Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. 1

Utlåtande 1931:Bevuju3

Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. 1

Nr 3.

Ankom till riksdagens kansli den 15 maj 1931 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
åtgärder till spannmålsodlingens stödjande jämte i ärendet
väckta motioner.

Genom en den 24 april 1981 dagteeknad proposition nr 216, vilken hänvisats
till jordbruksutskottet, har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för
samma dag, föreslagit riksdagen att

dels besluta, att för tid, som Kungl. Majit bestämde i anslutning till
syftet med och innehållet i ett vid statsrådsprotokollet fogat kontrakt
mellan svenska staten och Svenska spannmålsföreningen u. p. a., rätt att
till riket införa vete och råg, spannmålsblandning, vari vete eller råg
ingår, mjöl, framställt av vete eller råg, samt gryn av vete med av Kungl.
Majit stadgade undantag icke skulle tillkomma annan än staten eller
den, åt vilken Kungl. Majit överläte sådan rätt;

dels bemyndiga Kungl. Majit att utfärda de närmare föreskrifter, som
kunde erfordras för upprätthållandet av nu angivna ensamrätt;
dels ock godkänna omförmälda kontrakt mellan staten och föreningen.
Kontraktet med därtill hörande särskilda bestämmelser och prisregleringsskalor
är av följande lydelse i

Kontrakt

mellan svenska staten och Svenska spannmålsföreningen u. p. a.

Mellan svenska staten och Svenska spannmålsföreningen u. p. a., i det
följande benämnd föreningen, är, i anslutning till föreningens vid detta
kontrakt fogade stadgar, följande överenskommelse träffad.

1

Staten tillförsäkrar föreningen för nedan i 13 § omförmälda tid, att
annan än föreningen ej skall äga laglig rätt att, utan föreningens medgivande,
till riket införa vete eller råg eller spannmålsblandning, vari
vete eller råg ingår, eller mjöl, framställt av vete eller råg, eller gryn
av vete.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 7 sami. 2 avd. 3 höft. (Nr 3.)

1

2 Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3.

Vad ovan. sågs gäller ej i avseende å vara, som införes till riket samt,
utan att hava för förfogande inom riket från tullverket utlämnats, åter
under tullkontroll utföres, eller som införes i egentlig gränstrafik eller
eljest under sådana förhållanden, att tullfrihet för varan åtnjutes på
grund av annan bestämmelse i 5 § tulltaxeförordningen den 4 oktober
1929 (nr 316) än den under s) upptagna eller på grund av 6 eller 8 $■
samma förordning.

2 $.

Föreningen förbinder sig att till minst de priser, som i 4 § stadgas,
vartdera året 1931 och 1932 under tiden från och med den 1 juni till
och med den 31 juli inköpa all inom landet odlad, saluhjuden spannmål
av vete och råg, som är av fullgod (torr, frisk och oskadad) kvarnduglig
beskaffenhet och hembjudes föreningen före den 1 juni det år, inköpet
skall äga rum. För år 1931 skall hembudstiden, där så för beaktande
av säljarnas intressen erfordras med hänsyn till tidpunkten för
detta avtals godkännande av riksdagen, på sätt i 16 § sägs, av föreningens
styrelse förlängas till och med den 15 juni.

Leveransterminen för sålunda inköpt spannmål bestämmes av föreningens
styrelse, därvid dock skall iakttagas, att sagda termin icke utan
säljarens samtycke får bestämmas kortare än till 14 dagar från dagen
för inköpet, samt att leveransen skall äga rum senast den 31 juli det år,
inköpet sker. Där de till föreningen anslutna kvarnarnas lagerutrymmen,
med hänsyn till vad 7 § a) och 8 § i föreningens stadgar innehålla
rörande medlemmarnas skyldighet att mottaga och lagra föreningens
spannmål, ej förslå till spannmålens mottagande och förvarande under
ändamålsenlig skötsel inom den sålunda bestämda tiden, äger föreningens
styrelse i erforderlig mån förlänga leveranstiden.

De partier spannmål, föreningen enligt det ovan sagda är skyldig inköpa,
skola levereras till uppsamlingsställen, som av föreningens styrelse
anvisas. Föreningens styrelse skall söka fördela leveranserna så
rättvist som möjligt samt med hänsyn till att fraktkostnaderna i görligaste
mån inskränkas.

3 %.

Det åligger föreningen att, då statens spannmålsnämnd så påfordrar,
efter anvisningar av nämnden, före den 1 juni 1932 även under andra tider
än de i 2 § omförmälda vidtaga inköp av svenskt vete och svensk
råg av den i sagda paragraf angivna beskaffenhet, örn och i den mån
de till föreningen anslutna kvarnarna enligt 7 § c) av föreningens stadgar
äro skyldiga att mottaga och lagra sålunda inköpt spannmål.

4 §.

Mom. 1. Vid inköp under tiden 1 juni—31 juli 1931 skall föreningen
tillämpa betalning jämlikt de bestämmelser, som för samma tid gälla
enligt 2 § uti den i Kungl, brevet den 28 augusti 1930 till statens spannmålsnämnd
intagna förbindelse, därvid uppsamlingsställe å annan ort
än där kustkvarn är belägen skall likställas med inlandskvarn.

Uppkommer tvist, huruvida kvarn är att hänföra till inlandskvarn
eller kustkvarn eller huruvida uppsamlingsställe är att likställa med
inlandskvarn, äger statens spannmålsnämnd härutinnan besluta.

Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. 3

Mani. 2. Vid inköp under tiden 1 juni—31 juli 1932 skall för fullgod
(torr, frisk och oskadad) svensk spannmål med en kvalitetsvikt av 77
kilogram per hektoliter (129 holländska skålpund) för vete och 72.2 kilogram
per hektoliter (121 holländska skålpund) för råg betalas fritt anvisat
uppsamlingsställe det för hela riket enhetliga pris, Kungl. Majit
för vete respektive råg av nämnda kvaliteter finner skäligt bestämma.

Till de i detta moment angivna pris skall göras ett tillägg av ett öre
för varje fulla 100 kilogram för var dag, leveransen i enlighet med köpeavtalet
äger rum senare än den 1 juni.

Moni 3. Beträffande villkoren i övrigt samt prisbestämningen för
andra hektolitervikter än de ovan angivna skola de grunder iakttagas, vilka
finnas angivna i bilagda, efter förslag av delegationen för svensk
spannmålsnotering uppgjorda bestämmelser och prisregleringsskalor. Tilllägg
till ävensom annan förändring av sagda bestämmelser och skalor må
av statens spannmålsnämnd och föreningens styrelse, därest nämnden och
styrelsen därom äro ense, verkställas.

Mom. 4. Från de i mom. 1, 2 och 3 stadgade pris skall avdrag ske med
50 öre för varje fulla 100 kilogram, varmed den levererade myckenheten
med mer än 10 procent understiger den salubjudna, där ej underlåtenheten
kan anses ursäktlig.

5 §.

Föreningen må ej vägra att för annan införa eller att i för varje fall
angiven myckenhet låta annan införa mjöl av vete eller råg eller gryn
av vete, föreningens styrelse likväl obetaget att för tiden intill den 1 september
1931, örn statens spannmålsnämnd därtill lämnar tillstånd, motsätta
sig sådan import, i den mån den kan antagas ske i spekulativt syfte.

Föreningen må ej för egen räkning driva handel med utländsk spannmål
eller därav framställt mjöl eller gryn.

6 §.

Föreningens verksamhet skall bedrivas på ett lojalt sätt och så att
icke enskilt intresse obehörigen gynnas.

Angående föreningsmedlems skyldighet att tillämpa normal förmalningslön
skall gälla vad 7 § g) av föreningens stadgar härom inne
håller.

7 §.

Föreningens försäljning av svenskt vete och svensk råg, inköpt på
grund av stadgandet i 2 § eller i annan ordning, må icke ske till pris,
understigande det vid tiden för försäljningen gällande marknadspris.

Marknadspriset för gammal skörd skall härvid under juni, juli och
augusti månader anses utgöra

år 1931 minst det pris, föreningen enligt 4 § har att betala för sina inköp
under juni och juli samma år, samt

år 1932 minst det pris, som föreningen jämlikt sistnämnda paragraf
skulle haft att erlägga vid inköp av samma spannmål för leverans vid
den tid, föreningens leverans enligt försäljningsavtalet sker.

Vid försäljning av spannmål av gammal skörd, sedan spannmål av ny
skörd kommit i marknaden, skall föreningen beakta det mervärde, som
den gamla spannmålen kan hava i förhållande till spannmål av den nya
skörden.

4 Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3.

Statens spannmålsnämnd äger utöva kontroll över att ovanberörda
pris icke underskrides. Finner nämnden, att det pris, föreningen vid
försäljningen betingat sig, är väsentligt lägre än det pris, som enligt
det ovan sagda bort erläggas, skall föreningen efter anmodan av nämnden
utkräva prisskillnaden av köparen. Uppstår därvid tvist med köparen
rörande prisets storlek, skall sådan tvist avgöras av Sveriges skiljenämnd
för spannmåls- och foderämneshandeln.

Föreningen skall vid sin försäljning göra de förbehåll, som erfordras
med hänsyn till ovan upptagna bestämmelser.

8 §.

Till täckande av sina kostnader samt förluster vid utövandet av sin
verksamhet äger föreningen för de myckenheter vete och råg, spannmålsblandningar,
vari vete eller råg ingår, vetemjöl, rågmjöl och gryn av
vete, vilka införas till riket, av vederbörande importör uppbära gottgörelse,
varom nedan stadgas.

Beloppet av sagda gottgörelse per 100 kilogram spannmål bestämmes
av föreningens styrelse, därvid bör eftersträvas dels att såvitt möjligt
vinst vid kontraktstidens utgång icke kvarstår, dels ock att den tid, under
vilken föreningen jämlikt 14 § första stycket äger fortfara med utövandet
av importrätten, icke över hövan förlänga^.

Beträffande vete skall gälla, att örn de av Kungl. Majit utsedda ledamöterna
av styrelsen äro eniga rörande storleken av berörda belopp och
beloppet av dem icke bestämmes högre än som motsvarar 20 procent av
det i Stockholm vid tiden för gottgörelsens bestämmande gällande marknadspriset
å svenskt vete av normalkvalitet, nämnda ledamöters beslut
skall tillämpas. För fastställande av högre belopp i fråga örn vete fordras
att minst sex ledamöter äro örn beslutet ense, och av,t detsamma godkännes
av Kungl. Majit.

För fastställande av storleken av sagda gottgörelse för råg erfordras, att
minst sex ledamöter äro ense örn beslutet.

Gottgörelse, varom i denna paragraf stadgas, skall bestämmas för en
tid av minst två månader i sänder. Förändring i gottgörelsens belopp
skall tillkännagivas senast åtta dagar innan beslut härom skall tilllämpas.

Vid gottgörelsens uttagande beträffande mjöl skall gälla, att mot 100
kilogram finsiktat mjöl och gryn svara 160 kilogram spannmål samt
mot 100 kilogram sammalet mjöl 100 kilogram spannmål. I fråga örn
spannmålsblandning skall gottgörelsen beräknas efter den myckenhet
vete och råg, som ingår i blandningen.

9 $.

Den, som till riket infört vete eller råg eller spannmålsblandning, vari
vete eller råg ingår, och visar, att han ur riket utfört utländsk spannmål
av samma slag, mjöl, framställt inom riket av utländskt vete, utländsk
råg eller utländsk spannmålsblandning, gryn, framställt inom riket av
utländskt vete, eller spis- eller knäckebröd, vid vars tillverkning använts
mjöl, framställt inom riket av utländsk råg, äger av föreningen återfå den
gottgörelse, han erlagt till föreningen vid importen av motsvarande myckenhet
spannmål.

Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. 5

Likaledes äger den, som till riket infört vetemjöl, rågmjöl eller gryn av
vete, rätt att, örn han visar, att han ur riket utfört samma mjöl eller
gryn eller spis- eller knäckebröd, framställt av det införda rågmjölet,
återbekomma den gottgörelse, han vid importen erlagt.

I anledning av bestämmelserna i denna paragraf erforderliga kontrollföreskrifter
fastställas av statens spannmålsnämnd efter förslag av föreningens
styrelse.

10 $.

Föreningen skall samarbeta med statens spannmålsnämnd, som skall
äga tillgång till alla föreningen tillhörande handlingar och räkenskaper.

Det åligger föreningen att, vid anfordran, till statens spannmålsnämnd
lämna de uppgifter, nämnden finner erforderliga.

11 §.

Föreningens åtagande enligt detta kontrakt gäller under förutsättning
att statsmakterna under avtalstiden icke vidtaga åtgärder, som väsentligen
rubba de förhållanden, under vilka kvarnindustrien nu arbetar,
och att vid tillämpning av förordningen den 13 juni 1930 (nr 249) iakttages,
att inmalningsprocenten icke i något fall bestämmes högre än att
framställning kan i erforderlig omfattning ske av olika kvaliteter mjöl
av god bakningsduglighet.

Föreningsmedlemmarna berättigas att vid förmälning vid egna kvarnar
under den i 13 § omförmälda tid tillämpa en inmalnings- och minimiprocent
för vete, som understiger de jämlikt 2 § i nämnda förordning fastställda
eller medgivna lägsta motsvarande procentsatserna med 10 enheter,
därvid dock icke avses sådan dispensvis vid enstaka tillfällen för
begränsad kvantitet medgiven inmalnings- eller minimiprocent, som åsyftar
förmälning för särskilt ändamål, liggande utom ramen för den vanliga
mjölbandeln.

Föreningsmedlemmarna tillförsäkras vidare, att under nämnda tid stadgandet
i berörda förordnings 4 § beträffande »svenskt vete, som förmales
tillsammans med annan brödsäd eller svarar mot mjöl, som av kvarninnehavaren
blandas med mjöl av annan brödsäd,» ej skall äga tillämpning
beträffande dem.

12 $.

Skulle föreningen underlåta att fullgöra sina förpliktelser enligt detta
kontrakt, äger staten ombesörja, att vad som underlåtits utföres eller rättas
samt, där underlåtenheten är av väsentlig beskaffenhet, inträda i föreningens
rättigheter enligt kontraktet; och är föreningen, därest underlåtenheten
varit en följd av omständigheter, som föreningen skäligen bort
avvända, skyldig såväl att bära de kostnader, vilka härigenom åsamkats
staten, som även att till staten utgiva ersättning för av underlåtenheten
orsakad skada.

Skulle staten underlåta att fullgöra sina förpliktelser enligt kontraktet,
och uppkommer därigenom skada för föreningen eller någon dess
medlem, må den, som skadan lidit, mot staten föra den ersättningstalan,
vartill han kan äga fog.

6 Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3.

13 $.

Detta kontrakt träder i kraft den dag, Kungl. Majit bestämmer, dock
senast den 1 juni 1931, och skall gälla till och med den 31 december 1932.

14 §.

Därest föreningens nettotillgångar den 31 december 1932 icke förslå till
återgäldande av medlemmarnas insatser i föreningen jämte ogulden utdelning,
skall föreningen fortfarande för tiden intill dess så kan ske, på
de i 5 §, 6 § första stycket, 8, 9 och 12 §§ av detta kontrakt stadgade villkor
äga åtnjuta den i 1 § av kontraktet omförmälda ensamrätt till införsel
av spannmål, mjöl och gryn.

De av Kungl. Maj :t utsedda ledamöterna av föreningens styrelse skola
bos Kungl. Majit göra anmälan örn den tidpunkt, då utövandet av omförmälda
ensamrätt enligt deras uppfattning med hänsyn till berörda
förhållanden må kunna upphöra.

Utan binder av vad nyss sagts äger staten förordna, att från viss tidpunkt
efter den 31 december 1932, efter tillsägelse därom minst två månader
förut, föreningens importrätt skall upphöra. Staten skall därvid
övertaga föreningens möjligen kvarstående förlust och dess ekonomiska
förpliktelser och föreningen, där ej annat avtalas, upphöra med sin verksamhet
och träda i likvidation. Har föreningen obehörigen gynnat enskild
medlem eller eljest uppenbart åsidosatt föreningens intressen, och
har därigenom förlust för föreningen uppkommit, skall vid övertagandet,
varom ovan sägs, sådan förlust bäras av föreningen. Uppkommen tvist
härom skall avgöras av domstol.

Oberoende av föreningens ekonomiska ställning äger jämväl föreningens
styrelse besluta, att, efter anmälan till Kungl. Majit minst två månader
förut, sagda rätt skall upphöra från och med den 1 april 1933 eller
den senare tidpunkt, som styrelsen bestämmer. Vad ovan sägs örn statens
övertagande av föreningens förlust och ekonomiska förpliktelser
samt föreningens trädande i likvidation skall även för sådant fall gälla.

15 §.

Skulle tvist uppstå mellan staten och föreningen rörande rätta tolkningen
eller tillämpningen av de i denna överenskommelse intagna bestämmelser,
skall, med undantag, varom i 14 § förmäles, dylik tvist avgöras
enligt gällande lag örn skiljemän, med iakttagande dock av att ledamöterna
skola vara fem, av vilka vardera parten utser två samt de sålunda
utsedda tillkalla den femte, samt att ordföranden skall hava såsom
ordinarie ledamot tjänstgjort i svensk överrätt.

16 $.

Detta avtal är för kontrahenterna bindande från dess undertecknande,
dock under förutsättning att det godkännes av 1931 års riksdag.

Stockholm den april 1931.

Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. 7

Bilaga.

Prisberäkning och kvalitetsbestämning m. m. för vete och råg.

l:o. Genom avtal bestämda eller i noteringar offentliggjorda priser för
vete och råg av svensk produktion skola, örn ej annat angives, gälla per
100 kilogram netto för frisk, oskadad och i övrigt enligt bestämmelserna
under punkt 4:o leveransgill vara av viss avtalad kvalitetsvikt. Därest
prisreglering efter vattenhalt skall äga rum enligt nedanstående punkt
2:o, skall det avtalade priset därjämte hänföra sig till vara med normal
vattenhalt, varmed förstås en vattenhalt av 18 procent.

2:o. För frisk, oskadad och i övrigt leveransgill vara regleras priset i
visst förhållande till det avtalade vid avvikelse i varans verkliga kvalitetsvikt
från den enligt punkt l:o bestämda samt, därest så överenskommits,
vid avvikelse i varans verkliga vattenhalt från normal-vattenhalten.
För denna prisreglering kunna följande tvenne tillvägagångssätt
alternativt tillämpas.

Prisreglering sker antingen enbart med hänsyn till kvalitets vikten efter
nedanstående skala eller efter denna skala samt med särskild tillläggsreglering
för vattenhalt. Även i sistnämnda fallet skall, när vattenhalten
ligger mellan 17.5 och 18.5 procent, priset uteslutande regleras efter
kvalitetsvikt enligt skalan, men då vattenhalten ligger utanför dessa
gränser göres (förutom reglering enligt skalan) för varje procent, varmed
vattenhalten över- eller understiger 18 procent, ett avdrag respektive tilllägg
på 1 procent av det överenskomna priset, dock att tillägg ej utgår för
mera än 2.5 procent vattenhalt under 18 procent.

Örn säljaren eller köparen vid affärens avslutande begärt tilläggsreglering
för vattenhalt, skall sådan äga rum.

Avdrag och tillägg för vattenhalt skola utgå efter hela tiondedelar av
procent vatten.

Vid prisregleringen med hänsyn till kvalitetsvikt skola minst de tilllägg
och högst de avdrag, som angivas i följande skala, tillämpas för
olika över- respektive undervikter gent emot den avtalade kvalitetsvikten.

A. Prisberäkning och kvalitetsfordringar.

Prisregleringsskala.

a) då kvalitetsvikten bestämts i kilogram per hektoliter:

Kg. pr hl.

Pris

2.0 » »

1.5 » »

1.0 » »

0.5 » »

2.5 kg. övervikt

2.0 % tillägg till avtalat pris

1.8 » » » » »

1.5 » » » » »

1.1 » » » » »

0.6 » » » » »

8 Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3.

Avtalad kvalitetsvikt
0.5 kg. undervikt

1.0 » »

1.5 » »

2.0 » »

2.5 » »

3.0 » »

b) då kvalitetsvikten bestämts i holländsk vikt:

	Holl. vikt		Pris
4.0	skålpund övervikt	2.0 % tillägg
3.5	»	»	1.9 »	»
3.0	»	»	1.7 »	»
2.5	»	»	1.5 »	»
2.o	»	»	1.8 »	»
1.5	»	»	1.0 »	»
1.0	»	»	'' 0.7 »	»
0.5	»	»	0.4 »	»
Avtalad vikt		Avtalat pris
0.5 skålpund undervikt	0.4 % avdrag
1.0	»	»	0.9 »	»
1.5	»	»	1.4 »	»
2.0	»	»	2.o »	»
2.5	»	»	2.7 »	»
3.0	»	»	3.5 »	»
3.5	»	»	4.4 »	»
4.o	»	»	5.3 »	»
4.5	»	»	6.3 »	»

Avtalat pris

0.7 % avdrag från avtalat pris

1.5 » » » » »

2.5 » » » » »

3.7 » » » » »

5.1 » » » » »

6.5 » » » » »

Beträffande råg avdrages ytterligare för varje halvt kilogram undervikt
utöver 3 kilogram 1.5 procent eller för varje halvt skålpunds undervikt
utöver 4.5 skålpund 1 procent av det avtalade priset ned till en kvalitetsvikt
av 68 kilogram per hektoliter.

3:o. För vårvete, som klassificerats enligt nedan under punkt 7:o anförda
bestämmelser, göres, i stället för prisregleringen enligt punkt 2:o,
beträffande partier, hänförliga till:

grad III ett tillägg av 0.5 o kronor till avtalat pris,

» II » » » 1.— » » » » och

» I » » »1.50 » » » »

I övrigt tillämpas vad som är föreskrivet i gällande bestämmelser örn
vårvetets klassificering.

4:o. För att varan skall anses såsom leveransgill enligt detta avtal,
skall den, förutom att vara frisk och oskadad, uppfylla följande villkor:

Halten av slökorn och dåligt utvecklade korn får i sin helhet ej uppgå
till sådan mängd, att en genom avrensning frånskild kvantitet, motsvarande
5 procent av provet, uppvisar en lägre hektolitervikt än, beträffande
vete 68 kilogram och beträffande råg 63 kilogram, då hektolitervikten
fastställes vid en vattenhalt av 17.5—18.5 procent.

Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. 9

Inblandning av andra sädesslag än det, som köpet gäller, får uppgå till
högst 2 procent, dock att inblandning av vete i råg får utgöra högst 5
procent.

Annat avfall än slökorn får jämte ogräs, sotkorn och annan orenhet
ingå med högst 1.5 procent.

Kvalitetsvikten för av föreningen inköpt spannmål skall vara, beträffande
vete lägst 74.5 kilogram per hektoliter och beträffande råg lägst
68 kilogram per hektoliter.

Vattenhalten skall i såväl vete som råg vara högst 19.5 procent.

Påvisligen polerad eller putsad vara ävensom sådan, som är så starkt
körnad eller annorledes behandlad, att en undersökning av halten grodda
kärnor därigenom blivit omöjliggjord eller starkt försvårad, betraktas
såsom icke leveransgill.

5:o. Sönderslagna korn få, utan att särskilt avdrag härför göres, ingå
i spannmålspartiet till, beträffande vete högst 1.5 procent och beträffande
råg högst 2 procent. Vid större förekomst av sönderslagna korn än
ovan sagts är köparen berättigad göra ett avdrag med 0.5 procent av det
avtalade priset för varje påbörjad procent, varmed sagda förekomst överstiger
1.5 respektive 2 procent. Därjämte skall prisreglering enligt punkt
2:o äga rum.

6:o. Spannmålen skall räknas såsom oskadad vid halt av högst 1 procent
grodda kärnor. Köparen är dock skyldig att emottaga spannmål,
vilken köpts såsom oskadad, även örn den visar sig innehålla högst 2 procent
grodda kärnor, men är berättigad att vid förekomst av l.i å 2 procent
grodda kärnor göra ett särskilt prisavdrag med 1 procent av det avtalade
priset. Spannmål med högre innehåll av grodda kärnor än 2 procent är
köparen icke skyldig mottaga, örn varan köpts såsom oskadad.

Groddprocenten skall beräknas allenast på kärnor med synliga groddar,
varmed förstås alla kärnor med utvuxna eller avslagna groddar samt
kärnor med sprucken groddhinna utom sådana, där sprickan icke är förorsakad
genom groning.

B. Klassificering av vårvete.

7:o. För klassificering av svenskt vårvete tillämpas följande normer:

Grad 1.

Skall vara glutenrikt vårvete, som har en proteinhalt av minst 13.5
procent räknat på torrsubstansen.

Kvalitetsvikten skall vara minst 79.5 kilogram per hektoliter, och fuktighetshalten
får vara högst 17 procent.

Mängden skadade korn får utgöra högst 1.5 procent, korn av annat veteslag
högst 5 procent och orenhet högst 1 procent.

Grad II.

Skall vara vårvete, som har en proteinhalt av minst 12 procent, räknat
på torrsubstansen.

Kvalitetsvikten skall vara minst 78 kilogram per hektoliter, och fuktighetshalten
får vara högst 17.5 procent.

Mängden skadade korn får utgöra högst 1.5 procent, korn av annat veteslag
högst 10 procent och orenhet högst 1.5 procent.

10 Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3.

Grad lil.

Skall vara vårvete, som har en proteinhalt av minst 11 procent räknat
på torrsubstansen.

Kvalitetsvikten skall vara minst 77 kilogram per hektoliter, och fuktighetshalten
får vara högst 18 procent.

Mängden skadade korn får utgöra högst 1.5 procent, korn av annat veteslag
högst 10 procent och orenhet högst 1.5 procent.

Med skadade korn menas: grodda korn, omogna och skrumpna korn.

I orenhet inräknas andra sädesslag, sotkorn och främmande ämnen.

Kvalitetsvikten bestämmes med 1-liters normalvåg, justerad i överensstämmelse
med av tyska »Physikalisch-Technischen Reichsanstalt» vedertagna
grunder.

Proteinhalten bestämmes enligt Kjeldahls metod under användande av
reduktionsfaktorn 5.70.

Med procent menas alltid viktsprocent.

För att klassificering skall äga rum, skall det levererade partiet vara
av enhetlig beskaffenhet och utgöra minst 5 ton.

För vete, som hänföres till grad I, II eller III, och som vid leveransen
visar sig hava lägre fuktighetshalt än som ovan angivits, göres ett pristillägg
av 1.2 procent för varje procent, varmed vattenhalten understiger
den för respektive grader angivna högsta fuktighetshalten, dock ej till
lägre vattenhalt än 15 procent.

Skiljedom.

Örn tvist uppstår mellan köpare och säljare örn den grad, till vilken
levererat vete skall hänföras, avgöres frågan av Sveriges skiljenämnd för
spannmåls- och foderämneshandeln efter analys och utlåtande av Sveriges
utsädesförening.

Kostnaden härför bestrides av den förlorande parten.

Örn vid köpeavtalets undertecknande endera parten påyrkar, att klassificering
skall direkt utföras av utsädesföreningen, skall detta ske, och
kostnaden delas i sådant fall lika mellan köpare och säljare.

Provtagning.

Generalprov, som insändes till utsädesföreningen för bedömning, skall
utgöra minst 400 gram och vara inneslutet i glasburk med paraffinerad
propp.

Räder oenighet örn kvalitetsvikten, skall generalprov uttagas särskilt
och utgöra 5 kilogram, som fylles i en påse och därefter väl inlindas i
vaxduk eller oljeduk. Det på detta sätt skyddade provet insändes skyndsammast
möjligt till utsädesföreningen.

Generalprov skall vara förseglat och innehålla attest i vanlig ordning.

C. Allmänna bestämmelser.

8:o. Kvalitetsvikten skall bestämmas på sätt, som tidigare överenskommits
inom delegationen för svensk spannmålsnotering.

9:o. Vattenhalten fastställes genom torkning av spannmålen i krossat
tillstånd under en timme vid 130° C. konstant under iakttagande av här
nedan närmare preciserade detaljbestämmelser för utförandet:

Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. 11

Minst 25 gram av det väl blandade provet krossas hastigt till grovt
mjöl i en härför lämpad kvarn, som lätt kan söndertagas och rengöras.
Kvarnen skall hållas kall och noga rengöras före målningen av varje
prov. Av den krossade massan avvägas omedelbart tvenne medelprov
örn vartdera 2.5 gram, vilka utan substansförlust överföras i med inslipat
lock försedda vågflaskor, vilkas taravikt fastställts efter torkning vid
130° C. samt avkylning i exsiccator till rumstemperatur. Vågflaskorna
skola hava en höjd av omkring 30 millimeter och en diameter av omkring
40 millimeter. Vågflaskorna med däri överförda prov inställas med locxen
ställda på kant i ett elektriskt torkskåp med jämnt fördelad värme
och försett med termoregulator samt hållande en temperatur av 130° ±
3° C. och få där kvarstå under jämnt en timme, räknat från inställandet.
Efter denna tid påläggas locken, medan flaskorna ännu äro kvar i torkskåpet.
Flaskorna uttagas och placeras i en exsiccator med klorkalcium,
tills de svalnat till rumstemperatur (under minst 20 minuter), varefter
flaskorna med innehåll omedelbart vägas. Medeltalet av de båda parallellseriernas
viktminskning, omräknat i procent av provets vikt utgör
provets vattenhalt.

Endast speciellt utbildade personer böra tagas i anspråk för arbetets
utförande.

10:o. Kostnaden för kontrollanalyser vid tvister bekostas av den förlorande
parten.

Inom riksdagen hava därjämte väckts följande motioner, av vilka de
med nummer 1:109 och II: 157 betecknade hänvisats till bevillningsutskottet
samt de övriga till jordbruksutskottet, nämligen

dels före motionstidens utgång vid början av riksdagen väckta

likalydande motionerna 1:109 av herr Trygger m. fl. och II: 157 av
herr Lindman m. fl., att riksdagen måtte besluta, att den vid tulltaxeförordningen
den 4 oktober 1929 fogade tulltaxan skulle från och med
den dag innevarande år, Kungl. Maj:t bestämde, hava följande ändrade

lydelse:

Tull för

E. Spannmål, omalen. 10& ks kronor 86.

Majs; ris, oskalat eller blott befriat från ytterskalet;
vicker samt ärter och bönor, ej tjänliga till män niskoföda

och ej hänförliga till annat nummer ........ fria

87 a. Havre.................................................................................. T 4: —

87 b. Råg, vete, korn, ärter och bönor, tjänliga till män niskoföda

.......................................................................... T 8: —

87 c. Andra, ej särskilt nämnda slag av omalen spannmål T 3: 70

F. Spannmål, malen; malt, stärkelse m. m.

88 a. Mjöl av råg, vete, korn, havre, ärter och bönor, tjän liga

till människoföda....................................................... T 12: 30

88 b. Mjöl av andra vegetabilier, ej hänförliga till annat

nummer................................................................................ T 6: 50

12 Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3.

OQ

(Ty.) 90.

91.

92.

93.

94.

Gryn av spannmål:

Havregryn............

Risgryn ................

Andra slag............

Kli ............................

Tull för
100 kg.
kronor

T/E 10: 80
T 2: —
T/E 12:30
fritt

Anni. Kliartade varor av vete eller råg skola tulltaxeras såsom
mjöl, därest askan av torrsubstansen utgör mindre än 4.1 procent
av torrsubstansens vikt.

Malt, även krossat ........................................................ T 12: 20

Potatismjöl och annan stärkelse samt gryn av andra

vegetabilier än spannmål........................ T/E; ävensom

bak- och jästpulver ................................ E ................ 20: —

likalydande motionerna 1:182 av herr Petrus Nilsson m. fl. och II: 305
av herr Olsson i Kullenbergstorp m. fl., att riksdagen måtte medgiva
Kungl. Majit rätt att, om Kungl. Majit så funne skäligt, åsätta minimipris
å brödspannmål; samt

likalydande motionerna 1:183 av herr Petrus Nilsson m. fl. och 11:304
av herr Olsson i Kullenbergstorp m. fl., att riksdagen ville för sin del godkänna
det förslag till den svenska havreodlingens stödjande, som framlagts
av jordbruksutredningen i utlåtande av den 19 december 1930, samt
lämna Kungl. Majit i nämnda förslag begärt bemyndigande;

dels ock i anledning av propositionen väckta

likalydande motionerna I: 266 av herr Clemedtson m. fl. samt II: 430
av herrar Weibull och Jönsson i Fridhill, att riksdagen måtte besluta

att i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit måtte utfärda
bestämmelser, att lån ur spannmålskreditfonden finge utan hinder
av nu gällande bestämmelser utlämnas till medlemmar i ekonomiska föreningar,
dels emot panträtt i spannmål och dels mot säkerhet av försäljningskontrakt;
samt

att till spannmålskreditfonden ytterligare avsätta en summa av 6,000,000
kronor;

likalydande motionerna 1:267 av herr Örne m. fl. och 11:429 av herr
Sköld m. fl., att riksdagen till vissa stödåtgärder vid avyttring av brödsäd
av 1930 års skörd måtte anvisa för budgetåret 1931/1932 ett extra
förslagsanslag av 2,000,000 kronor att användas i enlighet med de närmare
bestämmelser, Kungl. Majit funne gott föreskriva;

likalydande motionerna 1:268 av herr Carl Forssell och 11:433 av herr
Arne Forssell, att riksdagen med avslag å förevarande proposition ville
besluta

1) att i riksstaten för 1931/1932 uppföra det belopp, som kunde befinnas
behövligt för mötande av de behöriga anspråk, som från spannmålsodla -

Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. 13

res och spannmålshandlares sida kunde resas på staten vid den förestående
avvecklingen av minimiprissystemet;

2) att till Kungl. Majits förfogande ställa ett belopp av 25,000,000
kronor lånemedel att användas till mildrande av jordbrukskrisens ekonomiska
skadeverkningar; och

3) att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att den av jordbruksutredningen
på sin tid igångsatta men sedermera av olika skäl ej fullföljda
undersökningen rörande jordbrukets skuldsättning omedelbart åter upptoges
och genomfördes;

likalydande motionerna 1:269 av herr Löfvander m. fl. och 11:431 av
herr Olsson i Kullenbergstorp m. fl., att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn verkställandet av skyndsam utredning
rörande en anordning till stödjande av spannmålsodlingen inom
riket i viss av motionärerna antydd riktning, ävensom framläggandet,
därest det av läget på spannmålsmarknaden påkallades, av det förslag,
vartill utredningen kunde föranleda; samt

likalydande motionerna I: 270 av herr Löfvander m. fl. och II: 432 av
herr Olsson i Kullenbergstorp m. fl., att riksdagen måtte besluta att meddela
Kungl. Majit de bemyndiganden, som kunde befinnas erforderliga
för åtgärder till förhindrande av att priset å brödspannmål under höstoch
vintermånaderna komme att ligga oskäligt lågt i förhållande till det
enligt Kungl. Maj:ts förevarande förslag garanterade priset under juni
och juli månader nästa år samt till underlättande av de smärre jordbrukarnas
försäljning av brödspannmål direkt till kvarnarna och dylik
försäljning från jordbrukarnas ekonomiska sammanslutningar.

Jämlikt träffad överenskommelse mellan bevillningsutskottet och jordbruksutskottet
hava förenämnda proposition och motioner hänskjutits
till behandling i sammansatt bevillnings- och jordbruksutskott.

I proposition, nr 108, till 1930 års riksdag föreslog Kungl. Majit dels
införande av tull å havre, dels ock höjning av tullsatserna för råg, vete,
korn, ärter och bönor, tjänliga till människoföda, för mjöl av samtliga
nämnda spannmålsslag, för andra gryn av spannmål än risgryn samt för
malt. Vidare föreslog Kungl. Majit genom samma proposition, att riksdagen
ville dels bemyndiga Kungl. Majit att, där så prövades nödigt, förordna,
att envar, som dreve kvarn och därvid förmalde utländskt vete,
skulle vara pliktig att vid framställning av mjöl, innehållande vete, använda
svenskt vete i viss omfattning, ävensom att, örn så prövades nödigt,
stadga, att den, som till riket införde mjöl, innehållande vete, skulle
vara pliktig att låta däri inblanda mjöl av svenskt vete i den grad, som
gällde med avseende å förmalningen, dels ock anvisa medel till bestridande
av kostnaderna för ett särskilt organ, statens spannmålsnämnd,
avsett för den centrala handläggningen av de ärenden, vilka föranleddes
av den sålunda föreslagna tvångsregleringen av spannmål.

På hemställan av särskilda utskottet, utlåtande nr 2/1930, avslog riks -

Åtgärder
under år 1930.

14 Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3.

dagen i skrivelse nr 376/1930, förslaget om nya eller höjda tullar men
biföll propositionen i övrigt med den ändring allenast, att omförmälda
inmalnings- och inblandningsförfarande av riksdagen förordades skola
gälla beträffande ej allenast vete utan även råg.

Kungl. Majt har därefter enligt av riksdagen angivna riktlinjer den
13 juni 1930 utfärdat förordning (nr 249) örn användande av svenskt vete
och svensk råg vid framställning av mjöl m. m., i det följande benämnd
inmalningsförordningen. Berörda förordnings syfte är, enligt bestämmelse
i 1 §, att säkerställa, att till brödsäd lämplig svensk spannmål av vete och
råg, som ej åtgår för andra ändamål än den inhemska brödsädsförbrukningen,
blir använd såsom brödsäd. Till fullföljande av detta syfte stadgas i 2
att envar, som driver kvarn och därvid använder utländskt vete eller utländsk
råg, tillika skall vid framställning av vetemjöl och rågmjöl använda
svenskt vete, respektive svensk råg i omfattning, motsvarande viss
procent (inmalningsprocent) av allt det vete, respektive all den råg, som
under viss förmalningsperiod förmales vid kvarnen. Vid framställning
av vetemjöl skall därjämte iakttagas, att den svenska vetemängden skall
uppgå till viss procent av varje för sig förmalt veteparti (minimiprocent).

Fastställandet av förmalningsperiod samt av inmalnings- och minimiprocent
ankommer på Kungl. Majit. Inmalningsprocentens storlek skall
enligt 3 § så bestämmas, att till brödsäd lämplig svensk spannmål av vete
och råg, som beräknas vid förmalningsperiods början inom riket förefinnas
och ej anses under konsumtionsåret åtgå för andra ändamål än den
inhemska brödsädsförbrukningen, kan antagas bliva under konsumtionsåret
såsom brödsäd använd, dock att procenten ej i något fall får bestämmas
högre än att framställning kan i erforderlig omfattning ske av olika
kvaliteter mjöl av god bakningsduglighet.

