Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1 (Utlåtande 1943:Kul1u1 kul1u)

Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1.

Nr 1.

Ankom till riksdagens kansli den 10 juni 1943 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om magistrats skiljande
från rådstuvurätt.

I en inom lörsta kammaren väckt motion, nr 2, har herr Linder anhållit,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit hemställa om slutgiltig utredning
om magistrats skiljande från rådhusrätt i anseende till magistratens
såväl kommunala som statliga funktioner samt örn framläggande för riksdagen
av det förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Motionen, som hänvisats till konstitutionsutskottet, har enligt överenskommelse
mellan detta utskott och första lagutskottet hänskjutits till behandling
av sammansatt konstitutions- och första lagutskott.

Mellan magistrat och rådhusrätt består en samorganisation så till vida,
att magistratens ledamöter även tjänstgöra såsom ledamöter av rådhusrätten.

Magistraten, som numera har såväl kommunala som statliga förvaltningsuppgifter,
var ursprungligen ett rent kommunalt förvaltningsorgan, vilket
utgjorde stadens verkliga styrelse. Efter hand tillädes detta organ olika statliga
förvaltningsuppgifter. Samtidigt inskränktes magistratens kommunala
befogenheter. Den ekonomiska förvaltningen, ursprungligen en av magistratens
viktigaste uppgifter, överflyttades å drätselkammaren, som även blev
det allmänna verkställighetsorganet. Utvecklingen beträffande magistratens
kommunala förvaltningsuppgifter lagfästes i 1862 års förordning om kommunalstyrelse
i stad. Förordningens bestämmelser om magistrat ha med endast
formella jämkningar överförts till nu gällande lag den 6 juni 1930 örn
kommunalstyrelse i stad.

Enligt denna lag har magistraten följande uppgifter:

1) övervakande att av stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan lagenligt
fattade beslut bringas till verkställighet av drätselkammaren eller för särskilda
förvaltnings- eller verkställighetsbestyr tillsatta styrelser, nämnder
eller personer, som böra taga befattning därmed;

2) vägran av handräckning till verkställighet av beslut, fattat av stadsfullmäktige
eller allmänna rådstugan, vilket magistraten finner icke hava tillkommit
i laga ordning, stå i strid mot allmän lag eller författning, vara av

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 5 sami. 3 avd. Nr 1.

Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1.

det innehåll, att den beslutande myndigheten vid dess fattande överskridit
sin befogenhet, eller icke hava underställts, ehuru så bort ske;

3) vakande däröver att åt staden donerad fast egendom och staden förunnade
inkomstgivande rättigheter bliva behörigen använda till sina bestämda
ändamål;

4) tillsättande av de vid stadens förvaltning anställda tjänstemän, om vilkas
tillsättande ej annorlunda stadgats;

5) överinseende över stadens särskilda förvaltningsstyrelser;

6) framställande av förslag hos stadsfullmäktige;

7) upprättande av förslag till utgifts- och inkomststat;

8) upprättande av debiterings- och uppbördslängder samt meddelande av
beslut över anmärkningar däremot;

9) insändande till högre myndighet av stadsfullmäktiges och kommunala
styrelsers framställningar och utlåtanden;

10) hållande av allmän rådstuga;

11) uppgörande av förslag till stadens indelning i valkretsar;

12) mottagande av revisionsberättelsen över förvaltningen, infordrande av
vederbörandes förklaringar över framställda anmärkningar samt överlämnande
av berättelsen jämte förklaringar till stadsfullmäktige.

I detta sammanhang må även omnämnas magistratens åligganden enligt
kommunala vallagen den 6 juni 1930 och lagen den 26 november 1920 örn
val till riksdagen.

De statliga uppgifter som ankomma på magistraten äro av synnerligen
mångskiftande beskaffenhet, och här skall endast erinras om några av dessa
uppgifter. I första hand kan nämnas magistratens befattning med exekutionsväsendet.
Vidare har magistraten vissa åligganden beträffande mantalsskrivning
samt debitering och uppbörd av kronoutskylder. Magistraten prövar
ärenden angående fastställelse å avstyckning och har att taga viss befattning
med fastighetsregistret. Enligt ordningsstadgan för rikets städer ankommer
å magistraten att utfärda vissa ordningsföreskrifter och meddela
vissa tillstånd. Slutligen kan omnämnas, att handelsregistret föres hos magistraten.
1 t V

Sedan 1800-talet har vid olika tillfällen varit under övervägande att genomföra
en boskillnad mellan magistrat och rådhusrätt. Än har det varit
frågan örn stadsförvaltningens omorganisation och än har det varit frågan
om förstatligande av rättsskipningen i städerna som aktualiserat spörsmålet
att skilja magistraten och rådhusrätten från varandra.

Till grund för 1862 års kommunalförfattningar låg ett betänkande av en
år 1858 tillsatt kommitté.

Kommitténs ordförande, landshövdingen S. G, von Troil, uttalade i avgiven
reservation den meningen, att magistratsinstitutionen vöre föråldrad
och tarvade en fullständig omdaning.

Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1.

En annan reservant inom kommittén, justitieborgmästaren G. J. Stolpe,
sade sig icke obetingat vilja förkasta en omorganisation av den innebörd
bland annat, att magistraten skulle avskaffas.

Inom svenska Stadsförbundet har frågan örn stadsstyrelsens organisation
vid flera tillfällen varit föremål för övervägande.

I en motion vid förbundets kongress 1908 föreslogs en omarbetning av
1862 års förordning i syfte att erhålla »en tjänlig central förvaltningsmyndighet».
Motionen föranledde ett omfattande utredningsarbete inom förbundet.
Frågan togs sedan upp vid kongresser 1911 och 1915 samt behandlades
dessutom i åtskilliga uppsatser i förbundets tidskrift.

Vissa av de förslag som framlades inneburo att magistraten skulle fortbestå
men befriad från rättsskipning och åtskilliga av de statliga förvaltningsuppgifterna.
Andra förslag åsyftade magistratens avskaffande och överflyttande
av dess uppgifter på andra organ.

Sedan 1911 års riksdag beviljat medel för en förberedande utredning angående
en rältegångsreform, tillsatte Kungl. Maj:t deri utredning, vilken
sedan ombildades till processkommissionen.

Ledaren för den förberedande utredningen, f. d. justitierådet J. Hellner,
gjorde i ett utlåtande, som var föranlett av framställningar från vissa städer
under landsrätt örn egen jurisdiktion, bland annat det uttalandet, att med
de förvaltningsgöromål som ålågo städerna dels som kommunala och dels
som statsorgan skulle de nya domstolarna efter rättegångsreformen ej ha
att taga någon befattning utan skulle dessa uppgifter övertagas av andra
myndigheter. I annat sammanhang betecknade han åvägabringandet av en
fullständig skilsmässa mellan förvaltning och rättsskipning i städerna såsom
en huvuduppgift för rättegångsreformen.

Sedan i samband med den planerade processreformen frågan om stadsförvaltningens
omorganisation blivit aktuell, väcktes vid 1915 års riksdag en
motion rörande frågan om städers läggande under landsrätt. I anledning av
motionen hemställde riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t bland annat, att
Kungl. Majit ville taga under övervägande på vad sätt i städer under landsrätt
de kommunala och administrativa uppgifter, som eljest ålåge magistrat,
lämpligen borde tillgodoses.

Med anledning av riksdagens framställning tillsatte Kungl. Majit år 1916
den s. k. stadsstyrelsekommissionen med borgmästaren Jakob Pettersson
som ordförande. Kommissionen avgav år 1917 betänkande.

I ytlrande den 25 januari 1919 över stadsstyrelsekommissionens förslag
ifrågasatte stadsförbundet, huruvida icke tiden vore inne för ett upphävande
av magistratens tillsynsbefogenheter över kommunen och övriga kvarstående
rester av dess forna ställning såsom stadens styrelse. Enligt stadsförbundets
mening skulle, örn i själva kommunalförvaltningen infördes elt stabilt,

4 Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1.

ämbetsmässigt element, vinnas trygghet för den formella ordning och stadga,
som magistratens kontrollbefogenheter avsett att tillförsäkra förvaltningen.

Processkommissionen avgav den 15 december 1926 betänkande angående
rättegångsväsendets ombildning. I betänkandet föreslogs, att städernas egen
jurisdiktion skulle upphöra och staten övertaga rättsskipningens besörjande
jämväl i städerna, och i anslutning härtill anfördes i betänkandet bland annat
följande:

Med statens övertagande av rättsskipningen i städerna måste följa, att det
nu existerande sambandet mellan rättsskipningen och förvaltningen i städerna
upphör. Den nuvarande magistraten, vilken i regel tillika utgör rådstuvurätten,
försvinner. Därvid uppstår spörsmålet, vart de kommunala och
administrativa uppgifter, som nu åligga magistraten, skola förläggas. Likaså
måste det ekonomiska mellanhavande mellan städerna och staten, som därigenom
uppkommer, vinna sin lösning. På nu nämnda spörsmål anser sig
processkommissionen icke hava att närmare ingå.

Lagrådet, som den 3 juli 1928 avgav utlåtande över betänkandets huvudgrunder,
framhöll däri, att principfrågan örn rättsskipning skulle vara en
statens eller en kommunens angelägenhet i själva verket längesedan vore
utdebatterad.

Kungl. Majit hade den 17 december 1926 förordnat filosofie doktorn Sigurd
Hansson att såsom sakkunnig verkställa utredning av sådana frågor rörande
rådhusrätterna och magistraterna som sammanhängde med processreformen.
Den sakkunnige hade i juli 1927 avgivit preliminärt förslag till de ändringar
i kommunallagarna m. m., som kunde föranledas därav att stadsdomstolarnas
ledamöter skulle befrias från de kommunala förvaltningsuppgifterna.
Enligt förslaget skulle den nuvarande magistraten ersättas med en från domstolsväsendet
fristående magistrat.

Jämlikt Kungl. Maj:ts den 8 april 1927 givna bemyndigande hade tillkallats
sakkunniga för att verkställa undersökning rörande kostnaderna för
processreformens genomförande. De sakkunniga (ekonomisakkunniga),
under ordförandeskap av generalkrigskommissarien L. Widell, avgåvo betänkande
den 29 augusti 1928. I en vid betänkandet fogad promemoria föreslogs,
att några av magistratens nuvarande uppgifter skulle helt upphöra
samt de övriga överflyttas å länsstyrelse, polismyndighet och andra organ.
För egen del framhöllo de sakkunniga —- utan att taga ställning till frågan
huruvida en dylik uppdelning av magistratens funktioner vore lämplig och
önskvärd — såsom obestridligt, att det ur statens synpunkt icke kunde anses
behövligt, att de nuvarande magistratsuppgifterna sammanhölles hos ett
organ. Vore detta ett kommunalt önskemål, syntes hinder ej möta, att i kommunallagstiftningen
möjlighet bereddes till en dylik organisation. Men därmed
följde ock, att kostnaderna för denna nya kommunala magistrat måste
drabba städerna.

Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1.

Sedan därefter enligt Kungl. Maj:ts den 19 oktober 1928 givna bemyndigande
tillkallats sakkunniga för att biträda med utredning rörande kommunalförvaltningens
ordnande i de nuvarande magistratsstäderna efter processreformens
genomförande, avgåvo de sakkunniga (1928 års kommunalförvaltningssakkunniga),
vilkas ordförande var borgmästaren J. Pettersson,
betänkande den 30 september 1929. De sakkunniga föreslogo inrättande av
ett kommunalt centralorgan med benämning stadsstyrelse. I stadsstyrelsen
skulle den nuvarande drätselkammaren uppgå, och den skulle vidare övertaga
magistratens kommunala uppgifter med undantag av legalitetskontrollen,
vilken skulle upphöra, samt åtskilliga av magistratens statliga uppgifter.

