Lutt-Utskottets Utlåtande N:o 8 (Utlåtande 1871:LU8 Lagutskottet)

Lutt-Utskottets Utlåtande N:o 8.

N:o 8.

Ank. till Riksd. Kansli den 3 Mars 1871, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af ej mindre Kongl. Maj:ts nådiga Proposition
om antagande af en författning angående förändrad
lydelse af 2 Kaj). 11 § Strafflagen, än äfven enskilda motioner
i samma ämne. *

Genom omförmälda nådiga Proposition, hvilken blifvit af Riksdagens båda
Kamrar till Lag-Utskottets behandling öfverlemnad bar Kongl. Maj:t till Riksdagens
antagande framställt följande förslag till

“Förordning angående förändrad lydelse af 2 Kap. 11 § Strafflagen.

Härigenom förordnas, att 2 Kap. 11 § Strafflagen skall erhålla följande förändrade
lydelse:

Fängelse vid vatten och bröd ege ej rum för qvinna, som hafvande är eller
barn ammar, eller för den, som yngre är än aderton år eller finnes ej kunna,
utan våda för helsan, sådant fängelse undergå. 1 dessa fall skall den bötfällde
hållas i annat fängelse tre gånger så lång tid, som han eljest skolat fängelse vid
vatten och bröd undergå. Samma lag vare, om någon, som saknar tillgång till
gäldande af honom ådömda böter, önskar att, i stället för det hela bötesbeloppet
motsvarande fängelse vid vatten och bröd, undergå annat fängelse". I

I sammanhang härmed har Utskottet till behandling förehaft särskilda, till
Utskottet remitterade motioner i samma ämne, väckta inom Andra Kammaren af
Herrar L. Kinmanson (motionen N:o 104) och J. Manicell (motionen N:o 132).

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 8. 3

Åt'' desse motionärer har Herr Kinmanson hemställt, det Lag-Utskottet
ville, såsom vid sistlidne riksdag skedde, föreslå: att Riksdagen måtte i underdånig
skrifvelse, med uttalande af den åsigt, att fängelse vid vatten och bröd ej
lämpligen hör såsom förvandlingsstraff bibehållas samt att följaktligen önskvärd;
vore, att detsamma kunde utbytas emot annat fängelse, anhålla, att Kongl. Maj:t
täcktes i sådant afseende låta tillvägabringa nödig utredning af de på frågans lösning
inverkande förhållanden samt derefter för Riksdagen framställa förslag i ämnet;
men, om det ansåges böra föredragas, att i nu gällande föreskrifter angående
förvandlingsstraff endast vidtaga sådan förändring, att valfrihet för den medellöse
bötfällde emellan de båda olika slagen af fängelse infördes, en åtgärd, hvars lämplighet
motionären dock icke kunde för sin del medgifva, i andra rummet föreslagit:
att Lag-Utskottet ville uppgöra och till godkännande af Riksdagen framfägga
förslag till sådan ändring i strafflagen, att det egentliga förvandliugsstraffet,
då" bötfälld saknar tillgång till böterna, kommer att bestå i enkelt fängelse, men
med frihet för den bötfällde att, om han det heldre åstunda!1 och det utan våda
för hans helsa kan ske, i stället undergå en kortare tids fängelse vid vatten och
bröd; med iakttagande i öfrigt af en såväl i afseende å maximum som minimum
tjenlig förvandlingsskala, lämpad för ringare bötesbelopp till deremot svarande lindriga
grader i strafftid.

Herr Manicell åter har, med åberopande af Andra Kammarens vid sistlidne
riksdag fattade beslut i fråga om vatten- och brödstraffets afskaffande såsom förvandlingsstraff
samt de skäl, som för ett sådant beslut då anfördes, föreslagit,
att, med denna straffarts fullkomliga uteslutande ur vår lagstiftning i enlighet
med såväl Lag-komitéens som Lag-beredningens förslag, stadgas måtte: det
ådömda böter, till kvilkas fulla gäldande dpn brottslige saknar tillgång, skola förvandlas
till enkelt fängelse, dock med förkortning af de i nämnda lagarbeten bestämda
fängelsetider.

