Riksdagens Särskilda Utskotts {Nr 2) Utlåtande Nr 6 (Utlåtande 1910:Säru26 säru2)

Riksdagens Särskilda Utskotts {Nr 2) Utlåtande Nr 6.

Nr (>.

Ank. till Riksd. kansli den 23 maj 1910 kl. 2 e. m.

Särskilda utskottets nr 2 utlåtande, nr 1, i anledning af dels de
i Kungl. Maj:ts proposition nr 96 innefattade förslagen
till lag om kollektiv aftal mellan arbetsgivare och arbetare,
lag om särskild domstol i vissa arbetstvister, lag om vissa
arbetsaftal, lag angående ändring af 17 kap. 4 § handelsbanken,
lag om ändring af 2 § lagen angående medling
i arbetstvister den 31 december 1906, lag angående ändring
af 158 § utsökning slag en samt lag angående ändring
af 10 § lagen om hvad iakttagas skall i afseende
å införande af lagen om nyttjanderätt till fast egendom
den 14 juni 1907, dels åtskilliga med föranledande af
nämnda förslag väckta motioner.

I en till Riksdagen afbiten proposition nr 96 af den 11 sistlidna
mars har Kungl. Maj:t, under åberopande af propositionen bilagda i statsrådet
och lagrådet förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga
dels här nedan införda förslag till

1) lag om kollekt!vaftal mellan arbetsgivare och arbetare,

2) lag om särskild domstol i vissa arbetstvister,

3) lag om vissa arbetsaftal,
dels följande förslag till

Bill. till Riksd. Prot. 1910. 9 Sand. 1 Afl. 6 Hälft. {Nr 6). 1

Riksdagens Särskilda Utskotts {Nr 2) Utlåtande Nr 6.

Lag angående ändring af 17 kap. 4 § handelsbalken,

Härigenom förordnas, att 17 kap. 4 § handelsbalken skall erhålla
följande ändrade lydelse:

Är gäldbunden man död, och häfver någon försträckt penningar,
eller varor, till hans begrafning; det skall först gäldas, sedan det gods afskildt
är, som förr är sagdt. Därnäst den kostnad, som å egendomens
uppteckning skäligen gjord är, sedan läkarelön, läkedom och föda under
den dödas sista sjukdom, deras arfvode, som honom däri skött hafva, så
ock betjänters och tjänstehjons lön för sista året, annan arbetares dagspenning
eller aflöning, den där ej stått inne längre än tre månader efter
förfallodagen, samt sådan begrafningshjälp eller för de tre sista månaderna
upplupen sjukhjälp eller lifränta, som det enligt lag angående ersättning
för skada till följd af olycksfall i arbete åligger gäldenären att utgifva.
Hvad nu är stadgadt om förmånsrätt för arbetares aflöning äge ock tilllämpning
i afseende å skadestånd, som i händelse af obehörigt afskedande
eller arbetsaftals häfvande må tillkomma arbetaren i stället för aflöning,
som skulle med förmånsrätt utgått. Innestå*’ hos arbetsgivare viss del
af arbetares lön till säkerhet för arbetarens fullgörande af sina skyldigheter,
äge arbetaren för sålunda innestående lön enahanda förmånsrätt
som nu angående arbetares aflöning är sagd, ehvad fordringen stått inne
längre eller kortare tid.

Denna lag skall icke äga tillämpning i förmånsrättstvister, Indika
göras anhängiga före utgången af december månad 1910.

Lag om ändring af 2 § lagen angående medling i arbetstvister den 31

* december 1906.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen angående medling i arbetstvister
den 31 december 1906 skall erhålla följande ändrade lydelse:
Förlikningsman åligger:

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

att med synnerlig uppmärksamhet följa arbetsförhållandena inom
distriktet;

att i de fall och på det sätt i denna eller annan lag sägs lämna sin
medverkan till biläggande af arbetstvister, som inom distriktet uppstå; samt
att eljest, på anmodan, gå arbetsgivare och arbetare till hända med
upplysningar och råd i fråga om öfverenskommelser, som afse arbetsförhållandet
och äro ägnade att främja ett godt förhållande mellan arbetssrifvare
oeh arbetare samt förekomma störande afbrott i arbetet.

Lag angående ändring af 158 § utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 158 § utsökningslagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Vägrar arrendator eller hyresgäst att afflytta, då bestämd legotid är
till ända''” eller eljest, utan att legorätten förverkats, för honom inträdt
skyldighet att afflytta, och gitter han ej visa sannolika skäl, att han ändock
äger Qvarsitta, då må öfverexekutor förordna om hans vräkande. Menar
ägaren, att arrendator eller hyresgäst förverkat legorätten, må ock förordnande,
som nyss sagts, meddelas, där öfverexekutor finner uppenbart,
att rätten är förverkad. Såsom hyresgäst skall härvid anses jämväl arbetare,
åt hvilken bostad är enligt arbetsaftal af arbetsgifvaren upplåten.

Om rätt för den, mot hvilken sådan handräckning gifves, att sin
talan vid domstol utföra, galle hvad i 157 § sägs.

Lag angående ändring af 10 § lagen om hvad iakttagas skall i afseende å
införande af lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907.

Härigenom förordnas, att 10 § lagen om hvad iakttagas skall i
afseende å införande af lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14
juni 1907 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

I fråga om arrende af viss jord å landet inom Norrland och Dalarne
är särskildt stadgadt.

Om föresätta! mellan arbetsgifvare och arbetare gäller hvad i lagen
om vissa arbetsaftal är stadgadt, i den mån det innefattar afvikelse från
nya lagens bestämmelser.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1911.

dels förslag till

8) lag om ändrad lydelse af 19 kap. 22 § samt 25 kap. 15 och 22
§§ strafflagen.

Nämnda proposition har af Riksdagens båda kamrar hänvisats till
behandling af särskilda utskottet nr 2.

Härjämte har utskottet fått till sig för handläggning öfverlämnade
följande inom Riksdagen väckta motioner, nämligen:

1) af herr af Petersens (motion i första kammaren nr 27);

2) af grefve Hamilton, Alexander (motion i första kammaren nr 73);

3) af friherre Fleming (motion i första kammaren nr 74);

4) af herr Hildebrand (motion i första kammaren nr 75);

5) af herr Pettersson i Södertälje (motion i andra kammaren nr 269);

6) af herr Åkerman (motion i andra kammaren nr 270);

7) af herr Jansson i Edsbäcken (motion i andra kammaren nr 271);

8) af herr Lindqvist in. fl. (motion i andra kammaren nr 272);

9) af herr Säd er bergh i Karlshamn (motion i andra kammaren nr 273);

10) af herr Pettersson i Bjälbo (motion i andra kammaren nr 274);

11) af herr Hellberg (motion i andra kammaren nr 275);

12) af herr Schotte (motion i andra kammaren nr 276);

13) af densamme (motion i andra kammaren nr 277);

14) af herr Jönsson i Refvinge (motion i andra kammaren nr 278);

15) af herr Tynell (motion i andra kammaren nr 279);

16) af herr Pålsson (motion i andra kammaren nr 280);

17) af herr Wilson (motion i andra kammaren nr 281);

18) af herr Karlsson i Fjät (motion i andra kammaren nr 282);

19) af herr Johansson i Stockholm (motion i andra kammaren nr 283); samt

20) af herr Lindley (motion i andra kammaren nr 284).

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

Af de till utskottet sålunda hänskjuta ärenden har utskottet nu till
slutlig behandling förehaft dels samtliga i propositionen innefattade lagförslag
med undantag af förslaget till lag om ändrad lydelse af 19 kap.
22 § samt 25 kap. 15 och 22 §§ strafflagen, dels ofvan omförmälda motioner
med undantag af motionerna i första kammaren nr 27 och 74 samt
motionerna i andra kammaren nr 269, 279, 270, 272, 274, 283 och 284, de
fem sistnämnda i hvad de afse berörda förslag till ändringar i strafflagen.
Öfver detta lagförslag samt de motioner eller delar af motioner, som
ännu icke blifvit af utskottet slutligt behandlade, kommer utskottet att i
annat utlåtande yttra sig.

I fråga om innehållet i motionerna, till den del de nu äro föremål
för utskottets yttrande, torde det vara lämpligt att till en början endast
lämna en sammanfattning af de hufvudsakliga yrkanden, som genom dem
framställts, jämte uppgift, till hvilka särskilda lagförslag desamma hänföra
sig. I den mån härutöfver erfordras en mera i detalj gående redogörelse
för gjorda yrkanden, torde denna, för öfverskådlighets vinnande, böra meddelas
i sammanhang med behandlingen af de delar af de kungliga förslågen,
som af dessa yrkanden beröras. Beträffande den af motionärerna
anförda motivering tillåter sig utskottet att i allmänhet hänvisa till motionerna,
hvilka, liksom propositionen, äro bilagda detta utlåtande.

Afslag å samtliga de genom propositionen framlagda lagförslagen
har yrkats i den af herr Lindqvist m. fl. afgifna motionen samt i de särskilda
motioner, som väckts af herr Johansson i Stockholm och herr
Lindley, hvilka jämväl undertecknat förstberörda motion. Sistnämnde motionär
har med sitt afslagsyrkande förenat hemställan, att Riksdagen måtte
i skrifvelse till Kungl. Maj4 anhålla om ytterligare utredning och förslag
till obligatorisk skiljedomstol på sjöfartens område för slitande af inom
detta fack med- afseende å anställd besättnings löne- och arbetsvillkor uppkomna
rätts- och intressetvister. Herr Åkerman har i sin motion hemställt
om afslag å förslagen till lag om kollektivaftal mellan arbetsgivare
och arbetare samt lag om särskild domstol i vissa arbetstvister men härutöfver
yrkat, att i stället för det förra förslaget måtte antagas ett i motionen
innefattadt förslag till lag i samma ämne, samt att i stället för det
senare af nämnda båda kungliga förslag måtte antagas en lag i ämnet, utarbetad
efter vissa af motionären angifva grunder. I den af herr Söderbergh
i Karlshamn väckta motionen har gjorts hemställan om afslag å förslaget
till lag om kollektivaftal mellan arbetsgivare och arbetare. Herr
Karlsson i Fjäl åter har i sin motion hemställt, att förslaget till lag om
vissa arbetsaftal måtte af Riksdagen afslås.

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

Förändringar i förslaget till lag om kollektivaftal mellan arbetsgivare
och arbetare ågyftas med yrkandena i ett flertal motioner. Förutom
det att i herr Åkermans motion, såsom nyss nämndes, framlagts
ett fullständigt — från det kungliga förslaget i de flesta punkter afvikande
— lagförslag i ämnet, hafva ändringsförslag framställts
vid 8 §: af herr Hildebrand, herr Jansson i Edsbäcken, herr Hellberg,
herr Jönsson i Refvinge och herr Wilson,
vid 9 och 10 §§: af herrar Jansson i Edsbäcken och Pettersson i Bjälbo
samt

vid slutbestämmelsen: af herr Jansson i Edsbäcken.

Slutbestämmelsen i såväl detta som öfriga lagförslag beröres jämväl
af herr Åkermans motion och herr Schottes motion nr 276 i andra kammaren,
i hvilka yrkas att de lagar, som må komma att antagas i anledning
af förevarande proposition, måtte erhålla giltighet endast för viss tid,
förslagsvis fem år.

Beträffande därefter förslaget till lag om särskild domstol i vissa
arbetstvister torde först böra nämnas den i herr Söderberghs i Karlshamn
motion gjorda hemställan, att — från det af motionären afstyrkta förslaget
till lag om kollektivaftal mellan arbetsgifvare och arbetare — i
förslaget skulle införas de konstitutiva bestämmelser rörande kollektivaftalet,
som kunde erfordras för att kollektivaftalets begrepp och karaktär
måtte, såsom grund för arbetsdomstolens verksamhet, varda tillräckligt
bestämda. Motionären har därjämte framställt erinringar i afseende å

3 och 4 samt 11—16 c§§ i förslaget. Samma §§ jämte 2, 8 och 18 §§
beröras af det i herr Åkermans motion, såsom redan antydts, framställda
yrkandet på en vidtgående omarbetning af förslaget.

I fråga om förslaget till lag om vissa arbetsaftal har herr Karlsson
i Fjäl, för den händelse hans yrkande om afslag å hela förslaget ej skulle
bifallas, hemställt om förändringar i åtskilliga paragrafer, och yrkanden i
sistnämnda riktning hafva framställts äfven i andra motioner. De paragrafer,
beträffande hvilka ändringar sålunda föreslagits, äro följande:

I §: af herr Åkerman,

4 §: af herrar Åkerman och Karlsson i Fjäl,

6 §: af herrar Åkerman, Hellberg och Karlsson i Fjäl,

7 §: af herrar Åkerman och Hellberg,

9 §: af herr Åkerman,

II §: af herr Karlsson ci Fjäl,

13—18 §§: af herrar Åkerman och Karlsson i Fjäl,

19 och 21 §§: af samme motionärer,

22 §: af herr Åkerman,

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

24 §: af herrar ^Åkerman och Karlsson i Fjäll,

25 §: af herr Åkerman,

27 och SO §§: af herrar Åkerman och Pettersson i Bjälbo,

32 §: af grefve Alexander Hamilton samt herrar Åkerman och Karlsson

1 Fjäl<

33 och 34 §§: af oh er rar Åkerman och Karlsson i Fjät,

36 §: af herrar Åkerman, Pettersson i Bjälbo och Karlsson i Fjäl,

38 §: af herrar Åkerman och Karlsson i Fjäl,

39 §: af herr Åkerman samt

43 §: af herrar Åkerman och Karlsson i Fjäl.

Ett mera fristående yrkande är det i herr Pålssons motion framställda,
att Riksdagen måtte för sin del besluta sådana lagbestämmelser,
hvarigenom arbetsgifvares och arbetares föreningsrätt varder fullständigt
tryggad.

I herr Schottes motion n:r 277 i andra kammaren hemställes, att
Riksdagen måtte för sin del antaga vissa ändringar i och tillägg till
lagen om medling i arbetstvister, i anslutning till hvad i motionen
anförts.

Såsom vid de föreliggande lagförslagens föredragning inför Kungl.
Maj:t framhållits af vederbörande departementschef, ligger till grund för
desamma en sträfvan att främja arbetsfreden på näringslifvets område.
Denna sträfvan äro utan tvifvel alla villiga att ägna sin varma tillslutning.

De flesta torde ock vara benägna att erkänna, att, om än lagstiftningen
ensam icke är i stånd att skapa lugna och goda förhållanden
mellan arbetsgifvare och arbetare, lagstiftningsmakten dock i denna riktning
har viktiga uppgifter att fylla. Att lagstiftningen, i den mån för
densamma är möjligt, skall söka undanröja anledningarna till tvister
mellan arbetsgifvare och arbetare, söka förebygga, att uppkomna meningsskiljaktigheter
öfvergå till öppen strid, samt bereda utvägar till tvisters
och striders biläggande, är med visshet en allmän önskan i hela vårt land.
De önskemål, som sålunda ställas på lagstiftningen, äro otvifvelaktigt ingalunda
lätta att ernå. Insikten härom bör innebära en maning: att gå fram
med varsamhet, men den får dock icke afhålla de lagstiftande myndigheterna
från att gripa verket an och under noggrannt öfvervägande, hvilka
särskilda frågor vid hvarje tidpunkt äro företrädesvis i behof af reglering
och tillika nått den mognad, att en sådan kan utan allt för stort äfventyr
försökas, bereda dessa frågor den bästa lösning omständigheterna medgifva.

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

De nu framlagda lagförslagen beröra ämnen af synnerlig vikt.
Den aftalsform, som enligt förslaget till lag om kollektivaftal mellan
arbetsgivare och arbetare skall erhålla sin första rättsliga reglering,
har i vårt land nått en högst ansenlig utveckling, större kanske än i
något annat land. En mycket stor del af vårt lands arbetsgifvare och
arbetare har för närvarande sina ömsesidiga rättigheter och skyldigheter
bestämda genom dylika aftal, och utvecklingen synes gå i den riktningen,
att så alltmer skall blifva förhållandet. Det är därför också
omedelbart för betydande delar af vårt lands befolkning och medelbart
för hela landet särdeles angeläget, att dessa aftals begrepp och rättsverkningar
bestämmas i lag, så mycket mer som ifrågavarande aftal äro
af ganska säregen natur, och allmänna rättsgrundsatser därför icke alltid
lämna säker ledning vid desammas bedömande. Den särskilda domstol,
hvars inrättande åsyftas med förslaget till lag om särskild domstol i vissa
arbetstvister, skall få till uppgift att åstadkomma ett snabbt och sakkunnigt
afgörande af s. k. rättstvister rörande kollektivaftal. Ett viktigt område,
där uppkommande meningsskiljaktigheter hittills i hufvudsak afgjorts genom
parternas maktmedel, skall härigenom undandragas öppen strid och ordnas
genom rättsskipningen. Den föreslagna lagen om vissa arbetsaftal har en betydande
uppgift att fylla till åstadkommande af ordning och reda i arbetsförhållandena.

Utskottet, som alltså delar den i propositionen uttryckta meningen,
att åstadkommande af lagstiftning på ifrågavarande område är i hög grad
önskvärdt, finner sig äfven kunna i allmänhet tillstyrka godkännande af de
hufvudgrunder, hvarpå propositionen är byggd. De rättssatser, som uttalas,
synas till väsentlig del utgöras af en efter förefintliga behof väl anpassad
sammanfattning af regler, som i det praktiska lifvet redan utvecklat
sig och vunnit erkännande. I den mån så är händelsen, lägges lagstiftningen
på den säkraste grundval, som efter förhållandena står att
finna,. Delvis har emellertid utskottet kommit till en uppfattning, som
skiljer sig från den genom propositionen uttalade, och har utskottet
därför funnit sig höra hemställa om vissa afvikelser från hvad i propositionen
föreslagits. Äfven har utskottet ansett sig äga skäl att biträda
väckt förslag om den ifrågasatta lagstiftningens stärkande och fullständigande
genom lagstiftningsåtgärder i delvis annan riktning än den genom
propositionen angifna. För de punkter, i hvilka utskottets framställning
sålunda afeer förändring i propositionen eller går utöfver densamma,
kommer utskottet att här nedan närmare redogöra. Beträffande den föreslagna
lagstiftningen som helhet vill utskottet till sist endast erinra om
hvad under dessa ärendens tidigare handläggning betonats och äfven för

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

utskottet står klart, nämligen att på den lagstiftning, som kan komma att
antagas, icke får ställas det anspråket, att den skall utgöra en i någon
större omfattning slutgiltig lösning af de föreliggande lagstiftningsproblemen.
På ett område, som är så nytt och där de praktiska förhållandena
äro stadda i så snabb utveckling, måste lagstiftningens ingripande i viss
mån få karaktären af försökslagsti firning. Det oaktadt torde finnas god
grund för den förhoppningen, att ett viktigt steg i riktningen af lugnare
och säkrare förhållanden inom näringslifvet skulle tagas, om de af ut O

o 7

skottet tillstyrkta förslagen i hufvudsak vunne godkännande.

Utskottet öfvergår nu till en närmare redogörelse för de af utskottet
ifrågasatta ändringar uti ifrågavarande lagförslag och för de i ofvanberörda
motioner framställda yrkanden i hvad de afse samma lagförslag.

Förslaget till lag om kollektivaftal mellan arbetsgifvare och arbetare.

3—5 §§.

I den af herr Åkerman väckta motionen föreslås, att dessa paragrafer
måtte ersättas med bestämmelser af den lydelse 3 och 4 §§ uti det af
honom framlagda förslaget till lag om kollektivaftal mellan arbetsgifvare
och arbetare utvisa. I visst sammanhang härmed stå stadganden i de af
herr Åkerman föreslagna 9 och 10 §§.

Den hufvudsakliga skillnaden mellan propositionen i nu förevarande
delar och de af herr Åkerman föreslagna bestämmelserna ligger i den olika
begränsningen af det område, inom hvilket kollektivaftalets rättsverkan med
afseende på arbetsaftalet skall sträcka sig. Enligt propositionen kan arbetsaftal
mellan arbetsgifvare och arbetare, hvilka båda äro bundna af kollektivaftal,
icke komma till stånd på andra villkor än kollektivaftalet innehåller.
Häremot stridande bestämmelser förklaras af lagen såsom obefintliga
och kollektivaftalets stadganden träda utan vidare i deras ställe. Står
åter endera af parterna i ett arbetsaftal utom kollektivaftalet, får detta
ingen som helst rättsverkan på arbetsaftalet, utan parterna kunna fritt
öfverenskomma om arbetsvillkoren. För det fall, att af de båda parterna
arbetsgifvaren är bunden af kollektivaftal, uttalas emellertid (i 5 §) den
presumtionen, att, där ej annorledes särskildt öfverenskommits, parterna
haft för afsikt att ingå arbetsaftalet på de i kollektivaftalet upptagna villkor.

Bill. till Riksd. Prot. 1910. 9 Sami. 1 Afd. 6 Håft.

10 Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

Herr Åkermans förslag innebär, att nämnda presumtion skulle upphöjas
till ett tvingande lagbud. Ai’betsaftal, som inginges af arbetsgivare,
för hvilken kollektivaftal vore gällande, skulle, äfven om arbetaren stode
fullständigt utanför sistnämnda aftal, ej kunna upptaga mot detta stridande
bestämmelser, utan kollektivaftalet skulle vara ovillkorligen normerande för
alla de arbetsaftal, som på den ifrågavarande arbetsplatsen blefve slutna
med arbetare af sådan yrkesgrupp, som afsåges med kollektivaftalet, vare
sig arbetarne tillhörde den aftalsslutande organisationen eller ej.

Mot inrymmande i lagen af bestämmelser med sist antydda innebörd
synas vissa invändningar med fog kunna göras. Det torde i allmänhet
vara betänkligt att åt ett rent privaträttsligt aftal bereda en offentligträttslig
verkan, så att aftalet kommer att blifva bindande för andra än
dem, som själfva eller genom annan deltagit i aftalets slutande. Om
ock beträffande det särskilda slag af aftal, hvarom här är fråga,
de af motionären till stöd för förslaget andragna omständigheter må
vara i sig beaktansvärda, lärer icke den allmänna uppfattningen vare
sig på arbetsgifvaresidan eller bland arbetarne vara den af motionären uttalade.
Och under inga omständigheter torde vara lämpligt att gifva ett
kollektivaftal den ifrågasatta offentligträttsliga verkan, med mindre att
garanti åvägabringas därför, att aftalet biträdts af en stark majoritet af
arbetarne inom det yrke, hvarom är fråga. Eljest skulle anordningen medföra
föga önskvärda konsekvenser. En liten minoritet af arbetare skulle
kunna binda alla de öfriga yrkeskamraterna vid ett aftal, som dessa ej
funne tillfredsställande. Och där flera organisationer funnes inom ett yrke,
och en af dessa fått kollektivaftal genomfördt på en arbetsplats, vore därmed,
äfven om denna organisation vore den minsta, de andra hindrade att
utöfva inflytande på arbetsvillkoren. Härmed vore äfven möjlighet lämnad
öppen för samverkan mellan en liten grupp arbetare och arbetsgivare!! i
mindre lojalt syfte. Med hänsyn till det anförda finner utskottet sig icke
kunna förorda bifall till motionärens framställning.

I fråga om 5 § har emellertid utskottet ansett lämpligt, att åt densamma
gifves eu förändrad affattning i ändamål att tydligare uttrycka den,
på sätt ofvan framhållits, åsyftade innebörden af stadgandet, eller att i där
omhandlade fall, i brist på särskild öfverenskommelse i annan riktning,
arbetsvillkoren för den arbetare, som ej genom tillhörighet till aftalsslutande
förening är bunden af kollektivaftalet, skola anses vara de i kollektivaftalet
stadgade, samt förekomma den missuppfattningen, att kollektivaftalet såsom
sådant skulle blifva i ett eller annat hänseende bindande för sådana arbetare.

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

6 §•

Herr Åkerman hemställer att, med bibehållande af paragrafen i (ifrigt
oförändrad, den i första stycket gifna tidsbegränsningen måtte sättas till
tre år. Utskottet anser sig icke kunna biträda denna hemställan. Begränsningen
af kollektivaftals giltighetstid synes ej böra göras så snäf, att därigenom
omöjliggöres den mera utsträckta aftalstid, som för vissa näringsyrken
kan finnas påkallad med hänsyn till det särskilda behofvet för dem
af arbetsförhållandenas ordnande för en något längre tid.

7 §•

I det af herr Åkerman framlagda förslaget återfinnes icke någon
motsvarighet till denna paragraf. Utskottet finner emellertid de i densamma
upptagna stadgandena betingade såsom en konsekvens af den enligt
utskottets mening riktiga uppfattningen, att ett kollektivaftal, i hvars slutande
flera på endera sidan deltagit, är att anse som eu enhet, hvilken
icke bör kunna godtyckligt upplösas, så att en af denna flerhet frigör sig
från aftalet, under det att de öfriga fortfarande äro däraf bundna. Stadgandena
torde därför böra bibehållas.

8 §•

Beträffande det i denna paragraf behandlade ämne, frågan om tilllåtligheten
under kollektivaftals giltighetstid af arbetsinställelse eller annat
kampmedel från arbetsgifvares eller arbetares sida, hafva åtskilliga olika
meningar uttalats i de väckta motionerna. Herr Åkermans förslag innebär,
att därutinnan ingen bestämmelse skall i lagen intagas. Herr Hellberg
yrkar, att paragrafens femte stycke skall utgå, men däremot på lämpligt
ställe i lag införas dels absolut förbud mot anordnande af arbetsinställelse
af hvad slag det vara må, med mindre motsidan därom blifvit
genom skriftligt meddelande vederbörligen underrättad minst sju dagar
före den dag, då arbetsinställelsen skall inträda, dels lämpliga straffbestämmelser
för den, som öfverträder detta förbud. Herr Jansson i Edsbäcken
föreslår, att paragrafen måtte så ändras, att absolut förbud införes för
arbetsgifvare eller arbetare, som äro bundna af kollektivaftal, att under
den tid kollektivaftalet är gällande vidtaga arbetsinställelse, blockad, bojkott
eller annan därmed jämförlig åtgärd, samt att i hvarje fall stadgandet
om att uppsägningstiden för arbetsaftalet skall vid arbetsinställelse iakttagas
må utgå. Herr Jönsson i Refvinge hemställer, att åt paragrafen

12 micsdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

måtte gifvas följande lydelse: »Under den tid kollektivaftalet är gäl lande,

må ej, ändå att annorlunda i aftalet bestämts, arbetsinställelse,
blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig åtgärd af arbetsgivare eller
arbetare vidtagas.» Herr Wilson påyrkar de förändringar i paragrafen, att
andra stycket erhåller följande lydelse: »i syfte att åstadkomma ändring i
eller tillägg till aftalet eller på grund af tvist om tolkning eller tillämpning
af aftalet eller för genomförande af bestämmelse i kollektivaftal dem
emellan, afsedt att efter den tid gälla»; att tredje och sjätte styckena utgå,
och att i paragrafen intagas bestämmelse om skyldighet för parterna
att i fråga om under aftalstiden uppkommen intressetvist underkasta sig
skiljedom äfvensom föreskrifter om skiljenämndens sammansättning och
utseende, därest bestämmelser härom saknas i kollektivaftalet. Slutligen
har herr Hildebrand ifrågasatt, att i paragrafens första stycke skulle mellan
orden »arbetsinställelse» och »blockad» inskjutas orden »systematisk
prestationsminskning».

Såsom synes äro här åtskilliga åsikter representerade, såväl de rakt
motsatta: intet förbud och absolut förbud mot arbetsinställelse under aftalstiden,
som ock mellan dessa liggande^, modifikationer i den ena eller
andra riktningen. Hvad först angår herr Åkermans ståndpunkt synes det
utskottet föga tilltalande, att vid en rättslig reglering af kollektivaftalet
det ytterst viktiga spörsmål, hvarom här är fråga, skulle lämnas af lagen
fullständigt obesvärad! Ingen tvekan torde råda därom, att förbud mot
arbetsinställelse i syfte att åstadkomma ändring i kollektivaftal under den
tid, för hvilken aftalet blifvit slutet, är fullt i öfverensstämmelse med den
allmänna rättsuppfattningen. Då, såsom med förslaget till lag om särskild
domstol i vissa arbetstvister är åsyftadt, för afgörande af rättstvister rörande
kollektivaftal d. v. s. tvister om sådant aftals tolkning eller tillämpning
hädanefter skulle finnas en sakkunnig domstol med snabb rättsskipning,
bör uppenbarligen anlitande af maktmedel för dylika stridigheters
afgörande icke heller vara tillåtet.

Hvilken verkan till inskränkning i parternas rörelsefrihet härutöfver
kan och bör tilläggas kollektivaftalet, är mera tvifvelaktigt. Emellertid
vill det synas utskottet, som om inga afgörande betänkligheter borde förefinnas
mot att undantaga s. k. intressetvister, hvilka under aftalstiden uppkomma
rörande förhållanden, som ej blifvit i kollektivaftalet reglerade,
från det område, inom hvilket parterna må äga att använda maktmedel.
Enligt hvad från såväl arbetsgivare- som arbetaresidan inom
utskottet vitsordats hafva tvister af nyss angifven beskaffenhet hittills
icke förekommit i någon afsevärd utsträckning. Ej heller hafva i allmänhet
svårigheterna att i sådana fall komma till en fredlig uppgörelse

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

visat sig stora, utan hafva dessa tvister endast i undantagsfall ledt
till öppen strid. Uppenbarligen komma ock med kollektivaftalets alltjämt
fortskridande utveckling i fråga om dess innehåll anledningarna
till dylika tvister alltfort att minskas. Med hänsyn till berörda omständigheter
lärer äfven vara obehöfligt, att ett förbud mot strid i anledning
af intressetvist under det kollektivaftalet är gällande åtföljes af stadgande
om obligatorisk skiljedom beträffande tvisten, utan torde det kunna öfverlämnas
åt parterna att härom frivilligt aftala. Bestämmelser i sådant hänseende
finnas redan nu intagna i åtskilliga kollektivaftal. Skulle, där så
icke är förhållandet, i något enstaka fall icke kunna åstadkommas en lösning
i godo af tvisten eller träffas öfverenskommelse om skiljedom, får
vid bestående förhållanden förblifva, intill dess vid kollektivaftalets utlöpande
en omreglering däraf kan äga rum. Någon betänklighet mot att
gifva lagen det nu antydda innehållet torde ännu mindre möta, därest,
såsom utskottet ärnar föreslå, förbudet mot arbetsinställelse under aftalstiden
i anledning af tvist af ifrågavarande beskaffenhet icke göres gällande
beträffande kollektivaftal, som slutes före lagens ikraftträdande. För framtiden
kunna ju parterna, med hänsyn till förbudet, i aftalen ordna förhållandena
på sätt för hvarje fall synes lämpligt.

Kungi. Maj:ts förslag innehåller förbud mot arbetsinställelse för genomförande
af bestämmelse i kollektivaftal, afsedt att träda i tillämpning efter
utgången af det gällande kollektivaftalet, men gör för visst fall undantag
från detta förbud (sista stycket af 8 §). Det sålunda gjorda undantaget synes
utskottet icke befogad!. Lagrådets ledamöter hafva med skärpa framhållit
de principiella och praktiska betänkligheter, som yppas mot ett medgifvande
af strid redan under löpande kollektivaftal för framtvingande af
uppgörelse om framtida aftals vi likör. Dessa betänkligheter måste anses
vara af den betydenhet, att ett frångående af den i Kungl. Maj:ts förslag
uttalade hufvudprincipen i förevarande fråga, äfven med den begränsning
förslaget uppdrager, icke torde vara lämpligt eller kunna försvaras med
hänvisning till de fördelar i vissa hänseenden, som, på sätt föredragande
departementschefen påvisat, däraf skulle stå att vinna.

Hvad slutligen angår rättigheten för arbetsgivare eller arbetare att,
oaktadt för dem gäller kollektivaftal, genom arbetsinställelse understödja
andra arbetsgivare eller arbetare, finner utskottet, som delar den vid lagförslagets
tidigare behandling inför Kungl. Maj:t och i lagrådet härom uttalade
uppfattningen, att omständigheterna icke för närvarande medgifva
fullständigt borttagande af dylik rättighet. Dock synes en viss begränsning
härutinnan böra göras. Rätt att tillgripa denna s. k. sympatistrejk eller
sympatilockout bör icke tillerkännas i annat fall än då den, som skall

14 Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

bispringas, är obunden af kollektivaftal och själf vidtagit eller angripits
med arbetsinställelse.

Enligt utskottets åsikt bör följaktligen i lagen stadgas förbud mot
arbetsinställelse under tid, då kollektivaftalet gäller, med undantag allenast
för det fall, att åtgärden vidtages i syfte att bispringa annan, som är inbegripen
i strid och icke är af kollektivaftal förhindrad att själf vidtaga
åtgärden. Såsom en garanti, att yppad strid ej utsträckes utöfver det
ursprungliga området af förhastande och utan att tvisten visat sig vara åt
mera allvarlig beskaffenhet, synes härförutom höra stadgas det villkor, att försök
till medling i tvisten genom statens förlikningsman skall hafva ägt rum.

Nödvändigheten af det i förslaget intagna stadgandet därom, att
arbetsaftal, som är ingånget för bestämd tid, ej får rubbas genom arbetsinställelse,
och att beträffande annat arbetsaftal uppsägningstid, som kan
vara gällande, skall vid arbetsinställelse iakttagas, framgår enligt utskottets
uppfattning med full klarhet af hvad lagrådets ledamöter därom anfört,
hvadan stadgandet synes böra bibehållas. Dock torde afifattningen böra ändras
så, att af densamma tydligen framgår, att här ej är ovillkorligen fråga
om uppsägning af arbetsaftalet utan endast om skyldighet för den, som
vill vidtaga arbetsinställelse, att därom gifva motsidan underrättelse så
lång tid i förväg som är gällande för arbetsaftalets uppsägande. Till
frågan om den verkan sådant meddelande bör anses hafva på arbetsaftalets
bestånd återkommer utskottet sedermera vid behandlingen af förslaget till
lag om vissa arbetsaftal. Att, på sätt herr Hellberg påyrkat, äfven för
det fall, att parterna i ett arbetsaftal ej funnit nödigt att betinga sig viss
tid för aftalets giltighet eller viss uppsägningstid, stadga skyldighet för
dem att lämna meddelande om tilltänkt arbetsinställelse någon tid innan
den sättes i verket torde ej vara erforderligt.

Hvad utskottet här ofvan yttrat beträffande arbetsinställelse gäller
i tillämpliga delar jämväl om blockad, bojkott och andra åtgärder, jämförliga
med de nu nämnda.

I enlighet med de sålunda angifna grunderna har utskottet upprättat
förslag till förändrad lydelse af ifrågavarande paragraf. Utskottet
har därvid ansett lämpligt, att till förebyggande af hvarje missförstånd i
lagtexten särskilt angifves, att med arbetsinställelse förstås strejk eller
lockout, hvilka ord redan vunnit burskap i det svenska språket och hvilkas
innebörd står mera klar för den allmänna uppfattningen. Utskottet har
däremot funnit sig icke böra i enlighet med herr Hildebrands hemställan
upptaga begreppet »systematisk prestations minskning» jämte arbetsinställelse,
blockad och bojkott. Med systematisk prestationsminskning förstår motionären
en afsiktlig nedsättning af arbetsprestationen, vidtagen af ett flertal

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

arbetare i samråd såsom kampmedel mot arbetsgivare!!. Motionären anser,
att detta kampmedel ej faller in under dem, som angifvas i paragrafen.
Där skulle nämligen enligt motionärens mening endast vara fråga om åtgärder
i samband med öppen konflikt. Så torde dock icke vara händelsen.
Med arbetsinställelse är uppenbarligen enligt förslaget att likställa en systematisk
affolkning af en arbetsplats, vidtagen såsom påtryckningsmedel mot
arbetsgivaren, utan att dock arbetsinställelse proklamerats. Enligt utskottets
åsikt kan jämväl det af motionären åsyftade afsiktliga nedsättandet af
arbetsprestationen, då åtgärden vidtages af arbetare, Indika äro bundna af
kollektivaftal, och den till sin verkan och sitt syfte är likartad med arbetsinställelse,
innebära ett brytande mot kollektivaftal et och inbegripas under
det i förevarande paragraf gifna förbud. Klart är, att i lagen ej kan uppräknas
alla slag af kampmedel, som hittills kommit till användning mellan
arbetsgivare och arbetare, och att än mindre kan förutses, Indika former
striden möjligen framdeles kan komma att antaga. Vid sådant förhållande
synes det utskottet lämpligast, att i lagen endast angifvas de för närvarande
mera vanliga slagen af dylika åtgärder, och att man för öfrigt nöjer
sig med att under förbudet mot deras användande under kollektivaftalets
giltighet inbegripa hvarje förfarande, som kan jämställas med de sålunda
uppräknade åtgärderna.

9 §•

Enligt herr Åkermans motion skulle 9 § ersättas med ett stadgande
af följande lydelse: »Ej må i kollektivaftal stadgas förbud för arbetsgivare
eller arbetare att tillhöra förening. Har sådant förbehåll skett, vare det
ogillt och för dess öfverträdande stadgad påföljd förfallen.»

Herr Pettersson i Bjälbo yrkar, att paragrafen måtte erhålla den
lydelse, som den hade i det till lagrådet remitterade förslaget, samt härförutom
kompletteras med förbud mot att i kollektivaftal göra inskränkning
i arbetsgivares rätt att leda och fördela arbetet äfvensom med bestämmelse,
att beträffande de i paragrafen omhandlade ämnen skall i fråga
om lärlingar gälla hvad därom särskild!, stadgas. Af herr Jansson i Edsbäcken
hemställes, att paragrafen måtte helt utgå. Slutligen torde i detta
sammanhang böra behandlas det af herr Pålsson i hans motion framställda yrkandet,
att Riksdagen måtte för sin del besluta sådana lagbestämmelser, hvarigenom
arbetsgivares och arbetares föreningsrätt varder fullständigt tryggad.

Sistnämnda yrkande torde i väsentlig mån falla utanför ramen för
förevarande lagstiftningsarbete. För bifall till detsamma erfordras uppenbarligen
en genom noggrann utredning vunnen kännedom om lämpligheten
och verkningarna af lagbestämmelser i den riktning, som sålunda

16 Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

ifrågasatts. En sådan undersökning skulle innebära ett arbete af allt för

vidtomfattande beskaffenhet att kunna af utskottet utföras. Det vill
synas utskottet, som om Kungl. Maj:t i fråga om införande i före varande

lagförslag af bestämmelser till skydd för föreningsrätten stannat
vid den gräns, bortom hvilken, åtminstone för närvarande, icke finnes
någon som helst fast grund att bygga på, och att med gränsen så
uppdragen som skett det föreslagna stadgandet väl försvarar sin plats
i lagen. Stadgandet betingar dock såsom ett oundgängligt komplement
föreskrifter till skydd för arbetets frihet och därmed indirekt mot för eningstvång.

I sådant hänseende synes, på sätt herr Pettersson i Bjälbo

framhållit, den affattning, som åt dessa föreskrifter gifvits i Kungl.
Maj:ts ursprungliga förslag, vara att föredraga. Med den af lagrådet tillstyrkta
lydelsen skulle förbudet lätteligen kunna kringgås. De arbetarnes
intressen, som lagrådet velat genom sitt ändringsförslag tillgodose, torde
ändock varda af arbetsgifvarne beaktade i den mån så lämpligen kan ske.

Äfven öfriga af herr Pettersson vid förevarande paragraf framställda
förslag synas böra godtagas, och utskottet har alltså funnit densamma böra
erhålla den af honom påyrkade affattning, därvid i andra stycket gjorts
en redaktionell ändring i förtydligande syfte.

10 §.

Denna paragraf motsvaras af 7 och 8 §§ i herr Åkermans förslag.
I dessa fastslås, dels att förening genom deltagande i kollektivaftal ej
ådrager sig någon som helst förpliktelse, som ej i aftalet uttryckligen
angifvits, dels att, äfven om sålunda åtagen förpliktelse åsidosättes,
skadeståndsskyldighet för föreningen ej inträder i annat fall än då skadeståndet
blifvit i aftalet till sitt belopp fastställdt, och dels att domstolen
vid skadeståndets utmätande väl må sätta detta lägre men ej högre än det
i aftalet utfästa beloppet. Enskild arbetsgivare och arbetare ålägges att
gälda den genom hans aftalsbrott uppkomna skadan.

I herr Janssons i Edsbäcken motion föreslås en omredigering af 10 §
i syfte att begränsa och tydligare angifva den skadeståndsskyldighet, som
må pröfvas erforderlig att bestämma, under det att herr Pettersson i Bjälbo
hemställer om antagande af tilläggsstadganden af innehåll, att förening
skall svara för hvad dess förtroendeman eller ombudsman gör eller låter,
samt att, där ett större antal af en förenings medlemmar deltagit i arbetsnedläggelse,
domstol må äga rätt, om den finner skäl därtill föreligga,
att ådöma föreningen skadestånd likasom om ett formligt beslut å föreningens
vägnar förelåge.

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

Utskottet finner Kung!. Maj:ts förslag innefatta en rättvis och billig
och tillika i det stora hela med erforderlig varsamhet gjord reglering af
den skadeståndsskyldighet, som bör följa på ett brytande mot kollektivaftalet
eller de förpliktelser lagen särskildt pålägger de af sådant aftal
bundna. Synnerligen oegentligt förefaller det, att lagen skulle lämna
öppet för en förening, som slutit kollektivaftal, att utan någon påföljd bidraga
till eller understödja en aftalet i den grad kränkande åtgärd, som en däremot
eller mot lagen stridande arbetsinställelse eller dylikt utgör. Och förslaget inskränker
sig i hufvudsak till att ålägga af talsslutande förening vid äfventyr af
skadeståndsskyldighet att ej i nämnda hänseenden medverka eller åsidosätta
en särskildt "åtagen förpliktelse. Den utsträckning af ansvarigheten till
utomstående föreningar af enahanda slag, som förslaget innebär, betingas
uppenbarligen af nödvändigheten att förekomma bestämmelsens kringgående.

Den rätt förslaget tillerkänner domstolen att i särskilda fall begränsa
förenings skadeståndsskyldighet torde emellertid böra utvidgas därhän, att
åt domstolen lämnas full frihet att pröfva, huruvida anledning till sådan
begränsning föreligger. Jämväl torde böra uttryckligen utsägas, hvad förslaget
visserligen lärer innebära, eller att domstolen kan låta skadeståndsskyldigheten
helt bortfalla.

Med paragrafens nuvarande affattning synes det kunna uppkomma
tvekan, huruvida den sålunda gjorda begränsningen af förenings ansvarighet
skall äga tillämpning jämväl för det fåll, att förening på något i andra
stycket angifvet sätt brutit mot ett särskildt i kollektivaftal gjordt åtagande
att afhålla sig från medverkan till arbetsinställelse eller annan liknande åtgärd,
äfven då sådan ej är i lagen förbjuden. För att tydligt utmärka, att stadgandet
bör så förstås, synes lämpligt att ur första stycket utesluta orden
»eller underlåter förening att fullgöra hvad den i aftalet åtagit sig». Någon
saklig förändring är härmed ej åsyftad. Hufvudregeln om förenings ansvarighet
för fullgörande af ett uttryckligt åtagande torde vara själffallen
och ej med nödvändighet behöfva i lagen utsägas. Jämväl ett par andra
formella jämkningar i affattningen hafva af utskottet vidtagits vid paragrafen.

Utskottet har icke kunnat ansluta sig till omförmälda af herr Pettersson
i Bjälbo framställda förslag. Det torde ej vara lämpligt att på
detta område införa andra regler än eljest gälla i fråga om hvem, som
skall anses representera en förening, eller att låta förening drabbas af ansvarighet
för annans än föreningens görande eller låtande.

ii §.

I herr Åkermans förslag är 9 §, som motsvarar 11 § i Kungl. Maj:ts
förslag, af följande lydelse:

Bill. till Riksd. Prot. 1910. 9 Sami. 1 Afd. 6 Höft.

18 Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

»Förening, som slutit kollektivaftal, äger föra talan på grund af aftalet
mot en hvar, för hvilken aftalet är bindande.

Arbetsgifvare, som ej själf slutit kollektivaftal, eller arbetare må ej
fora talan på grund af aftalet i annat fall än då hans rätt är genom aftalets
åsidosättande omedelbart kränkt och föreningen, som slutit aftalet,
vägrat att därom föra talan.»

Den väsentligaste olikheten mellan de båda förslagen torde ligga i
stadgandena om föreningso rätt att för sina medlemmar föra talan på grund
af kollektivaftal. Herr Åkermans förslag innebär, att förening skall äga
rätt att för en hvar, å hvilken ett kollektivaftal, slutet af föreningen, är
tillämpligt, föra hvarje talan, som grundas på kollektivaftalet, samt att
den enskilde arbetsgifvaren eller arbetaren är förhindrad att själf utföra
sin talan, såvida ej föreningen vägrar att taga saken om hand. Kungl.
Maj:ts förslag åter medger förening talerätt allenast för medlemmar och
endast i det fall, att fråga är om ersättning för skada, tillskyndad genom
arbetsinställelse eller dylik åtgärd, som strider mot kollektivaftalet eller
lagen, hvarjämte denna rätt icke skall förefinnas, där medlemmen på visst
sätt visar sig vilja själf utföra sin talan.

Kungl. Maj:ts förslag synes utskottet vara att föredraga och fullt motsvara
det praktiska behofvet. Väl torde det vara lämpligt att tillerkänna
förening af vare sig arbetsgifvare eller arbetare en viss talerätt för medlemmarna
och att för sådan händelse låta den ifrågavarande talan tillkomma
föreningen såsom dess egen, men denna rätt bör ej utsträckas längre
än nödigt är. Och behof däraf torde ej föreligga i annat fall, än då talan
på en viss grund enligt sakens natur i regel tillkommer ett flertal personer,
såsom är händelsen, åtminstone på arbetarsidan, då skada tillfogas genom
arbetsinställelse eller därmed likartad åtgärd. Beträffande föreningsmedlems
rätt att själf föra den talan i förberörda fall, som må tillkomma
honom, lära de båda angifna. systemen i praktiken komma att medföra så
godt som enahanda resultat. Uppenbarligen är i de flesta fall medlemmen
väl tillfreds därmed, att föreningen åtager sig hans sak, men skulle
särskilda omständigheter annat föranleda, synes någon anledning ej föreligga
att betaga medlemmen hans fria valrätt därutinnan.

