Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 2 är 1955 1

Utlåtande 1955:Kul1u2

Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 2 är 1955 1

Nr 2

Utlåtande i anledning av väckta motioner om en utredning
angående justitiekanslersämbetets arbetsuppgifter och
organisation.

I de likalydande motionerna nr 212 i första kammaren av herr Ohlon
in. fl. och nr 211 i andra kammaren av herr Ohlin m. fl. hemställes, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om en utredning angående
justitiekanslersämbetets arbetsuppgifter och organisation.

Motionerna ha hänvisats till första lagutskottet. Enligt överenskommelse
mellan konstitutionsutskottet och första lagutskottet ha motionerna hänskjutits
till sammansatt konstitutions- och första lagutskott.

Beträffande motiveringen får utskottet, i den mån redogörelse därför
icke lämnas i det följande, hänvisa till motionerna.

Gällande rätt

Enligt § 27 regeringsformen må Konungen till justitiekansler nämna en
lagfaren, skicklig och oväldig person, som i domarevärv varit nyttjad.
Denne, såsom Konungens högste ombudsman, åligger förnämligast att föra
eller låta föra Konungens talan i mål, som röra kronans rätt, samt att,
å Konungens vägnar, ha tillsyn över rättvisans handhavande och i sådan
egenskap beivra fel, som begås av domare och ämbetsmän. Justitiekanslern
har fullmakt på sitt ämbete, men han är jämlikt § 35 regeringsformen
förtroendeämbelsman.

Justitiekanslerns huvudsakliga arbetsuppgifter angivas närmare i den
för ämbetet utfärdade instruktionen. I denna stadgas, att justitiekansler!!
är Kungl. Maj :ts högste ombudsman. Honom åligger att under Kungl.
Maj:t bevaka kronans rätt samt att efter anmodan tillhandagå Kungl.
Maj:t med råd och utredningar i juridiska angelägenheter. Därjämte skall
justitiekansler!! ha tillsyn över att domare och andra som äro underkastade
ämbetsansvar fullgöra sin skyldighet, och han är under Kungl. Maj:t
särskild åklagare i fråga om brott i ämbetet. Riksdagens ombudsmän äro
undantagna från justitiekanslerns tillsyn. Med advokatväsendet har justitiekanslern
att taga den befattning, som föreskrives i rättegångsbalken.
Därjämte åligger det justitiekanslern att, enligt vad därom är stadgat i
tryckfrihetsförordningen, vaka över tryckfriheten (1 §). I mål, som röra
kronans rätt, skall justitiekanslern, där del ej ankommer på annan myn 1—Bloss

Bihang till riksdagens protokoll 1955. 5 samt. 3 avd. Nr 2

2 Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 2 år 1955

dighet, föra eller låta föra Kungl. Maj:ts talan samt, på sätt därom är
stadgat, besluta om fullföljande av talan i sådana mål. Har annan myndighet
att bevaka kronans rätt, skall justitiekanslern öva uppsikt å myndighetens
verksamhet i sådant hänseende. I fråga om de ansökningar
och andra skrifter, som lämnats till Konungen personligen och därefter
blivit till justitiekanslern överlämnade, skall denne besluta angående den
vidare åtgärd, som bör vidtagas (2 §). Justitiekanslern skall vidare vaka
över att lagar, författningar och instruktioner efterlevas av domare och
andra som äro underkastade ämbetsansvar. Då klagomål anföras hos
honom eller något eljest kommer till hans kännedom, som synes påkalla
åtgärd, skall han föranstalta om undersökning i saken. Justitiekanslern
skall granska till ämbetet avlämnade arbetsredogörelser, rotlar, dagböcker
och dylikt. Finnes någon ha gjort sig skyldig till fel i ämbetet, skall justitiekanslern
beivra felet. Är det av ringare beskaffenhet, må justitiekanslern
låta bero vid vunnen rättelse, avgiven förklaring eller vad eljest förekommit
(3 §). Justitiekanslern skall företaga inspektioner för att göra sig
underrättad om lagskipningens tillstånd och om de förhållanden i övrigt,
som tillhöra området för hans ämbetsutövning (5 §). Han äger övervara
domstolars och andra myndigheters överläggningar och beslut, dock utan
rättighet att yttra sin mening, samt skall ha tillgång till myndigheternas
protokoll och handlingar (6 §). Justitiekanslern äger ensam beslutanderätt
i de till ämbetet hörande ärendena (9 §). I mål, som röra kronans
rätt, äger justitiekanslern förordna ombud att föra talan. Han må även
uppdraga åt riksåklagaren, byråchef hos ämbetet eller annan lämplig person
att utföra av honom beslutade åtal. Fullföljande av sådant åtal i
högsta domstolen må dock ej beslutas av annan än justitiekanslern (11 §).
Då justitiekanslern åtnjuter semester eller annan ledighet eller företager
tjänsteresa, förordnar Kungl. Maj :t annan person att förestå ämbetet
(20 §).

Såsom framgår av 1 § instruktionen har justitiekanslern ålagts vissa
uppgifter enligt stadganden i rättegångsbalken och tryckfrihetsförordningen.
Jämlikt 8 kap. 6 § andra stycket rättegångsbalken äger justitiekanslern
hos advokatsamfundets styrelse påkalla åtgärd mot advokat, som
åsidosätter sin plikt eller ej längre är behörig att vara advokat. Enligt
8 § nyssnämnda kapitel må justitiekanslern hos högsta domstolen överklaga
beslut, varigenom styrelsen uteslutit advokat ur samfundet eller
meddelat advokat varning eller erinran. -— 19 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen
stadgas, att chefen för justitiedepartementet skall, om han finner
allmänt åtal böra anställas för tryckfrihetsbrott, med överlämnande av
skriften göra anmälan därom hos justitiekanslern, att denne även utan
sådan anmälan äger väcka åtal för tryckfrihetsbrott, som hör under allmänt
åtal, samt att justitiekanslern är åklagare jämväl i fråga om annat
brott mot bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen.

Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 2 är 1955 3

Justitiekansler!! har vidare ålagts vissa speciella uppgifter enligt bestämmelser
i andra författningar. Såsom exempel härpå må nämnas, att
justitiekanslern på begäran av anhållningsmyndighet äger medgiva viss
förlängning av den tid, inom vilken, enligt vad som stadgas i rättegångsbalken,
häktningsframställning senast skall avlåtas (2 § lagen den 21
mars 1952 med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål).
— Justitiekanslern eller — efter dennes medgivande — kommun, pensionsnämnds
ordförande och pensionsstyrelsens ombud må vidare överklaga
pensionsstyrelsens beslut i ärende rörande pension (37 § lagen den
29 juni 1946 om folkpensionering). — Därjämte har justitiekanslern att
behandla framställningar jämlikt lagen den 17 december 1948 om erkännande
och verkställighet i vissa fall av dom, som i brottmål meddelats i
Danmark eller Norge, och vissa framställningar enligt kungl. förordningen
den 14 december 1917 ang. indrivning och redovisning av böter, de s. k.
böteskonventionsärendena. — Slutligen förtjänar nämnas, att justitiekanslern
i vissa fall har att utse ombud, som skall hos rätten ansöka om att
ekonomisk förening skall träda i likvidation (73 § lagen den 1 juni 1951
om ekonomiska föreningar).