Sedan 1921 års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj:t anhållit om en allmän,
i huvudsak formell revision av gällande kommunalförordningar samt Kungl.
Maj:t den 20 juni 1924 uppdragit åt landshövdingen Hj. L. Hammarskjöld
att biträda med verkställande av en sådan revision, hade denne den 10
februari 1928 avgivit förslag. Enligt detta skulle magistratens ställning i
stadskommunen bibehållas oförändrad. Sedan över förslaget inhämtats
yttranden från olika myndigheter och sammanslutningar, framlades proposition
för 1930 års riksdag, vilken proposition ledde till antagande av nu gällande
kommunallagar. I propositionen (nr 99) gjorde föredragande departementschefen,
statsrådet Lubeck, bland annat följande uttalande:

Några av de hörda myndigheterna hava gjort gällande, att frågan om
revision av kommunalförfattningarna sammanhängde med processreformen
och den i samband därmed nödvändiga omläggningen av kommunalförvaltningen
i de nuvarande magistratsstäderna. -—- —- —

Det torde vara uppenbart, att frågan om stadsförvaltningens ordnande
efter processreformens genomförande icke nu kan bringas till lösning. Härför
kräves ett omfattande arbete i samband med det pågående processreformarbetet.
Att i avbidan på slutförandet av sistnämnda arbete uppskjuta den nu
föreliggande revisionen synes icke lämpligt. Märkas bör även, att såsom redan
berörts det av 1928 års kommunalförvaltningssakkunniga avgivna förslaget
till lag om stadsstyrelse uppställts på sådant sätt, att det kan infogas i en
reviderad lag örn kommunalstyrelse i stad.

I anledning av propositionen väcktes två likalydande motioner, nr 288 i
första kammaren av herr Möller m. fl. och nr 446 i andra kammaren av
herr Hansson i Stockholm m. fl., i vilka motioner hemställdes bland annat,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn skyndsamt framläggande
av förslag till sådan revision av lagen om kommunalstyrelse i stad,
att magistratens befattning med kommunens förvaltning upphörde.

Konstitutionsutskottet, som avgav utlåtande (nr 30) i ärendet, uttalade:

Vid flera tillfällen ha krav på en omorganisation av städernas förvaltning
?ramställts; särskilt på grund av processkommissionens förslag örn ändringar
: städernas domstolsväsen har denna fråga fått aktualitet. I 1928 års komnunalförvaltningssakkunnigas
betänkande föreligger ett förslag till frågans
lösning. I det läge, vari denna fråga befinner sig, finner utskottet det icke

Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1.

lämpligt att föreslå begäran om förslag angående borttagande av magistratens
befogenheter i avseende å kommunens förvaltning. Även örn dessa befogenheter
numera äro av väsentligt mindre betydelse än tidigare, torde de
likväl böra bibehållas, till dess en omorganisation av stadsförvaltningen kommer
till stånd. Utskottet avstyrker alltså motionerna 1:288 och 11:446 i
denna del.

Åtta reservanter inom utskottet ansågo, att utskottets yttrande bort innehålla
bland annat följande uttalande:

Magistratens befattning med den kommunala förvaltningen är numera
av väsentligt mindre betydelse än tidigare och torde i allmänhet inskränka
sig till att vara av mera formell karaktär. Frågan örn att giva åt städernas
förvaltning en central förvaltningsmyndighet av rent kommunal karaktär
borde med det snaraste vinna lösning. Utskottet anser detta spörsmål vara
av den betydelse, att en utredning bör genom Kungl. Maj:ts försorg åvägabringas,
och hemställer därför, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om skyndsamt framläggande av förslag till sådan revision av lagen
om kommunalstyrelse i stad, att magistratens befattning med kommunens
förvaltning upphör.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Vid 1931 års riksdag framlade Kungl. Maj:t proposition (nr 80) angående
huvudgrunderna för en rättegångsreform. Enligt den mening, åt vilken i
propositionen givits uttryck, borde reformen främst avse själva förfarandet
och förändringar i organisationen vidtagas endast i den mån de vore påkallade
för att skapa förutsättningar för ett förbättrat förfarande.

Beträffande rättsskipningen i städerna anförde föredragande departementschefen,
statsrådet Gärde, bland annat följande:

I övrigt är att anteckna, att rådhusrätten redan i äldre tid i egenskap av
magistrat utgjorde stadens egentliga styrelse och alltjämt — om ock numera
i väsentligt begränsad omfattning — intager samma ställning. Rådhusrättens
ledamöter ha sålunda allt fortfarande att handlägga åtskilliga ärenden av
kommunal och allmän förvaltningsnatur. I den mån vidgad erfarenhet och
ökat intresse för allmänna angelägenheter på detta sätt tillföres domstolen
och dess auktoritet därigenom stärkes, synes häremot ur rättsskipningens
synpunkt intet vara att invända. Emellertid torde det starka statliga intresse,
som är knutet vid rättsskipningen, icke vara på ett betryggande sätt tillgodosett
genom den nu gällande ordningen för tillsättande av rådhusrätternas
ledamöter. —- —■ —

Jämväl beträffande rättsskipningen i städerna gäller, med den inställning
jag i princip intagit till organisationsproblemen, i första hand att överväga,
huruvida den nuvarande organisationen av städernas domstolar kan anses i
stånd att utan mera väsentliga förändringar uppbära ett muntligt, koncentrerat
förfarande. Örn man från denna utgångspunkt lill en början skärskådar
frågan om statens övertagande av rättsskipningen i städerna, anser jag mig
icke kunna tillägga det ur principiell synpunkt otvivelaktigt riktiga argumentet
örn rättsskipningen såsom en till sin natur statlig angelägenhet sådan
betydelse, att ett dylikt övertagande skulle utgöra en nödvändig förutsätt -

Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1. 7

ning för processreformens genomförande. Enligt min mening bör, innan man
täger ståndpunkt till denna fråga, närmare undersökas, vilka olägenheter äro
förknippade med den nuvarande ordningen och huruvida dessa äro av den
art, att de icke på annan väg låta sig avhjälpas. På denna punkt erinrar jag
därom, att jag icke i och för sig ansett det utgöra en svaghet, att rådhusrätternas
ledamöter äro i tillfälle att hämta sin erfarenhet jämväl från den
kommunala förvaltningens område, förutsatt att de uppgifter, som härutinnan
åvila dem, icke inkräkta på eller förtaga deras intresse för domarkallet.
De kommunala och allmänna förvaltningsbestyr, som numera åvila
städernas magistrater, torde icke vara av den omfattning, att grundad anledning
till farhåga härutinnan kan anses föreligga. Däremot synes mig en
annan anmärkning, som framställts mot våra rådhusrätter och som avser
sättet för domartjänsternas tillsättande, vara långt mera vägande.--■—

För mången torde de nu antydda bristerna te sig som så svårartade och
så oskiljaktiga från varje på kommunal grund uppbyggt domstolsväsen, att
för deras avhjälpande ett förstatligande av rättsskipningen i städerna framstår
som oundvikligt. Därest lagstiftaren ägde en av tradition och redan
bestående förhållanden obegränsad frihet, skulle mot en dylik åtgärd icke
vara något att invända. De svårigheter av organisatorisk och annan art, som
härvid möta, bjuda dock, att jämväl en annan utväg tages under övervägande.
Enligt min mening torde en tillfredsställande lösning åtminstone
tillsvidare kunna vinnas genom en långt mindre ingripande åtgärd, nämligen
en reform av ordningen för stadsdomarnas tillsättande.--—

Örn jag sålunda, med vissa förbehåll, ansluter mig till tanken, att med
statens övertagande av rättsskipningen i städerna tillsvidare bör anstå och
denna fråga upptagas till slutligt avgörande i samband med en jämväl ur
kommunala synpunkter påkallad allmän omläggning av städernas förvaltning,
ser jag mig emellertid nödsakad att härför uppställa en ganska väsentlig
begränsning. I annat sammanhang har jag redan framhållit de mindre
rådhusrätternas svaghet. Dessa rådhusrätters otillräcklighet för lösande av
svårare rättegångsuppgifter är redan under nu rådande förhållanden påtaglig
och skulle bliva än mera framträdande inför de större krav, som det nya
förfarandet ställer på domstolarna. Orsaken härtill ligger i jurisdiktionsområdets
obetydlighet, och botemedlet måste alltså vara att söka i större
domkretsar. Vid sådant förhållande torde dessa städer böra förenas med
kringliggande landsbygd till en domsaga, varvid intet hinder möter att staden,
örn den är av tillräcklig storlek, bildar eget tingslag.

I en i anledning av propositionen väckt motion (I: 227) hemställde herr
Lindhagen, att riksdagen ville uttala sig för bland annat att ett förstatligande
av samtliga stadsdomstolar genomfördes.

Särskilda utskottet, som avgav utlåtande i ärendet, anslöt sig till departementschefens
uppfattning beträffande förevarande fråga och anförde bland
annat följande:

Då utskottet sålunda förordar, alt den nuvarande, av städerna bekostade
rättsskipningen i viss utsträckning bibehålies, vill utskottet samtidigt framhålla,
att denna fråga nära sammanhänger med spörsmålet örn städernas
förvaltning. Problemet örn förhållandet mellan magistraten och de kommunala
organen torde inom en mira framtid böra erhålla sin lösning. Skulle
denna lösning innebära en överflyttning från magistraten av de kommunala

Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1.

och statligt-administrativa uppgifter, som nu åvila densamma, kommer frågan
om förstatligandet av rättsskipningen i ett annat läge.

Riksdagen biträdde utskottets uppfattning.

Sedan 1931 års principbeslut angående rättegångsreformen fattats, igångsattes
arbetet med utarbetande av ny lagstiftning angående rättegångsväsendet.
Denna uppgift överlämnades jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 30 september
1932 åt en beredning, processlagberedningen, vilken den 29 november
1938 avgav betänkande med förslag till rättegångsbalk.

Förslaget lades till grund för proposition (nr 5) till 1942 års riksdag. I
propositionen anförde föredragande departementschefen, statsrådet Westman
— efter att ha erinrat om innebörden av 1931 års beslut — bland
annat följande:

I processlagberedningens förslag ha de sålunda antagna grundlinjerna
för reformens omfattning följts. Förslaget bibehåller sålunda i stort sett
den nuvarande domstolsorganisationen oförändrad men innebär en genomgripande
omläggning av förfarandet.

Mot den nu angivna begränsningen av rättegångsreformens omfattning
ha några anmärkningar icke framställts. Även enligt min mening hänföra
sig bristerna i gällande rättegångsordning huvudsakligen till själva domstolsförfarandei.
Med hänsyn härtill delar jag den uppfattningen, att reformen
främst bör inriktas på att genom förändringar i fråga om förfarandet
söka avhjälpa dessa brister. Däremot böra icke andra organisatoriska
förändringar vidtagas än sådana, som med någon större grad av
visshet kunna anses betingade av det nya förfarandet. För en sådan begränsning
av reformen talar också, på sätt i riksdagens yttrande framhållits,
svårigheten att innan erfarenhet vunnits om det nya förfarandets verkningar
bedöma den lämpligaste organisationen. Även ur ekonomisk synpunkt
tala starka skäl för att reformen begränsas på nu angivet sätt.

Uti en i anledning av propositionen väckt motion (I: 182) föreslog herr
Linder förstatligande av städernas domstolar.

Första särskilda utskottet, som avgav utlåtande (nr 2) i ärendet, anförde
beträffande frågan örn rättegångsreformens omfattning bland annat följande: Utskottet

delar ock den uppfattningen, att en sådan reform i första hand
har att taga sikte på förfarandets och bevisrättens gestaltning. Väl har i
anslutning till motionen I: 182 inom utskottet framförts tanken att en sådan
reform borde erhålla en vidare omfattning och avse även vissa delar
av domstolsorganisationen. Från denna utgångspunkt har i nämnda motion
påyrkats förstatligande av städernas domstolar. I likhet med utskottet vid
1931 års riksdag anser utskottet, att ett allmänt överförande till staten av
städernas rättsskipning icke omedelbart påkallas av rättegångsreformens
genomförande; denna fråga sammanhänger nära med spörsmålet om städernas
förvaltning. Enligt utskottets mening bör emellertid frågan om
förstatligandet av städernas rättsskipning upptagas till förnyat övervägande
så snart en reform av städernas förvaltning blir aktuell. Utskottet vill i

Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1.

detta sammanhang även erinra örn domstolsorganisationen för de mindre
städerna. Att för de fåtaliga och i regel enkla domaruppgifterna i de
mindre städerna bibehålla särskilda domstolar kan icke anses lämpligt. Till
denna uppfattning har ock riksdagen anslutit sig.

I den nu förevarande motionen anföres till en början följande:

Den 18 juli 1942 fattades efter långvarigt utredningsarbete omsider beslut
angående lydelsen av en ny rättegångsbalk. Örn balkens ikraftträdande
skulle Konungen framdeles med riksdagen förordna.

