Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1 år 1956 1
Utlåtande 1956:Kul1u1
Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1 år 1956 1
Nr 1
Utlåtande i anledning av väckta motioner om inrättande av en särskild
rättsnämnd för resningsfrdgor.
I de likalydande motionerna nr 331 i första kammaren av herr Carl Albert
Anderson in. fl. och nr 267 i andra kammaren av herr Edberg m. fl. samt
i motionen nr 287 i andra kammaren av herr Larsson i Hedenäset hemstäiles,
att riksdagen måtte i skrivelse till Ivungl. Maj :t hemställa om skyndsam
utredning rörande inrättandet av »en från de reguljära domstolarna
fristående särskild rättsnämnd för resningsfrågor».
Motionerna ha hänvisats till första lagutskottet. Enligt överenskommelse
mellan konstitutionsutskottet och första lagutskottet ha motionerna hänskjutits
till sammansatt konstitutions- och första lagutskott.
Beträffande motiveringarna får utskottet hänvisa till motionerna.
Gällande rätt
I § 19 regeringsformen stadgas bl. a., att det tillkommer högsta domstolen
att avgöra »ansökningar, att Konungen må bryta dom åter, som vunnit laga
kraft» (resningsansökningar), dock att regeringsrätten har att avgöra sådana
ansökningar i mål av beskaffenhet att kunna tillhöra dess eller kammarrättens
slutliga prövning. — Regeringsrätten såsom resningsorgan behandlas
icke i motionerna. — Av § 22 regeringsformen framgår, att högsta
domstolen vid behandling av resningsansökningar regelmässigt skall bestå
av minst fem och högst sju justitieråd (motsvarande en avdelning av domstolen).
Jämlikt 7 § lagen den 20 december 1946 om högsta domstolens
sammansättning och tjänstgöring må, då avdelning av högsta domstolen
behandlar ansökan om resning i något av högsta domstolen avgjort mål
eller ärende, ledamot, som deltagit i det tidigare avgörandet, ej tjänstgöra
på avdelningen, om domfört antal ledamöter ändå är att tillgå inom domstolen.
Bestämmelser om förutsättningarna för resning och behandlingen av resningsansökningar
finnas i de tio första paragraferna i 58 kap. rättegångsbalken.
Enligt 1 § nämnda kapitel må i tvistemål resning till förmän för
någon av parterna beviljas 1. om ledamot av rätten eller där anställd tjänsteman
eller omhud eller ställföreträdare med avseende å målet gjort sig
1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 5 samt. 3 avd. Nr 1
2 Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr i år 1956
skyldig till brottsligt förfarande eller 2. om skriftlig handling, som åberopats
till bevis, varit falsk, eller om part, som hörts under sanningsförsäkran,
eller vittne, sakkunnig eller tolk avgivit falsk utsaga, dock endast under
förutsättning att det brottsliga förfarandet respektive handlingen eller utsagan
kan antagas ha inverkat på målets utgång. Resning i tvistemål kan
därjämte jämlikt ifrågavarande paragraf beviljas 3. om omständighet eller
bevis, som ej tidigare förebragts, åberopas och dess förebringande sannolikt
skulle ha lett till annan utgång samt under förutsättning tillika att
parten gör sannolikt, att han icke vid den rätt, som meddelat domen, eller
genom fullföljd från denna kunnat åberopa omständigheten eller beviset
eller han eljest haft giltig ursäkt att ej göra detta. Slutligen må resning i
tvistemål beviljas 4. om rättstillämpning, som ligger till grund för domen,
uppenbart strider mot lag.
Jämlikt 2 § må resning i brottmål till förmån för den tilltalade beviljas
1. om ledamot av rätten eller där anställd tjänsteman, åklagaren eller ombud,
ställföreträdare eller försvarare med avseende å målet gjoid sig skyldig
till brottsligt förfarande eller 2. om skriftlig handling, som åberopats till
bevis, varit falsk eller om vittne, sakkunnig eller tolk avgivit falsk utsaga,
dock endast under förutsättning att det brottsliga förfarandet respektive
handlingen eller utsagan kan antagas ha inverkat på målets utgång. Därjämte
må jämlikt samma paragraf resning i brottmål till förmån för den
tilltalade beviljas 3. om omständighet eller bevis, som ej tidigare förebragts,
åberopas och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade
frikänts eller brottet hänförts under mildare straffbestämmelse än
den som tillämpats eller ock med hänsyn till vad sålunda åberopas och i
övrigt förekommer synnerliga skäl äro, att frågan, huruvida den tilltalade
förövat det brott, för vilket han dömts, prövas ånyo, eller 4. om rättstillämpning,
som ligger till grund för domen, uppenbart strider mot lag.
I 3 § behandlas förutsättningarna för resning i brottmål till men för den
tilltalade. Resning må beviljas 1. om sådant förhållande, som avses i 2 §
under 1. eller 2., förelegat och detta kan antagas ha medverkat till att den
tilltalade frikänts eller brottet hänförts under väsentligt mildare straffbestämmelse
än den som bort tillämpas eller 2. om å brottet kan följa straffarbete
samt omständighet eller bevis, som ej tidigare förebragts, åberopas
och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till alt den tilltalade dömts
för brottet eller detta hänförts under väsentligt strängare straffbestämmelse
än den som tillämpats samt under förutsättning tillika att parten
gör sannolikt, att han icke vid den rätt, som meddelat domen, eller genom
fullföljd från denna kunnat åberopa omständigheten eller beviset eller han
eljest haft giltig ursäkt att ej göra detta.