Jämlikt 10 § instruktionen för justitiekanslersämbetet äro hos detta anställda
byråchefer och de befattningshavare i övrigt, som angivas i gällande
personalförteckning, samt därutöver, i mån av behov och tillgång på
medel, icke-ordinarie personal. Ämbetets juridiskt utbildade tjänstemän
å ordinarie stat äro för närvarande två byråchefer, en i lönegrad Cr 13
(tillsatt genom förordnande tills vidare) och en i lönegrad Ca 37 (tillsatt
genom fullmakt) samt en byrådirektör i lönegrad Ca 31 (likaledes tillsatt
genom fullmakt). Jämlikt 17 § ämbetsinstruktionen tillsättas byråcheferna
och byrådirektören av Kungl. Maj:t. — För budgetåret 1954/55 finnes
därjämte ett förslagsanslag å 24 000 kronor för avlöningar till ickeordinarie
personal, vilket anslag icke må överskridas utan Kungl. Maj :ts
medgivande. Justitiekanslern har i sina anslagsäskanden för budgetåret
1955/56 hemställt, att nämnda anslag måtte uppföras med oförändrat belopp.
Chefen för justitiedepartementet förordade emellertid -— under åberopande
av justitiekanslersämbetets stora arbetsbörda och av att anslagsöverskridanden
tidigare ägt rum — en uppräkning av anslaget till, med
beaktande jämväl av grundlönebeloppsändringar, 49 700 kronor, varav dock
icke mer än 31 800 kronor finge användas utan Kungl. Maj:ts medgivande.
Statsutskottet tillstyrkte detta förslag (uti. nr 2), som sedermera bifölls
av riksdagen.

Historik

Enligt § 27 regeringsformen i dess ursprungliga lydelse skulle Konungen
till justitiekansler nämna en lagfaren, skicklig och oväldig man, som i
domarevärv varit nyttjad. Det ålåg denne förnämligast alt såsom Konung -

4 Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 2 år 1955

ens högste ombudsman föra eller genom de under honom ställda fiskaler
låta föra Konungens talan i mål, som rörde allmän säkerhet och kronans
rätt, samt att å Konungens vägnar hava tillsyn över rättvisans handhavande
och i sådan egenskap beivra fel som begingos av domare och ämbetsmän.
— De uppgifter, som ålades justitiekansler!! enligt denna paragraf
och den 1809 utfärdade instruktionen för ämbetet, voro i väsentliga
delar desamma som de som alltjämt åvila honom, dock med det betydelsefulla
tillägget att justitiekansler!! fram till 1948 även var högste
åklagare och chef för åklagarväsendet. Anledning saknas att i denna framställning
ingå på vissa speciella i regeringsformen i dess ursprungliga
lydelse och i nyssnämnda instruktion angivna ämbetsuppgifter, vilka upphörde
redan i samband med departementalreformen åren 1840—1841. —
Instruktionen av år 1809 har sedermera efterträtts av andra.

Vad angår under senare år framkomna reformförslag beträffande
justitiekanslersämbetet må till en början nämnas, att i en vid 1934 års
riksdag väckt motion (II: 158 av herr Anderson i Norrköping in. fl.) hemställdes
om sådan ändring av § 35 regeringsformen, att justitiekanslerns
egenskap av förtroendeämbetsman upphävdes. I sitt av riksdagen godkända
utlåtande (nr 7) avstyrkte konstitutionsutskottet motionen och framhöll
därvid bl. a., att justitiekanslerns ämbetsåligganden vore av sådan
art att han alltjämt borde vara förtroendeämbetsman.

Vid 1937 års riksdag väcktes flera motioner (I: 141 av herr Fredrik
Ström och II: 293 av herr Wallén samt II: 187 av herrar Fast och Hallén)
avseende — förutom justitieombudsmannens och militieombudsmannens
—• även justitiekanslerns ämbetsställning. Såvitt avsåg justitiekansler!!
hemställdes dels om utredning och förslag rörande sådan ändring av regeringsformen,
att justitiekanslern ålades effektiv kontroll å Konungens
vägnar över jurisdiktionens och administrationens handhavande och tilllämpning,
samt dels om utredning rörande vilka åtgärder som lämpligen
borde vidtagas för att giva justitiekansler!! en starkare ställning gentemot
domstolar samt ämbets- och tjänstemän. Konstitutionsutskottet ställde
sig (uti. nr 20) positivt till en utredning i syfte att giva justitieombudsmannen,
militieombudsmannen och justitiekanslern större möjlighet att
under mera stadigvarande innehav av ämbetena med kraft utöva dessa.
Därvid framhölls bl. a., att utredningen i första hand borde avse justitieombudsmannen
och militieombudsmannen, men att — med hänsyn till
det nära sambandet mellan nämnda båda ämbetsmän och justitiekanslern
— även den sistnämndes allmänna ämbetsställning borde utredas. Riksdagen
godkände utskottsutlåtandet och hemställde (skr. nr 313) hos Kungl.
Maj: t om den föreslagna utredningen.

Med anledning därav tillkallades — enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 19 november 1937 — fem sakkunniga, vilka avlämnade betänkande
i ämnet den 10 mars 1939 (SOU 1939: 7). I detta framlades intet positivt

Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 2 år 1955

o

förslag beträffande justitiekanslersämbetet. Orsaken härtill angavs vara,
att det då nyligen framlagda förslaget till ny processlagstiftning vore av
väsentlig betydelse för frågan om justitiekanslersämbetets omgestaltning,
att de sakkunniga saknade möjligheter och förutsättningar att ingå på
denna fråga samt att inga ändringar i justitiekanslerns instruktion borde
företagas fristående från processreformen. De sakkunniga gjorde dock
vissa uttalanden beträffande justitiekanslersämbetet, vilka förtjäna omnämnas
i detta sammanhang. — I frågan om justitiekanslerns egenskap
av förtroendeämbetsman borde bibehållas eller icke anslöto sig de sakkunniga
till den ståndpunkt som intagits av 1934 års riksdag samt framhöllo,
att innehavarna av justitiekanslersämbetet i allmänhet utövat sin
befattning under avsevärda tidsperioder oberoende av politiska systemskiften.
— De sakkunniga framhöllo därefter, att justitiekanslersämbetets
uppgifter såsom chefsmyndighet för åklagarväsendet sannolikt skulle
komma att icke oväsentligt ökas efter genomförandet av processreformen
samt att —- för den händelse justitiekanslerns personliga åligganden då
skulle bli alltför betungande — det vore tänkbart att antingen överföra
vissa justitiekanslerns åligganden till ett eller flera andra existerande statliga
ämbeten eller tillskapa ett nytt ämbete för övertagande av viss del av
justitiekanslerns göromål.

