Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1 år 1957 1

Utlåtande 1957:Kul1u1

Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1 år 1957 1

Nr 1

Utlåtande i anledning av väckta motioner om en förutsättningslös
utredning angående rcsningsinstitutet m. m.

I de likalydande motionerna nr 318 i första kammaren av herr Carl Albert
Anderson m. fl. och nr 405 i andra kammaren av herr Swedberg m. fl. hemställes,
»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa om en
förutsättningslös utredning angående resningsinstitutet, såväl med avseende
på den prövande instansens sammansättning som den processuella ordningen
vid avgörandet av resningsansökningar».

I likalydande motioner nr 319 i första kammaren av herrar Osvald och
Sundelin samt nr 409 i andra kammaren av herr Svensson i Ljungskile
in. fl. hemställes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära utredning
och förslag angående de ändringar av rättegångsbalken och därtill
hörande författningar, som erfordras för åstadkommande av dels att rätten
att fullfölja talan i brottmål till högsta domstolen vidgas, dels »att ansökningar
om resning i brottmål för avgörande hänskjutes till särskild domstolskommitté,
vari ingår lekmän och vari högsta domstolen är i minoritet».

Motionerna ha hänvisats till första lagutskottet. Enligt överenskommelse
mellan konstitutionsutskottet och första lagutskottet ha motionerna 1:318
och 11:405 samt motionerna 1:319 och 11:409, i vad de angå frågan om
ändrade bestämmelser om resning, hänskjutits till sammansatt konstitutions-
och första lagutskott.

Beträffande motiveringarna får utskottet hänvisa till motionerna.

Gällande rätt

I § 19 regeringsformen stadgas bl. a., att det tillkommer högsta domstolen
att avgöra »ansökningar, att Konungen må bryta dom åter, som vunnit
laga kraft» (resningsansökningar), dock att regeringsrätten har att .avgöra
sådana ansökningar i mål av beskaffenhet att kunna tillhöra dess eller kammarrättens
slutliga prövning. — Regeringsrätten såsom resningsorgan behandlas
icke i motionerna. — Av § 22 regeringsformen framgår, att högsta
domstolen vid behandling av resningsansökningar regelmässigt skall bestå
av minst fem och högst sju justitieråd (motsvarande en avdelning av domstolen).
Jämlikt 7 § lagen den 20 december 1946 om högsta domstolens sammansättning
och tjänstgöring må, då avdelning av högsta domstolen behandlar
ansökan om resning i något av högsta domstolen avgjort mål eller
ärende, ledamot, som deltagit i det tidigare avgörandet, ej tjänstgöra på

1 Ilihang till riksdagens protokoll 1957. 5 samt. 3 avd. Nr 1

2 Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1 år 1957

avdelningen, om domfört antal ledamöter ändå är att tillgå inom domstolen.

Bestämmelser om förutsättningarna för resning och behandlingen av resningsansökningar
finnas i de tio första paragraferna i 58 kap. rättegångsbalken.
Enligt 1 § nämnda kapitel må i tvistemål resning till förmån för
någon av parterna beviljas 1. om ledamot av rätten eller där anställd tjänsteman
eller ombud eller ställföreträdare med avseende å målet gjort sig skyldig
till brottsligt förfarande eller 2. om skriftlig handling, som åberopats
till bevis, varit falsk, eller om part, som hörts under sanningsförsäkran,
eller vittne, sakkunnig eller tolk avgivit falsk utsaga, dock endast under
förutsättning att det brottsliga förfarandet respektive handlingen eller utsagan
kan antagas ha inverkat på målets utgång. Resning i tvistemål kan
därjämte jämlikt ifrågavarande paragraf beviljas 3. om omständighet eller
bevis, som ej tidigare förebragts, åberopas och dess förebringande sannolikt
skulle ha lett till annan utgång samt under förutsättning tillika att parten
gör sannolikt, att han icke vid den rätt, som meddelat domen, eller genom
fullföljd från denna kunnat åberopa omständigheten eller beviset eller
han eljest haft giltig ursäkt att ej göra detta. Slutligen må resning i tvistemål
beviljas J. om rättstillämpning, som ligger till grund för domen, uppenbart
strider mot lag.

Jämlikt 2 § må resning i brottmål till förmån för den tilltalade beviljas 1.
om ledamot av rätten eller där anställd tjänsteman, åklagaren eller ombud,
ställföreträdare eller försvarare med avseende å målet gjort sig skyldig till
brottsligt förfarande eller 2. om skriftlig handling, som åberopats till bevis,
varit falsk eller om vittne, sakkunnig eller tolk avgivit falsk utsaga, dock
endast under förutsättning att det brottsliga förfarandet respektive handlingen
eller utsagan kan antagas ha inverkat på målets utgång. Därjämte
må jämlikt samma paragraf resning i brottmål till förmån för den tilltalade
beviljas 3. om omständighet eller bevis, som ej tidigare förebragts, åberopas
och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade
frikänts eller brottet hänförts under mildare straffbestämmelse än den som
tillämpats eller ock med hänsyn till vad sålunda åberopas och i övrigt förekommer
synnerliga skäl äro, att frågan, huruvida den tilltalade förövat det
brott, för vilket han dömts, prövas ånyo, eller J. om rättstillämpning, som
ligger till grund för domen, uppenbart strider mot lag.

I 3 § behandlas förutsättningarna för resning i brottmål till men för den
tilltalade. Resning må beviljas 1. om sådant förhållande, som avses i 2 §
under 1. eller 2., förelegat och detta kan antagas ha medverkat till att den
tilltalade frikänts eller brottet hänförts under väsentligt mildare straffbestämmelse
än den som bort tillämpas eller 2. om å brottet kan följa straffarbete
samt omständighet eller bevis, som ej tidigare förebragts, åberopas
och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade dömts
för brottet eller detta hänförts under väsentligt strängare straffbestämmelse
än den som tillämpats samt under förutsättning tillika att parten gör
sannolikt, att han icke vid den rätt, som meddelat domen, eller genom full -

Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1 år 1957 3

följd från denna kunnat åberopa omständigheten eller beviset eller han eljest
haft giltig ursäkt att ej göra detta.

Ansökan om resning skall göras skriftligen hos högsta domstolen. Sådan
ansökan i tvistemål på grund av annat förhållande än att rättstillämpning,
som ligger till grund för domen, uppenbart strider mot lag och ansökan i
brottmål till men för den tilltalade skall göras inom ett år efter det att sökanden
erhöll kännedom om det förhållande, varå ansökan grundats, dock
att, därest annans brottsliga gärning åberopas som grund för ansökan,
nämnda tid må räknas från det dom däröver vann laga kraft. Resning i
tvistemål på grund av att rättstillämpning, som ligger till grund för domen,
förmenas uppenbart strida mot lag skall sökas inom sex månader efter det
att domen vann laga kraft (4 §). I 5 § finnas bestämmelser om vilka uppgifter
resningsansökan skall innehålla. Enligt 6 § skall resningsansökan med
därvid fogade handlingar, om ansökan ej avvisas, delgivas motparten och
föreläggande meddelas honom att inkomma med skriftlig förklaring. Finnes
ansökan ogrundad, må den dock omedelbart avslås. Har förklaring inkommit
och finnes ytterligare skriftväxling erforderlig, äger högsta domstolen enligt
6 § jämfört med 56 kap. 10 § rättegångsbalken förordna därom. Högsta domstolen
äger tillika meddela närmare bestämmelser om skriftväxlingen och därvid
även föreskriva, i vilket avseende part skall yttra sig. Part må föreläggas
att inkomma med mer än en skrift, endast om särskilda skäl äro därtill. Finnes
för utredningen erforderligt, att part eller annan höres muntligen inför
högsta domstolen, förordne högsta domstolen därom på sätt den finner
lämpligt. (6 § jämfört med 56 kap. 12 § och 52 kap. 10 § rättegångsbalken).
Enligt 9 kap. 7 § rättegångsbalken äger rätten, om part eller annan finnes vid
förhandling böra komma tillstädes eller infinna sig personligen, förelägga
vite. Finner högsta domstolen erforderligt, att vittne eller sakkunnig höres
eller annan bevisning förebringas i resningsärendet, kan enligt 35 kap. 8 §
rättegångsbalken detta ske antingen omedelbart inför högsta domstolen eller
ock, enligt högsta domstolens förordnande, vid annan domstol. Sedan erforderliga
åtgärder vidtagits, skall resningsärendet så snart ske kan av högsta
domstolen företagas till avgörande. Jämlikt 58 kap. 7 § skall högsta domstolen,
om resning beviljas, förordna, att målet skall ånyo upptagas av den rätt,
som sist dömt i målet, dock att högsta domstolen äger att, då resning beviljas
i tvistemål eller i brottmål till den tilltalades förmån och saken finnes
uppenbar, omedelbart ändra domen. Paragrafen innehåller vidare stadganden
om påföljd för parts utevaro vid den förnyade förhandlingen i målet.
I 8 § finnas bestämmelser angående rättegångskostnadsfrågor vid resning.
!) och 10 §§ slutligen innehålla vissa stadganden för vilka redogörelse i detta
sammanhang icke torde erfordras.