Ansökan om resning skall göras skriftligen hos högsta domstolen. Sådan
ansökan i tvistemål på grund av annat förhållande än att rättstillämpning,
Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1 år 1956 3
som ligger till grund för domen, uppenbart strider mot lag och ansökan i
brottmål till men för den tilltalade skall göras inom ett år efter det att
sökanden erhöll kännedom om det förhållande, varå ansökan grundas, dock
att, därest annans brottsliga gärning åberopas som grund för ansökan,
nämnda tid må räknas från det dom däröver vann laga kraft. Resning i
tvistemål på grund av att rättstillämpning, som ligger till grund för domen,
förmenas uppenbart strida mot lag skall sökas inom sex månader efter
det atc domen vann laga kraft (4 §). I 5 § finnas bestämmelser om vilka
uppgifter resningsansökan skall innehålla, (i § innehåller stadganden om
förberedande åtgärder med resningsansökan. Jämlikt 7 § skall högsta domstolen,
om resning beviljas, förordna, att målet skall ånyo upptagas av den
rätt, som sist dömt i målet, dock att högsta domstolen äger att, då resning
beviljas i tvistemål eller i brottmål till den tilltalades förmån och saken
finnes uppenbar, omedelbart ändra domen. Paragrafen innehåller vidare
stadganden om påföljd för parts utevaro vid den förnyade förhandlingen
i målet. I 8 § finnas bestämmelser angående rättegångskostnadsfrågor vid
resning. 9 och 10 §§ slutligen innehålla vissa stadganden för vilka redogörelse
i detta sammanhang icke torde erfordras.
Historik
Genom ovan nämnda stadganden om resning i rättegångsbalken, som
trädde i kraft den 1 januari 1948, upphävdes den dessförinnan gällande
lagen den 22 juni 1939 om särskilda rättsmedel. Denna lags bestämmelser
upptogos emellertid väsentligen oförändrade i 58 kap. rättegångsbalken.
Före 1939 års lag funnos bestämmelser om resning i 31 kap. gamla rättegångsbalken.
Enligt kapitlets första paragraf hade »allenast Konungen»
rätt att »bryta dom åter, som vunnit laga kraft». Detta stadgande korresponderade
med bestämmelsen i § 18 regeringsformen, att högsta domstolen
skulle avgöra resningsansökningar utom i vissa fall, varom här icke är
fråga. Högsta domstolens behörighet att avgöra förevarande resningsansökningar
fanns angiven i § 18 redan i regeringsformens ursprungliga lydelse.
Genom grundlagsändring 1949 överflyttades stadgandet därom till § 19. —-Vad angår förutsättningarna för resning enligt gamla rättegångsbalken så
voro dessa mera begränsade än vad numera är fallet. I 31 kap. 3 § angavs
såsom resningsgrund, alt någon funnit nya skäl och menade att dom, som
vunnit laga kraft, därmed kunde hävas. Uttrycket »skäl» hade i praxis
uppfattats såsom åsyftande faktiska omständigheter eller bevis av betydelse
i målet. Fordran på alt skälet skulle vara nytt innebar, alt det icke åberopats
i målet samt alt det icke varit känt för sökanden, när målet handlades,
eller att han då icke insett eller bort inse dess betydelse för avgörandet.
Den omständigheten att en rättsgrund åberopades, som icke tidigare
4 Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1 år 1956
anförts i målet, ansågs icke kunna utgöra anledning till resning. Oriktig
lagtolkning eller rättstillämpning torde icke i något fall ha ansetts såsom
resningsskäl.
I frågan om vilken myndighet som borde tilläggas behörighet att pröva
ansökningar om resning anförde processkommissionen i sitt år 1926 avgivna
betänkande angående rättegångsväsendets ombildning (ett av förarbetena
till nya rättegångsbalken) i huvudsak följande: Rätten att besluta
huruvida resning finge äga rum vore allestädes överlämnad åt domstol.
Enligt vissa länders lagar beviljades resning av högsta instansen, medan
andra läte resningsfrågor avgöras av den domstol, mot vilkens dom resning
söktes, eller ock av den domstol som i första instans prövat målet. Kommissionen
hade haft under övervägande att föreslå, att den domstol som senast
dömt i målet borde vara behörig myndighet i fråga om resning. Härför
talade att, därest fråga om resning väcktes inom en ej alltför lång tid
efter målets handläggning, domstolens ledamöter kunde äga en på egen
erfarenhet grundad kännedom om målet, som en högre instans ej besutte.
Värdet av denna synpunkt borde dock ej skattas alltför högt, enär ej sällan
en relativt lång tid kunde förflyta mellan domen och resningsfrågans prövning.
Den i svensk rätt gällande regeln, att rätten att avgöra resningsfrågor
tillkomme högsta domstolen, vilade säkerligen på insikten om angelägenheten
av att den laga kraft vunna domen hölles vid makt. I särskilt hög
grad gjorde sig vid resningsinstitutets handhavande betydelsen av en enhetlig
rättstillämpning gällande. Ur denna synpunkt måste företräde givas åt
den dåvarande anordningen med högsta domstolen såsom behörig myndighet
för prövning av resningsfrågor.
I en av tillkallade sakkunniga (professorn Å. Hassler och advokaten G.
Stjernstedt) utarbetad promemoria den 19 december 1935 föreslogs ett
tillägg till resningsstadgandet i 31 kap. 3 § rättegångsbalken, innebärande
skyldighet för justitiekanslern, justitieombudsmannen eller militieombudsmannen
att i vissa fall på begäran av för brott sakfälld person göra ansökan
om resning till dennes förmån, varefter Konungen, när skäl därtill vore,
ägde återbryta domen. Beträffande spörsmålet om vilken myndighet som
borde pröva sådan ansökan anförde de sakkunniga, att det icke syntes föreligga
anledning att tillägga annan myndighet än högsta domstolen befogenhet
att besluta om återbrytande i de särskilda fall, då sådant skulle förekomma
på annan grund än gällande lagstiftning stadgade. Tvärtom torde
icke hos någon annan vare sig judiciell eller administrativ myndighet kunna
antagas föreligga de förutsättningar för ett vidsynt och samvetsgrant bedömande
av frågor rörande extraordinärt återbrytande, vilka förefunnes
hos högsta domstolen. Det skulle näppeligen heller vara möjligt att skapa
en särskild, utanför den dåvarande organisationen stående instans, som
kunde anses mera kvalificerad därtill. Inrättandet av en dylik instans skulle
Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1 år 1956 5
för övrigt icke vara utan betänkligheter med hänsyn till den verkan detta
kunde få på domstolarnas ställning i den allmänna opinionen. Den misstanke
som på vissa håll yppats, att högsta domstolen skulle vara mindre
benägen att bevilja återbrytande för att icke rubba auktoriteten hos dess
egna och möjligen också andra instansers avgöranden, torde sakna berättigande.