I betänkandet diskuterades vidare justitiekanslerns uppgifter i fråga
om övervakningen av statens ämbets- och tjänstemän. Beträffande justitiekanslerns
inspektionsresor anmärktes, att denne, i likhet med justitieombudsmannen,
brukade besöka varje domstol, länsstyrelse etc. ungefär vart
tionde år, vilken inspektionsfrekvens finge anses väl avvägd och borde
bibehållas. — I fråga om justitiekanslerns funktion såsom klagoinstans
för allmänheten förklarade de sakkunniga, att det kunde vara ur vissa synpunkter,
exempelvis för undvikande av onödigt dubbelarbete för de sidoordnade
instanserna justitiekanslern och justitieombudsmannen, fördelaktigt,
att ärenden av ifrågavarande art — med visst i detta sammanhang
betydelselöst undantag — överfördes på justitieombudsmannen, som hos
allmänheten hade stadgat förtroende som en folkets ombudsman. — De
sakkunniga ställde sig däremot avvisande till en ändring beträffande skyldigheten
för olika myndigheter att till justitiekanslern insända årliga arbetsredogörclser.
— Vidare framhölls, alt justitiekanslern — såsom alltjämt är
förhållandet — hade uppsikt jämväl över kommunala myndigheter. Någon
inskränkning av justitiekanslerns uppgifter i detta hänseende ansågs icke
böra ifrågakomma. — I betänkandet diskuterades även justitiekanslerns
verksamhet såsom remissinstans för Kungl. Maj:t, varvid påpekades, att
årliga antalet remisser vore betydande, men att det finge anses vara av
väsentlig betydelse, att justitiekanslern, som — ehuru formellt hörande till
Kungl. Maj:ts kansli — likväl intoge en relativt fristående ställning, jämväl
i fortsättningen bibehölle ifrågavarande arbetsuppgift. Dock borde yttrande

6 Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 2 år 1955

från justitiekanslern företrädesvis inhämtas endast i fråga om sådana ärenden
som berörde dennes verksamhetsområde men icke över exempelvis
spörsmål av rent ekonomisk natur. — De sakkunniga påpekade vidare, att
justitiekanslerns befattning med kronans civila rättegångar i hög grad
minskat samt att det kunde ifrågasättas om icke statliga verk och myndigheter
borde i större utsträckning än dittills hänvända sig till justitiekanslersämbetet
i sådana ärenden. — Justitiekanslerns uppgift att i fråga
om supplikerna (ansökningar och andra skrifter som lämnats till Konungen
personligen och därefter blivit översända till justitiekanslern) besluta angående
den vidare åtgärd, som borde vidtagas, ansågs ej vara av nämnvärd
betydelse för ämbetets arbetsbörda.

De sakkunniga förordade slutligen att, för den händelse en klyvning
av justitiekanslersämbetet skulle bli nödvändig, åklogaruppgif terna och
uppsikten över ämbets- och tjänstemän borde förläggas till den ene av de
båda befattningshavare, som skulle behöva tillsättas, samt att den andre
i första hand skulle fungera som »kronjurist», d. v. s. vara Kungl. Maj:ts
juridiske expert och rådgivare samt handhava tillsynen över statens civila
processer.

Den 9 november 1945 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för justitiedepartementet
att tillkalla sakkunniga för att verkställa utredning angående
omorganisation av justitiekanslersämbetet i anledning av processreformen,
järnte därmed sammanhängande frågor. I direktiven för utredningen framhöll
departementschefen, att processreformen skulle komma att medföra en
betydande utvidgning av justitiekanslerns arbetsbörda, att denna redan tidigare
vore mycket tyngande, att tidigare reformförslag beträffande ämbetet
icke lett till något resultat, då man ej velat föregripa den omorganisation
som skulle bli erforderlig vid processreformens genomförande, samt att en
delegation till underordnade befattningshavare av beslutanderätten i vissa
ärenden icke vore förenlig med ämbetets natur, varför eu överflyttning av
vissa arbetsuppgifter till andra myndigheter eller en klyvning av ämbetet
borde övervägas. — De sakkunniga avlämnade betänkande den 19 december
1946 (SOU 1946: 92). Däri erinrades till en början om att justitiekanslern
på grund av sin stora arbetsbörda under senare år endast i ringa utsträckning
medhunnit att företaga inspektionsresor. Vidare framhölls, att den av
justitiekanslern själv utövade verksamheten med avseende å kronans civila
rättegångar varit av begränsad omfattning. Desto mera tidskrävande vore
justitiekanslerns verksamhet såsom remissinstans för Kungl. Maj:t. Därjämte
hade under senare år till justitiekanslern överlämnats åtskilliga
andra ärenden, som varit av omfattande beskaffenhet, t.ex. Unmansaffären
och Högbroforssaken.

Beträffande huvudlinjerna för eu omorganisation anförde de sakkunniga
bl. a. följande: Den arbetsbörda, vilken redan med dittillsvarande uppgifter
åvilade justitiekanslern, vore uppenbarligen alltför stor för att med ämbe -

Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 2 år 1955 7

lets dåvarande organisation kunna tillfredsställande bemästras. Sålunda
hade det sedan flera år tillbaka visat sig nödvändigt för justit.iekanslern
att i avsevärd utsträckning begära partiell tjänstledighet för att erhålla avlastning
av arbetsbördan. Under vissa tidsperioder, ibland ända upp till tre
månader årligen, hade ämbetet alltså i verkligheten varit dubblerat. Vidare
hade ämbetets personal tidvis måst förstärkas långt utöver den egentliga
ramen för organisationen. Slutligen hade särskilda personer utanför ämbetet
meddelats uppdrag att biträda vid behandlingen av vissa ärenden.
Trots nämnda åtgärder hade justitiekansler!! exempelvis icke medhunnit
att i erforderlig utsträckning företaga inspektionsresor eller att ägna
uppmärksamhet åt det sätt varpå olika statsmyndigheter fyllt sin
uppgift såsom rättsliga vårdare av kronans intressen. Över huvud
taget hade justitiekansler!! varit alltför strängt bunden av löpande
arbetsuppgifter och i alltför ringa grad kunnat taga initiativ till självständiga
undersökningar. Det hade icke ens varit möjligt att handlägga
alla inkommande ärenden med önskvärd snabbhet. Nya rättegångsbalkens
ikraftträdande skulle komma att medföra en väsentlig utvidgning
av justitiekanslerns ämbetsuppgifter. Nämnvärd arbetslattnad för justitiekansler!!
torde ej kunna ernås genom personalförstärkning hos ämbetet,
så framt icke samtidigt beslutanderätten i viktiga ärenden delegerades,
något som dock skulle strida mot ämbetets av ålder utpräglat personliga
karaktär. Då en överföring av någon eller några betydelsefullare gruppei
av ärenden till annat då befintligt ämbetsverk icke lämpligen kunde äga
rum, framstode det såsom ofrånkomligt, att en uppdelning av ämbetet
komme till stånd. Det vore uppenbart, att en uppdelning borde avse att
hos en myndighet samla åklagargöromålen, vilka i den nya rättegångsordningen
skulle bil omfattande och maktpåliggande samt otvivelaktigt
komme att helt kräva sin man.

