Nr 10—12 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 10 år 1958 (Utlåtande 1958:Ku10 - a Konstitutionsutskottet)

Nr 10—12 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 10 år 1958

Nr 10

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta motioner
angående översyn av bestämmelserna om val av kyrkomötets
lekmannaombud.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr 108
i första kammaren av herr Boman samt nr 230 i andra kammaren av herr
Persson i Svensköp hemställes, att »riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om en översyn av gällande kyrkomötesförordning främst avseende
antalet lekmannaombud och frågan hur de skall väljas».

Beträffande motiveringen får utskottet, i den mån redogörelse därför icke
lämnas i det följande, hänvisa till motionerna.

1863 års kyrkomötesförordning

Det allmänna kyrkomötet inrättades år 1863 i samband med genomförandet
av representationsreformen. Kyrkomötet bestod enligt § 2 i den sagda år
utfärdade kyrkomötesförordningen av 30 prästerliga ombud och lika många
lekmannaombud. I fråga om val av lekmannaombuden stadgades i § 5, att
samtliga å kyrkostämma röstberättigade lekmän ägde inom varje pastorat
utse en elektor, samt att de sålunda utsedda elektorerna därefter förrättade
val av ombud vid sammankomster i särskilda valdistrikt.

Under den diskussion, som föregick inrättandet av kyrkomötet, hade grundsatsen
att både präster och lekmän skulle vara representerade i mötet
förutsatts såsom given. Det ansågs vidare stå utom fråga, att i en representation
för kyrkan en framskjuten plats måste givas prästerskapet. Därtill
kom en viktig politisk synpunkt. Kyrkomötet framstod som en kompensation
för prästerskapets genom representationsreformen förlorade ställning i
riksdagen, och prästernas antal i kyrkomötet fick därför icke heller av detta
skäl göras alltför litet. Samtidigt måste emellertid församlingarnas växande
anspråk på att bli hörda i angelägenheter som berörde deras intressen tillgodoses.
Ett lika antal andliga och världsliga ledamöter ansågs därför utgöra
en lämplig och naturlig proportion för att mötets yttranden i allmänhet
skulle kunna anses för ett uttryck av »läroståndets och församlingarnas gemensamma
tanke».

Någon motivering till att hela antalet ombud i kyrkomötet satts till 60
lämnades ej i förslaget till kyrkomötesförordning och ej heller synes frågan
om representationens storlek ha varit föremål för diskussion, då förslaget
antogs.

Om alltså vid kyrkomötets tillkomst enighet rådde om att såväl präster
1 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 5 samt. 2 avd. Nr 10—12

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 10 år 1958

som lekmän skulle vara företrädda till lika antal i kyrkomötet, dröjde det
icke länge förrän kyrkomötets sammansättning gjordes till föremål för kritik.
Denna kritik följde två linjer. Dels påtalades, att kyrkomötet bestod av
för få ombud, dels anmärktes på den lika proportionen mellan präster och
lekmän. Frågan om den lämpligaste proportionen mellan de båda grupperna
skulle med tiden komma att spela en betydande roll i diskussionen om eu
utökning av kyrkomötets ledamotsantal. I de vid skilda tidpunkter framlagda
förslagen i dessa spörsmål åberopades som motiv för en utökning av
lekmannaombudens antal bl. a. att det ringa antalet ombud icke stod i rimlig
proportion till den stora väljarkåren, varför kyrkomötet icke uppfyllde
kraven på att vara en representation för hela den svenska kyrkan, samt att
ombudens fåtalighet utgjorde ett avgörande hinder för en allsidig representation
för olika socialgrupper och meningsriktningar i kyrkliga frågor. Likväl
omfattades länge av såväl riksdagens som kyrkomötets majoritet den
åsikten, att en lika proportion mellan präster och lekmän måste anses vara
av grundläggande natur för kyrkomötet.

Det är först ett stycke in på 1900-talet — sedan bl. a. prästerskapets privilegier
genom 1910 års ecklesiastika lagstiftning på väsentliga punkter blivit
upphävda — som en förändring i uppfattningen kan konstateras.

I fråga om den föreskrivna metoden för val av lekmannaombud framfördes
kritiska synpunkter i ett väsentligt senare skede än vad beträffar spörsmålet
om proportionen mellan präster och lekmän. Det är sålunda först vid
1910 års kyrkomöte som en motion (nr 35) framlägges om införande av
direkta val. Anledningen till att denna fråga icke väcktes tidigare får ses
mot bakgrunden av att indirekt metod alltjämt i stor utsträckning förekom
vid allmänna val.