Om högsta domstolen dittills måhända synts en eller annan
kritiker följa en alltför restriktiv praxis i fråga om att bevilja återbrytande,
hade detta utan tvivel berott på att högsta domstolen icke med stöd av
gällande lag kunnat gå längre. Anledning torde ej finnas alt antaga annat
än att högsta domstolen, därest möjligheten att bevilja återbrytande vidgades,
komme att utnyttja denna möjlighet i den utsträckning lagstiftaren
avsett. — Promemorian överlämnades till processlagberedningen.
Vid 1935 års riksdag framställde herr Lundstedt en interpellation till
chefen för justitiedepartementet, varvid han med åberopande av visst angivet
rättsfall bl. a. frågade, om regeringen hade möjlighet att genom tillsättande
av en undersökningskommission eller på annat sätt giva upprättelse
åt en oskyldigt dömd, samt ifrågasatte, om icke utöver resningsinstitutet
ett »extraordinärt remedium» borde finnas till skydd för den enskilde mot
sådana domar som den berörda. — Interpellationen besvarades icke.
I en motion (II: 98) av herr Lundstedt vid 1937 års riksdag föreslogs
dels viss utvidgning av möjligheterna att erhålla resning och dels inrättande
av en särskild nämnd för att granska resningsansökningar. I sistnämnda
hänseende framhöll motionären, att det för allmänheten framstode
såsom en betänklig brist, att högsta domstolen, vars dom vanligen avsåges
med en resningsansökan, skulle ha att avgöra, om den eventuellt felat i sin
rättsskipning. Motionären förklarade sig dock icke vilja föreslå, att en
särskild instans skulle avgöra resningsfrågorna. Ur alla synpunkter lämpligt
vore emellertid — enligt motionären •—• att skapa ett förberedande
resningsorgan, som i viss mån skulle bli en motvikt mot högsta domstolen
och som genom att instämma i en resningsansökan skulle giva denna särskild
tyngd. Nämnda organ borde lämpligen bestå av fem av Konungen för
viss tid utanför den egentliga ämbetsmannavärlden utsedda personer, exempelvis
tre jurister och två lekmän. Juristerna borde hämtas från de juridiska
fakulteterna och advokatsamfundet. Professor, som vore ledamot av
nämnden, skulle företräda privaträtt, straffrätt eller processrätt. I fall då
det sålunda sammansatta organet funne skäligt, skulle det ha att till högsta
domstolen ingå med ansökan om resning. Sådan ansökan skulle högsta
domstolen icke utan synnerliga skäl äga avslå. Högsta domstolen skulle
därjämte äga att på eget initiativ förordna om resning. — Första lagutskottet
hemställde i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 9), att motionen icke
måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd, enär 1935 års förslag vore
för yttrande överlämnat till processlagberedningen, som hade alt i samband
6 Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1 år 1956
med den allmänna rättegångsreformen överväga frågan om resningsinstitutets
utformning. Herr Lundstedt reserverade sig mot utskottets beslut.
Vid samma års riksdag interpellerades chefen för justitiedepartementet
av herr Nyblom, som bl. a. frågade, om spörsmålet om en ändring av resningsinstitutets
utformning borde uppskjutas tills processlagberedningens
förslag i ämnet förelåge. Denna fråga besvarades jakande av departementschefen,
som framhöll, att nämnda förslag vore att förvänta under loppet
av nästföljande år.
I processlagberedningens år 1938 framlagda förslag till rättegångsbalk
(SOU 1938: 43 och 44) förordades, att prövningen av resningsansökningar
alltjämt skulle handhas av högsta domstolen. En överflyttning av denna
prövning å annat organ, eventuellt Kungl. Maj:t i statsrådet eller särskild
institution, ansåg processlagberedningen icke stå i överensstämmelse med
de konstitutionella grunder, å vilka vårt rättsväsen vilade. Det nu sagda
fann processlagberedningen äga tillämpning även å det förberedande resningsorgan,
som förordats i motionen i ämnet till 1937 års riksdag. Mot
vad i motionen uttalats om att ett sådant organ skulle innefatta en motvikt
mot högsta domstolen framhöll processlagberedningen, att därigenom
i själva verket skulle komma att skapas en instans över högsta domstolen.
