Nr B 72—B 73 Statsutskottets utlåtande nr B 72 år 1958 (Utlåtande 1958:Su72 - b su)

Nr B 72—B 73 Statsutskottets utlåtande nr B 72 år 1958

Nr Ii 72

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående höjning av
ersättningen till vissa växelstationsföreståndare.

(4:e avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Ragnar Bergh (I: B 49) och den andra inom andra kammaren av fru Boman
m. fl. (II: B 60) har hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte göra framställning om att åt telestyrelsen uppdrages att på lämpligt
sätt och med beaktande av den relation som år 1947 fanns mellan taxa II-station
med 19 abonnenter och taxa I-stationer höja ersättningen till växelstationsföreståndare
vid taxa Il-stationer till skälig nivå.

Motionerna överensstämmer till sitt innehåll med de till årets förra riksdag
väckta likalydande motionerna I: 31 och II: 18 — dock att vissa i de
sistnämnda motionerna anförda sifferuppgifter korrigerats.

Över motionerna 1:31 och 11:18 ha, efter därom i vederbörlig ordning
gjord framställning, yttranden avgivits av telestyrelsen och statskontoret,
varjämte Växelstationsföreståndarnas riksförbund beretts tillfälle avgiva
utlåtande i ämnet.

Telestyrelsen erinrar inledningsvis om att som i motionerna nämnts vid de
mindre stationerna passningen (bundenheten) är den väsentliga faktorn,
medan själva arbetet med koppling av samtal m. m. är av underordnad betydelse.
Åtagandet att vara föreståndare för de mindre växelstationerna vid
televerket läte sig därför mycket väl förenas med andra göromål. Sålunda
förekomme det i mycket stor utsträckning att skötseln av en mindre växelstation
skedde vid sidan av andra sysslor, såsom hushålls- eller annat hemarbete.
Vidare förekomme att växelstationernas skötsel handhades av partiellt
arbetsföra eller av äldre personer, vilka därmed bereddes en lämplig
sysselsättning. Som regel vore telefonstationen anordnad i föreståndarens
bostad. På fyllnadsarbeten av här ifrågavarande slag kunde man knappast
ställa den fordran, att det ensamt skulle ge sin utövare full bärgning. De
ersättningar, som t. n. utginge för skötsel av de allra minsta växelstationerna,
vore icke heller av den storleksordningen, att en person skulle kunna
leva enbart på dom, utan de vore — och måste rimligen vara — avvägda
med hänsyn till alt arbetet vore en bisyssla.

Efter alt ingående ha bcinött de av motionärerna lämnade uppgifterna angående
storleken av utgående ersättningar till föreståndarna vid stationer av
olika storlek anför styrelsen vidare följande.

1 Dihang till riksdagens protokoll 1958. 6 saml. Nr D 72—11 73

Statsutskottets utlåtande nr B 72 år 1958

Under här ifrågavarande tioårsperiod ha väsentliga förbättringar genomförts
av ersättningarna vid de växelstationer, som här behandlats. Sålunda
ha de vid taxa-II-stationerna från televerket och abonnenterna sammanlagt
utgående ersättningarna under nämnda tidsperiod ökat med 354 % vid station
med 1 abonnent, 167 % vid station med 10 abonnenter och 133 % vid
station med 19 abonnenter. Under samma tid har ersättningen (exklusive
obekvämhetstillägget) vid de minsta taxa-I-stationerna (stationsgrupp c)
ökat med 132 % i ortsgrupp 2 och 173 % i ortsgrupp 5. Som jämförelse kan
nämnas, att lönen till kontorsbiträde i lägsta löneklassen ökat 124 % i lägsta
ortsgrupp och 112 % i ortsgrupp 5. När det gäller ortsgrupperingen bör här
observeras, att under här berörda tioårsperiod ortsgruppering genomförts av
ersättningarna vid taxa-I-stationerna och att för löneplansanställda tjänstemän
ortsgrupp 1 slopats.