Anmärkningsvärt beträffande den nya rättegångsbalken är, att densamma
skjutit domstolsorganisationen åt sidan samt med några få undantag låtit
densamma förbliva vid det gamla. I tidigare förslag till reformering av rättegångsväsendet
har man nedlagt stor omsorg på att jämsides med rättegångsväsendets
inre gestaltning också uppbygga en organisation, som för ändamålet
kunde anses lämplig. Den inre gestaltningen och organisationen hava
ansetts betinga varandra. — Sedan många år tillbaka har sålunda frågan
varit uppe örn statens övertagande av rättsskipningen i städerna. Frågans
lösning har emellertid ställts i beroende av en viss omorganisation av stadsförvaltningen,
främst upphörandet av magistraten i dess nuvarande gestaltning.

Sedan motionären härefter lämnat en översiktlig redogörelse för tidigare
uttalanden, utredningar och förslag beträffande frågan örn den nuvarande
magistratens upphörande, anföres i motionen vidare bland annat:

Resultat.

Vad har resultatet blivit av all denna utredning? — Jo, att vi fått en ungefär
halvgången rättegångsreform och en, såvitt nu är ifråga, formellt
uppsnyggad lag om kommunalstyrelse i stad.

Vad har det blivit av socialministerns uttalande i kungl, propositionen,
nr 99, vid 1930 års riksdag, att det för stadsförvaltningens ordnande efter
processreformens genomförande krävdes ett omfattande arbete i samband

med det då pågående processreformarbetet? -—- Intet! Tvärtom! —--

Vad som skulle blivit klart emellan jurisdiktion och administration, därest
processkommissionens förslag eventuellt blivit antaget, sköts på oviss framtid.

Vad har det blivit av särskilda utskottets nr 1 yttrande vid 1931 års riksdag,
att frågan örn städernas rättsskipning nära sammanhängde med spörsmålet
om städernas förvaltning och att problemet örn förhållandet mellan
magistraten och de kommunala organen inom en nära framtid torde böra
erhålla sin lösning? — Intet! -—-

Domstolsorganisationen.

Jag lämnar emellertid åsido domstolsorganisationen såsom sådan. År
1942 antogs som nämnts en ny rättegångsbalk. — Processlagberedningen
bör ej oroas i sitt arbete på utarbetande av den nya rättegångsbalkens följdbestämmelser.
Städernas invånare komma för övrigt snart nog, efter det
den nya rättegångsbalken trätt i funktion, att märka bristerna i organisationen.
Huru föga sympatiskt det än i dag kan kännas att för städernas
del tänka på en förenklad organisation, så komma dock stadsbefolkningens

JO Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1.

praktiska läggning och dess sinne för ekonomiska realiteter att till sist fälla
utslaget.

Stadsförvaltningen och magistraten.

Jag övergår alltså i stället till stadsförvaltningen, sådan den står i beröring
med magistraten. ----

För de flesta, av allmänna spörsmål intresserade personer torde det vara
känt, vilken oerhörd utveckling det kommunala livet tagit i våra dagar. Det
gives knappast något område av mänsklig verksamhet, där det kommunala
livet kunnat taga sig uttryck, där ej så skett. — Kan det då vara rimligt att
ställa det samlade uttrycket för kommunal verksamhet, stadsfullmäktige,
för sin verksamhet i beroende av en institution, som lever med så svagt
kommunalt liv som magistraten? Skall det verkligen vara nödvändigt för
exempel, att stadsfullmäktige någon vecka efter justeringen av dess sist
förda protokoll till magistraten insända detsamma, oftast en stor lunta, för
att magistratens ordförande vid föredragning inför magistraten skall anmäla
ärendet? Protokollsluntan lägges som känt till handlingarna, och anteckning
örn det hela såsom en proforma åtgärd sker till magistratens protokoll.
Magistratens ledamöter, förut underrättade om sammanträdet och i
regel där representerade, känna liksom andra medborgare i vederbörande
samhälle från ortspressen eller eljest från talet man och man emellan väl
till vad stadsfullmäktige förehaft på sitt ifrågakomna sammanträde. —
Ingen anmärkning står heller förvisso att finna mot ett dylikt protokoll.
Tjänstemannaelementet inom stadsfullmäktiges kansli eller det kommunala
livets olika myndigheter har numera som allbckant är nått en sådan stabilitet
och en sådan förtrogenhet med de ärenden, det har under sin behandling,
att den föreskrivna legalitetsprövningen från magistratens sida är alldeles
föråldrad. Förresten finnes det ju en klar besvärsrätt, örn så skulle
erfordras! — Eller, ett annat exempel! Örn stadsfullmäktige besluta upptaga
för stadens räkning ett lån samt tillika bemyndiga drätselkammaren
att hos Konungen göra framställning örn tillstånd att upptaga lånet, varför
i all världens tid behöver en sådan framställning passera magistraten? —
Man svarar: För dess av- eller tillstyrkan! -— Detta är för att använda ett
mycket milt ord: ett sken. Uppriktigt sagt, saknar magistraten, tekniskt
sett, tillräckliga förutsättningar och möjligheter att tränga in i ett samhälles
finansiella skötsel. Denna har numera även i jämförelsevis små städer nått
sådan omfattning och är tidigare vid exempelvis ett låneärendes behandling
ingående prövad och bedömd av så många kommunala myndigheter, att
det för magistraten med sin utomstående ställning ej rimligen kan begäras
ett sakkunnigt omdöme. -— Skulle någon enstaka gång så verkligen vara,
att en fråga hörande inom stadsfullmäktiges beslutandeområde sätter sinnena
i en stad i svallning, kanske rent av blir en brännande partipolitisk
fråga, så är det förvisso oriktigt att däri engagera magistraten, som består
av domare.--- ■—-

Överhuvudtaget äro de bestämmelser, vilka gälla örn magistrat, i 4 kap.
i lagen om kommunalstyrelse i stad den 6 juni 1930 otidsenliga. Därutinnan
senare skedda förändringar inverka ej på detta omdöme.

--- -— Visst är det sant, att städernas magistrat i gammal tid och ännu

ett gott stycke in på 1800-talet i sin sammansättning inrymde krafter,
vilka voro ett representativt uttryck för en eller annan inom en stads
borgerliga kretsar allmän uppfattning. Men sedan de nya kommunalför -

Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1.

ordningarnas tillkomst år 1862, och sedan rösträttsbestämmelserna avsevärt
förändrats, har också efter hand magistratens ställning blivit väsentligen
en annan än tidigare. Magistratsledamöternas ställning jämväl av
stadens domare är ägnad att så gott som helt taga deras tid i anspråk. Har
det i någon stad förmärkts, att en rådhusrätts ledamöter haft tid med mycket
annat än sin egentliga tjänst, så har detta berott på, att ledamöterna i domstolen
varit flera än som varit erforderligt, med andra ord en brist i organisatoriskt
avseende. Visst är det allmänt veterligt, att städernas olika
myndigheter begagna sig av rådhusrättens yngre krafter för sekreterarskap
och dylikt. Detta må så vara och är för både städerna och de unga juristerna
förmånligt i ekonomiskt hänseende. Dock nödgas jag tyvärr bestrida,
örn det kan vara riktigt att först sitta såsom sekreterare i en nämnd
eller styrelse samt där med mer eller mindre inflytande avlyssna en mening,
som yttras, för att därpå såsom magistratsledamot lägga sitt votum.
Det är mycket mänskligt, örn man får en känsla av, att vederbörande ej
onödigtvis vill stöta sig med sin nämnd eller styrelse, där han uppbär ett,
låt vara, blygsamt men dock för den enskilde betydelsefullt arvode. —

Magistratens ändamålsenlighet för kommunala funktioner.

Kan det vara ändamålsenligt för ett högt stående och högt syftande
kommunalt liv att såsom övervakande myndighet hava en institution, som
i verkligheten lever med så obetydlig kommunal sakkunskap? Kan det
vara till gagn för det kommunala livet att veta med sig, att dess övervakande
myndighet är i stort sett av noll eller ringa värde, att av verklig
kommunal sakkunskap det föga har att giva, att dess kontrollmyndighet
mera är en irriterande kvarleva från gången tid än tillbörlig med hänsyn
till nutida kommunal utveckling? — Det förefaller vara mycket naturligt,
att orden »såsom stadens styrelse» strökos. Den nuvarande magistraten
varken är eller någonsin blir »stadens styrelse». Dess ledamöter hava
i stället fått uppgifter, vilka för varje år, som går, allt mera helt påkalla
deras oavlåtliga intresse. Då den nya rättegångsbalken med sin inre gestaltning
av rättsväsendet träder i funktion, blir detta intresse helt enkelt
pressande, och det kommer att framstå som anmärkningsvärt, att någon
domare har tid övrig för något annat än sin domargärning.

Magistratens ändamålsenlighet för statliga uppgifter.

Den statliga uppsikt, som redan nu tillkommer magistraten, måste för
närvarande dessvärre trots all teknisk omsorg och förebyggande verksamhet
anses vara för magistratens del av mera ytlig beskaffenhet. Densamma
måste genom sin vidlyftighet och sin detaljerade beskaffenhet anses vara
mera ett uttryck för hederligheten och rutinen hos underordnade krafter,
att det verkligen går så väl som det gör än av ett ingående magistratens
granskningsarbete. Denna uppsikt måste såsom en sträng nödvändighet
komma att i sinom tid avlyftas från magistratsledamöternas axlar.

Det finns ingen man av kvinna född, som förmår samtidigt famna håde
ett rikt fasetterat samhälleligt livs företeelser, de må föranledas av kommunala
lagar, reglementen, instruktioner eller lämplighetsåtgärder eller
grunda sig på det granskningsarbete, som en statlig uppsikt kräver av en
magistrat, och den oändligt omfattande och djupt innehållsmättade raden
av lagar och författningar, vilka reglera en domares gärning. Ett dylikt

12 Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1.

försök resulterar faktiskt endast i något som är styckevis och delt även
om man måhända tror eller tycker det vara motsatsen.

Behovet av en eentrallcdning.

Slutligen kommer jag så fram till frågan, huruvida det kommunala livet
kan vara betjänt av att sakna en centralledning. Visst har det för länge
sedan sagts, att man ville få fram så många typer som möjligt av kommunal
självstyrelse, på det att var och en ort måtte få det, som bäst passade.
Därifrån och till en allmän likriktning på området är det självfallet ett
långt och föga önskvärt steg. Men kan det verkligen vara lämpligt att uppamma
en flora av samhällen, som i kommunalt avseende tenderar att bliva
allt mera vildvuxen? Skulle ej tiden kunna anses mogen att befordra det
krav på enhetlig ledning, som sedan länge höjts från kommunalt intresserat
håll? Nog vore det väl befogat att söka framskapa ett annat organ för ledning
och övervakning än den numera i administrativt avseende skröpliga
magistraten? Jag förstår mycket väl, att något dylikt kan vara föga angenämt
för en eller annan kommunalt stark man eller ett härskande kotteri,
men jag undrar, örn samhället skulle förlora på en dylik nyordning. Som
det nu är, har verkställigheten av fattade beslut kommit att ligga i händerna
på ett flertal nämnder och styrelser eller hos en mer elier mindre allsvåldig
drätselkammare. — Skall ett ärende föras fram till ett slutgiltigt avgörande,
föreligger också mestadels en stor splittring mellan olika institutioner
såsom beredningsutskott, drätselkammare eller annat kommunalt
organ. Det blir på sådant sätt en osäkerhet i ledningen, som knappast i
längden låter förena sig med en rationell förvaltning. Borde det ej i allmänhet
ute bland våra städer i stället för den i verkligheten ur spelet satta magistraten
finnas en enhetlig styrelse, som hade överblick över hela förvaltningen
och dess behov, som både kunde taga behövliga initiativ och jämväl
kunde låta planmässigt bereda förekommande ärenden samt, det som är
ej minst viktigt, bära ansvaret för de olika beslutens genomförande? — Nyligen
har den på sin tid så efterlängtade socialvårdskommittén framlagt ett
vidlyftigt program, som synes kräva en överledning. — Gång på gång bliva
rösterna, som kräva ett planerande för den besökelsens tid, vilken väntas
komma efter kriget, allt starkare. Här örn någonsin vore det för att använda
ett gammalt känt uttryck på sin plats med en ledande vilja och en ordnande
band, så att våra magistratsstäder stöde väl beredda att taga emot
en ny tid.