Vad angår föredragning av resningsansökningar inför högsta domstolen
givas bl. a. regler härom i 21 § arbetsordningen för nedre justitierevisionen
av den 26 juni 1948. Av dessa regler framgår, all föredragning av mål som
prövas på handlingarna skall ske med ledning av minnesanteckningar, som
innefatta eu ordnad och fullständig redogörelse för vad handlingarna inne -

4 Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1 år 1957

hålla av betydelse för den prövning varom är fråga. Minnesanteckningarna
skola undertecknas av föredraganden — vederbörande revisionssekreterare
— och efter föredragningen förvaras bland handlingarna i målet. Högsta
domstolen äger bestämma, huruvida och i vilken mån sådan fullständig redogörelse,
som ovan sägs, må i minnesanteckningarna ersättas av hänvisning
till handlingarna i målet, så ock meddela närmare föreskrifter i övrigt angående
föredragningen och minnesanteckningarna.

I fråga om minnesanteckningarnas karaktär av allmän handling finnas
vissa stadganden i tryckfrihetsförordningen. I 2 kap. 1 § föreskrives till en
början att varje svensk medborgare skall i den ordning som i förordningen
sägs äga fri tillgång till allmänna handlingar och att i särskild av Konungen
och riksdagen samfällt stiftad lag skola noga angivas de fall, då enligt angivna
grunder allmänna handlingar skola hållas hemliga. Enligt 2 § i samma
kapitel äro alla hos stats- eller kommunalmyndighet förvarade handlingar,
vare sig de till myndigheten inkommit eller blivit där upprättade, allmänna
handlingar. I 4 § i kapitlet stadgas att minnesanteckning eller annan uppteckning,
som hos myndighet verkställts allenast för måls eller ärendes föredragning
eller beredande till avgörande, ej skall hos myndigheten anses som
allmän handling, om ej uppteckningen, sedan målet eller ärendet hos myndigheten
slutbehandlats, omhändertagits för förvaring. Enligt 5 § skall handling
anses inkommen till myndighet, då den avlämnats till myndigheten
eller till befattningshavare, som har att mottaga handlingen eller eljest taga
befattning med mål eller ärende, till vilket handlingen hänför sig. Protokoll
och därmed jämförliga anteckningar skola anses upprättade, då de av myndigheten
justerats eller eljest blivit färdigställda. Andra handlingar, som
hänföra sig till visst mål eller ärende, skola anses upprättade, då de expedierats
eller, om expedition ej äger rum, då målet eller ärendet blivit av myndigheten
slutbehandlat.

Enligt 39 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar länder vad i lagen stadgas ej till inskränkning
i sökandes, klagandes eller andra parters rätt att i mål och ärenden hos
domstol eller annan myndighet utbekomma dom, beslut och andra handlingar.
Finnes av hänsyn till allmänna eller enskilda intressen vara av synnerlig
vikt att innehållet i annan handling än dom eller beslut icke uppenbaras,
må dock med stöd av stadgande i lagen utlämnande av sådan handling
till parten vägras; vid utlämnande skola erforderliga förbehåll göras.

Historik m. m.

Genom ovan nämnda stadganden om resning i rättegångsbalken, som trädde
i kraft den 1 januari 1948, upphävdes den dessförinnan gällande lagen
den 22 juni 1939 om särskilda rättsmedel. Denna lags bestämmelser upptogos
emellertid väsentligen oförändrade i 58 kap. rättegångsbalken. Före
1939 års lag funnos bestämmelser om resning i 31 kap. gamla rättegångsbalken.
Enligt kapitlets första paragraf hade »allenast Konungen» rätt att

Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1 år 1957 5

»bryta dom åter, som vunnit laga kraft». Detta stadgande korresponderade
med bestämmelsen i § 18 regeringsformen, att högsta domstolen skulle
avgöra resningsansökningar utom i vissa fall, varom bär icke är fråga.
Högsta domstolens behörighet att avgöra förevarande resningsansökningar
fanns angiven i § 18 redan i regeringsformens ursprungliga lydelse. Genom
grundlagsändring 1949 överflyttades stadgandet därom till § 19. — Vad angår
förutsättningarna för resning enligt gamla rättegångsbalken så voro dessa
mera begränsade än vad numera är fallet. I 31 kap. 3 § angavs såsom resningsgrund,
att någon funnit nya skäl och menade att dom, som vunnit laga
kraft, därmed kunde hävas. Uttrycket »skäl» hade i praxis uppfattats såsom
åsyftande faktiska omständigheter eller bevis av betydelse i målet. Fordran
på att skälet skulle vara nytt innebar, att det icke åberopats i målet samt
att det icke varit känt för sökanden, när målet handlades, eller att han då
icke insett eller bort inse dess betydelse för avgörandet. Den omständigheten
att en rättsgrund åberopades, som icke tidigare anförts i målet, ansågs
icke kunna utgöra anledning till resning. Oriktig lagtolkning eller rättstilllämpning
torde icke i något fall ha ansetts såsom resningsskäl.

I frågan om vilken myndighet som borde tilläggas behörighet att pröva
ansökningar om resning anförde processkommissionen i sitt år 1926 avgivna
betänkande angående rättegångsväsendets ombildning (ett av förarbetena
till nya rättegångsbalken) i huvudsak följande: Rätten att besluta huruvida
resning finge äga rum vore allestädes överlämnad åt domstol. Enligt vissa
länders lagar beviljades resning av högsta instansen, medan andra läte resningsfrågor
avgöras av den domstol, mot vilkens dom resning söktes, eller
ock av den domstol som i första instans prövat målet. Kommissionen hade
haft under övervägande att föreslå, att den domstol som senast dömt i målet
borde vara behörig myndighet i fråga om resning. Härför talade att, därest
fråga om resning väcktes inom en ej alltför lång tid efter målets handläggning,
domstolens ledamöter kunde äga en på egen erfarenhet grundad kännedom
om målet, som en högre instans ej besutte. Värdet av denna synpunkt
borde dock ej skattas alltför högt, enär ej sällan en relativt lång tid kunde
förflyta mellan domen och resningsfrågans prövning. Den i svensk rätt gällande
regeln, att rätten att avgöra resningsfrågor tillkomme högsta domstolen,
vilade säkerligen på insikten om angelägenheten av att den laga kraft
vunna domen hölles vid makt. I särskilt hög grad gjorde sig vid resningsinstitutets
handhavande betydelsen av en enhetlig rättstillämpning gällande.
Lr denna synpunkt måste företräde givas åt den dåvarande anordningen
med högsta domstolen såsom behörig myndighet för prövning av resningsf
rågor.

I en av tillkallade sakkunniga (professorn Å. Hassler och advokaten G.
Stjernstedt) utarbetad promemoria den 19 december 1935 föreslogs ett tilllägg
till resningsstadgandet i 31 kap. 3 § rättegångsbalken, innebärande
skyldighet för justitiekanslern, justitieombudsmannen eller militieombudsmannen
alt i vissa fall på begäran av för brott sakfälld person göra ansökan
om resning till dennes förmån, varefter Konungen, när skäl därtill vore, ägde

6 Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1 år 1957

återbryta domen. Beträffande spörsmålet om vilken myndighet som borde
pröva sådan ansökan anförde de sakkunniga, att det icke syntes föreligga
anledning att tillägga annan myndighet än högsta domstolen befogenhet att
besluta om återbrytande i de särskilda fall, då sådant skulle förekomma på
annan grund än gällande lagstiftning stadgade. Tvärtom torde icke hos
någon annan vare sig judiciell eller administrativ myndighet kunna antagas
föreligga de förutsättningar för ett vidsynt och samvetsgrant bedömande av
frågor rörande extraordinärt återbrytande, vilka förefunnes hos högsta domstolen.
Det skulle näppeligen heller vara möjligt att skapa en särskild, utanför
den dåvarande organisationen stående instans, som kunde anses mera
kvalificerad därtill. Inrättandet av en dylik instans skulle för övrigt icke vara
utan betänkligheter med hänsyn till den verkan detta kunde få på domstolarnas
ställning i den allmänna opinionen. Den misstanke som på vissa håll
yppats, att högsta domstolen skulle vara mindre benägen att bevilja återbrytande
för att icke rubba auktoriteten hos dess egna och möjligen också
andra instansers avgöranden, torde sakna berättigande. Om högsta domstolen
dittills måhända synts en eller annan kritiker följa en alltför restriktiv praxis
i fråga om att bevilja återbrytande, hade detta utan tvivel berott på alt högsta
domstolen icke med stöd av gällande lag kunnat gå längre. Anledning
torde ej finnas att antaga annat än att högsta domstolen, därest möjligheten
att bevilja återbrytande vidgades, komme att utnyttja denna möjlighet i den
utsträckning lagstiftaren avsett. — Promemorian överlämnades till processlagberedningen.

Vid 1935 års riksdag framställde herr Lundstedt en interpellation till chefen
för justitiedepartementet, varvid han med åberopande av visst angivet
rättsfall bl. a. frågade, om regeringen hade möjlighet att genom tillsättande
av en undersökningskommission eller på annat sätt giva upprättelse åt en
oskyldigt dömd, samt ifrågasatte, om icke utöver resningsinstitutet ett »extraordinärt
remedium» borde finnas till skydd för den enskilde mot sådana
domar som den berörda. — Interpellationen besvarades icke.