I riksdagen väcktes år 1920 i en motion (II: 128) yrkande om omedelbara
val av lekmannaombud. Konstitutionsutskottet (uti. nr 34) upptog vid behandlingen
av motionen därjämte ånyo frågan om förstärkande av lekmannarepresentationen
i kyrkomötet. I enlighet med utskottets förslag
anhöll riksdagen i skrivelse (nr 191) till Kungl. Maj :t om utredning under
vilka förutsättningar ett införande av direkta val av lekmannaombud kunde,
i samband med en utvidgad lekmannarepresentation i övrigt inom kyrkan,
genomföras.

Med anledning av riksdagens begäran om utredning påbörjades inom
justitiedepartementet år 1921 en förberedande undersökning angående bl. a.
de i riksdagens skrivelse berörda frågorna. Utredningsarbetet fortgick till
år 1923, då det avslutades i ofullbordat skick.

Yrkanden att det avbrutna arbetet skulle återupptagas framställdes därefter
vid flera tillfällen i såväl riksdagen som kyrkomötet men föranledde
icke någon åtgärd. Först vid 1944 års riksdag kom frågan i ett annat läge.
Vid denna hemställdes i en motion (I: 230) att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag angående ändrade
grunder för kyrkomötets sammansättning i syfte att tillförsäkra lekmännen
behörigt vidgat deltagande i dess arbete. I sitt utlåtande (nr 11), i vilket

Konstitutionsutskottets utlåtande nr JO år 1958

lämnades en utförlig redogörelse för tidigare reformförslag, anförde konstitutionsutskottet
bl. a.:

Utan att vilja yttra sig om storleken av lekmannarepresentationen anser
sig utskottet dock böra framhålla, att antalet lekmän bör vara sådant, att
olika meningsriktningar i kyrkliga frågor beredas möjlighet att bliva på ett
skäligt sätt företrädda. Därjämte bör övervägas möjligheten av en viss utökning
även av de prästerliga ledamöternas antal, särskilt som det torde få
betraktas som en brist, att de obefordrade prästerna icke äro valbara till
ombud vid kyrkomötet.

Vid en omprövning av frågan om en utökad lekmannarepresentation torde
man ej kunna undgå att överväga även spörsmålet om sättet för denna
representations utseende. Otvivelaktigt föreligger ett behov av mera tidsenliga
former för val av kyrkomötets lekmannaombud.

Sedan utskottet därvid nämnt olika vägar, bl. a. att valen verkställdes av
den ombudsförsamling, som pastoratskyrkoråden utse för val av lekmannaombud
i domkapitlet, hemställde utskottet, att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag till ändrade grunder för
kyrkomötets sammansättning. Riksdagen beslöt i enlighet med förslaget.

I anledning av riksdagens skrivelse (nr 179) tillsatte Kungl. Maj :t genom
beslut den 8 december 1944 sakkunniga att utarbeta förslag till ändrade
grunder för kyrkomötets sammansättning.

De sakkunniga avgåvo år 1946 ett betänkande med förslag till ny förordning
om allmänt kyrkomöte (SOU 1946:32).

Förslaget omarbetades i vissa delar av dåvarande domprosten Hultgren,
varefter Kungl. Maj :t framlade detsamma för godkännande av 1948 års
kyrkomöte samt såsom proposition (nr 13) till 1949 års riksdag. Sedan förslaget
antagits utfärdade Kungl. Maj :t den 22 april 1949 ny förordning angående
allmänt kyrkomöte.

Gällande kyrkomötesförordning

Enligt 1949 års kyrkomötesförordning består kyrkomötet av 100 ledamöter,
varav 43 prästerliga ombud och 57 lekmannaombud.

De prästerliga ombuden skola vara samtliga biskopar, fyra inom de teologiska
fakulteterna vid rikets universitet utsedda ombud samt 26 valda ombud
för stiften.

Vid val av lekmannaombud bildar varje stift en valkrets. Lunds stift utgör
dock två valkretsar. Inom varje valkrets väljes det antal ombud, minst
två, som Konungen bestämmer. Ombuden väljas av särskilt utsedda elektorer.

För val av elektorer indelas varje valkrets i distrikt. Om denna indelning
beslutar domkapitlet. Församlingarna kunna var för sig eller två eller flera
tillsammans bilda distrikt. Invånarantalet i varje distrikt skall i regel överstiga
2 000. I varje distrikt utses i visst förhållande till invånarantalet från
en till tio elektorer.

