärd; samt

D. att motionerna I: 355, I: 357, II: 550, II: 555, II: 557 och
II: 558 icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.»

2) av herrar Norman, Eriksson i Stockholm, Bäcklund, Mårtensson, Hage
och fru Nordgren, vilka ansett, att utskottets utlåtande bort hava följande
lydelse:

»Utskottet finner i likhet--- — (lika med utskottet)----förordats

i motionerna I: 356 och II: 556.

Givetvis kan mot Kungl. Maj:ts förslag riktas den invändningen, att de föreslagna
beloppen äro av tämligen blygsam storlek. Såsom föredragande departementschefen
anfört är förstärkningen emellertid avsedd att tillgodose endast de
mest trängande behoven. Enligt utskottets mening måste, innan det nu pågående
arbetet med revision av folkpensioneringen slutförts, varsamhet iakttagas,
då fråga uppstår örn ökning av de förmåner som utgå till folkpensionärer
och understödstagare, så att olägenhet ej uppkommer vid den slutliga
utformningen av folkpensioneringslagstiftningen. Det synes dock utskottet
som örn en mindre utökning av de i förslaget angivna förmånerna skulle
kunna ske utan att därigenom nämnda utredningsarbete föregrepes. Ur angivna
synpunkt torde det vara mindre lämpligt att höja de i 1 § upptagna
beloppen. Däremot synes det som örn motionerna I: 350 och II: 551 pekade
på en godtagbar lösning av nu förevarande spörsmål. En förstärkning med
det belopp Kungl. Maj:t föreslagit jämte ett tillägg motsvarande folkpensio -

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 3.

nens belopp för en månad torde icke behöva medföra någon risk för att de
sammanlagda förmåner, som pensionären erhåller, komma att överskrida vad
han kan få efter reformeringen av folkpensioneringslagstiftningen. Ifrågavarande
procentuella tillägg bör sålunda utgå icke såsom motionärerna föreslagit
som ett engångsbelopp för innevarande budgetår utan i likhet med de
föreslagna fasta beloppen så länge den provisoriska lagen kommer att gälla.

Stadgande örn det procentuella tillägget bör lämpligen inarbetas i 1 § i
lagförslaget.

Såsom framhållits i socialvårdskommitténs —---(lika med utskottet)

— -—- — i alltför många fall är för låg.

De belopp Kungl. Majit föreslagit såsom förstärkning skola enligt 4 § utbetalas
å den tid och i den ordning Konungen bestämmer. Samma regel bör
givetvis gälla även i fråga om det av utskottet förordade procentuella tilllägget.
Av praktiska skäl torde det vara mycket svårt att såsom föreslagits i
motionerna I: 350 och II: 551 för innevarande budgetår utbetala detta tilllägg
redan i december i år. Hinder av dylika skäl synas dock icke föreligga
för en utbetalning av tillägget i januari 1945. Utskottet vill betona angelägenheten
av att utbetalningen såvitt möjligt äger rum nämnda månad.

Enligt 5 § i förslaget---(lika med utskottet)--- •— regler som

angivas i folkpensioneringslagen.

Med hänsyn till vad nu anförts och då någon anledning icke synes föreligga
att beträffande den provisoriska förstärkningen föreskriva andra principer
för kommunernas bidragsskyldighet än som angivas i folkpensioneringslagen,
finner utskottet vad i motionen II: 554 anförts icke böra föranleda
någon ändring av Kungl. Maj:ts förslag vad kommunernas bidragsskyldighet
angår. Emellertid medför den ytterligare förstärkning, som utskottet ovan
förordat, en höjning av dessa procentsatser till i ortsgrupp 1 38,9, i ortsgrupp
2 32,i och i ortsgrupp 3 28 %.

Enligt utskottets mening saknas skäl att befria landstingen från skyldighet
att bidraga till kostnaderna för förstärkning av de tilläggspensioner, som
grunda sig å fastställelse av pensionstillägg före den 1 januari 1937. Det
synes naturligt, att landstingen ålägges delaktighet i dessa kostnader enligt
samma grund som tillämpas beträffande nämnda äldre tilläggspensioner.
Landstingens bidrag till dessa kostnader komma enligt vad utskottet inhämtat
med den utökning av förstärkningen som utskottet förordat att uppgå till
omkring 1 600 000 kronor för innevarande budgetår, vilket belopp därefter i
likhet med landstingens andel i tilläggspensionerna kommer att minskas
för varje år. Av nu anförda skäl kan utskottet ej tillstyrka de motionsvis
framförda yrkandena, att landstingen icke skola bidraga till kostnaden för
förstärkningen.

Den av utskottet förordade utökningen av förstärkningen föranleder
en höjning av landstingens bidragsskyldighet till 34,3 % av deras kostnader
för tilläggspensioner och invalidunderstöd.

I övrigt medför den av utskottet förordade ändringen av 1 § i förslaget

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 6 sami. 2 avd. Nr 3.