I en motion (II: 98) av herr Lundstedt vid 1937 års riksdag föreslogs dels
viss utvidgning av möjligheterna att erhålla resning och dels inrättande av
en särskild nämnd för att granska resningsansökningar. I sistnämnda hänseende
framhöll motionären, att det för allmänheten framstode såsom en
betänklig brist, att högsta domstolen, vars dom vanligen avsåges med en
resningsansökan, skulle ha att avgöra, om den eventuellt felat i sin rättsskipning.
Motionären förklarade sig dock icke vilja föreslå, att en särskild
instans skulle avgöra resningsfrågorna. Ur alla synpunkter lämpligt vore
emellertid — enligt motionären — att skapa ett förberedande resningsorgan,
som i viss mån skulle bli en motvikt mot högsta domstolen och som genom
att instämma i en resningsansökan skulle giva denna särskild tyngd.
Nämnda organ borde lämpligen bestå av fem av Konungen för viss tid utanför
den egentliga ämbetsmannavärlden utsedda personer, exempelvis tre
jurister och två lekmän. Juristerna borde hämtas från de juridiska fakulteterna
och advokatsamfundet. Professor, som vore ledamot av nämnden,

Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1 år 1957 7

skulle företräda privaträtt, straffrätt eller processrätt. I fall då det sålunda
sammansatta organet funne skäligt, skulle det ha att till högsta domstolen
ingå med ansökan om resning. Sådan ansökan skulle högsta domstolen icke
utan synnerliga skäl äga avslå. Högsta domstolen skulle därjämte äga att
på eget initiativ förordna om resning. — Första lagutskottet hemställde i sitt
av riksdagen godkända utlåtande (nr 9), att motionen icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd, enär 1935 års förslag vore för yttrande överlämnat
till processlagberedningen, som hade att i samband med den allmänna
rättegångsreformen överväga frågan om resningsinstitutets utformning.
Herr Lundstedt reserverade sig mot utskottets beslut.

Vid samma års riksdag interpellerades chefen för justitiedepartementet
av herr Nyblom, som bl. a. frågade, om spörsmålet om en ändring av resningsinstitutets
utformning borde uppskjutas tills processlagberedningens
förslag i ämnet förelåge. Denna fråga besvarades jakande av departementschefen,
som framhöll, att nämnda förslag vore att förvänta under loppet av
nästföljande år.

I processlagberedningens år 1938 framlagda förslag till rättegångsbalk
(SOU 1938: 43 och 44) förordades, att prövningen av resningsansökningar
alltjämt skulle handhas av högsta domstolen. En överflyttning av denna
prövning å annat organ, eventuellt Kungl. Maj:t i statsrådet eller särskild
institution, ansåg processlagberedningen icke stå i överensstämmelse med
de konstitutionella grunder, å vilka vårt rättsväsen vilade. Det nu sagda
fann processlagberedningen äga tillämpning även å det förberedande resningsorgan,
som förordats i motionen i ämnet till 1937 års riksdag. Mot vad
i motionen uttalats om att ett sådant organ skulle innefatta en motvikt
mot högsta domstolen framhöll processlagberedningen, att därigenom i själva
verket skulle komma att skapas en instans över högsta domstolen.

För 1939 års riksdag framlades proposition (nr 307) med bl. a. förslag
till lag om särskilda rättsmedel och till lag om ändring i lagen angående
Kungl. Maj :ts högsta domstols tjänstgöring på avdelningar. I propositionen
framhöll departementschefen, att de då gällande reglerna om resning
vore så knapphändiga och delvis även oklara att det vore nödvändigt att
snarast komplettera dem utan att avvakta den tidpunkt, då en helt ny rättegångsordning
kunde träda i kraft. — Förutsättningarna för resning voro i
lagförslaget utformade så, att de väsentligen oförändrade sedermera kunde
överflyttas till 58 kap. (nya) rättegångsbalken, samt voro utarbetade på
grundval av processlagberedningens förslag. — Beträffande frågan om vem
det skulle tillkomma alt medgiva resning hänvisade departementschefen
bl. a. till vad processlagbercdningen anfört samt påpekade vidare, att det
skulle erfordras grundlagsändring för att ändra då gällande bestämmelser
i detta hänseende, något som vore olämpligt, då den ifrågasatta reformen av
resningsinstitutet vore avsedd såsom eu provisorisk reglering i avbidan på
eu allmän rätlegångsreform. Departementschefen förordade dock, att den
då gällande lagen angående högsta domstolens tjänstgöring på avdelningar
ändrades i så måtto att bestämmelse infördes om att, vid behandling av res -

8 Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1 år 1957

ningsansökan, avseende av högsta domstolen meddelad dom, de ledamöter,
som deltagit i det tidigare avgörandet, ej finge deltaga i resningsfrågans
prövning, om domfört antal ledamöter ändå vore att tillgå. Första lagutskottet
fann (uti. nr 46) viss, i detta sammanhang betydelselös ändring böra
vidtagas i de framlagda lagförslagen men biträdde i övrigt dessa. Vid utlåtandet
fanns fogat bl. a. särskilt yttrande av herrar Branting och Lundstedt,
vilka anförde:

Vi skulle, om förslag därom förelegat, hava givit vår anslutning till en
sådan konstruktion av resningsinstitutet, att ansökning om resning skall
prövas av en instans, som till sin sammansättning icke är identisk myndighet
med högsta domstolen. Som bekant har en sådan anordning nyligen
införts i Danmark. Då emellertid något förslag av sådan art icke föreligger
och det nu framlagda förslaget enligt vår mening medför värdefulla
förbättringar, hava vi velat tillstyrka bifall härtill utan att dock därmed
vilja hava sagt, att den föreslagna konstruktionen innefattar den bästa lösningen.

Riksdagen godkände utskottsutlåtandet, och ifrågavarande bestämmelser
trädde i kraft den 1 januari 1940, sedan Kungl. Maj:t godtagit riksdagens
ändringsförslag. Den nyssnämnda bestämmelsen i lagen angående högsta
domstolens tjänstgöring överflyttades sedermera till den tidigare omnämnda
7 § i nu gällande lag i ämnet.

Vid 7947 års riksdag interpellerade herr Lundstedt ånyo chefen för justitiedepartementet,
varvid han erinrade om sin motion vid 1937 års riksdag
angående ett förberedande resningsorgan samt frågade, om departementschefen
icke ansåge, att ett sådant borde inrättas eller om icke i vart
fall högsta domstolen vid beslut i resningsfrågor borde ha tillgång till efter
ingående prövning avgivna omdömen av personer, som icke vore av staten
anställda i rättsskipningens tjänst. Departementschefen ställde sig »åtminstone
för närvarande» avvisande till en reform av resningsinstitutet samt
framhöll att, medan antalet avgjorda resningsansökningar under de sju sista
åren innan 1939 års resningslag trädde i kraft sammanlagt varit ungefär
detsamma som under motsvarande tid därefter, antalet beviljade resningsansökningar
under den senare perioden ökat med nära 50 % samt att
antalet resningsansökningar i brottmål under samma tid stigit med ungefär
50 % och antalet bifallsbeslut i sådana mål ökat med 275 %.

Vid 7954 års riksdag interpellerade herr Sten statsministern och frågade
därvid, om utgången i vissa resningsfall föranlett denne att »överväga något
initiativ till att söka lösa frågan om ur rättsvårdens och rättssäkerhetens
synpunkt betryggande regler om resning». Interpellanten hävdade, att gällande
rätts bestämmelser om förutsättningarna för att erhålla resning icke
vore tillfredsställande, samt framkastade tanken, att »några lekmän av
oomstridd rättrådighet» borde ha säte i det organ, som skulle avgöra resningsansökningar.
— Statsministern påpekade i sitt svar, att de år 1939
införda reglerna — upptagna i huvudsak oförändrade i nya rättegångsbalken
— inneburit en icke obetydlig utvidgning av möjligheterna att erhålla
resning samt att ett av interpellanten åberopat resningsfall avgjorts, innan

Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1 år 1957 9

1939 års bestämmelser om resning införts, varför nämnda fall icke kunde
tillmätas någon betydelse i ifrågavarande sammanhang. För att belysa verkningarna
av de 1939 införda nya bestämmelserna om resning lämnade statsministern
därjämte vissa statistiska uppgifter, avseende dels sjuårsperioden
närmast före 1939 års resningslag och dels därpå följande två sjuårsperioder
(1933—1939, 1940—1946, 1947—1953). Statsministern upplyste därvid,

att__under det att antalet avgjorda resningsansökningar i tvistemål varit

ungefär detsamma för envar av perioderna eller omkring 250 - antalet
sådana ansökningar i brottmål ökat från omkring 90 under första perioden
till ungefär 180 under envar av de båda senare perioderna samt att antalet
bifallna ansökningar i brottmål ökat i förhållande till antalet avgjorda ansökningar
i sådana mål. Sålunda hade under första perioden ungefär 1/12
av de avgjorda ansökningarna bifallits, under det att motsvarande siffra för
andra perioden vore något mer än 1/6 och för tredje perioden mellan 1/4
och 1/3. Statsministern förklarade, att det givetvis icke vore möjligt att
ur dessa uppgifter utläsa om gällande resningsbestänunelser hade en lämplig
utformning, men att det mot bakgrunden av uppgifterna måste visas
föreligga ett klart behov av ändring för att en prövning av gällande sladganden
i ämnet skulle anses motiverad.