För att ernå full öfverensstämmelse mellan de fall, då förening skall
äga talerätt för medlemmar, och dem, där talan, som rör arbetsaftal, skall
enligt den anordning utskottet tänkt sig föras vid den ifrågasatta arbetsdomstolen,
har utskottet ansett berörda talerätt böra utsträckas att omfatta
äfven talan om skada på grund af afskedande, som står i strid mot
kollektivaftal. Härjämte har utskottet funnit lämpligt att, i enlighet med
hvad herr Åkermans förslag innebär, i lagtexten gifves ett positivt uttryck

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

för den regeln, att förening genom slutande af kollektivaftal förvärfvar en
sjelfständig rätt till talan på grund af aftalet.

12 §.

Enligt de regler, som innehållas i 10 § af herr Åkermans förslag,
skulle rätt att på grund af brott mot kollektivaftal håfva aftalet aldrig tillkomma
den kränkte själf, utan skulle i hvarje fall domstolen äga att därom
besluta. En sådan anordning synes utskottet vara välbetänkt, och har utskottet
i sådan riktning omarbetat paragrafen. Utskottet har härvid såsom
en konsekvens af 7 § bibehållit med redaktionella förändringar de i Kungl.
Maj:ts förslag gifna reglerna för rätten att håfva aftalet, (lå på samma sida
flera däri deltagit, hvilka regler sakna motsvarighet i herr Åkermans förslag.

§ 14-

Enär fjorton dagar synes för vissa fall vara en tämligen knappt
utmätt tid för insändande till kommerskollegium af upprättadt kollektivaftal,
föreslår utskottet, att tiden måtte sättas till en månad. Med hänsyn
därtill att parterna hittills i allmänhet visat sig villiga att hålla
kollektivaftalen nämnda myndighet tillhanda, lärer ej vara nödigt att förstärka
det gifna påbudet om deras insändande medelst straffhot, utan
torde de föreslagna bötesbestämmelserna kunna utgå.0 Vid sådant förhållande
torde afl anledning bortfalla till en af herr Åkerman ifrågasatt
anordning, att skyldigheten beträffande aftalets insändande skulle läggas
endast på arbetsgifvaresidan.

Slutbestämmelsen.

Såväl i herr Åkermans motion som i herr Schottes motion nr 276
påyrkas, att lagen måtte antagas endast för viss tid, enligt den förstnämndes
förslag högst fem år. Utskottet har icke funnit tillräckligt vägande
skäl vara anförda för att nu införa en dylik för vår lagstiftning hittills i
hufvudsak okänd anordning. Sådan har förekommit endast beträffande en
eller annan författning, där enligt sakens natur varit fråga om allenast
ett provisoriskt reglerande af vissa förhållanden, och där, i händelse af det
nya stadgandets bortfallande, äldre lag funnits att falla tillbaka på. Att åter
gå så till väga på förevarande område synes knappast lämpligt utan snarare
ägnadt att kunna medföra rättsosäkerhet och förvirring. Väl är det sannt,
såsom ock utskottet redan framhållit, att det här gäller att inlåta sig.på en
lagstiftning, som närmast är att anse som ett försök. Att på grund häraf
skulle ligga en särskild fara uti att antaga lagen att gälla i vanlig ordning,
kan dock utskottet icke finna. Ej sällan föreligger jämväl i andra fall för

20 Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

lagstiftaren den uppgiften att reglera lika nya och förut obearbetade förhållanden,
i fråga om hvilka lagstiftningens verkan är svår att på förhand
fullt öfverblicka. Och just med hänsyn därtill, att det nu är fråga om
lagstiftning inom ett nytt och synnerligen viktigt område, lärer med visshet
kunna förväntas, att resultatet af lagstiftningen skall med största uppmärksamhet
följas på alla håll, och att såväl Kungl. Maj:t som Riksdagen
skola låta sig vara ännu mera än vanligt angeläget att medverka till den
reformering af densamma, som vid hvarje tidpunkt kan visa sig behöflig.
Vid öfvervägande af skälen för och emot den ena eller den andra ståndpunkten
har utskottet alltså icke funnit anledning till att afvikelse i förevarande
hänseende skulle göras från hvad Kungl. Maj:t föreslagit.

Förslaget förutsätter, att lagen skulle med vissa angifna undantag
blifva tillämplig äfven på kollektivaftal, slutna före lagens trädande i kraft.
Härutinnan har herr Jansson i Edsbäcken i sin motion yrkat, att allenast
8 § med den af honom föreslagna lydelsen måtte få retroaktiv verkan.
Vid granskning af lagförslagets olika bestämmelser har utskottet kommit
till den uppfattningen, att med den af Kungl. Maj:t förutsatta tillämpningen
af lagen på förut befintliga aftal skulle vinnas afsevärda fördelar,
utan att härigenom någon olägenhet skulle uppkomma. Dock synes med
den förändring, som af utskottet vidtagits beträffande 8 § i afseende på
intressetvister under aftalets giltighetstid, vara nödigt, att hvad denna paragraf
innehåller om förbud mot strid under aftalstiden i anledning af tvist om
förhållande mellan arbetsgivare och arbetare, som ej reglerats genom
kollektivaftalet, ej göi^es tillämpligt å förutvarande aftal.

Förslaget till lag om särskild domstol i vissa arbetstvister.

Den domstol — arbetsdomstolen — som enligt förevarande förslag
skall inrättas för slitande af rättstvister rörande kollektivaftal, skulle få
sig förelagd en synnerligen viktig och grannlaga uppgift. För att domstolen
skall blifva i stånd att rätt fylla denna uppgift erfordras framför
allt, att den erhåller en sammansättning, som garanterar ett sakkunnigt
afgörande af dit hänskjuta tvister och tillförsäkrar domstolen
största möjliga auktoritet och förtroende, samt att behörigen sörjes för
snabbhet vid tvisternas afgörande. 1 sistnämnda hänseende är emellertid
icke endast sättet för tvisternas handläggning vid arbetsdomstolen af betydelse.
Här uppkommer ock frågan, huruvida och i hvad mån för snabb -

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

hetens befordrande en inskränkning i det eljest vanliga antalet instanser
må kunna genomföras. Denna synpunkt är i Kungl. Maj:ts förslag såtillvida
beaktad, som enligt detta förslag klagan från arbetsdomstolen
skulle, med förbigående af mellaninstansen, föras direkt hos högsta domstolen.

Vid förslagets granskning af lagrådet hafva två af dess ledamöter
uttalat den åsikten, att i sakfrågor arbetsdomstolens utslag icke borde få
öfverklagas. Samma mening frambär herr Söderbergh i Karlshamn i den
af honom väckta motionen, under det att herr Åkerman anser klagan i
intet fall böra vara tillåten. I den af lagrådets ifrågavarande två ledamöter
afgifna motivering för deras åsikt hafva olägenheterna af att i
sakfrågor tillåta appell mot arbetsdomstolens utslag och skälen, hvarför
de betänkligheter, som eljest möta mot borttagande af appellrätten, på
förevarande område kunna anses vara af jämförelsevis ringa betydelse,
framlagts med den fullständighet, att utskottet icke torde behöfva i sådant
hänseende ingå på en närmare utredning utan kunna inskränka sig till
att hänvisa till berörda motivering. Hvad i densamma anförts synes utskottet
vara af den öfvertygande beskaffenhet, att utskottet för sin del
håller före, att syftet med arbetsdomstolens inrättande ingalunda skulle
ernås, därest öfver densamma skulle i sakfrågor bibehållas en andra instans.
Utskottet finner alltså, att lagen bör innehålla förbud mot Överklagande
af arbetsdomstolens domslut, med undantag allenast för det fall, att arbetsdomstolen
förklarat sig obehörig att upptaga dit hänskj litet mål eller
ogillat invändning mot dess behörighet. Berörda undantag synes vara
nödvändigt, på det ej, därest arbetsdomstolen och allmän domstol skulle i
något fall stanna vid olika slut i fråga om behörigheten att upptaga mål,
möjlighet skulle saknas att genom frågans dragande under en gemensam
högsta instans få kompetensspörsmålet afgjordt. Bestämmelser i angifvet
syfte hafva af utskottet upptagits i en ny paragraf, som erhållit nummer
16 i det af utskottet omarbetade förslaget.

På sätt af samma lagrådets ledamöter antydts torde borttagande af
appellrätten såsom en konsekvens medföra, att gränsen för arbetsdomstolens
kompetensområde uppdrages på ett något olika sätt mot hvad i Kungl.
Maj:ts förslag skett. Härutinnan innehåller nämnda förslag den regeln,
att mål, som rör arbetsaftal, skall upptagas af arbetsdomstolen, då däri
tillika är tvist om giltighet, bestånd eller rätta innebörden af kollektivaftal,
hvarå arbetsaftalet grundas, eller då fråga är om skadestånd i anledning af
arbetsinställelse eller därmed jämförlig åtgärd eller på grund af afskedande,
och den åtgärd, som medfört skadan, förmenas stå i strid mot kollektivaftalet
eller mot lagen om sådant aftal. Lämpligare synes vara att låta

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

mål rörande arbets aftal, med undantag för de fall, då fråga är om skadestånd
af anledning nyss sagts, gå till allmän domstol med åliggande för
denna, att om i målet yppas tvist om kollektivaftals giltighet, bestånd eller
rätta innebörd, hänvisa denna tvist till arbetsdomstolens afgörande. Härigenom
skulle vinnas, förutom de fördelar, som af lagrådets omförmälda
ledamöter antydts i deras yttrande öfver 1 § i det till lagrådet remitterade
förslaget, jämväl att, till fromma för rättsenheten, från arbetsdomstolens
verksamhetsområde skulle afskiljas det med rättssystemet i öfrigt nära
sammanhängande arbetsaftalsförhållandet och dit höra endast spörsmål om
det egenartade kollektivaftalet. Och de fall, då allmän domstol skulle
nödgas hänvisa uppkommen tvist rörande kollektivaftal till arbetsdomstolen,
blifva antagligen ej särdeles talrika. Äfven anspråk på grund af arbetsaftalet
komma för visso, då fråga är om organiserade arbetare, att först
göras till föremål för förhandlingar mellan vederbörande. Om därvid visar
sig, att olika uppfattning råder om t. ex. det grundläggande kollektivaftalets
tolkning i någon punkt, är ju möjlighet gifven att genom förande af
fastställelsetalan vid arbetsdomstolen få denna tvistefråga en gång för alla
afgjord med bindande kraft beträffande samtliga de enskilda tvister, som
därefter må anhängiggöras vid de allmänna domstolarna i likartade fall.

Uteslutande af appellrätten torde jämväl hafva betydelse föy frågan
om arbetsdomstolens sammansättning. Härutinnan hafva herrar Åkerman
och Söderbergh i Karlshamn i sina motioner yrkat, att åt det juridiska
elementet bör beredas endast en plats i domstolen. Ett sådant försvagande
af berörda element torde icke böra ifrågakomma, allra minst då arbetsdomstolen
göres till enda instans. Domstolen skall ju hafva att behandla rättstvister,
ofta måhända af ganska invecklad beskaffenhet, vid hvilkas lösning den juridiska
utbildningen måste spela en icke oväsentlig roll, ehuru den på grund
af ifrågavarande rättsförhållandens säregna natur bör vara förstärkt med
den på detta område speciella sakkunskapen. Däremot synas goda skäl
tala för, att endast två af de tre ledamöter af domstolen, som af Konungen
utnämnas utan förslag, ovillkorligen skola vara juridiskt bildade personer,
under det att vid besättande af den tredje platsen valet må träffas fritt,
oberoende af juridiska kvalifikationer, hvarigenom öppnas möjlighet att
tillgodogöra sig den praktiska erfarenheten på hithörande områden, hvarhelst
den må vara att träffa.

I enlighet med de nu angifna synpunkterna har utskottet omarbetat
förslaget och därvid äfven i andra hänseenden vidtagit en del förändringar,
för hvilka utskottet får redogöra i de yttranden beträffande de särskilda
paragraferna, hvartill utskottet nu öfvergår.

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6. 23

Den i 1 § vidtagna ändringen är af rent formell natur, beroende
på den uppställning, som gifvits åt 3 och 4 §§.

2 §•

Här torde böra omnämnas den af herr Söderbergh i Karlshamn
gjorda hemställan om stadgande därom, att när parter, som slutit ett
kollektivaftal, i detta öfverenskommit om tvisters afgörande i viss angifven
ordning (skiljedom, tariffnämnd o. s. v.) med bindande verkan för parterna,
arbetsdomstolen icke har att med tvister på grund af sådana kollektivaftal
taga befattning. Ett sådant stadgande synes utskottet öfverflödigt.
Uppenbarligen kunna parterna här liksom i fråga om andra rättstvister
genom öfverenskommelse om tvists afgörande på särskildt sätt ställa densamma
utanför domstols behörighetsområde. Att arbetsdomstolens inrättande
icke skulle verka därhän, att tidigare slutna aftal om tvisters
hänskjutande till skiljedom skulle blifva ogiltiga, torde knappast behöfva
framhållas.

Beträffande af herr Åkerman väckt förslag, att åt arbetsdomstolen
med minskadt antal ledamöter skulle uppdragas att handlägga frågor om
fastställande af arbetsordningar, hänvisas till hvad utskottet på vederbörligt
ställe i förslaget till lag om vissa arbetsaftal därom yttrar.

3, 4 och 6 §§.

Af redaktionella skäl hafva ur 3 § uteslutits de bestämmelser, som
afse de efter förslag förordnade domstolsledamöterna, och dessa bestämmelser
i stället upptagits i 4 §.

Herr Söderbergh i Karlshamn förordar i sin motion beträffande de
ledamöter, som endast skulle förordnas på viss tid, ett system med rörliga
bisittare. Dessa skulle till visst antal utses efter förslag, afgifna af
de större organisationerna på hvardera sidan, och af de sålunda utsedda
skulle såsom bisittare vid afdömande af tvist rörande kollektivaftal, slutet
af en viss organisation, tillkallas de, som utsetts efter förslag af denna
organisation. Alternativt föreslås, i syfte att bereda möjlighet till bättre
proportionell fördelning af platserna mellan olika organisationer, att för
hvardera sidan utses tre, af hvilka en vid hvarje session skulle utträda
efter lottning eller i enlighet med förut uppgjord ordning. I hvarje fall
borde förslagsrätt endast tillkomma vederbörande högsta organisationer.

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

Herr Åkerman anser, att på arbetarsidan endast förening med minst femtontusen
medlemmar skall vara berättigad att afgifva förslag.

Systemet med rörliga bisittare torde knappast, enligt utskottets uppfattning,
vara det lämpligaste. Eu hvar af bisittarne skulle i allt för
ringa grad blifva i tillfälle att förvärfva den erfarenhet och vana, som för
domarevärfvets rätta fullgörande äro af väsentlig betydelse. Äfven med
detta system skulle den speciella sakkunskapen för hvarje särskildt mål
icke kunna ernås. Härjämte torde böra bemärkas, att bisittare, utsedda på
det af motionären angifna sättet, komrne att mera representera vissa intressen
än de fasta bisittarne. Men hvad man vill vinna med ifrågavarande
bisittare är att tillföra domstolen representanter icke för intressen
utan för sakkunskap och olika rättsåskådningar.

Beträffande åtgärder för att betrygga förtroendet för domstolen genom
en bättre fördelning af platserna mellan de olika organisationer, som
kunna finnas på hvardera sidan, torde med hänsyn till det stora antalet,
särskildt på arbetarsidan, af fristående sådana föga vara vunnet^ genom
vare sio- Åen ena eller den andra af de utaf herr Söderbergh ifrågasatta
anordningarna. Uppenbart är, att Kungl. Maj:t vid bisittarnes utväljande
måste taga största hänsyn därtill, att de utsedda komma att representera
åskådningarna hos majoriteten pa hvardera sidan, och att alltså de mindre
föreningarna i realiteten, därest de skulle afgifva särskilda förslag, näppe
ligen kunna komma att utöfva något egentligt inflytande på domstolens
sammansättning. Att tydligt fastslå denna princip genom valet af den
siffra för medlemmarnas antal, som skall vara afgörande, låter sig med
hänsyn till möjligheten af omkastningar i de bestående förhållandena knappast
o-öra. En antydan därom i själfva lagen kunde dock måhända gifva»
genom att bestämma minimiantalet af medlemmar för arbetareförening till

tiotusen i stället för femtusen. .

Kungl. Maj:ts förslag pålägger en hvar, som utses till bisittare. i

arbetsdomstolen, såsom en medborgerlig plikt att utföra uppdraget, från
hvilket han ej kan vinna befrielse annat än på. grund af särskilda omständigheter.
Ehuru någon beräkning ej låter sig göra angående mäng
den af det arbete, som kommer att påhvila domstolen, kan dock, om afseende
fästes vid den stora och alltjämt tillväxande mängden af kollektivaftal
i vårt land, förväntas, att detta arbete åtminstone efter någon tid
skall blifva af den omfattning, att ledamöterna i domstolen nödgas ägna
större delen af sin tid åt detsamma. Det kan under sådana förhållanden
ej fordras, att en hvar skall vara pliktig åtaga sig befattningen. Ställas
de ekonomiska villkoren för befattningshafvarna någorlunda gynnsamma, lärer
i betraktande jämväl af det anseende, som säkerligen kommer att åtfölja dessa

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

poster, lämpliga, personer för deras beklädande utan större svårighet kunna
på frivillighetens väg erhållas. För att förekomma, att personer blifva
förordnade, hvilka efter kort tid åter afgå, torde vara lämpligt att stadga
skyldighet för förening, som afgifver förslag å ledamöter, att därvid foga
skriftlig förklaring- från de föreslagna rörande deras villighet att mottaga
uppdraget samt för de på grund af förslaget förordnade att kvarstå den
bestämda tiden, där ej särskilda omständigheter berättiga till entledigande.
Den, som afgifvit dylik förklaring, men ej vid närmaste förordnande kommit
i åtanke, bör ock vara pliktig att under den tvårsperiod, som förordnandet
afser, mottaga uppdraget efter afgången ledamot. Efter nu angifna
grunder hafva 4 och 6 §§ af utskottet affattats.

7 §•

I 7 § har påkallats en redaktionell jämkning i följd af ändringarna
under 3 och 4 §§.

10 §.

Af det föreslagna nya stadgandet i 2 § därom, att tvist rörande
kollektivaftal, som i mål om arbetsaftal yppas vid allmän domstol, skall
hänvisas till arbetsdomstolen, föranledes ett tillägg till 10 § af innehåll,
att part, som erhållit dylik hänvisning, skall äga att vid arbetsdomstolen
föra fastställelsetalan, hvarom i paragrafen förinäles.

11 och 18 (11, 12, 13, 14, 15 och 21) §§.

I 11 § hänvisas beträffande rättegången vid arbetsdomstolen till hvad
som enligt allmän lag gäller om rättegången vid rådstufvurätt i den mån
ej undantag därifrån gjorts genom andra bestämmelser i förslaget. I såväl
herr Åkermans som herr Söderberghs i Karlshamn motioner påpekas behofvet
af afvikelser äfven i andra hänseenden från den allmänna rättegångsordningen
och därmed sammanhängande stadganden. Härutinnan
framhålles särskildt såsom nödigt, att arbetsdomstolen gifves möjlighet till
kraftig processledning och vidsträckt rätt att med minskadt antal ledamöter
å ort och ställe skärskåda alla förhållanden af betydelse för ett måls afgörande,
att fri bevisprövning införes och de vanliga vittnesjäfven eftergifvas,
samt att lättnader And protokollsföringen medgifvas, och protokoll
med utslag varda afgiftsfria för parterna. I sammanhang härmed har
herr Åkerman förordat, att arbetsordningen för domstolen måtte pröfvas
af Riksdagen.

Uih. till Riksd. Prot. 1910. 9 Sami. 1 Afd. 6 Höft.

26 Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

Vid öfvervägande af hithörande frågor har utskottet funnit, att särskilda
processuella stadganden böra i lagen om arbetsdomstolen införas i
följande hänseenden.

Enär svårighet ej sällan skulle kunna yppas att i mål vid arbetsdomstolen
vinna behörig utredning, om de vanliga reglerna beträffande
jäf mot vittnen upprätthållas, bör den, som enligt hvad i rättegångsbalken
stadgas är jäfvig att vittna, kunna, då jäfvet är af beskaffenhet att det
må eftergifvas, af arbetsdomstolen höras, dock utan ed, oaktadt sådant
eftergifvande ej skett; verkan af hans utsaga bedömes fritt af domstolen.
Angående syn å arbetsplats eller ock föremål, som ej lämpligen
kan flyttas till domstolen, bör stadgas, att, där domstolen så
pröfvar skäligt, sådan syn må förrättas af ordföranden och två af
de ledamöter, som förordnats enligt 4 §, samt att dylik synerätt äger
samma befogenhet som arbetsdomstolen, med det undantag att den ej
får slutligt afdöma målet. I vissa fall, exempelvis då det gäller att
afgöra, huruvida en viss åtgärd varit obehörig såsom stridande mot lag
eller kollektivaftal, och tillika är fråga om skadestånd på grund af åtgärden,
kan det vara af vikt, att det förstnämnda spörsmålet varder särskilt
snabbt afgjordt utan att behöfva uppehållas genom den utredning,
som kan erfordras för bedömande af skadeståndsanspråket. Det synes
därför böra vara domstolen medgifvet att afgöra särskilda delar af ett
mål hvar för sig. Slutligen torde böra föreskrifvas, att då någon domstolens
ledamot varit beträffande något beslut af skiljaktig mening, sådant
ej må angifvas i protokollet eller göras kunnigt för vare sig part eller
annan. Ett sådant stadgande torde vara lämpligt, på det att ej genom
uttalade skiljaktiga meningars offentliggörande arbetsdomstolens utslag
måtte lida någon minskning i auktoritet, samt tillika innebära ett stundom
måhända behöfligt stöd för de efter förslag förordnade ledamöterna
i deras sträfvan att fullt opartiskt och själfständigt utöfva sin
befattning. För att skiljaktig ledamot må kunna i fall af behof frigöra
sig från ansvarighet för utslaget, bör han äga att af domstolen undfå
intyg rörande förhållandet, hvithet, intyg naturligtvis ej får användas i
annat ändamål än det nu nämnda.

Bestämmelser i angifna hänseenden hafva af utskottet utarbetats och
erhållit plats i förslaget såsom 11—14 §§, hvarefter den förutvarande
11 § nedflyttats såsom 15 §. Beträffande stadgandet om syn på stället
med tre ledamöter är uppenbart, att arbetsdomstolen vid utseende af de två
ledamöter, som skola jämte ordföranden deltaga i synen, har att tillse,
att såväl arbetsgifvare- som arbetaresidan blir representerad.

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

Frågan om behofvet af särskilda regler, ägnade att för arbetsdomstolens
del fastslå rätten till fri bevispröfning, har redan beträffande bevisning
om liden skadas storlek upptagits af föredragande departementschefen
i hans yttrande vid 10 § i det till lagrådet remitterade förslaget.
Han anför där, att då i praxis utvecklingen allt mera gått därhän, att
domstolarna anse sig icke strängt bundna af de befintliga legala bevisreglerna
och, i synnerhet då fråga är om skadestånd, mera fritt bedöma
det gifna bevismaterialet, samt det kunde tagas för gifvet, att enahanda
åskådningssätt komme att göra sig gällande vid arbetsdomstolen, ett stadgande
af antydt innehåll icke syntes med nödvändighet erfordras. Utskottet
delar den sålunda uttalade uppfattningen, och har på grund häraf
ansett det icke vara nödigt, att i förevarande lag ett positivt stadgande om
fri bevispröfning införes. Och utskottet har stannat vid denna mening
jämväl af det skäl, att om en uttrycklig bestämmelse blefve meddelad särskilt
beträffande bevispröfningen vid arbetsdomstolen, sådant skulle kunna
gifva anledning till slutsatser, hvilka komme att verka hämmande på den
rättsskipning, som på sätt nyss nämnts utvecklat sig vid de allmänna domstolarna.

Inom utskottet har äfven uppkastats den tanken, att gällande regler
om domare]'' äf skulle beträffande arbetsdomstolen vara alltför stränga och
deras tillämpning leda till, att de personer, hvilka särskild! på arbetaresidan
företrädesvis torde komma att föreslås såsom bisittare i domstolen,
allt som oftast skulle befinnas jafviga att deltaga i ett måls handläggning.
Sådant synes dock icke vara att befara. Med en riktig tolkning af de
gällande jäfsbestämmelserna torde man komma till det resultat, att, då
förening är part i mål vid arbetsdomstolen, medlem af föreningen eller
någon dess tjänsteman, som ej tillhör föreningens styrelse, icke i denna sin
egenskap är jäfvig att såsom domare taga befattning med målet. En ledamot
af t. ex. landsorganisationens styrelse torde kunna fungera såsom ledamot
i arbetsdomstolen i mål, där fråga är om aftal, i hvars slutande landsorganisationen
såsom sådan ej deltagit. Den omständighet nämligen, att
de olika fackförbunden äro anslutna till landsorganisationen, kan icke medföra,
att landsorganisationen är part i mål, som rörer fackförbunden, och
ledamöter af landsorganisationens styrelse således jafviga såsom domare i
sådana mål. På samma sätt lärer vara att anse, då det gäller fackföreningarnas
förhållande till fackförbunden. Ej heller lärer vara att såsom domarejäf
anse, att ledamot af arbetsdomstolen å förenings vägnar deltagit i
förhandling till biläggande af tvist, som sedermera anhängig^orts vid
arbetsdomstolen. Att gå längre och låta exempelvis den, som tillhör förenings
styrelse, döma i mål, där föreningen är part, eller medgifva att den

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

fungerar som domare i mål om kollekt valtal, som å förenings vägnar slutit
detsamma, skulle enligt utskottets åsikt icke vara riktigt.

Hvad slutligen angår protokollsföringen vid arbetsdomstolen och parternas
skyldighet att för protokoll och utslag gälda afgift, hafva inom
utskottet uttalats vissa önskemål därutinnan. Det har framhållits såsom
lämpligt, att hithörande förhållanden så ordnades, att skriftlig inlaga eller
skriftligt bevis, som vid arbetsdomstolen åberopas, skall åtföljas af bestyrkt
afskrift, hvilken, försedd med påskrift om dagen för dess ingifvande och
målet, hvartill den hör, utgifves till motparten, att sådana handlingar ej
må intagas i domstolens protokoll utan samlas till en akt för hvarje mål,
att utslag ej må utfärdas i sammanhang med protokollet och ej skrifvas
med rubrik utan såsom ingress innehålla allenast angifvande af parterna
och saken, att part ej skall vara skyldig att utlösa protokoll, att ett exemplar
af utslag skall afgiftsfritt utgifvas till hvardera sidan, samt att härförutoin
såsom lättnad för domstolen medgifves densamma att ej behöfva efter
memorialanteckningarna uppsätta protokoll, med mindre sådant af partbegäres.

Utskottet anser sig böra förorda, att alla de lättnader, som kunna
vara möjliga, må beredas arbetsdomstolen i de här ofvan angifna hänseendena.
Med den knappa tid, som stått utskottet till buds, har utskottet
dock ej kunnat inlåta sig på att i ämnet framlägga förslag till detaljerade
stadganden eller bestämdt uttala sin uppfattning rörande ett hvart af de
antydda önskemålen. Det synes utskottet såsom det mest praktiska, att
Riksdagen öfverlämnade åt Kungl. Maj:t att utfärda föreskrifter i berörda
hänseenden, äfven i de delar, som icke omedelbart falla under Konungens
administrativa lagstiftningsrätt, med undantag gifvetvis för frågan om frihet
från stämpel för domstolens utslag, därom det tillhör Riksdagen att besluta.
De behöfliga stadgandena kunde intagas dels i den arbetsordning
för domstolen, som det bör tillkomma Kungl. Maj:t att utfärda, och dels
i förordningen angående expeditionslösen. Kungl. Maj:t lärer då icke
underlåta att taga den hänsyn till de ofvan framhållna önskemålen, som
efter närmare pröfning kan befinnas lämplig, liksom ock framdeles till den
inom arbetsdomstolen vunna erfarenheten. I fråga om stäinpelafgiften
skulle utan särskildt stadgande härom arbetsdomstolen komma att falla
under den första af de i gällande förordning upptagna afdelningar af
statsmyndigheterna, och dess utslag följaktligen beläggas med stämpel såsom
rådstufvurätts utslag. Någon olägenhet torde dock ej uppkomma af
att låta med förändring i sådant afseende anstå till början af nästkommande
års Riksdag. Eu bestämmelse i syfte att inrymma åt Kungl. Maj:t
ofvan angifna befogenhet har af utskottet upptagits i 21 § af utskottets
förslag (motsvarande 18 § i Kungl. Maj:ts förslag).

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

12 §•

Då talan mot arbetsdomstolens beslut ej skulle få föras annat än
beträffande behörighetsfrågor, synes ej behöfligt att om verkställigheten
gifva bestämmelser, afvikande från de eljest gällande, för de säkerligen
sällsynta fall, att domstolen, på sätt jämlikt 16 kap. rättegångsbalken kan
ske, samma dag, som den ogillar invändning mot dess behörighet, meddelar
slutligt utslag i målet, hvarför 12 § torde utgå.

13—17 (17—20) §§.

Då arbetsdomstolen ogillat invändning mot dess behörighet, som af
svarande framställts, synes det skäligen böra åligga svarande att, därest
han vill bevara rätten till talan mot beslutet, anmäla missnöje innan förhandlingarna
för dagen afslutats, äfven för det fall, att slutligt utslag i
målet samma dag gifves. Anmäles ej missnöje är därmed genast afgjordt,
att utslaget vunnit laga kraft. Bestämmelse härom har af utskottet upptagits
under 17 § i dess förslag.

Besvärs- och förklaringshandlingar torde lämpligen kunna ingifvas
till nedre justitierevisionen direkt i stället för att först aflämnas till arbetsdomstolens
ordförande. Af denna ändring, som utskottet vidtagit, följer,
att 16 och 17 §§ i Kungi. Maj:ts förslag kunna såsom obehöfliga utgå.
I kvarstående paragrafer hafva vissa redaktionella jämkningar ägt rum.

Slutbestämmelsen.

Viss jämkning i affattningen har föranledts af de förändrade föreskrifterna
angående domstolens sammansättning.

Herrar Åkermans och Schottes (motion nr 276) vid slutbestämmelsen
i förslaget till lag om kollektivaftal mellan arbetsgivare och arbetare
omförmälda yrkande, att lagen måtte antagas endast för viss tid, gäller
äfven förevarande lagförslag. Utskottet finner sig böra jämväl i fråga
om sistnämnda förslag afstyrka bifall till yrkandet och torde beträffande
grunderna härför kunna inskränka sig till att hänvisa till hvad utskottet
förut i frågan yttrat. Härutöfver vill dock utskottet särskildt påpeka
olämpligheten af att inrätta en domstol af den vikt och betydelse som
den ifrågavarande endast för en bestämd tidsperiod och göra dess existens
beroende på den i alla händelser ovissa förutsättningen, att dess fortvara
i samma eller annan gestaltning varder genom sammanstämmande beslut
af Kung!. Maj:t och Riksdagens båda kamrar betryggad. Det tillstånd af

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

ovisshet, som sålunda skulle komma att råda, kan medföra en oberäknelig
inverkan på benägenheten hos vederbörande parter att mot slutet af den
bestämda tidsperioden sluta kollektivaftal och på dessas innehåll.

Förslaget till lag om ändring af 2 § lagen angående medling i arbetstvister
den 3! december 1906; motionen i andra kammaren nr 277.

De i propositionen innefattade förslag, som gå ut på att skapa nya
utvägar för lösande af tvister mellan arbetsgivare och arbetare, afse
hufvudsakligen rättetvister. Endast sådana skola handläggas af den föreslagna
arbetsdomstolen. Förslaget till lag om ändring af 2 § lagen angående
medling i arbetstvister den 31 december 1906 innebär ej annat än
att — med hänsyn därtill att enligt 8 § i förslaget till lag om kollektivaftal
förlikningsmans ingripande skall kunna ifrågakomma, äfven där sådant
enligt medlingslagens nuvarande lydelse skulle vara uteslutet — förlikningsman
förklaras skyldig att lämna sin medverkan till biläggande af
arbetstvister jämväl i de fall och på det sätt, som angifvas i annan lag
än medlingslagen.

För att det åsyftade målet att befrämja arbetsfreden skall kunna vinnas
i så stor utsträckning som möjligt, synes det emellertid, såsom särskildt
framhållits i den af herr Schotte afgifna motionen nr 277 i andra kammaren,
vara önskvärdt, att med den föreslagna lagstiftningen om rättstvisters
lösning förenas stadgande!! i ändamål att på ett kraftigare sätt än
hittills söka bringa äfven intressetvister till uppgörelse utan öppen strid
samt förkorta de strider, som uppkommit i anledning af sådana tvister.
Intressetvisterna torde väl vara de, som oftast förekomma och lättast antaga
en vidsträckt omfattning samt följaktligen innebära de största vådorna
för arbetsfreden.

I föredragande departementschefens yttrande den 3 december 1909
har gifvits uttryck åt den uppfattningen, att den genom 1906 års lag införda
förlikningsmansinstitutionen i det hela verkat på ett tillfredsställande
sätt och motsvarat de förväntningar, som vid dess inrättande fästades vid
densamma. Utskottet, som instämmer häri, föreställer sig, att just det
sålunda angifna förhållandet kan göra det möjligt och lämpligt att i samband
med den nu föreslagna lagstiftningen på ett närgränsande område
i vissa delar utvidga och fullständiga 1906 års lag. Den vunna erfarenheten
torde hafva undanröjt många af de betänkligheter, som från början

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

gjorde sig gällande mot, att det allmänna skulle utan parternas begäran
ingripa i arbetstvister, och i stället har säkerligen blifvit allt mera erkändt,
att sådant ingripande under vissa föruträttningar kan vara till gagn såväl
för de tvistande själfva som för den stora allmänhet, hvars intressen medelbart
beröras af dylika tvister.

I förenämnda motion har föreslagits sådan omarbetning af 1906 års
lag, att dels stadgas skyldighet för parterna att hörsamma förlikningsmans
kallelse till inställelse för förhandling inför denne, dels en särskild förlikningskommission
inrättas såsom andra instans för behandling af frågor
rörande framtida kollektivaftal, dels ock särskilda skiljedomare, eventuellt
jämväl skiljenämnder, tillsättas för afgörande af arbetstvister, som parterna
besluta dit hänskjuta. Motionärens hemställan i sistnämnda afseende torde
icke böra föranleda någon åtgärd. Behofvet af särskilda skiljedomare och
skiljenämnder, utöfver de för vissa näringsgrenar eller delar däraf genom
parternas överenskommelser skapade permanenta inrättningarna i detta
syfte, skall säkerligen väsentligt förminskas, om arbetsdomstolen kommer
till stånd. Man torde därför böra se tiden an och låta det bero på den
blifvande utvecklingen, huruvida det kan komma att anses föreligga tillräcklig
anledning att genom det allmännas försorg och på dess bekostnad
tillhandahålla tvistande parter särskilda skiljedomare eller skiljenämnder.
Däremot har utskottet funnit sig böra i hufvudsak biträda hvad motionären
i öfrigt hemställt samt utarbeta förslag till bestämmelser i enlighet därmed.

Förliknings!nstitutionens anlitande är för närvarande för arbetsgivare
och arbetare fullt frivilligt. Det har dock jämförelsevis sällan inträffat,
att part vägrat att efterkomma en af förlikningsman till parterna
riktad inbjudning att inför honom sammanträda till förhandling med hvarandra.
Att döma efter hittills vunnen erfarenhet torde alltså införande af
lagstadgad skyldighet för parterna att hörsamma förlikningsmans kallelse
icke innebära någon mera väsentlig ändring i förhållandena. Ej heller
synes genom ett sådant stadgande något obilligt anspråk ställas på parterna.
Den föreslagna liksom den gällande lagstiftningen i ämnet afser endast
arbetstvister, som medfört eller synas hota att medföra arbetsinställelse af
större betydenhet, och dylika arbetsinställelser kunna förorsaka så omfattande
och svåra verkningar äfven för andra än dem, som äro inblandade
i den ursprungliga tvisten, att de tvistande icke böra utan vidare undandraga
sig att tillmötesgå en af det allmännas representant framställd uppmaning
till förhandling. Förlikningsmannen synas hittills hafva förstått
att vid förhandlingars inledande iakttaga den varsamhet deras ömtåliga
uppdrag kräfver, och det torde icke behöfva befaras, att den föreslagna utvidgningen
af deras myndighet skulle medföra någon förändring häri. Det

32 Riksdagens Särskilda UtsKotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

förefaller alltså utskottet lämpligt att på angifna sätt söka bereda förliknings
inänneu ökad auktoritet.

Redan det förslag till förordning angående medling i arbetstvister,
som 1901 afgafs af en kommitté och som i väsentliga delar legat till grund
för 1906 års lag, gick ut från att parterna borde vara skyldiga att iakttaga
inställelse. För att förmå dem därtill skulle mot dem kunna utöfvas
ett visst tvång genom vädjan till offentligheten i närmare föreskrifven ordning.
Någon motsvarighet till de sistnämnda bestämmelserna ingår icke
i nu förevarande förslag, utan enligt detsamma — liksom enligt den nyligen
antagna danska lagen om utnämning af eu förlikningsman i arbetstvister
— skall man låta bero vid parts försummelse att efterkomma förlikningsmans
kallelse. Det torde icke finnas något tvifvel om, att ett lagbud
om förpliktelse för parterna att tillstädeskomma skall i så godt som
alla fall blifva åtlydt, utan att särskilda tvångsmedel anlitas.

Äfven den föreslagna förlikningskornmissionen har till ändamål att
gifva förlikningsförfarandet ökad styrka och auktoritet. Det ligger i sakens
natur och har jämväl af erfarenheten bekräftats, att en af lämpligt antal
sakkunniga personer sammansatt kommission kan göra sig kraftigare gällande
och med större framgång söka åvägabringa medling än en ensam
förlikningsman. Med stöd af 12 § i gällande medlingslag har Kungl. Maj:t
vid några tillfällen anordnat en förstärkt förlikningsmansinstitution för
medling i tvister af särskild vikt. Säkerligen vore det till gagn, om möjligheten
att anlita en dylik institution icke vore beroende af mera tillfälliga
omständigheter, utan denna alltid funnes att tillgå för sådana tvister,
som äro af den betydelse att det allmänna bör göra allt hvad göras
kan för att få medling till stånd. Såsom motionären framhållit, synes
detta gälla frågor om slutande af kollektivaftal. Kommissionen bör därför
i första rummet få till uppgift att vara en andra instans för medling
i tvister af berörda slag, och det bör åligga förlikningsman, som handlagt
sådan tvist utan att den blifvit löst, att hänvisa densamma till kommissionens
behandling.

Det torde dock icke vara lämpligt att göra det till en skyldighet
för förlikningskommissionen att till handläggning upptaga alla tvister, som
den sålunda skulle få till sig öfverlämnade. Ur ett dylikt stadgande kunde
uppstå det missförhållandet, att parterna komme att tillmäta förhandlingarna
inför förlikningsmannen mindre vikt och törst inför kommissionen
lade sig vinn om att få slut i saken. Särskildt för part, som hade något
intresse af att draga ut förhandlingarna på tiden, skulle det vara frestande
att låta frågan fullföljas inför kommissionen. Det kan befaras, att sådant
alltför ofta skulle förekomma, och att förlikningskommissionen kanske i

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

regel skulle anlitas äfven för tvister, som bort kunna lösas inför förlikningsmannen.
Tvistefrågors handläggning inför kommissionen bör vara
ett undantagsförfarande, afsedt endast för särskildt stora och svåra frågor.
Utskottet har därför ansett sig böra föreslå, att, då tvist anmälts hos kommissionen,
denna skall själf äga att pröfva, huruvida med hänsyn till tvistens
omfattning eller faran för dess ytterligare utbredning saken är af
den vikt, att den. bör handläggas af kommissionen. Då part alltså ej skall
hafva någon ovillkorlig rätt att få tvist dragen under kommissionen, torde
förlikningsmannens inflytande icke lida något intrång eller det nuvarande
förlikningsförfarandet förlora i betydelse.

Motionären har ifrågasatt, att när tvist rörde mer än ett förlikningsmansdistrikt
och alltså gällde aftal af större omfattning mellan hufvudorganisationer,
den skulle kunna af parterna själfva omedelbart hänskjutas
till förlikningskommissionen, om parterna vore ense därom. Att sålunda
låta parterna förbigå förlikningsmannen vid handläggning af vissa viktiga
tvistefrågor synes emellertid icke vara tillrådligt med hänsyn till dennes
auktoritet. Ej heller förefaller det sannolikt, att sakens snabba och lyckliga
afveckling därigenom skulle befrämjas.

Däremot synes det utskottet, som om det borde medgifvas förlikningskommissionen
att i vissa undantagsfall på eget initiativ taga tvistefrågor
under behandling. Enligt de i gällande lags 4 § innefattade stadgandena,
hvilka enligt utskottets förslag lämnas oförändrade, har förlikningsman
i allmänhet icke befogenhet att ingripa, när arbetstvist uppstår
inom näringsgren, industriell anläggning eller arbetsföretag, där särskild
förhandlings-, förliknings- eller skiljenämnd är upprättad. Misslyckas sådan
nämnd att åstadkomma enighet mellan parterna, göres alltså ej från
det allmännas sida något försök att medla i tvisten. Synnerligen stora
allmänna intressen kunna emellertid stå på spel just i vissa af de fall,
som sålunda äro undantagna från det offentliga förlikningsförfarandet. Om
nu inrättas en högre förlikningsmyndighet, som kan antagas erhålla en
särdeles kompetent och förtroendeingifvande sammansättning, synes det
icke vara osannolikt, att ingripande från denna myndighet stundom skulle
kunna leda till öfverenskommelse mellan parterna, ehuru någon sådan icke
framgått ur den särskilda nämndens arbete. Förlikningskommissionen torde
ock komma att erbjuda full trygghet för att inskridande icke skulle ske
i andra fall än då detsamma ägde verkligt berättigande. Det synes därför
vara att förorda, att förlikningskommissionen skall vara behörig upptaga
till behandling — förutom frågor som förlikningsman enligt hvad
förut är sagd t anmält hos kommissionen — sådana jämlikt ofvannämnda

Bill. till Riksd. Prot. 1910. 9 Sami, 1 Afd. 6 Höft.

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

stadganden från förlikningsmans handläggning undantagna tvister, som
angå slutande af kollektivaftal.

Enligt 3 § andra stycket i 1906 års lag skall förlikningsman, om
han anser det erforderligt eller någon af de tvistande påkallar det, efter
samråd med de tvistande och sedan tillfälle lämnats dem att afgifva förslag,
utse särskilda sakkunniga att med förlikningsmannen utgöra en nämnd
för medlingens utförande. Utskottet har sig icke bekant, om detta stadgande
någonsin tillämpats. Något större praktiskt värde har det i hvarje
fall icke visat sig äga. Då dessutom syftet med ifrågavarande nämnd
torde i större omfattning och på ett bättre sätt tillgodoses genom den nu
föreslagna förlikningskommissionen, synes det icke möta någon betänklighet
att ur lagen utesluta berörda stadgande. En sådan åtgärd förefaller
så mycket mera lämplig, som förlikningsförfarandet eljest möjligen kunde
blifva alltför omständligt och inveckladt. Skulle nämnden komma att anlitas,
vore det väl i särskildt stora och svåra tvister eller just sådana, som
kunna förutsättas blifva föremål för förlikningskommissionens handläggning.
Då nämnden på sitt sätt utgjorde en instans öfver förlikningsmannen,
kunde vissa tvister alltså komma att behandlas i tre instanser.

Med det nu anförda har utskottet angifvit hufvudgrunderna för den
omarbetning af 1906 års medlingslag, som utskottet i anledning af ofvanberörda
motion anser sig böra tillstyrka. Då dessa grunders genomförande
förutsätter ändringar i ett flertal af lagens nuvarande paragrafer samt tilllägg
af några nya paragrafer, har utskottet trott det vara lämpligt, att i
ämnet antages en helt ny lag, som dock i öfriga punkter väsentligen
öfverensstämmer med den nu gällande.

Vissa bestämmelser i det af utskottet utarbetade lagförslaget torde,
utöfver hvad ofvan anförts, erfordra särskildt omnämnande.

1 §■ Förlikningskommissionen synes, såsom äfven i motionen föreslagits,

lämpligen kunna bestå af tre ledamöter. Alla dessa torde, liksom två
suppleanter, böra utses af Konungen, som äfven skall förordna en af ledamöterna
att föra ordet i kommissionen.

3 S- Det ändringsförslag, som i afseende å 2 § innefattas i den kungliga

propositionen, har iakttagits i utskottets förslag.

3 §■ Om också tvistande parter böra vara skyldiga att efterkomma för likningsmans

kallelse till förhandling i tvisten, bör dock icke denna skyldighet
sträckas längre än skäligt är. Säkerligen skulle förlikningsmannen,
äfven om deras kallelserätt lämnades utan begränsning i lag, söka att iakttaga
all möjlig försiktighet och noggrannt undvika att besvära parterna
med kallelser till sammanträden, som icke kunde antagas medföra något
gagn. Nedan omsorgen om deras egen auktoritet måste göra det för dem

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

angeläget att icke vidtaga förfelade åtgärder. Men det synes dock lämpligt
att, till trygghet för parterna, i lagen införa en bestämmelse om att,
sedan förhandling ägt ram, förlikningsmannen icke må kalla till ny förhandling,
om denna uppenbarligen är ändamålslös. Så synes vara förhållandet,
om båda parterna för förlikningsmannen tillkännagifvit, att de anse
vidare förhandling ej vara till gagn för tvistens lösning. Genom ett sådant
tillkännagifvande skola därför enligt förslaget parterna, när de det
vilja, kunna göra slut på förhandlingarna.