Motionärerna ha förutsatt, att det skulle vara omsorg om televerkets ekonomi,
som förestavat telestyrelsens ställningstagande, när det gällt ersättningen
vid taxa-II-stationerna, och göra i anslutning därtill gällande, att telestyrelsen
med hänsyn till den dåliga lönsamheten av telefonrörelsen vid ifrågavarande
stationer skulle ha lastat över en börda, som rimligen bort bäras
av det allmänna, på föreståndarna vid nämnda stationer. I anslutning härtill
får styrelsen upplysa om att televerkets utgifter för anläggning, underhåll
och drift av landsbygdens manuellt betjänade telefonstaiioner — även
stora sådana stationer — ofta icke täckas av inkomsterna från abonnenterna.
Tack vare att inkomstöverskott föreligger från de största telefonstationerna
i landet, kan dock förlusten vid de övriga telefonstationerna täckas.
Telestyrelsen måste med skärpa tillbakavisa påståendet att styrelsen skulle
med hänsyn till nämnda förhållanden ha lastat över bördan på föreståndarna
för taxa-II-stationerna. Vägledande för styrelsen vid bestämmandet av ersättningen
till föreståndare för taxa-II-slationer — liksom av ersättningen
till övriga kontraktsanställda föreståndare — har nämligen uteslutande varit,
att den skall stå i rimlig proportion till omfattningen och arten av arbetet
samt till den bundenhet, som skötsel av växelstationen medför.

Telestyrelsen tillägger upplysningsvis, att vid de förhandlingar, som i år
förts mellan telestyrelsen och den personalorganisation, som företräder de
kontraktsanställda växelstationsföreståndarnas intressen, Växelstationsföreståndarnas
riksförbund, rörande 1958 års ersättningar till nämnda föreståndare,
har från styrelsens sida föreslagits, att den vid taxa Il-stationerna
utgående fasta ersättningen fr. o. m. den 1 januari 1958 skulle höjas från 700
kronor per år och station till 1 000 kronor vid station med 10—19 abonnenter,
till 900 kronor vid station med 5—9 abonnenter samt till 800 kronor vid
station med 1—4 abonnenter. Detta förslag hade av berörda personalorganisation
i dåvarande läge godtagits.

Under åberopande av anförda förhållanden och med hänvisning till att
ersättnings- och anställningsförhållanden vid här ifrågavarande växelstationer
även i fortsättningen lämpligen borde regleras i den ordning, som hittills
skett, hemställer styrelsen att motionerna icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Statskontoret erinrar om att frågan om avlöningsvillkoren för föreståndarna
vid de mindre telefonväxelstationerna var föremål för övervägande av de
sakkunniga inom telestyrelsen, vilka utarbetade ett år 1945 framlagt betän -

Statsutskottets utlåtande nr B 72 år 1958

kande med förslag till åtgärder för förbättring av landsbygdens telefonförhållanden.
De sakkunnigas undersökningar hade därvid givit vid handen,
att uppdraget att förestå växelstationer med endast 1—19 abonnenter icke
kunde giva en person full sysselsättning utan vore att betrakta såsom bisyssla.
Dessa stationer borde därför enligt de sakkunnigas mening bibehållas
såsom taxa Il-stationer, innebärande att det i princip ålåge vederbörande
abonnenter att själva svara för kostnaderna för lokal och betjäning vid
stationerna i fråga. För åvägabringande av den åsyftade förbättringen av
förhållandena vid dessa stationer förutsatte emellertid de sakkunniga, att föreståndarna
skulle beredas gynnsammare ekonomiska villkor på så sätt, att
televerket bidroge till föreståndarnas avlönande med lika stort belopp — 30
kronor per huvudabonnemang och år — som abonnenterna regelmässigt borde
vara skyldiga att erlägga.

Statskontoret anför vidare följande.