För 1939 års riksdag framlades proposition (nr 307) med bl. a. förslag
till lag om särskilda rättsmedel och till lag om ändring i lagen angående
Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på avdelningar. I propositionen
framhöll departementschefen, att de då gällande reglerna om resning vore
så knapphändiga och delvis även oklara att det vore nödvändigt att snarast
komplettera dem utan att avvakta den tidpunkt, då en helt ny rättegångsordning
kunde träda i kraft. — Förutsättningarna för resning voro i lagförslaget
utformade så, att de väsentligen oförändrade sedermera kunde
överflyttas till 58 kap. (nya) rättegångsbalken, samt voro utarbetade på
grundval av processlagberedningens förslag. — Beträffande frågan om vem
det skulle tillkomma att medgiva resning hänvisade departementschefen
bl. a. till vad processlagberedningen anfört samt påpekade vidare, att det
skulle erfordras grundlagsändring för att ändra då gällande bestämmelser
i detta hänseende, något som vore olämpligt, då den ifrågasatta reformen
av resningsinstitutet vore avsedd såsom en provisorisk reglering i avbidan
på en allmän rättegångsreform. Departementschefen förordade dock, alt den
då gällande lagen angående högsta domstolens tjänstgöring på avdelningar
ändrades i så måtto att bestämmelse infördes om att, vid behandling av
resningsansökan, avseende av högsta domstolen meddelad dom, de ledamöter,
som deltagit i det tidigare avgörandet, ej finge deltaga i resningsfrågans
prövning, om domfört antal ledamöter ändå vore att tillgå. Första
lagutskottet fann (uti. nr 46) viss, i detta sammanhang betydelselös ändring
böra vidtagas i de framlagda lagförslagen men biträdde i övrigt dessa. Vid
Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1 ur 1956 7
utlåtandet fanns fogat bl. a. särskilt yttrande av herrar Branting och Lundstedt,
vilka anförde: »Vi skulle, om förslag därom förelegat, hava givit vår
anslutning till en sådan konstruktion av resningsinstitutet, att ansökning
om resning skall prövas av en instans, som till sin sammansättning icke är
identisk myndighet med högsta domstolen. Som hekant har en sådan anordning
nyligen införts i Danmark. Då emellertid något förslag av sådan
art icke föreligger och det nu framlagda förslaget enligt vår mening medför
värdefulla förbättringar, hava vi velat tillstyrka bifall härtill utan att dock
därmed vilja hava sagt, att den föreslagna konstruktionen innefattar den
hästa lösningen.» — Riksdagen godkände utskottsutlåtandet, och ifrågavarande
bestämmelser trädde i kraft den 1 januari 1940, sedan Kungl. Maj:t
godtagit riksdagens ändringsförslag. Den nyssnämnda bestämmelsen i lagen
angående högsta domstolens tjänstgöring överflyttades sedermera till den
tidigare omnämnda 7 § i nu gällande lag i ämnet.
Vid 1947 års riksdag interpellerade herr Lundstedt ånyo chefen för justitiedepartementet,
varvid han erinrade om sin motion vid 1937 års riksdag
angående ett förberedande resningsorgan samt frågade, om departementschefen
icke ansåge, att ett sådant borde inrättas eller om icke i vart fall
högsta domstolen vid beslut i resningsfrågor borde ha tillgång till efter
ingående prövning avgivna omdömen av personer, som icke vore av staten
anställda i rättsskipningens tjänst. Departementschefen ställde sig »åtminstone
för närvarande» avvisande till en reform av resningsinstitutet samt
framhöll att, medan antalet avgjorda resningsansökningar under de sju
sista åren innan 1939 års resningslag trädde i kraft sammanlagt varit ungefär
detsamma som under motsvarande tid därefter, antalet beviljade resningsansökningar
under den senare perioden ökat med nära 50 % samt att
antalet resningsansökningar i brottmål under samma tid stigit med ungefär
50 % och antalet hifallsbeslut i sådana mål ökat med 275 %.
Vid 1954 års riksdag interpellerade herr Sten statsministern och frågade
därvid, om utgången i vissa resningsfall föranlett denne att »överväga något
initiativ till att söka lösa frågan om ur rättsvårdens och rättssäkerhetens
synpunkt betryggande regler om resning». Interpellanten hävdade, att gällande
rätts bestämmelser om förutsättningarna för att erhålla resning icke
vore tillfredsställande, samt framkastade tanken, att »några lekmän av
oomstridd rättrådighet» borde ha säte i det organ, som skulle avgöra resningsansökningar.
—- Statsministern papekade i sitt svar, att de ar 1939
införda reglerna — upptagna i huvudsak oförändrade i nya rättegångsbalken
— inneburit en icke obetydlig utvidgning av möjligheterna att erhålla
resning samt att ett av interpellanten åberopat resningsfall avgjorts,
innan 1939 års bestämmelser om resning införts, varför nämnda fall icke
kunde tillmätas någon betydelse i ifrågavarande sammanhang. För att belysa
verkningarna av de 1939 införda nya bestämmelserna om resning
8 Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1 år 1956
lämnade statsministern därjämte vissa statistiska uppgifter, avseende dels
sjuårsperioden närmast före 1939 års resningslag och dels därpå följande
två sjuårsperioder (1933—1939, 1940—194G, 1947—1953). Statsministern
upplyste därvid, att — under det att antalet avgjorda resningsansökningar
i tvistemål varit ungefär detsamma för envar av perioderna eller omkring
250 — antalet sådana ansökningar i brottmål ökat från omkring 90 under
första perioden till ungefär 180 under envar av de båda senare perioderna
samt att antalet bifallna ansökningar i brottmål ökat i förhållande till antalet
avgjorda ansökningar i sådana mål. Sålunda hade under första perioden
ungefär 1/12 av de avgjorda ansökningarna bifallits, under det att motsvarande
siffra för andra perioden vore något mer än 1/6 och för tredje
perioden mellan 1/4 och 1/3. Statsministern förklarade, att det givetvis icke
vore möjligt att ur dessa uppgifter utläsa om gällande resningsbestämmelser
hade en lämplig utformning, men att det mot bakgrunden av uppgifterna
måste visas föreligga ett klart behov av ändring för att en prövning av
gällande stadganden i ämnet skulle anses motiverad.
I motion (I: 161) av herr Karl Persson vid 1955 års riksdag hemställdes,
att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Maj:t begära »utredning och förslag
om ett särskilt resningsinstitut för begärd omprövning av förut avdömda
mål». Motionären hävdade bl. a., att det för det allmänna rättsmedvetandet
framstode såsom självklart, att högsta domstolens ledamöter icke
skulle ha avgörande inflytande vid behandlingen av resningsansökningar.