Vissa undantag från förordningens bestämmelser innehållas i 4 §.
Bland annat stadgas, att vid beräkning av de myckenheter vete eller råg,
som vid viss kvarn under förmalningsperiod förmalas, hänsyn ej skall
tagas till svenskt vete, som förmales tillsammans med annan brödsäd eller
svarar mot mjöl, som av kvarninnehavaren blandas med mjöl av annan
brödsäd.

Till skyddande av den inhemska produktionen av vete- och rågmjöl i
konkurrensen med utländskt mjöl stadgas i 5 §, att den, som till riket inför
vetemjöl, är pliktig att, medan varan ännu står under tullverkets
uppsikt, låta däri inblanda mjöl av svenskt vete så, att det svenska mjölet
kommer att i genomsnitt svara mot gällande inmalningsprocent och
ej för någon del av partiet understiger stadgad minimiprocent, samt att
vad sålunda stadgats skall, såvitt angår inblandning intill gällande inmalningsprocent,
äga motsvarande tillämpning i fråga örn rågmjöl. Vissa
undantag från omförmälda inblandningsskyldighet äro angivna i 6 §.

Inmalningsförordningen trädde icke omedelbart i kraft, men ett större
antal kvarnföretag förbundo sig frivilligt att under tiden till den
15 september 1930 tillämpa ett inmalningsförfarande, i allt väsent -

Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. 15

ligt överensstämmande med det i förordningen angivna. Samma kvarnföretag
åtogo sig tillika att i minst den omfattning, som av inmalningsskyldigheten
föranleddes, under sagda tid inköpa svenskt vete och svensk
råg till ett pris för 100 kilogram fritt kvarn av, för vete med en vikt av
77.5 kilogram per hektoliter minst 19 kronor och för råg med en vikt av
72.8 kilogram per hektoliter minst 16 kronor.

I ovanberörda syfte att bereda skydd mot den utländska mjölimporten
utfärdade Kungl. Majit den 13 juni 1930 kungörelse (nr 250) örn skyldighet
tillsvidare att vid införsel av vetemjöl eller rågmjöl däri inblanda
svensk vara m. m., vilken förordning trädde i kraft den 4 juli 1930 och
skulle gälla tillsvidare, intill dess inmalningsförordningen trädde i kraft.

Sedan Kungl. Majit genom kungörelse den 14 augusti 1930 (nr 330) förordnat,
att inmalningsförordningen skulle träda i kraft den 1 september
1930, avlämnade vissa handelskvarnar den 15 augusti samma år till spannmålsnämnden,
som tillsatts den 14 juli 1930, förbindelse att under tiden
1 september 1930—31 augusti 1931 vid inköp av svenskt vete och svensk
råg tillämpa betalning efter en successivt stigande skala, så att för september
1930 skulle betalas för vete minst 18 kronor och för råg minst
15 kronor, allt för 100 kilogram, samt under maj—augusti 1931 skulle
erläggas, likaledes för 100 kilogram, för vete minst 20 kronor och för
råg minst 17 kronor. Sagda pris skulle gälla fullgod (frisk, oskadad)
spannmål med en kvalitetsvikt av 77.5 kilogram per hektoliter för vete
och 72.8 kilogram per hektoliter för råg, allt fritt kvarn. Beträffande
villkoren i övrigt samt prisbestämningen för andra hektolitervikter än
de ovan angivna skulle de inom delegationen för svensk spannmålsnotering
överenskomna grunder iakttagas. Priserna skulle betalas av kvarnar,
belägna inne i landet (inlandskvarnar). Av kvarnar belägna vid
kusten (kustkvarnar) skulle betalas pris, som med minst 50 öre för 100 kilogram
överstego de ovan angivna. Uppkomme tvistighet, huruvida kvarn
vore att hänföra till den ena eller andra gruppen, ägde spannmålsnämnden
härutinnan besluta.

Åtagandet enligt förbindelsen skedde under förutsättning, att inmalningsförordningen
gällde under den tid, förbindelsen avsåg, samt att under
samma tid beträffande de kvarnar, som undertecknat förbindelsen,
ävensom de kvarnföretag, vilka före den 7 september 1930 utan förbehåll
skriftligen biträdde densamma, dels inmalningsprocenten för vete och råg
ävensom minimiprocenten för vete finge understiga de jämlikt inmalningsförordningen
fastställda eller medgivna lägsta motsvarande procentsatserna
med minst 10 enheter, därvid emellertid icke avsåges sådan dispensvis
vid enstaka tillfällen för begränsad kvantitet medgiven inmalnings-
eller minimiprocent, som åsyftade förmälning för särskilt ändamål,
liggande utom ramen för den vanliga mjölhandeln, dels ock stadgandet
i sagda förordnings 4 § beträffande »svenskt vete, som förmales tillsammans
med annan brödsäd eller svarar mot mjöl, som av kvarninnehavaren
blandas med mjöl av annan brödsäd,» ej skulle äga tillämpning.

Statens

spannmdls nämnd.

16 Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3.

Den 28 augusti 1930 godkände Kungl. Majit ovannämnda förutsättningar
samt medgav för tiden 1 september 1930—31 augusti 1931 de
kvarnar, som undertecknat förbindelsen, och de kvarnar, som komme
att före den 7 september 1930 utan förbehåll biträda densamma, de i sagda
förutsättningar inbegripna förmåner, därvid den procentsats, varmed
ifrågavarande kvarnar skulle äga underskrida inmalnings- och minimiprocenterna,
fastställdes till tio eller det högre tal, som Kungl. Majit efter
förslag av spannmålsnämnden funne gott bestämma.

Förbindelsen har, enligt uppgift från spannmålsnämnden, biträtts av
sammanlagt ett åttiotal handelskvarnar, omfattande cirka 97 procent av
den i industristatistiken redovisade vetemjölsproduktionen och cirka 80
procent av motsvarande rågmjölsproduktion i riket.

I skrivelse till Kungl. Majit den 21 april 1931 har spannmålsnämnden
anfört bland annat följande:

Kvarnförbindelsen utlöper den 31 augusti 1931. Spannmålspriset blir
därefter helt oreglerat, därest icke nytt åtagande från kvarnarna bringas
till stånd eller ingripande eljest sker från statens sida. Under sådana
förhållanden torde man vara berättigad till antagande, att kvarnarna inför
utsikten till snart inträdande lägre priser komma att visa stor återhållsamhet
vid sina inköp under de närmaste månaderna före nämnda
dag. Tydliga tendenser i denna riktning hava redan framträtt.

Nu verkställd inventering synes, såsom närmare framgår av en samtidigt
härmed till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
avgiven redogörelse för spannmålsnämndens verksamhet, giva vid handen,
att 1930 års veteskörd under normala förhållanden skulle vinna
full avsättning, innan vete av ny skörd allmänt kan användas. Beträffande
rågen synes däremot anledning förefinnas till det antagandet, att
ett överskott kan komma att kvarligga vid konsumtionsårets slut. En
inskränkning av kvarnarnas spannmålsköp enligt vad ovan anförts skulle
tydligen medföra en ökning av detta överskott och skulle jämväl kunna
medföra, att icke heller allt vete blir försålt under den tid, minimiprisen
gälla.

Det synes icke rimligt, att de spannmålsproducenter, vilka lojalt sökt
främja kvarnförbindelsens syfte genom att återhålla utbuden och icke
sälja annat än i anslutning till minimiprisen samt av sådan anledning
ännu vid utgången av förbindelsens giltighetstid icke kunnat avyttra sin
vara, skola bliva lidande för detta sitt handlingssätt genom att därefter
nödgas sälja till väsentligt lägre pris. Detsamma gäller i tillämpliga delar
spannmålshandlarna. Snarare torde det med hänsyn till omständigheterna
få anses, att såväl spannmålshandlarna som spannmålsproducenterna
skäligen bort kunna räkna med att under konsumtionsårets gång få
sälja sin vara till pris, svarande mot minimiprisen.

För spannmålsodlingen och därmed för landet i dess helhet torde det
vidare vara av väsentlig vikt, att icke en alltför tvär omkastning i berörda
odlings betingelser äger rum. Att emellertid en sådan omkastning
kommer att inträffa vid nästa konsumtionsårs början, därest spannmålsodlingen
lämnas helt utan bistånd från statens sida, synes ställt utom allt
tvivel.

Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. 17

Spannmålsnämnden Ilar i det följande framhållit, att nämnden med
hänsyn till vad sålunda anförts funnit statsmakternas ytterligare mellankomst
ofrånkomlig för tryggande av den svenska brödspannmålens avsättning
till priser, med vilka producenterna skäligen kunde åtnöjas.
Efter förmälan att nämnden i sådant syfte i första hand sökt åstadkomma
en förnyelse med nödiga modifikationer av kvarnförbindelsen, men
att nämndens ansträngningar härutinnan strandat på ett enhälligt motstånd
från de hittills förbundna kvarnarnas sida, Ilar nämnden vidare
anfört:

Då en frivillig överenskommelse örn minimipris sålunda icke stått att
uppnå, kunde det ligga nära till hands att till prövning upptaga tanken
på införande av minimipris på statlig väg. Antingen kunde man därvid
tänka sig fastställande av minimipris för alla inköp av svensk brödspannmål,
vare sig de verkställdes av kvarnar eller andra, eller också kunde
man inskränka minimiprisbestämmelserna att allenast gälla beträffande
inköp från kvarnhåll. Ytterligare en möjlighet vore, att högre minimipris
bestämdes för kvarnar än för övriga köpare.

Vad först angår fastställande av minimipris vid samtliga inköp, torde
sådan bestämmelse svårligen kunna genomföras utan att därigenom ett
starkt och tillika synnerligen svårreglerat intrång i spannmålshandlarnas
näring bomme att ske. Ett system med minimipris allenast vid inköp
från kvarnar lider åter bland annat av den svagheten, att detsamma
lätt blir ineffektivt. Möjligheten att genom bulvanköp kringgå bestämmelser
uti sistberörda hänseende är stor liksom svårigheten att mot ett
sådant kringgående finna något verkligt skydd. Vad angår införande
av olika minimipris för olika kategorier av köpare, vidlådes ett system,
byggt efter dessa riktlinjer, av samma olägenheter som systemet med minimipris
för allenast kvarnar.

Spannmålsnämnden förmäler i fortsättningen, att nämnden med hänsyn
till det ovan anförda övergivit tanken på minimiprisbestämmelser
samt inriktat sig på att i annan form söka uppnå en lösning av problemet.
Nämnden bär därvid stannat inför ett förslag, enligt vilket ett för
ändamålet skapat organ skulle till visst pris inköpa all den svenska
spannmål av vete och råg, som funnes inom landet, samt sedermera ombesörja
försäljning av denna spannmål till kvarnarna. Över verksamheten,
som icke skulle avse att bereda vinst, skulle tillbörlig statskontroll
utövas. Nämnden bär härom vidare yttrat följande:

Organets inköpsverksamhet bör förläggas till konsumtionsårets sista
månader. Detta följer redan av svårigheten att tidigare anskaffa erforderliga
lagringsutrymmen. Av hänsyn härtill torde inköpen icke böra
verkställas förrän tidigast den 1 juni. En begränsning av inköpen till
slutet av konsumtionsåret medför emellertid också den fördelen, att därigenom
marknaden lämnas fri under årets större del.

Genom en anordning av nu ifrågasatta slag skulle först och främst
avsättningen av spannmålen tryggas. Vidare torde också genom vissheten
härom samt kännedom om inköpspriset vid konsumtionsårets slut
en viss stabilisering av priserna åstadkommas under hela året.

Vad angår de priser, till vilka det befintliga saluöverskottet skulle av
ett organ sådant som det ovan tänkta inköpas, torde det få anses själv Bihang

till riksdagens protokoll 1931. 7 sami 2 avd. 3 höft. (Nr 3.) 2

18 Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3.

klart, att desamma för innevarande år sättas lika med dem, vilka enligt
kvarnförbindelsen gälla under konsumtionsårets sista månader. Örn emellertid
jordbrukarna skola beredas någon hjälp utöver den för stunden, synes
därjämte erforderligt, att systemet utsträckes att omfatta även skörden
innevarande år. Till de grunder, efter vilka priset för sistnämnda skörd
torde böra beräknas, återkommes i annat sammanhang.

För en lösning av problemet på ovanberörda väg erfordras, att den
spannmål, som övertages av omförmälda organ, sedermera vinner avsättning
vid kvarnarna. Säkerhet härför torde kunna erhållas därigenom, att
man gör kvarnarnas import av vete och råg beroende av deras åtagande
att övertaga den spannmål, organet köpt. Någon alltför snävt begränsad
tidrymd, inom vilken berörda övertagande skall ske, torde dock icke
böra fastställas. Icke heller torde man kunna begära, att övertagandet
sker till högre pris än det vid tiden för detsamma gällande marknadspriset.
Ett motsatt förfarande skulle innebära, att de kvarnar, vilka övertoge
den svenska spannmålen, komme i en ur konkurrenssynpunkt ogynnsam
ställning gentemot övriga kvarnar.

Då den nya skörden kommer i marknaden, inträffar normalt en sänkning
av spannmålspriset. Med hänsyn till vad nyss anförts uppstår, örn
kvarnarnas inköp från ovannämnda organ äger rum efter det denna prissänkning
inträtt, förlust för organet. Denna förlust måste täckas. Medel
härtill torde kunna beredas på det sätt, att vid införsel till riket av brödspannmål
samt mjöl och gryn därav under tid, systemet är gällande, av
importören uppbäres en särskild gottgörelse med belopp, ställt i relation
till kvantiteten av den spannmål, det mjöl eller det gryn, som införes.
Då priset å den svenska brödspannmålen med all sannolikhet nästföljande
konsumtionsår icke kan hållas uppe till samma höjd som det i kvarnförbindelsen
fastställda pris, torde någon höjning av nu gällande mjölpris icke
behöva ske genom att sådan gottgörelse, som nyss nämnts, uttages.

För åstadkommande av enhetlighet och kontroll torde det vara lämpligt,
att importen av såväl vete och råg som därav framställt mjöl och
gryn överlämnas med ensamrätt åt förutberörda organ med befogenhet
och i vissa fall skyldighet för detta att medgiva import för dem, som
önska komma i åtnjutande härav, samt med rättighet att uppbära den
gottgörelse, varom ovan nämnts.

Beträffande den närmare gestaltningen av förslaget har det synts
nämnden lämpligt, att omförmälda försäljnings- och inköpsorgan gives
formen av en ekonomisk förening utan personlig ansvarighet. I överensstämmelse
med vad ovan anförts bör föreningen gentemot staten förbinda
sig att inköpa saluöverskottet av den svenska brödspannmålen samt
föreningen i gengäld av staten erhålla importmonopol i förut berörda omfattning
samt rättighet att till täckande av sina kostnader och förluster
uppbära gottgörelse, som ovan sagts. Medlemmar i föreningen böra vara
de kvarnföretag, vilka önska komma i åtnjutande av rätt till användning
av utländskt vete och utländsk råg. Med medlemskap i föreningen bör
följa skyldighet att för föreningens räkning lagra och av föreningen
övertaga den spannmål, föreningen enligt sitt åtagande inköper.

Spannmålsnämnden har härefter lämnat en redogörelse för hur densamma
i syfte att åstadkomma bildande av en förening, sådan som nu
nämnts, och att åvägabringa avtal mellan föreningen och staten av förut
berörda innehåll fört ingående överläggningar med ett antal kvarnföre -

Sammansatt bevUlnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. 19

tag i riket, därvid nämnden förelagt kvarnföretagen förslag dels till stadgar
för en förening med angivna ändamål, i förslaget benämnd Svenska
spannmålsföreningen u. p. a., dels ock till kontrakt mellan föreningen
och staten jämte därtill hörande särskilda bestämmelser och prisregleringsskalor.
Av redogörelsen framgår, att en av de största kvarnidkarna
anmält sig för sin del icke vilja bidraga till den föreslagna lösningen av
problemet, samt att övriga i förhandlingarna deltagande kvarnföretag
visserligen framfört betänkligheter mot förslaget men förklarat sig villiga
att biträda detsamma, därest Kungl. Majit funne det innefatta den
med hänsyn till omständigheterna gynnsammaste lösningen och godkände
förslaget.

Spannmålsnämndens förslag till kontrakt jämte tillhörande i därvid
fogad bilaga upptagna särskilda bestämmelser och prisregleringsskalor
ävensom till stadgar för föreningen, sådana förslagen lyda efter under
förhandlingarna med kvarnarna vidtagna jämkningar, hava åtföljt nämndens
skrivelse till Kungl. Majit. Kontraktet med bilaga är av ordagrant
samma lydelse som det här ovan intagna.

Stadgarna innehålla bland annat följande bestämmelser: Varje enskild
eller juridisk person, som driver handelskvarn, äger ingå såsom medlem
i föreningen. Ansökan örn inträde skall dock, nied visst undantag,
hava gjorts för den 1 juli 1931 (4 §). Varje medlem skall deltaga i föreningen
med en insats av 1,000 kronor för varje påbörjade 50 ton vete
och varje påbörjade 50 ton råg av medelförmalningen för år räknat av
dessa spannmålsslag, var för sig, under tiden 1 januari 1928—31 december
1930 vid den kvarn eller de kvarnar, medlemmen äger (5 §). Sedan
medlem inträtt i föreningen, skall styrelsen, så snart ske kan, efter medlemmens
hörande, fastställa storleken av de utrymmen för lagring av
spannmål, över vilka medlemmen skall anses förfoga (8 §). Det åligger
medlem att, intill dess 2 o av sagda utrymmen blivit belagda med svensk
spannmål av vete och råg, varje år för föreningens räkning mottaga, lagra
och vårda den svenska spannmål, föreningen jämlikt avtalet med staten
köpt under juni och juli samma år (7 § a). Medlemmarna äro vidare skyldiga
att i förhållandena till antalet insatser i föreningen varje år före den
31 december av föreningen inköpa den spannmål, föreningen köpt på sätt
nyss sagts (7 § b). Därjämte är medlem i föreningen pliktig dels att, varje
gång styrelsen så påfordrar, för föreningens räkning före den 1 juni 1932
mottaga, lagra och vårda av föreningen efter anmodan av spannmålsnämnden
under annan tid än juni och juli månader inköpt svenskt vete
och svensk råg till så stor myckenhet, att den, jämte hos medlemmen då
inneliggande lager av eller för leverans under den då närmast följande
månaden inköpt sådan spannmål, minst motsvarar, för vete och råg var
för sig, 1/i2 av årsförmalningen av vete, respektive råg, under närmast föregående
kalenderår vid medlemmens kvarn eller kvarnar, dels ock att
av föreningen inköpa sålunda mottagen spannmål senast två månader efter

20 Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3.

emottagandet (7 § c). Medlems inköp från föreningen skall ske till gällande
marknadspris i enlighet med kontraktets bestämmelser (7 § d). Det
är medlemmarna förbjudet att för vetemjöl, rågmjöl och gryn av vete,
som framställts vid deras kvarnar, betinga sig högre pris än som bereder
normal förmalningslön, därvid som grund för beräkningen skall tillämpas
den genomsnittliga förmalningslönen i riket för motsvarande kvaliteter
under de 5 senaste åren före den 1 januari 1931 (7 § g). Medlem, som uppfyller
honom enligt stadgarna åvilande förpliktelser, äger att genom föreningen
införa vete och råg till riket samt att i för varje fall angiven myckenhet
få på sig överlåten rätt till införsel av sådan spannmål (13 §). Föreningens
styrelse utgöres av åtta ledamöter med samma antal suppleanter.
Kungl. Majit äger härav utse ordföranden och två ytterligare ledamöter
samt suppleanter för dem (15 §). Likaledes äger Kungl. Majit utse en av
föreningens två revisorer samt suppleant för honom (16 §).

I motivering till de särskilda paragraferna i kontraktet och stadgarna
har spannmålsnämnden bland annat behandlat frågan angående de priser,
till vilka föreningens inköp under år 1932 borde äga rum. Nämnden har
härvid anfört följande!

Det kunde såväl ur kvarnarnas som ur spannmålsodlarnas synpunkt
hava varit önskvärt, att de priser, till vilka föreningens inköp under år
1932 skall äga rum, blivit bestämda redan nu. Emellertid äro åtskilliga
faktorer, vilka inverka på berörda prisbestämning, ännu okända. Det
är sålunda lämpligt, att avgörandet av prisfrågan uppskjutes till en tidpunkt,
då större möjligheter föreligga att bedöma skördens antagliga storlek
och kvalitet, och då man bättre än nu kan överblicka läget på världsmarknaden
för kommande konsumtionsår. Saken kan emellertid icke
uppskjutas, till dess fullständig klarhet härutinnan vunnits, då ju prissättningen
måste ske så tidigt, att odlarna vid saluförandet av 1931 års
skörd kunna inrikta sina priser efter de för föreningens inköp fastställda.

Fastställandet av ifrågavarande priser torde ankomma på Kungl. Majit.
Nämnden vill härvid hava såsom sin mening uttalat, att, örn än de enligt
kvarnförbindelsen gällande priserna kunna anses önskvärda ur odlarnas
synpunkt, det likväl framstår såsom nödvändigt, att priserna för inlösen
av 1931 års skörd sålunda bestämmas, att icke den för närvarande rådande
spänningen mellan brödsädspris och fodersädspris blir för kommande
konsumtionsår bestående. I detta sammanhang vill nämnden erinra örn
den stimulans till ökad odling av brödspannmål, särskilt av vete, som
berörda spänning medför, vilket i längden kan leda till en så stor produktion
av sådan spannmål, att dess avsättning inom landet såsom brödsäd
omöjliggöres. Inom nämnden har också framhållits, att, icke minst
ur sist angivna synpunkt, en så stor differens i förhållande till världsmarknadspriset
som den, vilken kommit att uppstå mellan sistnämnda
pris och de i kvarnförbindelsen fastställda priserna, icke i längden torde
kunna upprätthållas. Det må anmärkas, att då vid uppgörandet av föreliggande
förslag diskuterats möjligheten att redan nu fastställa priser för
föreningens inköp, med hänsyn till vad ovan anförts de priser, vilka inom
nämnden övervägts för normalkvaliteter av vete och råg, varit för vete
17 kronor 50 öre och 18 kronor samt för råg 15 kronor och 15 kronor 50 öre.

Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. 21

Nämndens skrivelse utmynnar i hemställan till Kungl. Majit att under
förutsättning av riksdagens godkännande träffa avtal med Svenska
spannmålsföreningen u. p. a. enligt kontraktet. Inom nämnden har avvikande
mening anmälts av ledamoten av riksdagens andra kammare
C. W. M. Andersson i Igelboda, som anfört, att, sedan det visat sig omöjligt
vinna allmän anslutning från de större kvarnföretagen till föreliggande
förslag, han ansåge sig icke kunna biträda detsamma.

Samtidigt med att spannmålsnämndens berörda skrivelse och förslag
inkommit till Kungl. Majit har till chefen för jordbruksdepartementet
av nämnden överlämnats en redogörelse angående spannmålsnämndens
verksamhet, innefattande en översikt över utvecklingen å den svenska
brödsädsmarknaden och mjölmarknaden under de senaste åren med särskilt
aktgivande på förhållandena innevarande konsumtionsår. Av sagda
redogörelse, vilken såsom bilaga fogats vid propositionen, inhämtas bland
annat följande.

Mellan åren 1927 och 1930 har en tillbakagång inträtt i den totala arealen
för vete och råg inom riket med drygt 16,000 hektar, medan åter från
1930 till 1931 framträder en tendens till ökning av samma areal. Summan
areal för vete och råg utgjorde sålunda år 1927 502,820 hektar och år 1930
486,884 hektar samt uppgives för i år komma att utgöra 501,788 hektar.
Vetearealen omfattade år 1927 226,816 hektar, varav höstvetet upptog
195,011 hektar och vårvetet 31,805 hektar. Motsvarande arealer för år
1930 utgjorde 245,234 hektar, 201,160 hektar och 44,074 hektar samt uppgå
i år till respektive 273,872 hektar, 214,366 hektar och 59,506 hektar. Rågarealen
omfattade år 1927 276,004 hektar, därav höstrågen 267,852 hektar
och vårrågen 8,152 hektar. Motsvarande siffror för år 1930 voro 241,650,
236,454 och 5,196 samt äro i år 227,916, 221,290 och 6,626.

Den svenska totalskörden av vete och råg under åren 1927—1930 uppgick
till respektive 802,000 ton, 930,000 ton, 931,000 ton och 1,041,000 ton.
Veteskörden uppgick under sagda år till respektive 417,000 ton, 499,000
ton, 518,000 ton och 584,000 ton, medan rågskörden utgjorde respektive

385.000 ton, 431,000 ton, 413,000 ton och 457,000 ton. Under antagande av
medelgod avkastning beräknas de för år 1931 avsedda arealerna komma
att lämna en skörd av 576,000 ton vete och 375,000 ton råg.

Ovannämnda siffror äro delvis hämtade från uppgifter, som lämnats
vid av Kungl. Majit på hemställan av spannmålsnämnden föranstaltad
inventering av landets förråd av vete och råg den 1 februari 1931. Enligt
berörda inventering funnos sistnämnda dag tillgängliga inom landet av
1930 års skörd, förutom den del därav, som jordbrukarna skulle komma
att förbruka för eget behov, 235,000 ton vete, därav hos jordbrukare

110.000 ton, hos kvarnar 87,000 oell hos spannmålshandlare 38,000 ton, samt

133.000 ton råg, därav hos jordbrukare 71,000 ton, hos kvarnar 41,000 ton
och hos spannmålshandlare 21,000 ton. Då, enligt till spannmålsnämnden
ingivna rapporter, i berörda hos kvarnar och spannmålshandlare förvarade
kvantiteter veto och råg ingingo 21,000 ton utländskt vete och 7,000 ton

Yttranden.

22 Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3.

utländsk råg, utgjorde förråden svensk brödsäd sålunda den 1 februari

214,000 ton vete och 126,000 ton råg.

Till utredning om i vilken omfattning kvarnarna verkställt inköp av
vete och råg innevarande konsumtionsår, jämfört med motsvarande tid
föregående konsumtionsår hava uppgifter härutinnan av spannmålsnämnden
infordrats från åtskilliga kvarnföretag. Enligt svar, inkomna från
93 kvarnföretag, hava dessas inköp av svensk brödsäd utgjort under tiden
september 1930—januari 1931 207,038 ton mot under tiden september 1929
—januari 1930 allenast 150,089 ton. Inköpens fördelning å de olika månaderna
detta konsumtionsår gestalta sig sålunda: under september 77,663
ton, under oktober 41,644 ton, under november 39,040 ton, under december
23,196 ton och under januari 25,493 ton. Ifrågavarande månader förra
konsumtionsåret uppgingo inköpen till respektive 44,226 ton, 29,903 ton,
29,207 ton, 20,671 ton och 26,081 ton.

I redogörelsen lämnas vissa uppgifter angående prisutvecklingen beträffande
utländskt vete och utländsk råg under de senaste åren. Av uppgifterna,
vilka grunda sig å svensk spannmålsnotering, framgår bland annat,
att priset å Manitoba-vete nr II i december 1929 utgjorde 26 kronor 23 öre
per 100 kilogram, medan det i december 1930 uppgick till allenast 14 kronor
82 öre per 100 kilogram. Priset å La Plata-vete utgjorde samma tider
respektive 22 kronor 63 öre och 13 kronor 56 öre per 100 kilogram. I januari
och februari 1931 noterades Manitoba-vete nr II till respektive 14 kronor
49 öre och 15 kronor 31 öre samt La Plata-vete till respektive 12 kronor
49 öre och 12 kronor 73 öre, allt per 100 kilogram. Vad rågen beträffar
noterades tysk råg per 100 kilogram i januari 1929 till 20 kronor 19 öre,
i december samma år till 15 kronor 57 öre, i november 1930 till 11 kronor
16 öre, i januari 1931 till 10 kronor 75 öre och i februari 1931 till 10 kronor
40 öre.

Över spannmålsnämndens förslag hava infordrade yttranden avgivits
till Kungl. Maj:t av kommerskollegium, lantbruksstyrelsen och generaltullstyrelsen.

Kommerskollegium har avstyrkt förslaget. Därvid har kollegium,
bland annat, uttalat den mening, att den tilltänkta ordningen med all
sannolikhet komme att erbjuda betydande ekonomiska fördelar för de
stora spannmålsproducenterna och för mellanhänderna, spannmålshandlare
och kvarnar, medan de smärre spannmålsproducenterna i allmänhet
näppeligen komme att i avsevärd grad profitera därav. Vidare
framhålles, att övervakningen av systemets efterlevnad skulle komma
att medföra betydande svårigheter. Ender påpekande av att den ifrågasatta
föreningen skulle vara pliktig att, oberoende av huru stora partier
vete och råg, som salubjödes, inlösa dem till de på förhand fixerade
priserna, anför kollegium, att ett sådant system skulle innebära en
betydande risk för överproduktion. Kollegium uttrycker vidare betänk -

Sammansatt bevUlnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. 23

ligheter mot förslaget ur statsfinansiell synpunkt samt betonar, att de
betydande förluster, som vore att förvänta för föreningen, bomme att
bäras av den konsumerande allmänheten genom importavgifter och i
sista hand folie statskassan till last. Det ifrågasatta importmonopolet
betecknas av kollegium såsom ett allvarligt övergrepp mot en i lagliga
former bedriven näring, oförenlig med vår åt de svenska företagarna lagligen
tillförsäkrade näringsfrihet. Kollegium anmärker vidare på, att
bestämmanderätten över storleken av den gottgörelse, föreningen enligt
förslaget skulle äga uppbära i samband med importens ordnande, inom
vissa gränser lagts i händerna på styrelsen i denna formellt privata sammanslutning,
samt håller före, att denna bestämmanderätt i varje fall
borde ankomma på Kungl. Majit. Enligt kollegiets mening synes något
hinder ur traktatsynpunkt mot den föreslagna anordningen ej möta. Kollegium
har slutligen framställt erinringar mot vissa detaljer i förslaget.
Angående innehållet i dessa erinringar hänvisas till kollegiets yttrande,
vilket fogats såsom bilaga till propositionen.

Lantbruksstyrelsen har anfört, att styrelsen med hänsyn till rådande
förhållanden ansåge sig böra tillstyrka de av spannmålsnämnden föreslagna
åtgärderna.

Generaltullstyrelsen, som allenast haft att yttra sig i vad spannmålsnämndens
förslag anginge styrelsens förvaltningsområde, har icke funnit
annat att erinra mot förslaget än att jämväl befogenheten till uppläggning
å och uttagning från provianteringsfrilager av de varor, kontraktet
avser, borde regleras. I enlighet härmed har styrelsen föreslagit, att
andra stycket av 1 § i kontraktet skulle erhålla följande ändrade lydelse:

»Den föreningen sålunda tillerkända rätten skall icke utesluta rätt för
annan att utan föreningens medgivande företaga transitering, returförtullning
eller uppläggning å tullager eller provianteringsfrilager av varor,
som ovan nämnts, eller att införa varorna i egentlig gränstrafik eller under
sådana förhållanden, att tullfrihet åtnjutes enligt annan å varorna
tillämplig bestämmelse i 5 § i tulltaxeförordningen än den under s) upptagna
eller enligt 6 eller 8 § i samma förordning. Ej heller skall föreningens
medgivande vara erforderligt för uttagning från provianteringsfrilager
annorledes än till fartygs proviantering i föreskriven ordning; i
stället skall sådant medgivande ankomma på Kungl. Majit.»

I anledning av de utav kommerskollegium framställda erinringarna
mot vissa detaljer i förslaget har spannmålsnämnden yttrat sig. Nämndens
yttrande är fogat till propositionen såsom bilaga, och hänvisas rörande
det närmare innehållet i yttrandet till densamma.

Av departementschefens anförande framgår att Svenska spannmålsföreningen
u. p. a. numera bildats, att styrelse för densamma utsetts samt
stadgar för föreningen antagits och registrerats, ävensom att kontraktet
undertecknats dels efter Kungl. Majits bemyndigande av departementschefen,
dels ock av föreningens styrelse. Stadgarna, vilka äro av enahan -

Departements chefen.

24 Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3.

da lydelse som de av spannmålsnämnden föreslagna, äro såsom bilaga fogade
till propositionen. Enligt departementschefens uppgifter representera
de kvarnföretag, vilka förklarat sig biträda förslaget, cirka 73 procent
av den i industristatistiken redovisade vetemjölsproduktionen och
eirka 58 procent av motsvarande rågmjölsproduktion. Departementschefen
anför, att man torde kunna hysa förhoppning örn att jämväl övriga
handelskvarnar av betydelse komma att ingå i föreningen.

I motivering till sin anslutning till spannmålsnämndens förslag framhåller
departementschefen till en början det starka och hastiga prisfall, som
sedan hösten 1930 inträffat å den utländska spannmålsmarknaden, samt att
något tecken till marknadens återhämtning ännu icke visat sig. Departementschefen
gör gällande, att återverkan å den svenska marknaden av
prisfallet å den utländska spannmålen, såvitt brödsäden angår, hittills
hämmats dels genom inmalningsförfarandet, dels ock genom den förbindelse
från kvarnarnas sida, varom förut nämnts, att vid inköp av svensk
brödsäd betala vissa lägsta pris. Härefter anför departementschefen bland
annat följande:

Möjligheterna att finna avsättning för svenskt vete och svensk råg hava
under de senast månaderna försämrats. Ovissheten örn utvecklingen å
spannmålsmarknaden, då den av kvarnarna avgivna förbindelsen den 31
augusti 1931 upphör att gälla, har medfört, att uppköpen av brödspannmål
under sista tiden inskränkts. Ytterligare återhållsamhet härutinnan
torde, såsom spannmålsnämnden framhållit, vara att vänta. Med hänsyn
till resultatet av den verkställda inventeringen av landets förråd av
vete och råg den 1 februari 1931 måste man vid nu angivna förhållanden
räkna med den möjligheten, att 1930 års skörd av brödspannmål icke kommer
att i sin helhet hava vunnit avsättning före nästa konsumtionsårs
början. Redan under vanliga förhållanden inträder såsom regel en prissänkning,
då den nya skörden kommer i marknaden. Ett upphörande av
kvarnförbindelsens giltighet utan att andra prisreglerande bestämmelser
träda i stället skulle till följd av den förefintliga differensen mellan de i
sagda förbindelse fastställda priserna och världsmarknadens brödsädspriser
medföra, att denna prissänkning vid innevarande konsumtionsårs
slut bleve synnerligen kraftig. De odlare och spannmålshandlare, vilka
icke kunnat tidigare avyttra sina förråd av svensk brödspannmål, skulle
därigenom bliva nödsakade att sälja sin vara till priser, väsentligt under
de i kvarnförbindelsen angivna. På sätt spannmålsnämnden yttrat synas
såväl spannmålsproducenter som spannmålshandlare skäligen hava bort
kunna räkna med att vinna avsättning för sin kvarndugliga brödsäd av
1930 års skörd till sistnämnda priser. Liksom spannmålsnämnden finner
jag ett ingripande från statens sida nödvändigt i syfte att verkställa
sådan avsättning.

Man torde emellertid, såsom spannmålsnämnden funnit, icke kunna
stanna enbart vid åtgärder i nyss berörda syfte. Frågan örn avsättningen
av och prisbildningen å 1931 års brödsädsskörd påkallar
jämväl uppmärksamhet. Till en början synes därvid uppenbart,
att inmalningsförordningen måste bibehållas. Emellertid torde till
förebyggande av alltför starkt och hastigt prisfall det jämväl vara påkallat
att företaga mera direkt prisreglerande åtgärder. Erfarenheten,

Sammansatt bevinnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. 25

icke minst under innevarande konsumtionsår, har visat, att jordbrukarna
till följd av bristande sammanhållning och organisation för närvarande
icke själva kunna i någon mera avsevärd grad inverka på spannmålens
avsättning och prisernas bestämmande i för sig förmånlig riktning. Berörda
brister skulle under rådande förhållanden å världsmarknaden lätt
kunna medföra ett nedpressande av priserna å den svenska brödsäden till
en nivå, som ytterligare skulle bidraga att skärpa det svåra läge, vari
jordbruket redan befinner sig. En omständighet, som härvidlag särskilt
förtjänar beaktande, är, att nedgång i spannmålspriset drabbar jordbruket
förhållandevis hårdare än prisfall å andra jordbruksprodukter, enär
möjlighet att i motsvarande grad nedbringa produktionskostnaderna icke
föreligger.

Det förslag, nämnden framlagt till en lösning av föreliggande problem
i vad gäller såväl 1930 som 1931 års skörd, synes mig ur olika synpunkter
godtagbart. Genom de föreslagna åtgärdernas genomförande torde ett
stöd lämnas den svenska brödsädsodlingen under förhållandevis ringa
intrång på den enskilda rörelsefriheten och med behörigt iakttagande av
konsumenternas intressen.

Den ur odlarnas synpunkt främsta fördelen med förslaget är givetvis
den, att avsättningen av den svenska brödspannmålen tryggas. Förslaget
kompletterar sålunda inmalningsförordningen och fullföljer det syfte,
statsmakterna med de av dem 1930 beslutade åtgärderna ifråga örn spannmålsodlingen
i första hand sökte uppnå.

Vidare torde den föreslagna anordningen kunna förhindra, att priserna å
SArensk brödsäd oskäligt nedpressas. Priserna för den i förslaget omförmälda
föreningens inköp under konsumtionsårets sista månader bliva på förband
bestämda. Prisbildningen blir visserligen i övrigt fri, men genom vissheten
om att före årets slut få sälja sin spannmål till bestämt pris hava
producenterna möjlighet att vid sina tidigare försäljningar anpassa priserna
efter de sålunda för konsumtionsårets slut gällande samt därigenom
och genom att återhålla utbuden inverka reglerande på prisbildningen.
Samtidigt torde genom sagda möjlighet förslaget jämväl fylla en annan
ur jordbrukarnas synpunkt betydelsefull uppgift. För ett effektivt utnyttjande
av sagda möjlighet fordras nämligen samarbete och organisation
inom brödsädsproducenternas led. Farhågan att icke produkterna
skola till skäligt pris vinna avsättning bör genom den föreslagna anordningen
försvinna. Det är att hoppas, att härigenom, skall främjas uppkomsten
av en organiserad samverkan mellan brödsädsproducenterna, som
sätter dem i stånd att framdeles i högre grad än hittills själva tillvarataga
sina intressen.

Då spannmålsmarknaden på sätt förut nämnts blir i prishänseende i
huvudsak obunden under årets större del, blir ingreppet i den enskilda rörelsefriheten
genom prisbestämningen förhållandevis ringa. Förslaget innebär
vidare ett tillvaratagande av kvarnarnas organisation och erfarenhet,
som synes värt beaktande. Ytterligare har genom förslaget möjlighet
beretts att tillförsäkra konsumenterna skäliga priser å mjöl och gryn
genom den i föreningens stadgar inryckta bestämmelsen, att kvarnarna
för sagda varor icke få betinga sig högre pris än att de erhålla normal
förmalningslön, därvid som beräkningsgrund angivits den genomsnittliga
förmnlningslönen under de fem sista åren.