Det i enlighet med de sakkunnigas förslag sedermera genomförda ersättningssystemet
synes icke — såsom i motionerna antytts — hava inneburit,
att ersättningen till föreståndarna vid taxa Il-stationer skulle stå i visst förhållande
till det arvode, som utginge till de med telefonarbctet fullt sysselsatta
föreståndarna vid de större växelstationerna (taxa I-stationerna). De
icke obetydliga löneförbättringar, som inom ramen för det nya systemet efter
hand kommit föreståndarna vid taxa Il-stationerna till del, utgör resultatet
av härutinnan förda förhandlingar mellan telestyrelsen och Växelstationstöreståndarnas
riksförbund. I anslutning till 1957 års förhandlingar uppräknades
sålunda bl. a. dels den från televerket respektive abonnenterna utgående
växlingsersättningen från 46 till 54 kronor per år och abonnemang, dels
ock den från televerket numera utgående fasta ersättningen från 500 till 700
kronor för år.

Under hänvisning till det anförda säger sig statskontoret hålla före, att
tillräckliga skal icke föreligga för åtgärder från statsmakternas sida i syfte
att få till stånd höjd ersättning till föreståndarna vid taxa Il-stationerna. För
närvarande förelåge så mycket mindre anledning till dylika åtgärder, som
nya förhandlingar rörande ifrågavarande växelstationsföreståndares löneförmåner
— enligt vad ämbetsverket under hand inhämtat — beräknades komma
att äga rum inom den närmaste framtiden mellan telestyrelsen och vederbörande
personalorganisation. Motionerna borde därför icke föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Växelstationsföreståndarnas riksförbund framhåller att orsakerna till att
ersättningen till växelstationsföreståndare vid taxa Il-stationer kommit att
bli eftersläpande i förhållande till ersättningen till föreståndare vid taxa Istationer
äro flera, bland annat att de fackliga möjligheterna varit större, då
det gällt att tillvarataga de vid de större stationerna anställdas, såväl föreståndarnas
som den biträdande personalens intressen. Sålunda vore de större
växelstationerna företrädda icke bara av förbundet utan även av Svenska
teleförbundet, anslutet till Landsorganisationen, som organiserade den vid
växelstationerna anställda biträdande personalen. Då det gällt taxa II-stationerna,
hade förhandlingsmöjligheterna varit sämre, då här endast före -

Statsutskottets utlåtande nr B 72 år 1958

ståndarna vore fackligt organiserade och telestyrelsens ersättningsanbud därför
beträffande dessa stationer kunnat framläggas mera i form av dekret
än av ömsesidigt sakligt grundat förhandlingsresultat. Förbundet hade under
en följd av år framfört förslag om taxa Il-stationernas överförande till
taxa I, på eu gång eller successivt, samt även framlagt olika förslag till ersättningens
höjande inom ramen av nuvarande system. Som resultat härav
vore bland annat att nämna tillkomsten av »fast ersättning» år 1955 med
500 kronor per år och station, vilken ersättning höjts med 200 kronor under
vartdera åren 1956 och 1957. Härigenom hade den tidigare mycket stora
spännvidden i ersättningen de olika stationerna inom taxa II emellan
utjämnats.

Förbundet anför härefter bl. a. följande.

Rimligt synes vara, att alla abonnenter inom riket får möjligheter till telefonförbindelse
efter enhetliga grunder. Det system, som televerket praktiserar
i fråga om abonnenterna vid taxa II-växelstationerna, förekommer ej
vid de andra kommunikationsverken i landet. Postverket befordrar post till
orter utan bärkraftigt postmängdsunderlag, men höjer därför inte portot
eller fordrar att ortsbefolkningen skall hålla postlokal och betjäning. Statens
järnvägar dras med icke bärkraftiga bandelar, men inte höjer man avgifterna
just på de linjerna och inte heller begär man att ortsbefolkningen skall ordna
med stationshus och ge särskilt bidrag till avlönande av stations- och bangårdsbetjäning.
Hittills har vid Statens järnvägar underskott från icke bärkraftiga
linjer fått täckas av överskott från bättre linjer, men i år, då SJ icke
torde kunna redovisa något överskott, torde ett särskilt anslag beviljas för
täckande av förlusten på ekonomiskt icke bärkraftiga linjer. Man skulle
kunna säga, att Statens järnvägar härigenom kommer att tillföras ett »kulturanslag»
för täckande av underskott på vanlottade landsändars järnvägskommunikationer.
På liknande sätt, men icke genom att lasta bördorna på
telefonabonnenterna och de som åtar sig att förestå erforderliga växelstationer,
bör eventuellt televerket få kostnader ersatta i den mån de åsamkas genom
åtagande, som ligger utanför ramen för verkets affärsmässiga verksamhet
och icke kunna bäras av verket.