På grundval av vad sålunda och i övrigt anförts föreslogo de sakkunniga,
att ett°särskilt ämbete, kallat riksåklagarämbetet, skulle inrättas for högste
åklagaren och ledningen av åklagarväsendet i riket, under det att justitiekansler!!
skulle bibehållas vid utövandet av övriga å honom ankommande
uppgifter samt därjämte erhålla den befattning med advokatväsendet som
den nya rättegångsbalken stadgade. I samband därmed förordades, att vissa
speciella åklagaruppgifter alltjämt skulle omhänderhavas av justitiekansJern.
Som eu följd av dennes egenskap av tillsynsmyndighet borde justitiekanslern
alltjämt vara särskild åklagare i fråga om ämbetsbrott. Därjämte
borde han bibehålla sin dittillsvarande befattning med tryck fri hetsbrott.

_ Deil lindring i justitiekanslerns arbetsbörda, som förslaget innebure,

motsvarade, enligt de sakkunniga, ungefärligen den dåvarande överbelastningen
å ämbetet. — Det framhölls slutligen, att justitiekanslerns befattning
med k ron om ål en borde utbyggas samt att det vore önskvärt, att justitiekansler!!
efter omorganisationen återupptoge inspektionsverksamheten i
den omfattning som förordats av 19.17 ars sakkunniga.

8 Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 2 dr 1955

I enlighet med vad som anförts i betänkandet framlade de sakkunniga
förslag till instruktion för riksåklagarämbetet och ny instruktion för
justitiekansler sämbetet. Förslagen ledde till utfärdande av instruktioner
för nämnda ämbeten den 30 december 1947, vilka trädde i kraft den 1
januari 1948 och alltjämt gälla. De överensstämde i allt väsentligt med de
sakkunnigas förslag utom i ett hänseende beträffande instruktionen för
justitiekanslern. I förslagets 5 § stod: »Justitiekansler!! skall årligen företaga
inspektioner för att----». I instruktionens slutliga utformning

bär ordet »årligen» fått utgå. — År 1950 genomfördes vissa mindre, i detta
sammanhang betydelselösa ändringar i instruktionen.

Regeringsformens § 27 ändrades år 1949 i så måtto att dels ordet »man»
ersattes med »person» och ordet »honom» med »denne», dels ock vissa
uttryck utgingo med anledning av justitiekansler sämbetets ändrade ställning
efter riksåklagarämbetets inrättande.

Vad angår personalen hos ämbetet så biträddes justitiekanslern vid
tiden för avlämnandet av 1946 års betänkande av en byråchef såsom enda
arbetskraft med juridisk utbildning å ordinarie lönestat. Därjämte funnes
två extra ordinarie förste byråsekreterare. Då den ene av sistnämnda båda
tjänstemän huvudsakligen sysslade med göromål, som enligt betänkandet
skulle överflyttas å riksåklagarämbetet, föreslogo de sakkunniga, att en av
byråsekreterartjänsterna skulle utgå ur lönestaten. Den andra borde göras
till ordinarie. Det framhölls emellertid uttryckligen, att något års erfarenhet
av den nya ordningen kunde komma att utvisa behov av personalförstärkning
för justitiekanslern. — De sakkunnigas förslag följdes av statsmakterna.
Den ene byråsekreteraren blev ordinarie från och med budgetåret
1947/48, och den andre avfördes ur ämbetets personalförteckning från och
med budgetåret 1948/49. Från och med budgetåret 1950/51 erhöll justitiekanslersämbetet
en ny byråchefstjänst. Denna placerades i lönegrad med
beteckningen Cr för att det skulle kunna bli möjligt att förvärva en domstolsjurist,
som kunde behålla sin befattning på domarbanan. Från och med
budgetåret 1953/54 uppflyttades tjänsten som förste byråsekreterarc till
byrådirektörsbefattning.

Motionerna

I de nu till behandling föreliggande motionerna framhålles, att justitiekanslersämbetets
arbetsbelastning under senare år successivt ökats utan
att ämbetet erhållit däremot svarande personalförstärkning. Detta hade
medfört, att ämbetet i flera avseenden icke längre kunde fylla avsedda
funktioner. Särskilt ämbetets uppgift som s. k. kronjurist hade fått en omfattning,
som inkräktade på andra lika viktiga ämbetets funktioner. Det
vore en allvarlig brist, att justitiekanslern under de senaste åren icke varit
i stånd att företaga inspektionsresor. Med sistnämnda fråga sammanhängde,

Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 2 ur 1955 9

enligt motionärerna, spörsmålet om justitiekansler sämbetets granskning av
arbetsredogörelser från olika myndigheter, vilken granskning anförtrott-s åt
en utanför ämbetet stående, i annat statligt organ heltidsanställd tjänsteman.
Om denna granskning skulle bestå, borde den utsträckas till att omfatta
alla centrala ämbetsverk och i viss utsträckning även lokala myndigheter.
Det borde dock undersökas, huruvida nyss nämnda arbetsredogörelser
vore det effektivaste sättet att följa ifrågavarande myndigheters arbetssätt.
Om inspektionsverksamheten ökades, skulle läget, enligt motionärerna,
sannolikt bli ett annat. — Åtgärder vore sålunda nödvändiga för att stärka
och effektivisera justitiekansler,sämbetet. En allsidig utredning beträffande
ämbetet borde därför komma till stånd. Därvid borde övervägas vilka uppgifter
som i fortsättningen skulle ankomma på ämbetet. Detta borde avlastas
från ärenden av perifer art. På grundval av vad som kunde framkomma
under utredningsarbetet borde förslag framläggas om en sådan
organisation av justitiekanslersämbetet, att detta bleve i stånd att utföra
på ämbetet ankommande uppgifter.

Utskottet

Då justitiekanslersämbetet vid årsskiftet 1947/48 uppdelades och ett särskilt
riksåklagarämbete inrättades, förefanns hos förstnämnda ämbete
ett betydande antal oavgjorda ärenden. Denna balans har därefter —
såsom framgår av den vid utlåtandet som bilaga 2 fogade tabellen —
icke kunnat nedbringas utan har tvärtom ökat. Om man bortser från
bötesikonventionsärendena — vilka, om än många till antalet, dock äro av
relativt rutinmässig beskaffenhet och därför sakna nämnvärd betydelse i
förevarande sammanhang — utgjorde antalet till ettvart av åren 1949 1955

balanserade ärenden 107, 154, 191, 180, 138, 156 respektive 200, i vilka
summor dock även ingå sådana ärenden som äro vilande hos ämbetet i avbidan
på yttrande från annat håll. Denna utveckling torde framför allt ha
berott på att justitiekansler!! under ifrågavarande tid haft att avgiva utlåtanden
över ett stort antal, delvis ytterst omfattande författningsförslag
samt att ämbetet dessutom omhänderhaft speciella, synnerligen tidskrävande
utredningar.