Består distrikt av eu församling, väljas elektorerna av kyrkofullmäktige

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 10 år 1958

eller, där sådana ej finnas, å kyrkostämma. I distrikt, som består av två
eller flera församlingar, väljas elektorerna av delegerade, som i sin tur utsetts
församlingsvis av kyrkofullmäktige eller å kyrkostämma. Församling
utser därvid från en till nio delegerade allt efter invånarantalet.

I fråga om proportionen mellan antalet prästerliga ombud och antalet lekmannaombud
anförde 1944 års sakkunniga, att de ansågo det grundläggande
för kyrkomötet vara endast att det inneslöte en representation för såväl
präster som lekmän. Det gällde sedan att tillförsäkra båda avdelningarna en
sådan mångsidighet, att de kunde var för sig motsvara de krav som borde
ställas på dem. Härav följde att frågan om en utökning av de båda avdelningarna
borde prövas för sig. Men det vore också nödvändigt att pröva konsekvenserna
av en förändrad proportion med hänsyn till kyrkomötets arbetssätt
och att tillse, att den avsedda samverkan mellan de båda avdelningarna
främjades. Vid bedömandet av denna lämplighetsfråga kommo de sakkunniga
till att lekmännen borde erhålla en talrikare representation än
prästerna. De sakkunniga fortsatte:

Om man endast skulle beakta önskemålet att få olika meningsriktningar i
kyrkliga frågor representerade så allsidigt som möjligt, skulle en betydlig
ökning av antalet ombud bli erforderlig. Det låge då närmast till hands att
tänka på en fördubbling. Mot en så stark ökning tala emellertid vägande
skäl. Härvid må först framhållas, att ökat antal ombud i kyrkomötet medför
stegrade kostnader. Ännu viktigare äro emellertid de omständigheter, som
sammanhänga med arten av kyrkomötets uppgifter och arbete.

De sakkunniga stannade vid att föreslå, att antalet lekmannaombud ökades
från 30 till 48 och att antalet prästerliga ombud ökades från 30 till 36.
Kyrkomötet skulle alltså bestå av 84 ombud. Lekmannaombudens antal skulle
då förhålla sig till de prästerliga ombudens antal som 4:3, en proportion
som med fördel kunde läggas till grund för bestämmande av utskottens storlek.

Vid sin bearbetning av de sakkunnigas förslag ifrågasatte Hultgren icke
någon ändring i den föreslagna proportionen mellan prästerliga ombud och
lekmannaombud, bland annat med hänsyn till dess användbarhet vid fördelningen
av platserna i utskotten. Däremot föreslog han en utökning av antalet
ombud till 98. Till stöd härför åberopade han:

För en fixering av ombudens antal erbjuder önskemålet om en ökning av
de valda prästerliga ombuden till två från varje stift den naturliga utgångspunkten.
Hela representationen skulle då uppgå till 43 ombud. Om hela antalet
ledamöter i kyrkomötet sättes till 100, skulle med en ungefär motsvarande
ökning antalet lekmannaombud bli 57.

För att erhålla den exakta proportionen 3: 4 föreslog Hultgren, att kyrkomötet
skulle erhålla en sammansättning av 42 prästerliga ombud och 56
lekmannaombud.

I det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget till ny kyrkomötesförordning
upptogs det antal ledamöter Hultgren förordat. Härvid anförde departementschefen
bl. a.:

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 10 år 1958

De allmänna synpunkter, som de sakkunniga anlagt, kan jag oreserverat
ansluta mig till. Vad angår de prästerliga ombuden har jag uttalat mig för
en sådan utökning av antalet, att som regel två ombud skola utses från
varje stift.

Antalet lekmannaombud bör — stå i viss proportion till antalet prästerliga
ombud. Vid bedömandet av frågan om den lämpliga proportionen synes
det mig uppenbart, att lekmannarepresentationen bör vara talrikare än den
prästerliga avdelningen. De skäl, som de sakkunniga åberopat mot en alltför
stark utökning, synes mig visserligen i stort sett bärande. Men den av mig
förordade utökningen av totala antalet ombud med 14 utöver vad de sakkunniga
föreslagit torde, även med beaktande av de sakkunnigas synpunkter,
ej behöva medföra några olägenheter. Då jag ej finner påkallat att frångå
den av de sakkunniga föreslagna proportionen, anser jag mig därför böra
förorda, att antalet lekmannaombud bestämmes till 56.