Motionen åsyftar att, såvitt möjligt, komma till klarhet mellan jurisdiktion
och administration i våra magistratsstäder, att institutioner, som utan
eget förvållande samt varken av våld eller list men av själva utvecklingen
tvingats tillbaka och blivit omoderna, böra avvecklas och giva rum för tidsenliga,
samhällsgagnande organ. Någon vill måhända föreställa sig, att
denna väg kan leda till en ej önskvärd likriktning. Detta är felaktigt. Det
gives i det nuvarande samhället en mångfald sätt för medborgarna att både
framkomma med och att få prövat olika förslag.

Över motionen ha, efter remiss, yttranden avgivits av magistraten och
stadsfullmäktige i Malmö, Norrköping, Gävle, Uppsala, Halmstad, Landskrona
och Östersund ävensom stadsfullmäktige i Umeå, Ystad och Skövde
samt av svenska stadsförbundets styrelse och styrelsen för föreningen Sve -

Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1.

riges stadsdomare. Dessutom ha yttranden över motionen inkommit från
drätselkammaren i Falkenberg och styrelsen för föreningen Sveriges kommunala
förvaltningsjurister.

I samtliga yttrandena utom det som avgivits av stadsfullmäktige i Umeå
har helt eller delvis tillstyrkts bifall till motionärens hemställan.

Magistraten i Halmstad har till en början anfört bland annat:

Örn man först ser på fördelarna av det nuvarande systemet har man såsom
en sådan åberopat, att redan förhandenvaron av ett statligt kontrollorgan,
sådant som magistraten, utgör en garanti för att stadsfullmäktige
ställa sig laga former till efterrättelse. Å andra sidan har man häremot invänt,
att någon legalitetskontroll icke finnes i landskommunerna och att erfarenheten
där icke visat att någon kontroll skulle behövas. För övrigt skulle
ju under alla omständigheter besvärsrätten mot stadsfullmäktiges beslut
kvarstå. Denna invändning är enligt magistratens uppfattning riktig. Då
erfarenheten givit vid handen att någon kontroll över kommunalrepresentationens
beslut icke är erforderlig i landskommunerna, synes någon sådan
kontroll ännu mindre vara nödvändig i städerna, vilka dock i regel ha juridisk
expertis i form av stadsjurister till sitt förfogande.---Magistraten

är alltså av den meningen att det ur kommunal förvaltningssynpunkt icke
är av någon praktisk betydelse att magistraterna komma att bestå.

En annan omständighet som brukar åberopas till förmån för det nuvarande
systemet är den, att rådhusrättens ledamöter genom att syssla med
magistratsärenden vare sig dessa äro av kommunal eller allmän förvaltningsnatur
erhålla vidgad erfarenhet och ökat intresse för allmänna angelägenheter
och därigenom bli mer skickade för sin domaruppgift. Enligt
magistratens mening väger denna synpunkt ganska tungt. -—--Den om ständigheten

att stadsdomarna äro magistratsledamöter gör, att de komma
i personlig kontakt med en mängd människor, att de komma att syssla med
allmänna frågor och ekonomiska problem även utanför kommunalförvaltningen
som vidgar deras erfarenhet. Det synes magistraten betydelsefullt
att just stadsdomarna få denna intimare kontakt med verkligheten enär de
absolut sett flesta av de svåra och mera invecklade målen avgöras vid stadsdomstolarna.

Det nuvarande systemet innebär en fördel också ur statlig administrativ
synpunkt. Det kan sålunda i olika avseenden vara av betydelse att i städerna
finnes en lokal administrativ myndighet med magistraternas kvalifikationer
och objektivitet. Magistraten tänker särskilt på den hjälp som magistraterna
lämna länsstyrelserna och ibland också centrala administrativa
myndigheter genom utredningar och yttranden i olika ärenden.---

Vad därefter angår det nuvarande systemets olägenheter göra de sig gällande
i flera olika avseenden. Om man till en början ser problemet ur kommunal
synpunkt, torde man kunna fastslå att den nuvarande magistraten
saknar förutsättningar för att vara den verkliga stadsstyrelse som ursprungligen
var avsett.---

Det kan vidare såsom en nackdel av det nuvarande systemet framhållas
att den halvhet som vidlåder magistratens ställning i förhållande till den
kommunala förvaltningen lätt skapar en viss skevhet i magistratsledamöternas
förhållande både lill kommunalmännen och till allmänheten. Detta är
i sin tur ägnat att ogynnsamt inverka på magistratsledamöternas anseende
och auktoritet som domare.---

En tredje olägenhet av den nuvarande ordningen hänför sig till magistra -

Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1.

tens ställning som statlig administrativ myndighet. Det synes magistraten
vara mer rationellt om vissa av magistraternas nuvarande administrativa
uppgifter handlades av andra myndigheter. Magistraten tänker närmast på
debiteringen, uppbörden och redovisningen av kronoutskylder, vilket skall
förrättas under magistratens inseende och ansvar. Att utöva någon verklig
effektiv kontroll av kronouppbördskontorets verksamhet är i praktiken
omöjligt. Om det går bra, beror det främst på samvetsgrannheten och plikttroheten
hos de underordnade krafterna. Det förefaller ur alla synpunkter
lämpligare om denna kontroll liksom på landsbygden förlädes till länsstyrelserna.
Vad som nu är sagt synes också gälla överinseendet beträffande
stadsfogdarnas verksamhet.

Den väsentliga olägenheten med den nuvarande sammankopplingen av
magistrats- och domstolsgöromål är emellertid den att den tar böjd alltför

mycken tid från domaruppgifterna.---— Magistraten har den bestämda

uppfattningen att en magistratsordförande efter processreformens genomförande
svårligen kan på ett tillfredsställande sätt möta de större krav som
då komma att ställas på honom i hans egenskap av domare och domstolsordförande.
Detsamma gäller, om ock i något mindre omfattning, övriga
ledamöter av magistraten, över huvud kräver processreformen att domstolsledamöterna
få tillfälle att mera koncentrerat och utan ständiga avbrott ägna
sig åt målen.

Slutligen medför det nuvarande systemet den nackdelen att det hindrar
att stadsdomarna göras till statliga domare. Det kan icke vara tillfredsställande
att domarpersonalen vid stadsdomstolarna i befordringshänseende står
i en klass för sig utan stadsdomarna böra inordnas i den allmänna befordringsgången
till domartjänst.----

Vid vägandet mot varandra av de fördelar och de nackdelar som förenandet
av magistrats- och domargöromål på samma hand innebär synes det
magistraten som om nackdelarna äro så övervägande att slutsatsen måste
bliva den att föreningen mellan magistrat och rådhusrätt bör upphöra.

Beträffande den — såsom i utskottets remiss angivits — inom utskottet
särskilt övervägda frågan om en partiell reform av den innebörd att magistraten
skulle fråntagas sina kommunala funktioner och befattning med
valförrättningar men i övrigt bestå, har magistraten i Halmstad vidare uttalat
följande:

Av det föregående torde framgå att det enligt magistratens mening, med
hänsyn till den ringa betydelse som magistratens befattning med kommunalstyrelsen
nu har, knappast i och för sig kan möta något hinder att bortta
magistraternas kommunala funktioner utan att samtidigt överföra dem på
något annat organ. Emellertid ingår bland magistraternas administrativa
uppgifter handläggning av vissa ärenden av kommunal natur. Magistraten
syftar närmast på befattningen med upprättandet av kommunalstadgor av
olika slag samt andra uppgifter av politinatur, vilka jämlikt ordningsstadgan
för rikets städer åvila magistraterna. Enligt magistratens mening kunna
dessa uppgifter lämpligen icke kvarstanna å magistraterna därest magistraterna
avkopplas från sina kommunala funktioner enligt lagen om kommunalstyrelse
i stad. A andra sidan synes de icke lämpligen kunna uppdras
åt någon annan myndighet än den stadsstyrelse som vid en fullt genomförd
reform måste skapas. Nämnda förhållande talar emot den av utskottet
ifrågasatta partiella reformen. Även andra tyngre vägande skäl tala enligt

Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr i.

magistratens mening mot den av utskottet ifrågasatta lösningen. I detta avseende
vill magistraten framhålla, att det synes föreligga risk för att den
större reformen blir begravd på obestämd tid örn man en gång tagit bort
magistraternas kommunala funktioner. Vem skulle egentligen därefter vara
intresserad av en ytterligare reform? Städerna, som ha blivit av med magistraternas
överinseende, lia icke längre något större intresse av den och staten
kommer att dra sig för de ekonomiska konsekvenserna av rådhusrätternas
förstatligande. Magistraten är emellertid av den bestämda meningen att
det är nödvändigt att rådhusrätternas ledamöter bli befriade icke blott från
de kommunala utan också från de flesta av de administrativa funktionerna
för att de efter processreformens genomförande skola få tillräcklig tid över
för domaruppgifterna. För att den nya rättegångsordningen skall kunna
fullt tillfredsställande fungera i städerna synes alltså en fullständig reform
i nu ifrågavarande avseende böra komma till stånd icke alltför lång tid efter
processreformens genomförande. Ett borttagande av magistratens kommunala
funktioner utan att stadsdomarna bli statsanställda torde vidare komma
att sätta rådhusrätterna i betydligt sämre ställning än nu då det gäller
domarlöner och anslagsfrågor.

Magistraten i Halmstad har tillstyrkt att en utredning verkställes som siktar
på en total reform. Utredningen borde enligt magistratens uppfattning
avse avskaffandet av de nuvarande magistraterna, utskiftande av magistraternas
administrativa uppgifter på andra statliga eller kommunala organ,
skapandet av en stadsstyrelse, som utövar den centrala ledningen av stadens
förvaltning och som sålunda bland annat skall övertaga de av magistratens
kommunala funktioner som icke helt kunna upphöra samt slutligen rättsskipningens
förstatligande i städerna och i samband därmed uppkommande
ekonomiska spörsmål. Samtliga dessa frågor borde lösas i ett sammanhang.

Magistraten i Norrköping har uttalat, att utvecklingen nu torde kunna
sägas ha hunnit det stadium att, åtminstone såvitt de större och medelstora
städerna anginge, magistratens befattning med kommunalstyrelsen saklöst
kunde avskaffas, samt att några menliga följder av den s. k. legalitetskontrollens
upphörande näppeligen torde vara att befara. Enligt magistratens
mening borde emellertid den utredning, vartill motionen kunde föranleda,
icke begränsas till frågan örn upphävande av magistratens kommunala funktioner
utan taga sikte på en lösning av frågan örn skiljandet av magistratsgöromålen
och rådhusrätternas arbetsuppgifter i hela dess vidd.

Till stöd för denna sin uppfattning har magistraten i Norrköping framhållit
bland annat följande:

Det torde i detta hänseende bl. a. kunna anföras, att en del av de övriga
arbetsuppgifter, som nu åvila magistraten, på grund av utvecklingen fått en
omfattning, sorn kräver deras läggande under annan myndighet, vilken har
större möjlighet att effektivt kunna utöva ledning och kontroll härutinnan.
Sålunda skola enligt nu gällande författningar debitering, uppbörd och redovisning
av kronoutskylder verkställas under magistratens inseende och ansvar.
Samma är förhållandet beträffande exekutionsverkets indrivning och
redovisning av skatterestantier och böter m. m. Kontrollen över dessa verk
mäste, örn den skall utövas fullt effektivt, kräva arbetskrafter i en utsträck -

Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1.

ning, som i regel icke stå magistraterna till buds, och är förenad med ett
personligt ansvar för de enskilda magistratsledamöterna, som med hänsyn
till deras möjligheter att utöva berörda kontroll icke kan anses rimligt.