Vad angå de priser, till vilka föreningens inköp skola ske, finner jag
lika med spannmålsnämnden, att för inlösen av 1930 års skörd böra gillia

26 Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3.

de priser, vilka fastställts i kvarnförbindelsen. Vad priserna för föreningens
inköp av 1931 års skörd beträffar, torde, såsom nämnden anfört,
desamma böra bestämmas vid en tidpunkt, då större möjligheter än nu
föreligga att bedöma skördens antagliga storlek och kvalitet, och då man
bättre än nu kan överblicka läget på världsmarknaden för kommande
konsumtionsår. För att ifrågavarande priser skola kunna utöva någon
reglerande inverkan på prissättningarna tidigare under konsumtionsåret
måste emellertid, såsom nämnden jämväl framhållit, fastställandet av
priserna ske, innan skörden kommer i marknaden.

De synpunkter, nämnden anfört på frågan rörande priserna vid föreningens
inköp av 1931 års skörd, finner jag böra beaktas. Av den från
nämnden inkomna redogörelsen framgår, att den för årets skörd av vete
och råg avsedda sammanlagda arealen ökat i omfattning, jämfört med
arealen för 1930 års skörd av nämnda sädesslag. Ökningen beror helt på
stegrad veteodling, medan däremot den för råg avsedda arealen i år är
mindre än föregående år. Tendensen mot ökad veteodling är tydlig och
framgår än klarare vid en jämförelse med uppgifterna rörande arealernas
storlek före år 1930. En fara torde härvidlag föreligga i det av
spannmålsnämnden antydda hänseendet, eller att veteproduktionen kan
bliva större än vad som erfordras för landets behov.

Den rådande spänningen mellan brödsädspris och fodersädspris innebär,
såsom spannmålsnämnden påpekat, en stimulans till ökad brödsädsodling.
Med hänsyn till vad nyss anförts torde därför kunna ifrågasättas
någon sänkning av priset å brödsäd under det enligt kvarnarnas
förbindelse gällande pris. Beaktas bör jämväl det starka prisfall, som,
sedan sistnämnda pris bestämdes, inträffat på världsmarknaden. Den
differens, som därigenom kommit att uppstå mellan priserna å svensk
brödspannmål och världsmarknadspriserna, torde icke i längden kunna
bibehållas. Med hänsyn till det anförda synes, såvitt läget i närvarande
stund kan bedömas, de av spannmålsnämnden angivna priserna skäligt
avvägda. För inlösen av 1931 års skörd vid den i kontraktet avsedda tid
skulle sålunda kunna tänkas ifrågakomma priser av för normalkvalitet
av vete 17 kronor 50 öre å 18 kronor samt för normalkvalitet av råg 15
kronor å 15 kronor 50 öre, allt för 100 kilogram.

Den enligt förslaget av kvarnarna bildade föreningens åtagande att
till ovan omförmälda priser sörja för avsättningen av den svenska brödspannmålen
förutsätter statens medverkan för tillförsäkrande åt föreningen
av rätten, med vissa undantag, till importen av brödspannmål
samt därav framställt mjöl och gryn, med befogenhet för föreningen
att för införda myckenheter av berörda varor uppbära viss gottgörelse
till täckande av sina omkostnader samt förluster vid återförsäljningen av
svensk spannmål. I det föreliggande allvarliga läget för jordbruksnäringen
synes någon befogad invändning knappast kunna göras mot den
sålunda ifrågasatta medverkan från statens sida. Framhållas må, att
genom vinnande av medlemsskap i föreningen möjlighet till import står
öppen för varje handel skvarn. De större kvarnarna ombesörja i regel
själva importen av sitt behov av utländsk spannmål, medan importen till
de mindre kvarnarna oftast sker genom förmedling av spannmålshandlare
eller större kvarnar. Förslaget synes ej behöva medföra några
större rubbningar härutinnan eller i avseende å importen av omalen brödsäd
över huvud taget. Vad mjöl- och grynimporten beträffar, innebär

Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. 27

förslaget, att sådan ej må vägras av föreningen. Den föreslagna gottgörelsen
torde icke komma att verka betungande, särskilt med hänsyn
till den sannolika prissänkningen å den svenska brödsäden och förbudet
för kvarnarna att beräkna mera än normal förmalningslön.

Ur traktatsynpunkt torde, såsom kommerskollegium ock anfört, något
hinder ej möta mot den föreslagna anordningen.

Vad angår de detaljerinringar, som från kommerskollegii sida anförts
mot förslaget, finner departementschefen, med hänsyn till vad spannmålsnämnden
härutinnan anfört, någon annan ändring i kontraktet eller stadgarna
icke av berörda erinringar böra föranledas, än att i stadgarna intages
sådan bestämmelse rörande styrelsebeslut, som följer av stadgandet
i 8 § tredje stycket i kontraktet. Departementschefen förutsätter som
självfallet, att berörda ändring, vilken enligt departementschefens uppfattning
uteslutande är av formell art, så snart ske kan vidtages av föreningen.

Departementschefen anför slutligen, att för kontraktets giltighet kräves
riksdagens samtycke, samt att den föreslagna anordningen förutsätter
riksdagens beslut, att för tid, som av Kungl. Maj:t bestämmes, rätt att
till riket införa spannmål, mjöl och gryn av ifrågavarande slag, icke skall
tillkomma annan än staten eller den, åt vilken Kungl. Majit överlåter
samma rätt. Meddelande av erforderliga närmare föreskrifter anser departementschefen
böra ankomma på Kungl. Majit, som därvid, enligt
departementschefen, givetvis iakttager, att importen lämnas fri beträffande
de i 1 § andra stycket av kontraktet angivna fall, samt tillika tager
nödig hänsyn till det av generaltullstyrelsen gjorda påpekandet. I

I likhet med departementschefen finner utskottet nödvändigt, att ett
ingripande från statens sida sker till säkerställande av att 1930 års skörd
av brödspannmål vinner avsättning till de i kvarnförbindelsen bestämda
priser. Till förebyggande av ett alltför starkt och hastigt prisfall å
brödsäd, sedan förbindelsen upphört att gälla den 31 nästkommande augusti,
torde det, såsom departementschefen yttrat, vara påkallat att vidtaga
särskilda prisreglerande åtgärder jämväl med avseende å 1931 års
skörd. Vad beträffar det förslag till lösning av berörda båda spörsmål,
som innefattas i propositionen, finner utskottet väl, att detsamma är behäftat
med vissa svagheter, varav en del nedan komma att något av utskottet
vidare beröras. Med hänsyn till det läge, vari frågan befinner
sig, anser utskottet sig emellertid böra förorda, att förslaget kommer till
genomförande.

Utskottet vill härvid hava uttalat, att utskottet, som förutsätter, att
Kungl. Majit med uppmärksamhet kommer att följa avtalets tillämpning
och verkningar, håller för naturligt, att Kungl. Majit dels tillser, att de
åtgärder, vilka inom ramen för avtalet kunna vidtagas till brödsädsprisets
stabilisering under den tid av året, då marknaden är fri, också bliva

Utskottets

yttrande.

28 Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3.

vidtagna, dels ock, om förhållandena det påkalla, söker träffa överenskommelse
med Svenska spannmålsföreningen örn sådana förändringar i
avtalet, som kunna bidraga till uppnåendet av syftet med detsamma. I
förstnämnda hänseende vill utskottet särskilt erinra örn den möjlighet,
som föreligger, att genom stödköp enligt 3 § i kontraktet lätta trycket
på marknaden. Vid ordnandet av ifrågavarande köp torde det givetvis
vara angeläget tillse, att icke de enskilda jordbrukarna eller deras sammanslutningar
på något sätt bliva missgynnade. De avseenden åter, i
vilka det för utskottet framför allt framstår såsom önskvärt, att vissa
ändringar i avtalet komme till stånd, gälla villkoren för leveransgill
vara enligt de till kontraktet hörande särskilda bestämmelserna. Vad
härutinnan stadgats såväl angående högsta groddprocent som angående
lägsta kvalitetsvikt synes utskottet innefatta väl stora krav på spannmålens
beskaffenhet. Enligt utskottets förmenande bör vid fastställandet
av fordringarna i berörda hänseenden hänsyn i viss mån tagas till
hur innevarande års skörd utfaller.

Departementschefen har anfört, att för föreningens inlösen av 1931 års
skörd skulle kunna tänkas ifrågakomma priser av för normalkvalitet
av vete 17 kronor 50 öre å 18 kronor samt för normalkvalitet av råg 15
kronor å 15 kronor 50 öre, allt för 100 kilogram. Utskottet anser, att berörda
priser med hänsyn till produktionskostnaderna äro de lägsta, som
böra komma under omprövning. Härvid vill utskottet till en början framhålla,
att rågpriset enligt utskottets förmenande icke skäligen bör understiga
priset å vete med mer än högst 2 kronor för 100 kilogram. Blir, såsom
torde kunna förväntas, 1931 års skörd av brödsäd av mindre storlek än
skörden varit de närmast föregående åren, synes det emellertid utskottet
som skulle högre priser än de av departementschefen föreslagna kunna
tillämpas beträffande såväl vete som råg. Utskottet förbiser icke den av
departementschefen framhållna fara för en överproduktion av brödsäd,
som upprätthållande av en stark spänning mellan brödsädspris och fodersädspris,
till förmån för förstnämnda sädesslag, kan innebära. Jordbrukarna
måste sålunda göra klart för sig, att den spänning i berörda hänseende,
som under av utskottet angiven förutsättning för nästföljande
konsunitionsår skulle bevaras, icke får anses normgivande för framtiden.

Enligt kontraktet berättigas föreningen att uppbära gottgörelse vid
import av vete och vetemjöl, utan att undantag stadgats för det fall, att
vetet skall användas för förmälning till mjöl för makaronitillverkning,
eller att det importerade vetemjölet skall nyttjas för sådan tillverkning.
Däremot är importen av makaroner fri från gottgörelse, varom här är
fråga. Såsom förslaget nu är gestaltat kan det innebära en försämring
av de inhemska makaronitillverkarnas ställning gentemot makaroniimportörerna.
Då denna följd av förslaget måste betraktas såsom icke tillfredsställande,
förutsätter utskottet, att, därest mjöl, framställt av inhemskt
vete, befinnes icke fylla de fordringar, man med fog kan ställa

Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. 29

på makaronimjöl, Kungl. Majit söker med föreningen ernå överenskommelse
till undanröjande av ovan berörda olägenhet. Detta synes böra ske
antingen sålunda, att importen av vete och vetemjöl för makaronitillverkning
fritages från gottgörelse enligt kontraktet eller därigenom, att
restitution beviljas av gottgörelse, som erlagts för till makaroniberedning
använt utländskt vete eller vetemjöl.

Utskottet förutsätter vidare, att undantag från den föreningen enligt
1 § första stycket i kontraktet tillförsäkrade ensamrätt i enlighet med
generaltullstyrelsens yttrande göres beträffande transitering, returförtullning
eller uppläggning å tullager eller provianteringsfrilager av de
varor, kontraktet avser.

Motionerna 1:109 och 11:157, såvitt därigenom yrkats höjda tullar å
vete och råg samt mjöl och gryn därav, 1:182 och II: 305, I: 267 och II: 429
samt 1:268 punkt 1) och 11:433 punkt 1) torde få anses besvarade genom
vad utskottet i det föregående anfört, och hemställer utskottet sålunda,
att dessa motioner i berörda delar icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Likaledes hemställer utskottet, att motionerna 1:270 och 11:432 måtte
anses besvarade genom det förut anförda.

Vad motionerna 1:109 och 11:157 utöver vad ovan nämnts angår, vill
utskottet hänvisa till vad utskottet redan förut framhållit, eller att 1930
års riksdag, efter hemställan av dess särskilda utskott, avslagit av Kungl.
Majit då framfört förslag örn tull å havre samt höjning av tullsatserna
å malen och omalen spannmål jämte malt. De synpunkter, vilka därigenom
kommit till uttryck, finner utskottet fortfarande vara förtjänta
av beaktande. Utskottet avstyrker alltså bifall till motionerna 1:109
och II: 157 jämväl i nu förevarande delar. I

I motionerna 1:269 och 11:431 anföres i huvudsak följande: Det genom
propositionen framlagda kontraktets största svaghet, örn man bedömde
detsamma ur jordbrukarnas synpunkt, läge i den alltför svaga garanti
för ett skäligt försäljningspris under den för flertalet jordbrukare viktigaste
försäljningsperioden för 1931 års skörd, som genom kontraktet
uppnåddes. Under september och oktober månader innevarande år och
även under de därefter följande vintermånaderna vore flertalet spannmålsodlare
i det största behov av att sälja, och gällde detta i all synnerhet
de medelstora och mindre odlarna. Det vore i första rummet under
denna tid av året, som en prisstabiliserande anordning vore mest av behovet
påkallad. En lösning av frågan rörande spannmålsodlingens stödjande,
som vid en granskning av propositionen av naturliga skäl framställde
sig till eftertanke, vore ett statsmonopol för brödsäd, som vore
annorlunda utformat än propositionens, nämligen ett statsmonopol i huvudsaklig
överensstämmelse med det en gång tidigare, 1919—1920, genoin -

Motionerna
I: 269 och
II: 431.

Utskottets

yttrande.

Motionerna
I: 268 punkt 2)
och H: 433
punkt 2).

Utskottets

yttrande.

30 Sammansatt bevUlnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3.

förda. Det förefölle motionärerna, som örn staten med ett sådant utgångsläge
för förhandlingarna skulle kunna med kvarnindustrien träffa en
överenskommelse, vilken för odlarna komme att medföra en gynnsammare
och vida mera stahil prisbildning jämväl under den för dem ojämförligt
viktigaste försäljningsperioden. Motionärerna hemställde därför,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn
verkställandet av skyndsam utredning rörande en anordning till stödjande
av spannmålsodlingen inom riket i av dem antydd riktning, ävensom
framläggandet, därest det av läget på spannmålsmarknaden påkallades,
av det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Utskottet finner det vara av betydelse, att en förutsättningslös utredning
i av motionärerna berört hänseende verkställes. Lågkonjunkturen
inom jordbruksnäringen kan komma att fortfara, och särskilda åtgärder
kunna behöva vidtagas vid utlöpandet av det kvarnavtal, utskottet ovan
tillstyrkt. Förhållandena kunna härvid tänkas komma att gestalta sig
sålunda, att en anordning med rent statligt monopol kan framstå såsom
nödvändig. Utskottet håller därtill icke för osannolikt, att örn utredning
härutinnan förefunnits vid de förhandlingar, spannmålsnämnden fört med
kvarnföretagen, förhandlingsläget för spannmålsnämndens vidkommande
skulle tett sig gynnsammare än som nu torde hava varit fallet. Då monopol
av sistnämnda art lämpligen kan förenas med skyldighet för staten
att till visst garanterat pris inlösa den svenska skörden, antingen helt
eller till begränsad kvantitet, torde utredningen jämväl höra omfatta
verkningarna av och åtgärderna för införande av sådan inlösningsskyldighet.

På grund av vad sålunda anförts vill utskottet i anledning av förenämnda
motioner föreslå skrivelse till Kungl. Majit med anhållan örn
verkställande av en förutsättningslös utredning angående de verkningar,
som skulle åstadkommas genom, och de åtgärder, som skulle vara erforderliga
för införande av statsmonopol å införsel till riket och försäljning
av för människoföda avsedd spannmål samt för garanterandet av fasta
priser å dylik spannmål av inhemsk skörd.

I motionerna 1:268 punkt 2) och 11:433 punkt 2) har föreslagits, att
riksdagen måtte till Kungl. Maj:ts förfogande ställa ett belopp av 25,000,000
kronor lånemedel att användas till mildrande av jordbrukskrisens ekonomiska
skadeverkningar.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för yrkandet, får utskottet
hänvisa till motionerna.

Utskottet finner såväl formerna för anskaffande av det föreslagna stora
beloppet som principerna för dettas användande alltför oklart angivna för
att utskottet skulle närmare kunna ingå på en prövning av förslaget. Den

Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. 31

hjälp, jordbruket för närvarande behöver, torde förslaget icke enligt utskottets
förmenande vara ägnat att bringa. Utskottet finner sig därför
böra avstyrka motionerna.

I motionerna 1:268 punkt 3) och II: 433 punkt 3) har föreslagits skrivelse Motionerna
till Kungl. Majit med anhållan att den av jordbruksutredningen på sin 1:268
tid igångsatta men sedermera av olika skäl ej fullföljda undersökningen punkt 3).
rörande jordbrukets skuldsättning måtte omedelbart åter upptagas och
genomföras.

Utskottet, som förutsätter, att jordbruksutredningen har sin uppmärk- utskottets
samhet riktad på förevarande spörsmål, finner någon vidare åtgärd från yttrande.
riksdagens sida i anledning av motionerna icke vara påkallad och hemställer
alltså, att desamma måtte av riksdagen avslås.

Sedan 1930 års riksdag, skrivelse nr 376, beslutat inrättande av en sär- spannmåisskild
fond, benämnd spannmålskreditfonden, som skulle förvaltas av riks- belåningen.
banken, och varifrån lån skulle i mån av tillgång få utlämnas till ekonomiska
föreningar för bedrivande av uppköp av spannmål, har Kungl.

Majit den 12 september 1930 utfärdat kungörelse (nr 343) angående allmänna
villkor och bestämmelser för lån från fonden, vilken kungörelse
trädde i kraft den 6 oktober 1930. Enligt sagda kungörelse må sådant lån
kunna för underlättande av inköp av vete eller råg, som för förvaring i
avvaktan å lämpligt försäljningstillfälle upplägges i lagerhus eller annan
lagerlokal, beviljas ekonomisk förening utan personlig ansvarighet, som
med hänsyn till sin ekonomiska ställning, förutsättningarna hos sin affärsledning
och förhållandena i övrigt prövas vara för drivande av i kungörelsen
avsedd verksamhet lämplig, och vars stadgar innehålla vissa angivna
regler rörande medlemskap med mera.

Såsom kapitalökning för spannmålskreditfonden har 1930 års riksdag
för budgetåret 1930/1931 anvisat ett reservationsanslag av 2,000,000 kronor.

I yttrande rörande förslaget till fondens inrättande anförde särskilda
utskottet, utlåtande nr 2/1930, bland annat, att örn en reglering av utbuden
å brödspannmål och därmed ock en reglering av priserna därå skulle
kunna nås, det torde bliva erforderligt, att lantmännen bereddes möjlighet
att, vid en tidigare tidpunkt än när tillfället kunde vara inne att föra deras
vara ut i marknaden, få tillgång till penningar för varan. Utskottet
förmenade, att det av denna anledning vore nödvändigt, att staten ställde
medel till förfogande, som möjliggjorde antingen att belåna spannmålen
eller ock att lantmännen utfinge köpeskillingen för varan eller åtminstone
viss del därav redan vid den tid, då varan lades in i lagerhus. I

I motionerna I: 266 och II: 430 har nu yrkats skrivelse till Kungl. Majit Motionerna
med hemställan örn bestämmelser, att lån ur spannmålskreditfonden måtte nffjo*

Utskottets

yttrande.

32 Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3.

få utlämnas till medlemmar i ekonomiska föreningar dels emot panträtt i
spannmål och dels emot säkerhet i försäljningskontrakt, i huvudsaklig
överensstämmelse med av motionärerna angivna grunder, ävensom avsättning
till fonden av ytterligare 6,000,000 kronor.

Motionärerna erinra, att förutom den belåning av spannmål genom
producentsammanslutningar, som möjliggöres genom kungörelsen den 12
september 1930, ytterligare vissa möjligheter till spannmålsbelåning finnas,
nämligen dels belåning i riksbanken av spannmål, som lagrats i något
av statens spannmålslagerhus, dels belåning i affärsbanker av spannmål,
som förvaras hos tredje man, dels ock belåning i affärsbanker och centralkassor
för jordbrukskredit av hos jordbrukarna förvarad spannmål, som
pantförskrivits enligt lagen den 20 juni 1924 örn viss panträtt i spannmål.
Emellertid har, enligt motionärerna, belåningen av spannmål på ovan angivna
vägar hittills icke fått avsedd betydelse. Angående anledningarna
härtill anföra motionärerna i huvudsak följande: Spannmålskreditfonden
kunde för närvarande icke i någon mån anlitas av enskilda jordbrukare.
Upplagring i statens spannmålslagerhus hindrades genom att dessa icke
vore belägna vid kvarnplatser eller utskeppningsliamnar för spannmål,
varför det för mera avlägset boende jordbrukare måste bliva förenat med
extra kostnader att frakta spannmålen till desamma. Vad beträffade belåning
genom affärsbankerna av spannmål, som förvarades i tredje mans
hand, torde visserligen den av riksdagen innevarande år i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 67 antagna lagen örn uppslagshus och upplagsbevis
skapa bättre förutsättningar för utvecklandet av denna belåningsform,
men sagda lag avsåges skola träda i kraft först den 1 januaxå
1932 och syntes icke kunna få någon betydelse för lagring och finansiering
av 1931 års skörd. Vad slutligen anginge belåning enligt lagen örn
viss panträtt i spannmål, hade ej heller den slagit igenom såsom allmänt
anlitad belåningsform, enär dels formerna vore för omständliga, dels ock
lånen bleve för dyra.

Motionärerna framhålla, att det enligt deras mening viktigaste önskemålet
vore, att belåning av hos jordbrukarna lagrad spannmål kunde få
ökad omfattning samt ske under möjligast enkla former och till låg ränta.
Motionärerna anse det naturligt och i överensstämmelse med spannmålskreditfondens
ändamål, att sagda fond tages i anspråk för detta slag av
belåning, därvid emellertid enligt motionärernas åsikt nu förefintliga ekonomiska
föreningar av jordbrukare böra i största möjliga utsträckning stå
som förmedlare av lånen och gentemot riksbanken ansvara för fullgörandet
av låntagarnas förpliktelser. Beträffande de grunder i övrigt, enligt
vilka långivningen enligt motionärernas förslag skulle ske, hänvisas till
motionerna.

Utskottet behjärtar visserligen motionärernas önskemål att genom underlättande
av spannmålsbelåningen bereda producenterna möjlighet att

33

Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3.

i högre grad än vad eljest är fallet genom återhållande av utbuden å
spannmål inverka reglerande på prisbildningen. I saknad av utredning
rörande erforderligheten och verkningarna av samt de juridiska förutsättningarna
för de ändringar i gällande regler för lån från spannmålskreditfonden,
motionärerna föreslagit, anser utskottet sig dock icke kunna
tillstyrka berörda ändringar eller avsättande till fonden av belopp utöver
det, som redan anvisats till densamma. Utskottet finner det emellertid
vara av behovet påkallat, att en undersökning verkställes rörande
lämpligheten av och möjligheterna för att, med ändring av gällande bestämmelser,
under för statsverket betryggande former bereda enskilda
jordbrukare tillfälle att erhålla lan ur sagda fond. Utskottet förordar
därför, att i anledning av motionerna riksdagen ville i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla örn utredning i berörda syfte.

Förutom i samband med prövning av Kungl. Majits förutnämnda förslag
örn tull å havre samt höjning av tullsatserna å havregryn och havremjöl
var havrefrågan föremål för behandling av 1930 års riksdag i ytterligare
ett sammanhang. Den 16 januari 1930 hade Kungl. Majit utfärdat
kungörelse (nr 7) angående färgning av importhavre. Denna kungörelse,
vilken trädde i kraft den 1 februari 1930, avser icke havre, som av grynkvarn
importeras för tillverkning av gryn eller mjöl. I två likalydande
motioner (Ii 17 och lii 42), dagtecknade den 14 januari 1930 och alltså ungefär
samtidiga med nämnda kungörelse, hemställde ett flertal motionärer,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utfärdande av
bestämmelser angående märkning av all importerad havre, således även
grynhavre. I memorial nr 95 anförde jordbruksutskottet, att med hänsyn
till att priserna på havre av olika anledningar väsentligt understege produktionskostnaderna,
vore åtgärder, som kunde vara ägnade att förbättra
prisläget, i hög grad önskvärda. I den mån det i motionerna framställda
förslaget skulle kunna tjäna detta syfte torde det, enligt utskottets förmenande,
vara värt beaktande. Då meningarna voro delade örn framkomligheten
och lämpligheten av förslagets genomförande och även andra åtgärder
kunde tänkas komma i fråga för att vinna vad sålunda åsyftats,
exempelvis inhlandningstvång beträffande svensk vara vid tillverkning
och införsel av havregryn, syntes en närmare undersökning och utredning
av dessa spörsmål utskottet påkallad.

Under åberopande av jordbruksutskottets av riksdagen godkända memorial
anhöll riksdagen i skrivelse nr 397, att Kungl. Majit ville låta verkställa
utredning rörande tänkbara möjligheter för vinnande av det i berörda
motioner avsedda syftet ävensom vidtaga de åtgärder, vartill utredningen
kunde giva anledning, eller för fall, då sådant kunde befinnas
erforderligt, underställa 1931 års riksdag förslag i ämnet.

Den 8 augusti 1930 uppdrog Kungl. Majit åt jordbruksutredningen att
verkställa den av riksdagen sålunda ifrågasatta utredningen samt att där Bihang

till riksdagens protokoll 1931. 7 sami. 2 avd. 3 höft. (Nr 3.)

Havre odlingen.

3

Jordbruks utredningen.

Departements chefen.

Motionerna
I: 183 och
II: 304.

Utskottets

yttrande.

34 Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3.

med ävensom med förslag till erforderliga åtgärder å området inkomma
till Kungl. Majit. Ett antal under hösten 1930 till jordbruksdepartementet
inkomna framställningar angående läget å havremarknaden remitterades
till jordbruksutredningen.

Med anledning av nyssnämnda uppdrag och remisser har jordbruksutredninlgen
avlämnat ett den 19 december 1930 dagtecknat betänkande beträffande
åtgärder för ökad användning av svensk havre vid tillverkning
av havregryn. Jordbruksutredningen föreslår i huvudsak, att landets
grynkvarnar måtte åläggas skyldighet att vid tillverkning av havregryn
förmala svensk havre i viss periodvis bestämd omfattning eller att
motsvarande åtgärder måtte vidtagas genom frivillig överenskommelse
med grynkvarnarna, samt att Kungl. Majit måtte bemyndigas att, örn så
skulle visa sig erforderligt, föreskriva viss skyldighet för importör av
havregryn att inköpa gryn, framställda av svensk råvara. Mot jordbruksutredningens
förslag hava reservationer anmälts av en ledamot, som ej
biträtt förslaget, samt av en annan ledamot, som förordat tullskydd för
havre. Angående det närmare innehållet i jordbruksutredningens förslag
hänvisas till betänkandet, vilket med tillhörande bilagor fogats vid detta
utlåtande.

Departementschefen anför, att han, i ändamål att åvägabringa frivillig
överenskommelse till säkerställande av syftet med det av jordbruksutredningen
föreslagna inmalningsförfarandet, fört underhandlingar med grynkvarnarna
i riket, men att, på grund av ovillighet från vissa kvarnars sida,
någon överenskommelse icke kunnat ernås. Departementschefen framhåller,
att, så vitt kunnat bedömas, utvecklingen under senaste tiden emellertid
syntes hava gått i den riktningen, att anledning knappast funnes antaga,
att överskott av osåld eller eljest av jordbrukarna oanvänd havre
komme att förefinnas vid slutet av konsumtionsåret. Då priset å svensk
havre också under senaste tiden varit i stigande, hava, enligt vad departementschefen
anför, vidare åtgärder för närvarande icke av honom vidtagits.
Departementschefen förklarar sig emellertid komma att jämväl i
fortsättningen med uppmärksamhet följa utvecklingen på havremarknaden
och därmed sammanhängande spörsmål.

I motionerna Ii 183 och lii 304 har yrkats, att riksdagen ville godkänna
jordbruksutredningens förslag till havreodlingens stödjande samt lämna
Kungl. Majit i förslaget begärt bemyndigande.

Av jordbruksutredningens betänkande inhämtas, att av landets havreskörd,
uppgående till ungefär 1,200,000 ton årligen, huvuddelen förbrukas
som foder och utsäde vid odlarnas jordbruk. Saluöverskottet, uppskattat

Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. 35

till omkring 200,000 ton, söker sig användning för sådana ändamål som
havregrynstillverkning och utfodring av hästar utanför jordbruket m. m.
Av utredningen framgår vidare, att avsättningen under senaste åren alltmera
försämrats, beroende företrädesvis på hästbeståndets reducering,
grynkvarnarnas stegrade användning av utländsk havre och en tilltagande
konkurrens med andra fodermedel, varå priset å världsmarknaden starkt
nedgått. Jordbruksutredningen uppgiver, att hästantalet från 1919 till 1927
nedgått från 716,000 till 620,000, vilket medfört en minskning i liavreåtgången
av omkring 110,000 ton för år. Då denna nedgång sannolikt till större
delen gällt behovet utanför jordbruket, har den i hög grad inskränkt avsättningsmöjligheterna
för havre. Grynkvarnarnas havreförbrukning är
visserligen stadd i ökning men har i allt större utsträckning kommit att
avse utländsk havre till förfång för den svenska råvaran. Jordbruksutredningen
meddelar, att av grynkvarnarnas havreförbrukning under det
senaste kosumtionsåret, utgörande tillhopa i runt tal 50,000 ton, endast
6 å 7,000 ton utgjordes av svensk havre. Året därförut hade kvarnarna
dock använt 13,400 ton svensk havre och för två år sedan 19,600 ton. Den
importerade havrens intrång på den svenska havremarknaden är alltså
påtaglig. Det starka prisfallet å utländskt kraftfoder har därjämte föranlett
ökad förbrukning på den svenska havrens bekostnad av dylika fodermedel.
De på olika områden sålunda minskade avsättningsmöjligheterna
för saluöverskottet av svensk havre hava, enligt jordbruksutredningen,
medfört, att numera allenast omkring 100,000 ton, d. v. s. ungefär hälften
av saluöverskottet, årligen erhålla avsättning.

Att de nu skildrade ogynnsamma avsättningsförhållandena i förening
med ett starkt prisfall å havre varit ägnade att medföra allvarliga svårigheter
för de jordbrukare, som odla havre till avsalu är uppenbart.
Visserligen bär, såsom departementschefen anfört, utvecklingen under
senaste tiden innevarande år gått i den riktningen, att anledning knappast
finnes antaga, att överskott av havre kommer att förefinnas vid
slutet av konsumtionsåret, samt priserna å svensk havre varit i stigande.
Att förhållandena komma att gestalta sig lika gynnsamma nästföljande
konsumtionsår torde emellertid icke kunna tagas för visst. Det
synes därför utskottet vara av vikt, att möjligheterna till havreodlingens
stödjande genom ingripande från statens sida allvarligt övervägas, och
att Kungl. Maj:t bemyndigas att vidtaga de åtgärder, som härutinnan
kunna befinnas lämpliga.

Enligt utskottets förmenande gäller det framför allt att främja och
öka avsättningen av svensk havre inom landet. Det ligger givetvis då,
såsom även jordbruksutredningen funnit, närmast till hands att söka
begränsa importen av havre och förmå importörerna att i största möjliga
utsträckning fylla sitt behov av havre med svensk råvara. Under
do senaste åren hava, enligt jordbruksutredningens uppgifter, till Sve -

36 Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3.

inge importerats 50,000 å 60,000 ton havre årligen. Av den årliga importen
går för närvarande över 40,000 ton till kvarnarna för gryn- och mjölberedning.
Importen av havre beskars förra året genom de då utfärdade
färgningsbestämmelserna. Som en följd härav har importen av
utsädeshavre praktiskt taget upphört. Jämväl importen av foderhavre
har under senaste året kraftigt nedgått. Någon ytterligare begränsning
härutinnan torde icke tillsvidare vara av behovet påkallad.

Det återstår att verka för minskning av havreimporten till kvarnarna
och ersättande av den därstädes nyttjade utländska havren med
svensk vara. Av det årliga saluöverskottet av svensk havre utgör, enligt
i jordbruksutredningens betänkande intagen uppskattning av hushållningssällskapens
förvaltningsutskott, 80,000 å 90,000 ton grynhavre.
Kvarnarna skulle sålunda med lätthet helt kunna fylla sitt behov av
grynhavre inom landet. Med hänsyn till den svenska havrens vattenhalt
och den därav följande svårigheten att lagra densamma torde det emellertid
vara nödvändigt, att under sommartiden utländsk havre i viss utsträckning
kommer till användning. Vidare synes man icke rimligen
kunna fordra, att kvarnarna nyttja svensk havre för tillverkning av havregryn
eller havremjöl för export. Därest undantag göres i ovannämnda
båda hänseenden, skulle enligt jordbruksutredningens beräkningar den
ökade avsättning, som skulle kunna beredas för svensk havre vid kvarnarna,
uppgå till cirka 35,000 ton örn året.

Det hittillsvarande saluöverskottet å havre har måst förbrukas såsom
fodermedel på ett sätt, som av jordbruksutredningen karaktäriserats såsom
mindre ändamålsenligt. Framför allt gäller detta givetvis i den mån
havren varit av grynhavres kvalitet. Redan av denna anledning måste
det anses vara en vinst, örn en så pass stor kvantitet av saluöverskottet
som 35,000 ton beredes avsättning vid kvarnarna. Med hänsyn till det
relativt höga procenttal, sistnämnda myckenhet utgör av hela saluöverskottet
och särskilt den del därav, som består av grynhavre, torde det
emellertid jämväl kunna förväntas, att en sådan ökad avsättning kommer
att verka stabiliserande på prisbildningen.

Ifrågavarande syfte, minskad import av havre för gryn- och mjölberedning
och ökad användning av svensk havre vid kvarnarna, synes utskottet
på ett lämpligt sätt uppnås genom jordbruksutredningens, av motionärerna
förordade förslag. De närmare bestämmelser, vilka erfordras
vid införande av tvångsförmalning beträffande havre torde kunna utformas
i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller beträffande
inmalning av svenskt vete och svensk råg vid framställning av mjöl
m. m., därvid givetvis, i likhet med vad som skett i fråga örn mjölproduktionen,
bör tillses, att kvarnarnas produktion av havregryn och
havremjöl beredes skydd mot utländsk konkurrens.

Sammansatt bevUlnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. 37

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet, att riksdagen
måtte

1) med bifall till vad Kungl. Majit i propositionen
nr 216 föreslagit samt med avslag å motionerna 1:109
och 11:157, 1:182 och 11:305, 1:267 och 11:429 samt
I: 268 punkt 1) och II: 433 punkt 1)

dels besluta, att för tid, som Kungl. Majit i anslutning
till syftet med och innehållet i det i detta utlåtande
intagna kontrakt mellan svenska staten och
Svenska spannmålsföreningen u. p. a. bestämmer, rätt
att till riket införa vete och råg, spannmålsblandning,
vari vete eller råg ingår, mjöl, framställt av vete eller
råg, samt gryn av vete med av Kungl. Majit stadgade
undantag icke skall tillkomma annan än staten eller
den, åt vilken Kungl. Majit överlåter sådan rätt;

dels bemyndiga Kungl. Majit att utfärda de närmare
föreskrifter, som må erfordras för upprätthållandet
av nu angivna ensamrätt;

dels ock godkänna omförmälda kontrakt mellan staten
och föreningen;

2) besluta, att motionerna 1:270 och II: 432 måtte
anses besvarade genom vad utskottet i sitt yttrande
anfört;

3) i anledning av motionerna 1:183 och II: 304 besluta
att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Majit, därest förhållandena därtill giva anledning,
ville vidtaga åtgärder till den svenska havreodlingens
stödjande i huvudsaklig överensstämmelse
med de av jordbruksutredningen i dess betänkande
den 19 december 1930 angivna riktlinjer;

4) i anledning av motionerna I: 266 och II: 430 i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning rörande
lämpligheten av och möjligheterna för att, med
ändring av gällande bestämmelser, under för statsverket
betryggande former bereda enskilda jordbrukare
tillfälle att erhålla lån ur spannmålskreditfonden; 5)

avslå motionerna 1:268 punkt 2) och 3) samt II:
433 punkt 2) och 3); samt

6) i anledning av motionerna I: 269 och II: 431 i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn verkställandet
av en förutsättningslös utredning rörande de verknin -

38 Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3.

gar, som skulle åstadkommas genom, och de åtgärder,
som skulle vara erforderliga för införande av statsmonopol
å införsel till riket och försäljning av för människoföda
avsedd spannmål samt för garanterandet av
fasta priser å dylik spannmål av inhemsk skörd.

Stockholm den 15 maj 1931.

På sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets vägnar:

JOH. NILSSON.

Närvarande:

vid beslut angående punkterna 1), 2), 5) och 6):

från första kammaren: herrar Nilsson i Kristianstad, Jönsson i Slätåker, Björnsson,
Leander , Åström, Eriksson i Ljusdal, Andersson i Fältenborg, Johansson i Fredrikslund,
Granath* och Henriksson;

från andra kammaren: herrar Johansson i Uppmälby, Månsson* i Furuvik, Löngren* i
Nyborg, Olsson* i Ramsta, Olsson i Golvvasta, Wohlin*, Pettersson i Bjälbo, Sköld, Hedlund
i Häste och Pehrsson i Bramstorp.

vid beslut angående punkten 3):

från första kammaren: herrar Nilsson i Kristianstad, Jönsson i Slätåker, Björnsson,
Leander*, Åström, Eriksson i Ljusdal, Andersson i Fältenborg, Johansson i Fredrikslund,
Granath* och Henriksson;

från andra kammaren: herrar Johansson i Uppmälby, Månsson* i Furuvik, Löngren* i
Nyborg, Olsson* i Ramsta, Olsson i Golvvasta, Pettersson i Bjälbo, Skötd, Hedlund i Häste,
Månsson* i Erlandsro och Pehrsson i Bramstorp.

vid beslut angående punkten 4):

från första kammaren: herrar Nilsson i Kristianstad, Jönsson i Slätåker, Björnsson,
Leander*, Aström, Eriksson i Ljusdal, Andersson i Fältenborg, Granath*, Gustafsson* i Domö
och Henriksson;

från andra kammaren: herrar Johansson i Uppmälby, Månsson* i Furuvik, Löngren* i
Nyborg, Olsson* i Ramsta, Olsson i Golvvasta, Wohlin*, Pettersson i Bjälbo, Sköld, Hedlund i
Häste och Pehrsson i Bramstorp.

* Icke närvarit vid justeringen av utlåtandet.