Enligt motionären kunde prövningen av sådana ansökningar lämpligen
handhavas av ett organ, bestående av en ledamot av högsta domstolen, som
icke dömt i målet, någon eller några »akademiska jurister» och — till ett
antal av minst hälften av de beslutande personerna — lekmän, vilka skulle
representera fackkunskap på olika områden och kunde inkallas till tjänstgöring
alltefter respektive måls beskaffenhet.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 1) avstyrkte sammansatt konstitutions-
och första lagutskott motionen. Utskottet erinrade om att de
år 1939 införda reglerna inneburo en icke obetydlig utvidgning av möjligheterna
att erhålla resning samt att de ändrade resningsbestämmelserna
även medfört en ökning såväl av antalet resningsansökningar som av antalet
bifallsbeslut. Därefter lämnade utskottet följande statistiska uppgifter beträffande
åren 1950—1954. Resning i brottmål till förmån för den tilltalade
söktes under ettvart av nämnda år i 26, 21, 27, 24 respektive 30 fall. Av
dessa biföllos 3, 5, 13, 9 respektive 13. Resning i brottmål till men för den
tilltalade söktes under samma tid i sammanlagt 9 fall. Av dessa ansökningar
biföllos 2. I tvistemål söktes under ifrågavarande år resning i 46, 26, 31, 30
respektive 41 fall. Antalet bifallsbeslut var 3, 3, 5, 3 respektive 2. Utskottet
anförde vidare.:
»Det fordras uppenbarligen starka skäl för att en överflyttning av beslu -
Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1 år 1956 9
tanderätten beträffande resningsansökningar från högsta domstolen till
annat organ skall ifrågakomma. Sådana skäl ha enligt utskottets mening
icke förebragts i ifrågavarande motion. Det av motionären föreslagna resningsorganels
sammansättning giver dessutom anledning till vissa särskilda
betänkligheter. I detta hänseende må erinras om att de mål, som avses med
en resningsansökan, ej sällan torde vara av så omfattande och invecklad
natur att det måste erbjuda svårigheter för en person utan juridisk skolning
att bilda sig en allsidig uppfattning av problemen. Vidare förtjänar
understrykas, att det vore en synnerligen ömtålig uppgift att bestämma vilka
lekmän som skulle inkallas till tjänstgöring vid prövning av olika resningsansökningar.
Slutligen må framhållas, att risk utan tvivel föreligger för att
den enhetlighet i rättstillämpningen, som redan av processkommissionen i
dess---betänkande angavs vara av särskilt stor betydelse i resnings
ärenden,
skulle komma alt minska, därest det organ, som hade att avgöra
resningsansökningar, i stor utsträckning bestode av lekmän, och dessa
därtill icke vore desamma från gång till gång.»
Vid 1955 års höstriksdag interpellerade herr Carl Albert Anderson chefen
för justitiedepartementet och frågade därvid, om denne ansåge det förfaringssätt
som högsta domstolen tillämpade vid handläggningen av resningsärendena
vara tillfredsställande och, därest så icke vore fallet, om departementschefen
hade för avsikt att överväga åtgärder till ändring. -—-1 sitt
svar på interpellationen anförde departementschefen bl. a.:
»Reglerna om---—resning har tillkommit efter ingående övervä
ganden
i samband med tillkomsten av nya rättegångsbalken och är alltså
jämförelsevis nya. Självfallet kan man likväl diskutera, om bestämmelserna
i alla hänseenden är fullt tillfredsställande. De problem, som uppkommer,
då det gäller att reglera förfarandet i dessa fall, är emellertid mycket komplicerade.
Svårigheterna gör sig gällande i alla länder och har föranlett
skiftande lösningar. Teoretiska och principiella synpunkter bryter sig här
mot rent praktiska överväganden. Vad man vinner i ett hänseende drar
lätt med sig olägenheter på andra punkter. Dessa problem har vid flera
tillfällen varit föremål för överväganden, men såvitt jag vet har man hittills
inte kunnat anvisa någon idealisk lösning. Det lär knappast heller
kunna hävdas, att man i något annat land kommit fram till regler som,
tillämpade på våra förhållanden, skulle vara överlägsna det system som nu
gäller hos oss.»
Vid den debatt i frågan som följde efter interpellationssvaret framförde
interpellanten tanken på »ett juryförfarande vid prövning av resningsansökningar».
— Departementschefen framhöll under debatten, att han
önskade ytterligare understryka den punkten i interpellationssvaret, att
man i fråga om det lämpligaste förfarandet hade att väga olika synpunkter
mot varandra, lian sade sig vara på det klara med alt erinringar ur olika
«
10 Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1 år 1956
synpunkter kunde göras mot gällande förfarande men förklarade att detta
valts därför att andra tänkbara system, som föreslagits, ur den ena eller
andra synpunkten framstått såsom mindre lämpliga. Det läte sig naturligtvis
väl tänka — fortsatte departementschefen — att man kunde komma
fram till förbättringar beträffande resningsförfarandet. De som kritiserade
det nuvarande systemet borde emellertid icke nöja sig enbart med att göra
detta utan även peka på några framkomliga vägar för en eventuell ändring
av ifrågavarande bestämmelser.