Vad magistraternas befattning med polisärendena beträffar ombesörjas
dessa redan nu i de större städerna av poliskammare eller polismästare, och
utvecklingen torde tendera i samma riktning jämväl för de övriga städer,
som skola bibehålla egen jurisdiktion. Den skyldighet, som även i städer,
där organisationen är genomförd, åvilar magistraten att utfärda föreskrifter
i fråga örn allmän ordning och säkerhet samt att fastställa taxor för samfärdseln
m. m., torde väl utan olägenhet kunna överlåtas på polismyndigheterna,
detta särskilt med hänsyn till den underställningsskyldighet under
länsstyrelses prövning, som gäller i alla viktigare sådana fall.---

I och med magistraternas avkopplande från befattningen med den kommunala
förvaltningen försvinner ju också den sista resten av deras funktion
såsom en stadens styrelse. Under sådana förhållanden torde icke heller några
som helst skäl föreligga för bibehållandet av deras befattning med den
mångfald administrativa uppgifter, som för närvarande åvila dem, såsom
förandet av handelsregister, upptagande av anmälningar och beviljande av
tillstånd enligt näringsfrihetsförordningen, författningarna örn eldfarliga
oljor och giftiga ämnen, hotellstadgan nr. fl. författningar jämte de övriga
ytterligt mångskiftande ärenden, varmed magistraterna hava att i olika hänseenden
taga befattning. Det torde örn samtliga dessa göromål liksom om
magistratsuppgifterna i övrigt, frånsett kontrollen över kronouppbörds- och
exekutionsverken, överhuvud kunna sägas, att de icke äro i och för sig över
hövan betungande eller tidskrävande. Men därigenom att alla dessa för en
domstol främmande arbetsuppgifter ständigt återkomma och ofta kräva
brådskande behandling, splittra de i hög grad ledamöternas arbetstid och
koncentration på de mera krävande domargöromålen. I ännu mycket högre
grad torde dessa olägenheter komma att göra sig gällande efter processreformens
genomförande, då med all säkerhet domstolsledamöternas arbetskraft
måste mera odelat ägnas åt de rena domaruppgifterna.

En annan följd därav, att magistraterna fråntagas befattningen med den
kommunala förvaltningen, torde bliva att frågan om stadsdomstolarnas förstatligande
med nödvändighet kräver sin lösning.

Magistraten i Norrköping har beträffande tidpunkten för det slutliga
genomförandet av skilsmässan mellan magistrat och rådhusrätt framhållit,
att denna syntes lämpligen böra sammanfalla med tidpunkten för ett blivande
förstatligande av rådhusrätterna.

Magistraten i Uppsala har anfört bland annat följande:

Magistraten ansluter sig till kravet på en utredning angående magistratens
fullständiga skiljande från rådhusrätten. Det kan nämligen icke förnekas
att, såsom från många håll anförts, magistratsinstitutionen i det mesta blivit
ett skal utan kärna. Magistratens enligt författningarna vidsträckta kommunala
och administrativa befogenheter ha i verkligheten blivit av mera
tonnell karaktär. För magistratsledamöterna känns det ofta otillfredsställande
att icke kunna fylla de uppgifter, som enligt lagstiftningen alltjämt
åvila dem.

Vad först beträffar magistratens uppgifter enligt lagen om kommunalstyrelse
i stad har magistraten icke i någon mån möjlighet att utgöra den sta -

Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr t.

dens styrelse och i allmänhet övervakande myndighet som lagen synes angiva.
Åtminstone de större städernas kommunalförvaltning har, såsom fallet
är i Uppsala, uppnått den stadga och självständighet samt försetts med
juridiskt bildade tjänstemän i den omfattning, att magistraten, vars ledamöter
huvudsakligen äro upptagna av rådhusrättsgöromålen, icke längre har
tillfälle att fylla någon reell uppgift. Magistratens befogenheter på detta
område torde även formellt i huvudsak böra överflyttas på ett kommunalt
organ i överensstämmelse med vad som redan gäller i städer utan magistrat,
där drätselkammaren enligt kommunallagen väsentligen innehar de befogenheter
som eljest tillkomma magistraten.--- ■—-

Magistratens uppgifter i polisiärt hänseende torde böra överflyttas på
polismyndigheten i staden.-----—

Magistratens ställning som chefsmyndighet och övervakare för exekutions-,
uppbörds- och mantalsskrivningsväsendet i städerna synes särskilt angeläget
att avskaffa. Magistraten saknar förutsättningar att utöva dessa funktioner,
och det ansvar som åvilar magistraten på detta område, särskilt för uppbörden,
synes böra avlastas. ----—

Vissa av magistratens nuvarande uppgifter, t. ex. förande av handelsregister,
synas utan större olägenhet, såsom också i annat sammanhang
ifrågasatts, kunna överföras till länsstyrelsen.

Med hänsyn till vad sålunda anförts torde magistratsinstitutionen helt
kunna avskaffas. Det måste betonas, att utredningen i frågan icke bör begränsas
till magistratens uppgifter enligt kommunallagarna. Det är angeläget
att rådhusrätterna helt frigöras från magistratsgöromålen i anledning
av processreformens förestående införande.

Den egentliga förde! som ännu är förenad med magistratsinstitutionen är
att magistratens ledamöter därigenom vunnit en mångsidigare erfarenhet
och en kännedom om personer och förhållanden i staden, som varit till gagn
för deras verksamhet som domare.-----

En viktig och önskvärd följd av magistratens avskaffande synes vara att
stadsdomarna måste bli statsavlönade.-----

Magistraten i Uppsala får med hänvisning till det sagda tillstyrka en fullständig
utredning av frågan om magistratsinstitutionens avskaffande.

Magistratens i Östersund yttrande utmynnar i följande uttalande:

Om sålunda magistraten i likhet med motionären anser, att en utredning
bör komma till stånd om magistrats skiljande från rådhusrätt i anseende
till magistratens såväl kommunala som statliga funktioner, så har dock
magistraten kommit till denna ståndpunkt av väsentligt andra skäl än dem
som motionären i främsta rummet åberopat. Magistratsledamöternas dominerande
allt överskuggande uppgift är alt vara domare. Domargärningen
täger ledamöternas tid och intresse allt mer i anspråk. Göromålen öka icke
blott jämsides med städernas tillväxt utan även i mån av den allmänna utvecklingen,
som gör samhällslivet alltmer komplicerat och i behov av rättslig
reglering. Vårt lands domare ställas inom några få år inför den stora och
svåra uppgiften att föra ut i rättslivct en helt ny rättegångsordning. Denna
reform kräver förvisso en stark koncentration på just den uppgiften och"
synes kräva, att från domarnas axlar avlyftas ovanberörda statligt-administrativa
åligganden liksom ock de kommunala uppgifter, som genom själva
samhällsutvecklingen kommit all bli mera form än innehåll.

En reform i motionens anda bör alltså enligt magistratens mening komma
till stånd före eller i samband med den nya rättegångsordningens införande.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 5 sami. 3 aud. Nr 1. 2

18 Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1.

Härvid torde vissa svårigheter möta. men en hel del förberedande arbete är
undangjort genom många tidigare utredningar i liknande syfte. Det största
hindret torde ligga i svårigheten att övertyga ensidigt statliga och lands:
bygdsintressen örn det nödvändiga och rättmätiga i att statsverket övertager
städernas kostnader för hithörande rent statliga uppgifter.

Magistraten i Gävle har förordat att den av motionären påkallade utredningen
kommer till stånd och att, i avin dan på resultatet av denna utredning,
partiella åtgärder i motionens syfte icke vidtagas.

Magistraten i Landskrona har bland annat framhållit, att även med erkännande
av, att förhållandena i många städer — storleken och befolkningsförhållandena
spelade här en stor roll — ställde sig ganska olika, kunde
det dock i stort sett fastslås, att den nuvarande organisationen överlevat sig
själv och vore i behov av en grundlig reform, som å ena sidan befriade stadsdomstolen
från uppgiften att i egenskap av magistrat vara en stadens styrelse
och å andra sidan i magistratens ställe skapade ett nytt kommunalt
organ, som icke blott till namnet utan också till gagnet bleve en sådan styrelse.
Det syntes vidare icke kunna undgås, att dessa frågor löstes i ett sammanhang.
Det bleve därvid att taga hänsyn till reformens verkningar både
på rådhusrättens arbete och rekrytering och på den kommunala självstyrelsens
utveckling och anpassning efter nuvarande förhållanden.

Magistraten i Malmö har anfört bland annat:

Den statliga uppsikt, som av motionären åsyftas, torde i främsta rummet
syfta på kontrollen över kronouppbördsverk och stadsfogdekontor. I själva
organisationen ligger, att denna kontroll icke kan få karaktären av en fortlöpande
revision utan att den anknyter till vissa uppbördstillfällen och inventeringar.
Även om det må vara riktigt, att kontrollen över dessa verk
kunde vara bättre organiserad, måste man dock i likhet med motionären
konstatera, att det nuvarande systemet i stort sett fungerat tillfredsställande.
Något aktuellt behov av en ändring härutinnan synes därför icke föreligga.

Om man skärskådar magistratens övriga statligt administrativa och polisiära
funktioner, som icke grunda sig a kommunallagarna, finner man, att
flertalet av hithörande ärenden kunna, trots deras mångfald och heterogena
beskaffenhet, avgöras rutinmässigt och därför icke nämnvärt inverka på
magistratsledamöternas arbetsbörda. Bland dessa ärenden kan särskiljas ett
mindre antal, som äro mera komplicerade, antingen på grund av vidlyftighet
eller på grund av tveksamhet beträffande författningstolkning eller någon
lämplighetsfråga. Det torde få anses obestridligt, att ett kollegium av
jurister med erfarenhet från såväl domstolsarbete som administrativ verksamhet
måste anses väl lämpat för att avgöra dylika ärenden. Deras frekvens
är icke så stor, att de på något sätt över hövan tynga magistraternas arbete.

Vad härefter beträffar frågan örn behovet av en central ledning inom den
kommunala förvaltningen så torde den omständigheten, att magistraten obestridligen
icke utövat någon sådan ledning, berättiga till den slutsatsen, att
ett eventuellt avskaffande av magistraten såsom sådan icke behöver aktualisera
frågan om ledningen av kommunalstyrelsen. Denna fråga torde fastmera
med fördel kunna betraktas såsom fristående. Det synes ligga närmast
till hands, att utgångspunkten för ett reformarbete på detta område måste

Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1.

bliva drätselkammarens faktiska maktställning, så att denna legaliseras och
regleras. -----

I motionen hemställes örn slutgiltig utredning örn magistrats skiljande
från rådhusrätt i anseende till magistratens såväl kommunala som statliga
funktioner. Av skäl, som torde framgå av det föregående, anser magistraten
i Malmö att en så omfattande utredning icke nu bör igångsättas. Något
egentligt behov av att från magistraten avlyfta de statligt administrativa
och polisiära funktionerna torde sålunda knappast föreligga. Vad särskilt
beträffar kontrollen över kronoskatteuppbörden, sammanhänger denna nied
den såvitt känt ännu icke övergivna tanken på en allmän uppbördsreform.
Att magistraterna bibehålla sina uppgifter i fråga om politiska och kommunala
val torde vidare ur alla synpunkter vara praktiskt och ändamålsenligt.
Däremot torde skäl föreligga att närmare utreda frågan om upphörande av
magistrats övriga funktioner enligt kommunallagarna. Huruvida en dylik
utredning även bör omfatta frågan örn en effektivisering av kommunalförvaltningen
genom ökad centralisation kan synas tveksamt. Då en sammankoppling
av dessa båda frågor kan tänkas föranleda, att lösningen av den
förra, som synes tämligen enkel, avsevärt fördröjes av den senare, vilken
torde vara betydligt mera svårlöst, skulle magistraten vilja förorda, att i
detta sammanhang endast den förra frågan upptages till behandling.

Stadsfullmäktige i Halmstad ha såsom eget yttrande åberopat ett av stadens
drätselkammare avgivet yttrande, i vilket anföres bland annat:

Ehuru motionen endast talar örn skiljandet av magistraten från rådhusrätten,
leder motionen i verkligheten till att det kommunala förvaltningsproblemet
måste upptagas i hela sin vidd, åtminstone vad gäller de verkställande
myndigheterna, och föranleder därför såsom utskottet framhåller
en utredning av synnerligen vidlyftig beskaffenhet. Det går ej att avskaffa
magistraten, utan att något annat sättes i stället. Vilket eller vilka organ,
som skall övertaga magistratens uppgifter, måste bli föremål för utredning i
samband med motionen. Denna utredning bör syfta till en mera tidsenlig
stadsförvaltning med en central ledning i spetsen, så organiserad och utrustad,
att den kommer att bliva en stadens styrelse icke blott till namnet utan
även till gagnet och så kvalificerad, att den är skickad att väsentligen övertaga
den förutvarande magistratens funktioner.