Sammansatt bevUlnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. 39

Reservationer:

Vid punkt 1):

av herrar Nilsson i Kristianstad, Jönsson i Slätåker, Johansson i Fredrikslund,
Wohlin, Pettersson i Bjälbo och Hedlund i Häste, vilka anfört
följande:

I likhet med föredragande departementschefen finna vi åtgärder vara
oundgängligen nödiga för stödjande av brödsädsodlingen inom riket även
efter utgången av innevarande konsumtionsår. Därest den nuvarande
anordningen med avtalsenligt fastställda minimipriser instundande höst
skulle efterföljas av ett tillstånd, där brödsädsodlingen icke erhölle annat
skydd än vad gällande tullsats i förening med inmalnings- och inblandningstvånget
kunde bereda densamma, komme denna för landet så utomordentligt
betydelsefulla odling att utsättas för de mest allvarliga risker.
Örn icke en betydande prisstegring intill denna tid inträffade å världsmarknaden
— en utveckling som icke synes sannolik — bleve följden av
en sådan passiv hållning från statsmakternas sida ett fall i försäljningspriset
å den inhemska spannmålen, som komme att nedbringa detta pris
långt under produktionskostnaderna, och som för odlarna av brödspannmål
till avsalu skulle medföra ödesdigra ekonomiska följder. En sådan
skärpning av den rådande jordbrukskrisen synes, även ur allmännare
nationalekonomiska synpunkter, böra genom tjänliga åtgärder i möjligaste
mån förebyggas.

Vi finna visserligen med tillfredsställelse, att utskottet principiellt ansluter
sig till denna uppfattning och i anslutning härtill avstyrker bifall
till de likalydande motionerna I: 267 och II: 429, vilka allenast avse vissa
stödåtgärder vid avyttring av brödsäd av 1930 års skörd. Kungl. Maj:ts
av utskottet tillstyrkta förslag är emellertid förenat med betydande svagheter
och synes oss icke nöjaktigt tillgodose vare sig odlarnas berättigade
intressen eller de övriga fordringar, som man med fog kan uppställa på
en sådan statlig stödaktion. Spannmålsföreningens förbindelse att till
vissa lägsta pris under månaderna juni—juli 1932 inköpa före den 1 juni
samma år till föreningen hembjuden inhemsk brödspannmål av i kontraktet
angiven kvalitet torde icke erbjuda odlarna nödig garanti för försäljningsprisets
upprätthållande på en skälig nivå under höstmånaderna 1931,
d. v. s. under den tid av försäljningssäsongen, då de mindre och kapitalsvagare
odlarna hava det största behovet av att sälja. De ekonomiska
förpliktelser, vilka på grund av kontraktet kunna komma att i sinom tid
påvila statsverket, äro till sin omfattning svårbedömbara. Mot anord -

40 Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3.

ningen med uttagande av s. k. gottgörelse kunna ur såväl principiell
som praktisk synpunkt vägande anmärkningar göras. Även andra berättigade
erinringar kunna riktas mot den kungl, propositionen.

Vid jämförelse med denna sistnämnda måste vi tillerkänna de i de likalydande
motionerna 1:109 och 11:157 föreslagna tullförhöjningarna ett
bestämt företräde. Utan att närmare ingå på tullspörsmålet inskränka vi
oss till att framhålla, att en tullförhöjning å omalen brödspannmål av i
motionerna föreslagen storlek, även örn den icke skulle kunna av odlarna
utnyttjas till sitt fulla belopp, komme att innebära en vida stabilare
prisregulator och med all sannolikhet även skapa en starkare prisgaranti
än det i propositionen innehållna kontraktet, och detta särskilt under den
förenämnda viktigaste delen av försäljningsperioden. En tullförhöjning
skulle ej heller medföra olägenheter utan fastmera fördelar för statsverket
i statsfinansiellt avseende. En sådan åtgärd vore vidare ur konstitutionell
synpunkt att föredraga framför ett system med gottgörelser,
d. v. s, tullar, som inom vissa gränser skola fastställas av styrelsen för
en till formen enskild sammanslutning. Slutligen skulle ett godtagande
av tullförhöjningslinjen befria statsmakterna från åtskilliga svårigheter
och komplicerade spörsmål, som torde bliva förknippade med den av
Kungl. Maj:t föreslagna stödaktionens genomförande.

Ehuru frågan synes vara svår att överblicka, förefaller det icke osannolikt,
att kvarnindustrien under den av utskottet tillstyrkta anordningen
skall kunna bereda sig ekonomiska fördelar, vilka icke skulle
kunna komma ifråga örn stödaktionen i stället finge formen av tullförhöjningar,
där relationen mellan tullsatserna å malen och å omalen
spannmål bestämdes efter samma grunder, som för närvarande gälla.

En inom utskottet framförd anmärkning, att en tullförhöjning å spannmål
icke lämpligen bör vidtagas, innan 1928 års tullkommitté slutfört sitt
arbete, kunna vi icke tillmäta betydelse.

Med avseende å havreodlingen har utskottet visserligen tillstyrkt en
riksdagens skrivelse med anhållan, att Kungl. Majit, därest förhållandena
därtill giva anledning, ville vidtaga åtgärder till havreodlingens stödjande,
innebärande s. k. inmalningstvång för havregrynskvarnarna och vissa
därmed förknippade anordningar med avseende å importen av havregryn.
Utskottet säger sig förvänta, att en genom sådana åtgärder framkallad
ökad avsättning skulle komma att verka stabiliserande på prisbildningen.
Oavsett örn denna förhoppning skulle komma att gå i uppfyllelse eller
icke framstår det som en svaghet hos den av Kungl. Majit föreslagna och
av utskottet tillstyrkta stödåtgärden med avseende å brödspannmålen, att
genom densamma en för jordbruksproduktionens inriktning mindre lycklig
spännvidd upprätthålles mellan priserna på å ena sidan brödspannmål
och å den andra sidan havre. Bland annat ur denna synpunkt tala skäl
för ett bifall till det i motionerna 1:109 och II: 157 intagna förslaget örn

Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. 41

åsättande av en tull å havre och i anslutning därtill en förhöjd tullsats å
havregryn.

På grund av det nu anförda hava vi ansett, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till motionerna
1:109 och II: 157 samt med avslag å ej mindre Kungl.
Maj:ts proposition nr 216 än även motionerna 1:182
och II: 305, I: 267 och II: 429 samt I: 268 punkt 1) och
II: 433 punkt 1),

besluta,

att den vid tulltaxeförordningen den 4 oktober 1929
fogade tulltaxa skall, från och med den dag innevarande
år, Kungl. Maj:t bestämmer, hava följande ändrade
lydelse, nämligen

Tull för 100 kg.

E. Spannmål, omalen. kronor

86. Majs; ris, oskalat eller blott befriat från ytterskalet;
vicker samt ärter och bönor, ej tjänliga
till människoföda och ej hänförliga till annat

nummer ................................................................... fria

87 a. Havre ...................................................................... T 4: —

87 b. Råg, vete, korn, ärter och bönor, tjänliga till människoföda
.......................................................... T 8: —

87 c. Andra, ej särskilt nämnda slag av omalen spann mål

..................................................................... T 3: 70

F. Spannmål, malen; malt, stärkelse m. m.

88 a. Mjöl av råg, vete, korn, havre, ärter och bönor,

tjänliga till människoföda T 12:30

88 b. Mjöl av andra vegetabilier, ej hänförligt till annat

nummer ............................... ................................... T 6:50

Gryn av spannmål:

89. Havregryn .............................................................. T/E 10: 80

(Ty.) 90. Risgryn ................................................................ T 2: —

91. Andra slag ............................................................ T/E 12: 30

92. Kli ............................................................................. fritt

Anm. Kliartade varor av vete eller råg skola tulltaxeras såsom
mjöl, därest askan av torrsubstansen utgör mindre än 4.1 procent
av torrsubstansens vikt.

93. Malt, även krossat................................................ T 12:20

94. Potatismjöl och annan stärkelse samt gryn av

andra vegetabilier än spannmål T/E; ävensom

bak- och jästpulver .......................... E .................. 20: —

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 7 sami. 2 aud. 3 höft. (Nr 3.) 4

42 Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3.

av herrar Henriksson, Olsson i Golfvasta och Pehrsson i Bramstorp beträffande
utskottets motivering till avslag å motionerna 1:109 och II: 157,
i vad samma motioner gälla tull å havre samt höjda tullsatser å andra
varor än vete och råg samt mjöl och gryn därav;

Vid punkt 1), 2) och 3):

av herrar Björnsson, Åström, Eriksson i Ljusdal, Granath, Johanisson
i Uppmälhy, Månsson i Furuvik, Lövgren i Nyborg och Sköld, vilka anfört: I

likhet med kommerskollegium finna vi det av Kungl. Majit framlagda
förslaget till brödsädsodlingens stödjande behäftat med mycket allvarliga
brister. I synnerhet finna vi det orimligt, att riksdagen skulle
överlåta åt styrelsen för en till formen privat sammanslutning mellan
kvarnföretag att under namn av »gottgörelse» inom vida gränser bestämma
storleken av en för konsumenterna betungande extra tilläggstull
på brödsäd och förmalningsprodukter därav. Ej heller finna vi det
rimligt, att staten skulle överlämna åt en enskild förening att bestämma,
huruvida annan än föreningen skall få importera brödsäd eller icke. Bestämmelsen,
att föreningen även skall kunna tillåtas hindra import av
mjöl eller gryn av brödsäd, örn sådan import kan antagas ske i spekulativt
syfte, synes oss lämna otillbörligt utrymme för godtycklig tolkning.

I fråga örn verkningarna för vårt jordbruk lär förslaget, ifall det realiseras,
i allt väsentligt komma att överensstämma med det nu tillämpade
av regeringen sanktionerade prisavtalet mellan landets större kvarnföretag.
Större jordbrukare samt spannmålshandlare kunna draga vida
större ekonomiska fördelar av detsamma än mindre odlare, varjämte det
kan befaras, att veteodlingen trots alla varningar från utskottets sida
kommer att ökas utöver vad som kan anses önskvärt. Då därjämte statsverkets
kostnader vid systemets avveckling kunna bliva mycket betydande,
kunna vi ej förorda ett bifall till förslaget.

Däremot anse vi i likhet med departementschefen det vara nödvändigt,
att ett ingripande från statens sida sker till säkerställande av att 1930
års skörd av brödspannmål vinner avsättning till i kvarnförbindelsen bestämda
priser. I motionerna I: 267 av herr Örne m. fl. och II: 429 av
herr Sköld m. fl. har anvisats en metod för ett sådant ingripande, vilken
vi finna ändamålsenlig. Den innebär, att staten skulle förbinda sig att
av kvarnar, som till avtalsenliga priser inköpt brödsäd av föregående års
skörd, övertaga de lager av sådan säd, som eventuellt kunna finnas kvar
den 1 september i år, till priser, som täcka kvarnarnas utgifter för inköp
och kostnader för lagring m. m., varefter dessa lager åter försäljas till fria
marknadens priser. Förlusten för staten genom ett dylikt förfarande
kan givetvis icke på förhand med någon större grad av noggrannhet be -

Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. 43

räknas. Men av uppgifter, vilka under utskottsbehandlingen av ärendet
införskaffats angående storleken av de lager av vete och råg, som enligt
detta förslag skulle behöva inköpas, synes det sannolikt, att det av motionärerna
beräknade beloppet, 2,000,000 kronor, bör ungefär räcka under
förutsättning, att världsmarknadspriset på brödsäd vid tiden för inköpet
icke allt för mycket avviker från gällande.

Vad angår de i motionerna 1:109 och II: 157, 1:182 och II: 305 samt
I: 268 punkt 1) och II: 433 punkt 1) framställda yrkandena ansluta vi oss
till vad utskottet därom anfört.

Mot departementschefens uppfattning, att inga särskilda åtgärder böra
vidtagas till havreodlingens stödjande, hava vi intet att erinra.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställa vi, att riksdagen
måtte

1) med bifall till motionerna I: 267 och II: 429 samt
med avslag å såväl Kungl. Majlis proposition nr 216
som motionerna 1:109 och II: 157, 1:182 och II: 305,
I: 268 punkt 1) och II: 433 punkt 1) samt I: 270 och
11:432 besluta att till vissa stödåtgärder vid avyttring
av brödsäd av 1930 års skörd anvisa för budgetåret
1931/1932 ett extra förslagsanslag av 2,000,000
kronor att användas i enlighet med i motionerna I: 267
och II: 429 angivna huvudgrunder samt efter de närmare
bestämmelser, Kungl. Majit finner gott föreskriva;
samt

2) avslå motionerna 1:183 och 11:304.

Vid punkt 6):

av herrar Nilsson i Kristianstad, Leander, Åndersson i Fältenborg,
Johansson i Fredrikslund, Olsson i Ramsta och Hedlund i Häste, vilka
anfört:

Vi finna icke skäl hava förebragts, vilka motivera utredning rörande
genomförande av ett rent statligt monopol å import och försäljning av till
människoföda avsedd spannmål. Med anledning härav hemställa vi,

att motionerna I: 269 och II: 431 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. Bil. *1

Bilaga.

Stockholm den 27 december 1930.

Till Konungen.

Genom skrivelse den 8 augusti 1930 har Kungl. Maj :t uppdragit åt jordbruksutredningen
att verkställa utredning, varom 1930 års riksdag anhållit,
rörande tänkbara möjligheter för vinnande av det i motioner vid
riksdagen (1:17 och 11:42) angående bestämmelser örn märkning av importerad
havre medelst färgning avsedda syftet samt att med utredningen
ävensom med förslag till erforderliga åtgärder å området inkomma till
Kungl. Maj:t.

På grund av anförda uppdrag har jordbruksutredningen verkställt utredning
rörande olika förhållanden å den inhemska havremarknaden
samt utarbetat förslag beträffande åtgärder för ökad användning av
svensk havre vid tillverkning av havregryn. Ifrågavarande utredning
och förslag får jordbruksutredningen härmed överlämna.

Mot förslaget hava ledamöterna Adler och Lilliecreutz avgivit reservationer,
som här ävenledes överlämnas.

Nu framlagda förslag torde jämväl få anses utgöra svar på följande,
här återgående remisser av framställningar beträffande olika åtgärder
för den inhemska havremarknadens stödjande.

1) Remiss den 1 oktober 1930 av P. Jeppssons, Almedal, framställning
den 27 september 1930 angående åtgärder mot dumping av tysk havre
m. m.;

2) Remiss den 20 november 1930 av Södra Kalmar läns lantmannaklubbs
resolution den 12 november 1930 angående åtgärder till havreodlingens
skydd;

3) Remiss s. d. av Södra Dalarnas ortsförbunds av R. L. P. framställning
(odaterad) angående åtgärder mot havreimporten;

4) Remiss den 26 november 1930 av Östergötlands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskotts framställning den 18 november 1930 angående
åtgärder till förbättrande av prisläget å den inhemska havremarknaden; 5)

Remiss den 29 november 1930 av Allmänna Svenska Utsädes A.-B.:s
framställning den 27 november 1930 angående åstadkommande av frivillig
överenskommelse beträffande ökad användning av svensk havre inom
havregrynsindustrien;

6) Remiss den 1 december 1930 av Västra Sveriges lantmäns centralförenings
framställning den 25 november 1930 angående åtgärder mot
havreimporten;

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 7 sami. 2 avd. 3 hafi. (Nr 3- Bilaga.) 1

Jordbruksutredningen, med förslag
beträffande åtgärder för ökad användning
av svensk havre vid tillverkning
av havregryn.

2* Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. Bil.

7) Remiss den 3 december 1930 av Vättle, Ale, Kullings och Bjärke häraders
lantmannaklubbs framställning den 29 november 1930 angående
ökat skydd mot havreimporten och därmed mot överförande av smittosam
kreaturssjukdom;

8) Remiss den 15 december 1930 av Skaraborgs läns hushållningssällskaps
framställning den 11 december 1930 angående åtgärder till tryggande
av den inhemska havreproduktionens avsättning; samt

9) Remiss den 17 december 1930 av Dalslands och Norra Västergötlands
lantmäns centralförenings framställning den 9 december 1930 angående
åtgärder till tryggande av avsättningen av svensk havre m. m.

Underdånigst:

DAVID PETTERSSON

NILS ADLER FABIAN LILLIECREUTZ

GUSTAF ANDERSSON AXEL PEHRSSON

THURE BJÖRKMAN. GERH. STRINDLUND

A. Lilienberg.

Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. Bil. *3

Jordbruksutredningens förslag beträffande åtgärder för ökad
användning av svensk havre vid tillverkning av havregryn.

Under åberopande av jordbruksutskottets av 1930 års riksdag godkända
memorial nr 95 bär riksdagen i skrivelse nr 397 — i anledning av
väckta motioner 1:17 och 11:42 angående bestämmelser örn märkning
av importerad havre medelst färgning — anhållit, att Kungl. Maj:t ville
låta verkställa utredning rörande tänkbara möjligheter för vinnande av
det i berörda motioner avsedda syftet ävensom vidtaga de åtgärder, vartill
utredningen kunde giva anledning, eller för fall, då sådant kunde befinnas
erforderligt, underställa 1931 års riksdag förslag i ämnet. Genom
skrivelse den 8 augusti 1930 har Kungl. Majit uppdragit åt Jordbruksutredningen
att verkställa den av riksdagen sålunda ifrågasatta utredningen
samt att därmed ävensom med förslag till erforderliga åtgärder
å området inkomma till Kungl. Majit.

Vid fullgörandet av angivna uppdrag synes det Jordbruksutredningen
lämpligt att till en början meddela en kort översikt över förevarande
frågas tidigare behandling.

Frågan örn märkning av importerad havre medelst färgning framfördes
av Örebro läns hushållningssällskap i framställning den 24 december
1928 angående vidtagande av åtgärder till förhindrande av att utländsk
havre försåldes inom landet såsom utsädesvara utan att köparen erhölle
uppgift örn varans ursprung, över berörda framställning avgav lantbruksstyrelsen
infordrat utlåtande den 18 januari 1929, varvid även överlämnades
en framställning i ämnet från föreståndaren för statens centrala
frökontrollanstalt, vilken ifrågasatte sådan färgning av importerad
havre, som föreskrivits ifråga örn importerad rödklöver med flera fröslag.
Lantbruksstyrelsen anförde, att då för löpande importsäsong en
märkning icke syntes vara av betydelse, vore endast upplysningsverksamhet
i syfte att varna lantmännen för faran av att använda utländsk,
för svenska förhållanden olämplig utsädeshavre att tillråda.

Genom beslut den 8 februari 1929 uppdrog Kungl. Majit i anledning av
nyssberörda framställningar åt lantbruksstyrelsen att verkställa utredning
i fråga örn åtgärder till förhindrande av införsel till riket av för
odling inom landet olämpligt utsäde, en fråga, som även framförts i
Kungl. Majits proposition till 1928 års riksdag angående lag örn handel
med utsäde, vilken proposition dock icke, för så vitt det gällde spannmålsutsäden,
vann riksdagens bifall. Lantbruksstyrelsens utredning framlades
den 24 september 1929 och utmynnade i förslag rörande färgning av
all importerad havre i syfte att förhindra att importhavre salubjöds såsom
utsäde utan möjlighet för köparen att kunna konstatera dess utländska
ursprung. Styrelsen framhöll även färgningens betydelse, då
det gällde att för statens och andra allmänna institutioners räkning upphandla
svensk havre och produkter därav.

I utlåtande den 31 oktober 1929 tillkännagav Jordbruksutredningen sin
anslutning till lantbruksstyrelsens förslag, varvid även framhölls ange -

Återblick.

4* Sammansatt beviUnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. Bil.

lägenheten av att de föreslagna bestämmelserna snarast måtte bliva utfärdade.

Förslaget remitterades även till kommerskollegium och generaltullstyrelsen
för utlåtande. Förstnämnda ämbetsverk avgav efter hörande av
vissa handelskamrar och andra näringsorganisationer samt grynkvarnar
utlåtande den 13 november 1929, i vilket gjordes gällande, att ett förordnande
örn färgning av all importerad havre skulle medföra ödesdigra
verkningar för den svenska havregrynsindustrien ifråga örn såväl exporten
av havregryn och havrekli som avsättningen å den inhemska
marknaden. Det kunde väntas, att konsumenterna skulle föredraga ofärgade
utländska havregryn framför av importerad havre tillverkade färgade
svenska. Därest färgning av importhavre befunnes nödvändig såsom
garanti mot att i utsädeshandeln utländsk havre salubjödes såsom
svensk vara, torde därför i varje fall undantag böra göras för den havre,
som havregrynsindustrien importerade för eget behov. Kollegiet ifrågasatte
istället för färgningsförfarandet en tillämpning av 1928 års lag angående
handel med utsädesvaror jämväl å utsädeshavre.

I generaltullstyrelsens utlåtande berördes vissa med färgningen förenade
praktiska svårigheter ur trafikens och tullarbetets synpunkt.

Sedan ärendet återremitterats till lantbruksstyrelsen, avgav styrelsen
förnyat yttrande i frågan den 4 december 1929, i vilket bland annat uttalades,
att färgningen naturligen måste vålla grynkvarnarna vissa svårigheter,
ju större i den mån dessa plägat täcka sitt behov av råmaterial
genom import. Från grynkvarnarnas sida hade framhållits att gryntillverkning
av färgad havre praktiskt taget vore omöjlig, emedan grynen
och anrättningar därav genom färgen bleve oaptitliga, vartill bomme
svårighet att ekonomiskt utnyttja kvarnarnas avfallsprodukter, vilka
för närvarande huvudsakligen exporterades i form av så kallat havrefodermjöl,
enär de utländska köparna vore mycket nogräknade bland annat
ifråga örn fodermjölets färg. Lantbruksstyrelsen ansåg visserligen
dessa farhågor något överdrivna men fann dock antagligt, att ett strängt
upprätthållande av ett färgningspåbud bomme att föranleda kvarnarna
att uteslutande använda svensk havre och att, då tillgång på lämplig
sådan ej förelåge, en inskränkning i gryntillverkningen lätt kunde bliva
följden. Från kvarnhåll hade såsom ett särskilt starkt motiv mot färgningen
anförts, att tillgången på svensk havre, lämplig för gryntillverkning,
vissa år vore för liten för behovets täckande, men styrelsen hade
erfarit, att gryntillverkningen efterhand allt mera inriktats å försäljning
på leverans och att företagen därför även täckte sitt behov av råvara
genom leveransavtal. Då den svenska havrehandeln icke vore inriktad
på sådant förfarande, kunde ifrågavarande täckning endast ske
genom anlitande av importvara. Styrelsen ansåg emellertid, att berörda
affärsform icke borde få stå hindrande i vägen för färgningens genomförande
på tidigare föreslaget sätt. Vid tillfällen, då bristande tillgång
på lämplig grynhavre av svensk odling skulle vålla havregrynstillverkningen
svårigheter, borde dock givetvis undantag från färgningsbestämmelserna
kunna medgivas.

Den 16 januari 1930 utfärdades Kungl. Maj:ts kungörelse angående
färgning av importhavre (nr 7), vilken trädde i kraft den 1 februari 1930.
Kungörelsens bestämmelser ansluta sig huvudsakligen till lantbruksstyrelsens
förslag utom ifråga örn havre, som innehavare av grynkvarn impor -

Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. Bil. *5

terade för tillverkning av gryn eller mjöl, vilken havre .skulle vara undantagen
från färgningstvånget.

Frågan om liavrefärgningen koni emellertid, såsom av det föregående
framgår, även att behandlas vid 1930 års riksdag. 1 två likalydande
motioner (1:17 och 11:42), daterade den 14 januari och alltså ungefär
samtidiga med nyssberörda kungörelse, hemställdes sålunda av ett flertal
motionärer, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla
örn utfärdande av bestämmelser angående märkning av importerad havre
medelst färgning i huvudsaklig överensstämmelse med det av lantbruksstyrelsen
den 24 september 1929 framlagda förslaget, alltså avseende även
grynhavre. Motionärerna framhöllo, att den under de två senaste åren
våldsamt stegrade havreimporten gåve en stor del av landets jordbrukare
anledning till stora bekymmer, då havreodling till avsalu mångenstädes
vore ett viktigt led i deras ekonomi och en rubbning härutinnan i form
av försvårad avsättning och priser, som icke täckte produktionskostnaderna,
medförde allvarliga olägenheter. Den stora havreimporten, som
försigginge under sådana former, att den torde få räknas som regelrätt
dumping, vore även ur andra synpunkter föga önskvärd. Statistiken
särskilt för år 1929 visade, att importen i viss mån koncentrerats till
vårmånaderna, vilket syntes sammanhänga med att utländsk havre i betydande
utsträckning sålts som utsäde, ehuru man kunde antaga, att den
i regel icke alls lämpade sig härför, liksom det vore troligt, att köparna
icke ens visste om det inköpta utsädets ursprung.

De farhågor, som av hörda myndigheter uttalats för havregrynsindustriens
vidkommande, förefölle motionärerna betydligt överdrivna, dä
färgningen icke medförde någon hälsofara eller eljest försvårade användningen.
Jämfört med jordbruksnäringens intresse av märkningen ifråga
borde dessutom grynkvarnarnas önskemål såsom varande av mindre vikt
få stå tillbaka.

Riksdagens jordbruksutskott fann för sin del, att goda skäl anförts för
en utvidgning av färgningsbestämmelserna även till grynhavre. Utskottet
ansåg, att därav utan tvivel skulle följa en avsevärt ökad avsättning
av den svenska varan och att grynkvarnarnas regelbundna inköp
av större partier måste i hög grad inverka på prisbildningen för havre.
De mot åtgärden anförda betänkligheterna syntes utskottet vara jämförelsevis
oväsentliga. Utskottet hemställde därför (uti. nr 56), att motionerna
mätte av riksdagen bifallas. Mot utskottets utlåtande avgåvos
emellertid tvenne reservationer, den ena av herr Sederholm med flera
och den andra av herr Johansson i Uppmälbyn med flera. I förstberörda
reservation framhölls, att tvekan torde kunna råda, huruvida bestämmelser
av den föreslagna innebörden skulle stå i överensstämmelse med de
utfästelser, som innehållas i Sveriges handelsavtal med vissa främmande
makter, varför hemställdes, att motionerna icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd. Samma hemställan gjordes i den andra reservationen
med den huvudsakliga motiveringen, att en lämpligare väg för ernående
av avsett skydd mot olämpligt utländskt utsäde syntes vara att
utsträcka utsädeslagens tillämpning även till utsäde av stråsäd och trindsäd
samt att en allmän föreskrift örn färgning av importhavre icke stöde
i proportion till det uppgivna syftet. Dessutom hänvisades även i denna
reservation till betänkligheterna ur handelstraktatsynpunkt.

Då frågan kom till första kammaren, yrkades från olika håll återremiss
av frågan till utskottet, varvid såsom huvudmotiv anfördes, dels att

Produktionen
och utrikeshandeln.

6* Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. Bil.

ärendet syntes böra behandlas ungefär samtidigt med det betänkande i
spannmålsfrågan m. m., som vore att vänta från riksdagens särskilda
utskott, dels att oklarhet rådde, huruvida ett färgningstvång även för
grynhavre kunde anses förenligt med gällande handelstraktater. Remissyrkandet
bifölls av kammaren, och då frågan kom upp i andra kammaren,
fattades här samma beslut. Frågans förnyade behandling i jordbruksutskottet.
resulterade i det förslag beträffande skrivelse till Kungl.
Majit (memorial nr 95), som sedermera blev riksdagens beslut och vars
innehåll redan inledningsvis återgivits. I memorialet uttalade utskottet,
att nied hänsyn till att priserna på havre numera av olika anledningar
väsentligt understege produktionskostnaderna, vore åtgärder, som kunde
vara ägnade att förbättra prisläget, i hög grad önskvärda. I den mån
det i motionerna framställda förslaget skulle kunna tjäna detta syfte,
torde det vara värt beaktande. Då meningarna vore delade örn framkomligheten
och lämpligheten av detta förslags genomförande och även
andra åtgärder kunde tänkas komma ifråga för att vinna, vad sålunda
åsyftats, såsom exempelvis inblandningstvång av svensk vara vid tillverkning
och införsel av havregryn, syntes en närmare undersökning och
utredning av dessa spörsmål utskottet påkallad.

Av ovanstående återblick på behandlingen av frågan örn märkning av
importerad havre medelst färgning torde lia framgått, att såsom huvudmotiv
för sagda åtgärd från början angavs behovet av skydd mot försäljning
inom landet av olämplig utländsk utsädeshavre. Redan i de vid
1930 års riksdag i frågan väckta motionerna framhålles emellertid den
stora havreimporten såsom föga önskvärd med hänsyn till avsättningsmöjligheterna
och prisläget inom landet för svensk havre, och motionärernas
syfte är tydligen att genom färgningens införande även för grynhavre
importen skulle försvåras oavsett dess ändamål och så medelst viss
lättnad beredas den inhemska havremarknaden. I jordbruksutskottets
utlåtande (nr 56) tages bestämt sikte på färgningen såsom åtgärd mot
grynkvarnarnas havreimport i syfte att uppnå ökad avsättning och bättre
priser för svensk havre i allmänhet, och i utskottets av riksdagen
godkända memorial (nr 95) anlägges samma synpunkt, endast med den
skillnaden, att även andra eventuellt framkomliga vägar än färgningen
anses böra undersökas.

Den utredning, som i anledning av riksdagens på nyssberörda memorial
grundade skrivelse (nr 397) uppdragits åt Jordbruksutredningen, synes
alltså böra avse åtgärder av ena eller andra slaget mot havregrynsindustriens
havreimport för att såmedelst stödja den inhemska haVremarknaden.
Med denna inriktning kommer utredningen tydligen att
beröra de allmänna marknadsförhållandena i landet för havre, och Jordbruksutredningen
finner det därför av betydelse att, innan olika tänkbara
åtgärder med avseende på grynhavreimporten tagas under övervägande,
med hjälp av föreliggande statistiska uppgifter och inhämtade
upplysningar å området undersöka den inhemska havremarknadens senaste
utveckling och nuvarande läge.

Den inhemska havremarknadens utveckling och läge.

Den med havre besådda åkerarealen, vilken under åren närmast före
kriget uppgick till inemot 800,000 hektar, har efter kriget i stort sett
undergått minskning och utgjorde i medeltal för åren 1927/1929 699,000

Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. Bil. *7

hektar. Den sålunda inträdda minskningen synes i övervägande grad
hava kommit blandsädesarealen tillgodo, i det denna samtidigt företer avsevärd
ökning. Havrearealens minskning har emellertid tack vare en
inträdd ökning av hektarskörden icke medfört nedgång av havreskörden.
Statistiken utvisar tvärtom en mindre skördeökning, i det skörden i medeltal
för åren 1927/1929 utgjorde 1,182,000 ton mot 1,166,000 ton i medeltal
för åren 1911/1915.

Den svenska havreodlingen medgav under senare delen av 1800-talet
en betydande export av havre, vilken dock redan omkring sekelskiftet nedgick
till ett 10,000-tal ton årligen, på vilken nivå densamma sedan ungefärligen
hållit sig, dock med tendens till ytterligare nedgång efter kriget.
Samtidigt har importen av havre, vilken intill mitten av 1890-talet stannade
vid jämförelsevis obetydliga kvantiteter visat väsentlig uppgång,
delvis sammanhängande med havregrynsindustriens uppväxt. Under
åren närmast före kriget rörde sig ifrågavarande import mellan 70,000 å

80,000 ton årligen, men efter kriget har densamma i stort sett stannat
vid avsevärt lägre kvantiteter.

Närmare uppgifter rörande havreskörden och utrikeshandeln med
havre under tiden från och med år 1920 meddelas i nedanstående tablå.

Havreskörden samt in- och utförsel av havre åren 1920/1929.

	Skörd	Import	Export	Förbrukning
	Ton	Ton	Ton	Ton
1920................................................	1,014,809	197	8,668	1,006,338
1921................................................	1,089,644	43,653	18,504	1,114,793
1922...............................................	1,119,895	11,858	58,051	1,073,702
1928...............................................	1,052,249	40,638	7,847	1,085,040
1924................................................	1.032,680	73,139	10,734	1,095,085
1925................................................	1,175,852	48,331	5,348	1,218,835
1926 ...............................................	1,271,470	31,677	5,953	1,297,194
1927................................................	1,057,116	22,019	32,320	1,046,815
1928...............................................	1,207,522	50,602	2,169	1,255,955
1929...............................................	1,280,785	56,164	9,242	1,327,707
januari—november 1930.....................		41,329	1,999	•

För år 1930 kan havreskörden med ledning av statistiska centralbyråns
sammandrag av inkomna årsväxt- och skörderapporter beräknas hava
uppgått till ungefär 1,200,000 ton, alltså en något mindre kvantitet än
för år 1929.

Såsom av tablån framgår, har Sveriges havreskörd även under de senaste
åren visat tendens till viss ökning, vilket möjligen kan synas anmärkningsvärt,
då man av bilismens och motordriftens kraftiga utveckling
och därmed följande minskad användning av hästar som dragare
kunde väntat sig minskning av förbrukningen och odlingen av havre.

Importen av havre, vilken under de senaste tva åren rört sig mellan

50,000 och 60,000 ton årligen, har efter kriget uppvisat stora variationer
från det ena året till det andra, tydligen beroende dels på skiftande kvalitet
å den inhemska havren, dels på prisförhållandena. Ännu större hava
variationerna dock varit med avseende på exporten, ehuru denna som helhet
vanligen legat på en avsevärt lägre nivå än importen.

För närmare belysning av in- och utförselförhållandena meddelas även
följande översikt över importen från, respektive exporten till olika viktigare
länder under de senaste åren.

Förbruknings-
och avsättningsforhdllanden.

8* Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. Bil.

Sveriges import och export av havre med fördelning pä länder år 1926/1929.

	1926	1927	1928	1929	1930
							Vi-	37>o
	import	export	import	export	import	export	import	export	import	export
	tori	tori	ton	ton	ton	ton	ton	ton	ton	ton
Norge.....................	12	40	5	22	3	56	3	174	1	351
Danmark ...............	479	4,031	189	18,898	668	967	5,115	1,353	4,322	822
Finland......... ......	39	8	737	546	649	319	79	2,810	2	198
Europeiska Sovjet-
unionen...............	541	102	2,804	25	—	34	—	87	3,167	16
Polen.....................	595	127	—	435	—	41	205	28	_	15
Tyska riket ............	6,678	780	6,608	6,343	35,775	13	38,911	527	21,791	102
Nederländerna.........	200	175	—	234	678	256	1,093	92	130	91
Belgien ..................	—	342	—	81	—	158	—	81		48
Storbritannien.........	511	80	6,533	2,686	3,955	84	4,503	1,320	4,242	50
Frankrike...............	—	69	—	2,525	—	41	—	2,509	_	136
U. S. A...................	—	37	—	87	3,815	67	779	27	390	3
Argentina...............	22,622	—	5,143	—	4,889	—	5,424	—	2,075
Övriga länder .........	—	162	—	439	170	133	52	234	1,002	167
Summa	31,677	5,953 22,019	32,321	50,602	2,169	56,164	9,242	37,122	1,999

Import av havre har under de senaste åren företrädesvis ägt rum från
Tyskland, varjämte sådan av viss betydelse förekommit särskilt från Argentina,
Storbritannien och stundom Danmark, i vilka två senare fall
det dock företrädesvis torde rört sig örn förmedling av import. Den
svenska havreexporten, i sig själv som regel ganska obetydlig, fördelar
sig med växlande kvantiteter på ett stort antal länder, bland vilka må
nämnas Danmark, Finland, Tyskland, Storbritannien och Frankrike.

Den svenska havreskörden förbrukas till vida övervägande delen som
kraftfoder och utsäde vid odlarnas egna jordbruk och omsättes följaktligen
endast till en mindre del i allmänna marknaden. I den mån odling
för avsalu förekommer, säljes havre huvudsakligen för utfodring av
hästar i städerna, vid regementena eller eljest utanför jordbruket, såsom
särskilt vid skogsbruket, samt i någon mån för utfodring av andra djurslag,
varjämte svensk havre i viss utsträckning köpes av grynkvarnar,
liksom även, såsom ovan visats, export av mindre kvantiteter förekommer.
Svensk havre för foder- eller utsädesändamål köpes givetvis även
av en del jordbrukare. Den importerade havren går i huvudsak till
grynkvarnarna och torde för övrigt i allt väsentligt vara avsedd för utfodring,
sedan försäljning av utländsk havre som utsäde genom färgningsföreskrifterna
försvårats.

Då hittills föreliggande statistik och annat upplysningsmaterial befunnits
otillräckligt såsom grund för ett närmare bedömande av förbruknings-
och avsättningsförhållandena för havre inom landet, har Jordbruksutredningen
funnit erforderligt att söka komplettera materialet på
vissa huvudpunkter. För ändamålet har Jordbruksutredningen bland
annat dels hänvänt sig till hushållningssällskapens förvaltningsutskott i
vissa län med anhållan örn upplysningar i skilda avseenden, dels låtit
verkställa vissa beräkningar rörande handelsomsättningen av inhemsk
havre, dels införskaffat yttrande från statens centrala frökontrollanstalt
beträffande tillgången inom landet på för gryntillverkning lämplig

Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. Bil. *9

havre, dels föranstaltat om en undersökning rörande havregrynskvarnarnas
inköp och förbrukning av havre. Redogörelse skall nedan först
lämnas för de från hushållningssällskapens förvaltningutskott inkomna
upplysningarna.

Genom cirkulärskrivelse till hushållningssällskapens förvaltningsutskott
i samtliga län, undantagandes de fyra nordligaste, har begärts upplysningar
i följande frågor.

1) Huruvida odling av havre för avsalu i större omfattning förekommer
och till vilken ungefärliga totalkvantitet den årligen saluförda havren
i så fall under normala förhållanden kan uppskattas;

2) Huruvida svårigheter att finna avsättning för befintligt saluöverskott
av havre under de senare åren framträtt och i vilka förhållanden
svårigheterna i så fall ägt sin grund (t. ex. för låga pris i förhållande
till fodervärdet, överproduktion, konkurrens med utländsk havre, minskning
av hästbeståndet utanför jordbruket o. s. v.);

3) Vilka erfarenheterna äro av den nu tillämpade färgningen av annan
importerad havre än grynhavre ifråga örn färgningens verkningar på avsättningsmöjligheterna
och prisläget för havre;

4) Huruvida produktion till avsalu av för gryntillverkning lämplig
havre förekommer i större omfattning och till vilken ungefärliga kvantitet
per år ifrågavarande saluproduktion i så fall under normala förhållanden
kan uppskattas;

5) Huruvida för gryntillverkning lämplig havre på grund av bristande
inköp från kvarnarnas sida under de senare åren i större omfattning
använts eller försålts för andra ändamål; samt

6) Huruvida en eventuell prisstegring för grynhavre kan beräknas inverka
höjande även på priset för annan havre eller örn exempelvis foderhavrens
pris kan anses huvudsakligen bestämt av prisläget för andra
jämförliga fodermedel.