För att under sådana förhållanden antalet oavgjorda ärenden icke skulle
öka i alltför stor utsträckning har det varit nödvändigt att vidtaga särskilda
åtgärder vid sidan av den tidigare omtalade utökningen av till ämbetet
fast knuten personal (jämför bilaga 1 till utlåtandet). Sålunda har
i avsevärd omfattning en dubblering av ämbetet ägt rum; under 1951 och
1952 fanns exempelvis en l. f. justitiekansler under något mer än tre f järdedelar
av året, 1953 under något mindre än eu tredjedel av året och 1954
under drygt halva året. Vidare har eu eller flera extra föredragande tjänstgjort
hos ämbetet. Vad angår de förut omnämnda böteskonventionsärendena,
så ha dessa till följd av särskilt bemyndigande huvudsakligen hand -

10 Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 2 år 1955

lagts av tjänsteman, som i övrigt icke är knuten till ämbetet. Granskningen
av arbetsredogörelserna har väsentligen omhänderhafts av tjänsteman utanför
ämbetet. Avlöning till samtliga nu nämnda befattningshavare har huvudsakligen
utgått ur anslaget till icke-ordinarie personal, vilket anslag från
och med budgetåret 1952/53 haft karaktären av förslagsanslag. Nämnda
anslag uppgår — såsom tidigare angivits — till 24 000 kronor för innevarande
budgetår och till 49 700 kronor för nästkommande budgetår.

Utskottet finner angeläget framhålla betydelsen av att nämnda anslag även
i fortsättningen användas till sådan tillfällig personalförstärkning att antalet
oavgjorda ärenden snarast skall kunna nedbringas till den omfattning, som
må anses naturlig. Utskottet — som haft tillfälle höra justitiekanslern —
anser det icke uteslutet, att sådan minskning av arbetsbalansen kan äga
rum inom något år. Sedan detta skett synes det antagligt, att ämbetet utan
någon egentlig omorganisation av detsamma skall kunna medhinna de för
närvarande på ämbetet ankommande uppgifterna, däri inbegripet inspektionsverksamhet
i den mån sådan erfordras såsom ett led i tillsynen över
ämbets- och tjänstemän. Så torde i synnerhet kunna bli fallet, om — i
anslutning till vad som förordades av 1937 års sakkunniga — viss begränsning
iakttages i fråga om att anlita ämbetet såsom remissinstans samt om
särskilda åtgärder beträffande personal och medel vidtagas, för den händelse
ämbetet skulle erhålla en eller flera speciella utredningsuppgifter av
mera betydande omfattning. Utskottet är därför icke berett att tillstyrka
en utredning, avseende en omorganisation av justitiekanslersämbetet, vare
sig i fråga om en uppdelning av ämbetet eller ett delegerande av beslutanderätten
utöver vad som för närvarande gäller beträffande böteskonventionsärendena,
vilka — såsom ovan framhållits — äro av underordnad betydelse.

Under hänvisning till det anförda får utskottet avstyrka en utredning i
motionernas syfte. Utskottet hemställer alltså,

att förevarande motioner, I: 212 och II: 211, icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 24 mars 1955

På sammansatt konstitutions- och första lagutskotts vägnar:

HARALD HALLÉN

Närvarande:

från konstitutionsutskottet: herrar Hallén, Pettersson i Norregård, Hällgren,
Herlitz, Englund, Georg Pettersson och Norén; samt

från första lagutskottet: herr Rylander, fru Gärde Widemar, herrar
Lindgren, Franzén, fröken Öberg, herrar Skoglund i Umeå och Fröding.

Till utlåtandet hörande tabeller finnas intagna efter reservationen
(å s. 17 ff.).

Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 2 år 1955 1 1

Reservation

av herrar Rylander och Englund samt fru Gärde Widemar, vilka ansett,
att utskottets utlåtande bort ha följande lydelse:

Såsom den ovan lämnade redogörelsen utvisar, kunna justitiekanslersämbetets
olika uppgifter sammanställas i följande huvudgrupper: 1) uppgiften
som kronjurist, d. v. s. att vara regeringens juridiske rådgivare,
2) uppgiften som kronans högste ombudsman, d. v. s. att i mål och ärenden
av olika beskaffenhet tillvarataga statens intressen, 3) uppgiften att
å statens vägnar öva tillsyn över alla ämbets- och tjänstemän och beivra
av dem begångna fel samt 4) diverse uppgifter av olika slag. Utskottet
kommer att upptaga de olika funktioner, justitiekansler!! salunda har att
utöva, till närmare behandling var för sig.

Sina olika uppdrag som kronjurist erhåller justitiekanslern i huvudsak
på det sättet att från Kungl. Maj :t eller Kungl. Maj:ts kansli yttrande
infordras av honom i olika ärenden. Remisserna avse i huvudsak enskilda
mål men stundom även nog så omfattande lag- och författningsförslag.
Såsom framgår av den vid utskottets utlåtande fogade Bilaga 2 har antalet
remisser efter viss nedgång i förhållande till förkrigsåren under senare
år visat en stigande tendens.

Betydelsen av justitiekanslerns uppgifter på detta område får ickcunderskattas.
I och med att statens verksamhet alltmera ökas och vidgas
till nya områden, uppkomma i växande grad ofta svårlösta rättsproblem,
beträffande vilka behov föreligger att inhämta yttranden från högt kvalificerade
och tillika opartiska rättsliga organ. Inom själva regeringen fullgöra
vissa av de konsultativa statsråden funktioner av närbesläktat slag,
men den stora arbetsbörda, som tynger dessa, begränsar deras möjligheter
att ägna alla uppkommande frågor en inträngande behandling. Egentliga
utredningar ha de i vart fall icke tillfälle företaga. En naturlig töljd hära\
har blivit, att möjligheten att utnyttja justitiekanslern som remissinstans
i stigande grad fått tagas i anspråk. Det torde emellertid knappast vara
någon hemlighet att man i statsdepartementen i många fall underlåter att
införskaffa yttrande från justitiekanslern, ehuru man gärna i och för sig
önskat begagna sig av dennes fackkunskaper, med hänsyn till den stora
arbetsbalans, som förefinnes hos ämbetet, och den tidsutdräkt med ärendets
slutliga avgörande, som eu remiss till justitiekanslern kan befaras
komma att föranleda. Man torde sålunda vara befogad säga, att det — utöver
vad justitiekanslern på detta område nu uträttar - föreliggei ett
latent behov av medverkan från justitiekanslersämbctet, som visserligen
icke är statistiskt mätbart men som snart nog kan göra sig märkbart. Det
är med hänsyn till den pågående samhällsutvecklingen säkerligen icke för
djärvt alt påstå, att detta behov kan väntas ytterligare öka under den närmaste
framtiden.

12 Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 2 år 1955

Justitiekanslerns uppgifter som kronjurist äro särskilt betydelsefulla
med tanke på att i vårt land i långt högre grad än i andra länder det
slutliga avgörandet — även i mycket kvalificerade rättsliga frågor — lagts
i regeringens händer.