I motion (1: 161) av herr Karl Persson vid 1955 års riksdag hemställdes,
att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Maj:t begära »utredning och förslag
om ett särskilt resningsinstitut för begärd omprövning av förut avdömda
mål». Motionären hävdade bl. a., att det för det allmänna rättsmedvetandet
framstode såsom självklart, att högsta domstolens ledamöter icke
skulle ha avgörande inflytande vid behandlingen av resningsansökningar.
Enligt motionären kunde prövningen av sådana ansökningar lämpligen
handhavas av ett organ, bestående av en ledamot av högsta domstolen, som
icke dömt i målet, någon eller några »akademiska jurister» och — till ett
antal av minst hälften av de beslutande personerna — lekmän, vilka skulle
representera fackkunskap på olika områden och kunde inkallas till tjänstgöring
alltefter respektive måls beskaffenhet.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 1) avstyrkte sammansatt
konstitutions- och första lagutskott motionen. Utskottet erinrade om att de
år 1939 införda reglerna innebure en icke obetydlig utvidgning av möjligheterna
att erhålla resning samt att de ändrade resningsbcstämmelserna
även medfört en ökning såväl av antalet resningsansökningar som av antalet
bifallsbeslut. Därefter lämnade utskottet följande statistiska uppgifter
beträffande åren 1950—1954. Resning i brottmål till förmån för den tilltalade
söktes under ettvart av nämnda år i 26, 21, 27, 24 respektive 30
fall. Av dessa biföllos 3, 5, 13, 9 respektive 13. Resning i brottmål till men
för den tilltalade söktes under samma tid i sammanlagt 9 fall. Av dessa
ansökningar biföllos 2. I tvistemål söktes under ifrågavarande år resning i
46, 26, 31, 30 respektive 41 fall. Antalet bifallsbeslut var 3, 3, 5, 3 respektive
2. Utskottet anförde vidare:

10 Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1 år 1957

Det fordras uppenbarligen starka skäl för att en överflyttning av beslutanderätten
beträffande resningsansökningar från högsta domstolen till
annat organ skall ifrågakomma. Sådana skäl ha enligt utskottets mening
icke förebragts i ifrågavarande motion. Det av motionären föreslagna resningsorganets
sammansättning giver dessutom anledning till vissa särskilda
betänkligheter. I detta hänseende må erinras om att de mål, som avses med
en resningsansökan, ej sällan torde vara av så omfattande och invecklad
natur att det måste erbjuda svårigheter för en person ulan juridisk skolning
att bilda sig en allsidig uppfattning av problemen. Vidare förtjänar
understrykas, att det vore en synnerligen ömtålig uppgift att bestämma vilka
lekmän som skulle inkallas till tjänstgöring vid prövning av olika resningsansökningar.
Slutligen må framhållas, att risk utan tvivel föreligger för att
den enhetlighet i rättstillämpningen, som redan av processkommissionen i

dess---betänkande angavs vara av särskilt stor betydelse i resnings ärenden,

skulle komma att minska, därest det organ, som hade att avgöra
resningsansökningar, i stor utsträckning bestode av lekmän, och dessa därtill
icke vore desamma från gång till gång.

Vid 1955 års höstriksdag interpellerade herr Carl Albert Anderson chefen
för justitiedepartementet och frågade därvid, om denne ansåge det förfaringssätt
som högsta domstolen tillämpade vid handläggningen av resningsärendena
vara tillfredsställande och, därest så icke vore fallet, om departementschefen
hade för avsikt att överväga åtgärder till ändring. — I sitt svar
på interpellationen anförde departementschefen bl. a.:

Reglerna om---resning har tillkommit efter ingående övervägan den

i samband med tillkomsten av nya rättegångsbalken och är alltså jämförelsevis
nya. Självfallet kan man likväl diskutera, om bestämmelserna i
alla hänseenden är fullt tillfredsställande. De problem, som uppkommer, då
det gäller att reglera förfarandet i dessa fall, är emellertid mvcket komplicerade.
Svårigheterna gör sig gällande i alla länder och har föranlett skiftande
lösningar. Teoretiska och principiella synpunkter bryter sig här mot
rent praktiska överväganden. Vad man vinner i ett hänseende drar lätt med
sig olägenheter på andra punkter. Dessa problem har vid flera tillfällen varit
föremål för överväganden, men såvitt jag vet har man hittills inte kunnat
anvisa någon idealisk lösning. Det lär knappast heller kunna hävdas, att
man i något annat land kommit fram till regler som, tillämpade på våra
förhållanden, skulle vara överlägsna det system som nu gäller hos oss.

Vid den debatt i frågan som följde efter interpellationssvaret framförde
interpellanten tanken på »ett juryförfarande vid prövning av resningsansökningar».
— Departementschefen framhöll under debatten, att han önskade
ytterligare understryka den punkten i interpellationssvaret, att man
i fråga om det lämpligaste förfarandet hade att väga olika synpunkter mot
varandra. Han sade sig vara på det klara med att erinringar ur olika synpunkter
kunde göras mot gällande förfarande men förklarade att detta valts därför
att andra tänkbara system, som föreslagits, ur den ena eller andra synpunkten
framstått såsom mindre lämpliga. Det läte sig naturligtvis väl tänka —
fortsatte departementschefen — att man kunde komma fram till förbättringar
beträffande resningsförfarandet. De som kritiserade det nuvarande
systemet borde emellertid icke nöja sig enbart med att göra detta utan även

Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1 år 1957 11

peka på några framkomliga vägar för en eventuell ändring av ifrågavarande
bestämmelser.

I skrivelse den 12 januari 1956 till chefen för justitiedepartementet hemställde
f. d. hovrättsrådet Viktor Petrén om utredning rörande ändring av
gällande resningsförfarande. I skrivelsen framhölls såsom nackdelar med
nuvarande ordning för prövning av resningsansökningar, att det måste anses
principiellt oriktigt att högsta domstolen prövade resningsansökningar
i av domstolen avgjorda mål samt att — på grund av högsta domstolens arbetsbelastning
— tidsutdräkten vid handläggningen av resningsansökningar
kunde bli mycket stor. Petrén framförde tanken på inrättandet av en särskild
rättsnämnd för prövning av ifrågavarande ansökningar. Antalet ledamöter
i nämnden kunde lämpligen bestämmas till fem eller sju. I sistnämnda
fall kunde nämnden exempelvis bestå av tre domstolsrepresentanter, en
från varje instans, en juris professor, utsedd bland tre föreslagna av de
juridiska fakulteterna, och en advokat, utsedd bland tre föreslagna av advokatsamfundet.
Dessa fem borde utses av Kungl. Maj:t. De två åteistaende
ledamöterna kunde tänkas utsedda av riksdagen genom dennas opinions nämnd.

_Enligt upplysning från justitiedepartementet har skrivelsen ännu

icke föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd.

I likalydande motioner 1:331 av herr Carl Albert Anderson m. fl. och
II: 267 av herr Edberg in. fl. samt i motion II: 287 av herr Larsson i Hedenäset
vid 1956 års riksdag hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om skyndsam utredning rörande inrättandet av »en
från de reguljära domstolarna fristående särskild rättsnämnd för resningsfrågor».
Motionärerna hävdade bl. a., att det borde övervägas, om icke den
av dem föreslagna rättsnämnden eller prövningsnämnden för resningsansökningar
borde tillföras ett starkt lekmannainflytande. I motionerna 1:331
och 11:267 ifrågasattes till och med om icke resningsinstitutet helt borde
bestå av lekmän i högt aktad samhällelig ställning. I samma motioner framhölls
dessutom, att de bärande grundtankarna i den nya rättegångsordningen
_muntlighet, koncentration och omedelbarhet — icke tillämpades i

högsta domstolen, i vad det gällde prövning av ansökan om resning, och
att det nuvarande förfaringssättet, där dessa grundtankar samt offentlighet
och snabbhet saknades, icke vore tillfredsställande.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 1) avstyrkte sammansatt konstitutions-
och första lagutskott motionerna. Utskottet erinrade om att de
år 1939 införda reglerna innebure en icke obetydlig utvidgning av möjligheterna
alt erhålla resning samt att de ändrade resningsbestämmelserna
även medfört eu ökning såväl av antalet resningsansökningar som av antalet
bifallsbeslut. Därefter lämnade utskottet komplettering till ovan redovisade
statistiska uppgifter för åren 1950—1954 med motsvarande siffror
för år 1955. Resning söktes i brottmål under sistnämnda år i 33 fall till förmån
för den tilltalade och i 2 fall till men för den tilltalade. Antalet bifallsbeslut
var 10 respektive 1. I tvistemål söktes samma år resning i 51 fall.
Något bifallsbeslut i tvistemål meddelades icke, men utskottet framhöll, att

12 Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1 år 1957

ett avsevärt antal av dessa ansökningar kvarstode oavgjorda vid årets utgång.
Utskottet anförde vidare:

Vad beträffar frågan om vilket organ som bör handha prövningen av resningsansökningar
erinrar utskottet om processlagberedningens___ut talande

i det år 1938 framlagda förslaget till rättegångsbalk, att en överflyttning
av nämnda prövning å annat organ än högsta domstolen icke stode i
god överensstämmelse med de grunder, å vilka vårt rättsväsen vilade.