Enligt drätselkammarens mening skulle det leda till en halvmesyr, örn från
de nuvarande magistraterna avskildes endast deras funktioner av rent kommunal
karaktär oell man läte magistraterna i övrigt kvarstå med bibehållande
av deras statliga funktioner. För att det nya centralorganet i staden
verkligen skall erhålla en auktoritativ ställning både inåt med avseende å
den egna förvaltningen och utåt gentemot allmänheten och statliga myndigheter,
är det nödvändigt, att den beklädes med tillräckliga befogenhet,'') , så
att den blir vad den är avsedd alt vara -- en verklig stadens styrelse.
--------Drätselkammaren vill därför--------starkt understryka, att drätselkammaren
icke anser, att den förevarande frågan skulle komma att lösas
på ett rationellt och slutgiltigt sätt, örn icke i ett sammanhang en definitiv
klyvning skedde mellan rådhusrätt och magistrat, så att rådhusrätten komma
att bliva enbart domstol och magistratens funktioner i sin helhet överginge
å den nya stadens styrelse med undantag endast för sådana statliga funk
tinner, som med hänsyn till deras art lämpligare böra överflyttas till länsstyrelsen
eller annan statlig myndighet.

Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1.

I enlighet med drätselkammarens förslag lia stadsfullmäktige beslutat uttala,
att stadsfullmäktige instämma i motionen och sålunda ansluta sig till
motionärens mening, att magistratens såväl kommunala som statliga funktioner
böra helt skiljas från rådhusrätten, samt vidare hemställa, att motionen
måtte snarast bliva föremål för utredning, och att i samband därmed
förslag måtte framläggas örn en fullt tidsenlig reform av magistratsstädemas
förvaltningsorganisation ävensom att ifrågavarande utredning och förslag
måtte företagas och framläggas oberoende av den nya processordningens
ikraftträdande och av frågan om statsverkets övertagande av kostnaderna
för domstolsväsendet i städerna.

Stadsfullmäktige i Gävle lia tillstyrkt en allsidig utredning beträffande frågan
örn magistrats skiljande från rådhusrätt.

Även stadsfullmäktige i Norrköping och stadsfullmäktige i Ystad ha tillstyrkt
bifall till motionärens förslag.

Stadsfullmäktige i Uppsala ha anslutit sig till det av motionären väckta
förslaget örn utredning beträffande frågan örn magistrats skiljande från rådhusrätt
samt understrukit angelägenheten av alt utredningen verkställes så
skyndsamt som möjligt, i första hand beträffande frågan örn överflyttning
å andra organ av magistratens kommunala funktioner.

Stadsfullmäktige i Östersund, som ansett sig böra begränsa sitt yttrande
till att huvudsakligen omfatta magistratens funktioner enligt lagen örn kommunalstyrelse
i stad, kommunala vallagen och lagen om val till riksdagen,
ha uttalat, att då de kommunala arbetsuppgifter, som nu åligga magistraten,
syntes utan olägenheter kunna överflyttas på kommunala och statliga
organ, tillstyrkte stadsfullmäktige bifall till motionen.

Stadsfullmäktige i Landskrona ha anfört:

Särskilt med hänsyn taget till den omständigheten, att frågan örn statens
övertagande av rättsskipningen i städerna icke synes bliva löst inom överskådlig
framtid, och att magistraten i form av rådhusrätt skulle sålunda ändock
fortleva och kräva oförändrat anslag, kan motionen icke tillstyrkas
i amian mån, än att utredning förordas i den synnerligen aktuella frågan om
lämpligheten av, att de uppgifter, som nu påvila magistraten enligt lagen
om kommunalstyrelse i stad och enligt kommunala vallagen, överflyttas på
stads drätselkammare eller annat särskilt för dessa uppgifter lämpat organ.

Skulle emellertid nu motionsvis väckt fråga sammankopplas med frågan
örn statens övertagande av jurisdiktionen i magistratsstäderna, vilket emellertid
enligt stadsfullmäktiges mening komme alt onödigt fördröja den aktuella
frågan örn magistratens skiljande från sina som kommunala ansedda
uppgifter, anse stadsfullmäktige, att utredningen bör jämväl omfatta frågan
örn lämpligheten av, att magistratens som statliga ansedda funktioner,
som icke äro att hänföra till jurisdiktion, överflyttas på samma kommunala
organ.

Stadsfullmäktige i Malmö lia såsom yttrande åberopat vad drätselkammarens
första avdelning och magistraten uti yttranden i ärendet anfört. Drätsel -

Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1.

kammarens första avdelning har under hänvisning till magistratens ovan
delvis återgivna yttrande uttalat följande:

Avdelningen kan i huvudsak ansluta sig till vad magistraten i sitt yttrande
anfört och föreslagit. Sålunda är avdelningen ense med magistraten,
att man åtminstone för närvarande icke bör upptaga hela det av motionären
framlagda frågekomplexet till avgörande utan inskränka sig till att i första
hand avgöra de delar, där behovet av reformer visat sig störst, nämligen till
frågan om upphävande av magistrats tillsynsuppgifter enligt kommunalstyrelselagen.
Denna fråga synes jämförelsevis enkel att komma tillrätta med,
enär härom gällande bestämmelser i stort sett endast avse uppgifter av formell
karaktär. Magistraten är tveksam, huruvida det är lämpligt att sammankoppla
denna fråga med en utredning örn effektivisering av kommunalförvaltningen
genom ökad centralisation. Avdelningen anser en dylik utredning
önskvärd och vill fördenskull förorda, att densamma kommer till stånd, men
utan sammankoppling med nyssnämnda fråga. Lösningen av frågan om
kommunalförvaltningens effektivisering är nämligen avsevärt mera komplicerad
än lösningen av den förstnämnda frågan, vars avgörande icke bör anstå
i avbidan på utredningen örn kommunalförvaltningens effektivisering.
Först i sista hand synes böra övervägas, huru lämpligen bör förfaras med
magistrats övriga funktioner.

Stadsfullmäktige i Skövde, vilken stad från och med 1938 i judiciellt hänseende
förenats med domsaga, ha beträffande frågan örn förvaltningsorganisation
med och utan magistrat framhållit bland annat följande:

De kommunala och statligt administrativa uppgifter, som förut åvilat
magistraten, torde i alla hänseenden bliva lika väl tillgodosedda under den
nuvarande förvaltningsorganisationen, karakteriserad av magistratens avskaffande
och kommunalborgmästareinstitutionens införande. Endast i eli
enda avseende, för övrigt mindre betydande, hava olägenheter noterats, och
dessa hava sin grund icke i det förändrade administrativa systemet utan i
stadganden i en specialförfattning, äldre än den lagstiftning, som reglerar de
administrativa organen inom kommunen.----

överflyttningen av magistratens uppgifter till de nya organen har eljest
skett så friktionsfritt, att den knappast märkts. De uppgifter, som lagts å
drätselkammaren, hava genom utvecklingens gång av sig själva kommit
in under drätselkammarens verksamhetsområde. Andra av magistratens tidigare
kommunala funktioner åter — såsom att granska lagligheten hos
stadsfullmäktiges beslut och att vägra handräckning till verkställighet av
lagstridiga beslut — hava med tiden förlorat varje praktisk betydelse, örn de
haft någon. För det kommunala livet är det av stort värde att hava en permanent
institution, kommunalborgmästaren, som genom sina arbetsuppgifter
samt icke minst sin närvaro, yttrande-, förslags- och reservationsrätt i
såväl drätselkammaren och stadsfullmäktige som å andra kommunala områden
verkar såsom en samordnande och kontinuiteten bevarande faktor i
högre grad än den tidigare magistraten och dess ledamöter.

De viktiga funktionerna enligt kommunala vallagen och lagen om val till
riksdagen ombesörjas under kommunalborgmästarens ordförandeskap av
valnämnden under exakt samma former och förhållanden som av på sin tid
magistraten under borgmästarens ordförandeskap. I detta hänseende är praktiskt
taget allt som förut. Varken någon fördel eller någon nackdel torde
kunna påvisas hos den ena institutionen i jämförelse med den andra.

Sammansatt konstitutions- och forsla lagutskotts utlåtande nr t.

Visserligen kan det sagås, att genom utvecklingens gång magistraten (kommunalborgmästaren)
förlorat ledningen av och ansvaret för själva polisverksamhetens
upprätthållande inom staden och att även i övrigt magistratens
ikommunalborgmästarens) befattningstagande med polisväsendet kringskurits,
men ännu åvila en mångfald funktioner magistraten (lcommunalborgmästaren)
såsom polismyndighet. Uti det av en inom socialdepartementet
tillkallad utredningsman 1942 avgivna betänkandet med förslag angående
innebörden av begreppet polismyndighet i olika författningar m. m. har föreslagits.
att ett antal uppgifter av rent polisiär natur skola ankomma på poliskammaren
eller polischef. Mot betänkandet i de delar det utmynnat i positiva
författningsförslag torde intet vara att erinra. De angivna uppgifter, som
föreslås skola ankomma å poliskammaren eller polischefen, synas vara av
så utpräglad poliskaraktär, att de böra bestridas av polisorgan. Stadsfullmäktige
utgå sålunda från att dessa uppgifter i fortsättningen ej skola handhavas
av magistraten (kommunalborgmästaren). Ä andra sidan förutsätta
stadsfullmäktige, att statsmakterna ej gå längre än berörda författningsförslag,
vilket skulle medföra betänkliga konsekvenser. Särskilt gäller detta
eventuellt överflyttande å polisorgan av meddelande av tillstånd till ordningsföreskrifter
för offentlig tillställning, som avses i § 13 ordningsstadgan samt
förordningen ang. biografföreställningar, kungörelsen ang. rätt för utlänning
att här i riket giva offentlig föreställning m. m Kommunalborgmästaren,
liksom vederbörande magistratsledamot, är en myndighet, tillsatt under
avgörande medverkan av de vid allmänna val utsedda församlingar, som
utöva den kommunala självstyrelsen. Så viktiga institut i vårt moderna demokratiska
samhälle som rätt till sammankomster och dylikt böra icke avgöras
av ett exklusivt polisorgan. Där inverka mycket viktigare faktorer än
polisintressen, vilka senare med hänsyn till skedd utveckling och stegrad
möteskultur numera betyda mindre i förevarande avseende.

Förrättande av borgerlig vigsel har i Skövde efter landsrättsförläggningen
verkställts i ungefär samma utsträckning som tidigare. Under de gångna fem
åren hava tillsammans ett 50-tal vigslar förrättats av kommunalborgmästaren.
Det är i många hänseenden av stor vikt, att i staden finnes en ämbetsman
i auktoritativ ställning såsom borgerlig vigselförrättare.

På grund av särskilda författningar har magistraten att handlägga åtskilliga
andra uppgifter av statsadministrativ natur. Dessa hava i Skövde så
gott som samtliga övergått till kommunalborgmästaren, som enligt särskilda
förordnanden är överexekutor och notarius publicus samt har att utöva de
pä magistraten ankommande uppgifterna enligt fastighetsbildningslagen,
främst meddelande av fastställelse å verkställd avstyckning samt godkännande
av plan för avstyckning av fastighet. Särskilt funktionen att fastställa
avstyckningar är av stor betydelse, i det att byggnadsverksamheten ofta avsevärt
kan hämmas, om avstyckning ej kan fastställas utan omgång eller tidsutdräkt.
Alla dessa funktioner kräva alltjämt sitt särskilda organ, fristående
gent emot såväl de kommunala organen som polisorganen. För Skövde
stads vidkommande är i dessa hänseenden den nuvarande organisationen lika
tillfredsställande som förut magistratsorganisationen var.

Stadsfullmäktige instämma i vad motionären anfört under rubriken
»Magistratens ändamålsenlighet för kommunala funktioner», »Magistratens
ändamålsenlighet för statliga uppgifter» och »Behovet av en centralledning»
samt anse sålunda motionen väl motiverad. Svårighet att ersätta magistraten
med andra organ har i Skövde visats icke föreligga. Örn ock dessa organ

Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1. 23

i större städer kanske måste bliva flera, så torde ej heller där svårigheterna
att lösa problemen vara så stora, att de icke kunna bemästras.

Drätselkammaren i Falkenberg har anfört bland annat:

Genom vidtagna förändringar i kommunallagarna för städerna bär drätselkammaren
tillerkänts en ledande ställning inom kommunalförvaltningen
och i fögderistäder, där magistrat ej finnes, har drätselkamrarna i stort sett
fått övertaga magistratens uppgifter med kommunalförvaltningen med undantag
av övervakande myndighet, vilket även med hänsyn till utvecklingen
gjort att drätselkammaren framträder som stadens förvaltningsorgan.