Då det gäller justitiekanslerns ställning som kronans ombudsman, kan
det synas som om det antal mål — enligt statistiken 15 till 20 om året —
i vilka justitiekanslern utövar denna funktion, vore ganska ringa. 1939
års utredning ifrågasatte, om icke statliga verk och inrättningar i större
utsträckning än då var fallet borde hänvända sig till justitiekanslern i dylika
ärenden. Utöver de rent civila rättegångar, i vilka justitiekanslersämbetet
har att företräda kronan, har ett stort delvis nytt område för
justitiekanslerns verksamhet efter hand fått aktualitet, nämligen alla de
förvaltningsärenden, icke minst besvärsmål, där — oaktat ofta stora ekonomiska
intressen stå på spel för det allmänna — staten icke har någon
särskild företrädare. I det sammansatta konstitutions- och första lagutskottets
utlåtande nr 5 till fjolårets riksdag erinrade nämnda utskott om
de omfattande befogenheter att föra kronans talan som justitiekanslern
tillerkänts. Utskottet konstaterade, att — oavsett dessas räckvidd -—
justitiekanslern i verkligheten icke hade praktisk möjlighet att i förvaltningsärenden
av olika slag ingripa till förmån för kronan och föra dess
talan. Vidare sade sig utskottet icke vilja bestrida att eu förbättring av
det allmännas klagomöjligheter skulle kunna medföra fördelar. I anslutning
till dessa uttalanden från 1954 års riksdag vill utskottet nu understryka
angelägenheten av att denna viktiga sida av ombudsmannaskapet
för kronan blir föremål för skärpt uppmärksamhet. Det är icke osannolikt
att en bättre bevakning av statens intressen i åtskilliga förvaltningsärenden
skulle visa sig skänka ett icke oväsentligt ekonomiskt utbyte för
det allmänna. Huruvida en mera definitiv lösning av frågan om ombudsmannaskapet
för kronan på dessa områden är att söka inom justitiekanslersämbetets
ram, kan icke utan vidare avgöras. I förevarande sammanhang
är det tillräckligt att påpeka, att justitiekanslern för närvarande icke
har tillräckliga praktiska möjligheter att — trots de befogenheter som tillkomma
honom — i erforderlig omfattning tillvarataga statens intressen.

Vid tidigare diskussioner och utredningar om justitiekanslersämbetets
ställning och uppgifter har ämbetets tillsyn över ämbets- och tjänstemännen
spelat en central roll. Enligt instruktionen förutsättes justitiekanslern skaffa
material för denna uppgifts fullgörande framför allt genom inspektioner
och genom granskning av myndigheternas årliga arbetsredogörelser. I intetdera
avseendet har justitiekanslern under senare år kunnat vara verksam
på ett effektivt sätt. Inspektionsverksamheten har kommit att ligga nere.
En mera kvalificerad granskning av arbetsredogörelserna har icke heller
medhunnits. Dessa ha för övrigt numera i allmänhet fått eu sådan utformning,
att de blivit otjänliga för sitt tänkta ändamål, och deras avgivande
har på sina håll urartat till en meningslös slentrian.

Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 2 är 1955 13

Justitiekansler!! har under sådana omständigheter blivit så gott som
uteslutande hänvisad till att i fullgörandet av sin övervakningsuppgift behandla
inkomna klagomål. Ämbetet har dock icke medhunnit att kontinuerligt
avarbeta ens dessa ärenden, utan balansen av ärenden av detta slag
har under senare år vuxit. Vid utlåtandet har fogats en tabell (Bilaga 3)
som närmare belyser arbetets inriktning inom detta område. Av uppställningen
framgår att blott i några få fall anmärkningar mot ämbets- och
tjänstemän upptagits av justitiekanslern själv. En jämförelse med justitieombudsmansämbetets
granskningsverksamhet är även belysande. Härvidlag
må anföras följande siffror:

Justitiekanslern Justitieombudsmannen

1953 1954 1953

Klagomål och Inkomna Justitie- S:a

anmärkningar klagomål ombuds mannens

anmärkningar

Ärenden mot tjänstemän vid

domstolar, polis- och åklagarväsendet
samt exekutionsväsendet 84
fångvården, sinnessjukvården,
medicinalväsendet i övrigt, alkoholistanstalter
in. in................ 36

förvaltningen i övrigt ............... 18

62	244	82	326
26	156	3	169
33	91	19	no

Vid tidigare utredningar har vikt lagts vid att justitiekanslern effektivt
fullgjorde den nu diskuterade övervakningsfunktionen. Framför allt har
ansetts önskvärt, att han regelbundet förrättade inspektioner hos myndigheterna.
1937 års sakkunniga ansågo att hans inspektioner borde ha samma
omfattning som justitieombudsmannens och att han sålunda liksom denne
skulle inspektera myndigheterna en gång vart tionde år. Dessa skulle sålunda
erhålla besök av en inspekterande — antingen justitieombudsmannen
(militieombudsmannen) eller justitiekanslern — genomsnittligen vart
femte år. Häri instämde 1945 års sakkunniga.

Justitiekanslerns förevarande uppgifter måste sålunda ses i sammanhang
med justitieombudsmans- och militieombudsmansämbetenas motsvarande
åligganden. Omfattningen av justitiekansler sämbetets inspektionsverksamhet
kan icke bedömas fristående, utan hänsyn måste tagas till den
inspektionsverksamhet som riksdagens ombudsmän företaga och vice versa.
Då nu justitieombudsmansämbetet är föremål för utredning i förevarande
avseende — därvid även hithörande militieombudsmansämbetet berörande
spörsmål må upptagas -— synes angeläget, att i detta sammanhang också
justitiekanslersämbetets övervakningsuppgifter bliva föremål för bedömande.
En samordning måste eftersträvas. Vid ett samlat övervägande
kan t. ex. den frågan uppkomma, hur inspektionsverksamheten mellan

14 Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 2 år 1955

justitiekansler!! och riksdagens ombudsmän bör fördelas; därvid kan en
tänkbar utväg visa sig vara att de regelbundna inspektionerna i huvudsak
läggas på de båda senare.

Uppenbart är emellertid att, huru än nämnda fördelningsspörsmål
löses, staten måste på lämpligt sätt kunna öva tillsyn över sina ämbets- och
tjänstemän. Denna uppgift kan icke helt överlåtas på riksdagens organ.
Denna fråga förtjänar största uppmärksamhet och blir desto betydelsefullare
ju mera tjänstemännen tillväxa i antal. Därvid kan icke förbises,
att tjänstemännen efter hand fått sig anförtrodda att avgöra allt flera både
för staten och för medborgarna betydelsefulla angelägenheter. Det nuvarande
tillståndet, då de i justitiekansler^ instruktion angivna tillsynsuppgifterna
icke kunna fullgöras av denne, kan icke anses tillfredsställande.

I detta sammanhang bör också erinras om att justitiekanslern tid efter
annan fått sig ålagd att företaga specialutredningar i särskilt invecklade
och svårutredda ärenden, där oriktigt förfarande från någon ämbets- eller
tjänstemans sida ifrågasatts. Det räcker att här erinra om t. ex. Unmansoch
Högbroforsutredningarna. I vad mån ämbetet i fortsättningen kommer
att belastas med dylika specialutredningar kan självfallet icke bestämt
förutsägas, men det torde vara realistiskt att antaga, att likartade utredningar
från och till komma att framstå som nödvändiga och då komma
att läggas på justitiekanslersämbetet.