Det av kyrkomötet för dess del antagna förslaget innefattade i detta stycke
den mindre avvikelsen från det framlagda förslaget, att antalet ledamöter i
kyrkomötet utökades till 100, därav 43 prästerliga ombud och 57 lekmannaombud.

Kyrkomötets förslag biträddes sedan av såväl Kungl. Maj:t som riksdagen.

Frågan om såttet för utseende av lekmannaombud gjordes av 1944 års sakkunniga
till föremål för ingående överväganden. Beträffande möjligheten att
införa direkta val anfördes bl. a.:

Till förmån för en direkt valmetod har åberopats framför allt, att en sådan
skulle medföra ett större allmänt intresse för valen.

De sakkunniga, som dela nämnda uppfattning och som även ur demokratisk
synpunkt finna ett direkt valsätt vara mest naturligt, — ha funnit att svårigheterna
med ett dylikt valsätt i detta fall äro så gott som oöverkomliga.

En viktig förutsättning för allmänna val är, att före valet en nominering av
kandidater kommer till stånd. För att direkta val av lekmannaombud till
kyrkomöte skulle kunna fylla sin uppgift, måste frågan om vilka kandidater,
som skola framföras till valet, vara beredd på förhand. I annat fall skulle
en betydande risk föreligga, antingen att valdeltagandet bleve obetydligt eller
att antalet kandidater bleve så stort, att valutgången överlämnades åt slumpen.

Någon genomförd kyrklig partibildning finns icke. Det ligger då närmast
till hands att tänka sig, att de politiska partierna kunde nominera kandidater
jämväl vid val till kyrkomöte. Dessa partier äro emellertid i allmänhet
organiserade länsvis. Då representationen till kyrkomötet av naturliga skäl
bör följa stiftsgränserna, skulle de politiska partierna bli nödsakade att
åstadkomma särskilda organisationer i stiften för att kunna förbereda valen.
Med hänsyn till att de frågor, som behandlas vid kyrkomötet, äro av
mera speciell natur, har man anledning antaga, att de politiska partierna icke
skulle vara villiga att åtaga sig dessa bestyr och kostnader.

Sedan de sakkunniga med negativt resultat inventerat vissa andra korporationers
möjligheter, fortsatte de:

Även om man på ett eller annat sätt skulle kunna få till stånd en kandidatnominering,
synes frågan om själva valförrättningens ordnande erbjuda
synnerliga svårigheter. De möjligheter, som härvid föreligga, äro att valen
antingen försiggå i omedelbar anslutning till andra val eller anordnas för

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 10 år 1958

sig. — Vid anslutning till borgerligt val skulle på samma valdag minst två
val komma att äga rum. Man kan då med fog befara, att kyrkomötesvalen i
många fall skulle komma i skymundan. Om man åter låter val till kyrkomöte
ske utan anslutning till andra val, komma de att draga orimligt höga kostnader.

Ytterligare en svårighet har yppat sig i detta sammanhang. Om valen till
kyrkomötet förläggas i anslutning till andra val, måste de gälla för samma
period som de övriga valen, d. v. s. fyra år. De sakkunniga ha icke funnit
skäl föreslå ändring av det nuvarande stadgandet, att kyrkomötet skall sammanträda
vart femte år. De valda ledamöterna skulle sålunda understundom
icke komma att fungera.

Slutligen underströko de sakkunniga, att de ansågo huvudargumentet mot
direkta val vara att antalet ombud som skulle väljas var alltför ringa. De
sakkunniga anförde härom bl. a.:

Valkretsarna skulle härigenom bli så stora och därmed möjligheterna för
valmännen att äga kännedom om lämpliga kandidater bli så begränsade, att
valen skulle förlora i intresse. Det förtjänar erinras, att konstitutionsutskottet
vid 1920 års riksdag vid sitt förordande av utredning om införande
av omedelbara val framhöll, att denna fråga borde prövas i sammanhang med
frågan om en utökning av lekmannarepresentationen. Att enbart för att
möjliggöra införande av direkta val vidtaga en större ökning av lekmannaombudens
antal än som med hänsyn till kyrkomötets uppgift och befogenheter
och andra omständigheter är motiverad kan näppeligen ifrågakomma.

De sakkunniga funno sig således icke kunna förorda övergång till direkt
valmetod utan stannade vid att föreslå att indirekta val bibehöllos. Förslaget
innebar härutinnan i åtskilliga avseenden en förbättring av då gällande
regler.