Behandlingen av de vid olika tillfällen framförda motionerna och förslagen
örn magistrats skiljande från den kommunala förvaltningen har tydligt
klarlagt behovet av en övervakande central myndighet i städerna. Givetvis
bliver förhållandet om magistrats skiljande från rådhusrätt högst olika i städerna
särskilt med hänsyn till storleksordningen. I de större städerna föreligga
givetvis svårigheter för magistraten att taga den befattning med de
kommunala förvaltningsgöromålen, som avses. 1 de mindre städerna torde
förhållandet vara annorlunda. „

Ehuruväl alt motionen endast avser magistratens skiljande fran rådhusrätt
torde dock en blivande utredning leda till att frågan om det kommunala
förvaltningsproblemet måste upptagas i hela dess vidd. Detta torde på sätt
utskottet framhållit kräva en föregående utredning av synnerligen vidlyftig
beskaffenhet. Det torde ej vara lämpligt ej heller möjligt afl avskaffa magistraten
utan att någon annan styrelse sättes i magistratens ställe för att övertaga
dess befogenhet som stadens centrala organ. För att det nya^ c®nf.ra]‘
organet i städerna verkligen skall erhålla en ställning som sådan såväl inåt
i avseende på den kommunala förvaltningen som utåt gentemot allmänheten
bör den erhålla tillräckliga befogenheter.

Även om nuvarande tidsläget ej kan anses lämpligt för en reform i motionärens
syfte, vill drätselkammaren dock med utgång ifrån att frågan torde
kräva en omfattande förberedande utredning, vilken med all sannolikhet
torde taga lång tid i anspråk, tillstyrka, att en utredning företages örn magistratens
skiljande från rådhusrätten ersatt med annat centralorgan, som
övertager magistratens befattning med kommunalförvaltningen såväl i dessa
städer som ock motsvarande uppgifter i fögderistäderna.

Svenska stadsförbundets styrelse har anfört bland annat:

Vid sina preliminära överläggningar örn den nu föreliggande motionen bär,
enligt vad handlingarna utvisa, inom utskottet i första hand upptagits frågan
örn ett avskaffande av magistratens uppgifter dels enligt kommunallagen för
stad, dels med vissa valangelägenheter. Styrelsen vilt i första hand ange sin
ställning till det förstnämnda förslaget.

Inom kommunalförvaltningarna i magistratsstäderna torde för närvarande
råda en tämligen allmän mening därom, alt magistratens kommunala uppgifter
under utvecklingens gång kommit att allt mera sakna reell betydelse.
Den kommunala förvaltningens växande omfattning bär gjort det omöjligt
för magistratsledamöterna i allmänhet att vid sidan av sin huvuduppgift som
domare och den mångfald av ärenden, de handlägga tor statens räkning,
kunna ägna ett verkligt betydelsefullt arbete även åt översynen av stadens
löpande förvaltning — en översyn som också blivit mindro av behovet påkallad
allt efter som städerna erhållit kvalificerade tjänstemän. Det skall villigt

24 Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr i.

erkännas, att magistratsledamöter på många håll gjort värdefulla insatser i
städernas förvaltningar. I regel ha personliga egenskaper och förutsättningar
samt ett livligt intresse för kommunala angelägenheter möjliggjort dessa
insatser. Så länge magistraterna efter en partiell reform ändock bestå, kunna
emellertid stadens medborgare genom val tillgodogöra sig kända förutsättningar
för olika arbetsuppgifter beträffande magistratspersoner lika väl som
beträffande andra. I och med avvecklingen av magistratens ställning enligt
kommunallagen ernå ju magistratsledamöterna valbarhet tili stadsfullmäktige
och större möjligheter öppnas att för kommunalförvaltningen utnyttja
deras personliga förutsättningar för olikartat kommunalt arbete.

Det har som en fördel för städerna framhållits, att magistraternas ledamöter,
då oftast rådmännen, kunnat tillföra kommunalförvaltningarna en
fond av juridisk sakkunskap i egenskap av sekreterare i olika förvaltningsnämnder.
Att detta varit fallet i en del mindre städer, som numera lagts
eller skola läggas under landsrätt, kan visserligen icke bestridas och förhållandet
kan nog lia sin tillämplighet även vad angår relativt stora städer.
Men det kan å andra sidan sägas, att bisysslesystemet med fördel kunde lia
ersatts av tjänstemän med en mera central ställning i egenskap av stadsdirektörer,
stadsombudsmän e. d., en anordning, som otvivelaktigt varit att
föredraga, även örn årslönen för en sådan tjänst kommit att något överstiga
slutsumman av bisysslearvodena. Därtill kommer ju det oegentliga i att
nämndsekreterarna sedermera som magistratsledamöter äga bedöma lagligheten
av de beslut, vilkas avfattande de själva ombesörjt.

Magistratens ställning i förvaltningen innebär också ett förhalningsmoment.
Protokoll skola översändas och magistratens ställningstagande avvaktas.
En liknande olägenhet innebär magistratens ställning som »mcllaninstans»
vid framställningar till statsmyndigheterna eller vid brådskande
remisser från dem. Detsamma gäller om magistraten som mellanhand i fråga
om revisionen och den årliga budgeten, där ett tungrott förfaringssätt endast
undantagsvis medför något verkligt gagn för förvaltningen.

Styrelsen finner för sin del det önskvärt, att magistratens befattning med i
kommunallag föreskrivna uppgifter snarast avvecklas. Härom torde ingen
allmännare meningsskiljaktighet heller råda mellan städernas kommunalmän
och magistraternas egna ledamöter. Magistraterna själva ha i känsla av
den ovan skisserade utvecklingens konsekvenser i allmänhet låtit sina kommunala
funktioner bli av allt mera formell art och magistratsledamöterna
torde i regel just därför säkerligen helst se, att de kommunala uppgifterna
bortfölle.

Annorlunda ställer det sig åter, när det gäller att bedöma, örn behov föreligger
av magistratens ersättande med någon annan institution med centrala
uppgifter inom stadsförvaltningen. Motionären liksom också enskilda magistratsledamöter,
som offentligt uttalat sig i den frågan, synas hålla före, att
ett sådant ersättande är önskvärt. Det anses av motionären påkallat med en
enhetlig ledning, som har överblick över hela förvaltningen av dess behov,
som kunde taga behövliga initiativ och jämväl låta planmässigt bereda
förekommande ärenden och taga ansvaret för de olika beslutens genomförande.
Så långt kan styrelsen också behjärta önskemålen. Men styrelsen
är däremot av den meningen, att någon lagstiftning i detta syfte icke är
påkallad. Städerna ha själva genomgående känt behov av att tillgodose dessa
synpunkter, men det har skett i olika, till lokala förhållanden anpassade former
och en utveckling efter denna linje synes för framtiden vara ändamålsenligast.

Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1.

Ett avskaffande av legalitetskontrollen torde i och för sig svårligen kunna
motivera en ersättning. Redan tidigare saknades legalitetskontroll även i de
största landskommuners och köpingars ofta nog omfattande förvaltningar.
Det är svårt att förstå, varför en dylik kontroll skulle behövas i en nuvarande
magistratsstad på cirka 10 000 invånare men helt kunna undvaras i en
landsrättsförlagd stad med samma folkmängd eller för t. ex. Kiruna municipalsamhälle.
När det gällde att stärka landsrättsstädernas administrativa
kompetens, gåvos dessa en sådan förstärkning genom kommunalborgmästareinstitutionens
tillkomst. För magistratsstäderna kan behovet av kvalificerade
tjänstemän redan anses fyllt.

I vissa fall utgöra magistraterna nu besvärsinstans, i det att beslut av de
kommunala nämnderna enligt praxis få överklagas hos magistraten, där
annan instans ej är stipulerad. Att denna ordning bortfaller i och med legalitetsprövningens
avskaffande torde icke vara förenat med någon olägenhet.

Liksom för de landsrättsförlagda städernas del torde drätselkammaren
(i Göteborg t. v. stadskollegiet) vara den lämpliga centralmyndigheten. Det
måste vara till fördel för ärendenas behandling, att de från början anknytas
till finansiella synpunkter. Hur tjänstemannaorganisationen sedan må ordnas
synes med fullt förtroende kunna överlämnas åt städerna själva att
bestämma. En »likriktning» genom lagbestämmelser på detta område torde
icke vara ägnad att tillföra förvaltningen de bästa förutsättningarna i fråga
örn den centrala ledning, som kan vara önskvärd, och som städerna också i
praktiken visat sig intresserade av. Bortfallandet av en »central myndighet»,
som icke kommit att spela någon större roll i förevarande avseende, kan
knappast i och för sig motivera, att städerna skulle betagas rätten att själva
bestämma på denna punkt.

Så länge magistraterna emellertid kvarstå för bestridande av andra uppgifter,
synes ingen anledning föreligga att ur sitt större sammanhang utbryta
frågan om deras befattning med valen. Om städerna tvingas att i annan
ordning lösa denna fråga och därför också ikläda sig utgifter, bör hänsyn
härtill få tagas i den stora avräkningen stad och stat emellan vid stadsdomstolarnas
övertagande av staten. Den omständigheten att det här bl. a. är
fråga om val enligt kommunala vallagen synes icke utgöra något skäl för
att medtaga magistratens befattning med val i den partiella reform, som nu
ifrågasättes.

Utredningen örn denna bör däremot givetvis ägna uppmärksamhet åt frågan
örn magistratens inflytande på sammansättningen av byggnadsnämnd
och hälsovårdsnämnd samt andra på särskilda författningar vilande uppgifter,
som mera än befattningen med val sammanhänga med magistratens
kommunala funktioner.

Styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare har beträffande magistratens
omliänderhavande av kommunala uppgifter framhållit följande synpunkter: Det

lärer icke kunna bestridas, att magistratsinstitutionen i flera väsentliga
avseenden förlorat sin tidigare betydelse, i varje fall i fråga om kommunalstyrelsen.
Den väsentliga uppgiften i delta avseende, den s. k. legalitetskontrollen,
torde, såsom motionären påpekar, på de flesta håll lia nedsjunkit
till nära nog en formalitet. En viss prövning förekommer kanske
men, även då, finns det mycket sällan någon anledning att ingripa, och ingripande
sker endast i mycket klara fall. Att så blivit förhållandet har säkerligen
sin grund i att en dylik kontroll av lagligheten av de kommunala orga -

26 Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1.

nens beslut ur kommunal förvaltningssynpunkt visat sig vara utan nämnvärd
betydelse. Magistratens överinseende över de av staden utsedda styrelsernas
förvaltning torde icke vara av något reellt värde, liksom magistratens
befattning med stadens budget, revision och uppbörd alltmera formell.
Magistratens rätt att hos stadsfullmäktige väcka förslag i ämnen, som röra
stadens allmänna angelägenheter, begagnas numera i mycket ringa utsträckning,
och dess befogenhet enligt kommunalstyrelselagen att tillsätta kommunaltjänstemännen
har genom särskilda statliga författningar och kommunala
reglementen praktiskt taget upphävts. Magistratens skyldighet att
tillhandagå stadsfullmäktige med upplysningar m. m. har numera, sedan
städerna fått egna utredningsorgan, ganska ringa betydelse. Den starka utvecklingen
av det kommunala livet har medfört behov av en fastare och
med de mångskiftande kommunala angelägenheterna mera förtrogen centralledning
än den magistratsinstitutionen i dess nuvarande gestaltning kan
erbjuda. Detta behov av en stadsstyrelse i mera egentlig mening har i en
del större städer tagit sig uttryck i inrättandet av en särskild för kommunala
— framför allt ekonomiska — uppgifter kvalificerad befattning. Styrelsen
åsyftar de på senare år i allt flera städer inrättade stadsdirektörsbefattningarna.
Dessa befattningshavares befogenheter och möjligheter till
ledning av de kommunala uppgifterna måste emellertid bli rätt begränsade,
och det skulle enligt styrelsens mening vara till stort gagn för våra städers
förvaltning, örn — i samband med den nuvarande magistratsinstitutionens
avskaffande — en verklig stadsstyrelse inrättades. Erfarenheterna av stadsstvrelseinstitutionen
i Finland är härvidlag av stort intresse.