Tydligt är emellertid att, om ändrade förhållanden öppna nya utsikter
till lösning af en pågående tvist, det kan vara fullt lämpligt och
berättigadt att förlikningsmannen åter inbjuder parterna till förhandling.

Han bör då vara både befogad och skyldig härtill, ehuru han, efter att
hafva mottagit ett tillkännagifvande af nämnda innehåll, i allmänhet icke
skall kunna gifva sin inbjudning egenskapen af en för parterna bindande
kallelse.

Ett undantag från sistnämnda regel torde böra göras för det fall
att tvisten föranledt arbetsinställelse. Det är då af vikt att förlikningsman
skall äga ånyo kalla parterna med för dem bindande verkan. I sådana fall
gäller nämligen, ännu mera än eljest, att de tvistande kunna vara obenägna
att frivilligt infinna sig till förhandling, enär en hvar af dem kan befara,
att hans beredvillighet i detta hänseende skall antagas bero på, att han
känner sig underlägsen i striden.

Det nuvarande förlikningsfarandet afser såväl rättstvister som intresse- i §■
tvister, och någon förändring häri torde ej böra följa däraf, att en särskild
domstol inrättas för rättstvisters behandling. År en tvist anhängig
vid arbetsdomstolen, kan det emellertid tydligen icke vara lämpligt, att
förlikningsmyndigheterna taga någon befattning med tvisten.

Likaledes ligger i sakens natur, att, då förlikningsman öfverlämnat
en tvist till förlikningskommissionen och denna upptagit tvisten, förlikningsmannens
befattning med densamma skall hafva upphört.

I fråga om tillvägagåendet vid medlingen mellan de tvistande torde it §■
hufvudsakligen samma regler böra gälla för förlikningskommissionen som
för förlikningsmannen.

Har tvisten — såsom enligt förslaget i regel skall vara händelsen —
förut handlagts af förlikningsman, kan det vara till gagn att denne är
tillstädes vid förhandlingarna inför kommissionen, och kommissionen bör
därför vara berättigad att påkalla hans närvaro.

I den motion, som ligger till grund för utskottets framställning, har
ifrågasatts, att förlikningskommissionen skulle utrustas med befogenhet att
tvinga parterna att lämna erforderliga upplysningar, att få vittnen afbörda

36 Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

vid domstol och att i öfrigt erhålla tillgång till de utredningar, som kunde
erfordras, för att kommissionen skulle kunna afgifva fullt sakligt auktoritativt
yttrande. Så långt torde man dock knappast böra sträcka kommissionens
behörighet. Äfven om för medling icke — eller åtminstone icke
alltid — med nödvändighet erfordras en så noggrann och fullständig kännedom
om tvistefrågan som t. ex. för meddelande af skiljedom, anser visserligen
äfven utskottet mycket önskvärdt, att förlikningskommissionen får
tillgång till alla de upplysningar, som äro af vikt för sakens bedömande.
Men utskottet tror, att man gör klokast i att härvid bygga på parternas
tillmötesgående och eget intresse af att saken blir vederbörligt utredd
inför kommissionen. Man kommer i annat fall in på mycket ömtåliga och
svårlösta frågor och utsätter sig äfven för risken att parterna skola blifva
mindre benägna att inlåta sig på förhandling. Utskottet har därför i förslaget
inskränkt sig till att framhålla, hurusom det bör vara parterna själfva
angeläget att bereda kommissionen tillgång till nödig utredning. Utan
tvifvel skola i de flesta fall parterna på sådant sätt beredvilligt gå kommissionen
till banda.

Emellertid kan förekomma, att part i fråga om vissa ekonomiska
eller tekniska förhållanden väl finner sig kunna låta kommissionen taga
kännedom om desamma men däremot fäster mycken vikt vid, att de icke
blifva kända af allmänheten. Att parten då, såsom villkor för att kommissionen
skall få taga del af dessa förhållanden, äger förbehålla sig, att de
icke få yppas af kommissionen, ligger i sakens natur, men en erinran
därom synes dock vara på sin plats. Dylika förhållanden få då naturligtvis
ej heller af kommissionen åberopas såsom grund för det yttrande kommissionen
kan komma att afgifva. För att yttrandet icke skall behöfva
sakna stödet af erforderlig motivering, är det af vikt, att parten icke i
berörda hänseende drager allt för trånga gränser för kommissionen. Men
äfven i denna del får man lita till parternas goda vilja och omdöme.

Beträffande medlingsförslag, som framlägges af förlikningskommissionen,
stadgas i sista stycket af förslagets 11 §, att detsamma under vissa
förutsättningar får offentliggöras genom kommissionens försorg. Att ett
dylikt stadgande meddelats i fråga om kommissionen, under det att motsvarighet
därtill saknas i afseende å förlikningsmannen, har sin förklaring
däri, att utskottet ansett medlingsförslag, utgångna från en af flera personer
sammansatt förlikningsmyndighet, icke böra genom dess försorg
offentliggöras, med mindre denna åtgärd enhälligt beslutas. Häri ligger
nämligen en trygghet för, att offentliggörandet är ägnadt att gagna det
ändamål, som därmed åsyftas. Endast undantagsvis torde enighet om berörda
åtgärd komma att förefinnas, utan att ledamöterna, åtminstone i alla

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr G.

väsentliga punkter, äro ense äfven om själfva medlingsförslaget, en omständighet
som tydligen mycket bidrager att stärka tilltron till att detsamma är väl
afvägdt. Ur det föreslagna stadgandet får alltså icke dragas den slutsatsen,
att endast förlikningskommissionen men icke förlikningsman skulle äga att
själf bringa ett af vederbörande framlagdt medlingsförslag till offentligheten.
Lagförslaget innebär icke någon som helst förändring i förlikningsmans
befogenhet i sådant afseende, utan skall i fråga därom förblifva vid
hvad hittills gällt.

Behofvet af, att Konungen i särskilda fall skall äga förordna andra
personer än de ordinarie förlikningsmyndigheterna att medla i uppkomna
arbetstvister, torde i hufvudsak upphöra i och med förlikningskommissionens
inrättande. Denna får nämligen antagas besitta erforderlig auktoritet
äfven för de största tvister. Det kan också befaras, att förlikningskommissionens
anseende skulle lida, om den stundom i dylika tvister finge
träda tillbaka för tillfälligt anordnade förlikningsmyndigheter. Att särskilda
personer skulle få af Konungen förordnas i stället för förlikningsman
eller förlikningskommissionen torde därför icke böra stadgas. Men
däremot torde det någon gång kunna vara fördelaktigt, att förlikningskommissionen
får förstärkas med personer, som äga särskild sakkunskap
i en af kommissionen upptagen fråga. Med hänsyn härtill har föreslagits,
att Konungen, där sådant i särskilda fall finnes lämpligt, skall äga uppdraga
åt en eller flera personer att jämte förlikningskommissionen handlägga
uppkomna tvister angående slutande af kollektivaftal mellan arbetsgivare
och arbetare.

Enligt utskottets mening bör ny lag i förevarande ämne icke nu
antagas annat än i sammanhang med godkännande af förslagen till lagstiftning
om kollektivaftal och om inrättande af en arbetsdomstol. I afseende
å den nuvarande medlingslagens omarbetning har nämligen icke
gjort sig gällande något så starkt och allmänt erkändt behof, att icke, om
Riksdagen tilläfventyrs skulle finna nämnda båda lagförslag böra göras till
föremål för förnyadt öfvervägande före deras godkännande, samma uppfattning
med skäl kan tillämpas äfven å den ifrågasatta nya medlingslagen.
Att på detta sätt ställa lagförslagen i samband med hvarandra
förefaller så mycket mer berättigad! och ändamålsenligt, som den nya
medlingslagen, om den antoges ensam, kanhända skulle blifva i behof af
ytterligare omarbetning, därest de andra förslagen underginge mera väsentliga
förändringar, innan de ånyo förelädes Riksdagen.

15 §.

38 Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

Tydligt är att förlikningskommissionens inrättande måste för statsverket
medföra någon kostnad, hvilken emellertid, om det åsyftade ändamålet
vinnes, utan tvifvel är synnerligen väl använd. Skall kommissionen
kunna träda i verksamhet med 1911 års ingång, måste erforderliga medel
redan nu anvisas. Ett belopp af 15,000 kronor torde kunna antagas motsvara
behofvet för nästa år, och hemställer därför utskottet, att ett förslagsanslag
af nämnda belopp måtte för ifrågavarande ändamål ställas till
Kungl. Maj:ts förfogande.

Förslaget till lag om vissa srbetsaftal.

1 §•

I afseende å lydelsen af denna paragraf har i herr Åkermans motion
föreslagits, att för vinnande af större tydlighet ordet »industri» skall införas
före ordet »jordbruk». Utskottet har funnit denna förändring lämplig
och har af samma skäl inskjutit äfven ordet »handtverk».

4 §■

Vid 4 § har herr Åkerman erinrat, att uttrycket »arbetare, som
innehafva offentlig tjänsteanställning», ej skulle vara fullt tydligt, och därför
föreslagit, att dessa ord skulle utbytas mot uttrycket »sådana i statens
tjänst anställda, hvilkas lönestater fastställas af Riksdagen». En dylik
jämkning af ordalydelsen skulle emellertid innebära den väsentliga förändring
i sak, att lagen blefve tillämplig å alla icke ordinarie tjänstemän
i den mån de kunde anses såsom arbetare. Detta torde dock vara att
sträcka lagens tillämpningsområde för långt. Dessutom skulle då olika
regler komma att gälla för personer med samma tjänsteåligganden och gemensam
tjänstgöring. Enligt utskottets mening böra alla statens tjänstemän
vara undantagna från lagen, och då en sådan begränsning, hvilken, enligt
hvad departementschefen framhållit, är åsyftad med förslaget, äfven synes framgå
af dess ordalydelse, har utskottet funnit denna böra lämnas oförändrad.

I anledning af hvad i herr Karlssons i Fjäl motion anförts rörande
denna paragraf synes böra framhållas, att kommunalarbetare icke torde ingå
bland dem, som enligt förslaget anses hafva offentlig tjänsteanställning.

6 §•

Kungl. Maj:ts förslag utgår, för det fäll att vid arbetsaftals ingående
parterna ej träffat bestämmelse om aftalstiden, från den grundtanken, att

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

iakttagande af viss uppsägningstid för aftalets upplösande då bör presuineras
hafva ingått i parternas afsikt. En sådan regel skulle vara till fördel
för båda sidorna; arbetsgifvaren skulle få tillfälle att på förhand anskaffa
annan arbetskraft och arbetaren skulle hafva tid att se sig om efter ny
plats. Uppsägningstiden vore ock ägnad att förebygga förhastade beslut
och bereda stadga åt arbetsförhållandet.

Den sålunda angifna uppfattningen är otvifvelaktigt i sig riktig.
Emellertid torde tvekan kunna råda, huruvida från praktisk synpunkt det
föreslagna stadgandet må vara att förorda. Herr Åkerman framhåller i
sin motion, att uppfattningen i denna fråga inom intresserade kretsar ännu
ej vunnit den stadga, att det är rådligt att nu lagstifta därom, hvarför
han yrkar, att bestämmelsen måtte ur lagen utgå. I den af herr Lindqvist
in. fl. väckta motionen uttalas äfven tvifvel om stadgandets lämplighet.

Med nu gällande lagstiftning hafva såväl arbetsgivare som arbetare
på de områden, som den föreslagna lagen skulle komma att omfatta, blifvit
vana att anse sig i brist på uttryckligt aftal om iakttagande af uppsägningstid
fullt berättigade att när som helst upplösa arbetsaftalet. Detta
föreställningssätt torde vara så rotfästadt, att det kan befaras möta synnerligen
stora svårigheter att genom en lagändring äfven åstadkomma en motsvarande
ändring i rättsuppfattningen. Så länge denna stode kvar
på sin nuvarande ståndpunkt, skulle en lagbestämmelse, sådan som den
föreslagna, närmast vara ägnad att framkalla tvister och svårigheter af
mångahanda slag. Aftalsbrott skulle äga rum i en mängd fall, då ingalunda
för den, som därtill gjort sig skyldig, innebörden af hans handlingssätt
stode klar. Under förhandenvarande förhållanden synes lämpligast att
låta den nya lagstiftningen sanktionera hvad som nu gäller och öfverlämna åt
arbetsgivare och arbetare att, då så af omständigheterna påkallas, särskilt
aftala om iakttagande af uppsägningstid. Utskottet har i sådant syfte omarbetat
förevarande paragrafs första stycke.

Herr Hellberg yrkar, att tredje och fjärde styckena måtte utgå. Samma
yrkande framställes af herr Åkerman beträffande fjärde stycket.

Utskottet finner de här gina stadgändena vara riktiga och förty böra
bibehållas. Hvad särskildt -angår bestämmelsen, att då kollekt!vaftal utgår,
de därpå grundade arbetsaftalen upphöra, torde densamma fullt motsvara
uppfattningen hos såväl arbetsgivare som arbetare om hvad det praktiska
behofvet, på sätt af föredragande departementschefen framhållits, i sådant
afseende kräfver. Affattningen i det till lagrådet remitterade förslaget
synes dock vara att föredraga med någon jämkning i anledning af ändringen
i första stycket. Någon fara för missuppfattning i det af lagrådet angifna
hänseende torde ej föreligga. Utskottet anser sig böra framhålla, att

40 Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlutande Nr 6.

då här talas om arbetsaftal, ingånget med tillämpning af kollektivaftal,
därmed äfven afse* arbetsaftal, som af oorganiserad arbetare slutes med
arbetsgivare, för hvilken kollektivaftal är gällande, utan att andra villkor
aftalas än kollektivaftalet innehåller. Detta senare anses då enligt 5 § i
förslaget till lag om kollektivaftal bestämmande för arbetsvillkoren. I fjärde
stycket bör lämpligen särskild! framhållas såsom hinder för arbetare att,
oaktadt uppsägningstid ej gäller, omedelbart upphöra med arbetet, att därigenom
husdjur i brist på vederbörlig skötsel skulle blifva utsatta för lidande.

I den af herr Karlsson i Fjäl afgifna motionen gjord hemställan,
som uppenbarligen afser förevarande paragraf, att däri måtte intagas föreskrift
om att uppsägning af arbetsaftalet kan göras af förening af arbetare
å medlemmarnas vägnar, har genom den af utskottet vidtagna ändring af
7 § sista stycket vunnit beaktande i den män den enligt utskottets åsikt
bör bifallas.

7 §•

I sammanhang med de yttranden af lagrådets ledamöter, som föranledt
upptagande i förslaget af förevarande paragraf, framkastades af två
bland dessa tanken på behöfligheten af föreskrifter för klargörande af den
verkan, tillkännagifvande om arbetsinställelse bör anses hafva på arbetsaftalet.
Rörande'' innehållet af dylika föreskrifter uttalade dessa ledamöter
olika åsikter, och Kungl. Maj:t fann tiden ännu icke vara inne att genom
lagbestämmelser lösa frågan.

Det synes dock utskottet nödigt, att spörsmålet lpses i samband med .
ifrågavarande lagstiftning. Och utan allt tvifvel lärer; den allmänna meningen
inom de närmast intresserades kretsar alltmera hafva stadgat sig i
den riktningen, att arbetsinställelse uppfattas icke såsom ett häfvande af
arbetsaftaleÅutan allenast såsom ett suspenderande under det arbetsinställelsen
pågår af arbetsaftalets rättsverkningar, lämnande själfva aftalsförhållandet
oberördt, så att aftalet vjd arbetsinställelsens upphörande utan
vidare ånyo träder i tillämpning. Åt denna uppfattning bör i lagen gifvas
uttryck. Tillkännagifvande om arbetsinställelse skulle sålunda icke
vara att likställa med uppsägning, om ej sådant uttryckligen utsädes.
Stadgande härom har af utskottet — som på de i dess yttrande vid 8 § i
förslaget,, till lag om kollektivaftal antydda grunder icke kan biträda i
herrar Åkermans och Hellbergs motioner framställdt yrkande om paragrafens
borttagande — blifvit tillfogadt. Häraf äfvensom för vinnande
af öfverensstämmelse med 8 § i förslaget till lag om kollektivaftal har
äfven föranledts någon omarbetning af paragrafen i öfrigt.

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

9 §•

Under det att 9 § stadgar, att arbetsaftal ej är bindande för längre
tid än ett år, då arbetaren vid aftalets ingående ej fyllt aderton år, och
tre år,o då det slutes med arbetare, som ej uppnått nämnda ålder, anser
herr Åkerman maximitiden böra sättas till respektive sex månader och
ett år.

Utskottet finner de af Kungl. Maj:t föreslagna bestämmelserna tillfredsställande.

11 §•

I den af herr Karlsson i Fjäl framförda motionen framhålles såsom
brister i förevarande §, att skyddet för arbetarnes föreningsrätt vore illusoriskt,
så länge det ej förbundes med förbud för arbetsgifvaren att afskeda
arbetaren af den anledning, att denne tillhör viss förening, och att
undantaget beträffande förmän, sådant det gifvits i 9 § förslaget till lag''
om kollektivaftal, till hvilken här hänvisades, vore oriktigt formuleradt.
Ändring i de angifna hänseendena äfvensom utgående af det till skydd
för arbetets frihet gifna stadgandet yrkas.

Berörda yrkanden i hvad de afse föreningsrätten torde få anses besvarade
genom hvad utskottet vid nyssnämnda paragraf anfört. Då emellertid
i fråga om arbetsaftal det endast i särskilda undantagsfall skulle kunna
förekomma, att däri stadgas inskränkning i arbetsgifvares eller arbetares
rätt att fritt afsluta arbetsaftal, anser utskottet lagrummet böra innehålla
allenast förbud mot att i arbetsaftal göra inskränkning i arbetsgifvares
eller arbetares föreningsrätt med det undantag beträffande förmän, som
återfinnes i motsvarande paragraf i förslaget till lag om kollektivaftal.

13—18 §§.

Såsom komplettering oaf de föreslagna bestämmelserna om arbetsordningar
förordas i Herr Åkermans motion införande af föreskrift, att i
händelse parterna ej enas om arbetsordnings innehåll tvisten skall slitas
af arbetsdomstolen. Herr Karlsson i Fjäl åter yrkar, att samtliga stadganden
om arbetsordning skola ur förslaget utgå.

Utskottet finner sig ej kunna tillstyrka något af dessa yrkanden.
Tilldelande åt arbetsdomstolen af den antydda befogenheten skulle betänkligt
förrycka gränserna för domstolens verksamhetsområde. Detta, som är
afsedt att omfatta rättstvister, skulle då äfven inbegripa vissa intressetvister.
Ej heller synes tillrådligt att lämna frågan om arbetsordnings ut -

Bih. till Riksd. Prot. 1910. 9 Sami. 1 Afd. 6 Iiäft.

42 Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

färdande, omfattning och rättsverkan alldeles oreglei''ad. Utskottet hyser
emellertid den uppfattningen, att med afseende å arbetsordnings innehåll
andra föreskrifter ej böra göras obligatoriska än de, som i förslaget upptagits
i syfte att göra eventuella bestämmelser om förmäns förhållande till
arbetarne och om påföljder för förseelser fullständiga. Af sådan anledning
hafva 13 och 14 §§ undergått omarbetning, i följd hvaraf jämväl hänvisningen
i slutet af 17 § därefter jämkats.

19 §.

Förändrad lydelse af 19 § föreslås i herr Åkermans motion. Förslaget
innebär uteslutande dels ur första stycket af bestämmelserna om
arbetsgifvarens rätt att leda och fördela arbetet samt i arbetet gifva arbetare
erforderliga föreskrifter och utöfva tillsyn öfver honom, och dels ur
andra stycket af de föreskrifter, som ej afse arbetsgifvarens förpliktelser
med hänsyn till arbetarens hälsa och arbetsförmåga, samt slutligen bestämmande
af arbetsgifvarens skyldighet att lämna arbetaren ledighet för
utöfvande af politisk och kommunal valrätt därhän, att sådan ledighet ej
må förvägras, där ej arbetets beskaffenhet därför lägger hinder. Herr
Karlsson i Fjäl påyrkar i motionen insättande i första stycket af ordet
»tillfällig» framför »handräckning» samt utbytande i tredje stycket af ordet
»särskild» mot »synnerlig».

Utskottet delar förstnämnda motionärs åsikt beträffande lämpligaste
sättet att begränsa arbetarens rätt till ledighet i angifna fall, men anser
i öfriga delar Kung!. Maj:ts förslag vara att föredraga. Då nu är fråga
om att genomföra en rättslig reglering af arbetsaftalet, synes det lämpligt,
att i lagen uppdragas de gränser för arbetsgifvarens och arbetarens
ömsesidiga rättigheter och skyldigheter, som må befinnas motsvara de normala
förhållandena. Dessa gränser kunna naturligen genom aftal förändras
i den mån ej sådant skulle strida mot sedlighet eller tvingande lagbud.
Ett väsentligt åsidosättande från den ena partens sida af honom åliggande
skyldigheter medför i enlighet med gällande rättsgrundsatser, på sätt ock
lagförslaget uttryckligen stadgar, rätt för den andra parten att håfva avtalet.
Det lärer då vara af nöden, att hvarderas skyldigheter, särskild!
i de delar, därom aftal et endast undantagsvis träffar något afgörande, tämligen
noggrann! bestämmas i lagen.

21 §.

Med föranledande af yrkande i herr Åkermans motion föreslår utskottet,
att skyldigheten för arbetaren att afflytta från innehafd bostad

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2'') Utlåtande Nr 6.

måtte uti det i första stycket af 21 § omförmälda fall inträda tidigast
viss tid efter det arbetsaftalet upphört. En sådan utvidgning af den åt
arbetaren genom förslaget inrymda rättigheten till kvarsittande i bostaden
torde vara skälig. Att, på sätt nämnda motionär äfvensom herr Karlsson
i Fjäl vidare föreslagit, sätta respittiden till minst en månad synes kunna
innebära allt för stora olägenheter för arbetsgifvaren utan att vara för arbetarens
behöriga skyddande af nöden. Ej heller synes erforderligt att i
enlighet med ett ytterligare yrkande af herr Åkerman låta rätten till bostaden
kvarstå efter arbetsaftalets upphörande, jämväl då detta varit ingånget
för viss tid.

22 §.

0 Af här meddelade föreskrifter om arbetarens skyldigheter anser herr
Åkerman böra kvarstå endast de, hvilka angifva, hvad arbetaren har att
iakttaga med afseende å arbetsgifvarens egendom, undvikande af olycksfall
och hemlighållande af yrkeshemlighet.

Utskottet får härutinnan åberopa i tillämpliga delar hvad utskottet
under 19 § yttrat.

24 §.

I enlighet med det af herr Åkerman vid förevarande paragraf framställda
yrkande anser utskottet lämpligt, att arbetsgifvarens rätt att göra
afdrag från arbetarens lön för ersättning, hvarom i paragrafen förmäles,
uttryckligen förklaras icke vara för handen, därest ej ersättningsanspråket
är ostridigt.

Herr Karlsson i Fjäl hemställer, att i lagen måtte angifvas, att arbetsgifvaren
för de i 24 och 32 §§ omförmälda eller eljest förekommande
ändamål under intet förhållande är berättigad att vid likvid innehålla mera
än en femtedel af förfallna lönebeloppet.

Detta synes utskottet vara en allt för långt gående inskränkning i
arbetsgifvarens afdragsrätt för exempelvis hans fordran på grund af lämnade
förskott och dylikt. Begränsningen af afdragsrätten till en femtedel
af den vid hvarje betalningstillfälle förfallna kontanta lönen torde skäligen
böra omfatta ersättningsanspråk på grund af arbetarens skadegörelse och
hvad arbetsgifvaren genom aftal kan hafva betingat sig att innehålla till
säkerhet för arbetarens fullgörande af sina skyldigheter, vare sig anspråken
äro af det ena eller andra slaget eller afdrag af båda slagen samtidigt
förekomma.

Efter dessa grunder har paragrafen af utskottet affattats.

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

25 §.

I herr Åkermans motion föreslås, att här endast måtte upptagas
stadgande om arbetsgifvarens skyldighet att svara för skada, som arbetare
lidit genom förfarande af den, som blifvit satt i arbetsgifvarens ställe.

Med hänvisning till sitt yttrande under 19 § tillstyrker utskottet
paragrafens antagande i oförändradt skick.

27 §.

De i 27 § föreslagna bestämmelserna om rätt för arbetaren att
under vissa förutsättningar erhålla lön eller ersättning därför under tid,
då han stått till arbetsgifvarens förfogande men icke varit af denne
sysselsatt, förlora delvis sin betydelse, därest, såsom utskottet anser lämpligt,
i 6 § ej meddelas någon föreskrift om att, då öiverenskorninelse
icke träffats angående tiden för arbetsaftals bestånd, aftalet skall gälla,
intill dess viss tid förflutit, från det uppsägning å någondera sidan
skett. Hvad i öfrigt uttrycket »stå till arbetsgifvarens förfogande» innebär,
synes för många fall kunna vara ovisst. Säkerligen skulle det ofta
blifva svårt att afgöra, om de förhållanden, som förelåge vid något visst
tillfälle, vore sådana, som afsåges med detta uttryck. Äfven kan befaras,
att på den i förslaget upptagna regel om arbetsgifvares skyldighet
att betala lön stundom kunde grundas påståenden, som ej vore med billighet
öfverensstämmande. Visserligen föreslås — dock endast i fråga om
lön som beräknas efter tid — att om i någon ort finnes sedvänja, som
afviker från lagens stadgande, denna sedvänja skall gälla, och skulle härigenom
beredas en säkerligen ej så sällan välbehöflig utväg att utan särskilt
aftal kunna frångå stadgandet. Redan det, att man skulle beträffande
tillämpningen af en rättsregel på detta viktiga område nödgas
att, kanhända i ganska stor omfattning, lita till sedvänja, är utan tvifvel
ägnadt att ingifva betänkligheter, så mycket mer som frågan om sedvänjas
förefintlighet och innehåll långt ifrån alltid kan förutsättas vara
klar och ostridig. Med hänsyn till angifna omständigheter synes det utskottet
knappast vara tillrådligt att i förevarande ämne meddela en så allmän
och sväfvande föreskrift som den i förslaget upptagna. Skall frågan
ordnas genom lag, torde det vara nödvändigt att söka åstadkomma mera
ingående och fullständiga stadganden, genom Indika gränsen mellan de
fall, då betalningsskyldighet skall eller icke skall föreligga, blefve bestämdare
uppdragen åtminstone i vissa särskildt viktiga alseenden. Det

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

förefaller emellertid utskottet icke vara möjligt att för närvarande få till
stånd ett förslag, som på ett tillfredsställande sätt reglerade de växlande
förhållandena på detta område, och utskottet har därför stannat vid den
uppfattningen, att frågan om sådan rättslig reglering hör, såsom icke mogen
för afgörande, nu lämnas å sido. Det får då såsom hittills uteslutande
ankomma på parterna själfva att, i den mån ej klar och nöjaktig sedvänja
finnes, genom kollektivaftal eller arbetsaftal ordna dessa angelägenheter.
I anledning häraf har utskottet, med utelämnande af de båda senare styckena
i 27 §, i sitt förslag upptagit endast det första stycket.

Af det anförda framgår, att utskottet icke kunnat biträda vare sig
herr Åkermans eller herr Petterssons i Bjälbo vid denna paragraf framställda
ändringsförslag.

30 §.

* o

Vid denna paragraf hcmställes af herr Åkerman, att stadgandet i
andra stycket första satsen måtte förtydligas så, att aflöning skall ske
senast hvar fjortonde dag, och af herr Pettersson i Bjälbo, att till andra
stycket måtte fogas följande tillägg: »i den mån icke detta belopp uppenbarligen
öfverstiger värdet af det af honom utförda arbetet».

Lagförslagets bestämmelser om lönens betalande hvar fjortonde dag,
hvilka bestämmelser gälla där ej annat aftalats, hvila, enligt hvad föredragande
departementschefens yttrande gifver vid handen, på den uppfattningen,
att stadgandet _ motsvarar hvad som i sådant hänseende kan
anses vara det normala. Äfven antaget, att så är förhållandet, synes dock
utvecklingen gå i den riktningen, att lönebetalning en gång i veckan blifver
allt mera vanlig. För arbetarne, särskild! i städerna, framstår det som
ett önskemål af vikt, att förhållandena så ordnas. För arbetsgivare åter
innebära så ofta återkommande aflöningstillfällen i många fall en viss tunga,
hvilken framförallt gör sig gällande inom större industriella företag, där
tillverkningen omfattar en mängd detaljer och arbetet utföres på ackord,
för hvilket fall aflöningsbeloppens uträknande drager en synnerligt afsevärd
tid och kräfver större personal, ju oftare sådan uträkning äger rum.
Då emellertid såsom nämnts aftal kan träffas om annan aflöningstid än
lagen presumtionsvis uppställer, torde ej större betänkligheter böra möta
mot att föreskrifva aflönings utbetalande en gång i veckan såsom det normala,
och utskottet anser sig böra tillstyrka, att stadgandet i sådan riktning
ändras. Någon jämkning i ordalagen i syfte att tydligare utmärka,
att här endast är fråga om en regel att gälla i brist på annan öfverenskommelse,
torde vara lämplig. I anledning af herr Petterssons i Bjälbo

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

yrkande hemställer utskottet om den ändring i förslaget, att vid s. k.
långa ackord arbetaren tillerkännes rätt att hvar sjunde dag i mån af utfördt
arbete utfå skäligt förskott.

31 §.

Då det kan synas vara allt för hårdt för arbetsgifvaren att, i händelse
lön ej erlägges å förfallodagen, vara pliktig utgifva den ej oväsentliga
förhöjning af lönebeloppet, hvarom här stadgas, äfven om den bristande
punktligheten med betalningen ej kan räknas honom till last, lärer
bestämmelsen böra gälla endast då arbetsgifvaren genom sin försumlighet
varit vållande till dröjsmålet.

32 §.

Beträffande det s. k. décomptesystemet eller innehållande, arbetsgifvaren
till säkerhet för arbetarens fullgörande af sina skyldigheter, af någon
cjel af arbetslönen, hvarom i förevarande paragraf är fråga, yrkar herr
Åkerman, att de därom gifna föreskrifterna måtte ersättas med ett stadgande,
att öfverenkommelse, hvarigenom rätt till dylikt innehållande af
lön tillerkänts arbetsgifvaren, är ogili. Grefve Alexander Hamilton hemställer
i den af honom väckta motionen, att sammanlagda beloppet af löneafdragen
ej må öfverstiga tio procent af den kontanta lönen för år räknadt.

Utskottet finner sig icke kunna biträda yrkandet, att décomptesystemet
måtte förbjudas. Visserligen har detta hittills i allmänhet ej kommit
till användning inom den egentliga industrien, och sannolikheten för att
så framdeles kommer att blifva händelsen lärer ej vara stor. Men på
andra områden och däribland företrädesvis inom jordbruket beträffande de
där använda, särskildt för skörden eller eljest anställda mera lösa arbetarne
har systemets tillämpning visat sig af behofvet påkallad och, där
detsamma införts, vara af gagn. Med de stränga regler, som i förslaget
uppställas, torde emellertid dess åsyftade verkan blifva så försvagad, att
det kan anses i det närmaste värdelöst. Då missbruk af den hittills obegränsade
rätten för arbetsgifvaren att med arbetaren aftala om löneafdrag
för ifrågavarande ändamål och afdragens belopp, utskottet veterligen, icke
har förekommit, torde man kunna nöja sig med den garanti däremot, som
innebäres i det af utskottet föreslagna tillägget till 24 §, enligt hvilket dylikt
afdrag icke kan vid något tillfälle uppgå till mera än en femtedel af den
förfallna kontanta lönen. 32 § synes därför böra ur förslaget uteslutas,
vid hvilket förhållande något yttrande i anledning af grefve Hamiltons
motion ej erfordras.

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

33 (32) §.

I afseende å bestämmelserna i denna paragraf har herr Karlsson i
Fjäl i första rummet yrkat, att det ej må vara arbetsgifvaren tillåtet att
af arbetaren upptaga penningplikt. Utskottet anser emellertid sådan rätt
för arbetsgifvaren ej kunna undvaras och kan därför ej biträda motionärens
yrkande i denna del.

I andra rummet har samme motionär hemställt, att den högsta
plikt, som skall kunna upptagas, måtte sättas lägre än i förslaget, där
densamma är bestämd till hälften af det belopp, hvartill den kontanta
lönen för dagen uppgått eller kunnat uppgå. Motionären har i sådant
afseende föreslagit, att antingen samtliga under en dag fastställda pliktbelopp
ej skulle få öfverstiga halfva daglönen eller ock maximum för
hvarje oplikt skulle bestämmas till exempelvis en fjärdedel af dagsinkomsten.
Herr Åkerman har också förklarat sig anse, att penningplikten aldrig bör
få öfverstiga en fjärdedels daglön.

Äfven utskottet är af den mening, att högsta pliktbeloppet lämpligen
kan i någon mån ytterligare begränsas. Att därvid följa den förra
af de båda vägar herr Karlsson anvisat synes ej vara att förorda, enär
detta skulle leda till, att en arbetare, som under loppet af en dag redan
gjort sig förfallen till böter motsvarande det högsta beloppet för dagen,
sedermera under samma dag skulle kunna begå nya förseelser utan risk
att för desamma drabbas af penningplikt. Däremot finner utskottet sig
böra tillstyrka bestämmande af den högsta plikt, som för hvarje gång
kan åläggas, till en fjärdedel af lönen för dagen.

34 (33) §.

Utskottet har ansett sig böra biträda det i herr Åkermans och herr
Karlssons i Fjäl motioner framställda yrkandet, att arbetsgifvare icke skall
äga i arbetsintyg meddela yttrande om det sätt, hvarpå arbetaren fullgjort
sina åligganden, i annat fall, än då arbetaren framställt begäran om sådant
yttrande.

Herr Johansson i Stockholm har i sin motion sökt visa, att det
syfte, som läge till grund för bestämmelserna i andra stycket i denna
paragraf, icke skulle vinnas genom desamma. Då emellertid motionären,
utan att ifrågasätta någon ändring i paragrafen, endast åberopat angifna
förhållande till stöd för sitt yrkande om afslag å propositionen i dess helhet,
har utskottet, som för sin del icke har något ändringsförslag att
framställa, funnit hvad motionären anfört icke föranleda vidare yttrande
från utskottets sida.

48 Riksdagens Särskilda Utskotts (AV ,2) Utlåtande Nr 6.

36 (35) §.

I herr Åkermans motion uttalas den mening, att af de under 2) i
förevarande paragraf angifna skälen för arbetares afledande böra kvarstå
allenast misshandel å eller grof missfirmelse mot arbetsgifvaren eller någon
af hans husfolk eller den, som är satt i arbetsgifvarens ställe. Omedelbart
häfvande af arbetsaftalet från arbetsgifvarens sida skulle alltså icke
kunna grundas därpå, att arbetaren misshandlade eller groft missfirmade
arbetskamrat eller eljest svårare förginge sig mot någon af nu omförmälda
personer. Äfven herr Karlsson i Fjäl, som förklarat sig anse paragrafens
bestämmelser vara alltför detaljerade och ägnade att gifva anledning till
onödiga tvister, har särskilt framhållit, att misshandel eller missfirmelse
af arbetskamrat ej skäligen borde få utgöra anledning till omedelbart afskedande.
Utskottet har emellertid ej funnit sig föranlåtet att i anledning
af dessa uttalanden vidtaga någon ändring i paragrafen.

Ej heller har någon förändring föranledts af herr Petterssons i
Bjälbo yrkande, att bland anledningarna till omedelbart afskedande af arbetare
skulle upptagas äfven det fall, att arbetare obehörigen afhölle sig
från arbetet under hel arbetsdag. Det torde ej finnas anledning att behandla
sådan försummelse strängare, än som följer däraf att enligt 7
punkten i samma paragraf arbetsgifvaren äger omedelbart håfva arbetsaftalet,
om arbetaren, oaktadt erhållen varning, åsidosätter de skyldigheter
mot arbetsgifvaren, som enligt lag eller arbetsaftal åligga honom.

37 (36) §.

I denna paragraf har vidtagits det förtydligande, att den arbetsgifvaren
tillerkända rätten till aftalets omedelbara häfvande vid vissa ej
tillfälliga afbrott i arbetet förklarats ej afse det fall, att afbrott förorsakats
af arbetsinställelse.

38 (37) §.

Att i denna paragraf af förslaget ej i fråga om arbetarens häfningsrätt
finnes någon motsvarighet till den i 36 (35) § 1) meddelade bestämmelsen
om omedelbar häfningsrätt för arbetsgivare, som vid aftalets ingående
blifvit af medkontrahenten missledd genom falsk uppgift, har säkerligen
sin förklaring däri, att en sådan rätt för arbetaren i förhållande till arbetsgifvaren
ansetts icke hafva någon praktisk betydelse. Fall kunna dock
tänkas, då dylik rätt kan vara af värde föroarbetaren, och utskottet har
därför, i öfverensstämmelse med ett i herr Åkermans motion framställdt
yrkande, infört en bestämmelse i ämnet under punkten 1 i förevarande paragraf,
i samband hvarmed nummerbeteckningen på öfriga punkter jämkats.

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

Härutöfver har herr Åkerman gjort anmärkning mot det enligt motionärens
mening alltför sväfvande stadgandet, att omedelbar häfningsrätt
för arbetaren uppkommer, om arbetsgifvaren eller den, som är satt i hans
ställe, »svårare förgår sig» mot arbetaren eller någon af hans husfolk. Herr
Karlsson i Fjäl har åberopat sitt uttalande vid 36 (35) §. Dessa erinringar
hafva icke föranledt någon utskottets åtgärd.

Inom utskottet har varit ifrågasatt, huruvida icke särskild! stadgande
vore erforderligt med hänsyn till möjligheten, att en arbetare, som ingått
arbetsaftal med kännedom om arbetets hälsofarliga beskaffenhet, vid aftalets
slutande antagit, att han skulle uthärda med arbetet, men sedermera
funne och finge genom läkares intyg bekräftadt, att hans kroppskonstitution
i ett eller annat afseende icke vore sådan, att han utan våda för lif eller
hälsa kunde fortsätta arbetet, intill dess han enligt aftalet kunde blifva
befriad från detsamma. En sådan arbetare borde hafva rätt att omedelbart
hafva aftalet. Utskottet delar denna mening, men då berörda rätt
torde tillkomma arbetaren redan på grund af stadgandet i paragrafens 7
(8) punkt, har utskottet icke funnit någon förändring i paragrafen påkallad
af hänsyn till ofvan angifna förhållanden.

39 (38) §.

Tillräcklig anledning torde icke föreligga att biträda herr Åkermans
förslag, att kvinnlig arbetare under de i denna paragraf angifna förutsättningar
skall kunna omedelbart bäfva ingånget arbetsaftal, utan synes det
vara tillfyllestgörande, om aftalet, såsom det kungliga förslaget innebär,
får uppsägas att upphöra fjorton dagar därefter.

43 (42) §.

Med godkännande af den i herrar Åkermans och Karlssons i Fjäl
motioner uttryckta meningen, att mål angående sådan förseelse, som omförmäles
i 42 (41) §, bör handläggas af allmän domstol, har utskottet
ur nu förevarande paragraf uteslutit bestämmelsen om, hvar berörda förseelse
bör åtalas.

Slutbestämmelsen.

I fråga om herrar Åkermans och Schottes yrkanden, att jämväl förslaget
till lag om vissa arbetsaftal måtte antagas endast på viss tid, får
utskottet hänvisa till det hufvudsakliga af hvad utskottet anfört i anledning
af de yrkanden i samma syfte, som nämnda motionärer framställt i
afseende å förslaget till lag om kollektivaftal mellan arbetsgivare och
arbetare.

Bill. till Riksd. Prot. 1910. 9 Sami. 1 Afd. 6 Häft.

Riksdagens Särskilda Utskotts {Nr 2) Utlåtande Nr 6.

Förslagen till lag angående ändring af 17 kap. 4 § handeisbalken, lag angående
ändring af S58 § utsökningslagen och iag angående ändring af 10 § lagen om
hvad iakttagas skall i afseende å införande af lagen om nyttjanderätt till fast

egendom den 14 juni ISO?.

Innehållet i dessa lagförslag har icke gifvit utskottet anledning till
någon erinran.

De båda senare lagförslagen synas stå i så nära sammanhang med
förslaget till lag om vissa arbetsaftal, att de icke böra antagas annat än
under förutsättning att sistnämnda förslag godkännes.

Såsom förut omnämnts, har herr Lindley i motionen nr 284 i
andra kammaren hemställt, att Riksdagen, med afslag å de genom propositionen
framlagda lagförslagen, måtte i skrifvelse till Kungi. Maj:t anhålla
om ytterligare utredning och förslag till obligatorisk skiljedomstol
på sjöfartens område för slitande af inom detta fack med afseende å anställd
besättnings löne- och arbetsvillkor uppkomna rätts- och intressetvister.

I åtskilliga inom vårt land träffade aftal hafva intagits bestämmelser,
att tvister rörande tolkning och tillämpning af aftalet skola afgöras af
skiljenämnd, men däremot har man hittills på såväl arbetsgivare- som
arbetaresidan i allmänhet uttalat sig emot att öfverlämna afgörandet i intressetvister,
särskildt rörande aflöningsfrågor, till skiljenämnd. Det är
därför naturligt, att betänkligheter måste göra sig gällande i fråga om motionärens
förslag. Huruvida emellertid på grund af särskilda inom sjöfartsnäringen
rådande förhållanden ett obligatoriskt skiljedomsförfarande
där kan vara gagneligt och möjligt att genomföra, lärer icke kunna med
någon säkerhet bedömas utan en ganska ingående undersökning af arbetsförhållandena
på detta område. Då det icke varit möjligt för utskottet att
på den korta, af andra ärenden strängt upptagna tid, som stått till utskottets
förfogande, åstadkomma en sådan undersökning, kan utskottet icke
göra något uttalande i frågan. Densamma står icke heller i så omedelbart
och nödvändigt sammanhang med de föreliggande lagförslagen, att
någon åtgärd för dess lösning måste nu vidtagas. Utskottet anser sig därför
böra hemställa, att den ifrågavarande motionen icke må föranleda någon
Riksdagens åtgärd.

Öl

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

På grund af livad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att Riksdagen med förklarande, att de i Kungl.
Maj:ts förevarande proposition innefattade förslagen till
lag om kollektivaftal mellan arbetsgivare och arbetare
samt till lag om särskild domstol i vissa arbetstvister
icke kunna oförändrade godkännas, måtte antaga följande
förslag till

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

a Lag

om koiäektivaftal mellan arbetsgivare och arbetare.

Härigenom förordnas som följer:

Arbetsgivare eller förening af arbetsgivare äge att med de härnedan
eller eljest i lag stadgade inskränkningar sluta aftal med fackförening,
fackförbund eller annan dylik förening af arbetare om villkor, som
skola lända till efterrättelse vid arbetsaftals ingående, samt om förhållandena
i öfrigt mellan arbetsgifvare och arbetare.

Såsom arbetare anses enligt denna lag äfven arbetsförman, handelsbiträde
och annan, som innehar därmed jämförlig anställning.

2 §•

Kollektivaftal, som i 1 § sägs, skall upprättas skriftligen.

Vid tolkning af kollektivaftal skall tagas hänsyn ej blott till den
upprättade handlingens innehåll utan äfven till hvad som. förekommit vid
förhandlingar rörande aftalets tillkomst eller eljest skäligen kan tjäna till
ledning i fråga om tolkningen.

o O O

3 §•

Kollektivaftal skall i fråga om yrkesgrupper, som i aftalet afses,
lända till efterrättelse ej mindre för arbetsgifvare eller arbetare, som vid
dess ingående var medlem af förening, som slutit aftalet, än äfven för
den, som sedermera inträdt i föreningen.

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

Hafva flera föreningar sammanslutit sig till en förening, skola enligt
denna lag såsom medlemmar af den förening anses jämväl medlemmarna
af de föreningar, som sammanslutit sig.

4 §•

Ingås arbetsaftal mellan arbetsgivare och arbetare, för hvilka kollektivaftal
skall lända till efterrättelse, skola, ändå att annorlunda öfverenskommits,
kollektivaftalets bestämmelser blifva gällande.

5 §•

1 fråga om arbetsaftal, som slutes
mellan arbetsgivare och arbetare, af
hvilka endast den förre är bunden
af kollektivaftal, skall kollektivaftalet
äga tillämpning i den mån arbetsaftalet
icke innehåller andra bestämmelser.

5 §•

Arbetsaftal mellan arbetsgivare
och arbetare, af hvilka endast den
förre är bunden af kollektivaftal, skall
anses vara slutet på de i kollektivaftalet
angifna villkor, där ej annat
förhållande visas.

6 §•

Kollektivaftal vare ej bindande utöfver fem år från det aftalet slöts.
År i aftalet sagda tid öfverskriden, och vill endera parten frånträda aftalet,
när den tid är ute, uppsäge detsamma tre månader förut. Ej må
dock, där i aftalet är bestämdt, att detsamma skall upphöra å viss dag,
uppsägning ske till annan kalenderdag, ändå att aftalet sålunda varder
gällande utöfver fem år.

År ej tiden för aftalets giltighet bestämd, skall aftalet anses ingånget
för ett år.

Uppsäges ej aftal inom därför bestämd tid eller, då viss uppsägningstid
ej är stadgad, tre månader före giltighetstidens slut, skall aftalet anses
förlängdt för ett år.