I de nu förevarande motionerna hänvisas bl. a. till att---resnings ansökningar

i brottmål enligt dansk rätt avgöras av en särskild myndighet,

»Den saerlige Klageret». I anledning därav vill utskottet understryka____

att fullföljd av talan i vanlig ordning till högsta instans i Danmark icke
ar tillåten i samma utsträckning som enligt svensk rätt. Förhållandena i nu
torevarande hänseenden kunna därför icke anses jämförbara.

en motion med väsentligen samma syfte som de, vilka nu föreligga
till behandling, väcktes så sent som vid 1955 års riksdag. Motionen avslogs
av sammansatt konstitutions- och första lagutskott. Någon omständighet
av beskaffenhet att föranleda till en ändrad ståndpunkt i denna fråga
har enligt utskottets mening icke framkommit. De skäl som sammansatta
utskottet anförde år 1955 finner utskottet alltjämt bärande.

Utskottet fann slutligen med hänsyn till utformningen av det av motionärerna
framställda yrkandet icke anledning att till övervägande upptaga det
i motionerna I: 331 och II: 267 berörda spörsmålet om formerna för handläggningen
av resningsärenden.

Mot utskottets beslut reserverade sig herr Lodenius, utan angivet yrkande,
samt herrar Ollén, Swedberg och Carl Albert Anderson, vilka på av dem
angivna skäl hemställde om bifall till motionerna.

Därjämte fanns vid utlåtandet fogat ett särskilt yttrande av herr Branting.

Såväl i de nu till behandling föreliggande motionerna som i de vid 1955
års riksdag väckta motionerna erinras om att i Danmark resningsansökningar
prövas och avgöras av en särskild myndighet, »Den sairlige Klageret».
I anledning därav vill utskottet först framhålla, att Klageretten prövar resningsansökningar
endast i brottmål. Klageretten består därvid av fem ledamöter,
utsedda av Konungen — efter förslag av justitieministern — för en
tid av tio år. Ledamöterna skola vara en domare från envar av de tre instanserna,
en praktiserande advokat och en universitetslärare i rättsvetenskap
eller annan jurist med särskild vetenskaplig utbildning. Förslag till ledamöter
framställas till justitieministern beträffande domarna av respektive
Hpjesteret, landsretterne (= andra instans) och Den danske Dommerforening
samt i fråga om advokaten av Sagfprerrådet. I samtliga dessa fall
föreslås fyra personer, av vilka en utses. För envar av ledamöterna utses på
motsvarande sätt en suppleant. — Klagerettens ledamöter kunna icke erhålla
förnyat förordnande. Under den tioårsperiod för vilken de utsetts kunna
de avsättas endast genom dom.

Beträffande förutsättningarna för resning må till en början nämnas att begäran
därom i princip blott kan framställas i brottmål som avdömts av

Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1 år 1957 13

H0jesteret eller landsretterne. — För att resning till men för den tilltalade
skall beviljas erfordras dels att den tilltalade antingen frikänts eller påstås
ha gjort sig skyldig till ett väsentligt grövre brott än det för vilket han dömts
och dels att nya bevis av betydelse för målet framkommit. Resning till förmån
för den tilltalade kan beviljas — förutom på grund av nya bevis —
när det i övrigt föreligger särskilda omständigheter, som göra det övervägande
sannolikt, att föreliggande bevis icke blivit riktigt bedömda. — Ansökan
om resning kan omedelbart avvisas, om däri icke angivits någon grund
soan enligt lagens bestämmelser kan leda till resning eller om de åberopade
omständigheterna eller bevisen uppenbarligen sakna betydelse. Avvisas icke
ansökningen, skall motparten — därest så befinnes erforderligt — lämnas
tillfälle att förklara sig skriftligen eller muntligen. Klageretten kan även
förordna om kompletterande utredning i saken, exempelvis genom muntlig
förhandling inför Klageretten. Sådan förhandling äger dock rum endast i
undantagsfall. Regelmässigt avgöras ifrågavarande ansökningar, sedan
handlingarna i ärendet jämte en av Klagerettens sekreterare upprättad promemoria
i saken cirkulerat bland ledamöterna, vilka därvid rösta skriftligen.
— Klagerettens beslut i resningsfrågan kan icke överklagas. — Om resning
beviljas, äger den nya förhandlingen rum inför den landsret, som tidigare
dömt i målet.

Ovan nämnda bestämmelser angående Klageretten infördes år 1939. Dessförinnan
avgjordes resningsansökningar i Danmark i princip av den domstol
som sist dömt i målet.

I anledning av vad ovan anförts angående de danska bestämmelserna om
resning i brottmål må framhållas, att enligt dansk rätt fullföljd av talan i
brottmål till högsta instans icke är tillåten i samma utsträckning som enligt
svensk rätt. Sålunda kan i brottmål som anhängiggjorts i första instans
fullföljd av talan till Hdjesteret äga rum endast efter tillstånd av justitieministern
i vissa undantagsfall; fullföljd av bevisfrågan till högsta instans
är icke tillåten.

Utskottet

Konungens urgamla rätt att återbryta dom som vunnit laga kraft eller att
återställa försutten laga tid tillkommer — enligt stadgande i regeringsformen
— regeringsrätten i mål av beskaffenhet att kunna tillhöra dess eller
kammarrättens slutliga prövning och högsta domstolen i alla andra fall.
Högsta domstolens befogenhet härutinnan var uppe till diskussion under
arbetet med utformningen av den nu gällande rättegångsbalken. Processkommissionen
framhöll i det år 1926 avgivna betänkandet angående rättegångsväsendets
ombildning bl. a., att betydelsen av en enhetlig rättstillämpning
i särskilt hög grad gjorde sig gällande vid resningsinstitutels handhavande
och att ur denna synpunkt företräde måste givas åt den dåvarande
anordningen med högsta domstolen såsom behörig myndighet för prövning
av rcsningsfrågor. I det år 1938 framlagda förslaget till rättegångsbalk ut -

14 Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1 år 1957

talade processlagberedningen, att en överflyttning av prövningen av resningsansökan
å annat organ än högsta domstolen icke stode i god överensstämmelse
med de konstitutionella grunder, å vilka vårt rättsväsen vilade.

Frågan om vilket organ som bör handha prövningen av resningsansökan
har — såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen — vid åtskilliga
tillfällen varit föremål för behandling i riksdagen och senast upptagits i
de motioner utskottet nu har att behandla. De skäl, som åberopats för en
överflyttning av beslutanderätten beträffande resningsansökningar från
högsta domstolen till annat organ, ha i huvudsak varit enahanda. Man har
framhållit det principiellt oriktiga i att högsta domstolen prövar resningsansökningar
i av domstolen tidigare avgjorda mål och ärenden samt påpekat,
att — på grund av högsta domstolens arbetsbelastning -— tidsutdräkten
vid handläggningen av resningsansökningar stundom kunde bli mycket stor.

De år 1939 införda reglerna inneburo en betydlig utvidgning av möjligheterna
att erhålla resning. Detta har även medfört en ökning såväl av antalet
resningsansökningar som av antalet bifallsbeslut. De ovan redovisade
statistiska uppgifterna för åren 1950—1955 vill utskottet komplettera med
motsvarande siffror för år 1956. Resning söktes i brottmål i 46 fall till förmån
för den tilltalade och i 2 fall till men för den tilltalade. Antalet bifallsbeslut
var 13 respektive 2. I tvistemål söktes samma år resning i 44 fall
och beviljades resning i 4 fall. Det måste dock framhållas, att ett avsevärt
antal av ansökningarna i tvistemål och i brottmål till förmån för den tilltalade
kvarstodo oavgjorda vid årets utgång.

Till belysning av spörsmålet i vilken utsträckning högsta domstolen har
att pröva resningsansökningar i mål och ärenden, som av domstolen slutgiltigt
avgjorts, har utskottet inhämtat, att så skett under ettvart av åren 1954
—1956 i 4, 2 respektive 4 fall. I detta sammanhang kan nämnas att sammanlagda
antalet avgjorda resningsansökningar under ifrågavarande år var
71, 67 respektive 89.

Det är således i en tämligen ringa omfattning högsta domstolen i sin
egenskap av resningsorgan har att taga befattning med av domstolen tidigare
slutgiltigt avgjorda mål och ärenden. Härjämte är att märka, att prövning
av en resningsansökan icke innebär omprövning av det tidigare avgörandet
på samma sätt som då en dom överklagats till högre instans. I
fråga om de viktigaste och mest tillämpade resningsgrunderna, nämligen
då tidigare åberopat bevis befunnits falskt eller då nytt bevis, som ej tidigare
varit känt, åberopas, gäller det främst att bedöma huruvida det nya
läget i fråga om bevisningen kan antagas inverka på målets utgång vid
eventuell ny prövning. Även i fråga om resningsgrunderna, att någon i processen
agerande begått brottslig gärning eller att rättstillämpning, som
ligger till grund för domen, uppenbart strider mot lag, gäller det en prövning
av annat slag än den, som verkställts då den ifrågavarande domen beslutats.
Vad särskilt angår den sistnämnda resningsgrunden ligger det i
sakens natur, att den ytterst sällan kan tänkas bli tillämplig på domar, som
meddelats av högsta domstolen.

Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1 år 1957 15

Emellertid har genom elt särskilt lagstadgande tillgodosetts önskemålet,
att ledamot av högsta domstolen icke annat än i undantagsfall skall kunna
tjänstgöra vid behandling av ansökan om resning i något av domstolen avgjort
mål eller ärende, om han deltagit i det tidigare avgörandet. De ovan framförda
principiella betänkligheterna mot att låta högsta domstolen tjänstgöra som organ
för prövning av resningsansökningar äro enligt utskottets förmenande
icke av någon nämnvärd styrka. Det torde ej heller kunna med fog göras
gällande, att högsta domstolen såsom resningsorgan skulle i nu nämnt hänseende
vara sämre skickad än regeringsrätten. Sistnämnda domstol har nämligen
inom dess kompetensområde — utan att några invändningar framkommit
häremot — även att taga ställning till ansökningar om resning i av
domstolen tidigare slutgiltigt avgjorda mål och ärenden.

De resningsansökningar, som äro brådskande, torde av högsta domstolen
behandlas utan någon tidsutdräkt. Vid bedömandet av möjligheten att genom
inrättandet av ett särskilt resningorgan åstadkomma en snabbare behandling
av resningsansökningar må för övrigt framhållas att högsta domstolen
enligt nu gällande regler har möjlighet att, om resning beviljas i tvistemål
eller i brottmål till den tilltalades förmån och saken finnes uppenbar,
omedelbart ändra domen. I nu nämnda fall erfordras således ej för att
åstadkomma rättelse omgången över den domstol, som sist dömt i målet.
Huruvida åt ett särskilt resningsorgan skulle kunna beredas samma befogenhet
torde vara beroende av detta organs sammansättning.

Reglerna om de förutsättningar, som fordras för att erhålla resning i ett
laga kraftvunnet domstolsavgörande, äro restriktiva och vila utan tvivel på
tanken att ett dylikt avgörande icke utan synnerligen viktiga skäl och endast
på förutsättningar, som noggrant angivas i lag, får rivas upp för ny
prövning. Tillämpningen av dessa regler är juridiskt sett mycket svår och
kräver ett säkert omdöme. Det är här fråga om ett rent juridiskt bedömande
och icke om något allmänt skälighetsbedömande. Ur dessa synpunkter
torde det därför ligga helt i linje med grunderna för vårt rättsväsen, att
endast högsta domstolen, vårt främsta rättsskipande organ, äger, såvitt nu
är i fråga, återbryta ett laga kraftvunnet avgörande.

Uppenbarligen måste det därför fordras mycket starka skäl för att en
överflyttning av beslutanderätten från högsta domstolen till ett annat organ
skall ifrågakomma. Sådana skäl ha motionärerna — i belysning av vad ovan
anförts — enligt utskottets mening icke kunnat framlägga.

Det i motionerna I: 319 och II: 409 föreslagna resningsorganets sammansättning
giver dessutom anledning till vissa särskilda betänkligheter genom
den på nytt framförda tanken på lekmäns medverkan. Beträffande detta
spörsmål kan hänvisas till del uttalande ett sammansatt konstitutions- och
första lagutskott gjorde i frågan vid 1955 års riksdag. De skäl som då anfördes
mot lekmäns deltagande i ett särskilt resningsorgan finner utskottet
alltjämt bärande.

Vad angår spörsmålet om förfarandet vid handläggning av resningsärenden
vill utskottet till en början understryka, att del här icke är fråga om

16 Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1 år 1957

någon ordinär process innefattande en prövning i sak utan att det allenast
gäller en prövning, huruvida i lag angivna förutsättningar för resning föreligga
eller ej.

I rättegångsbalken användes begreppet »handläggning» såsom gemensam
beteckning för den processuella verksamheten. En särskild form av handläggning
är »förhandling». En grundläggande principiell skillnad föreligger
mellan den processuella verksamheten — speciellt med avseende på parternas
förhållanden — som förekommer vid en förhandling och övrig handläggning.
I rättegångsbalkens mening förutsättes för förhandling ett å viss
tid och plats hållet domstolssammanträde, vid vilket parter och andra äga
vara tillstädes och utöva processuell verksamhet. I övrigt sker vid domstolarna
handläggningen utan att part eller annan äger vara närvarande. Allenast
vid förhandling komma i princip de grundsatser om rättegångens muntlighet,
koncentration och omedelbarhet, som vår nya rättegångsordning bygger
på, till användning. Nu nämnda grundsatser ha vunnit tillämpning å
processen i underrätt och jämväl i väsentliga delar satt sin prägel på överrältsförfarandet.
De ha dock icke kunnat genomföras fullt ut i vad angår
rättegången i överrätt. Sålunda äger såväl hovrätt som högsta domstolen i
en del fall avgöra mål och ärenden efter ett rent skriftligt förfarande, d. v. s.
på handlingarna. Detta gäller bl. a. om jorddelningsmål och utsökningsmål
men kan under vissa förutsättningar förekomma även i vanliga tvistemål
och brottmål. I enahanda ordning behandlar högsta domstolen ansökningar
om prövningstillstånd. Även resningsansökningar avgöras efter ett skriftligt
förfarande.

Vad förfaringssättet vid prövning av resningsansökan beträffar vill utskottet
framhålla att denna prövning försiggår i huvudsakligen samma former som
före processreformen. Detta innebär att grundsatserna om offentlighet och
inuntlighet härvidlag icke vunnit insteg. I den del som kritiken mot förfaringssättet
vid prövning av resningsansökan riktar sig häremot, förtjänar
den enligt utskottets mening att beaktas redan av rent principiella skäl.
När offentlighet och muntlighet infördes i det vanliga rättegångsförfarandet,
skedde detta i tro att rättssäkerheten därmed skulle stärkas. Det måste
därför te sig naturligt att samma synpunkter hävdas när det gäller ett sådant
för rättssäkerheten så oundgängligt och av allmänheten så uppmärksammat
rättsmedel som resning.

I första hand bör härvid principen om offentlighet uppmärksammas. Som
det framgår av utskottets redogörelse här ovan sker föredragningen av resningsärenden
i högsta domstolen med ledning av minnesanteckningar, den
s. k. föredragningspromemorian, som utarbetas av vederbörande revisionssekreterare.
Denna promemoria är ej att betrakta som sådana minnesanteckningar,
om vilka tryckfrihetsförordningen talar och vilka efteråt ej behöva
utlämnas. Promemorian utgör i stället en ordnad och fullständig redogörelse
för vad ansökan och övriga handlingar (vilka äro offentliga) innehålla
av betydelse för prövningen av resningsansökan. Före föredragningen
i högsta domstolen åligger det revisionssekreteraren att till envar av dom -

Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1 år 1957 17

stolens ledamöter avlämna övertryck av upprättat förslag till rubrik till
Kungl. Maj :ts beslut. Detta övertryck ingår som bilaga i föredragningspromemorian
och å detsamma antecknas i förekommande fall rättsfall och litteraturhänvisningar.
Promemorian betraktas också som en sådan handling
i ärendet, vilken enligt tryckfrihetsförordningen skall införlivas i akten och
efter beslutet göras tillgänglig för allmänheten. Utskottet kan knappast finna
något tryckfrihetsrättsligt hinder mot att denna promemoria, med hänsyn
till sin genomarbetade karaktär och sin faktiska betydelse för handläggningen
av resningsansökan, betraktas som en inom nedre justitierevisionen
upprättad handling, vilken genom att vara upprättad blir offentlig;
under utskottets förhandlingar har det upplysts att liknande revisionssekreterarepromemorior,
som användas vid föredragning av ansökningar om
prövningstillstånd, före föredragningen kunnat utlånas till myndighet, som
haft att avgiva yttrande i målet. Åtgärden har närmast vidtagits i syfte att
underlätta myndighetens arbete. Vidare har det i undantagsfall förekommit
att, sedan prövningstillstånd meddelats, föredragningspromemorian utlämnats
till parterna som hjälp vid förberedelsen till kommande huvudförhandling.
Det torde blott erfordras en ändring i gällande arbetsordning för
nedre justitierevisionen för att promemoriorna skola i förväg få delges i
vart fall parterna. För att handläggningen av resningsansökan icke över
hövan skall behöva fördröjas torde det i dylikt fall vara tillräckligt att viss
kortare tid utsättes då eventuella erinringar mot promemorian skola ha ingetts.