Frågan om olämpligheten af vatten- och brödstraffet är i vårt land lika
gammal, som frågan om olämpligheten af de fysiskt-affliktiva straffen. Redan för
omkring 40 år sedan utdömdes det såsom förvandlingsstraff af Lag-komitéen, som
dock bibehöll det såsom en svårare art af fängelse, hvilket kunde omedelbart ådömas.
Vid den några år derefter företagna granskning af Lag-komitéens förslag
gick Högsta Domstolen ett steg längre och utdömde vatten- och brödstraffet äfven
såsom särskild straffart. Samma uppfattning gjorde sig gällande hos Lag-beredningen,
som i sitt Straffbalks-förslag af år 1844 alldeles uteslöt vatten- och brödstraffet.
Det återupptogs väl i det af Kongl. Maj:t vid 1862—1863 årens riksdag framlagda
förslag till ny Strafflag och inkom i följd deraf i nu gällande lag; men sådant
skedde, efter hvad motiverna till det Kongl. Förslaget och Lag-Utskottets betänkande
deröfver utvisa, endast af det praktiska skäl, att man befarade, det olägenheter
skulle uppkomma såväl för det allmänna, som för den bötfällde, derest det
fängelse, denne borde i stället för böter undergå, ej blefve, genom dess intensitet,
till tiden så mycket som möjligt förkortadt.

Såvidt Utskottet erfarit, är nyssnämnda skäl det enda, som ännu åberopas
till förmån för bibehållande af vatten- och brödstraffet. Svårt torde också vara

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 8.

att finna något annat. Det fysiska lidande, den hungerspina, vatten- och brödstraffet
medför, strider allt för mycket mot nutidens uppfattning af straffrättens grund
och straffens ändamål, och det nedsättande i afseende å medborgerligt anseende,
som i mångens föreställning ligger i detta straff, är ej egnadt att tala för dess rättvisa,
enär den som är ömtålig om sitt medborgerliga anseende, drabbas vida hårdare
än den, för hvilken andra menniskors aktning är likgiltig.

I betraktande häraf skulle det, i Lag-Utskottets tanke, vara helt enkelt en
gärd åt mensklighet och rättvisa att ur vår lag alldeles utplåna vatten- och brödstraffet.
Men då, såsom Justiti©-statsministern anfört i det vid den Kong!. Propositionen
fogade Statsråds-protokoll, en så radikal reform icke kan nu genomföras i
anseende till straffanstalternas beskaffenhet, har Utskottet nödgats öfvergifva all
tanke derpå och i stället bemödat sig att undanrödja de mest framstående olägenheterna
af straffets bibehållande tillsvidare.

Utskottet har härvid ställt sig på samma grund som den, hvarpå Kongl.
Mapts nådiga Proposition hvilar, då Utskottet, i likhet med Kong]. Maj:t, ansett
frågan enklast lösas dymedelst, att den bötfållde må vara tillåtet att, derest han
saknar tillgång till böter, undergå enkelt fängelse i stället för fängelse vid vatten
och bröd med'' den tillökning i fängelsetid, som erfordras för att göra straffen
oqvivalenta.