7 §•

Varder, då å ena sidan flera deltagit i kollektivaftal, hos en af dem
aftalet uppsagdt, och vill af sådan anledning någon af de öfriga uppsäga
aftalet, äge tid därtill inom tre veckor efter den dag, då enligt aftalet

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

eller bestämmelse i 6 § uppsägning eljest skolat senast verkställas; uppsäger
en af dem själf aftalet, och vill förty någon af de öfriga frånträda
aftalet, eller den, hos hvilken uppsägning skett, frånträda aftalet i hvad
rörer dem, som ej uppsagt, eller någon af dem, vare lag samma.

8 §■

Under den tid kollektivaftal är
gällande, må ej, ändå att annorlunda
i aftalet bestämts, af arbetsgivare
eller arbetare, som äro af aftalet
bundna, arbetsinställelse, blockad, bojkott
eller annan därmed jämförlig åtgärd
vidtagas

i syfte att åstadkomma ändring
i aftalet eller på grund af tvist om
tolkning eller tillämpning af aftalet
eller för genomförande af bestämmelse
i kollektivaftal dem emellan,
afsedt att efter den tid gälla,

eller i anledning af annan tvist
mellan samma arbetsgifvare och arbetare,
innan förhandling om tvisten
ägt rum under opartisk ledning i enlighet
med bestämmelse, som därom
kan vara i aftalet träffad, eller, där
sådan bestämmelse saknas, anmälan
om tvisten gjorts hos vederbörande förlikningsman
för medling i arbetstvister,
samt inför honom förhandlats,
eller vederparten vägrat eller underlåtit
att på kallelse af förlikningsmannen
å tid och plats, som af denne
utsatts, ingå i förhandling;

ej heller må, ehvad aftalet innehåller,
sådan åtgärd under af talstiden
vidtagas för att bispringa annan
i fall, då för honom gäller

8 §•

Under den tid kollektivaftal är
gällande må ej, ändå att annorlunda
i aftalet bestämts, af arbetsgifvare
eller arbetare, som äro af aftalet
bundna, arbetsinställelse (strejk eller
lockout), blockad, bojkott eller annan
därmed jämförlig åtgärd vidtagas,
med undantag för det här nedan
i denna § angifva fall.

Har i anledning af tvist mellan
arbetsgifvare och arbetare, de där
icke hafva kollektivaftal sinsemellan,
åtgärd, som i första stycket sägs,
blifvit å endera sidan vidtagen, vare,
sedan försök till medling i tvisten
genom statens förlikningsman ägt
rum, andra arbetsgifvare eller arbetare,
ändå att de äro bundna af kollektivaftal,
oförhindrade att genom
åtgärd af sagda beskaffenhet bispringa
de tvistande; dock må arbetsaftal,
som är ingånget för bestämd tid, icke
genom sådan åtgärd rubbas, och gälle
i afseende å annat arbetsaftal, att
arbetsgifvare eller arbetare är pliktig
att gifva motsidan tillkänna afsikt
att vidtaga den åtgärd, hvarom fråga
är, så lång tid förut, som enligt öfverenskommelse
eller lag är stadgad
för arbetsaftalets uppsägande.

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

Kungl. Maj ds förslag:

förbud mot att själf vidtaga åtgärden.

Vid arbetsinställelse, som ej strider
mot hvad ofvan stadgats, vare
dock arbetsgivare och arbetare pliktig
e att iakttaga uppsägningstid, som
för deras arbetsaftal är öfverenskommen
eller enligt lag gällande;
arbetsaftal, som är ingånget för bestämd
tid, må ej genom arbetsinställelse
rubbas.

År i anledning af tvist mellan
arbetsgivare och arbetare, de där ej
äro af kollektivaftal hindrade att vidtaga
åtgärd, som förut är nämnd,
sådan åtgärd å endera sidan vidtagen,
och hafva, i syfte att bispringa
någon af dem, arbetsgivare eller arbetare,
för livilka kollektivaftal är
gällande, vidtagit åtgärd af sagda
beskaffenhet, må den, utan hinder af
hvad ofvan stadgats, upprätthållas
jämväl i ändamål att, för tid efter
utgången af det för dem gällande
aftalet, i nytt aftal mellan samma
parter genomföra bestämmelse, hvarom
i den ursprungliga tvisten är
fråga.

9 §•

Ej må i kollektivaftal stadgas
förbud för arbetsgivare eller arbetare
att tillhöra förening, som i 1 § afses,
eller skyldighet för arbetsgivare
eller arbetare att uteslutande eller företrädesvis
ingå arbetsaftal med dem,
som tillhöra dylik förening. Har sådant
förbehåll skett, vare det ogillt.

Utskottets förslag:

9 §.

Ej må i kollektivaftal stadgas förbud
för arbetsgivare eller arbetare
att tillhöra förening, som i 1 § afses,
eller göras inskränkning i arbetsgifvares
rätt att leda och fördela
arbetet eller i arbetsgifvares eller arbetares
rätt att ingå arbetsaftal med
hvem han vill. Har sådant förbehåll
skett, vare det ogillt.

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

Kungl. Maj:ts förslag:

Utan hinder af hvad sålunda stadgats
må i kollektivaftal bestämmas,
att arbetsförman ej må vara medlem
af förening, däri andra än förmän
kunna vinna inträde.

10 §•

Bryter arbetsgivare eller arbetare
mot bestämmelse i kollektivaftal
eller mot föreskrift i 8 §, eller
underlåter förening att fullgöra hvad
den i aftalet åtagit sig, gälde all
däraf uppkommen skada. År skadan
förorsakad af flera arbetsgivare
eller arbetare, varde ersättningsskyldigheten
dem emellan fördelad
efter ty skäligt pröfvas.

Utskottets förslag:

Utan hinder af hvad sålunda stadgats
må i kollektivaftal bestämmas,
att arbetsförman ej må vara medlem
af dylik förening, däri andra än förmän
kunna vinna inträde, så ock,
där vid aftalets ingående arbetsinställelse
äger rum, öf verensko mmas
om skyldighet för arbetsgivare att
låta arbetare, som nedlagt eller utestängts
från arbete, åter däri inträda
eller för sådan arbetare att återtaga
arbetet.

I fråga om rätt för lärling att
tillhöra förening, som ofvan sägs,
gälle hvad särskildt stadgas.

10 §.

Bryter arbetsgivare eller arbetare
mot bestämmelse i kollektivaftal
eller mot föreskrift i 8 §, gälde
däraf uppkommen skada. År skadan
förorsakad af flera arbetsgivare
eller arbetare, varde ersättningsskyldigheten
dem emellan fördelad
efter ty skäligt pröfvas.

Riksdagens Särskilda Utskotts {Nr 2) Utlåtande Nr 6.

Kungl. Maj:ts förslag:

melse i aftalet. I fall, hvarom
nu sagts, må dock, där på grund
af särskilda omständigheter synnerliga
skäl därtill äro, föreningens ersättningsskyldighet
bestämmas till
lägre belopp än hela skadan.

11 §•

Arbetsgivare, som ej själf slutit
kollektiv aftalet, eller arbetare må
ej föra talan på grund af aftalet i
annat fall än då hans rätt är genom
aftalets åsidosättande omedelbart
kränkt.

Tillämpning af kollektivaftal må
påkallas af förening mot dess medlemmar
samt, där flera deltagit i
aftalet å samma sida, af dessa inbördes.

Har genom arbetsinställelse eller
därmed jämförlig åtgärd, som vidtagits
i strid mot 8 § eller mot aftalet,
skada tillskyndats medlemmar
af förening, som slutit aftalet, äge
föreningen föra talan om ersättning
för skadan; dock att, där innan sådan
talan pröfvats medlem- själf
väckt påstående om skadestånd eller
vid domstolen anmält sig ej medgifva,
att talan om den andel i ersättningen,
som må anses belöpa å
honom, föres af föreningen, den andel
ej må tilläggas föreningen.

Utskottets förslag:

bestämmelse i aftalet. I fall hvarom
nu sagts, må dock, där omständigheterna
därtill föranleda, ersättningsskyldigheten
bestämmas till lägre
belopp än hela skadan, eller föreningen
helt befrias från ersättningsskyldighet.

11 §•

Varder kollektivaftal åsidosatt,
må talan på grund där af föras ej
mindre af den, som själf deltagit i
aftalet, än äfven af en hvar arbetsgivare
eller arbetare, hvars rätt
blifvit genom aftalets åsidosättande
omedelbart kränkt.

Tillämpning af kollektivaftal må
påkallas jämväl af förening mot dess
medlemmar samt, där flera deltagit
i aftalet å samma sida, af dessa inbördes.

Har genom arbetsinställelse eller
därmed jämförlig åtgärd, som vidtagits
i strid mot 8 § eller mot aftalet,
eller genom af skedande i strid,
mot aftalet skada tillskyndats medlemmar
af förening, som slutit aftalet,
äge föreningen föra talan om
ersättning för skadan; dock att, där
innan sådan talan pröfvats medlem
själf väckt påstående om skadestånd
eller vid domstolen anmält sig ej
medgifva, att talan om den andel i
ersättningen, som må anses belöpa
å honom, föres af föreningen, den
andel ej må tilläggas föreningen.

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

Kungl. Maj\ts förslag:

Utskottets förslag:

12 §.

Har arbetsgifvare, som slutit kollektivaftal,
vidtagit åtgärd, hvarom
i 8 § sägs, i strid mot nämnda §
eller mot avtalet, eller har förening,
som ingått sådant aftal, eller, där
föreningen är medlem af annan förening,
denna mot någon, för hvilken
aftalet är gällande, gjort sig skyldig
till! förhållande, hvarom i 10 § andra
stycket förmäles, må aftalet uppsägas
hos arbetsgifvaren eller den
förening, som ingått aftalet; hafva
ä den sidan äfven andra deltagit i
aftalet, må uppsägning ske jämväl
hos dessa. Sker rättelse, innan uppsägning
ägt rum, må ej sedan förhållandet
åberopas såsom grund för
aftalets häfvande.

Varder i annat fall än nu sagts
kollektiv aftal väsentligen åsidosatt,
må aftalet af domstol förklaras icke
vidare vara gällande.

Hafva å ena sidan flera deltagit
i aftalet, och varder efter ty ofvan
förmäles aftalet ujopsagdt af en bland
dem eller på hans talan förklaradt
icke vidare vara gällande, äge en
hvar af de öfriga att inom tre veckor
därefter uppsäga aftalet.

Uppsäges aftalet, skall det genast
upphöra att gälla.

12 §.

Har arbetsgifvare, som slutit kollektivaftal,
vidtagit åtgärd, hvarom i
8 § sägs, i strid mot nämnda § eller
mot aftalet, eller har förening, som
ingått sådant aftal, eller, där föreningen
är medlem af annan förening,
denna senare mot någon, för hvilken
aftalet är gällande, gjort sig skyldig
till förhållande, hvarom i 10 § andra
stycket förmäles, eller varder eljest
aftalet väsentligen åsidosatt, må aftalet
af domstol förklaras icke vidare
vara gällande.

Hafva å ena sidan flera deltagit
i aftalet, och varder på talan mot
någon af dem aftalet häfdt, må aftalet
inom tre veckor uppsägas jämväl
hos de öfriga.

År aftal af domstol förklaradt
icke vidare vara gällande, och har på
samma sida som den, hvilken därom
fört talan, jämväl annan deltagit i
aftalet, äge denne att inom tre veckor
uppsäga aftalet.

Uppsäges aftal efter ty nu sagts,
skall det genast upphöra att gälla.

13 §.

Uppsägning af kollektivaftal skall ske skriftligen.

Hvad i 11 kap. 11—19 §§ rättegångsbalken stadgas angående stämning
skall äga motsvarande tillämpning i fråga om uppsägning.

Bih. till Riksd. Prot. 1910. 9 Sami. 1 Afd. 6 Håft..

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

Träffas ej den, hvilken för uppsägning sökes, i sitt hemvist, varde
uppsägningen i rekommenderadt bref under hans vanliga adress aflämnad
å posten samt skriftlig underrättelse om uppsägningen insänd till kommerskollegium;
skolande uppsägningen anses hafva skett, när hvad sålunda föreskrifvits
blifvit fullgjordt.

14 §.

Det åligger dem, som slutit kollektivaftal,
att inom fjorton dagar
därefter till kommerskollegium insända
ett exemplar af den upprättade
handlingen. Varda i enlighet med
kollektivaftalet i särskild handling
bestämmelser upptagna angående arbetslön,
som beräknas efter arbetets
myckenhet eller beskaffenhet, vare
insändande af dylik ackordsprislista
ej erforderligt.

Underlåtes hvad sålunda stadgats,
höte den försumlige från och
med fem till och med femtio kronor.
Ej må försummelsen åtalas efter det
handlingen till kommerskollegium inkommit.
Böter, som ådömas, tillfalla
kronan. Saknas tillgång till böternas
fulla gäldande, skola de förvandlas
enligt allmän strafflag.

14 §.

Det åligger dem, som slutit kollektivaftal,
att inom en månad därefter
till kommerskollegium insända
ett exemplar af den upprättade handlingen.
Varda i enlighet med kollektivaftalet
i särskild handling bestämmelser
upptagna angående arbetslön,
som beräknas efter arbetets
myckenhet eller beskaffenhet, vare
insändande af dylik ackordsprislista
ej erforderligt.

Denna lag skall träda i kraft den
1 januari 1911 och, med undantag
för bestämmelserna i 6 § första stycket
samt 9 och 14 §§, äga tillämpning
jämväl i fråga om kollektivaftal,
som slutits före nämnda dag.

Denna lag skall träda i kraft den
1 januari 1911 och, med undantag
för bestämmelserna i 6 § första stycket,
8 § i hvad densamma innehåller
förhud mot arbetsinställelse, blockad,
bojkott och annan därmed jämförlig
åtgärd i anledning af tvist, som under
den tid kollektivaftal är gällande

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

uppkommer rörande förhållande, hvarom
bestämmelse icke blifvit i aftalet
träffad, samt 9 och 14 §§, äga tilllämpning
jämväl i fråga om kollektivaftal,
som slutits före nämnda dag.

b) Lag

om särskild domstol i vissa arbetstvister.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

För handläggning af mål, hvarom
nedan sägs, skall finnas en särskild
domstol med säte i Stockholm.
Denna domstol benämnes arbetsdomstolen.

2 §•

Arbetsdomstolen skall handlägga
mål, som rörer kollektivaftal, ehvad
fråga är om fullgörande af aftalet,
om påföljd af underlåtenhet därutinnan
eller af arbetsinställelse, blockad,
bojkott eller därmed jämförlig
åtgärd under aftalstiden, om aftalets
giltighet, bestånd eller rätta innebörd
eller om dess häfvande.

1 §•

För handläggning af mål, hvarom
nedan sägs, skall finnas en särskild
domstol med säte i Stockholm. Denna
domstol benämnes arbetsdomstolen
och skall bestå af sju ledamöter.

2 §•

Arbetsdomstolen skall handlägga
mål, som rörer kollektivaftal, ehvad
fråga är om fullgörande af aftalet,
om påföljd af underlåtenhet härutinnan
eller af arbetsinställelse, blockad,
bojkott eller därmed jämförlig
åtgärd under aftalstiden, om aftalets
giltighet, bestånd eller rätta innebörd
eller om dess häfvande.

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

Kungl. Maj ds förslag:

Mål, som rörer arbetsaftal, tillhöra
allmän domstols upptagande,
ändå att tvisten afser bestämmelse
i arbetsaftalet, som grundar sig på
kollektivaftal; dock skall sådant mål
tillhöra arbetsdomstolens upptagande,
där fråga är om skadestånd i anledning
af arbetsinställelse eller därmed
jämförlig åtgärd eller på grund
af afskedande, och den åtgärd, som
medfört skadan, förmenas stå i strid
mot kollektivaftalet eller mot lagen
om sådant aftal, eller där tvist föreligger
mellan parterna angående kollektiv
af talets giltighet, bestånd eller
rätta innebörd.

3 §•

Arbetsdomstolen skall bestå af tre
lagkunniga män, hvilka fullgjort hvad
författningarna föreskrifva dem, som
må nyttjas uti domareämbeten, samt
af fyra i arbetsförhållanden erfarna
och kunniga män. De lagfarna ledamöterna,
af hvilka en har att föra
ordet i rätten, utnämnas af konungen.
Öfriga ledamöter förordnas af konungen
för två år i sänder; skolande
för dessa utses åtta suppleanter.

Utskottets förslag:

Mål, som rörer arbetsaftal, tillhöra
allmän domstols upptagande,
ändå att tvisten afser bestämmelse
i arbetsaftalet, som grundar sig på
kollektivaftal; dock skall sådant mål
tillhöra arbetsdomstolens upptagande,
där fråga är om skadestånd i anledning
af arbetsinställelse eller därmed
jämförlig åtgärd eller på grund af
afskedande, och den åtgärd, som
medfört skadan, förmenas stå i strid
mot kollektivaftalet eller mot lagen
om sådant aftal.

Yppas under handläggning vid
allmän domstol af mål, som rörer
arbetsaftal, tvist om kollektiv af tals
giltighet, bestånd eller rätta innebörd,
och är målets utgång däraf beroende,
hänvise rätten parterna att vid arbetsdomstolen
utföra tvisten om kollektivaftalet,
och varde målet i öfvigt förklar
adt hvilande i afbidan på tvistens
afgörande.

3 §•

Tre ledamöter af arbetsdomstolen
utnämnas af konungen. Bland dessa
ledamöter skola två, af hvilka en
förordnas att föra ordet i rätten, vara
lagkunniga män, hvilka fullgjort hvad
författningarna föreskrifva dem, som
må nyttjas uti domareämbeten.

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

Kungl. Maj:ts förslag:
4 §.

Förslag för tillsättande af de icke
lagfarna ledamöterna och deras suppleanter
må afgifva® af arbetsgifvareförening,
som omfattar minst etthundra
arbetsgifvare, samt af fackförening,
fackförbund eller annan
dylik förening af arbetare, som omfattar
minst femtusen arbetare. Sådant
förslag skall för att vinna afseende
omfatta minst dubbelt så
många personer, som de, hvilka skola
för den sidan förordnas.

Bland de från hvardera sidan
föreslagna förordnas två ledamöter
och fyra suppleanter för dessa ledamöter.
År å någondera sidan förslag
ej afgifvet, förordne konungen för
den sidan lämpliga män till ledamöter
och suppleanter.

Utskottets förslag:

4 §•

Fyra i arbetsförhållanden erfarna
och kunniga män förordnas af konungen
till ledamöter för två år i
sänder; skolande för dessa utses åtta
suppleanter.

Förslag för tillsättande af dessa
ledamöter och suppleanter må afgifvas
af arbetsgifvareförening, som omfattar
minst etthundra arbetsgifvare,
samt af fackförening, fackförbund
eller annan dylik förening af arbetare,
som omfattar minst tiotusen
arbetare. Sådant förslag skall för
att vinna afseende omfatta minst
dubbelt så många personer som de,
hvilka skola för den sidan förordnas,
och vara åtföljdt af skriftlig förklaring
från en hvar af de föreslagna,
att han är villig åtaga sig
uppdraget.

Bland de från hvardera sidan
föreslagna förordnas två ledamöter
och fyra suppleanter för dessa ledamöter.
År å någondera sidan förslag
ej afgifvet, förordne konungen
för den sidan lämpliga män till ledamöter
och suppleanter.

5 §•

Ledamot eller suppleant, som i 4 § afses, skall vara svensk medborgare
och hafva uppnått tjugufem års ålder. Ej må befattningen innehafvas
af den,

som står under förmynderskap,

som afträdt all sin egendom till borgenärer och icke, på sätt lag
förmår, gitter visa, att han är fri från deras kraf, eller hvars egendom,
utan att vara afträdd till konkurs, förvaltas för borgenärers räkning,

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

som förklarats förlustig medborgerligt förtroende eller ock är ställd
under framtiden eller tilltalad af allmän åklagare för brott, som kan medföra
dylik påföljd, eller

som blifvit dömd ovärdig att nyttjas i rikets tjänst eller att föra
annans talan inför rätta.

6 §.

Den, som blifvit för ordnad till
ledamot eller suppleant, må kunna
afsåga sig uppdraget, om lian uppnått
sextio års ålder, eller om han
varit ledamot två är eller suppleant
sex år.

Äfven i andra fall än nu sagts
må, då särskilda omständigheter därtill
föranleda, ledamot eller suppleant
kunna begära entledigande från uppdraget.

Afsägelse af uppdrag att vara
ledamot eller suppleant pröfvas af
konungen.

Afgår ledamot eller suppleant,
förordne konungen för återstående
delen af den tid, för hvilken den
afgångne varit förordnad, bland de
förut föreslagna eller sedan nytt
förslag infordrats annan ledamot eller
suppleant.

7 §.

Skulle vid något rättegångstillfälle
icke lagfaren ledamot uteblifva
eller finnas vara af jäf hindrad att
tjänstgöra, och kan ej suppleant tillkallas,
äge arbetsdomstolen utse eu
i arbetsförhållanden kunnig man att
vid det tillfälle träda i den ledamots
ställe.

6 §•

Har ledamot eller suppleant, som
i 4 § afses, åtagit sig uppdraget,
äge han ej att varda därifrån entledigad,
med mindre särskilda omständigheter
därtill föranleda.

Afsägelse af uppdraget att vara
ledamot eller suppleant pröfvas af
konungen.

Afgår ledamot eller suppleant,
förordne konungen för återstående
delen af den tid, för hvilken den
afVåneme varit förordnad, bland de
förut föreslagna eller sedan nytt förslag
infordrats annan ledamot eller
suppleant.

Skulle vid något rättegångstillfälle
ledamot, hvarom i 4 § sägs, uteblifva
eller finnas vara af jäf hindrad
att tjänstgöra, och kan ej suppleant
tillkallas, äge arbetsdomstolen
utse en i arbetsförhållanden kunnig
man att vid det tillfälle träda i den
ledamots ställe.

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

Kungl. Maj:ts förslag:

Utskottets förslag:

B §•

Arbetsdomstolen sammanträder på kallelse af ordföranden så ofta
sådant för måls handläggning erfordras. Domstolen må, där den så pröfvar
nödigt, sammanträda jämväl å ort utom Stockholm.

9 §•

Den, som vill anhängiggöra talan vid arbetsdomstolen, ingifve till
domstolens ordförande skriftlig ansökning om stämning å vederpart^.

Då sådan ansökning inkommit, gifve ordföranden stämning, däri
skall utsättas, inom hvilken tid före dagen, då saken skall företagas vid
domstolen, stämningen skall vara svaranden delgifven.

Ej må stämningstiden sättas längre, än för inställelsen vid domstolen
skäligen erfordras.

Hänskjuta parterna i gemensam skrift uppkommen tvist till domstolen,
varde saken utan stämning upptagen, och meddele ordföranden
parterna, när saken skall vid domstolen företagas.

10 §.

Vid arbetsdomstolen må af den,
som slutit kollektivaftal, föras talan
om aftalets giltighet, bestånd eller
rätta innebörd, ändå att påstående ej
väckts om aftalets fullgörande eller
om skadestånd för underlåtenhet därutinnan.

10 §.

Vid arbetsdomstolen må af den,
som slutit kollektivaftal, föras talan
om aftalets giltighet, bestånd eller
rätta innebörd, ändå att påstående
ej väckts om aftalets fullgörande eller
om skadestånd för underlåtenhet därutinnan.

Sådan talan må ock föras af den,
som, efter ty i 2 § sägs, därtill erhållit
hänvisning af allmän domstol.

§ 11.

1 tvist vid arbetsdomstolen må
den, som efter lag är jäfvig att vittna,
utan ed höras, dock ej den, som är

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

yngre än femton år eller saknar förståndets
fulla bruk eller är förlustig
medborgerligt förtroende. Domstolen
pröfve, hvilken verkan såsom bevis
md tilläggas den af hördes utsaga.

§ 12.

Finnes för sakens utredning eller
pröfning nödigt, att arbetsdomstolen
besiktigar arbetsplats eller föremål,
som ej lämpligen kan till domstolen
flyttas, träde domstolen samman till
syn å stället. Sådan syn må ock,
efter förordnande af domstolen, kunna
hällas af ordföranden och två af de
domstolens ledamöter, som i 4 § afses.
Sålunda sammansatt synerätt
äge samma befogenhet som fulltalig
arbetsdomstol, dock må den ej meddela
slutligt utslag i målet.

13 §.

Så snart en del af ett mål kommit
i sådant skick, att afgörande
däraf kan ske, äge arbetsdomstolen
att i denna del af målet meddela
utslag.

§ 14.

Skiljaktig mening, som vid omröstning
till dom i arbetsdomstolen
uttalas, må ej intagas i domstolens
dombok eller meddelas part eller
annan. Om sålunda uppkommen skiljaktighet
äge ledamot att af domstolen
erhålla skriftligt intyg.

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

I fråga om rättegången vid arbetsdomstolen skall hvad enligt lag
gäller om rättegången vid rådstufvurätt äga tillämpning, där ej här ofvan
annorlunda stadgats.

Utslag, som af arbetsdomstolen
meddelats, skall genast tillämpas och
må utan hinder af ändring ssökande
verkställas efter ty stadgas om verkställighet
af laga kraft ägande dom,
utan sä är att i utslaget annorlunda
förordnats; dock att i fråga om utmätning
å utslag, hvarigenom betalningsskyldighet
någon ålagts, skall
gälla hvad i utsökning slag en föreskrifves
om utmätning å underrätts
dom, som ej äger laga kraft.

Kungl. Maj ds förslag:

Utskottets förslag:

12 §.

16 §.

Har arbetsdomstolen förklarat sig
ej vara behörig att upptaga mål, som
där anhängig gjorts, eller varder af
svaranden gjord invändning mot domstolens
behörighet ogillad, må klagan
mot beslutet föras i den ordning
nedan stadgas. Ej md i andra fall
än nu sagts talan fullföljas mot domstolens
beslut eller utslag.

17 §.

År svarande missnöjd med beslut,
hvarigenom invändning mot domstolens
behörighet blifvit ogillad, anmäle

Bih. till Riksd. Prot. 1910. 9 Sami. 1 Afd. 6 Höft.

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

Kungl. Maj:ts förslag:

13 §.

Den, som vill söka ändring i arbetsdomstolens
utslag eller i något
dess beslut, som må särskildt öfverJclagas,
skall innan klockan tolf å tjugonde
dagen från utslagets eller beslutets
dag, den dagen oräknad, till
domstolens ordförande tvefaldt ingifva
sina till konungen ställda besvär;
bifoge ock det öfverklagade utslaget
eller beslutet samt domstolens öfriga
protokoll i målet jämte de till saken
hörande handlingar, klaganden kan
anse nödigt förete.

Varda ej inom nu nämnd tid besvär
tvefaldt ingifna, stånde öfverklagade
utslaget eller beslutet fast.

14 §.

Klagandens vederpart har att hos
arbetsdomstolens ordförande själf
efterhöra, huruvida inom besvärstidens
utgång besvär inkommit, och,
där besvär anförts, uttaga ena exemplaret
af besvärsskriften. Aro flera
vederpart»'', och kunna de ej enas,
hvilken af dem skall berörda handling
uttaga, må den ej utlämnas.
Vederparten äge tid af tjugu dagar
från besvärstidens utgång att till
arbetsdomstolens ordförande ingifva

Utskottets förslag:

sitt missnöje till domstolens protokoll,
innan rättegångsförhavdlingarna för
dagen af slutats. Försummas det, vare
rätten till talan mot beslutet förlorad.

18 §.

Den, som vill söka ändring i arbetsdomstolens
beslut, som efter ty
i 16 och 17 §§ sägs må öfver klagas,
skall innan klockan tolf å tjugonde
dagen från beslutets dag, den (lagen
oräknad, till konungens nedre justitierevision
tvefaldt ingifva sina till konungen
ställda besvär; bifoge ock det
öfverklagade beslutet samt domstolens
öfriga protokoll i målet jämte
de till saken hörande handlingar,
klaganden kan anse nödigt förete.

Varda ej inom nu nämnd tid besvär
tvefaldt ingifna, stånde öfverklagade
beslutet fast.

19 §.

Klagandens vederpart har att hos
nedre justitierevision en själf efterhöra,
huruvida inom besvärstidens
utgång besvär inkommit, och, där besvär
anförts, uttaga ena exemplaret
af besvärsskriften. Äro flera vederparter,
och kunna de ej enas, hvilken
af dem skall berörda handling uttaga,
må den ej utlämnas. Vederparten
äge tid af tjugu dagar från
besvärstidens utgång att till nedre
justitierevisionen ingifva förklaring

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

Kungl. Maj:ts förslag:

Utskottets förslag:

förklaring jämte de handlingar, han
vill åberopa; för sittes den tid, äge
han ej vidare varda i målet hörd.

jämte de handlingar, han vill åberopa;
försittes den tid, äge han ej
vidare varda i målet hörd.

15 §.

I utslag så ock i beslut, som må
särskild öfverklagas, gifve arbetsdomstolen
till känna, hvad parterna
enligt 13 och 14 §§ hafva att iakt -

20 §.

I beslut, som må öfverklagas,
gifve arbetsdomstolen till känna,
hvad parterna enligt 17, 18 och 19 §§
hafva att iakttaga.

Sedan förklaring inkommit eller
tid för förklarings afgifvande gått
till ända, utan att sådan afgifvits,
skola de ingifna handlingarna ofördröjligen
af arbetsdomstolens ordförande
insändas till konungens
nedre justitierevision.

17 §.

Arbetsdomstolens ordförande vare
''pliktig att för tid, dä han af anledning,
hvarom i 8 § sägs, ej kan
träfas ä ämbetsrummet, skriftligen
förordna någon, till hvilken handlingar,
som i 13 och 14 §§ omförmälas,
må kunna ingifvas.

18 §.

Närmare föreskrifter om afgifvande
af förslag, hvarom i 4 § förmäles,
och om arbetsdomstolens verksamhet
meddelas af konungen.

21 §•

Närmare föreskrifter om afgifvande
af förslag, hvarom i 4 § förmäles,
och om arbetsdomstolens
verksamhet samt om dess dombok
meddelas af konungen.

Riksdagens Särskilda Utskotts {Nr 2) Utlåtande Nr 6.

Kungl. Majds förslag: Utskottets förslag:

Denna lag skall träda i kraft
den 1 januari 1911; dock att mål,
hvari stämning utfärdats före nämnda
dag, skola behandlas enligt äldre lag.
Förslag, hvarom i 4 § förmäles,
skola första gången afgifvas under
år 1910. Intill dess annorlunda
varder stadgadt skall anstå med utnämnande
af de lagfarna ledamöterna
af domstolen, och skola i stället
innehafvare af annan domarebeställning
förordnas att uppehålla befattningarna.

Denna lag skall träda i kraft
den 1 januari 1911; dock att mål,
hvari stämning utfärdats före nämnda
dag, skola behandlas enligt äldre lag.
Förslag, hvarom i 4 § förmäles,
skola första gången afgifvas under
år 1910. Intill dess annorlunda
varder stadgadt, skall anstå med utnämnande
af de ledamöter af domstolen,
som i 3 § afses, och skola i
stället befattningarna uppehållas på
förordnande. Såsom lagfaren ledamot
må endast förordnas innehafvare
af annan domarebeställning.

2) att Riksdagen, under förutsättning att förslagtill
lag om kollektivaftal mellan arbetsgivare och arbetare
samt till lag om särskild domstol i vissa arbetstvister
blifva af Riksdagen antagna, måtte

dels antaga följande förslag till

Lag

angående medling i arbetstvister;

gifven Stockholms slott den 31 december 1906.

Vi OSCAR., med Guds nåde,
Sveriges, Götes och Vendes
Konung, göre veterligt: att Vi,
med Riksdagen, funnit godt i nåder
förordna som följer:

1 §•

För hvart och ett af de distrikt,
i hvilka riket för sådant ändamål af
Konungen indelas, förordnar Konun -

Lag

angående medling i arbetstvister.

Med upphäfvande af lagen den
31 december 1906 angående medling
i arbetstvister förordnas som följer:

1 §•

För hvart och ett af de distrikt,
i hvilka riket för sådant ändamål af
Konungen indelas, förordnar Konun -

Riksdagens Särskilda Utskotts {Nr 2) Utlåtande Nr 6.

Gällande lag. Utskottets förslag.

gen en förlikningsman med uppgift
att verka för lösning af tvister mellan
arbetsgivare och arbetare, så ock af
tvister mellan arbetsgifvare inbördes
och mellan olika grupper af arbetare,
för så vidt dessa tvister angå eller
hafva inverkan på arbetsförhållandena
inom distriktet.

2 §•

Förlikningsman åligger:
att med synnerlig uppmärksamhet
följa arbetsförhållandena inom
distriktet;

att, i de fall och på det sätt i
denna lag sägs, lämna sin medverkan
till biläggande af arbetstvister, som
inom distriktet uppstå; samt

att eljest, på anmodan, gå arbetspifvare
och arbetare till hända med
upplysningar och råd i fråga om
öfverenskommelser, som afse arbetsförhållandet
och äro ägnade att främja
ett godt förhållande mellan arbetsgifvare
och arbetare samt förekomma

störande afbrott i arbetet.

gen en förlikningsman med uppgift
att verka för lösning af tvister mellan
arbetsgifvare och arbetare, så ock af
tvister mellan arbetsgifvare inbördes
och mellan olika grupper af arbetare,
för så vidt dessa tvister angå eller
hafva inverkan på arbetsförhållandena
inom distriktet.

Härjämte skall för hela riket finnas
en förlikning skommission med uppgift
att verka för lösning af sådana mellan
arbetsgifvare och arbetare uppkomna
tvister, som angå slutande af kollektivaftal.
Kommissionen skall bestå af
tre ledamöter, hvilka, jämte tvä suppleanter,
förordnas af Konungen. En
af ledamöterna förordnas att föra
ordet i kommissionen.

2 §■

Förlikningsman åligger:

att med synnerlig uppmärksamhet
följa arbetsförhållandena inom
distriktet;

att, i de fall och på det sätt
i denna eller annan lag sägs, lämna
sin medverkan till biläggande af
arbetstvister, som inom distriktet
uppstå; samt

att eljest, på anmodan, gå arbetsgifvare
och arbetare till hända
med upplysningar och råd i fråga
om öfverenskommelser, som afse arbetsförhållandet
och äro ägnade att
främja ett godt förhållande mellan
arbetsgifvare och arbetare samt förekomma
störande afbrott i arbetet.

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

Gällande lag.

3 §•

Har inom distriktet uppkommit
arbetstvist af den beskaffenhet, att
den medfört eller synes hota medföra
arbetsinställelse af större betydenhet,
bör förlikningsmannen genom
personligt besök å den plats, där tvisten
utbrutit, eller på annat sätt träda
i förbindelse med de tvistande, göra
sig noga underrättad om, hvari tvisten
består, hemställa till de tvistande att
i afbidan på tvistens lösning icke
vidtaga, vidhålla eller utvidga arbetsinställelse,
inbjuda dem att, själfva
eller genom utsedda ombud, å bestämd
tid och plats sammankomma
till förhandling med hvarandra inför
förlikningsmannen samt söka att under
dessa förhandlingar, hvilka anordnas
på sätt lämpligast synes,
åvägabringa tvistens lösning.

Anser förlikningsman det erforderligt,
eller påkallas sådant af någon
af de tvistande, utser förlikningsmannen,
ef ter samråd med de tvistande
och sedan tillfälle lämnats dem att
afgifva förslag, särskilda sakkunniga
att med förlikningsmannen utgöra en
nämnd för medlingens utförande.

Utskottets förslag.

3 §.

Har inom distriktet uppkommit
arbetstvist af den beskaffenhet, att
den medfört eller synes hota medföra
arbetsinställelse af större betydenhet,
bör förlikningsmannen genom
personligt besök å den plats, där
tvisten utbrutit, eller på annat sätt
träda i förbindelse med de tvistande,
göra sig noga underrättad om, hvari
tvisten består, hemställa till de tvistande
att i afbidan på tvistens lösning
icke vidtaga, vidhålla eller utvidga
arbetsinställelse, kalla dem att,
själfva eller genom utsedda ombud,
å bestämd tid och plats sammankomma
till förhandling med hvarandra
inför förlikningsmannen samt
söka att under dessa förhandlingar,
hvilka anordnas på sätt lämpligast
synes, åvägabringa tvistens lösning.

Det åligger de tvistande att efterkomma
förlikningsmannens kallelse.

År ej arbetsinställelse för handen,
och hafva de tvistande, sedan förhandling
ägt rum, å båda sidor för
förlikningsmannen tillkännagifvit, att
de anse fortsatt förhandling ej vara
till gagn för tvistens lösning, må
kallelse ä de tvistande ej vidare af
förlikningsmannen utfärdas; dock
äger han, om ändrade förhållanden
därtill föranleda, inbjuda de tvistande
till nya förhandlingar.

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande Nr 6.

Gällande lag. Utskottets förslag.

4 §•

Hvad i nästföregående paragraf
är stadgadt afser icke arbetstvist,
som uppstått inom näringsgren, industriell
anläggning eller arbetsföretag,
där särskild förhandlings-, förliknings-
eller skiljenämnd är upprättad,
med mindre de tvistande å
båda sidor påkalla förlikningsmannens
mellankomst, eller förhållandena
göra sannolikt, att den särskilda
nämnden icke varder för tvistens biläggande
anlitad.

5 §•

Skulle i tvist, som kommit under
förlikningsmans behandling, de tvistande
å endera sidan eller å båda
underlåta att efterkomma till dem af
förlikningsmannen skriftligen gjord
inbjudan att å bestämd tid och ort
med hvarandra sammankomma till
förhandling inför förlikningsmannen
eller nämnden, skall förlikningsmannen
skriftligen meddela de tvistande,
att han fortfarande är beredd att
medla i tvisten, därest hans biträde
i sådant afseende påkallas. Under
fortsatt arbetsinställelse eller där förlikningsmannen
eljest finner sådant

4 §■

Ej heller äga stadgandena i berörda
paragraf tillämpning i fråga
om tvist, som är anhängig vid arbetsdomstolen
eller som jämlikt 10 § upptagits
till behandling af förlikningskommissionen.

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

Gällande lag.

lämpligt, må lian jämväl med vissa
mellantider förnya sitt erbjudande
att medla mellan de tvistande på
sätt i 3 § sägs.

6 §•

De förhandlingar, som af förlikningsmannen
eller nämnden anordnas
med och mellan de tvistande,
skola i främsta rummet hafva till
syfte att åvägabringa en öfverenskommelse
i enlighet med anbud eller
förslag, som under förhandlingarna
kunna blifva framställda från de tvistande
själfva; ankommande därvid
på förlikningsmannen eller nämnden
att, om och i den mån sådant kan
anses ägnadt att befordra en god
lösning af tvisten, hemställa om de
jämkningar eller medgifvanden, som
för ändamålet kunna synas lämpliga.

7 §■

Kan icke på sådant sätt enighet
vinnas, må förlikningsmannen eller
nämnden uppmana de tvistande att
lämna en eller flera personer, hvilkas
utlåtande de tvistande utfästa sig att
efterkomma, uppdrag att, efter pröfning
om och i hvilken mån de från
ena eller andra sidan framkomna påståendena
må vara befogade och på
hvilket sätt följaktligen den föreliggande
tvisten rättast bör lösas,
skilja de tvistande emellan.

Utskottets förslag

5 §•

De förhandlingar, som af förlikningsmannen
anordnas med och mellan
de tvistande, skola i främsta
rummet hafva till syfte att åvägabringa
en öfverenskommelse i enlighet
med anbud eller förslag, som
under förhandlingarna kunna blifva
framställda från de tvistande själfva;
ankommande därvid på förlikningsmannen
att, om och i den mån sådant
kan anses ägnadt att befordra
en god lösning af tvisten, hemställa
om de jämkningar eller medgifvanden,
som för ändamålet kunna synas
lämpliga.

6 §.

Kan icke på sådant sätt enighet
vinnas, må förlikningsmannen uppmana
de tvistande att lämna en eller
flera personer, hvilkas utlåtande de
tvistande utfästa sig att efterkomma,
uppdrag att, efter pröfning om och
i hvilken mån de från ena eller
andra sidan framkomna påståendena
må vara befogade och på hvithet sätt
följaktligen den föreliggande tvisten
rättast bör lösas, skilja de tvistande
emellan.

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande Nr 6.

Gällande lag. Utskottets förslag.

8 §•

Vilja de tvistande hänskjuta saken
till sådant afgörande, som i 7 §
sägs, har förlikningsmannen eller
nämnden att, i den mån sådant finnes
behöfligt, söka utjämna de meningsskiljaktigheter,
som kunna uppstå
i fråga om den eller de personer,
åt hvilka det i nämnda paragraf
omförmälda uppdrag skall lämnas;
och åligger det förlikningsmannen
särskildt att på de tvistandes vägnar
lämna den eller dem, som blifvit
utsedda, underrättelse om uppdraget
samt att i öfrigt tillhandagå med de
åtgöranden, som kunna verka därtill,
att det af de tvistande önskade afgörande!
må komma till stånd.

Ej må förlikningsman själf åtaga
sig uppdrag, hvarom nu är sagdt.

9 §•

Utlåtande, hvarom förmäles i 7 §,
skall afgifvas skriftligen och af detsamma
ett exemplar genast och utan
lösen till hvardera sidan samt till
förlikningsmannen utlämnas.

7 §■

Vilja de tvistande hänskjuta saken
till sådant afgörande, som i 6'' §
sägs, har förlikningsmannen att, i
den mån sådant finnes behöfligt, söka
utjämna de meningsskiljaktigheter,
som kunna uppstå i fråga om den
eller de personer, åt hvilka det i
nämnda paragraf omförmälda uppdrag
skall lämnas; och åligger det
förlikningsmannen särskildt att på
de tvistandes vägnar lämna den eller
dem, som blifvit utsedda, underrättelse
om uppdraget samt att i öfrigt
tillhandagå med de åtgöranden, som
kunna verka därtill, att det af de
tvistande önskade afgörandet må
komma till stånd.

Ej må förlikningsman själf åtaga
sig uppdrag, hvarom nu är sagdt.

8 §•

Utlåtande, hvarom förmäles i 6 §,
skall afgifvas skriftligen och af detsamma
ett exemplar genast och utan
lösen till hvardera sidan samt till
förlikningsmannen utlämnas.

9 §•

Varder tvist, som angår slutande
af kollektiv af tal mellan arbetsgivare
och arbetare, ej löst genom förlikningsmannens
medverkan, och hänskjutes
den ej heller af de tvistande
till afgörande enligt 6 §, skall förlikningsmannen
ofördröjligen anmäla

Bill. till Riksd. Prof. 1910.

9 Sami. 1 Afd. 6 Höft.

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande Nr 6.

Gällande lag. Utskottets förslag.

förhållandet hos förlikningskommissionen
och därvid tillika öfversända
redogörelse för hvad i saken förekommit
jämte tillgängliga handlingar
och afskrift af det protokoll, som må
hafva förts vid förhandlingarna inför
förlikningsmannen.

10 §.

Har tvist anmälts hos förlikningskommissionen,
prof var denna, huruvida,
med hänsyn till tvistens omfattning
eller faran för dess ytterligare
utbredning, saken är af den vikt, att
den bör af förlikning skommissionen
handläggas.

Förlikning skommissionen äger ock,
när särskilda förhållanden därtill
föranleda, upptaga till behandling
sådan jämlikt 4 § första stycket från
förlikningsmans handläggning undantagen
tvist, som angår slutande af kollektivaftal.

Upptager förlikning skommissionen
tvist till behandling, kallar kommissionen
de tvistande att, själfva eller
genom utsedda ombud, å bestämd tid
och plats inför kommissionen förhandla
i saken, och äger hvad i 3 §
stadgas om skyldighet att efterkomma
af förlikningsman utfärdad kallelse,
om begränsning af kallelserätten samt
om rätt att inbjuda de tvistande till
förnyade förhandlingar motsvarande
tillämpning.

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande Nr 6.

Gällande lag. Utskottets förslag.

Förlikningsman, som handlagt
tvisten, skall, på kallelse af förlikning
skommissionen, närvara vid förhandlingarna.

I den mån sådant erfordras för
tvistens bedömande, bör det vara en
hvar af de tvistande angeläget att,
på anhållan af förlikning skommissionen,
gifva fdenna del af räkenskaper
och andra handlingar, meddela
statistiska och andra uppgifter,
hvaröfver den tvistande förfogar, samt
hålla vederbörande arbetsplatser för
kommissionen tillgängliga. Tvistande,
som sålunda går kommissionen till
hända, äger att, i den omfattning
han finner behöfligt, göra förbehåll,
att hvad kommissionen enligt hvad
nu är sagdt erfar ej må af densamma
yppas.

Stadgandena i 5—8 §§ äga motsvarande
tillämpning i fråga om
förlikning skommissionens verksamhet.

Medlingsförslag, som af förlikning
skommissionen framlägges, må
genom dess försorg offentliggöras,
därest kommissionen enhälligt anser
sådan åtgärd vara ägnad att bidraga
till tvistens lösning.

12 §.

Finner förlikning skommission en
sig icke böra till behandling upptaga
tvist, som af förlikningsman anmälts
hos kommissionen, har den att
därom underrätta förlikningsmannen
samt däniid till denne öfversända af

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

Gällande lag.

10 §.

I fråga om rättsverkan, som må
tillkomma öfverenskommelser, utfästelser
eller andra beslut, som af
de tvistande ingås eller fattas under
förhandlingar, hvilka enligt denna
lag äga rum, gäller, allt efter beslutens
innehåll och det sätt, hvarpå
de tillkommit, hvad allmän lag förmår.

11 §•

Omfattar utbruten tvist mera än
ett distrikt, skall det åligga de förlikningsman,
hvilkas distrikt beröras
af tvisten, att, så fort ske kan, härom
äfvensom, såvidt möjligt, angående
tvistens omfattning insända underrättelse
till Konungen, som förordnar
förlikningsman att i tvisten medla.

12 §.

Där sådant i särskilda fall finnes
lämpligt, äger Konungen uppdraga
åt annan än den jämlikt 1 § förordnade
förlikningsmannen att såsom
förlikningsman medla i uppkomna
arbetstvister.

Utskottets förslag.

kommissionen mottagna handlingar
rörande tvisten.

13 §.

14 §.