Enligt utskottets mening skulle mycket vara vunnet redan genom en anordning,
enligt vilken föredragningspromemoriorna på angivet sätt i förväg
kommunicerades med parterna. Även om promemoriorna av revisionssekreterarna
utarbetas med all omsorg och strävan till objektivitet, kan möjligheten
av missförstånd eller ofullständighet aldrig uteslutas. Och för den som
begär resning lika väl som för dennes motpart — vare sig denne är allmän
åklagare å samhällets vägnar eller en enskild •— kan det vara både en hjärtesak
och ett rättmätigt intresse att vinna säkerhet för att hans huvudsynpunkter
komma tydligt och prononcerat till utryck i promemorian. Även för
högsta domstolen måste det vara av stort intresse att promemorian ger från
början en så klarläggande och tillförlitlig bild av ärendet som möjligt, och
det torde icke vara verklighetsfrämmande att föreställa sig fall, då kommunikation
med parterna efter föredragningen härigenom kan onödiggöras.

Utskottet vill ytterligare framhålla att lagen om inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar (§ 39) ger uttryck åt den för svenskt
rättsväsende fundamentala principen att part må äga rätt att ta del av alla
handlingar i rättegång. Följdriktigheten talar för att här berörda promemorior
ej undantagas. Den omständigheten att resningsansökningar understundom
inges av personer, som äro sinnessjuka eller evident måste hänföras
till notoriska kverulanter, bör icke få bli till förfång för andra rättssökande
och utgöra hinder för offentlighetsprincipens tillämpning även när det gäller
resning.

2 Itihang till riksdagens protokoll 19">7. 5 samt. 3 avd. År 7

18 Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1 år 1957

Det har vidare på sina håll ansetts vara en brist hos resningsinstitutet att
någon form av muntlighet ej tillätes vid föredragningen av promemorian inför
högsta domstolen. Sökanden och hans motpart ha sålunda ingen möjlighet
att i samband med föredragningen göra de erinringar, tillägg eller
förtydliganden som må finnas erforderliga. Fördenskull har den tanken
framkommit att parterna exempelvis skulle kunna erhålla rätt att vid eller
efter föredragningen göra sådana kompletteringar, som de bedömde som
relevanta. Även högsta domstolens ledamöter skulle härigenom beredas
möjlighet alt — om de så finna erforderligt — fullständiga utredningen
genom omedelbara utfrågningar av eller förhör med parterna. Vidare må
i detta sammanhang framhållas, att vederbörande revisionssekreterare vid
föredragningen är skyldig att på anmaning uttala sin mening i resningsärendet.
Det kan vara av intresse för parterna att ta del av denna mening
och erhålla tillfälle att komma med bemötanden.

Utskottet är medvetet om att vad som här ifrågasättes är ett införande
av ett för Sverige men ej för vissa främmande länder nytt processuellt förfarande.
Utskottet kan ej i detalj uttala sig om hur ett sådant förfarande
skulle kunna utformas eller till vilka konsekvenser i olika hänseenden som
det skulle kunna leda. Om endast parter och ombud skola tillåtas närvara
eller om föredragningen skall ske inför offentligheten är sålunda ett av de
många problem, varom man ej utan grundliga överväganden kan hysa någon
bestämd uppfattning. Med den principiella uppfattningen om vikten av
muntlighet, som utskottet här ovan givit till känna, vore det av värde, om
även frågan om möjligheten att i någon form införa ett muntligt förfarande
vid själva föredragningen kunde övervägas och därvid förutsättningslöst
prövas.

Mot vad utskottet ovan anfört kan det invändas att samma behov av offentlighet
och eventuellt muntlighet kräves i fråga om åtskilliga andra avgöranden
då högsta domstolen dömer uteslutande på handlingar. Främst i åtanke kommer
härvid förfarandet vid avgörandet av ansökningar om prövningstillstånd
där det gäller frågan om rätt till fullföljd av mål till högsta domstolen.
Utskottet vill emellertid framhålla, att rättssäkerhetsintresset ansetts
bättre tillgodosett vid sistnämnda förfarande därigenom att för rätt till ändringsdispens
är tillräckligt med att en enda av högsta domstolens vid avgörandet
tjänstgörande tre ledamöter röstar härför, medan för resning fordras
en majoritet, d. v. s. tre röster av fem.

Med hänsyn härtill och till resningsinstitutets speciella karaktär torde
inga principiella betänkligheter kunna anföras mot att förfarandet vid handläggning
av resningsansökningar upptages till särskild utredning.

Utskottets ståndpunktstagande till de i förevarande motioner framställda
förslagen kan alltså sammanfattas sålunda, att utskottet å ena sidan tar
avstånd från tanken på en överflyttning av beslutanderätten i resningsärenden
från högsta domstolen till ett annat organ men å andra sidan anser
sig böra förorda en utredning av frågan om förfarandet vid handläggning
av resningsärenden i högsta domstolen.

Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1 år 1957 19

Utskottet får därför hemställa,

att riksdagen, med avslag å motionerna I: 319 och II: 409 i
vad desamma tilldelats sammansatt konstitutions- och första
lagutskott för behandling, måtte i anledning av motionerna
I: 318 och II: 405 i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om
utredning och förslag syftande till att föredragningspromemoriorna
vid behandling i högsta domstolen av resningsansökningar
göras offentliga redan före ärendenas föredragning
och att part beredes tillfälle att inkomma med erinringar
mot promemoriorna samt i samband härmed om utredning
av frågan om möjligheten till ett muntligt förfarande under
medverkan av part vid föredragningen av resningsansökningar
inför högsta domstolen.

Stockholm den 26 april 1957

På sammansatt konstitutions- och första lagutskotts vägnar:

OLOV RYLANDER

Närvarande:

från konstitutionsutskottet: herrar Damström, Ollén, Håstad*, Spångberg,
Swedberg, Jonsson i Haverö, Carl Albert Anderson och Torsten Andersson*;
samt

från första lagutskottet: herrar Rylander, Branting, Lodenius, fru Gärde
Widemar, herrar Landgren, Skoglund i Umeå* och Gezelius.

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservation

av herrar Rylander, Damström, Jonsson i Haverö, Torsten Andersson,
Landgren, Skoglund i Umeå och Gezelius, vilka ansett, att utskottets utlåtande
bort ha följande lydelse:

Konungens urgamla rätt — — — (lika med utskottet)--• —• (s. 16).

Även resningsansökningar avgöras efter ett skriftligt förfarande.

Ansökan om resning föredrages inför högsta domstolen av en revisionssekreterare.
Av arbetsordningen för nedre justitierevisionen framgår att
denna föredragning skall ske med ledning av minnesanteckningar — den
s. k. föredragningspromemorian. Promemorian skall innefatta en ordnad och
fullständig redogörelse för vad handlingarna innehålla av betydelse för
högsta domstolens beslut i ärendet. Dock kan det fullständiga återgivandet

20 Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1 år 1957

av materialet enligt högsta domstolens anvisningar ersättas av hänvisningar
till akten. I föredragningsproinemorian intages, enligt vad utskottet inhämtat,
med ia undantag allt vad sökanden andrager i sina inlagor till högsta
domstolen. Undantagen betingas av att det kan förekomma långa och onödiga
upprepningar och att det finns ett icke obetydligt antal människor som
inger resningsansökningar av så oordnat och förvirrat innehåll att de helt
enkelt icke kunna förstås om de återges in extenso utan måste helt eller delvis
refereras. Vid föredragningen uppläses fördragningspromemorian regelmässigt
i sin helhet. Vissa undantag härifrån kunna dock förekomma. Högsta
domstolen kan efter att ha fått en orientering och läst domen samt vad
sökanden anfört i sina inlagor finna det stå utom varje tvivel att resningsskäl
ej föreligga. Om revisionssekreteraren i sådana fall meddelar, att enligt
hans uppfattning en genomgång av materialet i dess helhet icke kan
föranleda ett annat bedömande, blir det icke någon ytterligare föredragning.
Vidare kan det inträffa, att något avsnitt av den redogörelse för målet
promemorian innehåller endast blir refererat av den anledningen att
högsta domstolen finner närmare utveckling därav icke kunna inverka på
resningsfrågans avgörande. Nu angivna system bygger på att revisionssekreterarna
äro högt kvalificerade domare, som äro ansvariga för att allt som
kan vara av betydelse blir framlagt. Därutöver finns emellertid den garantien,
att en av de i avgörandet deltagande ledamöterna är skyldig att i original
granska de handlingar som sökanden ingivit till högsta domstolen.
Det torde därför få anses uteslutet, att vad sökanden åberopat till stöd för
sin ansökan undgår högsta domstolens uppmärksamhet. Kontrollen är
emellertid icke begränsad härtill. I de allra flesta fall torde ett eller flera
justitieråd läsa promemorian och i många fall läser det justitieråd, som
granskar de av sökanden åberopade handlingarna, även handlingarna i övrigt
helt eller delvis. Ännu vidsträcktare kontrolläsning kan förekomma.