De övriga uppgifter, som åvila justitiekanslersämbetet, äro av inbördes
mycket skiftande art. Det behöver blott erinras om vissa uppgifter med
avseende å tryckfrihetslagstiftningens tillämpning, tillsynen över advokaterna,
ärendena om förlängning av anhållningstider i spionerimål m. fl.
liknande mål, ärendena om fullföljdstillstånd i folkpensioneringsmål och
böteskonventionsärendena. Huvudsakligen rör det sig här om angelägenheter,
vilka i andra länder, där ministerstyrelse finnes och sålunda
justitieministern eller tjänstemän inom justitiedepartementet ha formell
befogenhet att besluta, lagts på justitieministern eller hans underordnade.
Då i vårt land beslutanderätten tillkommer Kungl. Maj:t, har man
beträffande en råd sådana ärenden, vilka icke ansetts vara av den beskaffenhet
att de av principiella hänsyn eller av lämplighetsskäl böra ankomma
på Kungl. Maj :ts avgörande, i åtskilliga situationer icke funnit annan
lämplig myndighet, till vilken avgörandet kunnat delegeras, än justitiekanslern.
Åtskilliga av dessa ärenden äro måhända icke alltid av den beskaffenhet
att de i och för sig skulle kräva en så kvalificerad behandling.
Det är därför icke omöjligt att man vid närmare överväganden skulle kunna
finna andra former för dessa ärendens avgörande och kunna överflytta dem
på andra organ. Emellertid är det tillika med tanke på den allmänna ulvecklingen
sannolikt att nya grupper av ärenden då och då kunna uppkomma,
vilka befinnas böra anförtros justitiekanslern.

Det visar sig sålunda vid en genomgång av justitiekansler^ olika arbetsområden,
att ämbetet för närvarande har stora svårigheter att medhinna

Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 2 år 1955 15

sina viktiga arbetsuppgifter. Vidare kan det med fog antagas, att arbetsmängden
icke kommer att inom något av områdena inom överskådlig tid
i vart fall mera avsevärt minska. Fastmera förhåller det sig så, att det på
flertalet områden — och på alla de viktigare — finnes ett latent behov
av ökade insatser från ämbetets sida, vilket icke under nuvarande förhållanden
kan tillgodoses. Redan nu är en utvidgning av arbetsuppgifterna
förutsebar. Även om rent tillfälligtvis en lättnad i arbetsbördan kan uppstå
på ett håll, komma omedelbart tillbakaskjutna uppgifter på andra håll
att göra sig gällande och återigen öka denna. Det är exempelvis uteslutet,
att justitiekanslern med nuvarande arbetsformer skulle — utan eftersättande
av andra lika viktiga uppgifter — kunna vinna sådan lättnad

1 arbetsbördan, att han kan upptaga en inspektionsverksamhet av den
omfattning som av tidigare utredningar förutsatts skola äga rum. Det kan
nämnas, att justitieombudsmannen enbart för själva inspektionerna använder
cirka fyra veckor om året, vartill kommer den tid, som åtgår för förberedelser
och för allt det efterarbete, de vid inspektionerna gjorda iakttagelserna
föranleda.

I själva verket har innehavaren av justitiekanslersämbetet på senare tid
icke ensam förmått fullgöra de på ämbetet vilande åliggandena. Ämbetet
har sålunda under senare år måst i avsevärd omfattning dubbleras, såsom
närmare framgår av de i Bilaga 1 lämnade uppgifterna. I de där intagna
siffrorna har tid för semester o. d. icke medräknats. I realiteten har därför
ämbetet under åren 1951 och 1952 varit dubblerat under i huvudsak
hela året. Denna förstärkning ledde då till — såsom kan utläsas av Bilaga

2 — att vid 1952 års utgång balanserna kunnat avsevärt nedbringas. Trots
att dubblering av ämbetet även sedermera tillgripits i avsevärd omfattning,
särskilt under 1954, har dock icke därigenom kunnat förhindras, att balansen
under detta år återigen på ett märkbart sätt vuxit.

Ämbetet har även i andra avseenden måst förstärkas, bl. a. genom särskilda
föredragande och utredningsmän. Den för ämbetet i riksstafen anvisade
ekonomiska ramen har också sprängts under de senaste budgetåren.
För det sista budgetåret har sålunda, såsom nedanstående uppställning utvisar,
anslagsposterna för ordinarie och icke-ordinarie personal överskridits
med över Va av anslagssummorna.

	Anslag (ordinarie och
År	icke-ordinarie personal ävensom rörligt tillägg)	medel
1948/49 ..................	........................... 106 200	103 200
1949/50 ..................	........................... 100 200	105 500
1950/51 ..................	........................... 115 300	133 600
1951/52 ..................	........................... 115 300	185 600
1952/53 ..................	........................... 149 100	188 500
1953/54 ..................	.......................... 169 400	226 300
1954/55 ..................	........................... 169 400
1955/50 ..................	........................... 190 000

16 Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 2 år t95ö

Den kroniska överbelastningen av justitiekanslersämbetet har även andra
olägenheter med sig. Med hänsyn till den ställning justitiekanslern intar
är det angeläget, att han får tillfälle att förskaffa sig insyn i olika statliga
verksamhetsområden, att —- såsom instruktionen säger — göra sig underrättad
om lagskipningens tillstånd. Den press, varunder justitiekanslern
för närvarande arbetar, utesluter varje möjlighet till initiativ av sådan art.

Av vad utskottet nu anfört torde på ett övertygande sätt behovet även
översyn av justitiekanslersämbetet ha klarlagts. Utskottet anser det icke
vara försvarligt, att de betydelsefulla uppgifter, som tillagts ämbetet, icke
kunna i allo fullgöras på grund av olämplig organisation och otillräckliga
resurser. Därtill kommer, som ovan antytts, att tillkomst av nya och
vidgning av gamla uppgifter synas sannolika. En utredning bör därför nu
komma till stånd.

Utskottet tilltror sig icke att utan den begärda utredningen uttala någon
mening om efter vilka linjer en lösning av de nuvarande svårigheterna är
att söka. Utskottet kan emellertid icke underlåta att som sin mening framhålla,
att det mellan de olika grupper av uppgifter som nu åvila justitiekanslern
icke i och för sig föreligger något så nära samband, att dessa måste
anförtros en och samma person. Uppgiften att vara kronans juridiske rådgivare,
uppgiften att företräda kronans ekonomiska intressen och övervakningen
av änibets- och tjänstemännen å statens vägnar synas utskottet icke
vara av så likartad beskaffenhet att de nödvändigtvis måste handhavas av
samme ämbetsman. Att de sammanförts hos justitiekanslersämbetet är betingat
av historiska skäl.

Den av utskottet förordade utredningen bör vara allsidig och fönrtsättningslös.
Den bör avse justi tiekanslersämbetets nuvarande arbetsuppgifter
och vad därmed äger samband samt angiva den lämpliga organisatoriska
ramen, inom vilken arbetsuppgifterna skola fullgöras.

Det synes utskottet angeläget, att en sådan utredning, som sett på längre
sikt icke lärer kunna undgås, företages snarast med hänsyn till att utredning
för närvarande pågår om riksdagens ombudsmannainstitutioner. Som
förut framhållits bör — liksom skedde vid utredningen 1937—1939 — en
översyn av justitiekanslersämbetet företagas parallellt med motsvarande
undersökningar beträffande justitieombudsmans- och militieombudsmansämbetena.
Den faktiska dubblering av justitiekanslersämbetet, som provisoriskt
anordnats i stor utsträckning under senare år, föranleder också önskemål
om att en utredning som syftar till en mera stadigvarande ordning icke
uppskjutes.