I skrivelse den 12 januari 1956 till chefen för justitiedepartementet hemställde
f. d. hovrättsrådet Viktor Petrén om utredning rörande ändring av
gällande resningsförfarande. I skrivelsen framhölls såsom nackdelar med
nuvarande ordning för prövning av resningsansökningar, att det måste anses
principiellt oriktigt att högsta domstolen prövade resningsansökningar i av
domstolen avgjorda mål samt att — på grund av högsta domstolens arbetsbelastning
— tidsutdräkten vid handläggningen av resningsansökningar
kunde bli mycket stor. Petrén framförde tanken på inrättandet av en
särskild rättsnämnd för prövning av ifrågavarande ansökningar. Antalet
ledamöter i nämnden kunde lämpligen bestämmas till fem eller sju. I sistnämnda
fall kunde nämnden exempelvis bestå av tre domstolsrepresentanter,
en från varje instans, en juris professor, utsedd bland tre föreslagna av
de juridiska fakulteterna, och en advokat, utsedd bland tre föreslagna av
advokatsamfundet. Dessa fem borde utses av Ivungl. Maj:t. De två återstående
ledamöterna kunde tänkas utsedda av riksdagen genom dennas
opinionsnämnd. —- Enligt upplysning från justitiedepartementet har skrivelsen
ännu icke föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd.
Såväl i de nu till behandling föreliggande motionerna som i den ovan
nämnda skrivelsen från f. d. hovrättsrådet Petrén erinras om att i Danmark
resningsansökningar prövas och avgöras av en särskild myndighet, »Den
saerlige Klageret». I anledning därav vill utskottet först framhålla, att
Klageretten prövar resningsansökningar endast i brottmål. Klageretten består
därvid av fem ledamöter, utsedda av Konungen — efter förslag av
justitieministern — för en tid av tio år. Ledamöterna skola vara en domare
från envar av de tre instanserna, en praktiserande advokat och en universitetslärare
i rättsvetenskap eller annan jurist med särskild vetenskaplig
utbildning. Förslag till ledamöter framställas till justitieministern beträffande
domarna av respektive Hojesteret, landsretterne (= andra instans)
och Den danske Dommerforening samt i fråga om advokaten av Sagforerrådet.
I samtliga dessa fall föreslås fyra personer, av vilka en utses. För envar
av ledamöterna utses på motsvarande sätt en suppleant. — Klagerettens
ledamöter kunna icke erhålla förnyat förordnande. Under den tioårsperiod
för vilken de utsetts kunna de avsättas endast genom dom.
Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1 år 1956 H
Beträffande förutsättningarna för resning må till en början nämnas att
begäran därom i princip blott kan framställas i brottmål som avdömts av
Ilojesteret eller landsretterne. — För att resning till men för den tilltalade
skall beviljas erfordras dels att den tilltalade antingen frikänts eller påstås
ha gjort sig skyldig till ett väsentligt grövre brott än det för vilket han
dömts och dels att nya bevis av betydelse för målet framkommit. Resning
till förmån för den tilltalade kan beviljas -— förutom på grund av nya bevis
—- när det i övrigt föreligger särskilda omständigheter, som göra det övervägande
sannolikt, att föreliggande bevis icke blivit riktigt bedömda. — Ansökan
om resning kan omedelbart avvisas, om däri icke angivits någon grund
som enligt lagens bestämmelser kan leda till resning eller om de åberopade
omständigheterna eller bevisen uppenbarligen sakna betydelse. Avvisas icke
ansökningen, skall motparten — därest så befinnes erforderligt — lämnas
tillfälle att förklara sig skriftligen eller muntligen. Klageretten kan även
förordna om kompletterande utredning i saken, exempelvis genom muntlig
förhandling inför Klageretten. Sådan förhandling äger dock rum endast i
undantagsfall. Regelmässigt avgöras ifrågavarande ansökningar, sedan handlingarna
i ärendet jämte en av Klagerettens sekreterare upprättad promemoria
i saken cirkulerat bland ledamöterna, vilka därvid rösta skriftligen.
— Klagerettens beslut i resningsfrågan kan icke överklagas. — Om resning
beviljas, äger den nya förhandlingen rum inför den landsret, som tidigare
dömt i målet.
Ovan nämnda bestämmelser angående Klageretten infördes år 1939. Dessförinnan
avgjordes resningsansökningar i Danmark i princip av den domstol
som sist dömt i målet.
I anledning av vad ovan anförts angående de danska bestämmelserna om
resning i brottmål må framhållas, att enligt dansk rätt fullföljd av talan
i brottmål till högsta instans icke är tillåten i samma utsträckning som
enligt svensk rätt. Sålunda kan i brottmål som anhängiggjorts i första
instans fullföljd av talan till Hojesteret äga rum endast efter tillstånd av
justitieministern i vissa undantagsfall; fullföljd av bevisfrågan till högsta
instans är icke tillåten.
Utskottet
Såsom framgår av den föregående redogörelsen inneburo de år 1939 införda
reglerna en icke obetydlig utvidgning av möjligheterna att erhålla
resning. Detta har även medfört en ökning såväl av antalet resningsansökningar
som av antalet bifallsbeslut. De ovan redovisade statistiska uppgifterna
för åren 1950—1954 vill utskottet komplettera med motsvarande
siffror för år 1955.Resning söktes i brottmål i 33 fall till förmån för den tilltalade
och i 2 fall till men för den tilltalade. Antalet bifallsbeslut var 10
12 Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1 år 1956
respektive 1. I tvistemål söktes samma år resning i 51 fall. Något bifallsbeslut
i tvistemål meddelades icke, men det förtjänar framhållas, att ett
avsevärt antal av dessa ansökningar kvarstodo oavgjorda vid årets utgång.
Vad beträffar frågan om vilket organ som bör handha prövningen av
resningsansökningar erinrar utskottet om processlagberedningens ovan återgivna
uttalande i det år 1938 framlagda förslaget till rättegångsbalk, att en
överflyttning av nämnda prövning å annat organ än högsta domstolen icke
stode i god överensstämmelse med de grunder, å vilka vårt rättsväsen vilade.
I de nu förevarande motionerna hänvisas bl. a. till att — såsom ovan
närmare utvecklats — resningsansökningar i brottmål enligt dansk rätt
avgöras av en särskild myndighet, »Den saerlige Klageret». I anledning därav
vill utskottet understryka vad tidigare framhållits om att fullföljd av
talan i vanlig ordning till högsta instans i Danmark icke är tillåten i samma
utsträckning som enligt svensk rätt. Förhållandena i nu förevarande hänseenden
kunna därför icke anses jämförbara.