Om resningsansökningen efter föredragningen icke avslås såsom ogrundad,
infordras förklaring av motparten. Högsta domstolen kan även förordna
om ytterligare skriftväxling. Ej sällan förekommer vidare, att högsta
domstolen införskaffar sakkunnigutlåtanden, i regel från statliga myndigheter,
i resningsärenden. När skriftväxlingen är avslutad, kompletterar revisionssekreteraren
promemorian i erforderlig omfattning, varefter ärendet
föredrages ånyo inför samma eller andra ledamöter. I detta sammanhang kan
nämnas att högsta domstolen, om så finnes erforderligt för utredningen,
äger rätt att hålla offentligt förhör med parterna eller annan. Förhör med
vittnen eller sakkunniga eller förebringande av annan bevisning i resningsärenden
kan vidare enligt högsta domstolens förordnande ske vid annan
domstol. Enligt inhämtade upplysningar torde dock högsta domstolen i resningsärende
aldrig ha tagit initiativ till någon nu nämnd åtgärd i vidare
män än att högsta domstolen i en del fall remitterat en tilltalads skrift till
riksåklagarämbetet, som med anledning av remissen låtit verkställa utredning
angående något i skriften gjort påstående. Högsta domstolens praxis
härutinnan torde bl. a. sammanhänga med det förhållandet att högsta dom -

Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr J år 1957 21

stolen — enligt vad som upplysts — utan vittnesförhör godtager ett av
sökanden åberopat vittnesintvg, som enligt sitt sakliga innehåll ger skäl för
resning.

I stort sett torde det nuvarande förfaringssättet vid prövning av resningsansökningar
vara tillfredsställande och innebära en betryggande kontroll
för en uttömmande och sakligt riktig behandling av resningsärenden.
Att beträffande nu avsedd handläggning införa förhandlingsprincipen torde
möta såväl principiella som praktiska betänkligheter. Resningsärendena utgöra
nämligen såsom ovan framhållits allenast en ringa del av de mål och
ärenden som avgöras på handlingarna. Spörsmålet om och i vilken omfattning
det skriftliga förfarande, som nu förekommer vid måls och ärendens
avgörande, bör ändras är därför av stor principiell räckvidd och en utredning
härom kan icke inskränkas till att avse allenast ett mycket begränsat
område av domstolarnas befogenhet att fatta avgöranden på handlingarna.
Vid en tillämpning av förhandlingsprincipen på förfarandet vid prövning
av resningsansökningar kan det vidare ej förväntas, att sökanden i allo kan
begränsa sin framställning till det som ur resningssynpunkter har Televans.
Härtill kommer att det knappast kan tänkas att beträffande resningsansökningar
genomföra förhandlingsprincipen utan en förprövning av det slag,
som nu äger rum för avgörande av frågan, om ansökningen hör kommuniceras
med motparten. Det förekommer nämligen åtskilliga resningsansökningar,
vilka äro mycket svagt grundade eller vilka allenast upprepa
skäl, som tidigare prövats och befunnits icke motivera resning. Att i sådana
fall föranstalta om muntlig förhandling skulle innebära en misshushållning
med högsta domstolens arbetskraft och dessutom föranleda i många
fall avsevärda kostnader för såväl resningssökandens motpart som honom
själv. Även om den tappande parten i ett resningsärende kan förpliktas ersätta
motpartens kostnader i ärendet är det i många fall i praktiken icke
möjligt att få sådan kostnad gottgjord.

Inom utskottet har framförts tanken på ett begränsat genomförande av
muntlighetsprincipen vid handläggning av resningsansökningar. Föredragningen
skulle enligt detta alternativ vara offentlig. Sökanden och hans motpart
skulle beredas tillfälle att närvara och därvid äga rätt att i samband
med föredragningen göra de erinringar, tillägg och förtydliganden som de
bedömde relevanta och funne erforderliga. Parterna skulle även därigenom
erhålla möjlighet att få kännedom om de svar och upplysningar vederbörande
revisionssekreterare lämnar på domstolsledamöternas frågor. Denna
begränsade muntlighet skulle närmast syfta till att bereda parterna insyn
vid föredragningen och kunde ej ha någon nämnvärd betydelse för erforderlig
utredning av ärendet. I nära samband med nu berörda spörsmål
står frågan huruvida parterna i annan form skulle kunna beredas tillfälle
att före resningsärendets avgörande få ta del av föredragningspromemorian.
Av den ovan lämnade redogörelsen framgår att en föredragningspromemoria
på grund av stadgandet i 21 § arbetsordningen för nedre justiticrevisionen
efl.er föredragningen är afl anse som domstolens ickc-offentliga

22 Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1 år 1957

handling och att prommeorian först efter det att ärendet slutbehandlats är
att betrakta som allmän handling. Promemorian skulle emellertid kunna
på ett tidigare stadium få karaktären av allmän handling genom vidtagandet
av erforderliga ändringar i gällande rättsregler. Härigenom skulle möjlighet
kunna skapas att i rättegångsbalkens regler om förfarandet vid prövning
av resningsärenden införa föreskrift om att promemorian som ett led
i resningsärendets beredande skulle delgivas parterna och om att parterna
skulle äga rätt att inom viss tid efter delgivningen få inkomma med det
yttrande promemorian kunde föranleda till.

Vid bedömandet av behovet och angelägenheten av nu antydda reformer
vill utskottet understryka, att föredragningspromemorian endast skall innehålla
en ordnad och fullständig redogörelse för vad handlingarna innehålla
av betydelse för ärendets avgörande, att dessa handlingar äro tillgängliga
för parterna och att revisionssekreteraren vid utarbetandet av promemorian
handlar under ämbetsmannaansvar. Därutöver kan framhållas
den kontroll som enligt ovan förekommer från högsta domstolens sida.

Det är uppenbart, att domstolar liksom andra myndigheter ha behov av
att som hjälpmedel för sitt bedömande av mål och ärenden upprätta arbetspromemorior
och sammanställningar. Sådana handlingar äro enligt sakens
natur interna hjälpmedel och det kan icke anses påkallat, att parter eller
andra utomstående få tillfälle att taga del därav, i allt fall icke före målets
eller ärendets avgörande. Den här ifrågavarande revisionssekreterarepromemorian
är i princip att betrakta som ett hjälpmedel av dylikt slag. Det torde
därför knappast finnas något sakligt berättigat intresse för sökanden
i ett resningsärende att erhålla rätt att i någon form granska föredragningspromemorian
och framställa anmärkningar mot densamma. Däremot kan
ett sådant intresse möjligen vara betingat av psykologiska hänsyn. Detta
gäller emellertid icke blott behandlingen av resningsärenden utan även behandlingen
av andra mål och ärenden, som avgöras på handlingarna. Emellertid
är -— såsom ovan framhållits — spörsmålet om en parts befogenhet
att före ett ärendes avgörande taga del av inom en domstol eller av en myndighet
upprättad föredragningspromemoria icke begränsat till handläggning
av resningsärenden utan har intimt samband med förfarandet vid den stora
mängd betydelsefulla avgöranden som därutöver träffas på handlingarna.
En utredning i angivet hänseende måste därför få en vidare omfattning än
som åsyftas i motionerna I: 318 och II: 405 och kan ej anses ligga inom ramen
för ifrågavarande motioner.

Under hänvisning till det ovan anförda får utskottet avstyrka en utredning
i motionernas syfte. Utskottet hemställer alltså,

att förevarande motioner

1) I: 318 och II: 405 samt

2) 1:319 och 11:409, i vad desamma tilldelats sammansatt
konstitutions- och första lagutskott för behandling,

icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Sammansatl konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1 år 1957 23

Särskilt yttrande

av herrar Ollén, Spångberg, Swedberg, Carl Albert Anderson, Branting
och Lodenius, vilka anfört: Spörsmålen om den prövande instansens sammansättning
vid handläggning av resningsansökningar och om den processuellt
lämpligaste gestaltningen av den prövning, sådana ärenden underkastas,
äga samband, emedan en allsidig förutsättningslös utredning därav borde
kunna undanröja den kritik och den osäkerhet, som präglat den länge förda
debatten om högsta domstolens arbetsformer. I motionerna I: 318 och II:
405, som i huvudsak ansluta till de tankegångar, vilka kommit till uttryck
dels i reservation av herrar Ollén, Swedberg och Carl Albert Anderson till
sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande (nr 1) vid 1956
års riksdag i anledning av väckta motioner om inrättande av en särskild
rättsnämnd för resningsfrågor, dels ock i särskilt yttrande till ifrågavarande
utlåtande av herr Branting, har på angivna skäl understrukits angelägenheten
av en dylik utredning.

Till frågan om utredning av beslutanderätten i resningsärenden äro vi av
samma uppfattning, som kommit till uttryck i nämnda motioner. Så länge
skälen mot en förutsättningslös utredning av den prövande instansens sammansättning
icke äro starkare än dem som hittills förebragts, torde på många
håll allt framgent kvarstå olust över en ordning som bl. a. medför, att högsta
domstolen i egenskap av resningsorgan även har att pröva ansökningar angående
mål, i vilka den själv tidigare avkunnat dom.

En reform, som komrne att begränsa sig till det processuella förfarandet
vid resningsärenden i syfte att låta principerna om offentlighet och muntlighet
där vinna insteg, är emellertid även den av stort värde, enär högsta
domstolens arbete därigenom skulle i nu angivet avseende bringas i närmare
överensstämmelse med principerna för rättegångsordningen i övrigt. Utan
att frånträda vår rent principiella uppfattning giva vi därför vårt stöd åt
utskottets positiva förslag om utredning av förfarandet vid handläggning av
resningsansökningar.