Mot denna don sakfälldes valfrihet har man visserligen i Högsta Domstolen
anmärkt, att rättvisans kraf icke skulle tillstädja att straffet rättas mera efter
förbrytarens än efter den förorättades godtfinnande och att ej heller statens värdighet
skulle medgifva, att vid straffets verkställande staten framträder såsom verkställare
af brottslingens vilja. Men, såvidt Utskottet kan finna, innebär den ifrågasatta
yalfriheten hvarken det ena eller andra af hvad man sålunda velat i densamma
inlägga. Det egentliga straffet, eller böterna, ådömes förbrytaren ovilkorligen,
hädanefter såsom hitintills; derutinnan lemnas honom ingen valfrihet. Det
är endast i fråga om de af lagen anvisade olika sätt för böternas aftjenande, som
valfriheten skulle ega rum. Och om — såsom Utskottet, lika med Kongl. Maj:t, antager—
det är “den förorättade11 eller staten likgiltigt, hvilketdera sättet användes,
enär tillfyllestgörande försoning egor rum medelst användande af hvilketdera som
helst; så kan väl, vid det förhållande att förbrytaren ovilkorligen måste underkasta
sig ettdera förvandlingsstraffet, den omständigheten, att staten undandrager
sig det för honom likgiltiga valet och öfverlemnar det åt förbrytaren sjelf, ingalunda
innefatta något frånträdande å statens sida af dess naturliga rätt att vid
straffets verkställande följa sin egen vilja, hvilken ju i förevarande fall helt enkelt
är den, att den bötfällde skall aftjena böterna antingen på det ena sättet eller på
det andra, lika godt hvilketdera.

Med vida större skäl torde deremot kunna ifrågasättas, huruvida rättvisansjeraf
och statens värdighet äro tillbörligen iakttagna medelst den lag, som nu gäller, och den
tillämpning af lagen, som synes vara på väg att komma i bruk. Föga rättvist vill det
nemligen förefalla, att den, som blifvit dömd till den ringaste straffarten, böter, skall nödgas
att, i saknad af sådana, ovilkorligen undergå straff, icke af don art, som i stränghet
står näst öfver böter, utan af en ännu strängare; och föga förenligt med statens
värdighet torde vara, att, tillämpningen af ett ovilkorligt straffbud skall bero derå,
att den, som skall straffas, icke förstår eller icke bryr sig om att hos Konungen
söka att af nåd undslippa det lagbestämda straffet och utbyta det mot ett lindrigare.
Sådant synes dock förhållandet nu vara, efter hvad man kan inhemta af Jnstitiestutsministerns
yttrande till Statsråds-protokollet den 17 sistlidne Januari, hvar -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 8. _ 5

af framgår, att, sedan eu till vitesböter dömd person sökt att få aftjena böterna
med fängelse i stället för fängelse vid vatten och bröd,. Högsta Domstolen, utan att
anföra något skäl, tillstyrkt ansökningen, hvilken också enligt de upplysningar, som
kommit Utskottet tillhanda, blifvit af Kongl. Maj:t bifallen, fastän föredragande Departements-chefen,
efter hvad lian sjelf förklarat i nämnda Statsråd s-protokoll,
icke funnit något annat skäl för bifall till ansökningen ens kunna anföras, än det,
som låg i sakens beskaffenhet och den dömdes uppfattning deraf.

Fastän Utskottet alltså delar Kong! Maj:ts åsigt i fråga om valfriheten för
den saktande, kan dock Utskottet icke förorda antagande af Kongl. Maj:ts förslag
oförändradt.

Till en början har det nemligen synts Utskottet mindre lämpligt att, då man
tagel'' det första steget till utplånande i en framtid af vatten- och brödstraffet ur
lagen, man'' likväl bibehåller det såsom det principala förvandlingsstraffet, i följd hvaraf
Utskottet trott sig böra föreslå den förändring i Kongl. Maj:ts förslag, att vattenoch
brödstraffet ställes såsom förvandlingsstraff först i andra rummet och annat fängelse
i det första.

Vidare har Utskottet icke kunnat undgå att finna, hurusom den tant för
böters förvandling till fängelse, hvilken är stadgad i nu gällande lag och i Kongl.
Maj:ts förslag bibehållen, är i viss mån olämplig såsom dels medförande alltför
stor stränghet emot medellöse bötfällde, dels alltför mycket betungande i afseende
å fångvårdskostnaden.