Av den ovan lämnade redogörelsen framgår att en motion med väsentligen
samma syfte som de, vilka nu föreligga till behandling, väcktes så sent
som vid 1955 års riksdag. Motionen avslogs av sammansatt konstitutionsoch
första lagutskott. Någon omständighet av beskaffenhet att föranleda
till en ändrad ståndpunkt i denna fråga har enligt utskottets mening icke
framkommit. De skäl som sammansatta utskottet anförde år 1955 finner
utskottet alltjämt bärande.
Med hänsyn till utformningen av det av motionärerna framställda yrkandet
finner utskottet icke anledning att till övervägande upptaga det i motionerna
I: 331 och II: 267 berörda spörsmålet om formerna för handläggningen
av resningsärenden.
Under hänvisning till det ovan anförda får utskottet avstyrka en utredning
i motionernas syfte. Utskottet hemställer alltså,
alt förevarande motioner,
1) I: 331 och II: 267 samt
2) II: 287,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 13 mars 1956
På sammansatt konstitutions- och första lagutskotts vägnar:
OLOV RYLANDER
Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1 år 1956 13
Närvarande:
från konstitutionsutskottet: herrar Damström, Erik Olsson, Ollén,
Swedberg, Jonsson i Haverö, Carl Albert Anderson*, Sigfrid Larsson och
Nilsson i Göingegården; samt
från första lagutskottet: herrar Rylander, Branting, Lodenius, fröken
Öberg, herrar Gezelius, Skoglund i Umeå, Erik Svedberg och Alexanderson.
* Ej närvarande vid justeringen.
Reservation
1) av herr Lodenius
2) av herrar Ollén, Swedberg och Carl Albert Anderson, vilka ansett, att
utskottets utlåtande bort ha följande lydelse:
Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, att en motion med liknande
syfte som de nu till behandling föreliggande väcktes vid 1955 års riksdag.
I fjolårets motion hemställdes, att riksdagen måtte besluta att hos Kungl.
Maj :t begära »utredning och förslag om ett särskilt resningsinstitut för
begärd omprövning av förut avdömda mål». I sitt av riksdagen godkända
utlåtande avstyrkte sammansatt konstitutions- och första lagutskott motionen.
Beträffande den närmare utformningen av de skäl som utskottet därvid
anförde hänvisas till den föregående framställningen. Utskottets uttalande:
»Det fordras uppenbarligen starka skäl för att en överflyttning av beslutanderätten
beträffande resningsansökningar från högsta domstolen till
annat organ skall ifrågakomma» måste uppenbarligen vara grundat på den
uppfattningen att nuvarande förfarande är i hög grad tillfredsställande. För
att belysa underlaget för denna uppfattning må här nedan i korthet refereras
nu tillämpade förfaringssätt.
Ansökan om resning föredrages inför högsta domstolen av en revisionssekreterare.
Finnes ansökan ogrundad, kan den »omedelbart», d. v. s. utan
motpartens hörande, avslås. Detta innebär att resningsärendet prövas till
sökandens nackdel efter en föredragning, som icke är offentlig och vid vilken
följaktligen ingendera parten får vara tillstädes. Högsta domstolens
avgörande av en resningsansökan grundas på innehållet i den föredragningspromemoria
som utarbetats av revisionssekreteraren. Därest ansökan
avslås, äger resningssökanden rätt att bli delgiven promemorian, men ställningstagande
har då redan träffats till hans nackdel. Han erhåller aldrig
kännedom om vilka muntliga frågor som ställdes till revisionssekreteraren
vid föredragningen eller om innehållet i de svar denne lämnat på frågorna,
ej heller får sökanden kännedom om huruvida några muntliga synpunkter
anförts av föredraganden utöver innehållet i promemorian. Vidare har sökanden
icke möjlighet att i samband med föredragningen göra de erinringar,
tillägg eller förtydliganden som han kan finna erforderliga. -— Om
resningsansökan icke omedelbart avslås, skall den delgivas motparten (i
14 Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1 år 1956
brottmål = riksåklagaren), som beredes tillfälle att inkomma med skriftlig
förklaring, varefter målet ånyo föredrages inför högsta domstolen. Någon
muntlig förhandling förekommer således i princip ej heller i detta fall.
— Endast för den händelse resning beviljas komma de för den nya rättegångsordningen
gällande grundsatserna om muntlighet, koncentration och
omedelbarhet i tillämpning. — Om avgörandet innefattar avslag saknas i
förfarandet alla principerna för en modern rättegång.
Förfarandet vid avgörandet av resningsansökningar ter sig särskilt betänkligt
då fråga är om vidlyftigare mål. Då det icke lär vara möjligt för
högsta domstolens ledamöter att medhinna en lika tidsödande och fullständig
granskning av det föreliggande materialet som den som åligger revisionssekreteraren,
måste detta med nödvändighet medföra, att avgörandet i
väsentliga delar grundas enbart på vad denne vid föredragningen framlagt;
och i samma mån detta är fallet blir avgörandet beroende av en enda persons
omdöme och framställningskonst. Förfarandet vid prövningen av resningsansökningar
i större mål giver på grund av nämnda förhållanden åt
högsta domstolen delvis karaktären av en enmansdomslol, där avgörandet
starkt påverkas av en tjänsteman, som ej är domstolsledamot och icke heller
ansvarig för avgörandet.
Då vidare —- såsom tidigare nämnts — resningsansökningar föredragas
första gången innan motparten beretts tillfälle att yttra sig över ansökningen,
vet varken sökanden eller föredraganden och således ej heller
högsta domstolen något om motpartens ståndpunkt. Det kan emellertid säkerligen
icke förnekas, att, då exempelvis enskild part i grövre brottmål
ansökt om resning till sin förmån, åklagarens medgivande, antingen det avser
bifall till ansökan i dess helhet eller riktigheten av de åberopade omständigheterna
eller bevisen, måste vara av betydelse både för föredragningens
omfattning och för avgörandet.