Omfattar utbruten tvist mera än
ett distrikt, och har den ej anhängiggjorts
vid arbetsdomstolen, åligger det
de förlikningsmän, hvilkas distrikt
beröras af tvisten, att, så fort ske
kan, om tvistens utbrytande äfvensom,
såvidt möjligt, angående densammas
omfattning insända underrättelse till
Konungen, som förordnar förlikningsman
att i tvisten medla.

15 §.

Där sådant i särskilda fall finnes
lämpligt, äger Konungen uppdraga
åt en eller flera personer att jämte
förlikning skommissionen handlägga
uppkomna tvister angående slutande
af kollektiv aftal mellan arbetsgifvare
och arbetare.

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

Gällande lag. Utskottets förslag.

13 §.

Förlikningsman skall föra dagbok
angående hvad som förefaller i de
tvister, hvilka blifva föremål för åtgärd
enligt denna lag. Öfverenskommelser,
utfästelser eller andra
beslut, som af de tvistande ingås
eller fattas, så ock utlåtande, som
enligt 7 § afgifves, skola i nämnda
dagbok fullständigt intagas eller densamma
biläggas.

Under hvarje kvartal skall förlikningsman
till kommerskollegium insända
berättelse om sin verksamhet
under det närmast föregående kvartalet
och förloppet af de tvister, som
under detsamma kommit under lians
handläggning, i hvilken berättelse
jämväl bör lämnas redogörelse för
upprättade förhandlings-, förlikningsoch
skiljenämnders verksamhet, för
så vidt förlikningsmannen härom
kunnat förskaffa sig kännedom.

Berättelsen skall genom kommerskollegiets
försorg till trycket befordras.

14 §.

Närmare föreskrifter rörande förlikningsmannens
verksamhet meddelas
i instruktion, som utfärdas af
Konungen.

16 §.

Förlikningsman och förlikning skommissionens
ordförande skola föra
dagbok angående hvad som förefaller
i de tvister, hvilka blifva föremål
för åtgärd enligt denna lag. överenskommelser,
utfästelser eller andra
beslut, som af de tvistande ingås eller
fattas, så ock utlåtande, som enligt
6 § afgifves, skola i nämnda
dagböcker fullständigt intagas eller
desamma biläggas.

Under hvarje kvartal skola förlikningsman
och förlikning skommissionen
till kommerskollegium insända
berättelse om sin verksamhet
under det närmast föregående kvartalet
och förloppet af de tvister, som
under detsamma handlagts. I förlikningsmans
berättelse bör jämväl
lämnas redogörelse för upprättade
förhandlings-, förliknings- och skiljenämnders
verksamhet, för så vidt
förlikningsmannen härom kunnat förskaffa
sig kännedom.

Berättelserna skola genom kommerskollegiets
försorg till trycket
befordras.

17 §.

Närmare föreskrifter rörande förlikningsmannens
och förlikning skommissionens
verksamhet meddelas i
instruktioner, som utfärdas af Ko -

nungen.

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

15 §.

Angående ersättning till förlikningsman
och ledamöter i sådan
nämnd, som i 3 § andra stycket afses,
varder särskild! stadgadt.

Denna lag träder i kraft den 1
januari 1901.

18 §.

Angående ersättning till förlikningsman
och förlikning skommissionens
ledamöter varder särskild! stadgadt.

Denna lag träder i kraft den 1
januari 1911.

dels för år 1911 på extra stat anvisa ett förslagsanslag
af 15,000 kronor att ställas till Kungl. Maj:ts
förfogande och användas till bestridande af kostnaden
för en förlikningskommission för medling i arbetstvister;

3) att Riksdagen med förklarande, att det i förevarande
proposition innefattade förslaget till lag om vissa
arbetsaftal icke kan oförändradt godkännas, måtte antaga
följande förslag till

Lag

om vissa arbetsaftal.

Härigenom förordnas som följer:

Om arbetsaftal, hvarå denna lag äger tillämpning.

1 §-

Denna lag äger tillämpning å aftal,
hvarigenom en arbetare åtager
sig att under bestämd tid eller tillsvidare
mot ersättning arbeta åt en

1 §•

Denna lag äger tillämpning å aftal,
hvarigenom en arbetare åtager
sig att under bestämd tid eller tillsvidare
mot ersättning arbeta åt en

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

Kungl. Maj:ts förslag:

arbetsgifvare i jordbruk eller handel,
vid järnvägs- eller spårvägsdrift eller
i annat näringsyrke eller vid hus-,
väg- eller vattenbyggnad, vattenafledning
eller annat dylikt särskildt
arbetsföretag, där ej aftalet gäller
arbetare, som i 4 § sägs.

Utöfvar staten, kommun eller municipalsamhälle
rörelse, lände denna
lag till efterrättelse angående arbetsaftal,
som med arbetare i den rörelse
slutes, ändå att rörelsen icke idkas
såsom näring.

Utskottets förslag:

arbetsgivare i industri, handtverk,
jordbruk eller handel, vid järnvägseller
spårvägsdrift eller i annat näringsyrke
eller vid hus-, väg- eller
vattenbyggnad, vattenafledning eller
annat dylikt särskildt arbetsföretag,
där ej aftalet gäller arbetare, som i
4 § sågs.

2 §■

Såsom arbetare anses enligt denna lag äfven arbetsförman, handelsbiträde
och annan, som innehar därmed jämförlig anställning.

3 §■

Arbetsafta! enligt denna lag föreligger jämväl, om arbetaren tillsläpper
material, därest detta kan anses allenast såsom ett tillbehör till
arbetet.

4 §•

A arbetare, som innehafva offentlig tjänsteanställning, å tjänare, hvilka
antagits enligt legostadgan, så ock å lärlingar och sjöfolk äge denna lag
ej tillämpning.

Om ingående oeli uppsägning af arbetsaftal.

5 §.

Arbetsgifvare och arbetare äge att med de i denna lag eller eljest
stadgade inskränkningar öfverenskomma om lön, tid för arbetsaftalets bestånd
och öfriga villkor.

Arbetsaftal kan ingås muntligen eller skriftligen.

Riksdagens Särskilda Utskotts (JSr 2) Utlåtande Nr 6.

Kungl. Maj.is förslag: Utskottets förslag:

6 §•

År ej öfverenskommelse träffad
om tiden för arbetsaftalets bestånd,
qälle aftalet till dess sju dagar förflutit
från det uppsägning å någondera
sidan skett.

Lag samma vare, där, efter det
tid för arbetsaftals bestånd gått till
ända, arbetsgifvaren utan nytt aftal
låter arbetaren fortsätta arbetet.

År arbetsaftalet, efter ty i lagen
om kollektivaftal mellan arbetsgivare
och arbetare sägs, ingånget med
tillämpning af kollektivaftal, och upphör
detta att gälla, må, ändå att arbetsaftalet
varit ingånget för längre
tid eller uppsägningstid, skolat gälla,
aftalet uppsägas att omedelbart upphöra.

Skall på grund af bestämmelse
i arbetsaftal eller enligt hvad ofvan
sagts aftalet omedelbart upphöra vid
endera partens tillsägelse, må emellertid
arbetaren ej lämna arbetet under
sådana omständigheter, att däraf
skulle uppkomma fara för annans lif
eller hälsa eller uppenbarligen tillskyndas
arbetsgifvaren synnerligt
men; dock vare arbetare ej af anledning
nu är nämnd pliktig att kvarstå
i arbetet längre tid än tolf timmar
efter det han tillkännagifvit sin
afsikt att därmed upphöra.

6 §•

År ej öfverenskommelse träffad
om tiden för arbetsaftalets bestånd,
upphör aftalet omedelbart vid endera
partens tillsägelse.

Lag samma vare, där, efter det
tid för arbetsaftals bestånd gått till
ända, arbetsgifvaren utan nytt aftal
låter arbetaren fortsätta arbetet.

År arbetsaftalet, efter ty i lagen
om kollektivaftal mellan arbetsgivare
och arbetare sågs, ingånget med
tillämpning af kollektivaftal, och
upphör detta att gälla, skall jämväl
arbetsaftalet upphöra, ändå att längre
tid öfverenskommits eller stadgad uppsägning
ej skett. Låter arbetsgifvaren
i ty fall arbetaren fortsätta arbetet,
gälle ej någon uppsägningstid.

Skall enligt hvad ofvan sagts
aftalet omedelbart upphöra vid
endera partens tillsägelse, må emellertid
arbetaren ej lämna arbetet
under sådana omständigheter, att
däraf skulle uppkomma fara för annans
lif eller hälsa eller för vanskötsel
a f husdjur eller uppenbarligen
tillskyndas arbetsgifvaren synnerligt
men; dock vare arbetare ej af
anledning nu är nämnd pliktig att
kvarstå i arbetet längre tid än tolf
timmar efter det han tillkännagifvit
sin afsikt att därmed upphöra.

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

7 §•

Ej vare någon vid arbetsinställelse
frikallad från iakttagande af uppsägningstid,
som enligt arbetsaftal
eller på grund af hvad i 6 § stadgats
är för honom gällande, ej heller
må arbetsaftal, som är ingånget för
bestämd tid, genom arbetsinställelse
rubbas.

Arbetsinställelse vid gifvas arbetare
tillkänna af arbetsgifvaren
genom allmänt synliga anslag å arbetsplatsen.

Tillkännagifvande om arbetsinställelse,
som hos arbetsgivare göres
af förening af arbetare, skall anses
omfatta alla hos arbetsgifvaren anställda
medlemmar af föreningen, de
där ej ofördröjligen meddela arbetsgifvaren,
att de icke deltaga i arbetsinställelsen.

7 §•

Arbetsinställelse, blockad, bojkott
eller annan därmed jämförlig åtgärd
må ej vidtagas, med mindre afsikten
gifvits motsidan tillkänna så lång tid
förut, som är för uppsägning af
arbetsaftalet gällande. Arbetsaftal,
som är ingånget på bestämd tid, må
ej genom sädati åtgärd rubbas.

Tillkännagifvande, hvarom nu
sagts, skall icke anses innefatta uppsägning
af arbetsaftalet, med mindre
tillkännagivande bestämdt utmärker,
att uppsägning är åsyftad.

Tillkännagifvandet må, ehvad det
innefattar uppsägning eller icke, meddelas
arbetarns genom allmänt synliga
anslag å arbetsplatsen samt för
arbetare, hvilka tillhöra förening, hos
arbetsgifvaren göras af föreningen,
och skall i sistnämnda fall tillkännagifvandet
anses omfatta alla hos
arbetsgifvaren anställda medlemmar
af föreningen, de där ej ofördröjligen
meddela arbetsgifvaren, att de icke
deltaga i åtgärden.

8 §•

I arbetsaftal må ej bestämmas olika uppsägningstid för arbetsgifvaren
och o arbetaren eller endast för endera göras förbehåll om uppsägningstid.
Asidosättes hvad nu är stadgadt, vare i förra fallet den kortare
af de bestämda uppsägningstiderna och i senare fallet den för endera
stad-gade uppsägningstid gällande för båda.

Bill. till Riksd. Prof. 1910. 9 Sami. 1 Afd. 6 Hälft. 11

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

Kungl. Maj.-ts förslag: Utskottets förslag:

Arbetsaftal vare ej bindande för längre tid än ett år, då arbetaren
vid aftalets ingående ej fyllt aderton år, och tre år, där det slutes med arbetare,
som uppnått den ålder. År i aftalet den sålunda för hvarje fall
stadgade längsta tid öfverskriden, och vill arbetsgifvaren eller arbetaren frånträda
aftalet, när sagda tid är ute, skall uppsägning ske två månader förut.

10 §.

Omyndig, som fyllt aderton år, äge att själf sluta arbetsaftal. Enahanda
rätt tillkomme omyndig, som fyllt femton men ej aderton år, därest
målsman för honom icke finnes eller denne vistas å okänd ort. Arbetsaftal,
som för omyndig ingås af målsman, galle ej längre än till dess den
omyndige fyllt aderton år.

11 §.

Hvad i 9 § lagen om kollektivaftal
mellan arbetsgifvare och arbetare
är stadgadt i fråga om kollektivaftal
skall äga tillämpning äfven
beträffande arbetsaftal.

11 §.

Ej må i arbetsaftal stadgas förbud
för arbetsgifvare eller arbetare
att tillhöra förening, som af ses i 1 §
lagen om kollektiv aftal mellan arbetsgifvare
och arbetare. Har sådant
förbehåll skett, vare det ogillt; dock
må i arbetsaftal bestämmas, att arbetsförman
ej må vara medlem af
dylik förening, däri andra än förmän
kunna vinna inträde.

12 §.

Har vid arbetsaftals ingående endera parten begagnat sig af den
andres trångmål, oförstånd eller lättsinne till att betinga sig villkor, som
uppenbart är oskäligt, vare aftalet ogillt; och njute arbetaren för arbete,
som af honom må vara utfördt, skälig godtgörelse.

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

Kung!. Maj ds förslag: Utskottets förslag:

Om arbetsordning.

13 §.

Utfärdas vid arbetsföretag särskild
arbetsordning (fabriksordning,
verkstadsreglemente), skall däri ätlig
ifv as:

den ordinarie arbetstidens början
och, slut samt tid för därunder förekommande
raster;

tid och sätt för lönens betalande;
om arbetsförmän finnas, deras
rättigheter och skyldigheter mot arbetarns
samt ordningen för klagomål
mot deras åtgärder;

om öfverträdelse af ordningsföreskrift
eller annan förseelse skall medföra
penningplikt eller annan påföljd,
, beskaffenheten af sådan påföljd,
pliktens belopp och ändamålet,

till hvithet den skall användas.

14 §•

I arbetsordning må jämväl intagas
erforderliga bestämmelser om hvad
arbetarne hafva att iakttaga för bevarande
af sundhet, säkerhet och god
ordning inom arbetsplatsen.

13 §.

Utfärdas vid arbetsföretag särskild
arbetsordning (fabriksordning,
verkstadsreglemente), och intages däri
föreskrift om befogenhet, som må tillkomma
arbetsförmän, skola förmännens
såväl rättigheter som skyldigheter
mot arbetarne angifvas och
tillika stadgas om ordningen för
klagomål mot förmännens åtgärder.

Bestämmes i arbetsordning, att
öfverträdelse af ordningsföreskrift
eller annan förseelse skall medföra
penningplikt eller annan påföljd,
skall jämväl meddelas stadgande angående
beskaffenheten af sådan påföljd,
pliktens belopp och ändamålet,
till hvilket den skall användas.

14 §.

Utöfver hvad i 13 § sägs må i
arbetsordning intagas allenast bestämmelser
om:

1) den ordinarie arbetstidens början
och slut samt tid för därunder
förekommande raster;

2) tid och sätt för lönens betalande;
samt

3) hvad arbetarne hafva att iakttaga
för bevarande af sundhet, säkerhet
och god ordning inom arbetsplatsen.

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

Kungl. Maj ds förslag:

Utskottets förslag:

15 §.

Innehåller kollektivaftal eller arbetsaftal bestämmelse om förhållande,
hvarom efter ty i 13 eller 14 § sägs må i arbetsordning stadgas,
lände det vid arbetsordnings utfärdande till efterrättelse.

16 §.

Vill arbetsgivare utfärda arbetsordning angående förhållande, hvarom
efter ty i 13 eller 14 § sägs må i arbetsordning stadgas, och är ej
härom bestämmelse »träffad i kollektivaftal eller arbetsaftal, skall å arbetsplatsen
under en tid af minst fjorton dagar hållas anslaget förslag till
sådan arbetsordning, försedt med påskrift om dagen för anslåendet. Under
anslagstiden äge arbetare eller yrkesförening, som arbetarne tillhöra, att
till arbetsgifvaren inkomma med anmärkningar mot förslaget. Arbetsordning,
som efter pröfning af gjorda anmärkningar utfärdas, skall hållas
anslagen på sätt nyss nämnts, och skall anslag ske senast en månad efter
anmärkningstidens utgång. Arbetsordningen skall vara underskrifven af
arbetsgifvaren eller den, som är satt i hans ställe, samt innehålla uppgift
såväl om tiden, då förslaget hållits genom anslag tillgängligt för arbetarne,
som ock om dagen, då arbetsordningen blifvit anslagen.

Hvad nu är stadgadt galle ock, då fråga är om ändring i eller
tillägg till gällande arbetsordning.

Arbetsordning, som i fall, hvarom
i 16 § förmäles, utfärdats med iakttagande
af däri gifna föreskrifter,
träder i kraft fjorton dagar efter
det densamma anslagits eller å den
senare dag, som kan vara i arbetsordningen
angifven, samt länder till
ömsesidig efterrättelse för arbetsgifvaren
och arbetaren i den mån den
ej är stridande mot lag eller mot
bestämmelser i kollektivaftal eller
arbetsaftal, dock att bestämmelser,

17 §.

Arbetsordning, som i fall, hvarom
i 16 § förmäles, utfärdats med iakttagande
af däri gifna föreskrifter,
träder i kraft fjorton dagar efter
det densamma anslagits eller å den
senare dag, som kan vara i arbetsordningen
angifven, samt länder till
ömsesidig efterrättelse för arbetsgifvaren
och arbetaren i den mån den
ej är stxidande mot lag eller mot
bestämmelser i kollektivaftal eller
arbetsaftal, dock att bestämmelser,

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

Kung!. Maj:ts förslag:

Utskottets förslag:

hvarom i 14 § sägs, skola tillämpas
omedelbart efter det förslaget till
arbetsordning blifvit anslaget.

hvarom i 14 § 3) sägs, skola tilllämpas
omedelbart efter det förslaget
till arbetsordning blifvit anslaget.

18 §.

I arbetsordning må icke såsom påföljd af förseelse stadgas rätt för
arbetsgifvaren att omedelbart hafva arbetsaftalet i andra fall än i denna
lag eller genom aftalet bestämts.

Om arbetsgifvares och arbetares rättigheter och skyldigheter.

19 §.

Arbetsgifvaren äger att leda och
fördela arbetet samt i sådant hänseende
gifva arbetaren erforderliga
föreskrifter och utöfva tillsyn öfver
arbetaren; dock må arbetare, som
antagits till utförande af visst slag
af arbete, icke utan sitt medgifvande
af arbetsgifvaren användas till annat
arbete, där ej fråga är om handräckning
åt annan eller eljest göromål,
som enligt gällande sedvänja
det åligger arbetaren att utföra.

Arbetsgifvaren vare pliktig att i
arbetet fästa behörigt afseende å
arbetarens hälsa och arbetsförmåga,
väl bemöta arbetaren, vaka däröfver,
att den, som arbetsgifvaren må hafva
satt i sitt ställe, iakttager sina skyldigheter
mot arbetarne, samt tillse,
att god ordning upprätthålles å det
område, som för arbetet användes.

Skall förrättning för politiskt eller
kommunalt val hållas i orten, och
kan ej arbetaren utöfva honom där -

19 §.

Arbetsgifvaren vare pliktig att i
arbetet fästa behörigt afseende å arbetarens
hälsa och arbetsförmåga,
väl bemöta arbetaren, vaka däröfver,
att den, som arbetsgifvaren må hafva
satt i sitt ställe, iakttager sina skyldigheter
mot arbetarne, samt tillse,
att god ordning upprätthålles å det
område, som för arbetet användes.

Skall förrättning för politiskt eller
kommunalt val hållas i orten, och
kan ej arbetaren utöfva honom där -

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

Kungl. Maj:ts förslag:

vid tillkommande rösträtt utan erhållande
af ledighet från arbetet, må
arbetsgivare!!, där arbetaren i god
tid förut framställt begäran om ledighet,
icke förvägra honom sådan,
utan sä är att arbetets inställande
skulle medföra särskild olägenhet.
Hvad sålunda stadgats galle, ändå
att annorlunda aftalats.

Angående arbetsgivares skyldighet
att vidtaga anordningar till skydd
för arbetares lif och hälsa samt att
tillse, att arbetare erhåller undervisning,
galle hvad särskild!, är stadgadt.

Utskottets förslag:

vid tillkommande rösträtt utan erhållande
af ledighet från arbetet, må
arbetsgivaren icke förvägra honom
sådan ledighet, där ej arbetets beskaffenhet
härför lägger hinder. Hvad
sålunda stadgats galle, ändå att annorlunda
aftalats.

Angående arbetsgivares skyldighet
att vidtaga anordningar till skydd
för arbetares lif och hälsa samt att
tillse, att arbetare erhåller undervisning,
galle hvad särskild! är stadgadt.

20 §.

År arbetaren i arbetsgifvarens hus och kost, vare arbetsgivaren
skyldig att förse arbetaren med tjänligt husrum samt sund och tillräcklig
föda äfvensom bereda honom nödig vård under sjukdom. Upphör arbetsamhet,
värde arbetsgivaren sjuk arbetare, till dess denne kan flyttas från
arbetsgivarens hus; och må ej flyttning ske, innan den kan äga rum utan
fara för arbetarens lif eller hälsa och vården af annan öfvertages.

21 §.

Tillhandahåller arbetsgivaren bostad
åt. arbetare, som ej är i arbetsgifvarens
kost, och är ej hyresaftal
angående bostaden särskild! ingånget,
vare arbetaren, ändå att annorlunda
öfverenskommits, ej skyldig att från
bostaden afflytta tidigare än fjorton
dagar efter det arbetsaftalet blifvit
uppsagdt eller liäfdt.

Hvad nu är stadgadt galle ej, då
arbetsaftalet ingåtts för viss tid och
denna gått till ända, ej heller i fråga

21 §.

Tillhandahåller arbetsgifvaren bostad
åt arbetare, som ej är i arbetsgifvarens
kost, och är ej hyresaftal
angående bostaden särskild! ingånsret,
vare arbetaren, ändå att annorlunda
öfverenskommits, ej skyldig att från
bostaden afflytta tidigare än fjorton
dagar efter det arbetsaftalet itp pilört.

Hvad nu är stadgadt galle ej, då
arbetsaftalet ingåtts för viss tid och
denna gått till ända, ej heller i fråga

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

Kungl. May.ts förslag: Utskottets förslag:

om upplåtelse af bostad åt arbetare,
som antagits för tillfälligt arbete
och har sitt egentliga hemvist å
annan ort.

År särskildt hyresaftal slutet och
är ej hyrestiden bestämd, vare kortaste
uppsägningstid fjorton dagar.
Ej må i hyresaftalet hyrestiden bestämmas
med hänsyn till arbetsaftalets
bestånd eller för arbetaren
stadgas arbetsskyldighet i arbetsgifvarens
företag. Bestämmelse, som
strider mot hvad nu sagts, vare ogill.

om upplåtelse af bostad åt arbetare,
som antagits för tillfälligt arbete
och har sitt egentliga hemvist å
annan ort.

22 §.

Arbetaren skall med flit och omsorg fullgöra sina åligganden och
därvid åtlyda arbetsgifvarens föreskrifter, iakttaga ett aktningsfullt uppförande
mot arbetsgifvaren, fogligt bemöta andra hos arbetsgifvaren anställda
arbetare, lärlingar och tjänare, undvika allt, som är stridande mot
god ordning i arbetet eller kan medföra olycksfall för honom själf eller
andra, samt med varsamhet handhafva arbetsgifvarens egendom.

Ej må yrkeshemlighet yppas af arbetaren.

Arbetare, som är i arbetsgifvarens hus och kost, rätte sig efter
husets ordning.

23 §.

Arbetaren vare pliktig att till arbetsgifvaren i behörigt skick återställa
redskap, oanvända råämnen och annan egendom, som varit honom
för arbetet anförtrodda.

24 §.

År arbetsgifvaren berättigad till
ersättning af arbetare för skada eller
förlust, som arbetaren i eller för arbetet
tillskyndat arbetsgifvaren, må
ej, ändå att annorlunda öfverens -

24 §.

Arbetsgifvaren äge ej att göra afdrag
från arbetarens lön för gäldande
af ersättning för skada eller förlust,
som arbetaren i eller för arbetet tillskyndat
arbetsgifvaren, med mindre

Riksdagens Särskilda Utskotts (År 2) Utlåtande År 6.

Kungl. Majds förslag: Utskottets förslag:

kommits, arbetsgivare]!, så länge arbetsamhet
fortfar, till gäldande af
den ersättning af arbetarens lön afdraga
mer än en femtedel af den
hvarje gång betalning sker förfallna
kontanta lönen. Har ej arbetsgifvaren
sist vid det aflöningstillfälle, som
infaller näst efter det eu månad förflutit
från det arbetsgifvaren vunnit
kännedom om arbetarens förhållande,
framställt anspråk på ersättning, vare
han förlustig jämväl den rätt att göra
afdrag å lönen, hvarom nu sagts.

ersättningsanspråket blifvit af domstol
fastställa eller eljest är ostridigt;
och må ej, ändå att annorlunda öfverenskommits,
arbetsgifvaren, så
länge arbetsaftalet fortfar, till gäldande
af den ersättning af arbetarens
lön afdraga mer än en femtedel
af den hvarje gång betalning
sker förfallna kontanta lönen. Har
ej arbetsgifvaren sist vid det aflöningstillfälle,
som infaller näst efter
det en månad förflutit från det
arbetsgifvaren vunnit kännedom om
arbetarens förhållande, framställt anspråk
på ersättning, vare han förlustig
jämväl den rätt att göra afdrag
å lönen, hvarom nu sagts.

Är arbetsgifvaren på grund af kollektiv
aftal eller arbetsaftal berättigad
att innehålla någon del af arbetarens
lön, må ej, ehvad därom blifvit
öfverenskommet, belopp, som af arbetsqifvaren
innehålles, ensamt för sig
eller tillsammans med afdrag som
ofvan sägs vid något aflöningstillfälle
uppgå till mer än en femtedel af
den till betalning förfallna kontanta
lönen.

25 §.

Har arbetsgifvaren satt annan i sitt ställe till ledning af arbetet,
vare arbetaren skyldig denne samma hörsamhet, som arbetsgifvaren äger
att af arbetaren fordra. Den, som är satt i arbetsgifvarens ställe, vare
pliktig att bemöta arbetaren så, som det åligger arbetsgifvaren; förbryter
han sig i eller för arbetet mot arbetaren, utgifve arbetsgifvaren det skadestånd,
° hvartill arbetaren kan finnas berättigad, och söke sitt åter bäst
han gitter.

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

Kungl. Maj-.ts förslag: Utskottets förslag:

Arbetaren äge ej utan arbetsgivarens lof sätta annan i sitt ställe
eller låta visst arbete utföras af annan.

26 §.

Arbetsgivaren skall tillhandahålla arbetaren nödiga redskap och
materialier, där ej på grund af sedvänja arbetaren är pliktig dem själf
anskaffa. Skall betalning för hvad arbetsgivaren sålunda lämnar af arbetaren
erläggas, må, äfven om annorlunda öfverenskommits, i orten gångbart
pris ej öfverskridas.

27 §.

Lönen må beräknas efter tid,
efter det utförda arbetets myckenhet
eller beskaffenhet eller efter annan
mellan arbetsgifvaren och arbetaren
öfverenskommen grund.

Beräknas lönen efter tid, skall
lönen utgå för den tid arbetaren stått
till arbetsgiföarens förfogande, ändå
att arbetaren icke varit under hela
den tid af arbetsgifvaren sysselsatt,
med mindre därutinnan annan sedvänja
är gällande.

Har arbetaren i fall, då lönen
beräknas annorledes än efter tid, blifvit
medan han stått till arbetsgifvarens
förfogande genom dennes förvållande
hindrad i sitt arbete, njute arbetaren
ersättning för den honom därigenom
tillskyndade förlust.

27 §.

Lönen må beräknas efter tid,
efter det utförda arbetets myckenhet
eller beskaffenhet eller efter annan
mellan arbetsgifvaren och arbetaren
öfverenskommen grund.

28 §.

År arbetsaftal slutet, utan att lönen kan anses bestämd, utgifve arbetsgifvaren
den lön arbetaren fordrar, där den ej kan anses oskälig.

Bill. till Riksd. Prot. 1910. 9 Sami. 1 Afd. 6 Höft.

.Riksdagens Särskilda Utskotts {Nr 2) Utlåtande Nr 6.

Kungl. Maj ds förslag:

Utskottets förslag:

29 §.

Arbetaren äge, ändå att annorlunda öfverenskommits, att själf eller
genom ombud deltaga i mätning, vågning eller annan undersökning, som
må erfordras för bestämmande af lönens belopp.

År viss andel i vinsten af arbetsföretaget tillförsäkrad arbetaren,
åligger det arbetsgifvaren att tillhandahålla arbetaren eller hans ombud
alla de upplysningar, hvilka äro af nöden för beräkningen af nämnda andel.

Till ombud, som i denna § sägs, må arbetaren ej använda någon,
hvars deltagande i undersökningen kan medföra fara för yppande af yrkes -

eller affärshemlighet.

30 §.

Arbetsgifvaren äge ej att i stället
för utfäst kontant lön lämna anvisning
å penningar eller varor.

Betalning af den kontanta lönen
skall ske, då lönen beräknas efter
tid, hvar fjortonde dag, och, då lönen
beräknas efter arbetets myckenhet
eller beskaffenhet, när arbetet är
fullbordadt; dock att i sistnämnda
fall betalning ej må fordras oftare
än hvar fjortonde dag, samt att, där
för arbetets fullgörande erfordras
längre tid än fjorton dagar, arbetaren
är berättigad att hvar fjortonde
dag i förskott utfå det belopp, som af
den eljest å arbetsplatsen för sådan
arbetare tillämpade, efter tid beräknade
lön belöper på den af arbetaren
använda arbetstiden.

Lön, som ej utgår i penningar,
skall erläggas i förskott för tid, som
i orten är bruklig.

30 §.

Arbetsgifvaren äge ej att i stället
för utfäst kontant lön lämna anvisning
_å penningar eller varor.

År ej öfverenskommelse träffad
om tiden för betalning af den kontanta
lönen, skall betalning ske, då
lönen beräknas efter tid, hvar sjunde
dag, och, då lönen beräknas efter
arbetets myckenhet eller beskaffenhet,
när arbetet är fullbordadt; dock att
i sistnämnda fall betalning ej må
fordras oftare än hvar sjunde dag,
samt att, där för arbetets fullgörande
erfordras längre tid än sju dagar,
arbetaren är berättigad att hvar
sjunde dag i män af utfördt arbete
utfå skäligt förskott.

Lön, som ej utgår i penningar,
skall erläggas i förskott för tid, som
i orten är bruklig.

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

Kungl. Maj:ts förslag:

31 §•

Varder ej lön erlagd å förfallodagen,
och hade arbetaren i rätt tid
inställt sig å plats, där lönen skolat
betalas, vare arbetsgifvaren pliktig
att utöfver lönebeloppet till arbetaren
gälda en tjugondedel däraf.

32 §.

År öfverenskommelse träffad om
rätt för arbetsgifvaren att af arbetarens
lön till säkerhet för dennes
fullgörande af sina skyldigheter innehålla
någon del, skall, ändå att avtalet
annorlunda bestämmer, gälla,
att icke mera än en femtedel af den
kontanta lönen må vid hvarje tillfälle,
dä betalning sker, innehållas, att då
dessa afdrag sammanlagdt uppgå
till ett belopp, motsvarande kontanta
lönen för femton arbetsdagar, vidare
afdrag ej må göras, samt att, där ej
innehållet belopp inom en månad insattes
å arbetarens namn i postsparbanken
eller annan sparbank under
förbehåll, att medlen må af arbetsgifvaren
lyftas allenast med. arbetarens
medgifvande eller på grund af
domstols beslut, arbetsgifvaren skall
å beloppet gälda ränta efter tio för
hundra om året. Upplupen ränta
må af arbetaren för hvarje kalenderår
lyftas.

Utskottets förslag:

31 §.

Varder på grund af arbetsgifvarens
försummelse lön ej erlagd å
förfallodagen, och hade arbetaren i
rätt tid inställt sig å plats, där lönen
skolat betalas, vare arbetsgifvaren
pliktig att utöfver lönebeloppet till
arbetaren gälda en tjugondedel däraf.

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

Kungl. Maj:ts förslag:

33 §.

År mellan arbetsgifvaren och arbetaren
aftaladt eller i arbetsordning
bestämdt, att öfverträdelse af ordningsföreskrift
eller annan förseelse
af arbetaren skall för honom medföra
penningplikt, må ej, ehvad sålunda
blifvit aftaladt eller bestämdt,
dylik plikt för hvarje öfverträdelse
eller förseelse öfvex^stiga hälften af
det belopp, hvartill den kontanta
lönen för dagen uppgått eller kunnat
uppgå, eller hvad arbetaren sålunda
mister användas till annat ändamål
än de vid företaget anställda arbetarn
es gemensamma bästa.

34 §.

Då arbetsaftal uppsäges eller, där
uppsägningstid ej gäller, då aftalet
upphör, åligger det arbetsgifvaren
att på arbetarens begäran till honom
utgifva intyg angående den tid, hvarunder
arbetaren varit hos arbetsgifvaren
anställd, samt anställningens
art. I intyget skall, då arbetaren så
begär, jämväl meddelas yttrande om
det sätt, hvarpå arbetaren fullgjort
sina åligganden; och må yttrande,
hvarom nu sagts, af arbetsgifvaren
i intyget afgifvas, ändå att begäran
därom ej af arbetaren framställes.

Ej må intyg förses med sådant
märke eller utfärdas i sådan form,
som afser att om ai''betaren lämna
uppgift, den där ej framgår af ordalydelsen
i intyget.

Utskottets förslag:

32 §.

År mellan arbetsgifvaren och
arbetaren aftaladt eller i arbetsordning
bestämdt, att öfverträdelse af
ordningsföreskrift eller annan förseelse
af arbetaren skall för honom
medföra penningplikt, må ej, ehvad
sålunda blifvit aftaladt eller bestämdt,
dylik plikt för hvarje öfverträdelse
eller förseelse öfverstiga en fjärdedel
af det belopp, hvartill den kontanta
lönen för dagen uppgått eller kunnat
uppgå, eller hvad arbetaren sålunda
mister användas till annat ändamål
än de vid företaget anställda arbetarnes
gemensamma bästa.

33 §.

Då arbetsaftal uppsäges eller, där
uppsägningstid ej gäller, då aftalet
upphör, åligger det arbetsgifvaren
att på arbetarens begäran till honom
utgifva intyg angående den tid, hvarunder
arbetaren varit hos arbetsgifvaren
anställd, samt anställningens
art. I intyget skall, då arbetaren
så begär, jämväl meddelas
yttrande om det sätt, hvarpå arbetaren
fullgjort sina åligganden.

Ej må intyg förses med sådant
märke eller utfärdas i sådan form,
som afser att om arbetaren lämna
uppgift, den där ej framgår af ordalydelsen
i intyget.

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

Kungl. Maj:ts förslag:

Utskottets förslag:

Om aftalets upplösning i vissa fall.

35 §. 34 §.

Blifver arbetaren till följd af sjukdom eller skada satt ur stånd att
arbeta, äge arbetsgifvaren håfva arbetsaftalet, om tiden för aftalets bestånd
utgör ett hälft år eller längre tid, efter en månad och i öfriga fall
efter en vecka.

Hvad nu är sagdt äge ej tillämpning, om sjukdomen eller skadan
tillkommit genom arbetsgifvarens vållande, eller om arbetaren utan uppsåt
eller groft vållande ådragit sig sjukdomen eller skadan i eller för arbetet.

36 §. 35 §.

Arbetsgifvaren äge att omedelbart hafva arbetsaftalet:

1) om arbetaren vid aftalets ingående åberopat falskt intyg eller
missledt arbetsgifvaren genom falsk uppgift;

2) om arbetaren misshandlar eller groft missfirmar arbetsgifvaren
eller någon af hans husfolk eller den, som är satt i arbetsgifvarens ställe,
eller arbetskamrat eller eljest svårare förgår sig mot någon, som nu är
nämnd;

3) om arbetaren i arbetet utsätter annan för fara till lif eller hälsa;

4) om arbetaren yppar yrkeshemlighet beträffande arbetsgifvarens
rörelse;

5) om arbetaren genom utslag, som äger laga kraft, dömts att undergå
urbota straff, och bestraffningen icke är verkställd;

6) om arbetaren finnes vara uppenbart oskicklig till åtaget arbete;

7) om arbetaren, oaktadt erhållen varning, åsidosätter de skyldigheter
mot arbetsgifvaren, som enligt lag eller arbetsaftal åligga honom; eller

8) om arbetaren, där han är i arbetsgifvarens hus och kost, finnes
vara behäftad med smittosam könssjukdom.

Ej må dock arbetsgifvaren för åtnjutande af den rätt, nu är sagd,
åberopa förhållande, hvarom i 1, 2, 3, 4, 5 eller 7 mom. förmäles, sedan
han med vetskap därom låtit arbetaren inträda i arbetet, eller, där arbetsgifvaren
först efteråt erhållit kännedom om förhållandet, sedan längre
tid än en vecka därefter förflutit.

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

37 §.

38 §.

Arbetaren äge att omedelbart
håfva arbetsaftalet:

1) om arbetsgifvaren eller den,
som är satt i hans ställe, misshandlar
eller groft missfirmar arbetaren
eller någon af hans husfolk eller
eljest svårare förgår sig mot någon,
som nu är nämnd;

2) om arbetsgifvaren, med missbrukande
af sin ställning såsom arbetsgivare,
söker förleda arbetaren
till lagstridiga eller osedliga handlingar; 3)

om arbetsgifvaren utsätter arbetaren
för fara till lif eller hälsa;

4) om arbetsgifvaren, sedan arbetaren
i rätt tid inställt sig å plats,
där lönen skolat betalas, dröjer med
erläggande af lönen utöfver två söckendagar
efter förfallodagen, eller
om arbetsgifvaren oaktadt påmin -

36 §.

Har genom eldsolycka eller annan
händelse, den där ej härrör af arbetsgifvarens
vållande, i arbetet uppstått
afbrott, som ej är blott tillfälligt,
må arbetsgifvaren jämväl
omedelbart håfva aftalet. Den rätt,
som nit sagts, tillkomme (j arbetsgifvaren,
då afbrottet i arbetet förorsakats
af arbetsinställelse.

37 §.

Arbetaren äge att omedelbart
hafva arbetsaftalet:

1) om arbetsgifvaren vid aftalets
ingående missledd arbetaren genom
falsk uppgift;

2) om arbetsgifvaren eller den,
som är satt i hans ställe, misshandlar
eller groft missfirmar arbetaren
eller någon af hans husfolk eller
eljest svårare förgår sig mot någon,
som nu är nämnd;

3) om arbetsgifvaren, med missbrukande
af sin ställning såsom arbetsgivare,
söker förleda arbetaren
till lagstridiga eller osedliga handlingar
;

4) om arbetsgifvaren utsätter arbetaren
för fara till lif eller hälsa;

5) om arbetsgifvaren, sedan arbetaren
i rätt tid inställt sig å plats,
där lönen skolat betalas, dröjer med
erläggande af lönen utöfver två söckendagar
efter förfallodagen, eller
om arbetsgifvaren oaktadt påmin -

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

Kungl. Maj-.ts förslag:

Utskottets förslag:

nelse af arbetaren underlåter att
lämna honom husrum eller underhåll,
såsom i 20 § sägs, där dylik
förmån betingats;

5) om arbetsgifvaren, där arbetaren
skall erhålla betalning efter det
utförda arbetets myckenhet, oaktadt
påminnelse underlåter att bereda arbetaren
tillräcklig sysselsättning;

6) om arbetsgifvaren eljest väsentligen
åsidosätter de skyldigheter
mot arbetaren, som enligt lag eller
arbetsaftal åligga honom; eller

7) om arbetarens lif eller hälsa
skulle under arbetets fortsättande
utsättas för påtaglig fara, som ej
kunnat förutses, då aftalet slöts.

Ej må dock arbetaren för åtnjutande
af den rätt, nu är sagd, åberopa
förhållande, hvarom i 1, 2, 3,
4, 5 eller 6 mom. sägs, sedan längre
tid än en vecka förflutit från det han
erhållit kännedom om detsamma.

39 §.

nelse af arbetaren underlåter att
lämna honom husrum eller underhåll,
såsom i 20 § sägs, där dylik
förmån betingats;

6) om arbetsgifvaren, där arbetaren
skall erhålla betalning efter
det utförda arbetets myckenhet, oaktadt
påminnelse underlåter att bereda
arbetaren tillräcklig sysselsättning; 7)

om arbetsgifvaren eljest väsentligen
åsidosätter de skyldigheter
mot arbetaren, som enligt lag eller
arbetsaftal åligga honom; eller

8) om arbetarens lif eller hälsa
skulle under arbetets fortsättande
utsättas för påtaglig fara, som ej
kunnat förutses, då aftalet slöts.

Ej må dock arbetaren för åtnjutande
af den rätt, nu är sagd,
åberopa förhållande, hvarom i 1, 2,
3, 4, 5, 6 eller 7 mom. sägs, sedan
längre tid än en vecka förflutit från
det han erhållit kännedom om detsamma.

38 §.

Kvinnlig arbetare, som ärnar ingå äktenskap, äge, sedan en lysning
till äktenskapet skett, uppsäga arbetsaftalet att upphöra fjorton dagar
därefter.

40 §. 39 §.

Försättes arbetsgifvaren i konkurs, äge borgenärerna uppsäga arbetsaftalet
att omedelbart upphöra, ehvad förut varit gällande i fråga om tiden
för dess giltighet eller i afseende å dess uppsägning; dock äge sådan uppsägningsrätt
ej rum, sedan tre veckor förflutit från det offentlig stämning
utfärdats. Vill arbetaren själf uppsäga aftalet, vare lag samma. Under
den tid aftalet är gällande svare borgenärerna för lönens gäldande.

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

Kung!. Majds förslag: Utskottets förslag:

Om ansvar och skadestånd för öfverträdelse af denna lag,
så oek om rättegången.

41 §•

Afskedar arbetsgifvaren utan laga
skäl arbetaren, innan tiden för arbetsaftalets
bestånd gått till ända,
eller varder arbetsaftalet uppsagdt
af arbetsgifvarens borgenärer efter
ty i 40 § sägs, eller häfver arbetaren
arbetsaftalet af skäl, hvarom
i 38 § 1, 2, 3, 4 eller 6 mom. förmäles,
vare arbetsgifvaren pliktig
att ersätta arbetaren dennes skada.

Upphör arbetaren utan laga skäl
med sitt arbete hos arbetsgifvaren,
innan tiden för arbetsaftalets bestånd
gått till ända, eller häfver
arbetsgifvaren arbetsaftalet af skäl,
hvarom i 36 § 1, 2, 3, 4 eller 7
mom. förmäles, vare arbetaren pliktig
att ersätta arbetsgifvaren dennes
skada.

42 §.

Arbetsgivare, som utan laga skäl
vägrar att på begäran lämna arbetare
sådant intyg, som i 34 § omförmäles,
eller i dylikt intyg meddelar
sämre vitsord än han vet arbetaren
förtjäna eller bryter mot
föreskriften i sista stycket af nämnda
§, böte från och med fem till och
med etthundra kronor, där ej gärningen
är belagd med straff i allmän
strafflag. Har arbetsgivare i
intyg meddelat sämre vitsord än

40 §.

Afskedar arbetsgifvaren utan laga
skäl arbetaren, innan tiden för arbetsaftalets
bestånd gått till ända,
eller varder arbetsaftalet uppsagdt
af arbetsgifvarens borgenärer efter
ty i 39 § sägs, eller häfver arbetaren
arbetsaftalet af skäl, hvarom
i 37 § 1, 2, 3, 4, 5 eller 7 mom.
förmäles, vare arbetsgifvaren pliktig
att ersätta arbetaren dennes skada.

Upphör arbetaren utan laga skäl
med sitt arbete hos arbetsgifvaren,
innan tiden för arbetsaftalets bestånd
gått till ända, eller häfver
arbetsgifvaren arbetsaftalet af skäl,
hvarom i 35 § 1, 2, 3, 4 eller 7
mom. förmäles, vare arbetaren plikta
att ersätta arbetsgifvaren dennes
skada.

41 §•

Arbetsgivare, som utan laga skäl
vägrar att på begäran lämna arbetare
sådant intyg, som i 33 § omförmäles,
eller i dylikt intyg meddelar
sämre vitsord än han vet arbetaren
förtjäna eller bryter mot
föreskriften i sista stycket af nämnda
§, böte från och med fem till och
med etthundra kronor, där ej gärningen
är belagd med straff- i allmän
strafflag. Har arbetsgivare i
intyg meddelat sämre vitsord än

Riksdagens Särskilda Utskotts {Nr 2) Utlåtande Nr 6.
Kungl. Maj:ts förslag ■. Utskottets förslag:

arbetaren förtjänat eller förfarit i
strid mot nyssberörda föreskrift, vare
arbetsgifvaren pliktig att utfärda ny
behörig handling.

Förmenar arbetare, att han i intyg,
hvarom nu sagts, erhållit sämre
vitsord än han förtjänat, skall talan
därom instämmas inom eu månad
efter det handlingen till honom öfverlämnades.

43 §.

Förseelse, hvarom i 42 § förmärs,
åtalas vid polisdomstol, där
särskild sådan är inrättad, men eljest
hos poliskammare, och där sådan icke
finnes, vid allmän domstol.

Ej må sådan förseelse åtalas af
annan än målsägande.

arbetaren förtjänat eller förfarit i
strid mot nyssberörda föreskrift, vare
arbetsgifvaren pliktig att utfärda ny
behörig handling.

Förmenar arbetare, att han i intyg,
hvarom nu sagts, erhållit sämre
vitsord än han förtjänat, skall talan
därom instämmas inom en månad
efter det handlingen till honom öfverlämnades.

42 §.

Förseelse, hvarom i 41 § förmäles,
må ej åtalas af annan än
målsägande.

44 §. 43 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, förvandlas de efter allmän strafflag.

Föreskrifterna i 15 § 1 och 3 inom., 17 § 2, 3 och 4 mom. och
22 § i förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864
samt 21 § i nämnda förordning, i hvad detta lagrum innehåller hänvisning
till 17 § 2 mom. i samma förordning, galle ej i afseende å aftal,
hvarå denna lag äger tillämpning; och skall hvad lag eller särskild författning
eljest innehåller mot denna lag stridande härmed anses upphäfdt.