Under åberopande av det ovan anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t hemställa om utredning
angående de justitiekanslersämbetet åvilande arbetsuppgifterna
och vad därmed äger samband samt angående
den lämpliga organisationen för dessa uppgifters lösande.

Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 2 år 1955 17

Bilaga 1

Juridiskt utbildade befattningshavare hos justitiekanslersämbetet (inklusive
t. f. justitiekansler) under åren 195-8—1955

			F ö r e d r	ägande
	t. f. J. K.	Fasta	Extra
År	antal månader och dagar	Byråchefer antal	1 :e byrå-sekreterare el. byrådirektör antal	Heltid c:a mån.	Deltid motsv. heltid c:a mån.
1948	4 mån. 17 d.	1	1 1	4 mån.	12 män.4
1949	1 mån. 27 d.	1	1	8y2 män.	6 mån.6
1950	2 mån. 25 d.	iy2	1	14 mån.2	5 mån.
1951	9 mån. 19 d.	2	1		2 mån.
1952	9 mån. 18 d.	2	1		2 mån.
1953	3 mån. 22 d.	2	1	8]/2 mån.
1954	6 mån. 10 d.	2	1	4 män.3
1 Tjänstledig under 5 månader; särskild vikarie ej förordnad utan annat anlitat, se under rubriken extra föredragande. 2 2 personer. s Något mindre tjänstgöringstid än heltid (36 tim/vecka). 4 3 personer. 5 2 personer.	arbetsbiträde

Anmärkning: Utöver ovan redovisad arbetskraft har justitiekanslersämbetet anlitat
biträde dels för särskilda utredningar, verkställda på uppdrag av Kungl. Maj :t eller
departementschef (telefonavlyssning i Kejneaffären, Haijbyärendet, Lundquistärendet
in. fl.), dels för granskning av arbetsberättelser (årsarvode omkring 800 kronor), dels
under de senaste åren för den rutinmässiga handläggningen av bötesärenden (månadsarvode
200 kronor).

2—646 55 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 5 sand. 3 avd. Nr 2

18 Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 2 år 1955

Bilaga 2

Justitiekanslersämbetets arbetsbe -

År	Böteskonven- tionsärenden											Ö	v r i g a
Ink.	Avgj.	Samtliga remisser	Lag- och författn.-remisser uti. avgivna	Kronomål	Tillsynsärenden 3
Ink.	Avgj.	Bal.	Ink.	Avgj.	Bal.	Ink.	Avgj.	Bal.	Åtal	Erinran
1948	22	_	202 1 2 3	204	36	u	12	12	11	115	178	37	5	31
1949	2 101	1 807	187 2	158	65	8	15	19	7	175	141	71	1	17
1950	1 694	1 989	2162	191	90	3	12	13	6	170	169	72	1	21
1951	850	861	212	226	76	6	20	18	8	217	203	86	1	22
1952	1 019	1 076	216	257	35	10	12	17	3	204	216	74	4	33
1953	1 120	1 080	227	212	50	7	15	9	9	218	210	82	2	29
19541	836	932	242	206	86	9	19	17	11	182	167	97	1	29

1 Siffrorna för 1954 äro blott preliminära.

2 För dessa år ha icke redovisats vissa från tiden före år 1948 härrörande, med JK: s tidigare
åklagarfunktioner sammanhängande mål och ärenden, vilka slutligt avgjorts under åren 1948—
1950 utgörande sammanlagt ett 20-tal.

3 Specificering å dessa ärenden för åren 1953—1954 se Bilaga 3.

Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 2 år 1955 19

lastning under åren 1948—1954

ärenden

Ad vok åt ärenden	Pensionsmål	Suppliker	Övriga ärenden	Summa ärenden 4 5
Ink.	Avgj.	Bal.	Ink.	Avgj.	Bal.	Ink.	Avgj.	Bal.	Ink.	Avgj.	Bal.	Ink.	Avgj.	Bal.
80	66	14	4	4		114	117	1	105	182	9	518	646	107(53)s
61	74	1	16	16	—	90	90	1	98	97	10	552	505	154(109)
81	69	13	3	2	1	84	84	1	108	109	9	590	553	191(144)
84	95	2	8	9	—	15	15	1	81	82	8	622	633	180(97)
120	103	19	5	5	—	4	5	—	73	74	7	630	672	138(89)
97	105	11	6	5	1	1	1	—	64	68	3	627	609	156(89)
116	127	—	18	19	—	—	—	—	54	51	6	631	587	200(137)

4 Här äro icke medtagna suppliker samt under 2) angivna ärenden. Supplikerna ha numera
praktiskt taget upphört, och deras redovisande i tabellen skulle på grund av den ringa arbetsbörda
de medfört ha förryckt statistiken.

5 Siffrorna inom parentes ange summan av de ärenden som äro beroende på handläggning
av JK och ej av annan myndighet (till följd av remiss eller eljest).

20 Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 2 är 1955

Bilaga 3

Specificering å tillsynsärenden hos justitiekanslersämbetet under

åren 1953—1954

	Inkomna	Anmärk-
	klagomål	ningar av J. K.	bumma
	1953	1954	1953	1954	1953	1954
Ärenden mot tjänstemän vid
domstolar......................	35	27	2	2	37	29
polis- o. åklagarväsendet.........	42	26	1	1	43	27
exekutionsväsendet..............	4 81	_6 59	— 3	~ 3	4 84	_6 62
fångvården .....................	10	7	_	_	10	7
sinnessjukvården................	22	17	—	—	22	17
medicinalväsendet i övrigt........	3	2	—	—	3	2
alkoholistanstalter, arbetshem, yrkes-
skolor o. d...................	_i 36	— 26	—	—	1 36	— 26
förvaltningsdomstolar............	—	1	_	_	_	1
taxeringsmyndigheter.............	4	1	—	—	4	1
länsstyrelser....................	4	6	2	2	6	8
centrala verk m. m..............	3	19	1	—	4	19
kyrkliga myndigheter............	1	3	—	—	1	3
länsnämnder....................	_£ 15	1 31	: 3	: 2	3 18	1 33
militärväsendet..................	5	7			5	7
kommunala myndigheter, barna-
vårdsnämnd o. d..............	3	6	—	—	3	6
överförmyndare.................	1	—	—	—	1	_
fattigvårdsnämnd o. d............	2	—	—	—	2	_
nykterhetsnämnd................	2	—	—	—	2	—
hälsovårdsnämnd................	1	2	—	—	1	2
andra kom. myndigheter.........	— 9	_i 9	—	—	: 9	1 9
Tryckfrihetsfrågor.................	15	16	—	—	15	16
Ärenden avseende:
advokater......................	5	1	_	_	5	1
andra organ o. enskilda.........	38	24	—	_	38	24
Orediga klagomål.................	8	4	—	—	8	4
Summa	212	177	6	5	218	182

Sthlm 1053. K. L. Beckmans Boktr.