Efter Strafflagen kunna böter ådömas till det ringa beloppet af fem R:dr
och efter andra lagar och författningar till ännu mindre, ända till 1 R:dr;
och det lärer ej kunna nekas, att den, som gjort sig skyldig till eu så ringa förbrytelse
eller förseelse, att den kan försonas.med såringa böter, men är så utblottad,
att han ej kan gälda dem, alltför strängt anses, om han beröfvas friheten i så långtid
som nio dagar, livilket nu är den minsta tid, hvarunder fängelse såsom förvandlingsstraff
må ådömas.

Då Utskottet i följd häraf och med föranledande af Herr Kinmansons motion
företagit en omarbetning af den tarif, som bestämmer förhållandet emellan
böter och det straff, hvartill desamma vid förvandling skola öfvergå, har Utskottet
satt lägsta förvandlingsstraffet lika med hvad det var före den nya Strafflagens antagande,
eller tro dagars fängelse; och har Utskottet, enär detta ringa fängelsestraff
icke lämpligen kan förvandlas till fängelse vid vatten och bröd, låtit det sednare
straffet inträda såsom ett alternativ, först då fängelsestraffet uppgår till sex dagar.
I öfrig!, är don nu gällande förvandlingsskalan i det närmaste bibehållen. De mindre
betydande ändringar, som skett, hafva sin grund i det kända förhållande, att
det särskilda lidande, bespisning vid vatten och bröd medför, framträder mera
märkbart först efter förloppet af fora, sex dagar.

På grund af hvad nu är anfördt får Utskottet vördsamt hemställa,

att Riksdagen, med förklarande att Kong!. Maj:ts proposition ej kan bifallas
oförändrad samt med afslag å Herrar Kinmansons och Mankolls
motioner, så vidt de ej öfverensstämma med nedanstående förslag, för
sin dol beslutar följande:

“Förordning om förändrade stadgande!! angående böters förvandling.

Härigenom förordnas, att 2 Kap. 10 och 11 §§ samt 4 Kap. 7 § St-raff-
lagen skola erhålla följande förändrade lydelse:

Lag-Utskottets Utlåtande iV:o 8.

2 Kap. 10 §.

Saknas hos den, som hlifvit till höter fälld, tillgång'' till deras
lulla gäldande, då skall han i stället undergå fängelse, eller, der böterna
öfverstiga femton riksdaler och den bötfällde det heldre vill samt fall
ej inträffar, som i 11 § detta Kap. eller 7 § 4 Kap. nämnes, fängelse vid
vatten och bröd; och svara vid sådan förvandling:

böter i	till och med 10	riksdaler	mot	Dagar i fän-gelse. 3	Dagar i fängel-se vid vatten och bröd.
deröfver	11	15	11	n	6	3
11	11	20	H	n	9	4
11	11	25	11	v	12	5
11	11	30	11	n	15	6
11		35	11	ii	18	6
11	11	45		v	21	7
	11	55	11	ii	24	8
il	11	65	il	n	27	9
il	11	75	11	ii	30	10
il	il	100	11	ii	33	11
11	11	125	11	ii	36	12
1*	11	150	11	ii	39	13
11	11	175	11	ii	42	14
11	11	200	VI	ii	45	15
ii	11	250	11	ii	48	16
il	11	300	11	ii	51	17
11	11	350	11	ii	54	18
11	11	400	11	ii	57	19
''deröfver					60	20

2 Kap. 11 §.

I fängelse vid vatten och bröd må oj hållas qvinna, som hafvande
är eller barn ammar, ej eller den, som yngre är än aderton år,
eller finnes ej kunna, utan våda för helsan, dylikt fängelse undergå.