De i anledning av ovanstående frågor av förvaltningsutskotten avgivna
svaren innehålla i huvudsak följande.

Den årliga avsaluproduktionen av havre kan under normala förhållanden
uppskattas till omkring 200,000 ton årligen. De främsta produktionsområdena
äro belägna i Östergötlands och Skaraborgs län, varjämte betydande
odling av havre till avsalu förekommer i Uppsala, Kalmar, Hallands,
Örebro och Västmanlands län samt i viss mån även Södermanlands
och Stockholms län.

Med avseende på avsättningsmöjligheterna framhålles enstämmigt från
de havreproducerande länen, att svårigheterna under de senaste åren alltmera
skärpts, beroende på ett flertal samverkande orsaker. I främsta
rummet hänvisas härvid till den dumpingartade import av havre, som
förekommit särskilt från Tyskland men även från vissa andra länder, såsom
särskilt Ryssland. Genom ifrågavarande konkurrens har prisläget
för den svenska havren nedtryckts till en nivå, som anses avsevärt understiga
produktionskostnaderna, samtidigt som avsättningsmöjligheterna
för svensk havre i betydande grad kringskurits främst genom havregrynskvarnarnas
allt fullständigare övergång till användning av utländsk
havre samt deras utbjudande av havre, som utsorterats vid gryntillverkningen.
Även andra förhållanden anses emellertid hava bidragit
att försvåra avsättningen av havre. Sålunda framhålles, att den ökade
motorismen med åtföljande minskning av hästbeståndet särskilt i städerna
men i viss mån även å landsbygden ävensom indragningarna ifrå -

10* Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. Bil.

ga om beridna regementen medfört minskad efterfrågan på havre till
hästfoder. Andra faktorer, som anses hava bidragit att försvåra försäljningen
av havre, äro ökad konkurrens med andra slag av kraftfoder,
såsom kli, majs och vissa artificiella fodermedel, varå priserna nedgått,
samt vidare i vissa landsdelar ökad produktion och jämförelsevis rikliga
skördar av havre, ökad betesdrift, minskade avsättningsmöjligheter
på Norrland på grund av inskränkning i timmer drivningarna samt i allmänhet
minskad köpkraft vid jordbruket under rådande depression. Från
flera av de främsta havreodlande bygderna uppgives, att havre för närvarande
är praktiskt taget osäljbar, vilket tvingat odlarna att söka använda
saluöverskottet för utfodring av egna djur. Ett sådant förfarande
motiveras även med att havren i förhållande till sitt fodervärde står i
avsevärt lägre pris än andra kraftfodermedel.

Med avseende på betydelsen av gällande färgningsföreskrifter ifråga
örn annan importerad havre än grynhavre äro förvaltningsutskotten av
olika uppfattning. I vissa fall uttalas, att berörda föreskrifter i någon
mån hämmat importen och höjt prisläget för havre, i det färgad havre
befunnits mindre begärlig och köpmännen ej velat visa allmänheten, att
de genom import medverkat till att trycka prisläget inom landet, medan
föreskrifterna i fråga enligt andra förvaltningsutskotts åsikt icke utövat
märkbar inverkan på marknadsförhållandena. Det framhålles, att för
att färgningen skall kunna mera verksamt stödja den inhemska havremarknaden
måste densamma utsträckas till all importerad havre, varjämte
möjligheten att kringgå färgningsbestämmelsen genom att havren
importeras exempelvis i krossat tillstånd bör förebyggas. Vad speciellt
beträffar utsädeshavre uttalas däremot, att färgningsbestämmelserna visat
sig effektiva för sitt ändamål.

Den till avsalu odlade havren utgöres enligt de erhållna upplysningarna
till större delen av sådana sorter, som användas för foderändamål.
Särskilt gäller detta örn odlingen i Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs
län, men även från andra län, såsom exempelvis Stockholms, Södermanlands
och Örebro, uppgives saluproduktionen till övervägande delen
omfatta foderhavre. I Norrland, frånsett Gävleborgs län. torde enligt
vad Jordbruksutredningen på annan väg inhämtat icke i nämnvärd
grad odlas havre för avsalu och, i den män sådan odling skulle förekomma,
torde densamma praktiskt taget uteslutande avse foderhavre. Den
för avsalu odlade havren består emellertid i vissa trakter av landet till
betydande del av havre, som enligt vederbörande förvaltningsutskotts
mening vid normala skörde- och bärgningsförhållanden lämpar sig som
råvara vid tillverkning av havregryn. Vissa uppskattningar hava även
meddelats, enligt vilka den årskvantitet grynhavre, det här kan röra sig
örn, skulle uppgå till omkring 80,000 å 90,000 ton. Härav skulle ungefär
en tredjedel komma på Östergötlands och en sjättedel på Skaraborgs län
samt återstoden huvudsakligen på Uppsala, Södermanlands, Kalmar, Hallands
och Värmlands län. Från de län, där nämnvärdare mängder grynhavre
produceras till avsalu, uttalas i allmänhet, att försäljningen av
sådan havre till grynkvarnarna under de senaste åren så småningom nästan
upphört, beroende på kvarnarnas övergång till användning av utländsk
havre, samt att havren därför måst förbrukas eller avyttras som
fodermedel.

Den uppställda frågan, huruvida en eventuell prisstegring för grynhavre
kan beräknas inverka höjande även på priset för annan havre, har

Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. Bil. *11

av flertalet förvaltningsutskott besvarats med att en sådan stegring sannolikt
skulle medföra någon prishöjning för foderhavre men att prisläget
för sådan havre dock huvudsakligen bestämmes av priset å vissa
andra fodermedel, såsom majs och kli, samt av priset på importerad
havre. En höjning av grynhavrepriset anses däremot medföra större
verkan med avseende på utsädeshavre.

För att få den viktiga frågan örn ungefärliga storleken av den mängd
svensk havre, som årligen omsättes i handeln, belyst, har Jordbruksutredningen,
såsom ovan omnämnts, även låtit verkställa vissa beräkningar å
området. Beräkningarna ifråga äro utförda av byråchefen Ernst Höijer,
som därom lämnat en redogörelse, vars närmare innehåll meddelas i bilaga
A. Av redogörelsen framgår, att två alternativa beräkningar verkställts
beträffande handelsomsättningen av svensk havre, av vilka den
ena givit som resultat en årlig försäljning från jordbruket av omkring

80.000 ton, medan den andra stannar vid 68,000 ton, i vilket senare fall
dock bör märkas, att havre till foder och utsäde, som uppköpes av jordbrukarna
själva, exporterad havre samt havre, som säljes utanför jordbruket
för utfodring av andra djur än hästar (t. ex. höns), icke tagits
med i räkningen. Berörda, ej medtagna poster äro, frånsett exporten,
givetvis till sin storlek okända, men de torde dock, så vitt Jordbruksutredningen
kan finna, vara av den storleksordning, att desamma tillsammans
med nyssnämnda 68,000 ton böra representera en försäljning av
omkring 100,000 ton havre årligen, utgörande c:a 8 % av totala havreskörden.

Örn anförda siffra, såsom Jordbruksutredningen finner troligt, på ett
ungefär kan anses motsvara verkliga nuvarande förhållandet och samtidigt
tages i betraktande, att enligt hushållningssällskapens förvaltningsutskotts
uppskattningar det årliga saluöverskottet av havre uppgår till
omkring 200,000 ton, förefaller det helt naturligt, att havreodlarna, såsom
berörda förvaltningsutskott framhållit, hava svårt att finna avsättning
för sitt saluöverskott. Visserligen kunna förvaltningsutskottens uppskattningar
vara hållna i överkant, men så till vida synes läget genom de
verkställda undersökningarna klarlagt, att de nuvarande avsättningsmöjligheterna
inom landet för svensk havre avsevärt understiga den för avsalu
normalt disponibla havremängden. Då importen av havre ligger
under förkrigsårens motsvarande import oell icke heller under de senaste
åren ökats i den grad, att densamma i detta sammanhang kan anses helt
avgörande, får förklaringen till det inträdda läget tydligen sökas även
på andra områden. Den faktor, som härvid i främsta rummet synes böra
tagas i betraktande, är den även av hushållningssällskapens förvaltningsutskott
framhållna i och med motordriftens utveckling inträdda hastiga
minskningen av hästbeståndet främst utanför jordbruket men i viss mån
även inom detsamma.

Till belysning av nämnda faktors betydelse må anföras, att antalet
hästar i riket från år 1919 till 1927 minskats från 716,000 till 620,000 st.,
vilken minskning i någon mån torde fortsatt även efter år 1927. Man
torde därför kunna antaga, att landets nuvarande hästbestånd med c:a

100.000 djur understiger motsvarande antal under åren närmast efter
kriget. Då minskningen främst gäller hästbeståndet utanför jordbruket,
bör densamma huvudsakligen hava gått ut över antalet vuxna hästar, och
man torde i anledning härav kunna uppskatta den minskning i havre -

Handelsomsättningen
av
svensk havre.

12* Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. Bil.

åtgången, som åtföljt liästbeståndets reducering, till åtminstone 3 kg.
per häst och dag i genomsnitt för de 100,000 hästar, varmed antalet nedgått.
För år räknat skulle detta innebära, att årsbehovet av havre för
utfodring av hästar sedan tiden närmast efter kriget nedgått med ej
mindre än omkring 110,000 ton, vilken nedgång till övervägande delen
Torde hava gällt behovet utanför jordbruket och alltså i hög grad inskränkt
avsättningsmöjligheterna för havre.

Vid sidan av liästbeståndets minskning hava även andra förhållanden
bidragit att skärpa avsättningssvårigheterna inom landet för havre. Särskilt
märkes härvid, såsom ävenledes framhållits av hushållningssällskapens
förvaltningsutskott, en ej oväsentlig ökning av importen under de
tre senaste åren (jfr sid. 7), beroende dels på låga priser å den internationella
havremarknaden, dels på de kraftiga exportpremier, vilka särskilt
Tyskland tillämpat bland annat för havre och förmalningsprodukter
därav och som möjliggjort dumpingartade försäljningar bland annat
till Sverige. Även från andra länder, såsom särskilt Ryssland, hava likartade
försäljningar av havre ägt rum, vilka i avsevärd grad oroat marknaden.
Då importen av gammalt företrädesvis avser grynhavre, som ju
icke är underkastad färgningstvång, ligger det i sakens natur, att färgningsförfarandet,
såsom hushållningssällskapens förvaltningsutskott uttalat,
ej i mera märkbar grad påverkat den inhemska havremarknaden.
Framhållas bör dock, att tack vare berörda bestämmelse importen av
foderhavre sannolikt i viss mån hindrats, varjämte användning av utländsk
havre såsom utsäde praktiskt taget torde upphört. Hela den med
eosinfärg behandlade kvantiteten importhavre begränsar sig också för
tiden 1 februari—31 oktober 1930 till 6,488 ton.

Framhållas bör vidare, att den ökning av havreskörden, som är att
konstatera för de senast åren, givetvis kan hava medfört ett ökat saluöverskott
av havre och därmed i sin mån bidragit till de rådande avsättningssvårigheterna.
Bland annat märkes härvid, att behovet av havreinköp i
Norrland nedgått, enär odlingen av tidigt mognande havresorter här
ökats.

Tillgången på Såsom framhållits av hushållningssällskapens förvaltningsutskott, hava
grynhavre. avsättningssvårigheterna icke minst gält havre, lämplig för gryntillverkning,
beroende på att grynkvarnarna endast till en mindre del täcka sitt
havrebehov genom inköp inom landet. Enligt förvaltningsutskottens uppskattningar
skulle saluproduktionen av sådan havre under normala år
uppgå till 80,000 å 90,000 ton, och även örn grynkvarnarna använde uteslutande
svensk havre, skulle givetvis icke så stor kvantitet kunna avsättas
som grynhavre. Under nuvarande förhållanden måste även denna
mera högklassiga havre till vida övervägande delen förbrukas som foder
samt i någon mån som utsäde.

I vilken omfattning lämplig grynhavre odlas för avsalu inom landet,
kan tydligen bedömas olika, allt efter de fordringar beträffande slag och
kvalitet, som havren anses böra fylla för att lämpa sig för gryntillverkning.
Då berörda spörsmål är av stor vikt i samband med frågan örn åtgärder
för ökad användning av svensk havre vid framställning av gryn,
har Jordbruksutredningen, såsom förut omnämnts, även vänt sig till statens
centrala frökontrollanstalt med anhållan örn yttrande i ämnet. I anledning
härav har anstalten, såsom närmare framgår av bilaga B, anfört,
att södra och mellersta Sveriges produktion av vithavre kan beräknas till

Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. Bil. *13

c:a 1 miljon ton årligen. Visserligen vore ej all vithavre lämplig för
gryntillverkning, men då det årliga behovet av dylik havre belöpte sig
till endast 50,000 å 60,000 ton, vore det en så liten del, blott c:a 6 % av
produktionen, som behövde tagas i anspråk för gryntillverkningen, att
det under ej alltför ogynnsamma förhållanden icke borde vara några svårigheter
för grynkvarnarna att fylla sitt havrebehov med inhemsk vara.

Storkorniga havresorter, såsom Seger, Stjärn, Diamant, Ligowo med
flera ansåges häst lämpa sig för gryntillverkning, men även Guldregnshavre
kunde med fördel användas för nämnda ändamål. Då Seger- och
även Stjärnhavre odlas i stor omfattning, torde det ej under normala förhållanden
möta några större hinder att få fram tillräckliga mängder
havre av nämnda och andra likvärdiga sorter, och för övrigt skulle otvivelaktigt
jordbrukarna, örn de kunde räkna på avsättning av havre till
grynkvarnarna, gärna i ökad utsträckning odla de härför lämpligaste sorter.
Det torde icke heller möta svårighet för kvarnarna att genom kontraktsodlingar
förskaffa sig de sorter, de önska använda. Även med avseende
på kvalitetsegenskaperna anses svensk havre i regel böra kunna
tillfredsställa grynkvarnarnas behov.

Oberoende av tillgången inom landet på grynhavre hava emellertid
kvarnarna, såsom förut framhållits, funnit det ekonomiskt fördelaktigt
att huvudsakligen använda utländsk havre vid sin gryn- och mjöltillverkning.
För att närmare bedöma betydelsen härav för den svenska
havremarknaden synes det erforderligt att undersöka omfattningen av
grynkvarnarnas produktion och havreförbrukning. Först anföras härvid
statistikens uppgifter rörande kvarnarnas framställning av havregryn
och havremjöl, varjämte import- och exportuppgifter för nämnda varuslag
samt för havrekli meddelas. Uppgifterna hänföra sig till tiden från
och med år 1920.

Produktion samt in- och utförsel av havregryn m. m. åren 1920/1929.

	II a v	r e g r	y n	Hav	rem	ö 1	Havrekli
Å r	Produk- tion Ton	Import Ton	Export Ton	Produk- tion Ton	Import Ton	Export Ton	Import Ton	Export Ton
1920 .................................	11,388	4,637	65	1,541	85	0		2,909
1921 ................................	16,155	4,007	319	1,844	2	439	1	9,508
1922 .................................	13,145	4,072	22	1,856	2	161	2	8,953
1923 ................................	16,419	6,460	5	2,685	4	291	—	323
1924 ................................	18,302	3.341	628	2,927	1	81	—	10,114
1925 ................................	20,830	2,336	621	2,314	0	37	—	8,568
1926 .................................	21,326	1,532	417	2,435	1	8	—	10,684
1927 .................................	23,357	445	2,252	2,594	0	3	—	11,849
1928 .................................	23,902	2,083	1,528	2,640	—	1	i	6,393
1 Q9Q >/i 30/n 1930 .....................	24,267	309 86	2,028 2,189	2,087 •	—	4	—	7,755

Tillverkningen av havregryn har under de senaste åren visat kraftig
tillväxt och uppgick 1929 till 24,300 ton. Samtidigt har en ganska betydande
export av havregryn upparbetats, medan importen, som under åren
närmast efter kriget uppgick till 5,000 å 6,000 ton årligen, nedsjunkit till
en obetydlighet. Jämväl av havrekli (fodermjöl) förekommer avsevärd

Grynkvarnarnas
produktion
och havreförbrukning.

14* Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. Bil.

export, även om utvecklingstendensen i detta fall på senaste tiden varit
nedåtgående.

Med ledning av den redovisade tillverkningen av gryn och mjöl kan
havregrynskvarnarnas årsförbrukning av havre för närvarande uppskattas
till c:a 50,000 ton. För att erhålla mera exakta uppgifter på denna
punkt samt beträffande förbrukningens fördelning på svensk och utländsk
havre har Kungl. Majit efter hemställan av Jordbruksutredningen
uppdragit åt kommerskollegium att verkställa en undersökning i berörda
avseenden. Undersökningen, vid vilken uppgifter införskaffats
från 14 st. kvarnar, representerande praktiskt taget hela havregrynsindustrien,
omfattar de tre konsumtionsåren 1927/28—1929/80 och avser
dels inköpen, dels till kvarnarna ankomna leveranser, dels förmalningen
till gryn och mjöl av havre månadsvis med fördelning på svensk och utländsk
vara samt vidare kvarnarnas produktion av havregryn och -mjöl
under samma tid. Undersökningens huvudsakliga resultat skola nedan
meddelas, varvid först följande sammanställning av uppgifterna rörande
inköpen och leveranserna av havre meddelas.

Inköp och inleverans av havre för gryn- och mjöltillverkning.

Månad	Svensk havre, ton	Utländsk havre, ion
1927	1928	1929	1930	1927	1928	1929	1930
A. Inköp an havre för tillverkning	av havregryn och havremjöl.
Januari ......................................	—	1,564	1,369	549	—	358	2,527	2,410
Februari ....................................	—	1,483	1,300	420	—	1,059	630	1,050
Mars..........................................	—	1,636	1,801	350	—	8,704	1,814	3,205
		1,489 1,365	820	359	_	500	110	3,050 2,636
April Maj .......................................	—	659	219	—	625	3,396
Juni ..........................................	—	540	394	lil	—	170	1,385	1,757
Juli ..........................................	—	338	647	349	—	177	2,560	416
Augusti.......................................	503	262	1,181	—	—	6,555	6,501	—
September ...............................	1,280	346	228	—	457	5,854	4,105	—
Oktober ....................................	2,643	1,907	1,032	—	7,172	2,177	8,353	—
November .................................	3,749	2,333	1,396	—	4,585	9,578	4,100	—
December....................................	3,352	1,278	1,010	—	2,858	2,758	3,241	—
B. Till kvarnarna levererad (ankommen) havre för gryn	och mjöltillverkning.
Januari.......................................	—	1,309	1,041	563	—	2,007	2,174	3,831
Februari ....................................	—	1,744	1,369	422	—	910	941	1,535
Mars.........................................	—	1,350	2,033	336	—	2,205	3,323	2,824
April..........................................	—	1,429	863	360	—	616	5,616	3,017
Maj ..........................................	—	1,290	667	258	—	4,235	1,947	2,168
Juni.........................................	—	985	395	119	—	687	940	2,534
Juli .........................................	—	338	590	187	—	377	1,451	3,773
Augusti ....................................	505	262	867	—	2,605	345	3,914	—
September .................................	702	366	220	—	426	4,539	5,669	—
Oktober ....................................	2,746	1,801	986	—	2,072	4,708	5,360	—
November .................................	3,572	2,314	1,503	—	1,893	3,518	5,536	—
December....................................	3,683	1,693	881		3,647	4,025	2,323

Av sammanställningen framgår, att kvarnarnas havreinköp företrä -

desvis äga rum på hösten, vilket örn än i mindre utpräglad grad även
gäller örn leveranserna till kvarnarna. Vidare framgår av översikten,
att kvarnarna under den tid, uppgifterna avse, avsevärt ökat sina havreinköp,
och att dessa i allt större utsträckning kommit att avse utländsk

Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. Bil. *15

havre. Berörda förhållanden framträda med tydlighet i följande sammandrag
av uppgifterna i ovan meddelade tablå.

Kramarnas inköp ar harre.

				Svensk	Utländsk	Summa	Därav utländsk
				ton	ton	ton	%
V8	1927-	■81A	1928.......	......... 19,942	18,835	38,777	48.6
>	1928-	■ »	1929.......	........ 13,116	39,344	52,460	75.o
»	1929-	• »	1930......	......... 7,206	40,924	48,130	85.o
				Till kvarnarna levererad havre.
Vs	1927-	■“A	1928.......	......... 19,653	21,680	41,333	52.5
	1928-	■ »	1929........	......... 13,385	33,527	46,912	71.5
»	1929-		1930........	......... 6,702	42,484	49,186	86.4

Av den till kvarnarna levererade havren utgjordes alltså under konsumtionsåret
1927/1928 något mera än hälften av utländsk havre. Under
nästföljande konsumtionsår ökades den utländska andelen till över 70 %
för att med konsumtionsåret 1929/1930 ytterligare stiga till 86 %. De
levererade kvantiteterna i sin helhet uppvisade samtidigt en ökning från
41,300 till 49,200 ton eller med 19 %.

En jämförelse mellan uppgifterna rörande de till kvarnarna levererade
mängderna av utländsk havre och totalimporten av havre under
samma tid giver till resultat, att för konsumtionsåret 1927/1928 73.9 %,
för året 1928/1929 58.2 % och för året 1929/1930 72.7 % av hela importen
skulle hava utgjorts av leveranser till kvarnarna. Då det ej är säkert,
att importen och leveransen av visst havreparti alltid infallit under
samma konsumtionsår, föreligger dock möjlighet för att de meddelade
procenttalen icke alldeles exakt utvisa ifrågavarande proportion.

Med avseende på förmalningen av havre till gryn och mjöl hava några
kvarnar förklarat, att deras bokföring icke medgiver ett särskiljande av
den svenska och utländska havren, varför i nedanstående översikt över
kvarnarnas havreförbrukning specifikation i berörda avseende icke kunnat
lämnas.

Vid gryn- och mjöltillverkningr förbrukad havre.

Månad	Svensk och utländsk havre, ton
1927	1928	1929	1930
Januari .........................................		3,198	4,010	3,285
Februari..........................................	—	3,477	2,531	3,539
Mars................................................	—	4,295	2,180	4,309
April .............................................	—	4,151	4,937	2,418
Maj ...............................................	—	4,526	3,443	3,030
Juni................................................	—	2,924	3,014	3,500
Juli ................................................	—	987	3,064	3,253
Augusti .........................................	3,5(54	1,207	4,515	—
September ......................................	1,467	2,422	3,761	—
Oktober ........................................	3,919	6,761	6,195	—
November ......................................	6,017	6,038	4,901	—
December .......................................	4,577	4,049	3,574	—

16* Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. Bil.

Av översikten framgår, att havregrynstillverkningen äger sin största
omfattning under höstmånaderna. Uppgifterna utvisa en total havreförbrukning
för konsumtionsåret 1927/1928 av 43,102 ton, 1928/1929 av
43,569 ton och 1929/1930 av 46,460 ton. Samtidigt hava de framställda
mängderna havregryn och havremjöl utgjort:

Havregryn Havremjöl Summa % av havrelör ton

ton ton brukningen

1927/1928 ............................ 22,922 995 23,917 55.5

1928/1929 ............................ 23,335 839 24,174 55.4

1929/1930 ............................ 25,043 939 25,082 55.9

Utbytet av havregryn och havremjöl uppgår alltså till omkring 55 %
av den förmalda havremängden.

Flertalet kvarnar (11 st.) hava även med avseende på förmalningen av
havre meddelat specifikation av svensk och utländsk havre. De kvarnar,
det här gäller, representera tillsammans, räknat efter förhållandena under
konsumtionsåret 1929/1930 82 % av hela havregrynsindustrien. Uppgifterna
ifråga hava sammanställts i nedanstående tablå.

Vid vissa grynkvnrnar förbrakad harre.

Månsd	Svensk havre, ton	Utländsk havre, ton
1927	1928	1929	1930	1927	1928	1929	1930
Januari ....................................		1,014	642	408	_	1,566	2,435	2,215
Februari .................................	—	1,116	539	278	—	1,653	1,113	2,434
Mars .......................................	—	1,255	1.004	445	—	2,111	367	3,102
April ......................................	—	1,001	515	191	—	1,855	3,687	1,707
Maj........................................	—	926	463	181	—	2.987	2,554	2,240
Juni .......................................	—	810	594	190	—	1,683	1,782	2,859
Juli..........................................	—	196	591	204	—	293	2,045	2,434
Augusti ....................................	739	252	382	—	2,133	630	3,527	—
September.................................	551	269	349	—	372	1,534	2,577	—
Oktober....................................	1,268	486	570	—	1,554	4,352	4,692	—
November.................................	2,235	1,226	867	—	2,106	3,320	3,264	—
December .................................	1,588	731	899	—	2,220	2,710	2,267	—

Översikten synes giva vid handen, att förbrukningen av svensk havre är
relativt minst omfattande under sommaren och i början av hösten, vilket
måhända kan anses antyda, att svensk havre vid denna tid mera sparsamt
förekommer i marknaden. I vilken proportion svensk och utländsk
havre förmalts inom nu behandlade del av havregrynsindustrien, visas

nedan.	Svensk	Utländsk	Summa	Därav utländsk
	ton	ton	ton	%
1927 1928.................	.............. 12,699	20,533	33,232	61.8
1928/1929..................	.............. 7,412	26,529	33,941	78.2
1929/1930..................	.............. 4,962	33,318	38,280	87.0

Den utländska havrens dominerande roll vid den svenska havregrynstillverkningen
synes här, särskilt för åren 1927/28 och 1928/29, framträda
något starkare, än vad som — att döma av inköps- och leveransuppgif -

Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. Bil. *17

terna skulle blivit fallet, därest liela havregrynsindustrien omfattats
■av sammanställningen.

De avsättningssvårigheter av olika slag, som på senaste tiden gjort
sig gällande å den svenska havremarknaden, hava givetvis i och för sig
varit ägnade att trycka prisläget för havre. Såsom den avgörande faktorn
med avseende på prisutvecklingen får emellertid räknas det pris,
vartill havre kunnat köpas å världsmarknaden och importeras. Vad
världsmarknadspriset beträffar, har detta allt sedan år 1928, då havrepriserna
allmänt visade en kraftig stegring, i stort sett befunnit sig i
stadig nedgång, vilken pa sista tiden forcerats genom de katastrofartade
prisfallen å allmänna spannmalsmarknaden och inom fodermedelsbranschen.

En pristryckande inverkan på havremarknaden har även blivit följden
av de åtgärder för bland annat havreexportens befrämjande, som
vidtagits av vissa länder, särskilt Tyskland. För Sveriges vidkommande
hava de tyska åtgärderna å ifrågavarande område blivit mycket kännbara
genom den ganska betydande import, som under de senaste åren förekommit
av tysk havre. De åtgärder, det här gäller sammanhänga nied
de i Tyskland tillämpade så kallade införselbevisen för spannmål, ett
system av liknande innebörd som de svenska utförselbevisen. Efter att
tidigaie lia utgått nied o Rmk per 100 kg, d. v\ s. samma belopp som lägsta
gällande tull för havre, höjdes tullen och införselbevisen för havre efter
den 10 juli 1929 till G Rmk. Genom lag den 22 december 1929 fastställdes
bevisens värde till 6 Rmk oberoende av tullens förändringar. Med stöd
av erhållet bemyndigande höjde riksregeringen genom förordning den 6
maj 1930 bevisens belopp till 9 Rink, varvid dock finansministern bemyndigades
att avbryta utfärdandet av bevis med en veckas frist, om det
visade sig, att utförseln av havre med de nya beloppen bomme att överskrida
50,000 ton. Sådant avbrytande skedde redan i juni genom bestämmelse,
att efter den 4 juni anmälningar för tilldelning av införselbevis
vid export av omalen havre icke mottoges.

Även för kvarnprodukter av spannmål, däribland havre, utfärdas i
Tyskland införselbevis, vilket återverkat bland annat på den svenska
havremarknaden på så sätt, att införseln till Sverige av krossad tysk
havre därigenom underlättats. Ifrågavarande bevis skulle tidigare lyda
å det belopp, som motsvarade tullen å den för kvarnproduktens framställning
erforderliga havremängden, men den 6 maj 1930 förordnades den
inskränkningen, att bevisen per 100 kg av den utförda varan icke finge
överstiga värdet av den lägsta tullsatsen för samma vara. Genom förordning
den 9 maj 1930, som trädde i kraft 10 dagar senare, stadgades,
att för kvarnprodukter av havre till grund för bevisens värde tillsvidare
skulle läggas 10 Rmk per 100 kg för den till produkten använda havremängden,
vilken beräkningsgrund från den 3 oktober 1930 ändrades till
8 Rink per 100 kg.. Efter den 5 november 1930 mottagas ej anmälningar
för^ tilldelning av införselbevis vid export av kvarnprodukter av havre.

För att närmare belysa prisutvecklingen för havre meddelas nedanstående
uppgifter, vilka sammanställts av Sveriges allmänna lantbrukssällskap
och beredvilligt delgivits Jordbruksutredningen. Prisuppgifterna
omfatta tiden 1921—november 1930 oell utgöra månadsmedeltal, avseende
dela riksmedelspriset banfritt noteringsorten enligt svensk spannmålsnotering
för svart foderhavre, vit foderhavre och från september 1924
Bihang lill riksdagens protokoll 1U.1I. 7 sami. 2 ami. II haft. (Nr II. inlaga.) ■>

Havreyr
ider na.

18* Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. Bil.

Svenska partipriser å havre, vetekli, majs och sojamjöl i kr. per 100 kg. * I

Svensk havre riksmedelpris	Utländsk havre	Vetekli	Majs	Soja- mjöl
Svart foder- havre	Tit foder- havre	Gryn- havre	La Plata	Tysk	Svenskt	Impor- terat	La Plata	Svenskt
25.2 7	26.is				23.95	24.25	25.58	36.46
21.99	22.43	—	17.75	—	22.96	21.50	25.80	29.78
22.09	22.56	—	18.13	—	21.75	21.41	24.53	27.29
22.62	23.10	_	17.25	—	20.7 3	19.08	22.92	26.28
22.83	23.3 9	—	17.89	—	17.63	16.85	21.23	25.88
24.96	25.60	—	19.07	—	16.50	I6.00	22.6 7	25.26
23.82	24.73	—	19.97	—	16.87	20.24	23.68	26.7 5
21.92	23.07	—	20.11	—	18.69	18.49	23.09	30.3 7
16.22	17.26	—	17.58	—	17.63	17.18	20.19	29.40
12.4 4	13.56	—	15.60	—	15.36	14.93	17.50	27.88
12.09	12.82	—	—	—	13.81	13.85	16.05	23.8 2
12.98	13.96	—	—	—	14.33	14.22	16.64	25.40
19.93	20.72		18.14	—	18.35	17.87	21.91	27.96
13.88	14.66				14.95	14.88	16.63	25.70
14.91	16.30		—	—	15.6 5	16.01	16.62	25.68
15.29	16.64	_	—	—	16.il	15.80	17.35	25.04
15.60		_	—	—	16.28	15.oo	18.02	24.2 6
17.76	17.95	—	—	—	16.61	—	18.66	23.98
17.40	17.7 5	—	—	—	15.86	—	18.58	23.68
15.84	16.40	—	—	—	14.75	—	17.49	23.32
15.94	16.78	—	—	—	14.09	—	16.9 9	22.28
12.7 7	13.25	—	—	—	12.96	—	16.90	20.88
11.96	12.78	—	—	—	11.68	—	16.44	19.60
12.3 5	13.3 2	—	—	—	12.11	11.98	16.41	19.97
12.51	13.63	—	—	—	12.76	12.6 9	16.45	20.7 5
14.6 8	15.50	—	—	—	14.48	14.3 9	17.21	22.9 3
13.06	14.14				13.13	12.70	16.25	21.74
13.6 4	14.66	—	—	—	13.6 5	13.20	16.45	22.98
14.27	14.96	—	—	—	14.24	13.98	16.81	22.84
14.84	14.82	_	15.40	—	14.26	14.01	17.03	22.29
14.91	15.86	_	15.33	—	13.72	13.3 7	17.18	20.6 9
15.48	16.02	—	14.63	—	12.65	12.35	17.09	19.66
15.90	16.38	—	14.46	—	11.81	11.22	17.34	19.oo
17.04	17.25	—	15.38	—	11.64	10.89	16.81	18.44
14.0 7	14.46	—	—		11.80	11.12	16.41	18.09
13.48	13.83	—	13.3 5		11.93	11.44	15.97	18.31
14.4 5	14.7 9	—	13.70		12.64	12.27	16.14	18.7 5
14.4 7	15.08	—	12.60		13.25	12.82	16.5 5	19.46
14.59	15.14	—	14.36	—	| 12.ss	| 12.45	16.67	20.19

Ar och månader

1921.

Januari........

Februari .....

Mars...........

April...........

Maj ...........

Juni ...........

Juli ...........

Augusti........

September • •

Oktober .....

N ovember ..
December.....

1922.

Årsmedeltal

I Januari.....

I Februari ••

Mars........

April........

Maj ........

Juni........

Juli ........

Augusti.....

September
Oktober ..
November
December •

1923.

Januari.....

Februari

Mars........

April........

Maj .........

Juni .........

Juli ........

Augusti.....

September
Oktober ..
November
December- -

Årsmedeltal

Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. Bil. *19

(forts.) Svenska partipriser å harre, vetekli, majs och sojamjöl i kr. per 100 kg.

Är och månader	Svensk havre riksmedelpris	Utländsk havre	Yetekli	Majs	Soja- mjöl
Svart foder- havre	Yit foder- havre	[ Gryn-havre	La Plata	Tysk	Svenskt	Impor- terat	La Plata	Svenskt
1924.
Januari..........................	14.77	15.19	—	12.53	_	13.33	13.08	16.7 7	19.36
Februari ........................	14.80	15.50	—	12.7 2	—	13.4 2	13.18	17.00	19.39
Mars..............................	14.52	14.72	—	12.59	—	13.47	13.24	17.22	19.52
April.............................	14.4 5	14.59	—	12.13	—	13.7 8	13.40	17.52	19.39
Maj ..............................	14.43	14.61	—	12.11	—	13.91	13.52	17.28	19.02
Juni ..............................	14.33	14.55	—	12.18	—	12.99	12.37	15.93	18.17
Juli .............................	13.94	14.29	—	13.23	—	12.35	11.95	15.39	18.54
Augusti...........................	14.09	14.96	—	14.67	—	13.12	13.16	16.20	19.73
September .....................	14.31	—	16.20	15.83	—	14.16	14.13	17.21	20.77
Oktober ........................	15.66	16.55	17.54	17.87	_	16.53	16.83	19.18	22.51
November .....................	15.65	16.71	17.63	17.68	—	16.62	16.30	19.57	22.93
December........................	15.29	16.3S	17.4 6	17.38	—	16.17	15.77	19.63	22.88
Arsmedeltal	14.6 9	15.26	—	14.24	—	14.16	13.87	17.41	20.18
1925.
Januari...........................	15.93	16.85	17.90	17.79	_	16.28	15.81	20.77	23.0 7
1 Februari ........................	16.95	17.62	18.66	18.03	—	16.51	16.28	21.09	22.81
Mars ............................	17.13	17.77	18.71	16.86	—	15.89	15.65	19.86	20.78
April..............................	17.12	17.76	18.62	15.82	—	15.39	15.oo	19.19	19.85
Maj ..............................	17.72	18.38	19.50	16.99	—	16.16	15.85	20.55	20.71
Juni ..............................	17.92	18.60	19.73	16.75	—	15.65	15.32	20.5 8	20.9 2
Juli ...........................	17.59	17.98	19.08	16.83	—	14.9 7	14.31	19.4 4	20.87
Augusti...........................	15.97	16.61	16.86	16.87	—	15.10	14.82	19.25	21.60
September .....................	14.38	15.04	15.65	15.61	—	14.38	14.34	18.67	21.30
Oktober ........................	13.88	14.4 7	15.15	14.92	—	13.73	13.35	17.10	20.7 7
November .....................	14.11	14.69	15.15	14.91	—	13.89	13.51	16.63	20.6 s
December........................	14.80	14.89	15.43	15.11	—	14.80	14.17	17.59	21.28
Arsmedeltal	16.08	16.72	17.64	16.3 7	—	15.19	14.8 7	19.23	21.22
1926.
Januari...........................	14.72	15.05	15.46	14.08		14.48	13.92	17.21	21.06
Februari ........................	14.88	15.01	15.86	13.53	—	14.10	13.19	15.78	19.92
Mars..............................	14.53	14.68	14.7 7	12.79	—	13.20	12.3 9	14.9]	18.61
April..............................	14.75	14.96	15.80	13.88	—	13.68	12.68	14.85	19.26
Maj ..............................	15.14	15.32	15.63	13.65	—	13.70	12.47	14.91	19.20
Juni ..............................	14.87	15.1 5	15.50	14.02	—	13.14	11.89	14.4 4	18.97
Juli ............................	14.72	15.02	15.54	14.0 7	—	12.4 7	11.57	14.84	19.85
Augusti...........................	14.55	14.76	15.36	13.89	—	12.46	11.59	14.38	19.48
September .....................	13.23	13.80	14.12	13. S 4	—	12.57	11.60	14.38	19.50
Oktober ........................	13.36	13.78	14.31	14.40	_	12.90	11.95	14.70	19.18
November .....................	13.43	13.86	14.74	14.02	_	13.26	12.68		19.43
December........................	12.8 8	13.36	14.33	13.41		12.78	13.52	15.23	19.16
Arsmedeltal!	14.26 |	14.55 |	15.08	13.80	- 1	13.22 j	12.38 |	15.07 1	19.43

20* Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. Bil.

(forts.) Svenska partipriser å havre, vetekli, majs och sojamjöl i kronor per 100 kg.