Denna lag skall tråda'' i kraft den 1 januari 1911; dock skall å
arbetsaftal, som före nämnda dag ingåtts för bestämd tid, nu gällande
lag tillämpas.

Bill. till Riksd. Prof. 1910. 9 Sami. 1 Afd. 6 Käft.

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

4) att Riksdagen måtte antaga det i förevarande
proposition innefattade förslaget till Lag angående ändring
af 17 kap. 4 § handelsbalken;

5) att Riksdagen, under förutsättning att förslag
till lag om vissa arbetsaftal varder af Riksdagen antaget,
måtte antaga det i förevarande proposition innefattade
förslaget till Lag angående ändring af 158 § utsökningslagen; -

6) att Riksdagen, under förutsättning att förslag
till lag om vissa arbetsaftal varder af Riksdagen antaget,
måtte antaga det i förevarande proposition innefattade
förslaget till Lag angående ändring af 10 § lagen om
hvad iakttagas skall i afseende å införande af lagen om
nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907;

7) att a) grefve Alexander Hamiltons motion nr
73 i första kammaren,

b) herr Hildebrands motion nr 75 i första kammaren,

c) herr Åkermans motion nr 270 i andra kammaren,

d) herr Janssons i Edsbäcken motion nr 271 i
andra kammaren,

e) herr Lindqvists in. fl. motion nr 272 i andra
kammaren,

f) herr Söderberghs i Karlshamn motion nr 273
i andra kammaren,

g) herr Petterssons i Bjälbo motion nr 274 i andra
kammaren,

h) herr Hellbergs motion nr 275 i andra kammaren,

i) herr Schottes motioner nr 276 och 277 i andra
kammaren*

j) herr Jönssons i Refvinge motion nr 278 i andra
kammaren,

k) herr Pälssons motion nr 280 i andra kammaren,

Riksdagens Särskilda Utskotts {Nr 2) Utlåtande Nr 6.

1) herr Wilsons motion nr 281 i andra kammaren,

in) herr Karlssons i Fjät motion nr 282 i andra
kammaren,

n) herr Johanssons i Stockholm motion nr 283 i
andra kammaren,

o) herr Lindleys motion nr 284 i andra kammaren,

— motionerna i andra kammaren nr 270, 272,
274, 283 och 284 i hvad de ej afse det i förevarande
proposition innefattade förslaget till lag om ändrad
lydelse af 19 kap. 22 § samt 25 kap. 15 och 22 §§
strafflagen — må, där de ej kunna anses besvarade
genom hvad utskottet ofvan hemställt, icke föranleda
någon Riksdagens åtgärd.

8) I anledning af det i Kungl. Majts förevarande proposition innefattade
förslaget till lag om ändrad lydelse af 19 kap. 22 § samt 25 kap.
15 och 22 §§ strafflagen äfvensom de ofvan omförmälda motioner eller
delar af motioner, öfver hvilka utskottet icke i detta utlåtande yttrat sig,
kommer utskottet att afgifva särskild! utlåtande, hvilket utskottet härmed
får för Riksdagen

anmäla.

Stockholm den 19 maj 1910.

På utskottets vägnar:
GUST. LAGERBRING.

100

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

Reservationer.

Vid

1) a) Lag om kollektivaftal mellan arbetsgivare och arbetare.

1 §■

af herrar Lindqvist och Nils Persson, hvilka anfört:

I motion nr 272 med anledning af Kungl. Maj:ts proposition nr 96
har af oss jämte öfriga ledamöter af socialdemokratiska riksdagsgruppen
anförts en del af de skäl, som tala för att i nämnda proposition föreliggande
förslag till lagar icke måtte af riksdagen bifallas.

Dessa skäl, till hvilka vi hänvisa, kvarstå i allt väsentligt äfven mot
de förslag, som af utskottet framföras i föreliggande betänkande, och motivera
enligt vårt förmenande fullväl, att ej heller utskottets förslag må
vinna riksdagens bifall.

Vid behandlingen af de föreliggande lagförslagen har utskottet nästan
öfverallt vid de olika bestämmelserna stött på intressemotsatser, som ej
genom lagförslagen eller deras motiver blifvit på tillbörligt sätt utredda,
och på sådana svårigheter i öfrigt, att utskottet måst ställa sig mycket
tveksamt och deladt inför lösningen af dessa frågor. Genom de många
förändringar, som utskottet nödgats vidtaga i de kungliga förslagen, visas
oförtydbart och gifves det kraftigaste stöd åt den uppfattningen, att de
föreliggande lagförslagen äro omogna, och att riksdagen därför nu bör afstå
desamma samt låta ifrågavarande ytterst viktiga lagar undergå eu mera
ingående och allsidigare pröfning, så att de kunna föreläggas riksdagen i
mera tillfredsställande skick.

Det föreliggande förslaget till lag om kollektivaftal har särskildt
framhållits vara afsedt att främja arbetsfreden på näringslifvets område,
och åt denna sträfvan äro utan tvifvel alla villiga att gifva sin varma anslutning.

Vid granskning af förslaget finner man emellertid, att arbetsfreden
genom dess antagande omöjligen kan främjas. I Kungl. Maj:t förslag
stadgades i 8:de paragrafen rätt för parterna att under aftalstiden tillgripa
arbetsnedläggelse, dels för att söka åstadkomma tillägg till aftalet och dels
för att bispringa annan, som oberoende af kollektivaftal vidtagit arbetsinställelse.
Vidare stadgades rätt för parterna att upprätthålla vidtagna

101

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

sympatistrider för att till gällande aftal efter dess utlöpningstid genomföra
bestämmelser, hvarom i den ursprungliga tvisten var fråga.

Utskottet har icke ansett sig kunna gå med på detta fullständigt
fria spelrum för rätten att vidtaga omfattande strider under aftalstiden,
utan har inskränkt denna rätt till att omfatta blott sympatistrider, d. v. s.
att genom arbetsinställelse bispringa annan, som oberoende af aftal kommit
i tvist om arbetsförhållandena.

Men äfven med denna af utskottet föreslagna inskränkning hafva dock
arbetsinställelser, strejker och lockouter under aftalstiden blifvit legaliserade.

Ur samhällssynpunkt måste detta anses vara ej blott betänkligt utan
äfven oriktigt. En dylik lags antagande hindrar ej, att omedelbart eller
en kort tid därefter hela samhället uppröres och skakas af omfattande
och bittra strider, trots det kollektivaftal äro gällande öfver de allra flesta
områden. Att samhället genom lag uttryckligen skall medgifva ett dylikt
förhållande torde ej vara förenligt med syftet att främja arbetsfreden inom
näringslifvet.

Genom lagförslagets 7:de och 12:te paragrafer stadgas rätt för parterna
att under den stadgade aftalstiden i vissa fåll hafva de gällande aftalen
och omedelbart därpå resa nya intressetvister. Sålunda kunna enligt 7:de
paragrafen, blott för att eu enda arbetsgivare eller fackförening, kanhända
af oförstånd eller obetänksamhet, begår ett aftalsbrott, samtliga inom en
hel industri gällande aftal inom tre veckor på den ena partens uppsägning
upphöra att gälla. Och enligt 12de paragrafen kan förhållandet blifva
enahanda inom en eller flera andra industrier, om en eller några enskilda
arbetsgifvare eller fackföreningar på något sätt ekonomiskt understödja den
arbetsgifvare eller förening, som af obetänksamhet eller okunnighet begått
aftalsbrott.

Sammanställer man de praktiska verkningarna af stadgandena i lagförslagets
7:de och 12:te paragrafer med stadgandet i 8:de paragrafen,
framgår oförtydbart, att möjligheterna till arbetsinställelser, såväl i hvad
de afse sympatistrider som intressestrider, genom detta lagförslags antagande
blefve de rikast möjliga.

Ett af de många skälen för de organiserade arbetarna att motsätta sig
lagen i dess föreslagna lydelse är innehållet i 9:de paragrafen. Genom denna
få arbetsgifvarna utan några som helst inskränkningar den lättaste möjlighet
att från arbetet utestänga organiserade arbetare och därmed göra deras
föreningsrätt fullständigt illusorisk. En del i nuvarande kollektivaftal för
arbetarna tryggande bestämmelser skulle upphäfvas, utan att vederlag i någon
form erhölles. För en stor del yrken innehålla nuvarande kollektivaftal

102 Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

bestämmelser af stor betydelse för arbetarnas höjande, hvilka genom lagens
antagande alldeles skulle försvinna. Med stöd af lagen kunna vidare förmännen
beröfvas rätten att tillhöra fackförening, utan att någon som helst
definition gifvits begreppet förman. Detta synes oss stå i uppenbar strid
ej blott mot tidsandan utan jämväl mot principen om föreningsrätt.

I fråga om skadeståndsbestämmelserna finnes ingen likställighet för
parterna, utan de rikta sin egentliga udd mot arbetarna. Den skada, som
uppstår genom en otillåten strid, är i de flesta fall fullkomligt oberäknelig.

Då vi slutligen ej kunna finna några giltiga skäl, som tala för lämpligheten
att nu i riksdagsarbetets elfte timme antaga lagar af så vidtomfattande
art som här ifrågavarande, med den bristfälliga utredning desamma
undergått, få vi hemställa,

att såväl Kungl. Maj:ts proposition som utskottets
förslag till lag om kollektivaftal mellan arbetsgivare och
arbetare icke må af Riksdagen bifallas.

4 och 5 §§.

af herr Åkerman, som anfört:

På sätt i utskottets motivering yttras, äro utan tvifvel alla villiga
att ägna sin varma tillslutning till sträfvande! att främja arbetsfreden på
näringslifvets område. Men helt naturligt måste uppfattningen växla om
de lämpligaste medlen att nå detta mål. För min del håller jag före, att
arbetsfreden främjas bäst genom goda arbetsförhållanden, billiga lefnadskostnader
och kloka sociala omsorger, men vill dock icke härmed hafva
förnekat, att en väl afpassad lagstiftning om rättsförhållandet mellan arbetsgivare
och arbetare skall kunna åtminstone i någon mån bidraga till undanröjande
af anledningar till arbetskonflikter. Men om en lagstiftning,
däraf millioner människors välfärd beror, skall blifva till gagn, måste densamma
framför allt uppbäras af hela nationens förtroende. De nu föreliggande
lagförslagen hafva emellertid framlagts för en riksdag, som icke
representerar nationens stora flertal och snart skall lämna rum för en mera
demokratiskt sammansatt representation, samt hafva dessutom utarbetats
med en exempellös hast och utan att nödiga utredningar föregått. Man
måste därför befara, att lagstiftningen redan på dessa grunder icke skall
komma att af de breda lagren mötas med förtroende. Under sådana förhållanden
är det ju helt naturligt, att yrkanden framkommit om rent afslag
å hela detta lagverk. Att jag för min del icke instämt i dessa afslags -

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

103

yrkanden beror därpå, att det förefallit mig, som om tvångsföreställningen
om lagstiftningens nödvändighet vore så utbredd, att rösterna på afslag
komma att förklinga alldeles ohörda. Jag har därför trott klokast att söka
få till stånd så många förbättringar som möjligt i de framlagda förslagen.

Då det förslag till lag om kollektivaftal mellan arbetsgifvare och
arbetare, hvilket jag i min motion (nr 270) framlagt, i flera afseenden
skiljer sig såväl från utskottets förslag, i de delar jag biträdt desamma,
som från vissa vid betänkandet fogade reservationer, till hvilka jag anslutit
mig, anser jag mig böra med några ord ange min ställning till de
viktigaste af dessa frågor.

Hvad då först beträffar öfverförandet af kollektivaftalets innehåll till
de individuella arbetsaftalen, har jag -—- utgående ifrån att kollektivaftalet i
dess rena form lika väl kan sägas vara en lagstiftningsakt, åtminstone för
däraf berörda arbetsplatser, som ett aftal — i min motion föreslagit att
göra kollektivaftalets bestämmelser tvingande äfven vid arbetsaftal, som
en af kollektivaftal bunden arbetsgifvare träffar med personer stående
utanför den aftalsslutande organisationen. Att en dylik bestämmelse skulle
gorå dessa oorganiserade arbetare mindre angelägna att ingå i organisationerna
torde enligt min åsikt icke vara att befara, då praxis på de flesta
ställen redan nu är den, att kollektivaftalets bestämmelser tillämpas å alla
i driften anställda, således äfven å de oorganiserade, och för öfrig! arbetarnas
solidaritetskänsla och behof af understöd vid arbetsinställelser, sjukdom
och liknande fall redan innebära en kraftig maning till organisation.
Men en bestämd fördel för arbetsklassen måste, såvidt jag förstår, den af
mig föreslagna bestämmelsen åtminstone under vissa omständigheter kunna
medföra. Om nämligen, för att nu nämna blott ett exempel, vid lockout
under kollektivaftalets giltighetstid arbetsgifvarna skulle känna sig frestade
att sätta arbetet i gång med oorganiserade, hvilka befunnes villiga att arbeta
mot lägre lön eller eljest på ofördelaktigare villkor än i kollektivaftalet
fastställts, körnare ett stadgande sådant som jag föreslagit att verka återhållande,
helst vederbörande fackförening, enligt hvad jag tillika i min motion
hemställt, skulle äga en synnerligen vidsträckt rätt till talan på grund
af kollektivaftalet. Denna fackföreningarnas utvidgade befogenhet kunde
ock förväntas komma att stärka organisationerna. Att, såsom utskottet i
sitt utlåtande mot mitt förslag anför, en liten minoritet af arbetare skulle
kunna binda alla de öfriga yrkeskamraterna vid ett aftal, som dessa ej
funne tillfredsställande, är uteslutet redan på den grund, att kollektivaftalet
ju blott bestämmer minimilöner och icke alls hindrar arbetsgifvaren
från att tillämpa förmånligare villkor än altalet anger. Utskottets farhågor
i berörda hänseende synas mig därför alldeles ogrundade. För öfrigt kan

104

Riksdagens Särskilda Utskotts (År 2) Vflätande Nr 6.

val, knappast antagas, att den i 5 § i utskottets förslag åt arbetsgivare!!
inrymda friheten att vid arbetsaftal med oorganiserade sätta kollektivaftalet
ur kraft tillskapats af önskan att bereda arbetsgifvaren möjlighet att till
oorganiserade arbetare betala högre löner än i kollektivaftalet bestämts.

& Att jag icke nu vid utskottsbetänkandets afgifvande, liksom förut,
gatt min egen väg beträffande dessa frågor (4, 9 och 10 §§ i min motion;
4, 5 och 9 §§ i utskottsminoritctens förslag), beror icke på någon förändring
i min uppfattning härutinnan utan sammanhänger därmed att jag,
sedan mitt förslag icke vunnit tillslutning inom utskottet, funnit mig beträffande
en annan kardinalpunkt i lagförslaget, nämligen 8 § i utskottets
förslag, böra på grunder, som jag strax skall närmare ange,, icke motsätta
mig den i herr Schottes in. fl. reservation förordade linjen (den s. k.
Ref vingelinjen), hvilken icke blott såsom mitt förslag söker aftrubba
lockoutvapnet utan fullständigt bannlyser alla arbetsinställelser undei

aftalstiden. ,

Det föreligger, såsom synes af utskottsbetänkande^ tre hufvudlmjer
i frågan om sympatilockout och sympatistrejk under aftalstiden. Dessa
kunna i korthet skisseras sålunda. En ytterlinje är regeringsförslaget och
det i allt väsentligt därmed sammanfallande utskottsförslaget, hvilka ej
blott icke förbjuda utan tvärtom legalisera sympatistriderna. Och dock
var det just dessa strider, som mest hotade arbetsfreden och närmast föranledde
'' regeringsförslagets framläggande. Den andra ytterlinjen är den
s. k. Ref vingelinjen, hvilken, såsom redan nämnts, absolut förbjuder alla
arbetsinställelser under aftalstiden. En mellanställning åter intager, savidt
jag förstår, den af mig i min motion förordade lagstiftningen, hvilken
''icke legaliserar striderna och sålunda åtminstone betager parterna möjligheten
att, om den fackliga politiken lägges hänsynslöst och en indignerad
allmän opinion, såsom naturligt är, reser sig däremot, möta denna opinion
med en enkel hänvisning till lagens uttryckliga konfirmerande af sympatistriderna.
Mitt förslag (i min motion) ställer sig utanför denna fråga om
tillåtna och förbjudna arbetsinställelser under aftalstiden; konstaterar blott,
att en fackförening genom deltagande i ett kollektivaftal icke ådrager sig
andra förpliktelser än sådana, som i aftalet uttryckligen angifvas, samt
tillägger, för att skydda fackföreningarnas kassor, att om eu förening
underlåter att fullgöra hvad den i kollektivaftalet åtagit sig, inträder skadeståndsplikt
allenast om visst skadeståndsbelopp blifvit i aftalet. bestämdt,
samt att skadeståndet väl må af domstolen utmätas lägre men icke högre
än den i aftalet stipulerade summan. Jag har ansett onödigt att i lagen införa
förbud mot att genom arbetsinställelse söka åstadkomma ändring ! kollektivaftalet
under den tid, för hvilken aftalet är slutet. En dylik illojalitet af

105

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

endera parten i arbetsförhållandet skulle innebära sin egen negation och
ofelbart finna sitt lämpliga korrektiv i andra partens vägran att för framtiden
inlåta sig med denna kontrahent. Då vidare inrättandet af arbetsdomstolen
öppnar möjlighet för parterna att få rättstvister snabbt afgjorda och intressetvister
under aftalstiden om oreglerade förhållanden äro mycket sällsynta,
syntes det mig likaledes möjligt att undvika ett stadgande om förbud
för sådana tvisters lösande genom maktmedel. Ty det är att märka, att
hvarje sådant partiellt förbud i lagen kommer att faktiskt legalisera alla
andra slag af strider under aftalstiden.

Att jag emellertid nu icke vill motsätta mig en lösning enligt den
s. k. Refvingelinjen beror hufvudsakligen på den från jordbrukets representanter
synnerligen skarpt framhållna nödvändigheten af att inom denna
näringsgren absolut förbjuda hvarje arbetsinställelse under aftalstiden, och
mitt biträdande af ifrågavarande reservation sker för öfrigt under förutsättning,
bland annat, att lagstiftningen antages blott för viss kort tid och
därtill fastslår så mjuka bestämmelser om fackföreningarnas skadeståndsplikt,
att föreningarnas fonder icke sättas på spel.

1 sistnämnda afseende har jag vid betänkandet fogat en reservation,
hvilken — jag anser mig i detta sammanhang böra nämna detta —
innebär, att jag icke kan förlika mig med den lydelse som herr Schotte
in. fl. gifvit åt hithörande bestämmelser (10 § i utskottsbetänkandet). Ett
så sväfvande och dunkelt uttryck som »medverkat till åtgärd» måste på
lämpligt sätt förtydligas, och skadeståndsplikt på grund af lämnadt understöd
bör inskränkas till sådana fall, där förening lämnat understöd åt medlem.
Vidare bör endast den förening, som slutit kollektivaftalet, kunna tillförbindas
att icke motverka detsamma på något af de sätt, som i denna § beröras.
Då fackföreningarna äro och måste vara till stor del understödskassor,
synes vidare angeläget, att konsekvenserna af förpliktelser, som
fackföreningarna kunna i aftalen åtaga sig, hållas inom rimliga gränser.

Enligt min åsikt borde dessa frågor ordnas genom ett stadgande af
ungefär följande lydelse:

»Arbetsgivare eller arbetare, som bryter mot bestämmelse i kollektivaftal
eller öfverträder i 8 § meddeladt förbud, gälde däraf uppkommen
skada.

Underlåter förening att fullgöra hvad den i kollektivaftal åtagit sig,
gälde skadestånd intill belopp, som för sådant fall blifvit i aftalet utfäst.
År ej visst skadeståndsbelopp sålunda i aftalet bestämdt, må ersättningsskyldighet
ej ådömas föreningen; dock kan, ehvad aftalet innehåller, föreningen
dömas ersättningsskyldig, därest föreningen genom beslut medverkat
till åtgärd, som enligt 8 § ej må vidtagas, eller vid arbetsinställelse, som

Bill. till Rilcsd. Prot. 1910. 9 Sami. 1 Afd. 6 Höft.

106

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

vidtagits i uppenbar strid mot hvad i nämnda § är stadgadt, lämnat understöd
åt föreningsmedlem, som vidtagit arbetsinställelsen eller däri deltagit.

I de fall, hvarom ofvan förmäles, må dock, där omständigheterna
därtill föranleda, föreningens ersättningsskyldighet bestämmas till lägre
belopp än hela skadan eller föreningen helt befrias från ersättningsskvldighet.

Skall ersättning, hvarom i denna § sägs, gäldas af flera, varde ersättningsskyldigheten
dem emellan fördelad som skäligt pröfvas.»

6 §■

af herr Åkerman, som, med instämmande af herrar Lindqvist och
Nils Persson, yrkat

att, i anslutning till väckt motion, maximitiden
för kollektivaftals giltighet måtte bestämmas till tre
år och att fördenskull i 6 § af utskottets förslag tidsbestämmelserna
»fem år» måtte utbytas mot »tre år».

Herr Åkerman har till stöd för sitt yrkande anfört följande:

Att jag föreslagit en maximitid af blott tre år för kollektivaftalets
giltighet beror främst därpå, att ett i lag fastställdt maximum lätt verkar
eggande på endera parten att vid aftalens uppgörande söka uppnå maximitiden.
Den omständigheten att i vissa yrken kan finnas behof af längre
aftalstid än tre år kan enligt min åsikt icke utgöra tillräcklig grund att
för samtliga öfriga näringsgrenar tillskapa en motsvarande tidsbestämning.
Om vidare förslaget under 8 § att absolut förbjuda alla strider under
aftalstiden blir lag, synes det önskvärd! att icke genom en allt för lång
maximitid inbjuda till så långa aftalstider, att man äfventyrar, att de
därunder afsevärdt ändrade ekonomiska förhållandena komma att medföra
en sådan spänning, att frestelse till aftalsbrott kan uppstå.

7 §■

af herr Sandström, hvilken med instämmande af herrar Schotte,
Lindqvist, Åkerman och Nils Persson, anfört och yrkat följande:

Att det i sådana fall, då å ena sidan flera deltagit i kollekt! vaftal,
och aftalet blifvit af eller hos en af kontrahenterna uppsagdt, stundom
kan vara af vikt för öfriga kontrahenter att få aftalet i sin helhet
uppsagdt, låter sig icke förnekas. Men däraf följer icke, att en supplerande
uppsägningstid behöfver för sådant fall lagfästas. Fast mer synes

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

107

.det böra öfverlämnas åt kontrahenterna att härom fritt aftala i sammanhang
med fastställande af de allmänna uppsägningsbestämmelserna. Och
detta desto hellre, som det är att befara, att en allmän uppsägningsrätt i
här förutsatta fall lätt kan föranleda utvidgning och försvårande af tvisten
om det uppsagda aftalets förnyande.

Då det därjämte synes betänkligt, att i träffade kollektivaftal redan
öfverenskomna uppsägningsvillkor skulle, på sätt i detta hänseende ifrågasatts,
blifva genom lag kompletterade och modifierade, hemställa vi

att 7 § måtte ur lagen utgå.

^ §.

dels åt herrar Ostberg, Sandvall, Strömberg, Magnuson, friherre
Fleming, Hellner, Liedberg, Carlberg och Knut Larsson, Indika anfört
följande:

Enligt det till lagrådet remitterade förslaget till lag om kollektivaftal
mellan arbetsgivare och arbetare, 8 §, var rätten att under ett kollektivaftals
giltighetstid tillgripa kampmedel i syfte att reglera innehållet
i ett framtida kollektivaftal ej på något sätt begränsad. Inom lagrådet
yppades häremot betänkligheter, som utan tvifvel hade sitt berättigande.
I den kungl. propositionen blef emellertid den ifrågavarande rättigheten
begränsad till befogenhet att upprätthålla en behörigen påbörjad sympatistrid
i ändamål att beträffande de i striden deltagande genomföra en enhetlig
uppgörelse om tvistefrågor, som uppkommit i den ursprungliga
konflikten. Härigenom synas anledningarna till de inom lagrådet uttalade
farhågorna vara i väsentlig grad undanröjda, och detta torde i än högre
grad gälla beträffande det af utskottet tillstyrkta förslaget angående förutsättningarna
för rätten att begynna sympatistrid. A andra sidan har chefen
för justitiedepartementet i sitt yttrande till statsrådsprotokollet den 11 mars
1910 framhållit betydelsen af att genom en regel af omförmälda innehåll
öppna möjlighet för träffande af omfattande uppgörelser, hvarigenom ömtåliga
tvistefrågor kunna emellan två stridande organisationer för en tid
framåt ordnas på en gång, utan att behöfva gifva anledning till upprepade
konflikter, och har i omförmälda yttrande påvisats, att en sådan bestämmelse
är ägnad att främja arbetsfreden. Härjämte får ej förbises, att om
denna utväg — att få en tvistefråga på en gång afgjord i större omfattning
— bli f ver afstängd, sådant kommer att förläna den ena parten i
arbetsstriderna, nämligen arbetarna, en afgjord Övervikt öfver motparten,
en öfvervikt som är grundad i arbetsinställelsens natur och verkningar och

108 Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

som näppeligen kan förnekas af någon, som har erfarenhet i dessa frågor.
Slutligen bör ock erinras, att ett förbud mot en sympatistrids upprätthållande
i förberörda syfte icke — lika litet som ett förbud mot sympatistrid
öfver hufvud — kan härledas ur kollektivaftalets begrepp och karaktär.
På grund af hvad som anförts yrka vi, att till den af utskottet föreslagna
8 § bör läggas en bestämmelse af ofvan angifna innnehåll, och synes denna
bestämmelse kunna affattas sålunda:

»I fall, hvarom nu är sagdt, må vidtagen åtgärd upprätthållas jämväl
i ändamål att, för tid efter utgången af gällande kollektivaftal, i nytt
aftal mellan samma parter genomföra bestämmelse, hvarom i den ursprungliga
tvisten är fråga.»

dels af herrar Schotte, Larsson i Klagstorp, Lindqvist, Sandström,
Åkerman, Wijk och Nils Persson, hvilka yrkat

att Riksdagen i anledning af motioner af herrar
Jönsson i Refvinge och Jansson i Edsbäcken måtte antaga
följande lydelse af 8 § i förevarande lagförslag.

8 §■

Under den tid kollektivaftal är gällande må, ej
ändå att annorlunda i aftalet bestämts, af arbetsgivare
eller arbetare, som äro af aftalet bundna, arbetsinställelse
(strejk eller lockout), blockad, bojkott eller annan
därmed jämförlig åtgärd vidtagas.

Herr Schotte har till stöd för sitt yrkande anfört följande:

Den fråga, som förevarande § hufvudsakligen berör, eller rätt att
etablera s. k. sympatistrejk och sympatilockout, torde höra till de mest
svårlösta problem, som finnas på det kollektiva aftalets område.

Vid den rättsliga reglering af kollektivaftalet, som nu ifrågasattes,
ligger det uppenbarligen närmast till hands att förbjuda arbetsinställelser
af alla slag och under hvarje förutsättning under aftalstiden. Vågar lagstiftningen
icke meddela ett dylikt förbud, har den själf erkänt sin stora
begränsning på detta område, och de svårigheter eller rättare kanske omöjligheter,
som föreligga att på lagstiftningens väg ordna förhållandena på
ett sätt, som öfverensstämmer med samhällets intressen. An mera betänkligt
förefaller det vara att, såsom skett i den kungl. propositionen,
gifva ett slags lagligt stöd åt sympatistriderna. Att regeringsförslaget

109

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

dessutom icke gått tillräckligt långt i sina sträfvanden att begränsa dessa
strider, därom är utskottets förslag ett vittnesbörd.

Det torde näppeligen från något håll bestridas, att icke ur arbetsfredens
och samhällets synpunkt ett absolut förbud för sympatistrider under
aftalstiden är önskvärdt. Den stora utomstående allmänheten torde
vara tämligen enig i sin förhoppning, att den lagstiftning, som nu föreligger,
skall, om den leder till positivt resultat, skapa en bättre arbetsfred
än hittills, och att bestämmelser skola komma till stånd, som kunna förhindra
eller åtminstone begränsa de mest förödande masstriderna. Och
den ställer sig, denna allmänhet, säkerligen ej litet undrande gent emot
eu lagstiftning, som den af Kungl. Maj:t framlagda, genom hvilken i
ingen mån hindras masstrider af den art, som under fjolåret skakade landet.
Ty hade det lagförslag, som nu förelagts Riksdagen, då varit gällande
lag, hade den stora striden å arbetsfältet icke därmed kunnat förhindras
eller begränsas.

Det är sympatistriderna, som lättast utveckla sig till masstrider och
därmed på en gång draga en stor mängd arbetare in i sin hvirfvel. Men
det är just dessa störa strider, som för samhället äro de farligaste. Lockouten
kan först då bli ett fullt verksamt medel för arbetsgifvarnes intressen,
när den blir »storlockout», när största delen af landets hela kroppsarbetande
befolkning eller så stor del, som vid hvarje tillfälle är möjligt,
utestänges från arbete och drifves i nöd och umbäranden. Masslockouten
föder å sin sida lätt »storstrejken»; landets produktion afstanna!1, och dess
ekonomiska lif förlamas. Risken för våldsamma eller förtviflade tilltag
från de stora arbetaremassornas sida växer; den ökas också genom det
sätt, hvarpå masslockouterna plägat igångsättas och ridas ut hos oss. Man
söker trots lockouten hålla arbetet i gång i största möjliga omfattning,
man spelar ut de oorganiserade mot de organiserade, och man förer därmed
lätt in striden på föreningsrättens område. Samhällets plikt är att
trygga ordningen, och då detta ofta ej kan ske utan uppbådande af militär,
liknar landet, i storlockoutens och storstrejkens tider, ett befäst läger.
Den föreställning, att statsmakten därmed tager parti för arbetsgifvarna,
breder sig allt vidare bland arbetareskarorna och lämnar allt djupare spår
efter sig. Föreställningen må vara i sig än så oriktig, den bidrar i alla
fall till skärpning af klassmotsatserna och till försvagande af ordningsmaktens
och militärens ställning.

Nu är det visserligen sant, att med förbudet för sympatistriderna
under aftalstiden masstriderna icke kunna helt undvikas; de skola ändock
emellanåt uppblossa, särskilt vid tvister rörande ingående af kollektivaftal,
som sträcka sig öfver stora delar af arbetsfältet. Men det nämnda

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

förbudet skall alltid minska anledningarna till dessa masstrider och begränsa
stridernas omfattning. Det lärer väl också näppeligen kunna bestridas,
att icke just sympatistriderna, särskildt sympatilockouter, ofta medföra
större bitterhet och lifligare revanchekänslor än andra arbetsstrider.
Klasshatet får genom dem ökad näring, och som de drabba oförmodadt
och oberedt, under det man väntar och räknar med fortvaron af fredstillståndet,
häftar ofta vid dem en känsla af orättvisa och maktbegär, som
för lång tid kan skapa bitterhet och oro vid arbetsplatser, där lugn förut
rådt. Sympatistriderna störa därför och motverka ett godt förhållande å
arbetsfältet, och deras verkningar kunna emellanåt följas rätt långt fram i
tiden. För den, som mäter arbetsstridernas berättigande med rimlighetens
måttstock, kan det näppeligen finnas giltiga skäl för att genom en arbetsgifvares
eller några arbetares t. ex. i skrädderiyrket oresonlighet rörande
någon aftalsbestämmelse landets alla bruk, verkstäder och sågverk skola
bringas i hufvudsaklig stagnation för eu lång tid och därmed hela näringslifvet
ansenligt skadas.

Man har äfven påstått — och jag tror man knappast kan gendrifva
det påståendet — att förbehållet i aftalen om rätt till sympatistrider
förslöar känslan hos arbetarna för af talens helgd och därmed jämväl
bidrager till löslighet i uppfattningen af aftalshelgden.

Med hänsyn till den internationella karaktär, sammanslutningarna på
arbetsfältet alltmer synas antaga, kunna sympatistrider lätt etableras för
att tjäna främmande solidaritetsintressen. Att jämväl i detta afseende
faror förefinnas för vårt ekonomiska lif, bör ej lämnas ur räkningen vid
förevarande frågas bedömande.

Om nu också de faror, som med sympatistridernas tillåtande hota
arbetsfreden och viktiga samhällsintressen, allmänt erkännas, så divergera
åsikterna så mycket mera, när det gäller frågan, huruvida ett förbud för
dessa strider rimligen kan och bör meddelas. Särskildt framhålles härutinnan,
att arbetsgifvarna ej kunna undvara sympatilockouten; den skulle
behöfvas för att sammanhålla arbetsgifvarnas organisationer och slå ned
arbetarnas ofta följda taktik^ med det irriterande och för arbetsgifvarna
ruinerande sinåstrejkandet. Åt den meningen har gifvits ett synnerligen
kraftigt uttryck i den kungl. propositionen, däri arbetsgifvarnas intressen
•härutinnan lämnats ett utrymme, mot hvilket utskottet reagerat.

Jag medger att de skäl, som kunna anföras mot att altför mycket klafbinda
arbetsgifvarnas frihet härutinnan äro värda allt beaktande och att det
med afseende å lämpliga begränsningar i denna frihet sannerligen ej är lätt
att bilda sig ett säkert, ens subjektivt omdöme. Sympatilockoutens behöflighet
har nästan blifvit en trosdogm för arbetsgifvarna inom industrien.

Riksdagens Särskilda Utskotts {Nr 2) Utlåtande Nr 6.

111

Näppeligen några skäl, vore de än så påtagliga, torde förmå rubba denna
deras uppfattning. Jag vågar emellertid tro, att sympatilockouten såsom
vapen i kampen om lönevillkoren är åtskilligt öfverskattad; äfven såsom
hot har den sin bestämda begränsning. Den är äfven för arbetsgifvarna
ett farligt stridsmedel, som måste användas med stor behärskning och
skicklighet. Genom några hetsporrar kan den lätt spränga eller ansenligt
försvaga arbetsgifvarnas organisationer; dess makt som hot förslöas om
den kommer för ofta i bruk. Under en plötsligt inträdande högkonjunktur
kan den lätteligen helt misslyckas och därmed för en tid framåt skada
arbetsgifvarnes ställning och politik gent emot arbetarna. Och skulle
sympatilockouten verkligen vara ett osvikligt medel för arbetsgifvarna
att alltid genomdrifva sina fordringar — och den meningen är uppenbarligen
allmänt omfattad af arbetarna, och det ej blott inom de till
landsorganisationen anslutna fackföreningarna, utan i lika hög grad hos
t. ex. svenska arbetareförbundets medlemmar — då vore detta till
lika litet gagn för samhället och näringslifvet, som om sympatilockoutens
förbjudande under aftalstiden skulle innebära, att arbetarna ensamma kunde
diktera arbetsvillkoren. I förra fallet vore den fara närliggande, att arbetarna
komme att i vissa afseenden omlägga sin iöne- och fackföreningspolitik,
en omläggning som kan innebära allvarliga vådor för arbetsgifvarna
och industrien. Den riktning inom arbetarnas fackpolitik,
som benämnes syndikalismen, skulle därvid sannolikt få ökad näring.

Faran för att arbetarna, om nu sympatilockouten och som oafvislig
följd däraf sympatistrejken skulle förbjudas under aftalstiden, skulle få
något sorts envälde i lönepolitiskt afseende, tror jag för min del ej på.
Det synes mig ligga i sakens natur, att arbetsgifvarna med de resurser,
hvaröfver de förfoga, ändock sitta inne med tillräckligt användbara vapen
för drifvande af en rättvis lönepolitik gentemot arbetarna. Arbetsgifvarnas
makt att åstadkomma för dem antagliga löneaftal kan näppeligen bero
allenast eller hufvudsakligast af ett så vanskligt vapen som sympatilockouten.
Den tvekan, som yppas gent emot det förbud, hvarom här är fråga, torde
ej heller så mycket ligga däri, att arbetsgifvarna skulle bli försvarslösa
gent emot orimliga anspråk från arbetarnas sida, utan i den omständigheten,
att arbetsgifvarnas i industrien ställning i lönekampen därmed möjligen
varder i någon mån försvagad mot för närvarande, och detta vill
man så länge som möjligt kämpa emot. Men jag tror, att arbetsgifvarnas skäliga
maktställning ändock kan hållas fullt uppe och att man "dessutom vid
sitt pläderande för behofvet af sympatilockouten ej tillräckligt beaktat gagnet
för arbetsgifvarna att få sympatistrejken under aftalstiden förbjuden.
Ett dylikt förbud måste vara en ej ringa fördel jämväl på det rent

112

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

industriella området och bereda ökad trygghet vid ingående och fullgörande
af leveranser. Det finns också på detta område sarbai''a fält, däi1 en sympatistrejk
kan bei*eda synnerliga olägenheter och förluster, särskilt vid
arbeten, som blott kunna pågå viss tid t. ex. virkesflottningen. Det finns
redan nu många aftal, däri förbud för sympatistrider, på yrkande af ai''betsgifvarna,
införts, och det har ej utrönts, att genom de aftalen arbetsgifvarnas
maktställning rubbats. Flera af dessa aftal ha med samma förbud
förnyats period efter period. Med ett antagande af utskottets förslag i
förevarande hänseende kan det också befaras, att större svårigheter än nu
kunna uppkomma för genomförande af det absoluta förbud för maktmedlens
användande t. ex. vid enskilda järnvägar, vissa kommunarbetare,
spårvägar o. s. v., som i dessa arbetsgrenar är af betydelse.

Det som emellertid synes afgörande med afseende å förevarande
fråga är förhållandena i landtbruket. På detta område måste förbudet för
sympatistrejk vara af synnerlig vikt. För ögonblicket gör sig kanske fordran
på ett dylikt förbud ej alltför starkt gällande, men det kan näppeligen
betviflas, att redan under de allra närmaste åren, i och ined landtarbetarnas
indrifvande i arbetareorganisationerna, sympatistrejken i landtbruket
måste framstå som en betydande fara. En sympatistrejk därstädes såsom
svar på en sympatilockout i storindustrien kan undei viss årstid och
vissa andra löxvhållanden bli ödesdiger för hela landet. Jordbruket är i
detta hänseende relativt försvarslöst — sympatilockout kan näppeligen där
ifrågakomma —; industrien har andra vapen att genomkämpa eu strid, och
den^kan i allt fall vid aftalstidens slut tillgripa eu lockout under förhållanden,
då svar med strejk å landbruksområdet ej kan befaras,
p liqvid dessa förhållanden å landtbrukets område, och då jag dels,, på
sätt förut omförmälts, ur många synpunkter anser förbudet för sympatistrider
under aftalstiden vara befogadt och ägnadt att främja arbetsfreden och samhällets
intressen samt kunna genomföras utan att vrida skäliga vapen i lönestriden
ur arbetsgifvarnas i industrien händer, dels ock häfdat den mening,
att en lag om kollektivaftal i den hufvudsakliga omfattning, som nu
af Kungl. Magt och utskottet ifrågasättes, bör antagas allenast för viss tid,
på det att möjliga misstag i ena eller andra afseendet måtte efter vunnen
erfarenhet och förhållandenas utveckling kunna ändras, har jag påyrkat den
lydelse af 8 § i lagförslaget, hvarom åtskilliga reservanter förenat sig.

Herr Wijk har anfört:

Ifrågavarande § innebär1 otvifvelaktigt cn af lagförslagets pa samma
gång viktigaste och svåraste punkter, där hufvudintresset väsentligen knyter
sig till frågan om lagens ställning till sympatistriderna.

Riksdagens Särskilda Utskotts (AV 2) Utlåtande Nr 6.

113

Ett ingrepp i parternas rätt att begagna sympatistridens vapen måste
gifvetvis i hög grad inskränka de utbrytande stridernas omfattning och
därmed sätta ett hinder för de förhärjande storlockouter och storstrejker,
öfver hvilka den allmänna meningen i landet med rätta upprörts. A andra
sidan står man onekligen mer än vanligt tveksam inför verkningarne i
öfrigt af ett lagbud, som så starkt ingriper på ett af arbetsstridernas viktigaste
och ömtåligaste områden.

Då emellertid genom lagen om arbetsdomstol strider med anledning
af rättstvister framdeles borde blifva undanröjda, och genom införande af
en förlikningskommission ökad möjlighet till biläggande af intressetvister
torde blifva beredd; då vidare från landtmännens sida framförts starka och
berättigade kraf på att lagstiftningen måtte bereda dem skydd mot de för
dem särskildt fördärfliga sympatistriderna, och då slutligen det af reservanterna
förordade lagförslaget är afsedt att antagas endast på 5 år och
således i alldeles särskild grad får karaktär af en försökslagstiftning, har
jag på anförda grunder ansett mig böra biträda den afgifna reservationen.

Herr Åkerman har såsom skäl för sitt biträdande af reservationen
hänvisat till hvad han ofvan yttrat under 4 och 5 §§.

9 §.

dels af herr Sandström, som anfört och yrkat: f

Det i denna § stadgade förbudet att i kollektivaftal göra inskränkning
i arbetsgifvarens rätt att leda och fördela arbetet eller i arbetsgifvares
och arbetares rätt att ingå arbetsaftal med hvem han vill
innefattar ett obehörigt inskränkande af den fria aftalsrätten. Det är här
ej fråga om några oförytterliga rättigheter, ej heller är arbetsgifvarens
ställning vid ingående af kollektivaftal så svag, att han behöfver skyddas
genom ett tvingande lagbud. Sådant förbudet af utskottet formulerats,
kommer det dessutom att hindra sådana öfverenskornmelser om företrädesrätt
för bofasta arbetare och dylikt, som numera ofta förekomma i
kollektivaftalen.

Då vidare det i § intagna stadgandet till skydd för föreningsrätten
torde vara föga effektivt och bestämmelser af ifrågavarande art för öfrigt
icke böra ha sin plats i lagen om kollektivaftal utan göras till föremål
för lagstiftning antingen särskildt eller vid reglerandet af det individuella
arbetsaftalet, synes det riktigast, att i nu förevarande lag utesluta hela
denna §. Jag hemställer alltså

att 9 § måtte i sin helhet utgå.

Bill. t. Riksd. Prof. 1910. 9 Sami. 1 Afd. 6 Höft.

114

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

dels af herrar Schotte. Larsson i Klagstorp, Åkerman och Wijk,
hvilka instämt i herr Sandströms yrkande;

dels ock af herrar Lindqvist och Nils Persson, som anfört följande:

Utskottet har beträffande stadgandet i första delen af denna paragraf
funnit sig böra betona, att ifrågavarande bestämmelse skall utgöra
ett skydd för föreningsrätten, men att utskottet liksom Kungl. Maj:t ansett
sig böra stanna vid denna gräns, bortom hvilken, som utskottet säger
i sin motivering, icke finnes någon fast grund att bygga på. Stadgandet i
fråga, som har följande lydelse — »Ej må i kollektivaftal stadgas förbud
för arbetsgifvare eller arbetare att tillhöra förening, som i 1 § afses»
— innebär ju dock i sig icke något som helst skydd för föreningsrätten.
Det torde nämligen ej förekomma någon dylik bestämmelse i befintliga
kollektivaftal, och ett förbud för intagandet af sådan bestämmelse
i kollektivaftal kan under inga förhållanden ha något med verklig föreningsrätt
gemensamt.

Med föreningsrätt kan väl ej afses annat än rätt för arbetare och
arbetsgifvare att efter eget val få tillhöra den förening vederbörande själf
önskar.

Att denna rätt skall kränkas vid ingående af kollektivaftal, som i regel
slutes mellan tvänne organisationer, är väl så godt som uteslutet. Äfven
med det här föreslagna stadgandet är ju arbetsgifvaren oförhindrad att
neka anställandet af arbetare på den grund att arbetaren tillhör eu fackförening,
liksom afskedandet af samma anledning står arbetsgifvaren fullständigt
fritt. Ifrågavarande stadgande torde därför kunna betecknas som
en parodi på föreningsrättsbestämmelse, ja det kan sägas vara rent underbart
att utskottet finner sig böra betona, att bortom denna gräns» icke finnes
någon som helst fast grund att bygga på.» Stadgandet är i och för sig fullständigt
värdelöst som skydd för föreningsrätten, men oaktadt detta framhåller
utskottet vidare i sin motivering, att »stadgandet betingar dock såsom
ett oundgängligt komplement föreskrifter till skydd för arbetets frihet och
därmed indirekt mot föreningstvång». I anslutning härtill föreslår utskottet,
att i lagen skall föreskrifvas, att genom stadgande i kollektivaftal
ej må» göras inskränkning i arbetsgifvares" rätt att leda och fördela arbetet
eller i arbetgifvares eller arbetares rätt att ingå arbetsaftal med hvem
han vill.»

1 verkligheten torde båda dessa stadganden åsyfta samma sak, nämligen
den, att en stark fackorganisation ej skall lämnas möjlighet att
tvinga en arbetsgifvare att underteckna förbindelse om att ej i sitt arbete
antaga andra än arbetare af en viss organisation. För att emellertid få
fram ett dubbelt stadgande härom gifves den första bestämmelsen, under

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

115

namn af »föreningsrättsstadgande», och utanpå denna skall vidare i lagen
fastslås arbetsgifvarens fulla rätt »att leda och fördela arbetet samt rätt
att ingå arbetsaftal med hvem han vill.»

Vi skola ej ingå på de förklaringar, som för mången möjligen vore
behöfliga för att förstå rätta innebörden i det senare stadgandet, utan nöja
oss med att betona, det årslånga erfarenheter tydligt gifvit vid handen, att
med tillhjälp af denna bestämmelse arbetsgifvaren är allenahärskande på
arbetsområdet. Men vi vända oss med absolut bestämdhet emot det påståendet,
att här åberopade s. k. föreningsrättsstadgande skulle betinga
denna senare sak. Det hela innebär att tillförsäkra arbetsgifvaren möjlighet
att tvinga arbetaren, genom vägran af anställning eller hot om afsked,
att ej tillhöra organisation.