Vid remissbehandlingen av förslaget anförde domkapitlet i Västerås bl. a.
att regler för ett valsätt, som tillgodosåg omedelbarhetskravet, kunde utformas
enligt följande.

Åt kyrkofullmäktige, respektive församlingskyrkoråd, uppdrages att nominera
kandidater till lekmannaombud i kyrkomötet. I stiftet nominerade
kandidater uppföras av domkapitlet på en lista, som tillställes kyrkostämmornas
ordförande, omfattande antingen samtliga föreslagna namn eller
till ett fastställt antal dem, som samlat de flesta rösterna. Val av ombud
sker därefter å respektive kyrkostämmor inom de å listan uppförda namnen.
Valresultaten insändas till domkapitlet, som verkställer sammanräkning.

Kungl. Maj :ts förslag, innefattande indirekt valmetod, byggde på de sakkunnigas
av Hultgren överarbetade förslag. Vad beträffar frågan om direkta
val anförde departementschefen, att riktigheten av de sakkunnigas
uppfattning i denna punkt svårligen kunde jävas samt att han funnit de
sakkunnigas skäl för avståndstagandet från den direkta valmetoden bärande.

Kyrkomötet gjorde för sin del vissa ändringar i det framlagda förslaget,
vilket dock i princip godkändes. Vid frågans behandling anförde kyrkolagsutskottet
(uti. nr 19) bl. a.:

Uppmärksamhet har även ägnats den direkta valmetoden, aktualiserad genom
motion, vari hemställes att kyrkomötet måtte låta utarbeta förslag till

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 10 år 1958

direkt valförfarande enligt riktlinjer likartade med dem, som skisserats i
domkapitlets i Västerås yttrande. Utskottet har blivit övertygat om att den
angivna vägen icke är framkomlig och har därför liksom de sakkunniga och
Kungl. Maj:t stannat för en effektivisering av den indirekta valmetoden.

Vid propositionens behandling i riksdagen uttalade konstitutionsutskottet
(uti. nr 3) bl. a. att det föreliggande förslaget finge anses innebära en avsevärd
förbättring i förhållande till den gällande ordningen. I enlighet med
utskottets hemställan bifölls propositionen jämväl i förevarande del.

Motionernas huvudsakliga innehåll

Motionärerna anföra bl. a. att om kyrkomötet skall bli ett representativt
kyrkans organ, varest det kyrkliga livet och meningsriktningarna i församlingarna
så långt det är möjligt avspeglas, måste främst två frågor på ett
tillfredsställande sätt lösas: lekmannarepresentationen i kyrkomötet måste
ha en lämplig proportion i förhållande till de prästerliga ombuden, och valet
av dessa lekmannaombud måste ske på ett sätt som tillgodoser rådande meningsriktningar.

Vad gäller den första frågan så kan det, säga motionärerna, med hänsyn
till det växande lekmannainflytandet i kyrkan ifrågasättas, om icke antalet
prästerliga ombud bör begränsas i förhållande till lekmannarepresentationen.

Vad därefter beträffar sättet för utseende av lekmannaombuden böra
möjligheterna till direkta val på nytt övervägas. Om lekmannarepresentationen
ökades skulle svårigheterna att hålla direkta val mildras. Då kyrkofullmäktigeinstitutionen
nu införts i ett större antal församlingar och möjlighet
finnes att i ny församlingslag göra denna institution obligatorisk även
i småförsamlingar, skulle val av kyrkomötesombud kunna ske i samband
med kyrkofullmäktigevalet. Det har påpekats, att val av kyrkomötesombud i
så fall måste omfatta samma valperiod som fullmäktigevalet och att det kunde
befaras, att kyrkomöte ej komme att inkallas under någon valperiod. Det
förefaller dock troligt, att kyrkomöte härefter kommer att inkallas med
kortare tidsintervaller. Vidare torde de kyrkliga organisationerna komma
att sörja för erforderlig nominering av kandidater. I det över 1946 års sakkunnigbetänkande
av domkapitlet i Västerås avgivna yttrandet har skisserats
de huvudlinjer, efter vilka bestämmelser i ämnet kunna utformas.