År och månader	Svensk havre riksmedelpris	Utländsk havre	Vetekli	Majs	Soja- mjöl
Svart foder- havre	Yit foder- havre	öryn- havre	La Plata	Tysk	Svenskt	Impor- terat	La ! Plata ;	Svenskt
1927.
Januari...........................	12.82	13.25	14.13	13.50	—	12.71	12.53	14.7 7	18.85
Februari ........................	11.93	13.82	14.09	14.24	—	13.13	13.23	15.17	19.26
	12.80	13.34	13.99	14.16	—	13.45	13.38	14.67	18.98
	12.9 8	13.58	14.28	14.61	—	13.79	13.88	14.26	18.62
	14.71	15.44	16.06	16.6 2	—	14.7 5	14.84	14.98	19.28
	15.24	16.45	17.16	16.61	—	14.80	14.99	15.27	19.45
	15.14	16.68	17.48	15.68	—	14.73	14.66	14.68	19.26
	15.-	16.83	16.83	16.52	—	14.54	14.4 8	15.38	19.30
	14.21	15.2 7	15.60	16.99	—	14.54	14.66	15.50	19.43
	14.04	15.26	16.09	16.55	—	14.43	14.62	15.44	19.68
November .....................	14.23	15.43	16.26	16.57	—	15.11	14.84	15.82	20.16
December .....................	14.22	15.48	16.87	16.67	—	15.41	15.40	16.53	20.6 4
Årsmedeltal	14.02	15.03	15.70	15.73	—	14.28	14.2 9	15.20	19.41
1928.
Januari...........................	14.49	15.62	16.46	17.74	16.50	15.49	15-51	16.82	21.17
Februari ........................	15.56	16.11	17.21	18.06	17.24	15.81	15.52	17.71	20.97
	17.02	17.80	18.86	19.94	18.95	16.4 7	16.16	19.35	20.72
April..............................	19.25	19.60	20.5 4	20.4 6	—	17.05	16.7 9	20.3 7	21.34
	19.76	20.12	21.05	21.46	—	17.12	16.63	19.8 7	21.43
	19.56	19.63	20.7 9	20.4 9	—	16.63	15.89	19.98	20.ll
	19.85	19.85	21.17	19.38	—	16.16	15.43	20.0 7	20.74
Augusti ........................	20.68	20.6 8	—	—	15.4 2	15.69	15.41	18.89	21.02
September .....................	15.—	—	14.58	15.88	14.68	15.19	15.13	17.il	20.93
Oktober .......................	14.55	14.91	15.21	16.87	15.91	14.70	14.9 9	17.54	21.01
November .....................	14.7 2	15.13	15.92	16.37	16.29	14.6 2	14.95	18.07	21.34
December .......................	14.72	15.25	16.14	15.86	15.99	14.64	14.88	18.39	21.39
Årsmedeltal	17.17	17.70	17.99	18.3 6	16.3 7	15.80	15.61	18.67	21.03
1929.
Januari...........................	14.5 9	14.95	15.93	16.33	16.38	14.69	14.76	18.65	21.28
	14.58	15.03	16.27	16.6 2	16.88	14.76	14.82	19.42	21.83
Mars..............................	14.40	15.01	16.39	16.29		15.13	15.-	19.54	21.92
April.............................	13.86	14.47	15.99	15.73	15.88	14.99	14.86	19.03	21.32
Maj ............... ..............	13.43	13.85	15.07	14.6 8	14.7 0	14.41	14.24	17.67	20.2 8
Juni .............................	12.65	12.89	14.—	14.21	—	13.21	12.89	16.62	19.35
Juli ............................	12.80	1316	—	15.66	—	13.08	13.0 7	17.81	19.66
	12.88	13.08		15.—	12.7 5	13.25	13.32	18.0 2	19.99
			.	14.53	12.14	12.87	12.98	17.05	19.96
	11.60	12.01	12.92	13.74	12.60	12.26	12.66	16.33	19.97
	11.2 6	11.53	| 12.19	12.45	11.87	11.63	11.90	15.53	18.89
December.......................	10.74	10.95	I 12.01	11.93	11.13	11.26	11.19	14.87	18.33
Årsmedelta	12.98	13.36	14.58	| 14.76	14.25	| 13.46	| 13.47	| 17.54	| 20.23

Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. Bil. *21

(forts.) Svenska partipriser å havre, vetekli, majs och sojamjöl i kronor per 100 kg.

	Svensk havre riksmedelpris	Utländsk havre	Vetekli	Majs	Soja- mjöl
Ar oell månader	Svart foder- havre	Vit foder havre	Gryn- havre	La Plata	Tysk	Svenskt	Impor- terat.	La Plata	Svenskt
1930. Januari...........................	10.23	10.43	11.58	10.6 7	10.26	10.7 2	10.67	13-82	17.23
Februari .......................	9.31	9.84	10.2 9	9.73	9.04	9.78	9.43	12.7 9	15.29
Mars..............................	9.25	9.49	9.91	8.79	9.14	9.88	8.93	12.31	14.61
April..............................	9.63	10.0 7	11.22	9.73	11.—	10.42	10.16	13.0 9	15.27
M a j .............................	9.76	10.2 4	11.42	8.80	9.58	10.31	10.17	12.68	14.98
Juni ..............................	9.15	9.91	—	8.26	9.83	9.17	9.16	12.14	14.09
Juli .............................	9.3 3	9.86	—	8.54	—	8.87	—	11.88	14.03
Augusti ........................	9.85	10.29	—	9.76	—	9.32	9.55	12.78	14.70
September .....................	10.04	10.4 9	—	8.5 5	—	9.37	9.31	12.55	14.7 0
Oktober ........................	9.05	9.71	9.56	7.69	—	8.52	8.42	10.87	13.80
November ....................	8.44	8.97	9.07	7.34	—	8.48	8.35	9.6 2	13.38
Medeltal	9.48	9.94	10.4 4	8.90	—	9.49	9.42	12.23	14.73

även grynhavre, dels cif-priset svensk hamn för La Plata-havre och från
januari 1928 även tysk havre, varjämte för jämförelse återges månadsmedeltal
av lantbrukssällskapets prisnoteringar för vissa med havre konkurrerande
fodermedel, nämligen vetekli, dels svenskt, dels importerat,
La Plata-majs och svenskt sojamjöl. Sistberörda noteringar gälla hanfrid
noteringsorten och avse försäljning direkt till förbrukaren i ordinära
partier av prima vara per netto kassa. För svenskt kli och majs
avses försäljning i lånta säckar samt för utländskt kli och för sojamjöl i
fria säckar.

Vad först beträffar svensk havre, inhämtas av prisuppgifterna, att
vit foderhavre i allmänhet stått i 50 å 75 öre högre pris än den svarta
och att ungefär samma prisskillnad varit rådande mellan vit foderhavre
och grynhavre till den senares favör. Prisrörelserna å den svenska havremarknaden
lia ganska troget följt världsmarknadspriset, i tablån representerat
av La Plata-havren, ehuru dock prissvängningarna för den
svenska havren på det hela taget kunna sägas lia varit något mindre utpräglade
än för den utländska. I prishänseende har La Plata-havren
under de senare åren varit närmast jämnställd med svensk grynhavre,
bortsett dock från utvecklingen under år 1930, då La Plata-havre sjunkit
under svensk svarthavre i pris. Ihågkommas bör dock vid dessa jämförelser,
att noteringen å La Plata-havre avser cifpriset svensk hamn
och att ett tillägg av ungefär 80 öre per 100 kg. bör göras för att få
fram priset banfritt noteringsorterna och såmedelst jämförbart med de
för svensk havre noterade priserna. I den mån den utländska havren
köpes av kvarnar så belägna, att havren kan sugas direkt från båt upp i
lagerlokalerna, behöver dock berörda merkostnad tydligen ej tagas med
i räkningen.

Översikten utvisar även, att havrepriset under den tid, uppgifterna avse,
varit underkastat delvis mycket stora variationer. Efter prisstörtningen
år 1921, då priset föll med c:a 50 %, inträdde redan på våren 1922
en återhämtning, som dock blev av kort varaktighet, i det priset på

22* Sammansatt bevaknings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. Bil.

hösten föll till 12 å 13 kronor per 100 kg. Under de två följande åren
höll sig priset ganska stadigt ett par kronor över nämnda nivå för att
med början av år 1925 gå npp till 18 å 19 kronor. På hösten samma år nedgick
priset åter till 14 å 15 kronor, i vilket läge det sedan höll sig till senare
delen av år 1927, då i samband bland annat med svag skörd en prisstegring
började, vilken kulminerade på sommaren 1928, då priserna voro
uppe i 20 å 21 kronor. På hösten nämnda år inträdde emellertid ett brådstörtat
fall till 15 å 16 kronor, och från sommaren 1929 fortsatte sedan prisfallet
till våren 1930, då priserna kommit ned till 10 å 11 kronor, vilket
betecknade den hittillsvarande bottenpunkten efter kriget. Med oktober
månad har priset i samband med fortsatt prisfall å världsmarknaden
ytterligare nedtryckts med någon krona, varmed ny bottenpunkt uppnåtts.

Det äger givetvis sitt intresse att genom jämförelse mellan havrepriset
och priserna å vissa med foderhavre konkurrerande fodermedel undersöka,
huruvida några inbördes förskjutningar inträtt, vilka kunna bidraga
till förklaring av havremarknadens svaghet. En sådan jämförelse
kan lämpligen grundas på de i tablån meddelade årsmedeltalen, vilka nedan
återgivas, varvid dock i fråga örn havre endast priset å vit svensk
foderhavre medtages.

Årsmedelpriser i kronor per 100 kg.

	Svensk	V e t	e k 1 i	Majs	Svenskt
	vithavre	svenskt	importerat	La Plata	sojamjöl
1921 ......................	......... 20.72	18.35	17.87	21.91	27.9 6
1922 ......................	......... 15.50	14.48	14.39	17.21	22.93
1923 .....................	......... 14.14	12.88	12.45	16.67	20.19
1924 ......................	......... 15.2 5	14.15	13.87	17.41	20.18
1925 ......................	......... 16.72	15.19	14.87	19.23	21.22
1926 ......................	......... 14.55	13.22	12.38	15.07	19.43
1927 ......................	......... 15.03	14.28	14.2 9	15.20	19.41
1928 ......................	......... 17.70	15.80	15.6 1	18.67	21.01
1929 ......................	......... 13.35	13.46	13.47	17.54	20.23
Vi-30/.! 1930 ......	......... 9.94	9.49	9.42	12.23	14.73

Prisskillnaden mellan havre och vetekli har enligt översikten i allmänhet
rört sig omkring 1 å 2 kronor till havrens förmån, men från och med
år 1929 har skillnaden avsevärt minskats även procentuellt räknat. Majsen
har vanligen legat 1 å 2 kronor över havren i pris och från år 1929 har
majsens prisöverlägsenhet snarast ökats även absolut. Vad slutligen sojamjölet
beträffar, har dess pris som regel överstigit havrens med omkring
5 kronor, vilken skillnad ungefärligen bibehållit sig även under innevarande
år. Tilläggas bör dock, att ifrågavarande prisrelation särskilt
från oktober 1930 i viss mån ställt sig annorlunda än här ovan angivits.
Svårt är givetvis att bedöma berörda prisrörelsers inbördes sammanhang,
men den gjorda jämförelsen synes i varje fall utvisa, att desamma
icke resulterat i en sådan förskjutning, att vetekli, majs och sojamjöl på
senaste tiden kommit att ställa sig billigare i förhållande till havre än
tidigare. Icke heller av import- eller produktionsstatistiken synes kunna
slutas till att förstberörda fodermedel under de senaste åren i avsevärdare
grad vunnit mark på havrens bekostnad.

Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. Bil. *23

För belysning av förhållandena å havremarknaden bär det även synts Havregrynsvara
av betydelse att undersöka havregrynsprisernas utveckling samt i vad priserna.
män dessa rönt inflytande av prisutvecklingen för havre. 1 fråga örn grynpriserna
skola därför nedan (se sid. 24 ff.) för tiden 1925—25 november
1930 månadsmedeltal meddelas, avseende dels havregryn av svensk tillverkning
i lös vikt vid kvarn, dels amerikanska och tyska gryn eif svensk
hamn inklusive tull, vilka uppgifter lämnats av Svenska grynkvarnarnas
försäljnings A.-B. och Quaker Oats Comp. A.-B. samt erhållits för tidigare
år genom kommerskollegium och för år 1930 direkt från nämnda firmor.

Dessutom återgivas riksmedeltal för detaljpriserna enligt socialstyrelsens
statistik. Beträffande amerikanska havregryn hava uppgifter meddelats
dels av Quaker Oats Comp. A.-B., dels av Svenska grynkvarnarnas
försäljnings A.-B. I förra fallet avse uppgifterna de noteringar, på vilka
firman grundat sin försäljning, i senare fallet de priser, till vilka amerikanska
havregryn offererats.

En jämförelse mellan de i tablån återgivna liavregrynspriserna och
priserna för havre under motsvarande tid enligt den tidigare meddelade
översikten (sid. 18 o. f.) ger vid handen, att prisutvecklingen i de två
fallen på det hela taget utvisar ganska enhetlig tendens. Efter det jämförelsevis
höga prisläge, som under förra delen av år 1925 var rådande
för såväl havre som gryn, inträdde sålunda på hösten i båda fallen ett
kraftigt prisfall, vilket först med våren 1927 förbyttes i en mera avsevärd
och varaktig prisförbättring. På våren 1928 stego såväl havresom
grynpriserna ytterligare, men på hösten samma år ägde ävenledes i
båda fallen ett brådstörtat prisfall rum, vilket med sommaren och hösten

1929 blev ännu mera utpräglat. Det under år 1930 fortsatta prisfallet
har likaledes gällt såväl havre som havregryn.

Av de meddelade prisuppgifterna framgår vidare, att de svenska grynpriserna
i stort sett rört sig i samma riktning som de amerikanska. Med
avseende på tiden fram till sommaren 1929 gäller härvid i allmänhet, att
de svenska priserna legat mer eller mindre över de amerikanska inklusive
svensk tull, en tendens som dock alltmer försvagats, samt att prisfall
å amerikanska gryn först efter någon månad följts av en motsvarande
prissänkning för svenska gryn. Från hösten 1929 Ilar emellertid i
berörda hänseenden en avsevärd förändring inträtt i prisförhållandet
mellan svenska och amerikanska havregryn. Medan de amerikanska priserna
höllö sig ungefärligen oförändrade vid 30 å 31 kronor per 100 kg
fram till våren 1930, sjönk sålunda det svenska kvarnpriset hastigt från
31 kronor 50 öre i augusti 1929 till 24 kronor i mars 1930 för att på hösten

1930 ytterligare falla. Från maj 1930 hava även de amerikanska priserna
kraftigt reducerats, så att skillnaden i förhållande till de svenska delvis
utjämnats, men de senare ligga dock alltjämt ej oväsentligt lägre än de
förra.

Ovan berörda utveckling torde finna sin förklaring i speciella förhållanden
å den inhemska och utländska gryn- och havremarknaden. Beträffande
marknadsförhållandena inom landet må sålunda erinras örn
att Kooperativa förbundet år 1929 påbörjade egen havregrynstillverkning
i betydande skala, vilket icke torde blivit utan inflytande pä den
svenska prisbildningen. Ifråga örn utlandsmarknaden framgår av den
meddelade prisöversikten, att tyska havregryn från hösten 1929 utbjudits
till priser, som inklusive tull vanligen betydligt understigit icke blott
de amerikanska utan även de svenska priserna. Att så kunnat ske torde

24* Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. Bil.

Havregrynspriser i medeltal per månad onder tiden 1925—nor. 1930

i kr. per 100 kg.

År och månad	Svenska1 en). Sv. gryn-kv. förs. A.B.	Amerikanska2	Tyska2 enl. Sv. gryn-kv. förs. A.B.	I detaljhan-deln lös vikt enl. social-styrelsen.
enl. Quaker Oats Co AB	enl. Sy. gryn-kv. förs. A.B.
1925.
Januari...........................	39.00	37.63	38.2 5		50.00
Februari ........................	39.00	35.59	36.38		51.00
	* 37 00	33 74	34.17		59 f>ft
April..............................	34.00	31.88	31.46		51.oo
Maj ..............................	35.00	33.0 8	32.80		50.oo
Juni ..............................	35.00	35.15	33.02		50.oo
	37 o o
Augusti...........................	37.00	31.66	31.16		50.oo
September .....................	34.00	31.89	30.91		50. oo
Oktober ........................	34.00	31.03	30.58		49.00
November .....................	34.50	30.58	30.36		48.oo
December........................	34.50	30.61	30.57		48.oo
Medeltal	35.83	32.9 4	32.74		50. oo
1926.
Januari..........................	33.50	30.2 9	30.84		48.oo
Februari ........................	33.60	30.62	» 29.88		47.00
Mars..............................	33.50	29.9 9	29.99		47.00
April..............................	32.50	30.62	30.39		46.00
Maj ..............................	33.00	29.96	30.4 1		46.00
Juni ..............................	32.50	29.89	30.37		46.00
Juli ..............................	31.60	30.83	29.9 2		46.oo
Augusti...........................	32.50	29.89	29.6 7		46.00
September .....................	32.60	30.65	30.18		46.oo
Oktober ........................	34.50	33.02	31.85	31.50	46.oo
November .....................	36.50	33.28	32.55		46.oo
December........................	36.50	34.84	33.4 5		46.00
Medeltal	33.54	31.15	30.79		46.00
1927.
Januari...........................	33.5 0	34.13	33.90	31.90	46.00
Februari ........................	32.oo	33.98	33.il		46.00
Mars..............................	32.00	34.39	33.23	30. oo	46.00
April..............................	32.00	34.65	34.81		45.00
Maj ..............................	36.50	36.10	34.91		45.00
		Sfi 8»	35 74
Juli ..............................	37.50	35 a 4	35.70		47.00
Augusti...........................	37.50	34.08	33.5 2	30.9 5	48.00
September .....................	35.50	34.28	32.63		48.00
Oktober .......................	35.60	35.3 8	34.90		48.00
November .....................	36.50	35.35	35.09		48.00
December........................	37.00	36.74	34.4 5		48.oo
Medeltal	35.25	35.04	34.28	30.82	47.00

1 Lös vikt vid kvarn.

2 Cil svensk hamn i säckar inklusive tull.

Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. Bil. *25

(forts.). Havregrynspriser i medeltal per månad under tiden 1925—nov. 1930

1 kr. per 100 kg.

År och månad	Svenska1 enl. Sv. gryn-kv. förs. A.B.	Amerikanska’	Tyska’ enl. Sv. gryn-kv. förs. A.B.	I detaljhan, deln lös rikt enl. social-styrelsen
enl. Quaker Oats Co AB	enl. Sv. gryn-kv. förs. A.B.
1928.
.Januari...........................	37.50	37.03	37.18	32.50	49.00
Februari .......................	38.00	38.87	37.60	33.88	49.00
Mars..............................	40.50	39.65	39.5 8	37.26	50. oo
April..............................	42.00	39.31	38.90	38.00	öl.oo
Maj ..............................	42.00	41.00	38.9 2	39.00	52.oo
Juni ..............................	42.oo	38.91	37.»>o	39.00	53.00
Juli ..............................	40. oo	36.40	37.85	38.00	53.00
Augusti..........................	38.50	31.30	31.81	32.00	53.oo
September .....................	37.60	30.9 7	31.16	31.25	53.00
Oktober ........................	33.50	30.10	30.06		49.00
November .....................	33.50	30.67	30.82	30.50	47.00
December........................	33.50	31.04	30.7 8		47.00
Medeltal	38.21	35.4 4	35.18	35.14	51.oo
1929.
Januari...........................	33.50	32.04	31.00		47.00
Februari ........................	33.50	32.85	32.13	31.25	47.00
Mars..............................	33.50	32.07	32.24		47.00
April..............................	33.50	32.19	31.49	30.50	47.00
Maj ..............................	32.50	30.71	30.82		47.00
Juni ..............................	31.50	30.85	30.18	29.00	46.00
Juli ..............................	31.50	31.94	31.68		46.oo
Augusti...........................	31.50	30.61	30.88	30. oo	46.00
September .....................	30. oo	32.2 6	31.06	26.50	45.00
Oktober ........................	28.00	31.45	29.59	26.00	44.00
November .....................	28.00	30.71	28.81	26.50	42.00
December........................	28.00	30.61	28.7 2	26.5 0	42.oo
Medeltal	31.26	31.62	30.66	28.28	46.oo
1930.
Januari...........................	27.00	30.39		24.20	42.oo
Februari ........................	26.00	30.72		22.50	39.00
Mars..............................	24.00	30.92		22.00	39.00
April..............................	24.00	30.16		23.50	38.oo
Maj ..............................	24.00	29.45		21.50	38.oo
Juni ..............................	24.00	27.94			38.00
Juli ..............................	24.00	26.72		20.7 5	38.oo
Augusti...........................	22.50	27.69		22.50	38.oo
September .....................	22.50	27.08			37.00
Oktober ........................	24.00	26.4 5		20.00	37.00
November .....................	22.50	24.80	24.40		36.00
Medeltal	24.05	28.89		21.90	38.00

1 Lös vikt vid kvarn.

* Gil svensk hamn i säckar inklusive tull.

26* Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. Bil.

till stor del förklaras av de höga exportpremier bland annat för förinalningsprodukter
av havre, som under de senaste åren tillämpats av Tyskland.
Såsom förut visats (sid. 17), har emellertid ifrågavarande premiering
åtminstone tillsvidare upphört från den 5 november 1930. I vad mån
berörda konkurrens gjort sig kännbar å den svenska grynmarknaden och
bidragit att pressa ned priset, är visserligen svårt att bedöma, då tyska
havregryn enligt uppgift äro föga begärliga å den svenska marknaden
och i verkligheten endast mycket obetydlig import ägt rum, men man
synes dock kunna utgå från att de låga tyska prisutbuden icke varit
helt utan inflytande på de svenska priserna. Av större vikt torde emellertid
i detta sammanhang vara, att de svenska grynkvarnarna genom
dumpingartade försäljningar av havre från vissa främmande länder i
viss utsträckning kunnat erhålla extraordinärt billig råvara och därigenom
satts i stånd att under inbördes konkurrens trycka priserna nedåt.

Åtgärder för ökad användning av svensk grynhavre.

Genom de undersökningar, för vilka i det föregående redogjorts, torde
hava ådagalagts, att förhållandena å den svenska havremarknaden under
de senaste åren utvecklats i en riktning, som försatt den på avsaluproduktion
inriktade havreodlingen i ett svårartat krisläge. Svårigheterna
torde till viss grad sammanhänga med att landets havreskörd från år
1928 och framåt varit jämförelsevis riklig men synas dock väsentligen
äga sin grund i minskade avsättningsmöjligheter inom landet, företrädesvis
på grund av hästheståndets reducering och ökad import av utländsk
havre. Då importen dessutom på grund av starkt prisfall å världsmarknaden
för havre och i vissa exportländer, särskilt Tyskland, tilllämpad
exportpremiering på senare tiden kunnat ske till mycket låga
priser, har följden blivit, att priset å den svenska havren nedpressats till
en nivå, som i närvarande stund generellt sett torde ligga väsentligt under
produktionskostnaderna. Tilläggas kan även, att exportmöjligheterna
för svensk havre praktiskt taget avskurits genom det svåra prisfallet
jämväl å utlandsmarknaden samt i någon mån genom skärpta skyddstullar
i vissa länder.

På grund av ovanstående är Jordbruksutredningen för sin del av den
uppfattningen, att åtgärder för beredande av förbättrade avsättningsförhållanden
inom landet för svensk havre äro starkt av behovet påkallade.
De åtgärder, det härvid gäller, måste givetvis för att leda till åsyftat resultat
avse en sådan anpassning mellan saluproduktionen och inköpsbehovet
av svensk havre, att saluöverskottet kan finna avsättning till
priser, som med hänsyn till allmänna marknadsläget för havre kunna
anses skäliga. Att åtskilligt för närvarande brister ifråga örn berörda
anpassning, synas de verkställda undersökningarna tydligt giva vid handen.
Den nuvarande handelsomsättningen av svensk havre har sålunda
beräknats till omkring 100,000 ton årligen, medan hushållningssällskapens
förvaltningsutskott uppskattat saluöverskottet till ungefär det dubbla
eller 200,000 ton. Ehuru dessa siffror naturligen äro mycket osäkra, synas
dock desamma i förening med i övrigt kända förhållanden å havremarknaden
giva tillräckligt stöd för den slutsatsen, att saluöverskott och
inköpsbehov för närvarande stå i sådan disproportion, att en avsevärd
del av saluöverskottet icke röner efterfrågan.

Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. Bil. *27

För att i nyssberörda hänseende uppnå en bättre proportion erfordras
tydligen antingen ökning av inköpsbehovet eller minskning av saluöverskottet
eller ock anpassning i båda dessa riktningar. Då en minskning
av saluöverskottet förutsätter omläggningar inom jordbrukets förbrukning
eller produktion av havre, vilka endast på längre sikt torde kunna
beräknas bli mera verksamma för ifrågavarande syfte, medan det under
nu rådande avsättningssvårigheter främst synes vara av vikt, att
åtgärder vidtagas, vilka kunna medföra en möjligast skyndsam förbättring,
finner sig Jordbruksutredningen närmast böra undersöka möjligheterna
för en mera omedelbar ökning av inköpsbehovet inom landet i
fråga örn svensk havre.

Så vitt Jordbruksutredningen kan finna, föreligger ingen annan praktisk
möjlighet att bereda ökad avsättning för svensk havre inom landet
ån att i lämplig utsträckning ersätta den importerade havren med inhemsk
vara. Såsom tidigare visats, sker havreimporten huvudsakligen
för grynkvarnarnas behov, varjämte en mindre del avser foderhavre och
måhända i någon mån utsädeshavre. Sistberörda del av importen kan
för de tre konsumtionsåren 1 augusti 1927—31 juli 1930 beräknas till respektive
7,700, 24,100 och 16,000 ton. Beträffande ifrågavarande import
anser sig Jordbruksutredningen åtminstone för närvarande icke böra
ifrågasätta några särskilda direkta åtgärder. Genom gällande färgningsbestämmelser
torde densamma främst beträffande utsädeshavren men i
viss mån även beträffande foderhavre motverkas, vilket synes framgå
därav, att importen ifråga för tiden 1 februari—31 oktober 1930, varunder
färgningsförfarandet tillämpats, stannat vid 6,488 ton mot c:a 12,400 ton
under motsvarande tid 1929. Dessutom bör märkas, att de tyska införselbevisen,
vilka naturligen stimulerat även denna del av importen,
från förra delen av juni 1930 upphört att tillämpas, vadan här ett för
marknaden oroande moment åtminstone tills vidare bortfallit. I övrigt
må här erinras örn riksdagens inledningsvis berörda skrivelse, enligt vilken
åtgärder för hämmande av förevarande import icke synas vara avsedda.

Jordbruksutredningen vill i detta sammanhang liven beröra de tendenser
till ett kringgående av färgningsbestämmelsen, som framträtt genom
import av havre i krossat tillstånd. Ifrågavarande tendenser hava yppats
särskilt under höstmånaderna och torde delvis hava sammanhängt med att,
sedan de tyska införselbevisen för omalen havre i juni satts ur funktion,
fortfor tillämpningen av bevisen för kvarnprodukter av havre. Sedan
berörda bevis från den 5 november indragits även på sistberörda område,
synes emellertid för närvarande icke heller i detta fall anledning
till speciella åtgärder föreligga. Över huvud taget synas icke några
större partier krossad havre hava införts i landet, och vid nuvarande sakläge
torde ej heller någon mera nämnvärd sådan införsel vara att vänta.

Örn Jordbruksutredningen alltså icke nu anser sig böra föreslå några
direkta åtgärder med avseende på importen av foderhavre, må å andra
sidan framhållas, att de möjligheter, som kunna finnas att på indirekt
viig begränsa ifrågavarande import, synas böra tillvaratagas. Jordbruksutredningen
syftar här särskilt på upphandlingen av havre för
statens och andra allmänna inrättningars räkning. Enligt gällande bestämmelser
skola svenska varor visserligen ilga visst företräde vid upphandlingen
för statens behov, men särskilt vad jordbruksprodukter beträffar
torde icke ifrågavarande bestämmelser effektivt tillgodose den in -

Kvarnarnas

synpunkter.

28* Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. Bil.

hemska produktionens intresse. Efter uppdrag av Kungl. Maj:t har också
lantbruksstyrelsen den 30 december 1929 avgivit förslag rörande användning
i ökad utsträckning vid allmänna inrättningar av svenska lantbruksprodukter.
Jordbruksutredningen anser, att åtgärder i förslagets
syfte böra vidtagas, då härigenom beträffande bland annat havre, varav
statens årliga inköp uppgivas uppgå till c:a 11,000 ton, ökad säkerhet synes
kunna vinnas för att ifrågavarande upphandling kommer den inhemska
havreodlingen tillgodo.

Därest alltså direkta åtgärder med avseende på importen av färgad
havre här icke ifrågasättas, skulle en begränsning av havreimporten följaktligen
komma att avse den övriga delen, d. v. s. grynkvarnarnas havreimport.
Såsom förut visats, representerar sistberörda import den vida
övervägande delen av landets havreinförsel. För konsumtionsåret 1 augusti
1929—31 juli 1930 kan densamma sålunda beräknas hava uppgått till
42,500 ton, utgörande 73 % av totalimporten under samma tid, och under
tiden 1 februari—31 oktober 1930, då färgningsbestämmelserna varit i tilllämpning,
uppgår grynhavreimporten till 25,000 ton, motsvarande 79 %
av totalimporten. För att en begränsning av ifrågavarande import skall
kunna medföra ökade avsättningsmöjligheter för svensk havre av större
praktisk betydelse måste begränsningen tydligen innebära, att grynkvarnarnas
förbrukning av utländsk havre åtminstone till huvudsaklig del
upphör samt att svensk grynhavre i stället tages i anspråk. I syfte att
närmare utreda möjligheten och konsekvenserna av en dylik omläggning
har Jordbruksutredningen haft överläggningar bland annat med olika
representanter för havregrynsindustrien, och det torde vara lämpligt att
här något redogöra för de härvid framkomna upplysningarna.

Bland de frågor, som dryftats vid ifrågavarande överläggningar, må
först anföras, vilka orsakerna äro till att den svenska grynindustrien
huvudsakligen bygger på utländsk råvara. Det har därvid framkommit,
att förklaringen härtill är att söka i ett flertal samverkande faktorer.
Från kvarnhåll har sålunda anförts, att havre, som vid god bärgning
lämpar sig för gryntillverkning, visserligen odlas i tillräckliga mängder
inom landet, men att tillförseln, då landet efter kriget saknat en ordnad
spannmålshandel, är ojämn, vilket ofta även gäller kvaliteten, delvis beroende
på att spannmålshandlare och lantmän stundom sammanblanda
bättre och sämre kvaliteter för att få ut ett högre genomsnittspris. Havrens
kvalitet anses även växla i olika delar av landet. Den lämpligaste
grynhavren odlas enligt uppgift i Västergötland, Halland och Östergötland,
varemot den exempelvis i stockholmstrakten odlade havren i allmänhet
icke anses vara av fullgod kvalitet som grynhavre. Kvalitetsfordringarna
å sådan havre måste, framhålles vidare från kvarnhåll, ställas
nästan lika höga som på utsädeshavre, och det erfordras endast att
havren innehåller några få procent skadade (»brända») korn, för att de
därav framställda grynen icke skola bliva av prima beskaffenhet.

Havremarknadens bristfälliga organisation och havrens kvalitativa
ojämnhet anses vidare medföra, att upphandlingen av svensk havre, vilken
måste ske i små, olikartade partier, blir förenad med betydande kostnad
och besvär, varjämte mycket arbete måste nedläggas på havrens sortering,
rensning, torkning och övriga förberedande behandling. Den utländska
havren kan däremot köpas i stora, enhetliga partier, vilket ställer
sig både bekvämare och billigare. Såsom en avgörande faktor fram -

Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. Bil. *29

hålles även, att den utländska havren periodvis kunnat köpas för lägre
pris än den svenska, samtidigt som den förra varit torrare och jämnare.
Svensk havre kan sällan fås under en vattenhalt av 18 %, medan exempelvis
La Plata-havre håller endast 7 å 8 % vatten. Den höga vattenhalten
i svensk havre medför bland annat den olägenheten, att havren
blir svår att lagra, varför fullgod svensk havre vanligen icke finns att
tillgå i marknaden efter maj månad. La Plata-havre kan däremot lagras
praktiskt taget huru länge som helst. Förhållandet är av särskild
betydelse för sommarmånaderna, då kvarnarna måste lia utländsk havre
att tillgå. La Plata-havre anses även giva vitare gryn än den svenska, vilken
egenskap medför en högre värdesättning av grynen från allmänhetens
sida. Anförts har även, att den svenska havregrynstillverkningen
för att möta utländsk konkurrens alltmera övergått till försäljning på
leverans, vilket medfört, att kvarnarna även måste täcka sitt havrebehov
på leverans, ett system, varå den svenska havrehandeln icke är inriktad.
Slutligen har framhållits, att för att de svenska havreodlarna skola kunna
förse kvarnarna nied fullgod grynhavre i tillräckliga mängder erfordras
upplysning örn vilka sorter, som bäst lämpa sig för ändamålet, vikten
av god bärgning och torkning samt betydelsen av en rationell uppsamling
av havren m. m.

Vid. överläggningarna med kvarnrepresentanterna hava även olika tänkbara
åtgärder för att åvägabringa ökad användning av svensk grynhavre
behandlats. Vad härvid först beträffar möjligheten att utsträcka färgningen
även till importerad grynhavre, har i allmänhet den uppfattningen
hävdats från kvarnhåll, att färgningen i detta fall skulle verka såsom
ett importförbud, enär färgen bomme att synas även å grynen, vilket
skulle göra dessa oaptitliga och osäljbara. Även i fråga örn det vid gryntillverkningen
uppkommande fodermjölet har gjorts gällande, att havrens
färgning skulle försvåra eller omöjliggöra försäljningen. Från en
kvarn har å andra sidan anförts, att verkställda försök givit vid handen,
att vid färgning av havren i den grad, som för närvarande tillämpas,
grynen väl förete vissa spår av färgen, varemot denna ej kan märkas på
den av grynen framställda anrättningen. En annan tänkbar möjlighet,
nämligen att införa förmalningstvång beträffande viss del svensk havre,
har ävenledes behandlats, och kvarnrepresentanterna hava i allmänhet ansett
denna utväg mera framkomlig. Beträffande en sådan anordning har
framhållits såsom lämpligt, att den procentuella andel, varmed svensk
havre skulle ingå vid gryn- och mjöltillverkningen, bestämdes i genomsnitt
för helt konsumtionsår på en gång med frihet för kvarnarna att
periodvis mala enbart svensk eller enbart utländsk havre, blott genomsnittsprocenten
iakttoges. På detta sätt skulle det bliva möjligt för kvarnarna
att på sommaren, då svensk havre av prima beskaffenhet är svår
att uppdriva, upprätthålla driften genom användning av utländsk råvara.
Konsumtionsårets början borde förläggas till sådan tidpunkt, att
den överblick över havreskördens storlek och kvalitet kunde erhållas, som
erfordrades för förmalningsprocentens lämpliga avvägning. Att vid
gryntillverkningen hopblanda svensk och utländsk havre anses icke möjligt,
då ångprepareringen måste göras olika.

Oavsett vilken metod, som skulle komma att användas för att minska
grynhavreimporten, har från kvarnhåll framhållits, att en reglering härutinnan
måste åtföljas av restriktiva åtgärder beträffande importen av
havregryn, då den svenska grynindustrien i motsatt fall skulle kunna ut -

Begränsning
av havreimporten
och
betydelsen
härav.

30* Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. Bil.

sättas för övermäktig konkurrens från utländska grynförsäljare. Vid
införande av förmalningstvång anses föreskrivande av blandningstvång
vid import av gryn enligt samma system, som nu tillämpas vid import
av vete- oell rågmjöl, kunna tjäna som ett effektivt medel för angivna
ändamål. Några tekniska svårigheter att anordna sådan blandning hava
uppgivits icke föreligga, och kostnaderna skulle ej heller bliva stora, örn
densamma förlägges till kvarnarna. På grynens kvalitet skulle blandningsproceduren
icke utöva nämnvärd inverkan. Vidare har framhållits,
att vid en reglering av grynkvarnarnas havreförmalning den del av tillverkningen,
som exporteras, bör ställas utanför på samma sätt, som stadgats
i fråga örn framställningen av vete- och rågmjöl för export.

Även frågan örn en frivillig överenskommelse beträffande förmälning
av svensk havre har avhandlats med kvarnrepresentanterna. En sådan
överenskommelse har ej heller avvisats, men såsom en nödvändig förutsättning
har även i detta fall angivits, att betryggande åtgärder vidtagas
mot grynimporten. Beträffande möjligheten att kombinera förmalningsbestämmelserna
med ett åtagande från kvarnarnas sida att tilllämpa
ett system med minimipriser för svensk grynhavre hava representanterna
däremot ställt sig tvivlande. Härvid har bland annat framhållits,
att den kvantitet havre, det här kan bliva fråga örn. är alltför liten
för att ett sådant system skall kunna fungera på tillfredsställande sätt.

För att grynkvarnarnas havreimport i huvudsak skall kunna ersättas
med inom landet producerad havre är det tydligen en nödvändig förutsättning,
att lämplig grynhavre i tillräcklig mängd finnes att tillgå å
den svenska marknaden. Att sådan tillgång under ej alltför ogynnsamma
skörde- och bärgningstorhållanden också är för handen, finner Jordbruksutredningen
genom de verkställda undersökningarna och i övrigt
inhämtade upplysningar nöjaktigt bestyrkt, och förhållandet har ej heller
bestritts från kvarnarnas sida. Å andra sidan har vid överläggningarna
med kvarnrepresentanterna framkommit, att vissa svagheter vidlåda
den svenska havremarknaden, vilka bland annat medföra, att tillförseln
blir ojämn och salubjudna partier stundom brista i fråga örn enhetlig
kvalitet, varjämte odlare och spannmålshandlare ej alltid fylla de krav
beträffande havrens bärgning, sortering, torkning och övriga skötsel, som
måste ställas på en fullgod grynhavre. Jordbruksutredningen är även
för sin del av den uppfattningen, att brister av berörda slag ej sällan
förekomma och att häri åtminstone till en början kommer att ligga en
viss olägenhet för grynkvarnarnas havreinköp. Tydligt är vidare, att den
svenska havren för närvarande måste köpas i mera spridda och i fråga
örn kvaliteten mindre enhetliga partier än den utländska, vilket naturligen
medför mera arbete och kostnad såväl vid havrens uppsamling som vid
dess sortering och övriga förberedande behandling. Nu berörda olägenheter
äro emellertid enligt Jordbruksutredningens mening väsentligen
av den art, att desamma vid inköp av svensk grynhavre i större skala
böra kunna i huvudsak avlägsnas. Hå man får utgå från att grynhavren
liksom hittills kommer att stå i något högre pris än annan havre,
blir det nämligen ett intresse för lantmän och spannmålshandlare att i
möjligaste mån tillhandahålla havre av den kvalitet, att den kan godtagas
som grynhavre, och de krav härutinnan, som uppställas av kvarnarna,
torde därför kunna beräknas bli tillgodosedda vid odlingen av och handeln
med sådan havre. För ifrågavarande syfte bör åtskilligt även kun -

Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. Bil. *31

lia vinnas genom lämpligt anordnad upplysnings- oell propagandaverksamhet
från lantmannaorganisationernas och kvarnarnas sida. I övrigt
synes böra framhållas, att svensk grynhavre på grund av sin storkornighet
oell den goda arom, den ger åt grynen, i vissa avseenden kan anses
överlägsen åtminstone en del av de utländska havresorter, som bruka
användas för gryntillverkning.