Det är således i resningsärenden icke bara så att vid det ifrågavarande
för sökanden så betydelsefulla avgörandet den muntliga partsförhandlingen
och därmed även omedelbarheten saknas. Det finns vid första föredragningen
ej heller någon motpart, vars ståndpunkt kan av sökanden bemötas.
För honom framstå revisionssekreteraren och högsta domstolen som motparten.
Även om det i mindre mål, där domen grundas på något enstaka
faktum och utredningen ej är särskilt vidlyftig, kan synas vara av mindre
betydelse om målet i dess helhet föredrages innan motpartens förklaring
inhämtats, ter sig förhållandet helt annorlunda då fråga är om mera omfattande
mål. Föredragandens inläsning av målet tar då synnerligen lång
tid i anspråk. Därest resningsansökan avser brottmål och ansökan icke
omedelbart avslås såsom ogrundad, skall densamma — såsom ovan nämnts
— delgivas riksåklagaren. Denne torde i regel sakna förhandskännedom om
målet. Utgår man från att åklagaren i dessa fall skulle äga rätt att taga del
Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1 ur 1956
av revisionssekreterarens promemoria, skulle detta medföra, att även
åklagarens ståndpunkstagande kommer att grundas på innehållet i nämnda
promemoria. Om åklagaren icke har tillgång till denna, skulle han bli nödsakad
att själv taga del av alla handlingar i målet, och härför skulle han
principiellt sett äga fordra samma tid som föredraganden. En synnerligen
lång tid skulle då förflyta, innan målet ånyo kom under högsta domstolens
prövning. Samme revisionssekreterare finns kanske då ej tillgänglig, och
högsta domstolens ledamöter äro måhända ej längre desamma. Den första
föredragningen skulle då kunna te sig onödig. Bortsett från det i och för sig
otillfredsställande förhållandet att tidsutdräkten i dessa fall kan bli mycket
stor, så ter sig förfarandet med en första föredragning, innan motparten beretts
tillfälle att yttra sig, lätt för sökanden — om än med orätt ■—- såsom
ett naturligt incitament för domstolen att finna anledning att »omedelbart»
avslå ansökningen.
Såsom framgår av det nu anförda synes en utredning angående ändring
av förfarandet vid högsta domstolens behandling av resningsansökningar i
och för sig vara väl motiverad. Emellertid framstår det för utskottet som det
väsentligaste, att den större frågan om inrättandet av en från de allmänna
domstolarna fristående rättsnämnd för behandling av resningsansökningar
göres till föremål för en utredning. Det måste nämligen anses såsom i hög
grad otillfredsställande att högsta domstolen själv skall pröva resningsansökningar,
som avse domstolens egna domar, och det bör icke — vare sig
med eller utan fog — kunna uppfattas som om avgörandet är ett bedömande
i egen sak eller påverkats av prestigesynpunkter. Redan möjligheten av
att allmänheten kan komma att tvivla på en domstols opartiskhet bör undvikas.
En utredning av förevarande spörsmål kommer måhända att påvisa en
del praktiska svårigheter vid en eventuell omläggning, men det är också
tänkbart, att fördelarna med en ny ordning komma att väga tyngre än nackdelarna.
Under alla förhållanden är frågan av sådan vikt, att en särskild utredning
ur det allmänna rättsmedvetandets synpunkt måste anses påkallad.
Spörsmålet om ett särskilt organ för behandling av resningsansökningar
är icke nytt för riksdagen. Här må erinras om det ovan citerade, av herrar
Branting och Lundstedt avgivna särskilda yttrandet till första lagutskottets
utlåtande vid 1939 års riksdag i anledning av proposition med förslag till
de i huvudsak alltjämt gällande reglerna om resning. Vidare kan erinras
om den ovan omnämnda interpellationen av herr Sten vid 1954 års riksdag.
Vad angår den närmare sammansättningen av en rättsnämnd av ifrågavarande
slag är utskottet icke berett att framlägga något förslag. Om den
ovan förordade utredningen kommer till stånd, torde det emellertid vara av
värde alt undersöka hur del danska systemet fungerar, då ju Klageretten
är ett organ, som står utanför den ordinära domstolsorganisationen och
16 Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1 år 1956
icke uteslutande består av domstolsjurister. Det av f. d. hovrättsrådet Petrén
i hans ovan nämnda skrivelse framförda förslaget torde även vara förtjänt
av uppmärksamhet vid en eventuell utredning. I en nämnd efter Petréns
mönster finns ju plats för ett visserligen svagt men dock lekmannainflytande.
Utskottet anser, att möjligheterna för lekmannainflytande över
huvud taget liksom dettas omfattning bör närmare undersökas. Utskottet
vill emellertid understryka, att vad här ovan sagts icke varit avsett såsom
ett föregripande av utredningens arbete utan huvudsakligen anförts för att
visa att frågeställningen ingalunda är ny. Den utredning, som må komma
till stånd, bör helt förutsättningslöst undersöka olika alternativ i fråga om
nämndens sammansättning.
Under åberopande av det ovan anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om skyndsam utredning rörande inrättandet
av en från de reguljära domstolarna fristående särskild
rättsnämnd för resningsfrågor.
Särskilt yttrande
av herr Branting, som anfört: Skäl synas mig förebragta för en förutsättningslös
utredning angående resningsinstitutet, såväl med avseende på den
prövande instansens sammansättning som den processuella ordningen vid
avgörandet av resningsansökningar. Emellertid torde ett sådant utredningsyrkande
gå utöver det i motionerna framställda yrkandet.
Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1956
56412