Även för televerket självt måste systemet med olika taxor som icke äro
motiverade av trafiktekniska skäl, vålla kostnader samt administrativa och
organisatoriska olägenheter. Här må endast påpekas de av abonnemangsbestämmelser
efter olika grunder uppstående, samt centralstationernas besvär
att hålla reda på och bevara överenskommelser, dels mellan en vid varje
växelstation utsedd företrädare för samtliga abonnenter och dels mellan enskilda
abonnenter och föreståndaren om eventuell högre avgift utöver den
fastställda minimiavgiften samt bokföring och inkassering av sådana avgifter
med mera.

Vad växelstationsföreståndarna beträffar, innebär uppgörelse med två olika
arbetsgivare, telestyrelsen och abonnenterna, bland annat olägenheter som
motionen omhandlar.

Förbundet anhåller vidare att statsutskottet med anledning av motionerna
måtte föreslå riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära sådan ändring
i telefonreglementet, att system taxa II snarast upphör och system taxa I
skall gälla för alla abonnenter vid manuella telefonstationer.

Statsutskottets utlåtande nr B 72 år 1958

Utskottet. I här förevarande motioner har hemställts om en framställning
till Kungl. Maj:t från riksdagens sida i syfte att åt telestyrelsen uppdrages
att på lämpligt sätt och med beaktande av den relalion som år 1947 fanns
mellan taxa Il-station med 19 abonnenter och taxa I-stationer höja ersättningen
till växelstationsföreståndare vid taxa Il-stationer till skälig nivå. En
avsevärd försämring i nämnda relation skulle enligt motionärerna ha inträtt
under tioårsperioden 1947—1957. Såsom av den i det föregående lämnade redogörelsen
för innehållet i telestyrelsens yttrande över motionerna framgår,
torde emellertid icke med fog kunna göras gällande att så är förhållandet.
Motionärerna synes sålunda vid sin jämförelse icke ha beaktat samtliga
härför relevanta faktorer, såsom bl. a. vissa till föreståndarna vid taxa IIstationer
utgående speciella tillägg m. m. Styrelsen förklarar sig för övrigt
vid bestämmandet av här ifrågavarande ersättningar ha vägletts uteslutande
av den synpunkten, att ersättningarna skall stå i rimlig proportion till
omfattningen och arten av arbetet samt till den bundenhet som skötseln av
en växelstation i respektive fall medför. Slutligen har erinrats om den höjning
av den vid taxa Il-stationer utgående fasta ersättning som fr. o. m. den
1 januari 1958 beslutats i anledning av förda förhandlingar mellan telestyrelsen
och den organisation som företräder de kontraktsanställda stationsföreståndarna,
nämligen Växelstationsföreståndarnas riksförbund. Ej heller
statskontoret anser skäl föreligga för den av motionärerna föreslagna åtgärden,
medan förenämnda riksförbund åter anser sådan ändring i telefonreglementet
böra vidtagas att systemet med taxa II snarast upphör och systemet
med taxa I införes att gälla samtliga abonnenter vid manuella telefonstationer.

I vad mån relationerna mellan här ifrågavarande ersättningar är rimliga
undandrager sig utskottets bedömande, liksom även skäligheten av f. n. utgående
ersättningar till föreståndarna vid taxa Il-stationer. I vart fall anser
sig utskottet för sin del icke böra ingå på en prövning härav, då enligt dess
förmenande berörda frågor närmast har karaktären av lönefrågor och därför
först och främst synes böra prövas genom förhandlingar i sedvanlig ordning
mellan respektive arbetsmarknadsparter. Utskottet, som således ej finner
sig kunna biträda motionärernas yrkanden, hemställer följaktligen,

att motionerna I: B 49 och II: B 60 icke må föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 4 november 1958

På statsutskottets vägnar:

EMIL NÄSSTRÖM

Närvarande: se under utlåtandet nr 78.