Örn man alltså synes kunna utgå från att lämplig grynhavre i för grynindustriens
behov tillräckliga mängder finnes att tillgå inom landet, framställer
sig som nästa huvudfråga, huru långt en begränsning av grynhavreimporten
ur olika synpunkter lämpligen bör och kan sträcka sig.
Härvid må först anmärkas, att en fullständig avstängning av importen
redan av handelspolitiska skäl borde vara utesluten, då, såsom senare
närmare skall visas, Sveriges handelsöverenskommelser med främmande
länder icke medgiva införande av importförbud. Å andra sidan torde
det, såsom förut påpekats, vara tydligt, att örn importbegränsningen
skall kunna bliva av större betydelse för den svenska havremarknaden,
måste densamma avse den vida övervägande delen av kvarnarnas havreimport.

Av vissa grynkvarnar har i denna fråga framhållits, att det under sommartiden
möter svårighet att uppbringa prima havre på den svenska
marknaden, beroende på att svensk havre på grund av hög vattenhalt är
besvärlig att lagra, och att kvarnarna därför vid berörda tid äro i behov
av utländsk havre. Även örn anförda synpunkt kan vara i viss mån befogad,
torde densamma, icke böra tillmätas alltför stor betydelse, då det
enligt vad som inhämtats tidigare varit vanligt och även under de senaste
åren i ej ringa omfattning förekommit, att grynkvarnarna jämväl
under sommartiden använt svensk havre, vilket senare även framgår av
de genom kommerskollegium inhämtade, förut meddelade uppgifterna.
Vid ökat behov av sådan havre torde också kvarnarna äga goda möjligheter
att lagra erforderliga mängder på sådant sätt, att havrens kvalitet
icke tager skada, liksom ökade avsättningsmöjligheter för svensk grynhavre
torde få förutsättas framkalla intresse hos odlare och spannmålshandlare
för att så vårda havren, att den kan godtagas som grynhavre.

Även örn möjlighet alltså synes föreligga för kvarnarna att utan allvarligare
svårighet fylla sitt behov av havre inom landet jämväl under
sommaren, finner Jordbruksutredningen dock försiktigheten bjuda, att
åtminstone innan den inhemska havremarknaden hunnit anpassa sig efter
kvarnarnas behov och närmare erfarenheter rörande ifrågavarande förhållanden
vunnits, frihet medgives kvarnarna att importera utländsk
havre i den omfattning, som kan anses erforderlig för att säkerställa
kvarnarna mot komplikationer i fråga örn råvarutillgången under sommaren.
Den kvantitet utländsk havre, det härvid skulle gälla, är
naturligen svårt att med säkerhet beräkna, men de inhämtade uppgifterna
rörande förbrukningen av utländsk grynhavre under de senaste åren
lämna dock härutinnan viss vägledning. Av ifrågavarande uppgifter
framgår sålunda för det första, att gryntillverkningen och alltså även
havreförbrukningen överhuvudtaget under sommaren brukar hålla sig
på en jämförelsevis låg nivå och att användningen av utländsk havre
härvid i hög grad växlar. I sistberörda avseende må som exempel anföras,
att under månaderna juni—augusti 1928 förbrukades blott omkring

3,000 ton utländsk havre, medan motsvarande förbrukning år 1929 steg
till cai 9,000 ton. Av dessa siffror att döma borde medgivande för

32* Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. Bil.

kvarnarna att importera 4,000 å 5,000 ton utländsk havre vara tillräckligt
för att säkerställa dem gentemot eventuella svårigheter att anskaffa
svensk grynhavre i tillräckliga mängder för sommarbehovet. Vad kvarnarnas
havreförbrukning under övriga delar av året beträffar, synes
däremot böra förutsättas, att användning av nämnvärda kvantiteter utländsk
havre icke ur här berörda synpunkt behöver förekomma. Principiellt
sett synes alltså böra gälla, att kvarnarna böra använda svensk
grynhavre, bortsett från en mindre för sommartiden avsedd kvantitet
utländsk havre.

Från ovan angivna princip kan möjligen undantag bliva behövligt med
avseende på den del av havregrynstillverkningen, som avser export. Landets
liavregrynsexport har under de senaste åren rört sig omkring 2,000
ton årligen samt visar för innevarande år tendens till stegring. Då en
användning av svensk grynhavre i ovan ifrågasatta omfattning, av skäl
som framhållits av kvarnarna (jfr sid. 28 o. f.), torde medföra viss ökning,
av kvarnarnas råvarukostnader, skulle grynexporten härigenom bliva
svagare ställd i konkurrensen å utlandsmarknaden. Då det av anförda skäl
synes tvivelaktigt, i vad mån importbegränsningen beträffande havre, avsedd
för tillverkning av exportgryn. skulle befrämja avsättningen av inhemsk
grynhavre, och da avsikten naturligen icke bör vara att försvåra
grynexporten, anser Jordbruksutredningen, att importbegränsningen icke
bör gälla i fråga örn havreimport för tillverkning av exportgryn. Det
kan härvid erinras örn att liknande undantag är stadgat beträffande
vete- och rågimport för framställning av vete- och rågmjöl för export.

Exporttillverkningen av havregryn kan beräknas representera en havremängd
av ungefär 4,000 ton årligen, vilken kvantitet alltså skulle falla
utanför importbegränsningen. Då grynkvarnarnas havreimport, att döma
av de inhämtade uppgifterna, för närvarande torde uppgå till omkring

43,000 ton per år räknat, skulle efter avdrag av nyssberörda kvantitet
återstå c:a 39,000 ton, å vilka begränsningen skulle äga tillämpning.
Då ovan förutsatts, att en mindre import av utländsk havre skulle erfordras
för tryggande av kvarnarnas råvarutillgång speciellt under sommaren,
vilken import, med hänsyn tagen till att gryntillverkningen för
export här ej kommer med i räkningen, torde kunna begränsas till omkring
4,000 ton årligen, blir resultatet, att vid grynindustriens nuvarande
omfattning ungefär 35,000 ton utländsk grynhavre genom importbegränsningen
skulle komma att ersättas med svensk havre.

Nyss anförda kvantitet, 35,000 ton, representerar alltså den ökning av
avsättningsmöjligheterna inom landet för svensk havre, som skulle uppnås
genom importens begränsning i ovan tänkt omfattning. Beträffande
betydelsen för den inhemska havremarknaden av en sådan ökning kan
angivna kvantitet visserligen anses ringa i förhållande till landets totala
havreskörd. En sådan jämförelse lämnar emellertid enligt Jordbruksutredningens
uppfattning liten eller ingen vägledning, då det gäller att bedöma
ifrågavarande betydelse. Det ligger i sakens natur, att betydelsen
av berörda ökning i avsättningsmöjligheterna blir beroende av i vilket
förhållande ökningen står till den havremängd, som under nuvarande förhållanden
omsättes å den inhemska marknaden, samt till den del av saluöverskottet,
som för närvarande icke röner efterfrågan.

Enligt förut meddelade beräkningar skulle jordbrukets totala årsförsäljning
av havre begränsa sig till omkring 100,000 ton. En ökning av
avsättningsmöjligheterna med 35,000 ton eller 35 % synes därför

Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. Bil. *33

böra betyda en ganska avsevärd lättnad å marknaden. Visserligen skulle
kvarnarnas ökade inköp avse havre, lämplig för gryntillverkning, och
alltså i första hand komma jordbruket tillgodo i de landsdelar, där odling
av sådan havre företrädesvis förekommer. Indirekt bör emellertid
en förmånlig återverkan även å avsättningsmöjligheterna för foderhavre
kunna beräknas, då konkurrensen från den mera högklassiga till gryn
användbara havren skulle i betydande grad minskas.

Då det gäller de ökade grynhavreinköpens betydelse för havrepriset
inom landet, synes utvecklingen mera oviss. Hushållningssällskapens
förvaltningsutskott hava, såsom förut visats, uppskattat landets normala
saluöverskott av havre till omkring 200,000 ton årligen, därav 80,000 å

90,000 ton grynhavre. Ehuru ifrågavarande uppskattning naturligen är
mycket ungefärlig, synes densamma dock antyda, att saluöverskottet
även med ovan förutsatta ökning av avsättningsmöjligheterna normalt
skulle vara ej oväsentligt större än marknadens behov. Hedan på denna
grund synes det Jordbruks*! tredingen sannolikt, att den påräknade ökningen
av kvarnarnas inköp av svensk havre vid en havreskörd av normal
storlek och kvalitet icke kommer att i högre grad påverka prisbildningen
för havre, även örn viss relativ höjning av prisläget jämte ökad stadga
å marknaden torde kunna emotses. Märkas bör vidare, att då import
av annan havre än grynhavre fortfarande skulle få ske utan annan restriktion
än färgning, priset inom landet å foderhavre och, då gränsen
mellan gryn- och foderhavre delvis är flytande, därmed även priset å
grynhavre liksom hittills torde komma att röna inflytande av världsmarknadspriset.
Slutligen må framhållas, att havrepriserna givetvis
även stå i nära beroende av prisutvecklingen för olika med havren konkurrerande
fodermedel, särskilt majs och kli.

Det ligger nära till hands att göra den anmärkningen, att örn den inhemska
havreskörden i ökad utsträckning tages i anspråk för grynframställning,
så blir i stället mindre havre över för utfodringsändamål och
den sålunda uppstående differensen skulle få täckas genom motsvarande
import av andra kraftfodermedel, varigenom den med nu diskuterade åtgärder
avsedda hjälpen åt jordbruket skulle bliva förfelad. Enligt Jordbruksutredningens
mening torde emellertid en sådan uppfattning icke
vara motiverad. Av allt att döma torde den för avsalu avsedda havre,
som på grund av föreliggande avsättningssvårigheter icke kan avyttras,
i stor utsträckning användas för utfodring till sådana djurslag och i de
myckenheter, att användningen såväl ur utfodringsteknisk som ekonomisk
synpunkt kan betecknas såsom misshushållning. En ökad användning
av svensk havre för gryntillverkning torde sålunda icke — med de
myckenheter det här rör sig örn — komma att giva anledning till motsvarande
ökning i importen av kraftfodermedel, och den mindre ökning
av ifrågavarande import, som kan bliva följden av en sådan åtgärd, torde
komma att avse fodermedel, som äro mera värdefulla ur den animaliska
produktionens synpunkt än det tillskott av havre, som de skulle komma
att ersätta.

Av ovanstående framgår, att den ifrågasatta importbegränsningen
ifråga örn grynhavre enligt Jordbruksutredningens uppfattning synes
kunna beräknas medföra en avsevärd lättnad beträffande avsättningsmöjligheterna
inom landet för havre. Därmed torde åtskilligt vara vunnet
till minskande av de nuvarande svårigheterna inom denna del av
jordbruksproduktionen. Å andra sidan har framhållits, att även om gryn Bihang

lill riksdagens protokoll 1931. 7 sami. 2 aini. 3 haft. (,Sr 3. Bilaga.) 3

34* Sammansatt beviUnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. Bil.

kvarnarnas inköp av svensk havre ökas i ovan förutsatt omfattning, saluöverskottet
av havre inom landet enligt uppgifter från hushållningssällskapen
synes vara ej oväsentligt större än den inhemska marknadens
behov. För egen del har Jordbruksutredningen icke kunnat bilda sig en
bestämd uppfattning härom. Skulle emellertid erfarenheten komma att
visa, att nu av Jordbruksutredningen föreslagna åtgärder till havreodlingens
stödjande icke äro tillräckliga för ernående av jämvikt mellan
saluöverskott och inköpsbehov för havre, böra givetvis ytterligare åtgärder
i sådant syfte övervägas. Det kan därvid komma att visa sig
ändamålsenligt, att havreproduktionen inom landet i viss män minskas.
I den utsträckning detta sker genom arealbegränsning, synes det ligga
närmast till hands att tänka sig en motsvarande ökning i odlingen av
sådana grödor, som vid jordbrukets animaliska produktion i regel kunna
med fördel konkurrera med havren. Det är givet, att denna omläggning
av växtföljden och de därav betingade ändringarna i övrigt beträffande
den samlade jordbruksproduktionen både kunna och böra genomföras av
jordbruket självt. Emellertid kräver en dylik ändring av jordbruksdriften
— frånsett icke obetydliga kapitalinvesteringar — åtskillig tid för
genomförandet, vartill hänsyn måste tagas, när det gäller att bedöma
ifrågavarande problem.

Havregryns- I samband med frågan örn grynhavreimportens begränsning synes även

marknaden, böra tågås i övervägande, vilka konsekvenser en dylik åtgärd kan väntas
få med avseende på landets havregrynsmarknad. Såsom förut omnämnts,
har från kvarnhåll framhållits, att kvarnarnas råvarukostnader vid användning
av huvudsakligen svensk grynhavre skulle till viss grad ökas,
då dels de ökade inköpen av havre inom landet skulle medföra mera
arbete och kostnad för havrens uppsamling och förberedande behandling
än vid inköp av utländsk havre, dels svensk havre innehåller avsevärt
högre vattenhalt än exempelvis La Plata-havre, dels slutligen priset förmodligen
bomme att ligga något högre än världsmarknadspriset. På
grund härav har från berörda håll betonats, att vid en importbegränsning
beträffande grynhavre ökat skydd erfordras gentemot grynimporten,
då i annat fall en övermäktig konkurrens från utlandet vore att förutse.

För att närmare bedöma denna fråga synes det erforderligt att något
undersöka konkurrensförhållandena å den svenska grynmarknaden under
de senaste åren. Av statistik, som förut meddelats (sid. 13), framgår,
att under åren närmast efter kriget en ganska betydande import av
havregryn förekom, vilken nådde sitt maximum år 1923 med 6,500 ton.
Importen synes vid denna tid hava gynnats genom en jämförelsevis stor
prisdifferens till de utländska grynens favör, i det årsmedelpriset för
1923 enligt uppgifter från Svenska grynkvarnarnas försäljnings A.-B. utgjorde
c:a 35 kronor per 100 kg för svenska gryn mot c:a 30 kronor för
amerikanska. Under nästföljande år utjämnades prisskillnaden i huvudsak,
och samtidigt sjönk importen till ungefär hälften eller 3,300 ton.
Huru utvecklingen i berörda avseende härefter gestaltat sig, visas i nedanstående
sammanställning, avseende dels havregrynsimporten, dels
förut (sid. 24 o. f.) meddelade årsmedeltal av grynpriserna, dels medelvärdet
enligt handelsstatistiken av importerade havregryn.

Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. Bil. *35

Import siv havregryn samt årsmedelpriser å havregryn i kr. per 100 kg 1925—nov.

1930.

Å r	Havre- gryn9im- porten ton	Svenska1 enl. Sv. grynkv. förs. A.-B.	Amerik enl. Quaker Oats Co A.-B.	a n s k a1 2 enl. Sv. grynkv. förs. A.-B.	Tyska2 enl. Sv. grynkv. förs. A.-B.	Importerade2 enl. handels-statistiken	Detaljpriser lös vikt enl. socialsty-relsen
1925 .........	2,336	35.83	32.94	32.7 4		35.il	50.00
1926 .........	1.532	33.54	31.15	30.79		32.4 8	46.00
1927 .........	445	35.2 5	35.04	34.28	30.8 2	34.2 5	47.00
1928 ........	2,083	38.21	35.44	35.18	35.14	33.7 $	51.00
1929 .........	309	31.25	31.52	SO.oe	28.2 s	31.18	46.00
jan.—nov.
1930 ......		24.05	28.3 9		21.90		38.00

Sammanställningen ger vid handen, att grynimporten under åren 1925
—1927, då prisskillnaden mellan svenska och amerikanska gryn merendels
var jämförelsevis obetydlig, fortsatte att successivt minskas. Med
år 1928, då de svenska priserna åter uppnådde en nivå, som med era 3
kronor översteg de amerikanska, ökades emellertid importen hastigt till
2,100 ton. Under år 1929 konuno de svenska och amerikanska priserna
åter i ungefär samma läge, och samtidigt nedgick importen till den obetydliga
kvantiteten av 310 ton, för att med år 1930, då de svenska priserna
varit lägre än de amerikanska, nästan helt upphöra. Något liknande
samband mellan importens omfattning och de svenska grynprisernas förhållande
till priserna å tyska havregryn synes däremot icke vara att påvisa.
Såväl år 1927 som åren 1929 och 1930 hava sålunda de tyska priserna
legat betydligt under de svenska utan att någon ansvällning av
importen därav framkallats.

Av ovanstående torde kunna dragas slutsatsen, att utlandets konkurrens
å den svenska havregrynsmarknaden hittills företrädesvis representerats
av de amerikanska grynen. Den import, som förekommit, synes
också till vida övervägande delen hava utgjorts av dylika gryn. Handelsstatistiken
utvisar visserligen även ganska betydande import från Tyskland,
men verkställda undersökningar synas giva vid handen, att det här
delvis varit fråga örn transitohandel med amerikanska gryn. Att en ej
alldeles obetydlig import av tyska gryn tidvis förekommit, synes dock
säkert, även örn det från handelskretsar uppgivits, att tyska havregryn
ifråga örn kvaliteten icke uppfylla den svenska allmänhetens fordringar
och därför äro svårsålda.

Den verkställda jämförelsen beträffande utvecklingen av grynimporten
och prisförhållandet mellan svenska och amerikanska havregryn synes
vidare utvisa, att importmöjlighet för dylika gryn i allt väsentligt
saknas, så snart det amerikanska priset med tillägg av tull befinner sig
på ungefär samma nivå som det svenska, och att följaktligen med hänsyn
till den amerikanska konkurrensen intet hinder föreligger för landets
havregrynsindustri att helt utnyttja det tullskydd å 3 kronor 50 öre
per 100 kg, som sedan länge varit gällande. Såvitt kail slutas av de tidigare
(sid. 24 o. f.) meddelade prisuppgifterna, har industrien också i verk -

1 Prima ångpreparerade pressgryn, lös vikt, vid kvarn.

2 eif svensk hamn i säckar inklusive tull.

36* Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. Bil.

ligheten som regel helt tillgodogjort sig tullskyddet ända fram till hösten
1929. I anförda avseende har emellertid sedermera inträtt en avsevärd
förändring, i det de svenska priserna, såsom framgår av ovan meddelade
sammanställning, i genomsnitt för tiden 1 januari—30 november
1930 understigit de amerikanska med ett ej oväsentligt högre belopp än
tullsatsen.

Vad konkurrensen från Tyskland beträffar, har redan påvisats, att under
de senaste åren ingen nämnvärd import av havregryn från nämnda
land förekommit i trots av att priserna inklusive tull legat avsevärt under
de svenska. Då de tyska exportpremierna för bland annat havregryn
dessutom numera upphört, torde möjligheterna för ifrågavarande
import åtminstone tillsvidare hava ytterligare minskats.

Ovan påvisade förhållanden synas giva fog för den uppfattningen, att de
svenska havregrynspriserna vid nuvarande relation till de amerikanska
skulle kunna ej oväsentligt höjas utan att nämnvärd ökning av grynimporten
därför behövde befaras. På grund härav synes det Jordbruksutredningen,
som örn den ökning av grynkvarnarnas råvarukostnader, som
enligt kvarnarnas förmenande (jfr sid. 28) skulle bliva följden av en importbegränsning
ifråga örn grynhavre, icke i närvarande läge borde anses
motivera ökat skydd mot grynimporten. Jordbruksutredningen finner
alltså, att så länge nuvarande marknadsförhållanden bliva i huvudsak
beståndande, torde grynhavreimportens begränsning kunna realiseras
utan vidtagande av särskilda åtgärder med avseende på grynimporten.

Med ovanstående vill Jordbruksutredningen givetvis icke göra gällande,
att icke förhållandena å grynmarknaden snart nog skulle kunna undergå
sådan förändring, att ökade åtgärder mot grynimporten bleve erforderliga.
Man kan sålunda naturligen tänka sig, att konkurrensen från
utlandet genom prissänkningar och andra åtgärder åter göres mera effektiv.
Vidare föreligger viss svårighet att överblicka den merkostnad för
kvarnarna, som användningen av huvudsakligen svensk grynhavre eventuellt
skulle kunna medföra. Det torde sålunda, särskilt örn den inhemska
skörden skulle bliva kvantitativt svag, icke vara uteslutet, att ifrågavarande
merkostnad bleve av den betydenhet, att ökat skydd mot grynimporten
kunde anses behövligt. Framhållas må härvid, att en ansvällning
av berörda import efter genomförd begränsning av gr juilia vreimporten
skulle strida även mot den inhemska havreodlingens intressen, då
minskad avsättning av svensk grynhavre härav tydligen bleve följden.

Av anförda skäl anser Jordbruksutredningen, att vid en importbegränsning
ifråga örn grynhavre även bör tagas med i räkningen, att en förstärkning
av skyddet mot grynimporten framdeles kan visa sig erforderlig.
Man kan härvid tänka sig, att det ökade skyddet erhåller en sådan
form, att grynimporten begränsas efter ungefär samma grunder som
grynhavreimporten, varigenom den utländska konkurrensen å grynmarknaden
tydligen skulle bliva i avsevärd grad kringskuren. För sistnämnda
fall synes böra uppställas den frågan, i vad mån en djdik begränsning
av grynimporten kan väntas återverka på grynpriserna inom landet.

Örn grynindustrien till viss grad bleve oberoende av utländsk konkurrens,
skulle detta givetvis, under förutsättning av tillräcklig samverkan
mellan kvarnarna, kunna få till följd, att läget utnyttjades för tillämpning
av relativt högre priser än under nuvarande konkurrens från utlandet.
I den mån prishöjning erfordrades för att motväga en eventuell ökning
av råvarukostnaderna, kunde höjningen naturligen också tänkas

Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. Bil. *37

befogad. Vad frågan här gäller är emellertid, huruvida en begränsning
av havregrynsimporten kan anses medföra allvarlig risk för att de inhemska
grynpriserna komma att höjas över skälig nivå. För bedömande
av denna fråga synes det erforderligt att något närmare undersöka, huru
landets havregrynsindustri för närvarande är organiserad.

Tillverkning av havregryn förekom år 1929 vid följande 15 kvarnföretag.

Kvarn A.-B. Tre Kronor, Kooperativa förbundet,

A.-B. Uppsala valskvarn,

Kvarn A.-B. Pilen, Skänninge,

Uppsala ångkvarns A.-B.,

A. Wilh. Petris grynfabriks A.-B., Vetlanda,

Stensåkra kvarn, D. A. Johansson, Vetlanda,

Kalmar ångkvarns K.-B.,

A.-B. Simrishamns grynkvarn,

■ Svalövs grynkvarn, Allmänna svenska utsädes A.-B., Svalöv,

Lödöse elektr. valskvarn, Lödöse,

Vårgårda liavregrynskvarn, A.-B. A. Heyman, Vårgårda,

P. O. Stokkebyes kvarn A.-B., Göteborg,

Hillefors grynkvarn, A. F. & Karl Johansson, Stenkullen,

A.-B. Väse grynkvarn, Väse,

Storviks valskvarn, P. E. Olsson, Storvik.

Av dessa företag äro dock några av ringa betydenhet. Bland de äldre
grynkvarnarna är Stokkebyes den avgjort största. Kooperativa förbundets
gryntillverkning igångsattes år 1929 vid dess nyanlagda kvarn å
Hästholmen vid Stockholm.

Inom havregrynsbranschen arbetar en trustartad sammanslutning,
Svenska grynkvarnarnas försäljnings A.-B., till vilket följande firmor äro
anslutna.

A.-B. Uppsala valskvarn, Uppsala,

Kalmar ångkvarns K.-B., Kalmar,

> Svalövs grynkvarn, Allmänna svenska utsädes A.-B., Svalöv,

Vårgårda liavregrynskvarn, A.-B. A. Heyman, Vårgårda,

P. O. Stokkebyes kvarn A.-B., Göteborg,

Svenska havregryn, Gyllenhammar & Co., K.-B., Göteborg, och
A.-B. Rosenfors bruk, Rosenfors.

Av dessa firmor idka de två sista ingen tillverkning av havregryn.
Gyllenhammar & Co. är verksam som försäljningsfirma i samarbete med
P. O. Stokkebyes kvarn A.-B. Rosenfors bruk har tidigare tillverkat
havregryn, vilken tillverkning dock numera är nedlagd.

Örn den utländska konkurrensen begränsas, blir den inhemska prisbildningen
för havregryn tydligen i viss mån beroende på i vad mån konkurrens
fortfarande kommer att råda mellan landets gryntillverkare. Enligt
vad Jordbruks!! tred ningen inhämtat, driva dessa för närvarande delvis
stark konkurrens. lie större kvarnföretag, det härvid gäller, äro dels
de till Svenska grynkvarnarnas försäljnings A.-B. anslutna kvarnarna,
dels Uppsala ångkvarns A.-B., dels i viss mån Kooperativa förbundet.
Dessutom deltaga givetvis även de medelstora och mindre kvarnföretagen
i konkurrensen. Så vitt Jordbruksutredningen kan finna, tyda inga
tecken för närvarande på att ifrågavarande inre konkurrens kommer att
upphöra eller inskränkas i den grad, att en för långt driven prisförhöjning
för havregryn kan väntas bliva följden. Jordbruksutredningen är där -

Olika tänkbara
åtgärder.

38* Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. Bil.

för av elen uppfattningen, att några större betänkligheter ur berörda
synpunkt icke torde behöva uppstå med avseende på grynimportbegränsningens
genomförande. Å andra sidan anser Jordbruksutredningen, att
åt Kungl. Majit bör givas befogenhet att, i den händelse grynpriserna
inom landet efter en genomförd begränsning av grynimporten skulle
befinnas stiga oproportionerligt högt, vidtaga åtgärder för en justering
genom lämplig modifikation av importbestämmelserna för havregryn.

I anslutning till vad i det föregående anförts vill Jordbruksutredningen
som sin mening uttala, att för vinnande av förbättrad avsättning av
svensk grynhavre begränsning av grynhavreimporten bör komma till
stånd i ungefär den utsträckning, som ovan förutsatts, samt att i samband
härmed ökat skydd mot grynimporten bör åvägabringas, i den mån
behov härav befinnes uppstå. Då det gäller de åtgärder, som för angivna
ändamål skulle erfordras, har Jordbruksutredningen funnit sig
böra taga olika tänkbara utvägar under övervägande. De skilda möjligheter,
som därvid kommit i betraktande, äro i huvudsak:

1) införande av tull å grynhavre jämte förhöjning av tullen å havregryn; 2)

införande av ett hel- eller halvstatligt monopol för importen av
grynhavre och eventuellt havregryn;

3) utvidgning av färgningsförfarandet även till grynhavre, eventuellt
i förening med ökade skyddsåtgärder med avseende på havregrynsimporten;
samt

4) genomförandet av förmalningstvång beträffande svensk grynhavre
samt vid behov motsvarande åtgärder ifråga örn grynimporten.

Vad förstnämnda alternativ beträffar, må erinras därom, att införandet
av tull på havre och tulförhöjning för havregryn ingick bland de
förslag beträffande åtgärder för jordbrukets stödjande, som av Kungl.
Majit förelädes 1930 års riksdag, men att förslaget ifråga icke vann riksdagens
bifall. På av Jordbruksutredningen framställd förfrågan har
vidare 1928 års tullkommitté meddelat, att kommittén har för avsikt att
i samband med behandlingen av frågan om förhållandet mellan jordbrukets
och industriens tullskydd till prövning upptaga jämväl frågan
örn lämpligheten av tullskydd för havreodlingen. På grund härav har
Jordbruksutredningen icke ansett sig'' böra ingå på en närmare utredning
eller prövning av förevarande alternativ.

För det andra av de ovannämnda alternativen, införande av importmonopol
för grynhavre och eventuellt havregryn, synas flera skäl kunna
anföras. Genom ett sådant monopol skulle sålunda på ett säkert och
jämförelsevis enkelt sätt såväl grynhavre- som havregrynsimporten kunna
regleras i den grad, som för tryggande av ökad användning av svensk
grynhavre befunnes erforderligt. Monopolet kunde tänkas antingen som
en helstatlig inrättning eller också såsom en halvstatlig institution, exempelvis
i form av ett aktiebolag, bildat av staten och havregrynskvarnarna
men med bestämmande inflytande för staten. Monopolet skulle kunna
tänkas fungera ungefär på så sätt, att sedan den proportion, i vilken
svensk grynhavre skulle förmalas, av Kungl. Majit, eventuellt efter förslag
av statens spannmålsnämnd, bestämts för ett konsumtionsår, kvarnarna
hos monopolet finge rekvirera sitt behov av utländsk havre, varefter
monopolet skulle hava att dels inköpa och tillhandahålla rekvirerad
havre av önskad sort och kvalitet, dels utöva kontroll över förmalnings -

Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. Bil. *39

bestämmelsernas efterlevnad. Havren skulle av monopolet överlåtas till
självkostnadspris med visst tillägg för att bestrida kostnaderna för monopolets
egen verksamhet. Monopolet skulle ensamt äga rätt att importera
havregryn samt skulle vid grynens försäljning inom landet kunna
tillämpa sådana priser, att den inhemska grynindustrien icke komme att
utsättas för ökad konkurrens från utlandets sida. Vid en eventuell oskälig
prisstegring på inom landet tillverkade havregryn skulle monopolet
genom att bibehålla eller sänka priset på importerade gryn äga god möjlighet
att ingripa reglerande.

Då Jordbruksutredningen, i trots av att en monopolisering ay berörda
slag ur flera synpunkter synes innebära ett enkelt och effektivt medel
för genomförande av ökad förmälning av svensk grynhavre, likväl icke
anser sig böra förorda en sådan åtgärd, äger detta sin huvudsakliga
grund däri, att den importverksamhet, det här gäller, synes bliva av
alltför begränsad omfattning för att tillräckligt motivera upprättandet
av en särskild monopolorganisation. Örn man tänker sig, att importen
av grynhavre begränsades till 5,000 å 10,000 ton årligen och att grynimporten
bleve av högst samma storlek som för närvarande, d. v. s. något
eller några 100-tal ton per är, finner Jordbruksutredningen sålunda, att
en monopolanordning skulle innebära en alltför stor apparat för handhavande
av denna föga omfattande affärsrörelse och att kostnaderna för
dess administration skulle ställa sig för höga i förhållande till verksamhetens
betydenhet. Även från synpunkten av att ifrågavarande regleringsåtgärder
förutsättas bliva av tillfällig art, synes inrättandet av ett
monopol mindre lämpligt.

Vad beträffar frågan örn en utsträckning av färgningsbestämmelserna
även till importerad grynhavre för att såmedelst begränsa berörda import,
har denna, såsom förut visats, senast behandlats av 1930 års riksdag,
som dock icke funnit sig böra besluta örn åtgärdens genomförande
utan hänskjuta frågan till ytterligare utredning. En huvudanledninå härtill
torde hava legat däri, att åtgärden ifråga befunnits möjligen kunna,
på sätt som från kvarnhåll gjorts gällande, verka som importförbud beträffande
grynhavre, i vilket fall densamma skulle stå i strid med Sveriges
handelsöverenskommelser med vissa främmande länder. De handelsöverenskommelser,
det härvid närmast gäller, äro enligt i utrikesdepartementet
inhämtade upplysningar dels handels- och sjöfartstraktaten
med tyska riket den 14 maj 1926, dels den av Sverige ratificerade men
ännu ej ikraftträdda internationella konventionen om upphävande av
förbud och inskränkningar i avseende på införsel och utförsel. Den tyska
traktaten innehåller i art. 8 följande stadgande: de traktatsslutande parterna
förbinda sig att icke hindra det ömsesidiga varuutbytet genom
några slags införsel- eller utförselförhud. Vidare stadgas i internationella
konventionen art. 3 följande: skulle de höga fördragsslutande parterna,
under tillämpning av sin lagstiftning, underkasta införseln eller utförseln
av varor viss reglering i avseende å sätt, form eller plats för
införseln eller utförseln eller å anbringande av märken eller andra formaliteter
eller villkor, förplikta de sig att icke använda denna reglering
sorn ett medel till skapande av förtäckta förbud eller godtyckliga inskränkningar.
Från stadgandet i den tyska traktaten kan undantag äga
runi bland annat av hänsyn till skyddandet av nyttiga växter mot urartning
och utdöende, och liknande undantag finnes stadgat i konventionen.
Med stiid av berörda undantag har färgningsförfarandet ansetts

40* Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. Bil.

tillåtlig! såsom skydd mot att utländsk utsädeshavre försåldes till jordbrukarna
utan att dessa erliölle kännedom örn dess utländska ursprung.

Då något liknande motiv icke synes kunna andragas för färgning även
av importerad grynhavre, torde det, så vitt Jordbruksutredningen kan
finna, vara tydligt, att därest färgningen i detta fall skulle verka såsom
importförbud, ett genomförande av densamma icke vore förenligt åtminstone
med nyss återgivna stadgande i internationella konventionen.
Huruvida den från kvarnhåll härutinnan hävdade uppfattningen är riktig,
torde emellertid icke kunna anses vara fullt klart, då någon erfarenhet
i saken ej föreligger. Visserligen är det sannolikt, att färgningen
åtminstone till en början skulle bidraga att avsevärt minska grynhavreimporten,
men då verkställda försök, såsom ovan omnämnts, synts
utvisa, att färgen ej blir synlig på anrättningar av gryn, som framställts
av färgad havre, torde det vara möjligt, att importerad havre fortfarande
i viss utsträckning komme att användas som råvara.

Sålunda synes under vissa förutsättningar tänkbart, att gryn av färgad
havre skulle kunna utbjudas till avsevärt lägre pris än andra gryn samt
på grund härav och genom lämplig propaganda beredas avsättning, vilket
tydligen skulle innebära, att färgningen ej bleve effektiv för sitt ändamål.
Såsom en möjlighet, vilken ej heller torde böra alldeles förbises,
må vidare anföras, att någon ekonomisk genomförbar metod att borttaga
färgen å havren eller grynen skulle kunna utfinnas, i vilket fall
färgningen ävenledes i huvudsak skulle förlora sin betydelse såsom skydd
mot grynhavreimporten. Av undersökningar, som Jordbruksutredningen
latit verkställa genom Statens provningsanstalt och för vilka närmare
redogöres i bilaga C, synes dock framgå, att berörda möjlighet knappast
i högre grad torde vara för handen.

Enligt Jordbruksutredningens mening föreligga emellertid även andra
skäl, vilka synas tala mot ett genomförande av färgningsalternativet.
Frånsett den ovisshet, som av tidigare antydda skäl torde få anses råda
örn i vilken grad färgningen skulle visa sig effektiv för det avsedda ändamålet,
gäller sålunda, att åtgärden ifråga synes förenad med vissa svårigheter
med hänsyn till det ökade skydd mot havregrynsimporten, som
vid dess realiserande möjligen bleve erforderligt. Ifrågavarande skydd
synes nämligen knappast kunna erhålla formen av föreskrifter beträffande
färgning även av importerade gryn, då dessas handelsvärde härigenom
säkerligen skulle ej oväsentligt minskas. Möjlighet att för ändamålet
stadga importförbud för gryn i förening med licensgivning för import
av sådana i viss omfattning synes ävenledes utesluten, då den tyska
liandelstraktaten, såsom ovan visats, innehåller bestämmelse mot alla
slags importförbud. _ Vad beträffar en sådan utväg som föreskrivande
av skyldighet att vid import av havregryn inköpa eller inblanda viss
del svenska gryn, torde densamma bland annat av handelspolitiska skäl
knappast vara framkomlig annat än i samband med motsvarande föreskrift
ifråga örn kvarnarnas förmälning. Då Jordbruksutredningen av tidigare
berörda skäl icke heller ansett sig böra upptaga frågan örn en tullförhöjning
för havregryn, skulle såsom ytterligare en möjlighet kunna ifrågakomma
monopolisering av grynimporten, men de skäl, som tidigare
anförts mot införandet av importmonopol för grynhavre och havregryn,
torde i ännu högre grad vara tillämpliga på nu ifrågasatta anordning.

Av ovan berörda skäl finner sig Jordbruksutredningen icke böra förorda
tillämpning av gällande färgningsföreskrifter även på importerad

Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. Bil. *41

grynhavre. Av de förutnämnda alternativa åtgärder för befrämjande
av ökad användning av svensk grynhavre, som Jordbruksutredningen
haft under övervägande, återstår nu att behandla den anordning, som
skulle innebära skyldighet för havregrynskvarnarna att förmala svensk
havre i viss proportion till totala havreförmalningen samt vid behov
motsvarande åtgärder med avseende på grynimporten.

Vid omprövningen av de olika åtgärder, som synts tänkbara för här
åsyftade ändamål, har Jordbruksutredningen kommit till den uppfattningen,
att ett flertal skäl tala för att ett införande av förmalningsskyldighet
ifråga örn svensk havre, efter ungefärligt mönster av för närvarande
stadgad inmalningsskyldighet ifråga om vete och råg, skulle innebära
den ur olika synpunkter bästa och lämpligaste lösningen av förevarande
fråga. För det första må sålunda anföras, att man på denna
väg synes böra kunna på ett fullt effektivt sätt säkerställa förmälning
av svensk grynhavre i den utsträckning, som befinnes önskvärd och möjlig.
Vidare synas några betänkligheter ur handelstraktatssynpunkt icke
i detta fall behöva uppstå, då ju åtgärder av förevarande slag kunnat
genomföras i Sverige beträffande vete och råg utan hinder av handelsöverenskommelserna
och dessutom förekomma i åtskilliga andra länder.
Visserligen skulle förmalniögsskyldigheten ifråga örn havre, såsom senare
skall visas, till innebörden bliva i någon mån avvikande från motsvarande
anordning för vete och råg, men då det här icke rör sig örn
någon principiell olikhet, synes någon svårighet på denna grund icke
behöva möta. Slutligen kan framhållas, att förmalningens genomförande
synes kunna ske utan större kostnader för det allmänna, då handhavandet
av de därmed förenade förvaltningsuppgifterna bör kunna överlämnas
till det organ, statens spannmålsnämnd, som nu ombesörjer liknande
uppgifter ifråga örn vete- och råginmalningen.