Efter en redogörelse för magistratens uppgifter såsom statlig, lokal administrativ
ämbetsmyndighet fortsätter styrelsen:

Det synes föga rationellt och kan knappast förklaras annat än med rent
historiska skäl att dessa i och för sig icke särskilt kvalificerade administrativa
uppgifter skola åvila en sådan institution som den nuvarande magistraten.
Det må endast påpekas att det för magistx-aten är ogörligt att utöva
någon effektiv kontroll över kronouppbörden, skatteindrivningen och mantalsskrivningen.
Det synes mera rationellt att låta dessa liksom de övriga
administrativa uppgifter, som nu åvila magistraten, handläggas av andra
myndigheter (polischef, länsstyrelse eller kommunal myndighet).

En väsentlig olägenhet av den nuvarande sammankopplingen av magistrats-
och domstolsuppgifterna synes vara den, att magistratsgöromålen,
även om de äro varken särskilt maktpåliggande eller tidskrävande, i allt fall
med hänsyn, bl. a., till frekvensen i icke ringa mån inkräkta på domstolsarbetet,
som ju är det centrala i stadsdomarnas arbetsuppgifter. Detta kommer
med all säkerhet att än skarpare framträda efter det den beslutade nya
rättegångsordningen satts i kraft, vilken utan tvivel kommer att ställa synnerligen
ökade krav på underrättsdomarnas tid och arbetskraft. Det är icke
utan skäl, som frågan örn magistratens skiljande från rådhusrätten debatterats
huvudsakligen i samband med frågan om en processreform.

En ytterligare nackdel ur utvecklingssynpunkt av det nuvarande systemet
är, att sammankopplingen av magistratsuppgifterna med den dömande
verksamheten utgör ett avgörande hinder för statens övertagande av rättsskipningen
i städerna.---

Styrelsen anser sig icke kunna underlåta att i detta sammanhang erinra,
att magistratsinstitutionen trots allt alltjämt har sin stora betydelse i åtskil -

Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1. 27

liga avseenden. Det torde utan överdrift kunna sägas vara av utomordentlig
betydelse ur samhällssynpunkt att i städerna lia tillgång till en administrativ
myndighet med magistratens kvalifikationer och objektivitet, som kommer
till uttryck, bland annat, i de yttranden och utredningar, som magistraten
i olika ärenden har att avge till länsstyrelsen och jämväl till centrala
förvaltningsmyndigheter. En stadsstyrelse, sammansatt av kommunala
tjänste- och förtroendemän, vilka äro vana att bedöma uppkommande frågor
huvudsakligen ur intressesynpunkt, lärer icke kunna ersätta magistraten
i detta avseende. Den vidgade erfarenhet av och det ökade intresse för
allmänna angelägenheter, som följer av sysslandet med magistratsärendena,
är utan tvivel av synnerligt värde för magistratsledamöterna i deras arbete
som domare. Magistratsledamöterna komma i denna sin egenskap i kontakt
med en mängd samhällsmedlemmar av olika kategorier och med en mångfald
skiftande förhållanden och ges osökt tillfällen att även utanför kommunalförvaltningen
syssla med allmänna frågor och ekonomiska problem.
Stadsdomaren vinner härigenom större kontakt med och erfarenhet av det
levande livet än andra grupper av domare, en erfarenhet, som utan tvivel är
av utomordentligt stort värde för domstolsarbetet.

Inom föreningen Sveriges stadsdomare, som i anledning av den förevarande
remissen haft hithörande spörsmål under övervägande vid årsmöte
den 10 april 1943, företrädes allmänt den meningen, att den i motionen föreslagna
utredningen snarast måtte igångsättas. Den uppfattningen hävdas
emellertid bestämt — vilket styrelsen är angelägen att särskilt understryka
-—■ att frågan om magistratens omdaning eller avskaffande icke bör lösas
annat än i samband med en slutgiltig lösning av frågan örn stadsdomstolarnas
förstatligande samt att icke heller frågan örn en effektivisering av kommunalförvaltningen
i städerna därvid bör undanskjutas. En partiell reform,
som innebär endast upphörande av magistratens kommunala funktion och
dess befattning med valen men lämnar magistratsinstitutionen i övrigt orörd,
kommer icke att innebära någon lösning på stadsstyrelseproblemet och kommer
utan tvivel att ställa bl. a. frågan örn stadsdomstolarnas förstatligande
på en högst oviss framtid. Det må jämväl betonas, att frågan om stadsdomarnas
inordnande i den allmänna befordringsgången till domaretjänst och
därmed rekryteringsfrågan för rådhusrätternas vidkommande är i högsta
grad avhängig av att i händelse av magistratens omorganisation eller avskaffande
staten övertager rättsskipningen i städerna.

Tre ledamöter av föreningens styrelse ha som sin mening uttalat, att de
icke hade något att erinra mot en utredning syftande till upphörande av
magistratens legalitetskontroll och uppgörandet av stadens budget, men att
de ansåge att magistraten borde bibehållas vid sina övriga uppgifter.

Styrelsen för föreningen Sveriges kommunala förvaltnings jurister har givit
till känna sin anslutning till de av motionären i ärendet framförda synpunkterna
och det krav på utredning vari motionen utmynnar samt vidare
anfört:

Det torde dock stå klart, att en dylik utredning icke kan undgå att beröra
stadsstyrelseproblemet i stort, och i motionen erinras också örn de fyrfaldiga
skäl, som sedan årtionden tillbaka med växlande styrka framförts
från kommunalt håll för en reform på detta område. Denna nära nog enhälliga
opinionsyttring från Sveriges städer torde väl icke längre böra lärn -

Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1.

nas obeaktad. Magistraten — med ärevördiga traditioner inom svensk
stadsstyrelse — har genom tidsutvecklingen och främst till följd av det
målmedvetna kommunala självstyrelsekravet steg för steg undanskjutits
från sin tidigare centrala ställning inom städernas styrelse.

Svensk stadsförvaltning torde för det närvarande knappast kunna betraktas
såsom rationellt ordnad, och de åtgärder av mångskiftande art, som
de svenska städerna själva — om icke i strid med så dock vid sidan avlagen
— nödgats vidtaga i avsikt att söka avhjälpa den nuvarande bristen
på enhetlighet, kontinuitet och följdriktighet inom svensk stadsstyrelse,
hota att förrycka en önskvärd utveckling efter en enhetlig linje. Vad städerna
närmast behöva är ett centralorgan, som genom sin sammansättning,
sina befogenheter och sitt verkningssätt är i stånd att efter tidens krav
planmässigt och auktoritativt fylla sin uppgift som »stadens regering» och
skapa nödiga garantier för sakkunskap och administrativ rutin i förvaltningsarbetet.
Då den form för svensk stadsstyrelse, som för snart hundra
år sedan tillskapades, i väsentliga stycken visat sig föråldrad och i behov
av att ersättas, synes sålunda kravet på en snar utredning om en förändrad
organisation böra mötas med full förståelse från statsmakternas sida och
vinna deras välgrundade bifall. Ur statsfinansiell synpunkt behöver utredningen
icke — såframt den gives en med hänsyn till tidsförhållandena
lämpad och förklarlig avgränsning — innebära några allvarliga vådor, och
ej heller kan en utredning om en stadsstyrelsereform behöva inverka fördröjande
på genomförandet av den beslutade rättegångsreformen eller eljest
motverka dess syften. Men för stadsförvaltningen skulle en reform innebära
betydande fördelar.

Stadsfullmäktige i Umeå ha avstyrkt bifall till motionen i enlighet med
förslag av första beredningsutskottet, som till motivering anfört:

Syftet med motionen synes vara dels att helt frigöra rådhusrätten eller
rättare, dess ledamöter, från magistratsärendena, dels ock att tillskapa en
centralledning för det kommunala livet, till vilken, jämte annat magistratsärendena
skulle överflyttas.

I förstnämnda hänseendet vill utskottet erinra därom att domstolsorganisationen
vid rättegångsreformens antagande lämnades oförändrad. Departementschefen
förklarade bl. a., att han icke ansåg det i och för sig
utgöra en svaghet att rådhusrätternas ledamöter voro i tillfälle att hämta
sina erfarenheter jämväl från den kommunala förvaltningens område, förutsatt
att de uppgifter som härutinnan åvilade dem, icke inkräktade på
eller förtog deras intresse för domarkallet. Sedan 1936 består rådhusrätten
i Umeå av tre litterata ledamöter jämte två illitterata rådmän. Denna organisation
synes vara så stark, att den mycket väl medgiver tid för magistratsärendena.

I fråga örn »centralledningen för det kommunala livet» så torde den
åtminstone tillsvidare fullt nöjaktigt kunna utövas av drätselkammaren.
Det är ju möjligt eller t. o. m. sannolikt att den så småningom behöver förstärkas
med ett stadigvarande juridiskt biträde med vana och förtrogenhet
med kommunala och administrativa uppgifter, men den saken torde enklast
kunna ordnas genom tillsättande av en stadsombudsman eller dylikt.

Motionen avser visserligen bara utredning, men något som helst behov
av reform i den av motionären angivna riktningen föreligger för närvarande
icke för Umeå stads vidkommande.

Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1.

Frågan om en reform avseende ändring eller avskaffande av magistratsinstitutionen
har sedan 1800-talets mitt vid flera tillfällen och i olika sammanhang
varit under övervägande. Ibland har spörsmålet om en omorganisation
av den kommunala förvaltningen, ibland spörsmålet örn ett förstatligande
av rättsskipningen i städerna aktualiserat reformkraven, och ett omfattande
utredningsarbete har ägnats frågan.

Till stöd för det i förevarande motion framställda yrkandet örn en slutgiltig
utredning rörande magistrats skiljande från rådhusrätt har motionären
anfört, att en sådan reform skulle medföra fördelar såväl ur rättsskipningens
som ur kommunalförvaltningens synpunkt. Samma uppfattning
har även kommit till uttryck i de föreliggande yttrandena över motionen. I
överensstämmelse härmed ha också flertalet av de hörda myndigheterna och
sammanslutningarna tillstyrkt motionärens förslag.

Utskottet anser för sin del att en reform av magistratsinstitutionen ur olika
synpunkter är påkallad, och enligt utskottets mening skulle den föreslagna
utredningen i och för sig vara önskvärd. För närvarande synes emellertid
icke kunna ifrågakomma att igångsätta en utredning av så vidlyftig omfattning.
Mot en sådan åtgärd talar framför allt den omständigheten, att en
slutlig lösning kommer att inbegripa även frågan om kostnaderna för städernas
rättsskipning och att densamma med hänsyn härtill icke torde kulma
åvägabringas under nuvarande statsfinansiella förhållanden. Såsom framhållits
senast vid nya rättegångsbalkens antagande av riksdagen, är rättegångsreformens
genomförande icke beroende av den nu ifrågasatta omorganisationen,
och någon sammankoppling av dessa båda frågor bör enligt
utskottets uppfattning icke ifrågakomma.

Örn det således av anförda skäl bör anstå med en mera vittomfattande
utredning rörande omorganisation av magistraterna och rådhusrätterna, synes
däremot hinder icke möta att redan nu söka åvägabringa en partiell lösning
av frågan i de delar, där behovet av reformer framstår som mest aktuellt.
Enligt en i remissyttranden över motionen framförd mening är det i
första hand önskvärt att magistratens befattning med i kommunallag föreskrivna
uppgifter avvecklas. Utskottet delar denna uppfattning och föreslår
därför att nyssnämnda spörsmål jämte ämnen som kunna finnas äga samband
därmed utan uppskov göres till föremål för utredning. Men utskottet
finner det angeläget understryka att utredningen ej får anses avslutad härmed
utan senare så snart sig göra låter bör fullföljas i hela sin vidd.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motion, 1:2,
måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit
ville låta verkställa utredning av frågan huruvida de av magistratens
funktioner, som avses i lagen örn kommunalstyrelse
i stad, kunna upphöra eller överflyttas å andra

Utskottet.

Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1.

organ, samt för riksdagen framlägga det förslag vartill utredningen
kan föranleda.

Stockholm den 10 juni 1943.

På sammansatt konstitutions- och första lagutskotts vägnar:

K. SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit:

från konstitutionsutskottet: herrar Andersson i Ovanmyra, Källman, Herlitz,
Holmbäck*, Elmgren*, Fast*, Nordström och Sefve;

från första lagutskottet: herrar Schlyter, Gärde, Branting, Siljeström, Lindqvist,
Gezelius, Ryberg och Olsson i Mellerud.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1943
317431