I paragrafens andra del föreskrifves vidare, enligt utskottets förslag,
att utan hinder af hvad ofvan stadgats må i kollektivaftal bestämmas, »att
arbetsförman ej må vara medlem af dylik förening, däri andra än förmän
kunna vinna inträde.» Lägges detta till det föregående torde vi ha
erhållit den mest egendomliga föreningsrättsbestämmelse, som kan tänkas.

_ Detta sista stadgande utgör dessutom ett lagfästande af ytterligare
en af arbetsgifvarnas »stora principer», som de haft svårt att vid ingåendet
af kollektivaftal hittills fullständigt lösa efter sitt sinne, men som lagstiftningen
nu i ett slag utan vidare skulle föra fram till lösning.

Från arbetarnas sida medgifves gärna, att den person, som helt företräder
eller står i arbetsgifvarens ställe, må kunna stå utom arbetarnas
organisation, men arbetsgifvarna ha oftast vägrat godkänna en rättvis definition
på begreppet förman, och enligt nu föreliggande förslag går lagen
helt förbi denna utomordentligt viktiga del af frågan.

Utan att sålunda denna paragraf skänker arbetarna det ringaste skydd
för sin föreningsrätt, skall den dock på ett bestämdt sätt presumera en
''kraftig inskränkning i den hittills häfdvunna rätten i detta afseende.

På grund af hvad vi sålunda anfört tillåta vi oss instämma i yrkandet,
att 9 § i ifrågavarande lagförslag ej må af riksdagen antagas.

10 §.

dels af herrar Schotte, Larsson i Klagstorp, Sandström och Wijlc,
hvilka anfört följande:

Med hänsyn till hvad vi yrkat rörande 8 § och för vinnande af en,
enligt vår mening, riktigare och lämpligare affattning af lagrummet, hemställa
vi

116 Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

att Riksdagen måtte antaga följande lydelse af
10 § i förevarande lagförslag:

10 §.

Arbetsgivare eller arbetare, soin bryter mot bestämmelse
i kollektivaftal eller öfverträder i 8 § meddeladt
förbud, gälde däraf uppkommen skada.

Har förening, som i 1 § afses, medverkat till
åtgärd, som enligt 8 § ej må vidtagas, vare ock föreningen
ansvarig för skadan. Lag samma vare, där
dylik förening vid arbetsinställelse lämnat understöd
åt någon, som i strid mot hvad i 8 § är stadgadt vidtagit
arbetsinställelsen eller däri deltagit. I de fall,
hvarom nu sagts, må dock, där omständigheterna
därtill föranleda, föreningens ersättningsskyldighet bestämmas
till lägre belopp än hela skadan, eller föreningen
helt befrias från ersättningsskyldighet.

Skall ersättning, hvarom i denna § sägs, gäldas
af flera, varde ersättningsskyldigheten dem emellan fördelad
som skäligt pröfvas.

dels af herrar Lindqvist och Nils Persson, hvilka anfört:

Med bestämmelserna i denna paragraf afses ett fastställande af skadeståndsplikt
vid brytandet af kollektivaftal eller de förpliktelser lagen särskild!
pålägger de af sådant aftal bundna. Då enligt den juridiska doktrinen
gällande rättsregel anses kräfva fastställandet af påföljd för brott mot
lag eller legaliserade aftal, och då i förevarande fall annan påfölj dsbestämmelse
än skadeståndsskyldighet ej lämpligen torde stå att finna, skola vi
icke uttala oss vidare om det principiella i denna sak. Dock anse vi oss
böra betona, att intet kan vara ägnadt att i högre grad åstadkomma omhvälfningar
i nuvarande fasta organisationsformer än denna lagstadgade
skadeståndsplikt. Den kommer tvifvelsutan att bringa den syndikalistiska
organisationstanken fram i förgrunden, ty gifvet är, att de organiserade
arbetarna skola blifva ytterst betänksamma ifråga om att som hittills, med
fasta organisationer som underlag, samla större kassor, jämväl afsedda för
understöd vid sjukdom och arbetslöshet, hvilka kassor sedermera, på grund
af en medveten eller omedveten förseelse, kunna utan vidare beslagläggas
af arbetsgifvarna eller deras organisationer. Kan emellertid ingen annan
påföljd än skadeståndsplikt lämpligen användas, må det ju vara angeläget

117

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

att stadga denna skyldighet så, att den ej träffar allt för hårdt och orättvist.
Här som i många andra afseenden torde möjlighet till ett rättvist
afvägande af skyldigheterna ej förefinnas, framförallt då det gäller att bestämma
skadeståndets belopp. Den arbetsgifvaren eller hans rörelse tillfogade
skadan kommer gifvet att utan undantag värderas till afsevärda belopp,
under det arbetarens skadeståndskraf i regel torde komma att begränsas
till lönen för den tid det personliga arbetsaftalet gäller, om bestämd
tid för detta är fastställd eller viss uppsägningstid föreskrifven.
Olikheter i detta afseende förekomma i många fall, hvilket gör, att en lag,
som reglerar förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare, aldrig kan bli
rättvist verkande, men i förevarande fall skall den säkerligen träffa ytterst
ojämt samt i många fall verka fullständigt ruinerande på arbetarna och
deras organisationer. Vi anse af dessa skäl, att denna skadeståndsskyldighet
ej borde stadfästas i en eventuell lag, men framförallt anse vi det icke
tillrådligt att utsträcka skadeståndsplikten längre än till de fall, då arbetsgivare
eller arbetare eller deras respektive organisationer direkt vidtagit
åtgärd, som enligt denna paragraf skall medföra ersättningsskyldighet.

1 ifrågavarande paragraf är emellertid äfven inlagd en bestämmelse
om skadeståndsskyldighet för förening, som lämnat understöd vid arbetsinställelse,
hvilken företagits i strid mot hvad i 8 § är stadgadt eller mot
bestämmelse i aftalet. En förening, som ej äger vetskap om en arbetsinställelses
verkliga orsak eller innebörd, skall sålunda kunna ådömas skadestånd
för det den lämnat understöd, oaktadt det först efteråt blifvit konstateradt,
att arbetsinställelsen tillkommit på sådana grunder, att den kan
rubriceras såsom brott mot lag eller aftal.

Hvilka risker och oegentligheter detta skall medföra är svårt att på
förhand helt uppfatta, men för oss står det dock klart, att de äro af sådan
art, att vi ej kunna tillstyrka stadgandet ifråga. Då vi sålunda enligt det
ofvan anförda ej funnit tillräckligt bärande motiv för ett yrkande om uteslutande
ur lagen af hela 10 §, men bestämdt anse, att lämnandet af understöd
ej kan få medföra skadeståndsskyldighet, där förening ej genom beslut
medverkat till åtgärden, få vi hemställa:

att 10 § måtte erhålla följande lydelse:

10 §.

Arbetsgivare eller arbetare, som bryter mot bestämmelse
i kollektivaftal eller öfverträder i 8 § ineddeladt
förbud, gälde däraf uppkommen skada.

118

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

Har förening, som i 1 § afses, genom beslut medverkat
till åtgärd, som enligt 8 § ej må vidtagas, vare
ock föreningen ansvarig för skadan. I de fall, hvarom
nu sagts, må dock, där omständigheterna därtill föranleda,
föreningens ersättningsskyldighet bestämmas till
lägre belopp än hela skadan, eller föreningen helt befrias
från ersättningsskyldighet.

Skall ersättning, hvarom i denna § sägs, gäldas
af flera, varde ersättningsskyldigheten dem emellan fördelad
som skäligt pröfvas.

dels och af herr Åkerman, som hänvisat till hvad han angående
denna paragraf anfört under 4 och 5 §§.

U §

af herr Åkerman, hvilken yrkat

att Riksdagen, med föranledande af Kungl. Maj:ts
förslag och afgifven motion, måtte antaga följande lydelse
af 11 § i lagförslaget:

Talan i anledning af förhållande, hvarom i 10 §
förmäles, tillkommer förening eller arbetsgivare, som
slutit aftalet.

Sådan talan äfvensom talan på grund af arbetsaftal,
som enligt 4 eller 5 § här ofvan grundar sig
på kollektivaftal, må förening, som slutit kollektivaftalet,
fora jämväl för en hvar som, då talan anhängiggöres, är
medlem af föreningen; dock äger föreningsmedlem själf
föra talan, där hans enskilda rätt blifvit omedelbart
kränkt och föreningen vägrat att för honom föra talan.
Den, som ej tillhör föreningen, äger själf föra talan.

Tillämpning af kollektivaftal må påkallas jämväl
af förening mot dess medlemmar samt, där flera deltagit
i aftalet å samma sida, af dessa inbördes.

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

119

Till stöd för detta yrkande har herr Åkerman anfört följande:

Den förevarande §:n reglerar förhållandet med talerätten. För att
vinna praktiska och för arbetsdomstolen så litet tyngande bestämmelser som
möjligt har jag icke kunnat biträda utskottsmajoritetens ståndpunkt härutinnan.
Hufvudskillnaden mellan mitt och utskottets förslag är, att
utskottet velat begränsa förenings talerätt för sina medlemmar till allenast
vissa fall, eller då genom arbetsinställelse eller därmed jämförlig
åtgärd, som företagits i strid mot 8 § eller mot aftalet, eller genom avskedande
i strid mot aftalet skada tillskyndats medlemmarne af den förening,
som slutit aftalet. Jag önskar däremot, att förening, som slutit aftalet,
alltid skall kunna föra talan för sina medlemmar, och att allenast
om föreningen vägrar tala för någon sin medlem, hvars rätt blifvit omedelbart
ki''änkt, dennes talerätt inträder. Att utvidga föreningens rätt att
föra talan, på sätt nu föreslagits, kan icke medföra några olägenheter och
är säkerligen en vinst både för den enskilde medlemmen och för den domstol,
där tvisterna skola anhängiggöras. Det kan antagas, att åtskilliga
tvister, som eljest dragits under arbetsdomstolen, därmed komme att enskildt
uppgöras eller afvisas af föreningen, och att den enskilde därmed
låter sig nöja. I min motion har jag framburit ett mera vidtgående förslag,
men då detta står i intimt samband med den affattning, jag i motionen
gifvit åt 4 §, och jag af skäl, som förut anförts, ansett mig böra
icke nu vidhålla mitt yrkande beträffande nämnda §, har jag, på sätt ofvan
angifvits, modifierat mitt i motionen framburna förslag.

Jämväl sådana mål om arbetsaftal, som enligt hvad af flera reservanter
föreslagits i 2 § i lagen om särskild domstol i vissa arbetstvister
skola tillhöra arbetsdomstolens upptagande, böra rimligen föras af föreningen
för sina medlemmar.

De öfriga ändringarna stå i sammanhang med reservationerna rörande
8 och 10 §§ eller äro förenklingar i lagtexten, som i utskottets
förslag synes onödigt invecklad.

af herrar Schotte, Larsson i Klaff storp, Ljndqvist, Sandström, Wijk
och Nils Persson, hvilka förenat sig med herr Åkerman.

12 §

af herrar Schotte, Larsson i Klagstorp, Lindqvist, Sandström, Åkerman,
Wijk och Nils Persson, hvilka med föranledande af yrkandena, att 7 §
måtte utgå ur lagförslaget, samt att den affattning af 8 § måtte antagas,
som dessa reservanter ofvan framlagt, hemställt

att Riksdagen måtte antaga följande lydelse af

120

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

12 §.

Har arbetsgivare, som slutit kollektivaftal, öfverträdt
i 8 § meddeladt förbud, eller har förening, som
ingått sådant aftal, eller, där föreningen är medlem af
annan förening, denna senare mot någon, för hvilken
aftalet är gällande, gjort sig skyldig till förhållande,
hvarom i 10 § andra stycket förmäles, eller varder
eljest aftalet väsentligen åsidosatt, må aftalet af domstol
förklaras icke vidare vara gällande.

Slutbestämmelsen:

af herr Schotte, som yrkat,

att Riksdagen, i anledning af Kungl. Maj:t /örevarande
proposition samt motioner af herrar Åkerman
och Schotte, måtte antaga följande lydelse af
slutbestämmelsen:

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1911
och med undantag för bestämmelserna i 6 § första

stycket samt 14 § äga tillämpning jämväl i fråga om

kollektivaftal, som slutits före nämnda dag. Lagen skall

upphöra att gälla den 31 december 1915; dock skall
den äfven därefter äga tillämpning i fråga om kollektivaftal,
som slutits, medan lagen varit gällande.

Till stöd för detta yrkande har herr Schotte anfört:

Den lagstiftning rörande kollektivaftalet och dess rättsverkningar,
som i förevarande kungl. proposition förelagts Riksdagens pröfning, är i
vårt land en nyhet. Ej heller i andra länder har, mig veterligen, någon
lagstiftning å detta område kommit till stånd, om också förslag härtill
utarbetats i ett och annat land. ■ Man kan ej ens säga, att kollektiv aftalets

begrepp och natur blifvit af rättsvetenskapen fullt klargjorda.
Rörande viktiga moment i och verkningar af detta aftal råder ganska stor
skiljaktighet, hvilken också tagit sig uttryck i motioner, som väckts med
anledning af den kungl. propositionen. Lagstiftningen om kollektivaftal
är — och detta framhålles med styrka både af justitieministern och lagrådet
— en försökslagstiftning. Hade den ifrågavarande lagstiftningen

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6. 121

emellertid lagts uteslutande såsom eu lagstiftning om kollektivaftalets begrepp
och allmänna rättsverkningar, hade någon begränsning af lagens
giltighet till viss tid varit mindre påkallad. Nu innehåller emellertid det
framlagda lagförslaget bestämmelser rörande användande af maktmedlen,
strejk och lockout m. m., hvilka maktmedels användande inskränkts i flere
afseenden. För vinnande af ökade garantier för arbetsfreden hafva i åtskilliga
motioner dessa maktmedels användande ansetts böra ytterligare
inskränkas, en uppfattning som, på sätt jag vid 8 § häfdat, torde ha
mycket fog för sig. Hvilken verkan för arbetsfreden och på parternas
inbördes maktställning den ena eller den andra inskränkningen i maktmedlens
användande kan medföra, därom råda mycket skilda meningar.

Med vårt tvåkammarsystem och den sammansättning våra bägge
kamrar nu hafva och för närmaste framtiden kunna förväntas få
blifva bestämmelser, som befunnits icke väl afväga maktförhållandet
mellan parterna, svåra att få ändrade. Bli de obehörigt gynnande för
arbetsgifvarne, skall lagens ändrande sannolikt möta de största svårigheter
i första kammaren; gynnar lagstiftningen obehörigt arbetstagarne, skola
möjligen lika svårigheter uppkomma i andra kammaren. Befinnes lagen
vara rättvis till sin grundåskådning och verka till gagn för arbetsfreden,
kan det ej betviflas, att jämväl en lag med temporär giltighet skall förnyas,
möjligen med de smärre ändringar och tillägg, som erfarenheten
visat lämpliga. Med den utveckling, förhållandena på arbetsfältet alltjämt
undergå, och med de olika och på förhand knappt öfverskådbara sätt,
hvarpå den ena eller den andra bestämmelsen kan utnyttjas, är det, huru
samvetsgrannt man än söker afväga förhållandena åt olika sidor, omöjligt
att på förhand beräkna, om lagen blifvit i allo rättvist lagd eller icke,
och om den skall främja lugnet på arbetsmarknaden eller införa förhållanden,
som visa sig motverka arbetsfreden.

Kungl. propositionen upptager jämväl andra bestämmelser än de
nu åsyftade, som göra det svårt att öfverskåda lagens blifvande verkningar.
Så är t. ex. förhållandet med 9 §, som innehåller materiella bestämmelser,
hvilka, på sätt i en annan reservation framhållits, näppeligen
tillhöra en lagstiftning om kollektivaftal eller i föreslagen affattning kunna
anses lämpliga ur det allmännas synpunkt.

Jag medger gerna, att åtskilliga skäl, dock hufvudsakligen af teoretisk
innebörd, kunna anföras mot det förslag, jag ofvan framställt. Men
jag anser dessa icke vara af afgörande betydelse. Så länge man rörer sig
på ett något så när kändt och öfverskådbart fält, synes en temporär giltighet
af en lag icke böra ifrågasättas; men i det säregna fall, som kollektivaftalslagen
med sitt hufvudsakliga innehåll erbjuder, tala däremot, på

Bih. till Riksd. Prof. 1910. 9 Sami. 1 Afd. 6 Håft.

122

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

sätt ofvan anförts, starka skäl för en temporär giltighet. På ett dylikt
grannlaga område kan lagstiftaren näppeligen framgå med nog stor försiktighet.
En tidsbegränsning med afseende å lagens giltighet synes mig
ock vara ägnad att öfvervinna en del af de betänkligheter, som kunna
finnas mot att nu skrida till en lagstiftning i förevarande ämne. Varda
7 och 9 §§ i förevarande lag antagna, böra i slutbestämmelsen jämväl
dessa undantagas från den retroaktiva tillämpningen, hvarom jag således
reser yrkande under berörda förutsättning.

af herrar Larsson i Klagstorp, Sandström, Åkerman och Wijk,
hvilka anfört:

Då vi anse det vara en oeftergiflig fordran, att förevarande lagförslag,
om hvars verkningar och gagn så olika uppfattningar gjort sig
gällande och hvars olika bestämmelser äro föremål för så skiftande meningar,
allenast antages på viss kortare tid, vilja vi i allo ansluta oss till
de uttalanden och det yrkande, som härutinnan gjorts af herr Schotte.

af herrar Lindqvist och Nils Persson, hvilka anfört följande:

I den motion, som af oss m. fl. framförts rörande föreliggande lagförslag,
hafva vi angående öfvergångsstadgandet i Kungl. Maj:ts proposition
tillåtit oss framhålla svårigheterna med och riskerna af att, såsom Kungl.
Maj:t och nu utskottet föreslår, lagen skall tillämpas jämväl på kollektivaftal,
som slutits före den dag, då lagen träder i kraft. Denna vår farhåga
synes oss fortfarande vara befogad. Men då vi anse, att, därest lagen antages,
den bör vara en försökslagstiftning, som endast gäller en viss begränsad
tid, samt då lagens värde skulle ur denna synpunkt förringas, om den
icke gjordes tillämplig på tidigare slutna kollektivaftal, tillåta vi oss yrka
bifall till det af herr Schotte föreslagna öfvergångsstadgandet.

o o o o

För vinnande af nödig öfversikt och sammanfattning af de hufvudsakliga
yrkanden, som reservationsvis framburits af herrar Schotte, Larsson
i Klagstorp, Sandström, Åkerman och Wijk, hafva dessa reservanter
sammanfattat sina yrkanden i följande, parallelt med utskottets förslag
tryckta lagförslag, i hvilket jämväl påkallade ändringar i paragrafföljden
iakttagits:

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

123

Förslag till Lag

om koälektivafiaS mellan arbetsgivare och arbetare.

Utskottets förslag-. Reservanternas (herrar Schoftes, Larssons

i Klagstorp, Sandströms, Åkermans och
Wijks) förslag:

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Arbetsgivare eller förening af arbetsgivare äge att med de härnedan
eller eljest i lag stadgade inskränkningar sluta aftal med fackförening, fackförbund
eller annan dylik förening af arbetare om villkor, som skola lända
till efterrättelse vid arbetsaftals ingående, samt om förhållandena i öfrigt
mellan arbetsgivare och arbetare.

Såsom arbetare anses enligt denna lag äfven arbetsförman, handelsbiträde
och annan, som innehar därmed jämförlig anställning.

2 §.

Kollektivaftal, som i 1 sägs, skall upprättas skriftligen.

Vid tolkning af kollektivaftal skall tagas hänsyn ej blott till den upprättade
handlingens innehåll utan äfven till hvad som förekommit vid förhandlingar
rörande aftalets tillkomst eller eljest skäligen kan tjäna till
ledning i fråga om tolkningen.

3 §•

Kollektivaftal skall i fråga om yrkesgrupper, som i aftalet afses,
lända till efterrättelse ej mindre för arbetsgivare eller arbetare, som vid
dess ingående var medlem af förening, som slutit aftalet, än äfven för
den, som sedermera inträdt i föreningen.

Hafva flera föreningar sammanslutit sig till en förening, skola enligt
denna lag såsom medlemmar af den förening anses jämväl medlemmarna
af de föreningar, som sammanslutit sig.

124

Riksdagens Särskilda Utskotts {Nr 2) Utlåtande Nr 6.

Utskottets förslag-.

Reservanternas förslag:

4 §•

5 §.

Arbetsaftal mellan arbetsgivare och arbetare, af hvilka endast den
förre är bunden af kollektivaftal, skall anses vara slutet på de i kollektiv -aftalet angifna villkor, där ej annat förhållande visas 6

§.*)

År ej tiden för aftalets giltighet bestämd, skall aftalet anses ingånget
för ett år.

Uppsäges ej aftal inom därför bestämd tid eller, då viss uppsägningstid
ej är stadgad, tre månader före giltighetstidens slut, skall aftalet anses
förlängdt för ett år.

7 §.**)

Varder, då å ena sidan flera
deltagit i kollektivaftal, hos en af
dem aftalet uppsagdt, och vill af
sådan anledning någon af de öfriga
uppsäga aftalet, äge tid därtill inom
tre veckor efter den dam då enligt
aftalet eller bestämmelse i 6 § upp -

*'') Herr Åkerman har yrkat, att ordet »fem» skall utbytas mot »tre».

**) Herrar Larsson i Klagstorp och Wijk yrka ej här ändring i utskottets förslag.

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

125

Utskottets förslag:

sugning eljest skolat senast verkställas;
uppsäger en af dem själf
aftalet, och vill förty någon af de
öfriga frånträda aftalet, eller den,
hos hvilken uppsägning skett, frånträda
aftalet i hvad rörer dem, som
ej uppsagt, eller någon af dem, vare
lag samma.

8 §•

Har i anledning af tvist mellan
arbetsgifvare och arbetare, de där
icke hafva kollektivaftal sinsemellan,
åtgärd, som i första stycket sägs,
blifvit å endera sidan vidtagen, vare,
sedan försök till medling i tvisten
genom statens förlikningsman ägt
rum, andra arbetsgifvare eller arbetare,
ändå att de äro bundna af kollektivaftal,
oförhindrade att genom
åtgärd af sagda beskaffenhet bispringa
de tvistande; dock må arbetsaftal,
som är ingånget för bestämd tid, icke
genom sådan åtgärd rubbas, och galle
i afseende å annat arbetsaftal, att
arbetsgifvare eller arbetare är pliktig
att gifva motsidan tillkänna afsikt
att vidtaga den åtgärd, hvarom fråga

Reservanternas förslag:

Under den tid kollektivaftal argali
ande må ej, ändå att annorlunda
i aftalet bestämts, af arbetsgifvare
eller arbetare, som äro af aftalet
bundna, arbetsinställelse (strejk eller
lockout), blockad, bojkott eller annan
därmed jämförlig åtgärd vidtagas.

126

Riksdagens Särskilda Utskotts {Nr 2) Utlåtande Nr 6.
Utskottets förslag: Reservanternas förslag:

är, så lång tid förut, som enligt
öfverenskommelse eller lag är stadgad

n Ö O

för arbetsaftalets uppsägande.

9 §•

Ej må i kollebtivaftal stadgas
förbud för arbetsgivare eller arbetare
att tillhöra förening, som i 1 §
afses, eller göras inskränkning i arbetsgivares
rätt att leda och fördela
arbetet eller i arbetsgivares
eller arbetares rätt att ingå arbetsaftal
med hvem han vill. Har sådant
förbehåll skett, vare det ogillt.

Utan hinder af hvad sålunda stadgats
må i kollektivaftal bestämmas,
att arbetsförman ej må vara medlem
af dylik förening, däri andra än förmän
kunna vinna inträde, så ock,
där vid aftalets ingående arbetsinställelse
äger rum, öfverenskommas
om skyldighet för arbetsgivare att
låta arbetare, som nedlagt eller utestängts
från arbete, åter däri inträda
eller för sådan arbetare att återtaga
arbetet.

I fråga om rätt för lärling att
tillhöra förening, som ofvan sägs,
galle hvad särskildt stadgas.

10 §.

Bryter arbetsgivare eller arbetare
mot bestämmelse i kollektivaftal
eller mot föreskrift i 8 §, gälde

8 §.*

Arbetsgivare eller arbetare, som
bryter mot bestämmelse i kollektivaftal
eller öfvérträder i 7 § med -

*) Herr Åkerman hänvisar till hvad han om denna paragraf anfört under 4 och 5 §|

127

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

Utskottets förslag:

däraf uppkommen skada. Är skadan
förorsakad af flera arbetsgifvare
eller arbetare, varde ersättningsskyldigheten
dem emellan fördelad
efter ty skäligt pröfvas.

Har förening, som i 1 § afses,
medverkat till åtgärd, hvarom i 8
§ sägs, och är åtgärden vidtagen i
strid mot sistnämnda § eller mot
bestämmelse i kollektivaftal, vare
ock föreningen ansvarig för skadan.
Lag samma vare, där dylik förening
lämnat understöd vid arbetsinställelse,
som företagits i strid mot
hvad i 8 § är stadgadt eller mot
bestämmelse i aftalet. I fall hvarom
nu sagts, må dock, där omständigheterna
därtill föranleda, ersättningsskyldigheten
bestämmas till lägre
belopp än hela skadan, eller föreningen
helt befrias från ersättningsskyldighet.

11 §•

Varder kollektivaftal åsidosatt,
må talan på grund däraf föras ej
mindre af den, som själf deltagit i
aftalet, än älven af en hvar arbetsgifvare
eller arbetare, hvars rätt
blifvit genom aftalets åsidosättande
omedelbart kränkt.

Tillämpning af kollektivaftal må
påkallas jämväl af förening mot dess
medlemmar samt, där flera deltagit

7 o

Reservanternas förslag:

deladt förbud, gälde däraf uppkommen
skada.

Har förening, som i 1 § afses,
medverkat till åtgärd, som enligt 7 §
ej må vidtagas, vare ock föreningen
ansvarig för skadan. Lag samma
vare, där dylik förening vid arbetsinställelse
lämnat understöd åt någon,
som i strid mot hvad i 7 § är stadgadt
vidtagit arbetsinställelsen eller
däri deltagit. I de fall, hvarom nu
sagts, må dock, där omständigheterna
därtill föranleda, föreningens ersättningsskyldighet
bestämmas till lägre
belopp än hela skadan, eller föreningen
helt befrias från ersättningsskyldighet.

Skall ersättning, hvarom i denna
§ sägs, gäldas af flera, varde ersättningsskyldigheten
dem emellan
fördelad som skäligt pröfvas.

9 §•

Talan i anledning af förhållande,
hvarom i 8 § förmäles, tillkommer
förening eller arbetsgifvare, som slutit
aftalet.

Sådan talan, äfvensom talan på
grund af arbetsaftal, som enligt 4
eller 5 § här ofvan grundar sig på
kollektivaftal, må förening, som slutit
kollektivaftalet, föra jämväl för
eu hvar som, då talan anhängiggö -

128

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

Utskottets förslag:

i aftalet å samma sida, af clessa inbördes.

Har genom arbetsinställelse eller
därmed jämförlig åtgärd, som vidtagits
i strid mot 8 § eller mot aftalet,
eller genom afskedande i strid
mot aftalet skada tillskyndats medlemmar
af förening, som slutit aftalet,
äge föreningen föra talan om
ersättning för skadan; dock att, där
innan sådan talan pröfvats medlem
själf väckt påstående om skadestånd
eller vid domstolen anmält sig ej
medgifva, att talan om den andel i
ersättningen, som må anses belöpa
å honom, föres af föreningen, den
andel ej må tilläggas föreningen.

12 §.

Har arbetsgivare, som slutit kollektivaftal,
vidtagit åtgärd, hvarom i
8 § sägs, i strid mot nämnda § eller
mot aftalet, eller har förening, som
ingått sådant aftal, eller, där föreningen
är medlem af annan förening,
denna senare mot någon, för hvilken
aftalet är gällande, gjort sig skyldig
till förhållande, hvarom i 10 § andra
stycket förmäles, eller varder eljest
aftalet väsentligen åsidosatt, må aftalet
af domstol förklaras icke vidare
vara gällande.

Hafva å ena sidan flera deltagit
i aftalet, och varder på talan mot
någon af dem aftalet häfdt, må aftalet
inom tre veckor uppsägas jämväl
hos de öfriga.

Reservanternas förslag:

res, är medlem af föreningen; dock
äger föreningsmedlem själf föra
talan, där hans enskilda rätt blifvit
omedelbart kränkt, och föreningen
vägrat att för honom föra talan. Den,
som ej tillhör föreningen, äger själf
föra talan.

Tillämpning af kollektivaftal må
påkallas jämväl af förening mot dess
medlemmar samt, där flera deltagit
i aftalet å samma sida, af dessa inbördes.

10 §.

Har arbetsgivare, som slutit kollektivaftal,
öfverträdt i 7 § meddeladt
förbud, eller har förening, som
ingått sådant aftal, eller, där föreningen
är medlem af annan förening,
denna senare mot någon, för
hvilken aftalet är gällande, gjort
sig skyldig till förhållande, hvarom
i 8 § andra stycket förmäles, eller
varder eljest aftalet väsentligen åsidosatt,
må aftalet af domstol förklaras
icke vidare vara gällande.

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6. 129

Utskottets förslag: Reservanternas förslag:

Är aftal af domstol förklaradt
icke vidare vara gällande, och har
på samma sida som den, hvilken
därom fört talan, jämväl annan deltagit
i aftalet, äge denne att inom
tre veckor uppsäga aftalet.

Uppsäges aftal efter ty nu sagts,
skall det genast upphöra att gälla.

13 §. 11 §•

Uppsägning af kollektivaftal skall ske skriftligen.

Hvad i 11 kap. 11—19 §§ rättegångsbalken stadgas angående stämning
skall äga motsvarande tillämpning i fråga om uppsägning.

14 §. 12 §•

Det åligger dem, som slutit kollektvaftal, att inom en månad därefter
till kommerskollegium insända ett exemplar af den upprättade
handlingen. Varda i enlighet med kollektivaftalet i särskild handling
bestämmelser upptagna angående arbetslön, som beräknas efter arbetets
myckenhet eller beskaffenhet, vare insändande af dylik ackordsprislista
ej erforderligt.

Denna lag skall träda i kraft
den 1 januari 1911 och, med undantag
för bestämmelserna i 6 § första
stycket, 8 § i hvad densamma innehåller
förbud mot arbetsinställelse,
blockad, bojkott och annan därmed
jämförlig åtgärd i anledning af tvist,
som under den tid kollektivaftal är

Denna lag skall träda i kraft den
1 januari 1911 och med undantag
för bestämmelserna i 6 § första stycket
samt 12 § äga tillämpning jämväl
i fråga om kollektivaftal, som
slutits före nämnda dag. Lagen
skall upphöra att gälla den 31 december
1915; dock skall den äfven

Bill. till Riksd. Prot. 1910. 9 Sami. 1 Afd. 6 Häft.

130

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.
Utskottets förslag: Reservanternas förslag:

gällande uppkommer rörande förhållande,
hvarom bestämmelse icke
blifvit i aftalet träffad, samt 9 och
14 §§, äga tillämpning jämväl i
fråga om kollektivaftal, som slutits
före nämnda dag.

därefter äga tillämpning i fråga om
kollektivaftal, som slutits medan
lagen varit gällande.

Vid

1) b) Lag om särskild domstol i vissa arbetstvister.

1 §■

af herr Åkerman, hvilken anfört:

I den af mig väckta motionen har yrkats, att i arbetsdomstolen måtte
beredas plats för allenast en jurist. Jag vidhåller denna uppfattning och
anser tillika, att antalet ledamöter i domstolen därmed kan nedsättas till
fem. Domstolens verksamhet blir på så sätt mera lätthandterlig och dess
sakkunskap tillräckligt betryggad. Finge domstolen tillika en juridiskt
bildad sekreterare, som Kungl. Maj:t tillsatte eller domstolen ägde själf
antaga, blefve det juridiska elementet i domstolen väl tillgodosedt. Med
det af mig framställda förslaget nedbringas också kostnaderna för arbetsdomstolen.
Jag yrkar därför,

att 1 § i förevarande lagförslag måtte erhålla
denna förändrade lydelse:

1 §•

För handläggning af mål, hvarom nedan sägs,
skall finnas en särskild domstol med säte i Stockholm.
Denna domstol benämnes arbetsdomstolen och skall bestå
af fem ledamöter, af hvilka en har att föra ordet i
rätten.

0 af herrar Lvu!qvist och Nils Persson,

Åkerman.

som instämt med herr

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

131

2 §.

af herr Åkerman, hvilken, med instämmande af herrar Schotte,
Larsson i Klagstorp, Lindavist, Sandström, Wijk och Nils Persson, anfört
följande:

Utskottets förslag innebär, att mål om arbetsaftal skola i regeln
tillhöra allmän domstols pröfning och att sådant mål tillhör arbetsdomstolens
upptagande allenast när fråga är om skadestånd i anledning af
arbetsinställelse eller därmed jämförlig åtgärd eller på grund af afskedande,
och den åtgärd, som medfört skadan, förmenas stå i strid med
kollektivaftalet eller med lagen om sådant aftal. Då emellertid vid handläggning
hos allmän domstol af mål, som rörer arbetsaftal, tvist om
kollektivaftals giltighet, bestånd eller råtta innebörd ofta uppkommer, har
utskottet måst i förevarande § införa eu tilläggsbestämmelse, innebärande
att, därest det anhängiggjorda målets utgång är beroende af eu dylik tvist,
målet skall vid den allmänna domstolen förbli hvilande i afbidan på
utförande vid arbetsdomstolen af tvisten om kollektivaftalet. Eu dylik
anordning synes innebära en olämplig och såvidt jag kan finna obehöflig
omgång. Enligt min mening bör kompetensgränsen i förevarande
hänseende mellan arbetsdomstolen och de allmänna domstolarna dragas så,
att alla mål rörande arbetsaftal, som grunda sig på eller, som man säger,
bottna i ett kollektivaftal, läggas under arbetsdomstolen. Denna regel
är enkel och lättfattlig och till fromma för domstolens hela verksamhet.
En enskild arbetare får visserligen för sina i kollektivaftalet bottnande
anspråk mot en arbetsgivare vända sig till den centrala arbetsdomstolen
i Stockholm i stället för till domstol i hemorten, men denna
olägenhet synes icke vara af mera afgörande betydelse gent emot de fördelar
i enkelhet och följdriktighet, som vinnas med den af mig förordade
anordningen. Olägenheten uppväges också i rikt mått genom den enklare
rättegångsordning och det snabba afgörande, som arbetsdomstolen bjuder,
samt"" den tidsbesparing i öfrig!, som vinnes genom att arbetsdomstolen
blir enda instans. Denna domstol erbjuder äfvenledes större sakkunskap
vid ifrågavarande måls pröfning än de allmänna domstolarna. Genom den
affattning, som jag, med instämmande af åtskilliga reservanter från andra
kammaren, föreslagit af 11 § i kollektivaftalslagen, komma föreningarna att i
vidsträckt omfattning få för sina medlemmar föra talan vid arbetsdomstolen,
hvilket gifvetvis underlättar den af mig föreslagna anordningen.
En del tvister komma därmed sannolikt att uppges eller ordnas utan
arbetsdomstolens anlitande. Så vidt det varit möjligt därom bilda sig ett
omdöme, kunna ej heller de mål rörande arbetsaftal, som med mitt förslag

132

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

skulle komma under arbetsdomstolens pröfning, antagas bli af den mängd,
att de i afsevärd grad inverka på denna domstols arbetsbörda.

På grund häraf yrkar jag,

att Riksdagen måtte antaga följande lydelse af

2 §•

Arbetsdomstolen skall handlägga mål, som rörer
kollektivaftal, ehvad fråga är om fullgörande af aftalet,
om påföljd af underlåtenhet därutinnan eller af arbetsinställelse,
blockad, bojkott eller därmed jämförlig åtgärd
under aftalstiden, om aftalets giltighet, bestånd
eller rätta innebörd eller om dess häfvande.

Till arbetsdomstolens upptagande hörer ock mål
om arbetsaftal, som, enligt 4 eller 5 § i lagen om
kollektivaftal mellan arbetsgivare och arbetare, grundar
sig på kollektivaftal.

5 §.

af herrar Åkerman, Lindqvist och Nils Persson, hvilka anfört
och yrkat följande:

Under åberopande af hvad vi anfört under 1 §, hemställa vi här,

att Riksdagen måtte antaga följande lydelse af

3 §•

Ordföranden i arbetsdomstolen utnämnes af
konungen och skall vara en lagfaren man, hvilken
fullgjort hvad författningarna föreskrifva dem, som må
nyttjas uti domareämbeten.

4 §.

af herrar Schotte, Larsson i Klagstorp, Sandström, Åkerman och
WijJe, hvilka anfört:

Under hänvisning till att vi, på sätt nedan vidare förmäles, yrkat,
att lagens giltighetstid måtte begränsas till fem år, hemställa vi, att or -

133

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

det ''högst’ måtte inskjutas mellan orden ''ledamöter för’ och ''två år’ i
utskottets förslag.

Enligt utskottets förslag skulle vidare förening å arbetaresidan, för
att kunna afgifva förslag, hvarom i förevarande § förmäles, ha ett ledamotsantal
af minst tiotusen. Denna siffra synes oss för låg, och utskottets motivering
för sitt från Kungl. Maj:ts proposition afvikande förslag talar
närmast för en högre siffra, en ståndpunkt, som också tidigare haft öfvervägande
sympatier inom utskottet. Vi hemställa därför,

att i 4 § sådan ändring i utskottets förslag måtte
vidtagas, att dels ordet »högst» införes mellan orden
»ledamöter för» och »två år», dels ock orden »tiotusen
arbetare» utbytas mot orden »trettiotusen arbetare».

af herrar Lindqvist och Nils Persson, som anfört:

Beträffande bestämmelserna för nämnandet af kandidater till ledamöter
i arbetsdomstolen, som enligt denna paragraf skola utses, har utskottet
varit enigt därom, att förslagsrätten borde förläggas så, att de
utsedda komma att representera åskådningarna hos majoriteten på hvardera
tidan. Emellertid har utskottet beträffande medlemsantalet i arbetareorganisation,
som tillerkännes dylik förslagsrätt, stannat vid en enligt vår
uppfattning för låg siffra för att ernå ofvan angifvet syfte. Genom att,
enligt utskottets förslag, bestämma siffran till tiotusen hafva visserligen
mindre organisationer utestängts från förslagsrätten, men den oegen tligheten
kvarstår dock, att under det alla fackföreningar som sådana såväl
som flertalet fackförbund därmed ej erhålla rätt att afgifva förslag, lämnas
denna rätt till landsorganisationen men jämväl till några fackförbund
inom densamma och till ett utom landsorganisationen stående fackförbund.
För att undgå häraf uppkommande olägenheter synes det oss lämpligt, att
dessa siffror så fixeras, att förslagsrätt tilldelas de större centrala arbetsgivareorganisationerna
å ena samt landsorganisationen å andra sidan.
Detta mål ernås med nuvarande sammansättning af organisationerna genom
att bestämma medlemssiffran hos förslagsgifvande arbetareorganisation till
femtiotusen i stället för att, enligt utskottets förslag, sätta densamma till
tiotusen.

På grund af hvad sålunda anförts hemställa vi,

att siffran »tiotusen» i andra stycket af 4 § ändras
till »femtiotusen».

134

Riksdagens Särskilda Utskotts (AV 2) Utlåtande Nr 6.

10 §.

af herr Åkerman, hvilken, med instämmande af herrar Schotte,
Larsson i Klagstorp, Lindqvist, Sandström, Wijk och Nils Persson, hänvisat
till ändringsyrkandet beträffande 2 § och som konsekvens häraf
yrkat,

att andra stycket af 10 § i utskottets förslag
måtte uteslutas ur lagen.

Slutbestämmelsen :

af herrar Schotte, Larsson i Klagstorp, Sandström och Wijk, hvilka

yttrat:

Då vi påyrkat, att den lag om kollektivaftal mellan arbetsgivare
och arbetare, som samtidigt föreligger till Riksdagens pröfning, skall antagas
allenast för viss tid, torde också nu förevarande lag om inrättande
af en arbetsdomstol böra erhålla i hufvudsak enahanda tidsbegränsning.
På grund häraf och med hänvisning till härutinnan afgifna motioner
och hvad vi anfört beträffande slutbestämmelserna till kollektivaftalslagen,
hemställa vi,

att Riksdagen måtte antaga slutbestämmelsen så
lydande:

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1911;
dock att mål, hvari stämning utfärdats före nämnda
dag, skola behandlas enligt äldre bestämmelser. Lagen
skall upphöra att gälla den 31 december 1915, men
skall ändock äga tillämpning å mål, hvari stämning
utfärdats medan lagen varit gällande. Förslag, hvarom
i 4 § förmäles, skola första gången afgifvas under år
1910. Intill dess annorlunda varder stadgadt, skall
anstå med utnämnande af de ledamöter af domstolen,
som i 3 § afses, och skola i stället befattningarna
uppehållas på förordnande. Såsom lagfaren ledamot
må endast förordnas innehafvare af annan domarebeställning.

af herrar Åkerman, Lindqvist och Nils Persson, hvilka instämt i
herr Schottes m. flis här ofvan intagna reservation, men dessutom yrkat,

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

135

att de två sista satserna af förevarande bestämmelser
måtte erhålla följande ändrade lydelse:

»Intilldess annorlunda varder stadgadt, skall anstå
med utnämnande af ordförande i domstolen, och skall
i stället innehafvare af annan domarebeställning förordnas
att uppehålla befattningen.»

Vid

2) Lag angående medling ä arbetstvister.

dels af herr Wijlc, hvilken med instämmande af herrar Schotte, Larsson
i Klagstorp, Sandström och Åkerman yttrat:

Utskottets förslag innebär, att den af utskottet, i anledning af
ollon, föreslaDna nya lagen om medling i arbetstvister
skall antagas allenast under förutsättning, att förslag till lag om kollektivavtal
mellan arbetsgivare och arbetare samt till lag om särskild domstol
i vissa arbetstvister blifva af Riksdagen antagna. Såsom skäl härför har
utskottet anfört, att det i afseende å den nuvarande medlingslagens omarbetning
icke gjort sig gällande något så starkt och allmänt erkändt
behof, att icke, om Riksdagen tilläfventyrs skulle finna nämnda båda lagförslag
böra göras till föremål för förnyadt öfvervägande före deras godkännande,
samma uppfattning kunde med skäl tillämpas äfven å °den
ifrågasätta nya medlingslagen, hvarjämte utskottet förmenat det vara så
mycket iner berättigadt och ändamålsenligt att på angifvet sätt ställa lagförslagen
i samband med hvarandra, som den nya medlingslagen, om den
antoges ensam, kanhända blefve i behof af ytterligare omarbetning, därest
de andra förslagen undergingo mera väsentliga förändringar, innan de
ånyo förelädes Riksdagen.

De sålunda anförda skälen för de tre lagarnas sammankopplande
med hvarandra synas mig icke vara öfvertygande. Äfven om det rättsliga
reglerandet af kollektivaftalet och inrättandet af en domstol för afgörande
af rättstvister, som röra kollektivaftal, icke vid denna Riksdag skulle genomföras,
af skål att meningarna i åtskilliga detaljer ansenligt divergera, bör
man väl ep därför afvisa den nya medlingslag, om hvars detaljbestämmelser
full enighet råder. Intressetvisterna äro — utskottet har också erkänt
det i sina allmänna motiv till medlingslagen — de vanligaste och de, som
mest utbreda sig. De innebära följaktligen ock de största vådorna för

136 Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

arbetsfreden. Då Kungl. Maj:ts förslag icke till någon del äro inriktade
på att underlätta afgörandet af intressetvister, något som medlingslagen,
enligt sin af utskottet föreslagna lydelse, har till syfte och synes väl
ägnad att främja, måste det förefalla mig egendomligt, att man ej
villigt tar fasta på denna lag och söker föra den i hamn, äfven om
kollektivaftalslagen och domstolslagen nu skulle falla. Därmed skulle
alltid något resultat — och enligt min mening ett ganska betydande
sådant — vinnas af det myckna arbete, som utskottet nedlagt på förevarande
frågor. Med afseende a medlingslagen bygger man också på
känd grund, som befunnits i det hela bärkraftig; man trefvar ej hår pa
okända områden, utan utvecklar hvad man redan har och som visat sig
af betydelse för många tvisters afvecklande. Den omständighet, att tilläfventyrs
medlingslagen framdeles behöfver undergå någon ändring i följd
af den fortsatta lagstiftningen på arbetsaftalets område, synes mig vara
utan betydelse. Sannolikt bli ej heller Me ändringarna, om sådana öfverhufvud
taget bli behöfliga, af någon vidare omfattning eller af principiel
innebörd.

Då jag därför anser klokt och riktigt, att Riksdagen enär. sig om
den nya medlingslagen oberoende af, huruvida de framlagda lagförslagen
om kollektivaftal och om arbetsdomstol nu vinna Riksdagens godkännande,
yrkar jag,

att Riksdagen måtte, utan sammankoppling med
andra lagar, antaga utskottets förslag till lag angående
medling i arbetstvister, och att således utskottets hemställan
i förevarande betänkande under 2) måtte antagas
med denna lydelse:

2) att Riksdagen måtte

dels antaga följande förslag till

Lag angående medling i arbetstvister etc.

dels ock af herrar Lindqvist och Nils Persson.

Vid

3) Lag om vissa arbetsaftal.