Med avseende på grunderna och sättet för havreförmalningens praktiska
genomförande vill Jordbruksutredningen anföra följande. Ändamålet
med ifrågavarande åtgärd skulle, såsom förut framhållits, vara
att bereda avsättning hos grynkvarnarna av svensk havre i den utsträckning,
som ur skilda synpunkter befinnes önskvärd och möjlig. Såsom
en grundläggande fråga uppställer sig alltså, huru långt kraven i berörda
avseende böra sträcka sig. Den tidigare framställningen ger vid
handen, att grynkvarnarnas årsförbrukning av havre för närvarande kail
uppskattas till ungefär 48,000 ton. Då i det föregående förutsatts, att
utländsk havre fortfarande skulle få användas dels för tillverkning av
gryn, avsedda för export, dels för tillgodoseende i viss utsträckning av
kvarnarnas råvarubehov under sommartiden, då svårigheter anses möta
att i tillräckliga mängder uppbringa fullgod grynhavre å den inhemska
marknaden, för vilka ändamål beräknats ett årligt behov av i vartdera
fallet 4,000 ton havre, skulle kvarnarnas årliga användning av svensk
grynhavre vid nuvarande omfattning av produktionen komma att uppgå
till c:a 40,000 ton. Örn gryntillverkningen för export lämnas utom räkningen,
skulle kvarnarnas havreförbrukning komma att avse 44,000 ton
havre, varav nyssnämnda kvantitet svensk havre utgör omkring 90 %,
vilket alltså betecknar den ungefärliga andel, varmed svensk havre i
genomsnitt per år räknat skulle ingå vid grynkvarnarnas totala förmälning,
undantagandes exporttillverkningen.

Då den del av nyssberörda förmälning, som enligt ovanstående skulle

Förmalnings skyldighet.

42* Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr ?>. Bil.

avse utländsk havre, tänkts komma att i allt väsentligt förbrukas under
sommarmånaderna, följer härav, att under årets övriga månader praktiskt
taget uteslutande svensk havre skulle förmalas. De bestämmelser,
som torde bliva erforderliga å området, synas därför böra få en sådan avfattning,
att förmalningen kan ordnas på här antydda sätt. Det synes
sålunda kunna tänkas lämpligt, att vid förordnande av förmalningsskyldighet
den procentsats, varmed svensk havre skulle ingå i totalförmalningen
(förmalningsprocent), bestämmes för helt konsumtionsår varje
gång. Skulle förmalningstvånget sättas i kraft före ingången av konsumtionsår,
torde förmalningsprocenten höra bestämmas i genomsnitt folden
period, som återstår till nästa konsumtionsårs början, samt därefter
för hela konsumtionsåret. Förmalningsprocent och längden av den period
(förmalningsperiod), varunder procenten skall tillämpas, synas böra
bestämmas av Kungl. Majit efter förslag av spannmålsnämnden, på samma
sätt som nu sker ifråga örn inmalningen av vete och råg. Såsom
konsumtionsårs början synes böra väljas en sådan tidpunkt på hösten,
då mängden och i synnerhet kvaliteten av årets havreskörd kan bedömas
med någorlunda säkerhet, vilket torde vara möjligt omkring den 1
oktober. Skulle det härvid visa sig, att skörden blivit ovanligt liten eller
av särdeles låg kvalitet, får hänsyn härtill givetvis tagas vid förmalningsprocentens
bestämmande. Det torde emellertid på förut angivna
grunder kunna förutsättas, att skörden som regel blir av den storlek och
beskaffenhet, att högsta möjliga förmalningsprocent kan tillämpas, vilken
enligt ovan verkställd kalkyl under nuvarande förhållanden å den
inhemska havremarknaden skulle hilva c:a 90 % i genomsnitt för helt
konsumtionsår, en procentsats som dock vid förbättrade möjligheter att
under sommaren erhålla fullgod svensk grynhavre hör kunna höjas.

Såsom förut framhållits, kan kvarnarnas övergång till användning av
huvudsakligen svensk havre tänkas försvaga deras ställning i förhållande
till den utländska konkurrensen å den inhemska grynmarknaden.
Även örn vid nuvarande läge å berörda marknad särskilda åtgärder för
ökat skydd gentemot sagda konkurrens icke skulle vara påkallade, finner
Jordhruksutredningen dock, såsom av det föregående framgår, behövligt,
att dylika åtgärder planeras för att vid behov omedelbart kunna bringas
till verkställighet, alldenstund en ökad grynimport skulle icke blott skada
grynindustriens intressen utan jämväl inkräkta på avsättningsmöjligheterna
för svensk grynhavre.

Frågan blir då, huru ifrågavarande åtgärder lämpligen böra anordnas.
Vid första påseende kunde det möjligen synas ligga närmast till hands
att införa skyldighet för importör av havregryn att inblanda gryn, framställda
av svensk råvara, i de importerade i samma proportion, som bestämmes
för kvarnarnas förmälning av svensk havre. En dylik metod
synes emellertid förenad med vissa svårigheter av såväl praktisk som
handelspolitisk art. Visserligen anses inga tekniska hinder möta för utförandet
av ifrågavarande blandning vid lämpligt belägna kvarnar, men
det synes å andra sidan sannolikt, att grynens kvalitet genom blandningsförfarandet
skulle kunna i någon mån nedsättas, vartill kommer, att
de blandade grynen förmodligen i allmänhet icke skulle bliva av enhetlig
beskaffenhet, vilket måhända kunde försvåra deras anrättning. Från
handelspolitisk synpunkt torde föreskrivande av blandningsskyldighet
ävenledes kunna anses mindre lämpligt, då ju vid kvarnarnas förmå!-

Sammansatt beviUnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. Bil. *43

ning ingen sådan skyldighet skulle gälla oc*h åtgärderna ifråga örn
importen och förmätningen alltså bleve till viss grad olikformiga.

Jordbruksutredningen Ilar därför funnit sig böra undersöka möjligheterna
att på någon annan väg tillgodose det eventuella behovet av ökat
skydd mot grynimporten. Härvid har Jordbruksutredningen kommit till
den uppfattningen, att en för ändamålet ifråga bättre lämpad åtgärd
skulle vara att föreskriva skyldighet för importör av havregryn att inköpa
gryn, framställda av svensk råvara, till sådan myckenhet, att proportionen
mellan de importerade och inom landet köpta grynen bleve
densamma, som samtidigt vore gällande med avseende på kvarnarnas förmälning
av utländsk och svensk havre. Ett dylikt inköpstvång skulle,
så vitt Jordbruksutredningen kan finna, på ett effektivt sätt fylla sin
uppgift att förhindra en mera betydande grvnimport, samtidigt som några
praktiska eller handelspolitiska svårigheter av den art, som ovan
framhållits med avseende på införandet av blandningstvång, i detta fall
icke synas vara att förutse.

Med avseende på inköpsskyldighetens anordning och genomförande vill
Jordbruksutredningen i övrigt anföra följande. Importerade gryn böra
av tullverket ställas till importörens förfogande, först sedan denne företett
intyg från havre grynskvarn av innehåll, att föreskriven myckenhet
gryn, framställda av svensk havre, av importören inköpts från kvarnen.
Avser intyget en mindre mängd svenska gryn, än som erfordras för importen
av visst parti utländska gryn, bör tullverket utlämna endast så
stor del av partiet, som svarar mot de inköpta svenska grynen. Örn den
i intyget angivna grynmängden är större, än som erfordras för viss
import, hör tullverket å intyget anteckna, huru stor del av ifrågavarande
grynmängd som icke utnyttjats för import, vilken del importören
bör kunna räkna sig till godo vid senare import. Intyg av ifrågavarande
slag synes dock höra kunna användas för import endast under
viss begränsad tid, förslagsvis två månader, efter dess utfärdande. För
säkerställande av att icke samma parti svenska gryn upprepade gånger
inköpes för att kompensera import av gryn hör, i överensstämmelse med
nuvarande blandningsbestämmelser beträffande importerat vete- och rågmjöl,
föreskrivas, att importörs inköp av svenska gryn skall ske direkt
från kvarn. Den mängd svensk havre, som svarar mot av kvarn sålunda
försålda gryn, bör icke inräknas i den kvantitet svensk havre, som kvarnen
på grund av föreskriven förmalningsskyldighet har att förmala, enär
i motsatt fall förstberörda havremängd skulle komma att kompensera
import av såväl havre som gryn.

Genomförandet av förmätnings- och inköpsskyldighet på sätt, som ovan
ifrågasatts, förutsätter givetvis även vissa kontrollåtgärder från det allmännas
sida. Vad härvid först förmalningsskyldigheten beträffar, finner
Jordbruksutredningen, att kontrollanordningar efter ungefärligt mönster
av det beträffande vete- oell råginmalningen tillämpade systemet
böra införas. Det bör sålunda åligga kvarnarna att med avseende på
sina inköps-, lager- oell förmalningsförhållanden anordna för kontrollen
erforderlig bokföring samt att till statens spannmålsnämnd avgiva de
rapporter, som nämnden för berörda ändamål finner behövliga. För kontroll
av inköpsskyldighetens fullgörande vid import av gryn synes för
det första erforderligt, att de intyg rörande inköp av svenska gryn, som
skulle avlämnas till tullverket vid import, periodvis insändas till spannmålsnämnden.
Vidare böra grynkvarnarna hava att för motsvarande pe

44* Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. Bil.

rioder till nämnden avgiva uppgifter rörande försäljningen av svenska
gryn, avsedda för kompensation av import, vilka uppgifter bland annat
böra avse köparens namn, storleken av olika försålda partier samt tidpunkten
för försäljningen. De sålunda erhållna intygen och uppgifterna
böra tillsammans kunna tjäna som ett gott kontrollmaterial med avseende
på ifrågavarande verksamhet. Vid kontrollen av såväl förmalnings-
som inköpsskyldighetens fullgörande bör spannmålsnämnden i övrigt
naturligen kunna använda sig av resande kontrollanter med rätt att
taga del av vederbörande kvarnars och importörers bokföring, i den mån
så befinnes nödvändigt för kontrollens effektiva utövning.

Ovan har förutsatts, att förmalnings- och en eventuell inköpsskyldighet
skulle genomföras genom i ämnet utfärdade författningsbestämmelser.
En möjlighet torde emellertid, vad förmalningen beträffar, även
vara, att det åsyftade ändamålet skulle kunna uppnås genom en frivillig
överenskommelse med havregrynskvarnarna. En sådan överenskommelse
borde då innehålla förbindelse från kvarnarnas sida att vid förmalningen
använda svensk havre i ungefär ovan tänkt omfattning. Därest
överenskommelsen skulle avse kortare period än helt konsumtionsår, finge
förmalningen anpassas efter den för perioden beräkneliga tillgången
inom landet på fullgod grynhavre. Även vid frivillig överenskommelse
torde emellertid särskilda åtgärder mot grynimporten kunna visa sig behövliga,
varvid föreskrift rörande inköpstvång synes vara den närmast
liggande utvägen. Med avseende på kontrollen torde behovet vid frivillig
överenskommelse bliva ungefär detsamma som vid ett tvångsförfarande.

I anslutning till vad sålunda anförts vill Jordbruksutredningen föreslå
:

att för beredande av ökad användning av svensk havre vid tillverkningen
av havregryn måtte föreskrivas skyldighet för landets grynkvarnar
att vid sagda tillverkning förmala svensk havre i viss periodvis
bestämd omfattning eller att motsvarande åtgärder måtte vidtagas genom
frivillig överenskommelse med grynkvarnarna;

att vid bestämmandet av den omfattning, i vilken svensk havre skall
av grynkvarnarna förmalas, de grunder för ifrågavarande bestämmande,
som i det föregående förordats, i huvudsak tillämpas; samt

att Kungl. Maj:t måtte bemyndigas

dels att, för det fall ökat skydd mot importen av havregryn på grund
av nyssnämnda åtgärd skulle visa sig erforderligt, föreskriva skyldighet
för importör av havregryn att inköpa gryn, framställda av svensk råvara,
till sådan myckenhet, att proportionen mellan de av honom importerade
och inom landet köpta grynen blir densamma, som samtidigt
är bestämd med avseende på grynkvarnarnas förmälning av utländsk och
svensk havre;

dels att, i det fall inköpsskyldighet av nyss angivna slag stadgats, upphäva
eller modifiera berörda inköpsskyldighet, därest så befinnes erforderligt
med hänsyn till den inhemska prisutvecklingen för havregryn.

Stockholm den 19 december 1930.

Sammansatt beviUnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. Bil. *45

Bilaga A.

Beräkning av den mängd havre, som omsättes i marknaden.

Angående den mängd havre, som omsättes i marknaden, finnes hittills,
såvitt känt, ingen beräkning verkställd. Svårigheterna att göra en sådan
äro också stora, då säkra hållpunkter härför saknas. För Norrland
verkställdes dock av särskilda utskottet vid 1930 års riksdag en utredning
angående införseln på järnväg och båt av havre till nämnda landsdel
under åren 1924—1928. Resultatet av nämnda utredning var följande:

Införseln till Norrland av havre åren 1924—1928 1 ton.

På båt till norrländska hamnar

År På järnväg Från ut- Från inri- Summa Skörd i Norrland

landet kes ort

1924 .................... 34,749 1,384 1,857 37,990 41,335

1925 .................... 27,906 406 3,186 31,498 49,732

1926 .................... 31,024 39 3,987 35,050 50,401

1927 .................... 25,509 937 2,587 29,033 50,663

1928 .................... 25,882 5,225 2,917 34,024 39,914

Det framgår av ovanstående, att importen till Norrland av havre i medeltal
för den undersökta femårsperioden utgjort omkring 35,000 ton årligen,
motsvarande ungefär 45 % av den norrländska havreförbrukningen.
Förutom den införda havren omsättes givetvis även en del av den havre,
som producerats i Norrland, dels mellan producenterna inbördes, dels
mellan producenter och utanför jordbruket stående hästägare. Storleken
av dessa kvantiteter är icke möjlig att beräkna, men torde de knappast
uppgå till något större belopp.

För södra och mellersta Sverige skall i det följande ett försök göras
att på två olika vägar beräkna havreomsättningens storlek.

Den första beräkningen utgår från vissa uppgifter angående jordbrukets
saluöverskott av spannmål, som av direktören L. Nanneson lämnats
till särskilda utskottet vid 1930 års riksdag (Särskilda utskottets utlåtande
nr 2, bilaga V). Uppgifterna grunda sig på hos Sveriges allmänna
lantbrukssällskap befintligt räkenskapsmaterial för bokföringsåren
1927/1928 och 1928/1929 och innefattar:

32 bokslut för egendomar med högst 10 hektar jordbruksjord (Grupp I)

44 » » » > » 10—25 » » ( » II)

94 » » » » » över 100 » » ( » lil).

Antalet kontrollerade jordbruk med 25—100 hektar har varit så ringa,
att en bearbetning av materialet för dessa jordbruk ansetts giva alltför
osäkra tal.

46* Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. Bil.

De kontrollerade egendomarnas medelareal av jordbruksjord samt saluöverskottet
av havre (och blandsäd) utgjorde:

Grupp I....
» II...

» III.....

Medelareal,

hektar

Saluöverskott, kg
per hektar per egendom

7.i ll.o 78

16.o 14.7 235

197.3 66.6 13,147

Ovanstående medeltal för saluöverskottet per hektar avser all jordbruksjord,
d. v. s. åker jämte äng och betesmark, de senare reducerade
till åker i förhållande till avkastningens storlek.

Med stöd av ovanstående medeltal kan följande beräkning göras angående
saluöverskottet av havre vid jordbruket i södra och mellersta
Sverige. Beräkningen avser närmast förhållandena under förbrukningsåren
1927/1928 och 1928/1929, som båda hade ungefär medelgod havreskörd.
Då direktör Nannesons utredning bygger på ett mycket begränsat material,
måste uttryckligen framhållas, att hela beräkningen är synnerligen
osäker och därför endast kan giva en ungefärlig föreställning örn storleksordningen
av de kvantiteter, varmed man i detta sammanhang har att
räkna. Små brukningsdelar med högst 5 hektar åker torde endast sällan
hava havre till avsalu, vadan de icke medtagits vid beräkningen.

Beräkning av saluöverskottet av havre (och blandsäd) vid jordbruket i södra och

mellersta Sverige.

Storleksgrnpper	Antal bruk-ningsdelar	Åkerareal hektar	Medelareal per br.del hektar	Saluöverskott, kg per hektar per br.del	Hela över-skottet ton
5— 10 hektar ....	... 73,295	550,733	7.5	10	75	5,500
10— 20 » .....	... 52,849	761,118	14.3	14	200	10,600
20— 30 » .....	... 16,487	408,152	24.4	20	488	8,200
30- 50 » .....	... 10,638	406,903	38.4	30	1,152	12,200
50-100 » .....	5,124	348,406	68.2	45	3,070	15,700
över 100 »	... 2,444	390,161	160.0	65	10,400	25,400

Summa 77,600.

Enligt denna beräkning skulle för södra och mellersta Sverige jordbrukets
saluöverskott av havre och blandsäd uppgå till närmare 80,000
ton. Denna mängd är avsedd att angiva jordbrukets bruttoöverskott,
alltså även den havre, som omsättes mellan jordbrukarna själva. Inköpt
utsädeshavre är icke heller frånräknad.

Det på detta sätt beräknade havreöverskottet för södra och mellersta
Sverige innefattar givetvis även den havre av svenskt ursprung, som
införts till Norrland. Örn den föregående beräkningen är riktig, skulle
alltså den kvantitet havre och blandsäd, som av producenterna i hela landet
försäljes, uppgå till omkring 80,000 ton örn året. Skörden av samma
sädesslag uppgick i medeltal för åren 1927 och 1928 till sammanlagt

570,000 ton. Härav skulle alltså endast föga mer än 5 % försäljas av
jordbrukarna, en siffra, som onekligen förefaller anmärkningsvärt låg.

Ett annat sätt att få en föreställning örn havreomsättningens storlek
är att beräkna storleken av de partier, som förbrukas av icke producen -

Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. Bil. *47

ter. Den största posten kommer därvid på hästar utanför jordbruket.
I hela södra och mellersta Sverige utgör enligt 1927 års jordbruksräkning
antalet dylika hästar 20,000 st. Enligt inhämtade upplysningar kan
havreförbrukningen för dessa hästar beräknas till närmare 4 kg per dag
och häst, eller sammanlagt omkring 28,000 ton. Även till andra djurslag
utfodras havre, men denna torde så gott som uteslutande vara producerad
på den egna gården. I varje fall saknas alla hållpunkter för
beräkning av huru mycket som för sistnämnda ändamål inköpes. Till
människoföda förbrukas årligen omkring 60,000 ton havre. Då importen,
som huvudsakligen går till grynhavre, uppgår till 50,000 ton, utgöra
inköpen av inhemsk havre till människoföda ungefär 10,000 ton.

Havreinköpen av icke producenter hava sålunda beräknats för hästar
utom jordbruket i södra och mellersta Sverige till 28,000 ton och till människoföda
till 10,000 ton. Lägges härtill införseln av svensk havre till
Norrland, som enligt förut åberopade utredning i medeltal för åren 1927
och 1928 utgjorde omkring 30,000 ton, erhålles en kvantitet av 68,000 ton,
som alltså skulle angiva, huru mycket svensk havre som försäljes till
utanför jordbruket stående förbrukare. Den innefatar däremot icke den
havre, som av jordbrukare uppköpes för utsäde eller andra ändamål.

Enligt den först verkställda beräkningen skulle jordbrukets hela saluöverskott
av havre (och blandsäd) utgöra omkring 80,000 ton. Den senare
beräkningen gav till resultat, att till förbrukare utanför jordbruket
säljes 68,000 ton. Skillnaden mellan de båda nu angivna kvantiteterna,
som uppgår till 12,000 ton, skulle, om beräkningarna äro tillnärmelsevis
riktiga, angiva den myckenhet havre, som uppköpes av jordbrukarna
själva. I verkligheten torde dock sistnämnda kvantitet vara
avsevärt större.

Stockholm den 23 september 1930.

Ernst Höijer.

Bilaga B.

Till Jordbruksutredningen, Stockholm.

Sedan Jordbruksutredningen i skrivelse av den 1 dennes anhållit, att
statens centrala frökontrollanstalt måtte yttra sig örn huruvida grynkvarnarnas
havreförbrukning skulle under normala förhållanden kunna
tillgodoses genom det inhemska saluöverskottet av för gryntillverkning
lämplig havre, får anstalten härmed vördsamt anföra följande.

Sveriges årliga havreproduktion torde enligt statistiska uppgifter
kunna i runt tal beräknas uppgå till 1,200,000 ton, men då det gäller att
bedöma vilka mängder, som skulle kunna avses för gryntillverkning,
måste man i första hand bortse dels från den huvudsakligast till Målar -

48* Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. Bil.

provinserna förlagda svarthavreproduktionen, som approximativt torde
kunna uppskattas till 130,000 ton, och dels all havreproduktion i Norrland
och Dalarna, c:a 80,000 ton. På grund härav torde man i föreliggande
avseende endast böra räkna med södra och mellersta Sveriges vithavreproduktion,
c:a 1 mill. ton. Det är ju klart, att ej all vithavre är
lämplig för gryntillverkning, men då det årliga behovet av dylik havre
uppgives belöpa sig till endast 50,000 ä 60,000 ton, är det ju en så liten
del, blott c:a 6 % av produktionen, som behöver tagas i anspråk för gryntillverkning,
att det under normala eller rättare sagt under ej alltför
ogynnsamma förhållanden ej borde vara några svårigheter för grynkvarnarna
att fylla sitt havrebehov med inhemsk vara. Som bekant anses
storkorniga havresorter såsom Seger, Stjärn, Diamant, Ligowo m. fl.
bäst lämpa sig för gryntillverkning, men även Guldregnshavre kan med
fördel användas för nämnda ändamål. Då emellertid Segerhavre och på
senare tid även Stjärnhavre odlas i stor omfattning, torde det ej möta
några större hinder att under normala förhållanden få fram tillräckliga
mängder havre av nämnda och andra likvärdiga sorter, och för övrigt
skulle otvivelaktigt jordbrukarna, om de kunde räkna på avsättning
av havre till grynkvarnarna, gärna i ökad utsträckning odla de för
nämnda ändamål lämpligaste sorterna. Det torde väl för övrigt ej vara
någon svårighet för grynkvarnsintressenterna, örn de endast vöre hänvisade
till den inhemska marknaden, att förskaffa sig erforderliga kvantiteter
genom kontraktsodlingar av de sorter, de önska använda.

Yad slutligen beträffar den svenska havrens kvalitet såsom grynhavre,
så äger naturligtvis anstalten ej någon ingående kännedom örn de speciella
egenskaper, som till äventyrs anses önskvärda för en lämplig grynvara,
men då den svenska havren under normala förhållanden i övriga
avseenden i regel är av god beskaffenhet, och da som förut framhållits
en förhållandevis liten del av den svenska havreproduktionen är erforderlig
för föreliggande slag av förbrukning, anser anstalten, att landets
behov av grynhavre i regel bör kunna fyllas med inhemsk vara av tillfredsställande
beskaffenhet.

Stocksund den 9 oktober 1930.

För Statens Centrala Frökontrollanstalt:

Hernfrid Witte.

Sammansatt bevillning s- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. Bil. *49

Bilaga C.

Intyg nr 29632.

Prov nr 3219.

Provningen avsåg att utröna, om havre, färgad med eosinlösning på sätt,
som angives i Kungl. Lantbruksstyrelsens kungörelse nr 25 den 29 januari
1930 med närmare föreskrifter angående behandling med eosinlösning
av importhavre, kan avfärgas utan att havren därigenom tager
nämnvärd skada.

För undersökningen inköptes av provningsanstalten i allmänna handeln
havre, enligt uppgift svensk segerhavre. Denna havre färgades enligt
föreskrifterna i Kungl. Lantbruksstyrelsens kungörelse nr 25 med
spritlösning av eosin, vilken lösning jämte för färgningen avsedda trattar
överlämnats till provningsanstalten från tullverkets huvudlaboratorium.

Sedan havren fått stå ett dygn efter färgningen, urplockades sådana
havrekorn, som tydligt rödfärgats. Dessa urplockado korn användes till
avfärgningsförsöken.

Provningsresultat.

Granskning och mikroskopisk nndersökning ar de färgade havrekornen.

Genom granskning utröntes, att skalen på havrekornen voro mer eller
mindre starkt rödfärgade och att färgen även trängt in under skalen och
färgat själva kärnan. Genom mikroskopisk undersökning utröntes, att
den röda färgen på kärnan endast förefinnes i det yttersta skiktet (epidermis
eller närmast därunder liggande skiktet) och således icke trängt
in i kärnans inre delar.

Den färgade havrens utseende efter behandling med olika lösnings- och blekningsmedel.

Oskalad haare.

1. Efter tvättning 5 gånger med vatten av cirka 20 C° tern-) Havren något mera blekröd

peratur varje gång cirka 5 minuter under omröring med? än före tvättningen men färgen
vattenmängd lika med 5 gånger havrens vikt I alltjämt tydligt framträdande.

i Havrens färg ungefär lika

2. Tvättning på samma sätt som enligt 1. men med vatten) med färgen efter tvättning enav
cirka 50° C temperatur I ligt 1. dock möjligen något

l ljusare.

3. Tvättning i rinnande vattenledningsvatten (Stockholmsl Havrens färg lika med lårstads)
under 4 timmar / gen efter tvättning enligt 1.

4. Tvättning 2 gånger med cirka 50° C varm 3 %-ig väte-) Havrens färg lika med fär superoxid

och därefter 3 gånger med vatten / gen efter tvättning enligt 1.

Bihang lill riksdagens protokoll 1931. 7 sami. 2 avd. 3 hafi. (Nr 3. Bilaga.) 4

50* Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. Bil.

5.

Tvättning 3 gånger med 0.1 %-ig natriumhydratlösningj
och därefter 2 gånger med vatten

Havrens färg ungefär lika
med färgen efter tvättning enligt
1.

6.

7.

8.

Blekning cirka V» timme med klorkalklösning cirka 0.1 /
normal med avseende på verksam klor

Blekningsförsök med natriumhydrosulfit |

Tvättning 4 gånger med etylalkohol I

Havrens färg ungefär lika
med färgen efter tvättning enligt
1.

Havrens färg ungefär lika
med färgen efter tvättning enligt
1.

Havrens färg ungefär lika
med färgen efter tvättning enligt
1.

9. Tvättning 4 gånger med etylalkohol, alkoholen första) , HaY.re“* fär8 något gulrö gången

surgjord med saltsyra 1 dare an färgen efter tvättning

I enligt 1.

„ ( Havrens färg ungefär lika

10. Tvättning 5 gånger med metylalkohol < med färgen efter tvättning en I

ligt 1.

11. Tvättning med bensin / Havrens rödfärgning icke

i förändrad.

12. Blekningsförsök med nitrösa gaser.

Prov på havren utlagt på urglas inställdes i en exsickator
tillsammans med en bägare innehållande rykande salpetersyra -

under 18 timmar ................................................./ Havren tämligen starkt gul 1

färgad.

I Havrens färg något mera

under 15 minuter......... .........................................\ gulröd än efter tvättning en I

ligt 1.

Prov på havren behandlades i en glasburk under cirka |

5 minuter med sådan blandning av luft och nitrösa gaser, I Havrens färg knappast

som användes vid kvarnen Tre Kronor för blekning av| märkbart förändrad.

mjöl

13. Blekningsförsök med klorgas.

10 gr. färgad havre inlades i en glasburk rymmande ,, ...

cirka 100 cm3. 1 glasburken inleddes under 1 minut en Havtens röda färg förändrad
kraftig klorgasström, varefter burken tillslöts. Efter cirka ** rödgul.

''h timme öppnades burken och klorgasen fick bortgå

Försök med färgade och därefter skalade havrekorn.

1.

2.

3.

4.

Tvättning 5 gånger med vatten cirka 5 minuter varje

Tvättning 5 gånger med alkohol, surgörning med attik-1
syra vid andra tvättningen j

Havren obetydligt ljusare
rödfärgad än före tvättningen.

Havren obetydligt ljusare
rödfärgad än före tvättningen.

Blekningsförsök med nitrösa gaser.

Prov på havren utlagt på urglas inställt i exsickator
tillsammans med en bägare innehållande rykande salpetersyra under

18 timmar ................................................... Havren starkt gulfärgad.

under 15 minuter..................................................( Havre,n smutsgul till

t organgefargad.

Blekningsförsök med klorgas.

10 gr. färgad och skalad havre inlades i en glasburk
rymmande cirka 100 cm3. I glasburken inleddes under
1 minut en kraftig klorgasström, varefter burken tillslöts.
Efter cirka ‘/2 timme öppnades burken och klorgasen fick
bortgå

Havrens röda färg ändrad
till grågul med dragning åt
rött.

Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. Bil. *51

Av den gjorda undersökningen framgår,

att vid behandling av havre med eosinlösning på sätt, som angives i
Kungl. Lantbruksstyrelsens kungörelse 1930 nr 25, bliva de liavrekorn,
som färgas av lösningen, rödfärgade såväl utanpå skalet som på själva
kärnan, varvid färgen dock icke intränger i kärnan utan endast färgar
densammas yttersta skikt,

att färgen på havre färgad med eosinlösning vid behandling med nitrösa
gaser i tillräcklig koncentration från röd övergår till smutsigt rödgul
och därefter till allt renare gul, då behandlingstiden ökas, men att
den koncentration av nitrösa gaser, som användes vid blekning av mjöl
icke inom rimlig tid åstadkommer någon nämnvärd ändring av den röda
färgen på havren,

att färgen på havre färgad med eosinlösning vid behandling med i
ringa grad utspädd klorgas antager en rödgul till grågul färg med dragning
åt rött,

att det icke varit möjligt att genom tvättning av havren med vatten,
alkohol, utspädd natriumhydratlösning eller blekning med lösning av
klorkalk, vätesuperoxid eller natriumhydrosulfit på angivet sätt i nämnvärd
grad försvaga den röda färgen på havren och

att det således icke varit möjligt att genom de använda lösnings- och
blekningsmedlen avfärga med eosin färgad havre, så att den återtager
sin naturliga färg.

Huruvida behandling av färgad havre med nitrösa gaser eller klorgas,
så att havrens färg ändras till gul, rödgul eller smutsgul med dragning
åt rött, gör havren lämpligare för tillverkning av havregryn än
den rödfärgade havren, kan provningsanstalten icke avgöra. Härför
erfordras praktiska försök, utförda av experter på ifrågavarande område.
Det förefaller emellertid, som om det skulle erfordras så kraftig och långvarig
behandling med nämnda gaser, att metoden därför icke skulle vara
lämplig för praktiskt bruk.

Stockholm den 22 december 1930.

Statens Provningsanstalt:

A. Lundgren.

Chef för Statens Provningsanstalt t. f.

Sigurd Köhler.

Avdelningschef t. f.

52* Sammansatt bevillning s- och jordbruksutskotts utlåtande Nr .7, Bil.

Särskilt .yttrande av ledamoten Nils Adler.

Den utav Jordbruksutredningen här upptagna frågan måste betraktas
såsom en såväl för det svenska jordbruket som för jordbrukskrisens övervinnande
synnerligen underordnad fråga. Ehuru brödsädesodlingen för
avsalu ingalunda kan betraktas såsom det dominerande i svensk jordbruksproduktion,
spelar den dock för jordbruket en helt annan roll än
havreodlingen till avsalu. Den kvantitet inhemsk brödsäd, som årligen
försäljes, torde vara mer än tio gånger större än den havrekvantitet, varom
här är fråga. Vad som kan befinnas nödvändigt ifråga örn brödsädesodlingen,
torde därför ingalunda utan vidare vara motiverat, då det
gäller havreodlingen.

Huruvida den av Jordbruksutredningen föreslagna åtgärden med förmalningstvång
å en viss kvantitet svensk grynhavre skulle komma att
verka stegrande å priserna beträffande svensk havre, torde vara ytterligt
svårt att avgöra. Utredningen räknar med att ingen nämnvärdare
prisstegring skulle inträda. Detta kan vara riktigt under den förutsättningen,
att havreodlarna f. n. skulle vilja sälja men icke kunna finna
köpare till dagens priser. Att ett dylikt förhållande är för handen, torde
likväl ingalunda vara säkert. Å andra sidan lärer nämligen förhållandet
kunna vara ett annat. Det skulle kunna tänkas, att odlarna med
nuvarande priser föredraga att själva i största möjliga utsträckning förbruka
spannmålen för annat ändamål. I sådant fall komme troligen den
av utredningen föreslagna åtgärden att leda till en viss förhöjning avpriset
på grynhavre. Någon inverkan å priset för foderhavre torde däremot
sannolikt icke vara att påräkna. Vilket av ovan nämnda förhållanden
som än skulle vara för handen, torde fördelen för landets jordbruk
av den föreslagna åtgärden kunna betecknas såsom synnerligen ringa.
Givetvis skulle det vara till en viss nytta för de odlare, som till varje
pris vilja avsätta havre, örn ett förmalningstvång infördes. Men det
skulle här gälla en relativt fåtalig grupp jordbrukare, varjämte fördelen,
såsom framgår utav den av byråchefen Höijer verkställda och vid
utredningens förslag fogade beräkningen, för varje enskild jordbrukare
bleve av synnerligen underordnad betydelse. Dessutom är det givet, att
örn verkligen en så stor kvantitet till avsalu avsedd havre, som vad Jordbruksutredningen
uppgiver, icke f. n. kan finna köpare, komme resultatet
att bliva, att en del av havreodlarna ändå icke skulle kunna vinna avsättning
för sin havre utan komme att befinna sig i precis samma ställning
som förut. Detta förhållande skulle troligen komma att leda till
ännu större missnöje än det, som med genomförandet av utredningens
förslag möjligen skulle bringas ur världen.

Men i trots av att förslagets fördelar skulle komma att bliva föga
märkbara för jordbruket, komme det helt säkert att å andra områden leda
till ganska betydande nackdelar. Med hänsyn till frånvaron av en ordnad
spannmålshandel i landet skulle förmalningstvånget medföra mycket
ökade uppköpskostnader för grynkvarnarna i fråga örn havre. Den omständigheten
att den svenska grynhavren skulle komma att saluföras i
små och olikartade partier komme vidare att medföra, att tillverknings -

Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. Bil. *53

kostnaderna för grynen bleve högre. Allt detta skulle leda till en stegring
av priset å havregryn. I trots av att jordbrukarna icke erhölle
högre pris för havren, skulle konsumenterna ändå få sina kostnader för
ett närande och allmänt livsmedel betydligt höjda. Slutligen skulle genomförandet
av förmalningstvånget leda till en ytterligare utsträckning
av statens kontrollerande och reglerande verksamhet, vilket komme att
medföra ökade kostnader för statsverket.

Resultatet av ett genomförande av utredningens förslag om förmalningstvång
å en viss kvantitet svensk grynhavre skulle därför bliva, att
en synnerligen tvivelaktig fördel för jordbruket finge köpas med en fördyring
av levnadskostnaderna samt ökade statsutgifter för improduktiva
ändamål. Under dessa omständigheter har jag funnit mig icke kunna
biträda utredningens förevarande förslag.

Stockholm den 23 december 1930.

Nils Adler.

Reservation.

Efter övervägande av de möjligheter, som kunna komma i betraktande
som stöd för den inhemska havreodlingens främjande, har Jordbr uksutredningen
av fyra prövade enat sig om att föreslå den med nr 4 i förslaget
betecknade, nämligen »genomförande av förmalningstvéng beträffande
svensk grynhavre samt vid behov motsvarande åtgärder ifråga örn grynimporten».

Då ett genomförande och övervakande av de sålunda föreslagna åtgärderna
otvivelaktigt måste bliva förbundna med avsevärda svårigheter
utan att, så vitt nu kan bedömas, giva den svenska havreodlingen det
skydd, av vilket den enligt odlarnas ganska samstämmiga uttalanden för
närvarande är i så trängande behov, synes mig, att Jordbruksutredningen
bort gå in för den i utlåtandet med nr 1 betecknade möjligheten att föreslå
»införande av tull å havre jämte förhöjning av tullen å havregryn».
När Jordbruksutredningen avvisar tullvägen, sker det under hänvisning
dels till 1930 års riksdags ståndpunktstagande till då föreliggande förslag
rörande tull å havre och havregryn, dels till ett meddelande från
1928 års tullkommitté örn dess avsikt att upptaga frågan örn lämpligheten
av tullskydd för havreodlingen i samband med behandlingen av
frågan örn förhållandet mellan jordbrukets och industriens tullskydd.

Gent emot utredningens hänvisning till havretullfrågans behandling
vid 1930 års riksdag må erinras om, att något, för att icke säga mycket,
har inträffat sedan dess. Förhållandena på havremarknaden, sådana de
utvecklats under det sist förflutna halvåret, synas mer än väl kunna motivera
vidtagandet av extraordinära åtgärder av vida större räckvidd än
dem av Jordbruksutredningen nu föreslagna. De borde, synes det mig.
utgöra motiv nog för ett förslag örn, att statsmakterna måtte upptaga
havretullfrågan till förnyad omprövning. Den inhemska havremarkna Bihang

lill riksdagens protokoll 1931. 7 sunil. 2 ami. 3 hafi. (Nr 3. Bilaga.) 5

54* Sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 3. Bil.

den har under året utsatts för en dumping av utländsk havre, som i sitt
slag torde vara enastående i det svenska jordbrukets historia. På grund
härav har landets såväl kvantitativt som kvalitativt goda havreskörd
visat sig praktiskt taget osäljbar till priser, som någorlunda täcka odlingskostnaderna.

När Jordbruksutredningen såsom skäl för sitt negativa ståndpunktstagande
till ett tullförslag jämväl åberopar sig på ovan omförmälda meddelande
från 1928 års tullkommitté, må bärkraften av ett dylikt motiv
kunna starkt ifrågasättas. Detta så mycket mer som sagda meddelande
icke lärer innehålla upplysning örn, vare sig när tullkommittén har för
avsikt att taga havretullfrågan under omprövning eller huruvida dylik
prövning, när den kommer till stånd, kan väntas inriktad mot åtgärder,
avsedda att råda hot för nu rådande betryck för havreodlarna. 1928 års
tullkommitté torde snarare få anses avsedd för utredningar och förslag
rörande permanenta förhållanden på tullskyddsområdet än för prövning
av åtgärder av mera provisorisk natur. I Jordbruksutredningens uppdrag
torde däremot ingå prövningsskyldighet rörande åtgärder av såväl permanent
som av mera provisorisk art, de sistnämnda givetvis i den mån
de visa sig nödvändiga för avhjälpandet av ett hastigt uppkommet nödläge.

Då ett efter förhållandena avpassat tullskydd måste anses icke blott
som den enklaste utan tillika den mest effektiva vägen för tillskapandet
av det skydd, av vilket vår havreodling nu är i så utomordentligt stort
behov, synes mig, att förevarande utredning bort inriktas mot åstadkommandet
av ett dylikt och att förslag därom i första hand bort förordas av
Jordbruksutredningen.

Jönköping den 27 december 1980.

Fabian Lilliecreutz.

811520. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1931.