2459 44 3

26 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 3.

vissa följdändringar i förslaget i övrigt ävensom en jämkning av rubriken.
Någon närmare motivering till ändringarna synes icke erforderlig.

Utöver vad nu anförts —---—• (lika med utskottet) —--den slutliga

utformningen av folkpensioneringen.

Den av utskottet ovan förordade utökningen av de i lagförslaget angivna
förmånerna synes böra föranleda en höjning av anslaget till statens kostnader
för den provisoriska förstärkningen för innevarande budgetår med 11
miljoner kronor.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen med förklarande, att det genom propositionen
nr 297 framlagda lagförslaget icke kunnat av riksdagen i
oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga följande

Förslag

till

Lag

om provisoriska förstärkningar av tilläggspensioner och invalidunderstöd;

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Till den, vilken åtnjuter folkpension, vari ingår tilläggspension, eller invalidunderstöd,
skola såsom provisoriska förstärkningar av tilläggspensionen
eller understödet för varje budgetår utgå

a) ett belopp, utgörande för ogift person ävensom för den vars make fyllt
60 år och ej för egen del åtnjuter tilläggspension eller invalidunderstöd 100
kronor samt för annan pensions- eller understödstagare 50 kronor;

b) ett belopp motsvarande folkpensionens eller invalidunderstödets belopp
för en månad.

Provisorisk förstärkning--- — (lika med Kungl. Maj :ts förslag) —--

nämnda belopp.

2§-

Vid bedömande huruvida rätt till förstärkning föreligger skall avseende
fästas allenast vid örn tilläggspension eller invalidunderstöd utgår för den
månad, varunder förstärkning i allmänhet må tidigast utbetalas.

Förstärkning skall---(lika med Kungl. Maj:ts förslag) — — — hela

budgetåret.

3§.

Bestämmandet av med vilketdera av de i 1 § under a) angivna belopp förstärkning
skall utgå skall ske med hänsyn till förhållandena den 15 i andra
månaden före den, under vilken förstärkningen i allmänhet må tidigast utbetalas.

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 3. 27

Har den som är gift efter den i första stycket angivna tidpunkten kommit
i åtnjutande av pension eller understöd, som skulle berättiga till sådan förstärkning
under budgetåret, som avses i 1 § under a), skall dylik förstärkning
dock icke utgå, där pensions- eller understödstagarens make för samma budgetår
är berättigad till förstärkning med det högre av de i 1 § under a) angivna
beloppen.

4 §•

Provisorisk förstärkning ----(lika med Kungl. Maj :ts förslag) —--

Konungen bestämmer.

5 §•

Till kostnaderna för provisoriska förstärkningar bidraga för varje budgetår kommuner

med belopp motsvarande för ort tillhörande ortsgrupp 1 38,9
procent, för ort tillhörande ortsgrupp 2 32,1 procent och för ort tillhörande
ortsgrupp 3 28 procent av deras andelar i kostnaderna för tilläggspensioner
och invalidunderstöd, vilka utanordnats under det kalenderår, under vilket
budgetåret börjar löpa, samt

landsting med belopp motsvarande 34,3 procent av deras andelar i kostnaderna
för tilläggspensioner och invalidunderstöd, vilka utanordnats under
nyssnämnda kalenderår.

Återstående kostnad bestrides av staten.

6 §•

Bestämmelserna i lagen örn folkpensionering skola, där ej annat följer av
vad ovan sägs, i tillämpliga delar äga motsvarande giltighet beträffande provisorisk
förstärkning som avses i denna lag; dock äger Konungen uppdraga
åt pensionsstyrelsen eller med avseende å fall, som beröra även postverket,
åt pensionsstyrelsen och generalpoststyrelsen gemensamt att meddela de
närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller, finnas erforderliga
för lagens tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945. Utbetalningar av provisoriska
förstärkningar avseende hela budgetåret 1944/45 skola ske före utgången av
nämnda budgetår.

B. att riksdagen måtte till Bidrag till provisoriska förstärkningar
av tilläggspensioner och invalidunderstöd å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1944/45 anvisa ett förslagsanslag
av 44 000 000 kronor;

C. att motionerna I: 350, I: 351, II: 551 och II: 552 måtte anses
besvarade genom vad utskottet under A. och B. anfört;

D. att motionerna I: 358 och II: 559, i den mån de icke besvarats
genom vad utskottet under A. anfört, icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd; samt

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 3.

E. att motionerna I: 355—357, II: 550 och II: 554—558 icke
måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.»

Särskilt yttrande

av herrar Bäcklund och Hage, vilka anfört: »Inom utskottet ha vi yrkat,
att den andel i kostnaderna för förstärkning av tilläggspensioner och invalidunderstöd,
som enligt förslaget skall gäldas av landstingen, i stället skall
betalas av staten.»

Stockholm 1944. K. L. Beckmans Boktryckeri.