Utskottet

Med anledning av vad i motionerna anförts får utskottet till en början
erinra om att riksdagen i skrivelse den 28 november 1956 (nr 381) till Kungl.
Maj :t anhållit om en allsidig och förutsättningslös utredning av frågan om
den framtida gestaltningen av förhållandet mellan staten och kyrkan. I sitt
av riksdagen godkända utlåtande (nr 17) uttalade utskottet, att bland de
detaljproblem, som komme alt aktualiseras vid utredningen, skulle först

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 10 år 1958

nämnas den avveckling eller omgestaltning av kyrkliga organ, som kunde
bliva en följd av att de organisatoriska banden mellan staten och kyrkan
upplöstes. Härvid borde prövas den ställning bl. a. kyrkomötet intoge. Utskottet
anförde vidare, att hur än utredningens omfattning begränsades,
torde det komma att dröja avsevärd tid, innan dess resultat kunde framläggas
samt att med hänsyn därtill dess arbete icke borde föranleda, att sådant
utrednings- och reformarbete på det kyrkliga området, som kunde leda till
önskvärda partiella reformer, avbrötes eller inställdes. I anledning av riksdagens
skrivelse har Kungl. Maj :t den 10 januari 1958 bemyndigat chefen
för ecklesiastikdepartementet att tillkalla sakkunniga att utföra en första
etapp av en utredning av frågan.

Utskottet finner flera av de synpunkter, som i motionerna framförts till
stöd för den begärda översynen av bestämmelserna om antalet lekmannaombud
i kyrkomötet och sättet för deras utseende, värda beaktande. Likaså
apser utskottet en sådan översyn falla inom ramen för vad som i förevarande
sammanhang kan betraktas vara en partiell reform. Detta oaktat finner
sig utskottet icke nu kunna tillstyrka en utredning i motionernas syfte.
Utskottet får nämligen hänvisa till att för närvarande flera frågor äro under
utredning, vilka kunna tänkas inverka på bedömandet av de i motionerna
väckta spörsmålen.

Utskottet får sålunda erinra om att 1953 års församlingsstyrelsekommitté
i sitt föregående år framlagda betänkande med förslag till ny församlingslag
(SOU 1957: 15) bl. a. föreslagit, att kyrkofullmäktigeinstitutionen
skall förbliva fakultativ beträffande de mindre församlingarna, därvid gränsen
för sådan valfrihet sänkts till ett befolkningstal av 1 000. Förslaget, som
i förevarande hänseende innebär, att nära hälften av rikets församlingar alltjämt
skola själva bestämma om de vilja uppdraga beslutanderätten åt fullmäktige,
är beroende av Kungl. Maj :ts prövning.

Vidare får utskottet framhålla, att riksdagen i skrivelse den 15 december
1955 (nr 388) till Kungl. Maj:t anhållit, att frågan om lämpligare tidpunkt
för kyrkofullmäktigevalen måtte överlämnas till församlingsstyrelsekommittén
för övervägande. Enligt vad utskottet inhämtat undersöker kommittén
för närvarande denna möjlighet, därvid bl. a. om ett sammanförande av
dessa val med de allmänna kommunalvalen låter sig göra.

Utskottet har vidare erfarit, att inom ecklesiastikdepartementet överarbetas
det av biskopsvalskommittén framlagda förslaget till lag om biskopsval
(SOU 1957: 19). Enligt detta förslag skall en elektorsförsamling av lekmän
jämte domkapitlets ledamöter och stiftets präster förrätta val av biskop.
Möjligheten att sammanföra bestämmelser om val av sagda elektorsförsamling
med dem som röra elektorer för utseende av kyrkomötets lekmannaombud
och lekmannaledamöter i domkapitlen undersökes för närvarande.

Såsom utskottet i det föregående framhållit, kan ett ställningstagande till
spörsmålet om en översyn av nu gällande bestämmelser för sättet att utse
kyrkomötets lekmannaombud röna inverkan av vad som kommer att föreslås
i nu berörda avseenden.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 10 år 1958

Enär valsättet i sin tur får anses äga viss betydelse för bedömandet av en
ändring i relationen mellan präster och lekmän — vilken år 1949 ändrades
så, att lekmännen då erhöllo majoritet — finner utskottet icke heller sistnämnda
spörsmål böra nu upptagas till omprövning.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna I: 108 och II: 230 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 19 mars 1958

På konstitutionsutskottets vägnar:

HARALD HALLÉN

Närvarande:

från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, Olsén, Sveningsson,
Erik Olsson, Ollén, Torsten Andersson*, Dahl, Axel Emanuel Andersson
och Källqvist; samt

från andra kammaren: herrar Hallén, Pettersson i Norregård, von
Friesen, Norén, Braconier, Spångberg, Svensson i Ljungskile, Sehlstedt*,
Gustafsson i Bogla och Hamrin i Jönköping*.

* Ej närvarande vid justeringen.