1 §•

dels af herrar Schotte, Larsson i Klagstorp, Sandström och Wijk,
hvilka anfört följande:

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

137

Den ovanliga brådska, med hvilken de i Kung!. Maj:ts förevarande
proposition framlagda lagförslag blifvit utarbetade och underställda
riksdagens pröfning, har af Kungl. Maj:t motiverats därmed, att
det vore ur arbetsfredens synpunkt synnerligen önskvärdt, att redan vid
innevarande års riksdag en lagstiftning i ämnet kunde komma till stånd.
Detta skäl må hafva en viss betydelse i fråga om lagförslagen om kollektivaftal
och om arbetsdomstol, hvilka lagförslag äro afsedda att öfva direkt
inverkan till förekommande och utjämnande af tvister mellan arbetsgivare
och arbetare. Men regleringen af det individuella arbetsaftalet har icke
samma omedelbara betydelse för arbetsfreden, hvarför det vill synas, som
om med framläggande af förslag härom kunnat och bort anstå, till dess
förslaget undergått den grundliga beredning och pröfning af myndigheter
och sakkunniga, som i normala fall plägar ägnas åt viktigare lagförslag.
Ett förslag till lag om det individuella arbetsaftalet har visserligen utarbetats
af 1901 års kommitté och under de närmaste åren därefter varit
i vanlig ordning utställdt till yttrande af vederbörande myndigheter och
organisationer, men dels har utvecklingen på detta område gått så snabbt,
att nämnda yttranden i väsentliga delar numera förlorat sin aktualitet,
dels skiljer sig det nu föreliggande förslaget i viktiga punkter från 1901
års kommittéförslag.

Att dessa brister i lagförslagets behöriga beredning icke kunnat
undgå att menligt inverka på dess innehåll, ligger i sakens natur liksom
äfven att det för utskottet, som väl skulle behof! den ledning för sitt
omdöme, som kunnat stå till buds i senaste arbetsaftalskommitténs
motivering samt i sakkunnigas och myndigheters uttalanden, varit förenad!
med hardt när oöfverkomliga svårigheter att under nuvarande förhållanden
bilda sig en bestämd uppfattning i de synnerligen vanskliga
frågor, som af lagförslaget beröras.

Huru delade meningarna alltjämt äro på detta lagstiftningsområde
framgår, bland annat, af de med anledning af den kungl. propositionen
väckta motioner, däri framställas ändringsförslag, som i flera afseenden
synas oss värda synnerligt beaktande. Äfven vid bedömande af verkan utaf
dessa ändringsförslag möta emellertid samma svårigheter, som här ofvan
antydts, i saknaden af erforderlig och sakkunnig kritik. Men de skarpa
meningsskiljaktigheter, som sålunda i viktiga punkter föreligga, synas oss
utgöra ett ytterligare skäl att betvifla, att en rättvis och ändamålsenlig
lagstiftning kan för närvarande åstadkommas på grundvalen af det föreliggande
förslaget.

Redan dessa förhållanden böra efter vår mening utgöra tillräcklig anledning
för Riksdagen att för närvarande afstå den kungl. propositionen

Bill. till Riksd. Prot. 1910. 9 Sami, 1 Afd. 6 Häft.

138

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

i denna del och därigenom bereda Kungl. Maj:t tillfälle att låta förslaget
undergå den revision och ytterligare beredning, som synes erforderlig för
att det skall blifva af beskaffenhet att kunna läs1 {jas till grund för lagstiftning.

Förslaget lider dessutom af det principiella felet, att det sträcker sig
öfver större område, än som lämpligen torde kunna genom en och samma lag
regleras. Det afser att gälla icke blott storindustrien, utan äfven handtverket
och jordbruket, på hvilket sistnämnda område det skall reglera alla
aftal, som icke slutits enligt gällande tjänstehjonsstadga. Det kommer
härigenom att reglera äfven en mängd mer eller mindre fasta arbetsanställningar
i jordbruket. Men gifvet är, att samma bestämmelser icke
kunna passa för storindustrien och jordbruket. Och det har under utskottsarbetet
varit en stående företeelse, att man nödgats konstatera, att
det ena eller andra af förslagets stadganden väl lämpar sig för industrien
men icke för jordbruket, eller ock att förhållandet är det motsatta.

Viktiga principiella tvistefrågor, Indika allt fortfarande äro föremål
för meningsskiljaktighet och strid mellan organisationerna, såsom föreningsrätten,
arbetets frihet, arbetsgifvarens rätt att leda och fördela
arbetet, att afskeda och antaga arbetare m. m., äro i lagförslaget dels
ofullständigt och bristfälligt reglerade, dels alldeles förbigångna. Den
svåra frågan om arbetsgifvarens och arbetarens ömsesidiga rättigheter, när
arbetaren åtnjuter bostad af arbetsgifvaren, och arbetsförhållandet af den
ena eller andra anledningen upphör, är i förslaget alltför lättvindigt behandlad.
Genom lagfästande af arbetsgifvarens rätt att utfärda för arbetaren
förpliktande arbetsordning har den förre lämnats rätt att utan
kontroll i viktiga afseenden ensidigt bestämma arbetsaftalets innehåll. Å
ena sidan innehåller förslaget en del bestämmelser, som från exklusivt
juridiska synpunkter reglera arbetsförhållandet och i många fall innebära
ett brytande med nu gällande sedvänjor å olika områden, och å andra
sidan ger det en mängd föreskrifter af etisk innebörd, som möjligen skulle
kunna försvara sin plats i en tjänstehjonsstadga men sakna praktisk betydelse
för det storindustriella arbetsförhållandet. En mängd stadganden
gifvas, som stämma illa öfverens med de sedvänjor, feom hittills reglerat
arbetsaftalet på olika områden.

Härtill kommer slutligen, att det minutiösa reglerande af arbetarnes
och arbetsgifvarnes ömsesidiga rättigheter, som förslaget innehåller, sannolikt
kommer att medföra, att tvisterna dem emellan i större omfattning,
än hittills varit fallet, komma att dragas inför domstol. Men för ett afgörande
af dylika tvister äro våra allmänna domstolar, så väl med hänsyn

Riksdagens Särskilda Utskotts {Nr 2) Utlåtande Nr 6.

139

till erforderlig fackinsikt som i fråga om rättegångsprocedurens snabbhet,
föga lämpade.

Med allt erkännande åt det arbete, som regeringen nedlagt på ifrågavarande
lagförslag, nödgas vi därför uttala den mening, att förslaget bör
underkastas en grundlig revision, innan det kan läggas till grund för ett
riksdagens beslut i ämnet. Och det synes oss långt mindre viktigt, att en
lag om det individuella arbetsaftalet kommer till stånd just i år, än att
lagstiftningen i detta betydelsefulla ämne sker först efter den grundliga
utredning och det mogna öfvervägande, som sakens stora vikt kräfver.
Men å andra sidan måste det vara af vikt, att en lag om ordnande af det
individuella arbetsaftalet icke undanskjutes till eu oviss framtid, utan snarast
möjligt åter varder förelagd Riksdagens pröfning. Därvid måste det
vara af särskild betydelse, att jordbrukets intressen varda fullt beaktade
och möjligast tryggade. I sådant hänseende synes böra utredas, huruvida
detta syfte tilläfventyrs bäst kan vinnas genom att den lagstiftning, som
bebådats till ersättning för den föråldrade legostadgan, utvidgas att tillika
omfatta alla arbetsaftal i jordbruket. Därmed skulle också arbetsaftalen i
handtverk och industri blifva föremål för särskild lagstiftning. På sätt
ofvan antydts, skulle i hvarje fall den nu berörda anordningen, om den
kan lämpligen genomföras, innebära åtskilliga beaktansvärda fördelar.

På grund af hvad sålunda anförts hemställa vi,

att Riksdagen, med afslag å såväl Kungl. Maj:ts
som utskottets förslag, måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t, efter ytterligare utredning,
ville för Riksdagen framlägga nytt förslag till lagstiftning
om enskilda arbetsaftal.

dels af herrar Lindqvist och Nils Persson, som yttrat:

Lagstiftning om arbetsaftal torde vara en af de svåraste uppgifterna
på lagstiftningens område. Det gäller här eu synnerligen talrik grupp af
aftal, som äro af en alldeles särskild typ, med betydande skiftningar och
långt större känslighet än hvad fallet är med t. ex. hyres- eller köpeaftal.
Härtill kommer, att arbetsaftalet är ett alldeles nytt område för lagstiftningen,
där man saknar erfarenhet för att gorå jämförelser, ty tjänstehjonsstadgan
lär icke kunna af någon åberopas i detta afseende, enär den
dels är afsedd för arbetare, som stå i ett mera personligt förhållande till
sina arbetsgifvare än hvad fallet är med arbetare i industri och handtverk,
och dels är enligt samstämmiga omdömen från olika håll för gammal och
olämplig jämväl på det område, den väsentligen haft att tillgodose.

140

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

Häraf följer, att en lagstiftning om arbetsaftal fordrar en långt mera
ingående utredning och pröfning af alla hithörande förhållanden, än hvad
som kommit det nu föreliggande förslaget till del. I detta afseende vidhålla
vi hvad som i den af oss m. fl. afgifna motionen anförts och vilja
här endast ytterligare betona, att vi anse det vara absolut nödvändigt för
möjligheten att kunna åstadkomma en god lagstiftning, att förslag till lag
om arbetsaftal utarbetas under medverkan af sakkunniga och praktiskt erfarna
personer, samt att möjlighet beredes för arbetsgifvare, arbetare och
myndigheter att yttra sig om förslaget, så att en grundlig och allsidig
pröfning föregår dess framläggande för riksdagen. De motiv, som anföras
af såväl Kungl. Maj:t som utskottet, äro synnerligen bristfälliga. Den utredning,
som förebragts, saknar så godt som alla fasta hållpunkter för ett
bedömande af hvad som kan anses »billigt», »skäligt» o. s. v.

Nödvändigheten af att anpassa lagen efter det verkliga lifvets behof
synes oss icke hafva blifvit behörigen tillgodosedd vid utarbetandet af lagen.
Inom utskottet hafva vid upprepade tillfällen under behandlingen af förslaget
dessa brister kännts besvärande. Det har konstaterats, att lagen icke
är lämplig för hela det område, den afser att omfatta, på samma gång
som en del af bestämmelserna äro så affattade, att de undandraga sig
hvarje säkert omdöme om deras rätta innebörd.

Då denna lag är afsedd att gälla för och direkt tillämpas af det
ojämförligt största antalet af landets befolkning, synes det oss vara af alldeles
särskild vikt och nödvändigt, att lagen med hänsyn till tydlighet i
affattningen såväl som belysande motiv är sådan, att folk icke omedvetet
eller mot sin vilja begå brott mot lagen eller ådraga sig ansvar för brott
mot bestämmelser, hvars innehåll äfven juristerna synas ha svårt att fullt
förstå och bedöma.

Af förevarande utlåtande framgår, att utskottet vidtagit omfattande
förändringar i Kungl. Maj:ts af lagrådet förut granskade förslag, och detta
synes vittna om hur omoget och otillfredsställande utredt detta ärende är.
Som en egendomlighet må härvid framhållas, att utskottet ansett sig ej
böra medtaga ett stadgande, hvarigenom en viss uppsägningstid af det personliga
aftalet legaliserades, och detta af den anledning, att ett. dylikt
stadgande nödvändigt måste föra med sig den konsekvensen, att arbetaren
därmed skulle erhålla rätt att utkräfva lön för den tid han stått till arbetsgifvarens
förfogande, ändå att arbetaren icke varit under hela tiden af
arbetsgivare!! sysselsatt.

I sin motivering för här angifna förändring anför utskottet som
hufvudsakligt motiv, att det icke varit utskottet »möjligt att fö]1 närvarande
få till stånd ett förslag, som på ett tillfredsställande sätt reglerar

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

141

de växlande förhållandena på detta område». Hvad utskottet här anfört
rörande stadgandet i fråga finna vi äga sin fulla tillämpning på hela detta
lagförslag.

Med denna bestämda uppfattning kunna vi ej finna det erforderligt
att här reservationsvis genomgå hela detta omfattande lagförslag för att
ytterligare påvisa dess omöjlighet, utan tillåta vi oss endast förklara, att
en i så stora medborgargruppers lifsförhållanden djupt ingripande lag ej
må få genomföras i det ytterst outredda skick, i hvilket förslaget här föreligger.
Härtill vilja vi slutligen betona, att enligt vår uppfattning intet
talar för ett förhastande i fråga om lagstiftning i förevarande fall, och af
dessa anledningar få vi hemställa:

att förevarande förslag till lag om vissa arbetsaftal
icke måtte af Riksdagen antagas.

dels ock af herr Åkerman, hvilken anfört följande:

De af herr Schotte m. fl. anförda skäl för anslag å förslaget till lag
om vissa arbetsaftal finner jag vara synnerligen vägande och instämmer
därför på det lifligaste i afslagsyrkandet.

Skulle emellertid riksdagen mot förmodan verkligen vara beredd att
reglera äfven denna del af arbetsaftalslagstifningen, måste enligt min åsikt
åtskilliga ändringar i utskottets förslag vidtagas.

Såsom af utskottsbetänkande! synes, hafva en del af de ändringsförslag,
jag i min motion framlagt, vunnit beaktande. Sålunda har i 6 §
den för arbetsaftal på obestämd tid föreslagna uppsägningstiden bortfallit,
hvarjämte samma paragrafs tredje moment återförts till dess lydelse i det
till lagrådet remitterade förslaget, så att arbetsaftal, ingånget med tillämpning
af kollektivaftal, skall vid dettas upphörande jämväl upphöra, ändå
att längre tid öfverenskommits eller stadgad uppsägning ej skett. I 19 §
3 mom. har arbetarens rätt till ledighet för deltagande i politiskt eller
kommunalt val blifvit bättre säkerställd. Jämväl har i 21 § arbetares rätt
att under vissa förhållanden kvarbo i innehafd lägenhet något utsträckts.
Den i 24 § arbetsgivare tillerkända rätt att för gäldande af ersättning
för skada eller förlust, som arbetaren i eller för arbetet tilllskyndat arbetsgivare^
göra afdrag frän arbetarens lön har närmare bestämts. Vidare
hafva i 30 § löningsperioderna förkortats och i 32 § penningplikternas
maximum sänkts, hvarjämte i 33 § arbetsgivaren frånkänts rätten att i
afskedsbetyg afge yttrande om det sätt, hvarpå arbetaren fullgjort sina
åligganden, med mindre arbetaren därom framställt begäran. Dessutom
har i 37 § till de fall, då arbetaren äger rätt omedelbart bäfva arbets -

142 Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

aftalet, lagts ett nytt, nämligen om arbetsgifvaren vid aftalets ingående
missledt arbetaren genom falsk uppgift. Och slutligen har den i 43 § åt
polisdomstol och poliskammare inrymda kompetens blifvit upphäfd.

Hur tacksam jag än är öfver att utskottet i berörda hänseenden bifallit
de ändringsyrkanden jag gjort i min motion, kan jag dock icke låta
härvid bero utan anhåller nu, att riksdagen, därest icke, såsom jag hoppas
och tror, hela förslaget till lag om vissa arbetsaftal afslås, måtte enligt
hvad motionsvis yrkats vidtaga ytterligare ändringar i utskottets förslag.

För vinnande af bättre öfverskådlighet har jag uppgjort en här bilagd
sammanställning af mitt och utskottets förslag till lag om vissa
arbetsaftal.

Med hänvisning till hvad af detta mitt förslag inhämtas, ber jag
nu att få i ett sammanhang i största korthet redogöra för mina härmed
fullföljda yrkanden om ändringar i utskottets förslag. De särskilda paragrafnumren
här nedan hänföra sig till utskottets förslag.

4 §•

Uttrycket »offentlig tjänsteanställning» är ej fullt tydligt och synes
dessutom vara för vidsträckt. Föreslås därför, att dessa ord utbytas mot
uttrycket: »sådan offentlig tjänsteanställning, för hvilken aflöning utgår
enligt lönestat, som blifvit af riksdagen faställd».

Utskottet har emot mitt ändringsförslag anfört bland annat, att genom
den af mig föreslagna affattning af stadgandet skulle lagen blifva
tillämplig å alla icke ordinarie tjänstemän i den mån de kunde anses såsom
arbetare. Äfven om så bleive förhållandet, kan jag icke häri finna någon
grund för afvisande af mitt förslag, som hvilar på den tanken, att vederbörande
personals intressen kunna anses behörigen bevakade allenast i de
fall, där lönestaten fastställts af riksdagen, men att åter all annan offentlig
personal skall hafva samma rätt som de i privata och kommunala företag
anställda arbetarna att förhandla om sina lönevillkor.

Uppfattningen om hithörande förhållanden synes ännu icke hafva
inom intresserade kretsar vunnit den stadga, att det kan anses rådligt att
nu lagstifta härom. Hänvisar i detta stycke till en i min motion relaterad
skiljedom. Hela denna § bör utgå.

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

143

9 §.

Här böra de i första punkten angifna aftalstiderna skäligen förkortas
från ett år till sex månader och från tre år till ett år.

11 §•

Det innehåll, som utskottet gifvit åt denna § är i flera hänseenden
anmärkningsvärd!. Sålunda har begreppet arbetsförman icke ens närmelsevis
bestämts, och för öfrigt torde arbetsförmännens ställning öfver hufvud
icke vara sådan, att det skäligen kan ifrågasättas att på sätt här föreslagits
inskränka deras föreningsrätt. Vidare är att märka, att parternas
föreningsrätt kan kränkas icke blott på det i första punkten angifna sättet,
att nämligen i arbetsaftal stadgas förbud för arbetsgivare eller arbetare
att tillhöra förening, utan äfven — och detta är det vanligaste —
genom uppsägning eller afskedande. Föreslås därför, i anslutning jämväl
till herr Pålssons motion, att denna § erhåller den af mig påyrkade lydelsen.

16 §.

På de grunder, som i min motion anförts, yrkas den ändring i 16 §
1 mom. i utskottets förslag, som angifves af motsvarande § (15^ i mitt
förslag.

17 §.

Denna § bör i anledning af den under 16 § föreslagna ändring omredigeras
på sätt motsvarande § (16) i mitt förslag anger."

19 §.

Med hänvisning till min motion yrkas, att första satsen i 19 §
1 mom. utgår.

Vidare hemställes i anslutning till herr Karlssons i Fjäl motion, att
framför ordet handräckning i första styckets andra sats inskjutes ordet
tillfällig.

Efter dessa ändringar jämte vidtagande af den i min motion påyrkade
förändring af mom. 2, skulle § få den i mitt förslag angifna lydelsen.

144

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

21 §.

Tiderna i första och tredje mom. böra af humanitetsskäl förlängas
till en månad.

Då det dessutom vid arbetsaftal, som ingåtts på bestämd tid, oftast
är en tyst förutsättning, att aftalet skall förnyas, synes billigheten tala för
att icke, såsom i 2 mom. skett, göra undantag för dessa på bestämd tid
antagna arbetare. I enlighet med dessa yrkanden bör § få den lydelse,
som mitt förslag närmare angifver.

22 §.

Denna § bör omredigeras och få den lydelse, som i mitt förslag anges.

24 §.

Då jag ansett, att den af utskottet uteslutna 32 § af Kungl. Maj:ts förslag
bör till sitt hufvudsakliga innehåll bibehållas, måste andra stycket i
24 °§ i utskottets förslag utgå och hithörande förhållanden på annat ställe
i lagen regleras. Jfr §§ 31 och 32 i mitt förslag.

25 §.

Yrkas, att paragrafen omredigeras enligt mitt förslag.

27 §.

Yrkas, att paragrafen i hufvudsaklig öfverensstämmelse med Kungl.
Maj:ts förslag formuleras på sätt mitt förslag närmare angifver.

30 §.

Då utskottets förslag om förskottsbetalning för ackordsarbete innebär
en afgjord försämring af Kungl. Maj;ts förslag, bör andra styckets sista sats
ändras till öfverensstämmelse med Kungl. Maj:ts förslag, hvilket jag sålunda
påyrkar.

31 §•

Genom den formulering utskottets majoritet gifvit åt denna §, har
arbetaren blifvit synnerligen illa tillgodosedd i ifrågavarande hänseende.
Yrkas, att § får den i Kungl. Maj:ts förslag upptagna lydelse.

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

145

32 § (i Kung!. Maj:ts förslag).

I min motion hade jag föreslagit att, om öfverenskommelse träffats
om rätt för arbetsgifvaren att af arbetarens lön till säkerhet för aftalets
bestånd eller arbetarens fullgörande af sina skyldigheter innehålla någon
del, skulle en sådan öfverenskommelse vara ogiltig.

Utskottsmajoriteten icke blott afslog detta mitt yrkande utan strök
därjämte ett streck öfver hela denna § i det kungl. förslaget, så att arbetaren
blef'' ställd utan allt skydd i ifrågavarande afseende och fältet
lämnadt öppet för orimliga och okontrollerade löneafdrag.

Jag skulle hälst vilja yrka bifall till min motion men skall dock
nu nöja mig med att yrka antagande af det stadgande mitt förslag angifver
och som i hufvudsak öfverensstämmer med Kungl. Maj:ts förslag, dock
att mitt förslag (§ 31) bland annat innehåller ovillkorlig skyldighet för
arbetsgifvaren att i sparbank insätta de’compterna, hvilka dessutom icke
få sammanlagdt öfverskjuta kontanta lönen för tio arbetsdagar.

32 § (i utskottets och mitt förslag).

Med hänvisning till hvad här ofvan under 24 § anförts och i anslutning
till gjorda motioner yrkas, att till 32 § fogas ett andra moment
med den lydelse 32 § i mitt förslag utvisar.

19 §.

af herr Magnuson, som med instämmande af herrar Sandwall,
Strömberg, friherre Fleming, Carlberg, Knut Larsson och Åkesson anfört
följande:

Då utskottets majoritet beslutat att i fråga om formuleringen af
tredje stycket o af denna paragraf frångå Kungl. Maj:ts förslag och antaga
den af herr Åkerman motionsvis påyrkade formuleringen, så tillåter jag
mig på nedan anförda skäl häremot anmäla min afvikande mening.

Man torde väl ännu i allmänhet anse, att det är så väl med god
ordning öfverensstämmande som med rättvisa och billighet förenligt, att
hvilken som helst, som har ett åliggande, som fordrar hans dagliga närvaro,
ej får taga sig ledighet utan att gifva sin arbetsgivare i så god tid
förut tillkänna sin önskan härom, att åtminstone ingen allvarsam olägenhet
däraf vållas eller att arbetsgifvaren hinner, om han det vill och så
kan åstadkommas, sätta annan person i arbetarens ställe. Godkänner man

Bill. till Riksd. Brott 1910. 9 Sami. 1 Afd. 6 Häft.

146

Riksdagens Särskilda Utskotts (A7?* 2) Utlåtande Nr 6.

riktigheten af denna åsikt, så torde man äfven få medgifva, att skyldigheten
att i god tid tillkännagifva en begäran om ledighet icke blifver
mindre, därför att ledigheten gäller deltagande i ett politiskt eller kommunalt
val.

Om deltagande i sådant val är en rättighet och kan vara eu plikt,
så är det ordentliga uppfyllandet af en åtagen arbetsskyldighet äfven en
plikt, och sådana kunna förhållandena vara, att uppfyllandet af den förra
kan och bör få vika för uppfyllandet af den senare, helst det icke lärer
saknas utvägar att i de allra flesta fall med anlitande af fullmakt kunna
fullgöra den medborgerliga rättigheten.

Huruvida således en vägran af ledighet i förevarande fall skall anses
berättigad eller ej, bör därför bedömas ej blott efter arbetets egen beskaffenhet,
om detta såsom sådant kan med större eller mindre lätthet afbrytas,
utan äfven och oberoende häraf om själfva inställandet kan för arbetsgifvaren
medföra afsevärd ekonomisk förlust. En industriidkare kan vid
vitesbestämmelse hafva åtagit sig fullgörandet af ett arbete till viss utsatt
dag, han kan vidare för fullgörandet af en leverans behöfva anlita en viss,
men sällan återkommande, fraktlägenhet. En dags arbetsinställelse kan i
båda fallen vålla honom betydande ekonomisk olägenhet, men han skulle
ändock ej äga rätt att vägra arbetaren ledighet, ty arbetets beskaffenhet
kan i båda fallen ej anses lägga hinder i vägen för fordrad ledighet.

Själfva arbetet med inbärgandet af en skörd lärer ej odisputabelt
vara af beskaffenhet, att jordbrukaren därför kan vägra ledighet, men han
borde opåtaldt få göra det för att ej gå miste om en gynnsam bärgningsdag.

Då Kungl. Maj:ts förslag alltså synes mig bättre och klarare affattadt
än herr Åkermans både med afseende på föreskriften, att ledighet skall i
god tid förut begäras och att inställandet af arbetet ej skall få vålla arbetsgifvaren
afsevärd ekonomisk förlust, hvilket med större tydlighet framgår
af uttrycket -»särskild olägenhet», och bestämmelsen dessutom på grund
af lagrådets framställning gjorts tvingande, hvilket den icke var i det ursprungliga
förslaget, men som skärper fordran på en tydligare formulering,
så hemställes:

att Riksdagen ville bifalla 19 § med den formulering
af tredje stycket, som framgår af Kungl. Maj:ts
förslag.

32 §.

af herr Magnuson, som med instämmande af herrar Sandvall,
Strömberg, friherre Fleming, CarIberg och Knut Larsson anfört följande:

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

147

Då penningeplikten icke lärer utkräfvas i annat fall än där uppenbart
slarf eller eljest medveten öfverträdelse eller förseelse föreligger, och
då en begränsning af pliktens storlek till ett så obetydligt belopp som en
fjärdedel af den kontanta dagsinkomsten säkerligen har till följd, att arbetsgifvaren
icke mera kommer att använda sig af denna form af tillrättavisning,
inför hvilken han vet att en oordentlig arbetare står fullkomligt
likgiltig, utan i stället nödgas tillgripa andra, strängare och säkerligen
för arbetarne själfva hårdare, utvägar för att åt sina ordningsföreskrifter
vinna tillbörligt gehör och respekt, och då begränsningen af plikten
såsom den blifvit af Kungl. Maj:t föreslagen eller till högst hälften af den
kontanta lönen redan i och för sig är ganska snäf, så hemställes,

att Riksdagen måtte bifalla paragrafen i öfverensstämmelse
med Kungl. Maj:ts förslag.

Den af herr Åkerman åberopade bilagan till hans förslag är så
lydande:

Utskottets förslag:

Herr Åkermans förslag:

Förslag

till

Lag

om vissa arbeisaffaL

Härigenom förordnas som följer:

Om arbetsaftal, hvarå denna lag äger tillämpning.

1, 2 och 3 §§ oförändrade.

4 §•

Å arbetare, som innehafva offentlig
tjänsteanställning, å tjänare, hvilka

4 §•

A arbetare, som innehafva sådan
offentlig tjänsteanställning, för hvil -

148

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

Utskottets förslag: Herr Åkermans förslag:

antagits enligt legostadgan, så ock
å lärlingar och sjöfolk äge denna lag
ej tillämpning.

9 §.

Arbetsaftal vare ej bindande för
längre tid än ett år, då arbetaren
vid aftalets ingående ej fylldt aderton
år, och tre år, där det slutes med
arbetare, som uppnått den ålder. Är
i aftalet den sålunda för hvarje fall
stadgade längsta tid öfverskriden, och
vill arbetsgivare!! eller arbetaren
frånträda aftalet, när sagda tid är
ute, skall uppsägning ske två månader
förut.

11 §•

Ej må i arbetsaftal stadgas förbud
för arbetsgivare eller arbetare
att tillhöra förening, som af ses i 1 §

ken aflöning utgår enligt lönestat,
som blifvit af riksdagen fastställd,
å tjänare, hvilka antagits enligt legostadgan,
så ock å lärlingar och sjöfolk
äge denna lag ej tillämpning.

5 och 6 §§ oförändrade.

7 § utgår.

7 § = 8 § i utskottets förslag.

8 §•

Arbetsaftal vare ej bindande för
längre tid än sex månader, då arbetaren
vid aftalets ingående ej fyllt
aderton år, och ett år, där det slutes
med arbetare, som uppnått den ålder.
År i aftalet den sålunda för hvarje
fall stadgade längsta tid öfverskriden,
och vill arbetsgifvaren eller arbetaren
frånträda aftalet, när sagda tid
är ute, skall uppsägning ske två månader
förut.

•

9 § — 10 § i utskottets förslag.

10 §.

Föreningsrätten skall å ömse sidor
lämnas okränkt.

Finnes endera parten hafva upp -

149

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

Utskottets förslag:

lagen om kollektiv aftal mellan arbetsgifvare
och arbetare. Har sådant
förbehåll skett, vare det ogillt; dock
må i arbetsaftal bestämmas, att arbetsförman
ej må vara medlem af
dylik förening, däri andra än förmän
kunna vinna inträde.

16 §.

Vill arbetsgifvare utfärda arbetsordning
angående förhållande, hvarom
efter tv i 13 eller 14 § sägs må
i arbetsordning stadgas, och är ej
härom bestämmelse träffad i koliektivaftal
eller arbetsaftal, skall å arbetsplatsen
under en tid af minst fjorton
dagar hållas anslaget förslag till
sådan arbetsordning, försedt med påskrift
om dagen för anslåendet. Under
anslagstiden äge arbetare eller
yrkesförening, som arbetarne tillhöra,
att till arbetsgifvaren inkomma
med anmärkningar mot förslaget.
Arbetsordning, som efter pröfning
af gjorda anmärkningar utfärdas,
skall hållas anslagen på sätt nyss
nämnts, och skall anslag ske senast
en månad efter anmärkningstidens
utgång. Arbetsordningen skall vara
underskrifven af arbetsgifvaren eller
den, som är satt i hans ställe, samt

Herr Åkermans förslag:

sagt eller höft arbetsaftalet af den
anledning att andra parten tillhör
förening, skall den åtgärd anses vidtagen
i strid, mot avtalet. Hvad i
denna § blifvit stadgadt skall gälla,
äfven om annorlunda öfverenskommits.

11, 12, 13 och 14 §§ = 12, 13, 14
och 15 §§ i utskottets förslag.

15 §•

Vill arbetsgifvare utfärda arbetsordning
angående förhållande, hvarom
enligt hvad i 12 eller 13 § sägs
må i arbetsordning stadgas, och är
ej härom bestämmelse träffad i kollektivaftal
eller arbetsaftal, skall å
arbetsplatsen under en tid af minst
fjorton dagar hållas anslaget förslag
till sådan arbetsordning, försedt med
påskrift om dagen för anslåendet.
Under anslagstiden äge arbetare eller
yrkesförening, som arbetarne tillhöra,
att till arbetsgifvaren inkomma
med anmärkningar mot förslaget.
Har anmärkning inkommit från yrkesförening
eller från flertalet af arbetare,
som icke tillhöra sådan förening,
kan berörda fråga af arbetsgifvaren
hänskjutas till arbetsdomstolens
afgörande. Rörande dylik
tvistefråga må bestämmelse i arbetsordning
icke utfärdas, innan arbets -

150

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

Utskottets förslag: Herr Åkermans förslag:

innehålla uppgift såväl om tiden, då
förslaget hållits genom anslag tillgängligt
för arbetarne, som ock om
dagen, då arbetsordningen blifvit
anslagen.

Hvad nu är stadgadt galle ock,
då fråga är om ändring i eller tilllägg
till gällande arbetsordning.

17 §.

Arbetsordning, som i fall, hvarom
i 16 § förinäles, utfärdats med iakttagande
af däri gifna föreskrifter,
träder i kraft fjorton dagar efter
det densamma anslagits eller å den
senare dag, som kan vara i arbetsordningen
angifven, samt länder till
ömsesidig efterrättelse för arbetsgifvaren
och arbetaren i den mån den
ej är stridande mot lag eller mot
bestämmelser i kollektivaftal eller
arbetsaftal, dock att bestämmelser,
hvarom i 14 § 3) sägs, skola tilllämpas
omedelbart efter det förslaget
till arbetsordning blifvit anslaget.

domstolen utlåtit sig. Arbetsordning,
som efter pröfning af gjorda
anmärkningar utfärdas, skall hållas
anslagen på sätt nyss nämnts, och
skall anslag ske senast en månad
efter anmärkningstidens utgång eller
meddelandet af arbetsdomstolens utslag.
Arbetsordning skall vara underskrifven
af arbetsgifvaren eller den,
som är satt i hans ställe, samt innehålla
uppgift såväl om tiden, då förslaget
hållits genom anslag tillgängligt
för arbetarne, som ock om dagen, då
arbetsordningen blifvit anslagen.

Hvad nu är stadgadt galle ock,
då fråga är om ändring i eller tilllägg
till gällande arbetsordning.

16 §.

Arbetsordning, som i fall, hvarom
i 15 § förmärs, utfärdats med
iakttagande af däri gifna föreskrifter,
träder i kraft fjorton dagar efter
det densamma anslagits eller å den
senare da^, som kan vara i arbetsordningen
angifven, samt länder till
ömsesidig efterrättelse för arbetsgifvaren
och arbetaren i den mån den
ej är stridande mot lag eller arbetsdomstolens
utslag eller mot bestämmelser
i kollektivaftal eller arbetsaftal,
dock att bestämmelser, hvarom
i 13 § 3) sägs, skola tillämpas omedelbart
efter det förslaget till arbetsordning
blifvit an skuret.

Ö Ö

17 § = 18 § i utskottets förslag.

151

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

Utskottets förslag: Herr Åkermans förslag:

19 §.

Arbetsgifvaren äger att leda och
fördela arbetet samt i sådant hänseende
gifva arbetaren erforderliga
föreskrifter och utöfva tillsyn öfver
arbetaren; dock niet arbetare, som antagits
till utförande af visst slag af
arbete, icke utan sitt medgifvande af
arbetsgifvaren användas till annat
arbete, där ej fråga är om handräckning
åt annan eller eljest göromål,
som enligt gällande sedvänja det
åligger arbetaren att utföra.

Arbetsgifvaren vare pliktig att i
arbetet fästa behörigt afseende å arbetarens
hälsa och arbetsförmåga,
väl bemöta arbetaren, vaka däröfver,
att den, som arbetsgifvaren må hafva
satt i sitt ställe, iakttager sina skyldigheter
mot arbetarne, samt tillse,
att god ordning upprätthålles ä det
område, som för arbetet användes.

Skall förrättning för politiskt eller
kommunalt val hållas i orten, och
kan ej arbetaren utöfva honom därvid
tillkommande rösträtt utan erhållande
af ledighet från arbetet, må
arbetsgifvaren icke förvägra honom
sådan ledighet, där ej arbetets beskaffenhet
härför lägger hinder.
Hvad sålunda stadgats galle, ändå
att annorlunda aftalats.

Angående arbetsgifvares skyldighet
att vidtaga anordningar till skydd
för arbetares lif och hälsa samt att
tillse, att arbetare erhåller undervisning,
galle hvad särskilt är stadgadt.

§ 18.

Arbetare, som antagits till utförande
af visst slag af arbete, må icke
utan sitt medgifvande af arbetsgifvaren
användas till annat arbete, där
ej fråga är om tillfällig handräckning
åt annan eller eljest göromål,
som enligt gällande sedvänja det åligger
arbetaren att utföra. Arbetsgifvaren
vare pliktig att i arbetet fästa
behörigt afseende å arbetarens hälsa
och arbetsförmåga.

Skall förrättning för politiskt eller
kommunalt val hållas i orten, och
kan ej arbetaren utöfva honom därvid
tillkommande rösträtt utan erhållande
af ledighet från arbetet, må
arbetsgifvaren icke förvägra honom
sådan ledighet, där ej arbetets beskaffenhet
härför lägger hinder. Hvad sålunda
stadgats galle, ändå att annorlunda
aftalats.

Angående arbetsgifvares skyldighet
att vidtaga anordningar till skydd
för arbetarens lif och hälsa samt att
tillse, att arbetare erhåller undervisning,
galle hvad särskildt är stadgadt.

152

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

Utskottets förslag: Herr Åkermans förslag:

21 §.

Tillhandahåller arbetsgifvaren bostad
åt arbetare, som ej är i arbetsgifvarens
kost, och är ej hyresaftal
angående bostaden särskildt ingånget,
vare arbetaren, ändå att annorlunda
öfverenskommits, ej skyldig att från
bostaden afflytta tidigare än fjorton
dagar efter det arbetsaftalet upphört.

Hvad nu är stadgadt galle ej, då
arbetsaftalet ingätts för viss tid och
denna gått till ända, ej heller i fråga
om upplåtelse af bostad åt arbetare,
som antagits för tillfälligt arbete och
har sitt egentliga hemvist å annan
ort.

Är särskildt hyresaftal slutet och
är ej hyrestiden bestämd, vare kortaste
uppsägningstid fjorton dagar.
Ej må i hyresaftalet hyrestiden bestämmas
med hänsyn till arbetsaftalets
bestånd eller för arbetaren
stadgas arbetsskyldighet i arbetsgifvarens
företag. Bestämmelse, som
strider mot hvad nu sagts, vare ogin.

22 §.

19 § = 20 § i utskottets förslag.

20 §.

Hvad nu är stadgadt galle ej i
fråga om upplåtelse af bostad åt
arbetare, som antagits för tillfälligt
arbete och har sitt egentliga hemvist
å annan ort.

Är särskildt hyresaftal slutet och
är ej hyrestiden bestämd, vare kortaste
uppsägningstid en månad.
Ej må i hyresaftal hyrestiden bestämmas
med hänsyn till arbetsaftalets
beslånd eller för arbetaren
stadgas arbetsskyldighet i arbetsgifvarens
företag. Bestämmelse, som
strider mot hvad nu sagts, vare ogill.

21 §•

Arbetaren skall med varsamhet
handhafva arbetsgifvarens egendom
och undvika allt, som kan medföra
olycksfall för honom själf eller andra.

153

Riksdagens Särskilda Utskotts {Nr 2) Utlåtande Nr 6.

Utskottets förslag: Herr Åkermans förslag:

nate, undvika allt, som är stridande
mot god ordning i arbetet eller kan
medföra olycksfall för honom själf
eller andra, samt med varsamhet
handhafva arbetsgifvarens egendom.

Ej må yrkeshemlighet yppas af
arbetaren.

Arbetare, som är i arbetsgifvarens
hus och kost, rätte sig efter husets
ordning.

24 §.

Arbetsgifvaren äge ej att göra afdrag
från arbetarens lön för gäldande
af ersättning för skada eller förlust,
som arbetaren i eller för arbetet tillskyndat
arbetsgifvaren, med mindre
ersättningsanspråket blifvit af domstol
fastställdt eller eljest är ostridigt;
och må ej, ändå att annorlunda öfverenskommits,
arbetsgifvaren, så länge
arbetsaftalet fortfar, till gäldande af
den ersättning af arbetarens lön afdraga
mer än en femtedel af den
hvarje gång betalning sker förfallna
kontanta lönen. Har ej arbetsgifvaren
sist vid det aflöningstillfälle,
som infaller näst efter det en månad
förflutit från det arbetsgifvaren vunnit
kännedom om arbetarens förhållande,
framställt anspråk på ersättning,
vare han förlustig jämväl den
rätt att göra afdrag å lönen, hvarom
nu sagts.

Ej må yrkeshemlighet yppas af
arbetaren.

22 § = 23 § i utskottets förslag.
23 §.

Bill. till Riksd. Prot. 1910. 9 Sami. 1 Afd. 6 Höft.

154

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

Utskottets förslag:

År arbetsgifvaren på grund af
kollelctivaftal eller arbetsaftal berättigad
att innehålla någon del af
arbetarens lön, må ej, ehvad därom
blifvit öfverensTcommet, belopp, som
af arbetsgifvaren innehålles, ensamt
för sig eller tillsammans med afdrag
som ofvan sägs vid något aflöning stillfälle
uppgå till mer än en femtedel
af den till betalning förfallna
kontanta lönen.

25 §.

Har arbetsgifvaren satt annan i
sitt ställe till ledning af arbetet,
vare arbetaren skyldig denne samma
hörsamhet, som arbetsgifvaren äger
att af arbetaren fordra. Den, som
är satt i arbetsgifvarens ställe, vare
pliktig att bemöta arbetaren så, som
det åligger arbetsgifvaren; förbryter
han sig i eller för arbetet mot arbetaren,
utgifve arbetsgifvaren det
skadestånd, hvartill arbetaren kan
finnas berättigad, och söke sitt åter
bäst han gitter.

Arbetaren äge ej utan arbetsgifvarens
lof sätta annan i sitt
ställe eller låta visst arbete utföras
af annan.

27 §.

Lönen må beräknas efter tid,
efter det utförda arbetets inycken -

Herr Åkermans förslag:

24 §.

Har arbetsgifvaren satt annan i
sitt ställe till ledning af arbetet, och
förbryter denne sig i eller för arbetet
mot arbetaren, utgifve arbetsgifvaren
det skadestånd, hvartill arbetaren
kan finnas berättigad, och söke sitt
åter bäst han gitter.

Arbetaren äge ej utan arbetsgifvarens
lof sätta annan i sitt
ställe eller låta visst arbete utföras
af annan.

25 § = 26 § i utskottets förslag.

26 §.

Lönen må beräknas efter tid,
efter det utförda arbetets mycken -

155

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

Utskottets förslag:

Herr Åkermans förslag:

het eller beskaffenhet eller efter
annan mellan arbetsgifvaren och
arbetaren öfverenskommen grund.

Beräknas lönen efter tid, skall
lönen utgå för den tid arbetaren stått
till arbetsgif''varens förfogande, ändå
att arbetaren icke varit under hela
den tid af arbetsgifvaren sysselsatt.

Har arbetaren i fall, då lönen
beräknas annorledes än efter tid,
blifvit medan lian stått till arbetsgifvarens
förfogande genom dennes
förvållande hindrad i sitt arbete,
njute arbetaren ersättning för den
honom därigenom tillskyndade förlust.

27 och 28 § = 28 och 29 § i utskottets
förslag.

30 §.

Arbetsgifvaren äge ej att i stället
för utfäst kontant lön lämna anvisning
å penningar eller varor.

29 §.

Arbetsgifvaren äge ej att i stället
för utfäst kontant lön lämna anvisning
å penningar eller varor.

156

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

Utskottets förslag: Herr Åkermans förslag:

sjunde dag i män af utfördt arbete
utfå skäligt förskott.

Lön, som ej utgår i penningar,
skall erläggas i förskott för tid, som
i orten är bruklig.

31 §•

Varder på grund af arbetsgifvarens
försummelse lön ej erlagd å
för fallodagen, och hade arbetaren i
rätt tid inställt sig å plats, där lönen
skolat betalas, vare arbetsgifvaren
pliktig att utöfver lönebeloppet till
arbetaren gälda eu tjugondedel däraf.

sjunde dag i förskott utfå det belopp,
som af den eljest å arbetsplatsen för
sådan arbetare tillämpade, efter tid
beräknade lön belöper på den af arbetaren
använda arbetstiden.

Lön, som ej utgår i penningar,
skall erläggas i förskott för tid, som
i orten är bruklig.

30 §.

31 §■

År aftal träffadt om rätt för
arbetsgifvaren att till säkerhet för
arbetsaftalets bestånd eller arbetarens
fullgörande af sina skyldigheter enligt
arbetsaftalet innehålla någon del
af arbetarens lön skall, ändå att
annorlunda öfverenskommits, gälla,
att icke mera än en femtedel af den
kontanta lönen må vid hvarje tillfälle,
då betalning sker, innehållas, att dä
dessa afdrag sammanlagdt uppgå
till ett belopp, motsvarande kontanta
lönen för tio arbetsdagar, vidare afdrag
ej må göras, samt att innehållet
belopp skall af arbetsgifvaren
inom en månad insättas ä arbetarens
namn i postsparbanken eller annan
sparbank under förbehåll, att med -

157

Riksdagens Särskilda Utskotts (Nr 2) Utlåtande Nr 6.

Utskottets förslag:

32 §.

År mellan arbetsgifvaren och
arbetaren aftaladt eller i arbetsordning
bestämdt, att öfverträdelse af
ordningsföreskrift eller annan förseelse
af arbetaren skall för honom
medföra penningplikt, må ej, ehvad
sålunda blifvit aftaladt eller bestämdt,
dylik plikt för hvarje öfverträdelse
eller förseelse öfverstiga en fjärdedel
af det belopp, hvartill den kontanta
lönen för dagen uppgått eller kunnat
uppgå, eller hvad arbetaren sålunda
mister användas till annat ändamål
än de vid företaget anställda arbetarnes
gemensamma bästa.

Herr Åkermans förslag:

len må lyftas af arbetsgifvaren eller
arbetaren allenast med den andres
medgifvande eller på grund af domstols
beslut. Upplupen ränta må af
arbetaren för hvarje kalender år lyftas.

32 §.

År mellan arbetsgifvaren och
arbetaren aftaladt eller i arbetsordning
bestämdt, att öfverträdelse af
ordningsföreskrift eller annan förseelse
af arbetaren skall för honom
medföra penningplikt, må ej, ehvad
sålunda blifvit aftaladt eller bestämdt,
dylik plikt för hvarje öfverträdelse
eller förseelse öfverstiga en fjärdedel
af det belopp, hvartill den kontanta
lönen för dagen uppgått eller kunnat
uppgå, eller hvad arbetaren sålunda
mister användas till annat ändamål
än de vid företaget anställda arbetarnes
gemensamma bästa.

Sarmnanlagda beloppet af löneafdrag
enligt denna paragraf och
23 eller 31 § eller enligt 23 § och
31 § må ej, ehvad därom blifvit
öfverenskornmet, vid något aflöning stillfälle
uppgå till mer än en femtedel
af den till betalning förfallna
kontanta lönen.

33 § och följande — utskottets förslag.

Herrar Lindqvist och Nils Persson hafva därjämte anmält reservation
mot väsentliga delar af utskottets motivering.

Friherre De Geer har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i
den slutliga behandlingen af förevarande ärende.

Bill. till Rilcsd. Prof. 1910. 9 Sami. 1 Afä. 6 Håft.

Riksdagens Särskilda Utskotts {Nr 2) Utlåtande Nr 1.

Tillägg

till Särskilda utskottets nr 2 utlåtande nr 1.

Reservation:

Vid 8 § i förslaget till lag om kollektivaftal mellan arbetsgivare och
arbetare har reservation afgifvits äfven af herr Liedberg, som yrkat, att
till nämnda paragraf skall göras följande tillägg:

»Vid jordbruk får ej strejk eller lockout äga rum under någon som
helst form under aftalstid, äfven om annorlunda aftalats.»