4 Kap. 7 §.

Är någon, som gjort sig skyldig till fängelse eller straffarbete på
viss tid, tillika förfallen till böter, och saknar han tillgång till deras fulla
gäldande; då skall bötesstraffet, oberoende af det beslut, som om böternas
förvandling förut må vara meddeladt, öfvergå till fängelse, efter ty i
2 Kap. 10 § sagd! är; och varde det fängelsestraff, under iakttagande
af de i 5 och 6 §§ här ofvan stadgade grunder, med öfriga straffet
förenad t.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 8. 7

I sammanhang härmed förordnas, att, der i särskild författning
hänvisning skett till 2 Kap. 11 § Strafflagen, hänvisningen i stället
skall afse 10 § af nämnda kapitel, sådan den efter denna förordning kommer
att lyda."

Stockholm den 21 Februari 1871.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Reservationer:

af Herr Grefve Sparre: "Det är icke för att motsätta mig vatten- och

brödstraffets afskaffande, som jag nedlägger min reservation emot detta Utskottets
betänkande. Tvärtom. Redan vid sistlidne riksdag deltog jag såsom ledamot af
Lag-Utskottet i dess tillstyrkande, att detta straff borde af representationen utdömas;
men Utskottet, som då insåg de svårigheter, hvilka deremot framställde
sig, tilläde dervid en hemställan, att Riksdagen skulle hos Kong! Maj:t anhålla att
nödig utredning måtte ske af de på frågans lösning inverkande förhållanden samt att
derefter nådig Proposition i ämnet måtte aflåtas.

Någon sådan utredning, som afsåg i första rummet möjligheten att i de nuvarande
fängelserna verkställa de genom vatten- och brödstraffets borttagande förlängda
förvandlingsstraffen, samt vidare den motsedda tillökningen i den redan
alltför stora fångvårdskostnaden med 25,000 R:dr, har icke skett. Herr Justitiestatsministern
har deremot till Statsråds-protokollet den 17 sistlidne Januari förklarat:
“dels att förhållandena under den korta tid, som förflutit, sedan den nya
strafflagen godkändes, icke kunde antagas hafva så förändrat sig, att den angifna
grunden till nämnda straffs upptagande såsom det allmänna förvandlingsstraffet —
donna grund var behofvet af mera intensitet i straffet — i‘edan skulle hafva alldeles
bortfallit; dels qck att, med den nu befintliga tillgången på straffanstalter,
synnerlig svårighet skulle möta, att behörigen verkställa alla de i sådan händelse
på längre tid utsträckta förvandlingsstraffen."

Det i Kongl. Maj:ts Proposition framställda, efter min uppfattning af Utskottet
försämrade, förslag bidrager icke eller, efter min uppfattning, till lösningen
af frågans svårigheter. Det innefattar ett skenbart kringgående af dessa svång -

8 Lag-Utskottets Utlåtande N:o S.

heter, på ett sått, som ökar dem. Det är icke genom uttalandet af den sats: “att
vatten- och brödstraffet är utdöindt,“ man öfvervinner sådana svårigheter; icke eller
genom införande af en valfrihet emellan de tvära)o kategorierna: af vatten och bröd
och enkelt fängelse, på det sätt uppställda, att det sednare ovilkorligen kominer att
väljas, och förvandlingsstraffet ännu mera än hittills kommer till användning'', hvarigenom
fängelserna blifva ännu mera otillräckliga.

Lika med Högsta Domstolen finner jag det icke med statens värdighet och
rättvisans kraf rätt förenligt, att bjuda förbrytaren på åtskilliga straff, bland hvilka
han efter tycke och smak må välja det, som bäst konvenera!1 honom. Statens, af
lagen bestämda straffmakt, hvars uppgift är, att upprätthålla — genom på förhand
stadgadt tvång återställa den af förbrytaren rubbade •— samhällsordningen, kan icke
medgifva någon dagtingan. Den måste, för att tilltvinga sig det erkännande, som
i det fria samhället är vilkoret för undergifvenhet under lagen, uppträda med
ett allvar och en konseqvens, som nästan antager karakteren af naturnödvändighet,
af ett öde, som förbrytaren sjelf sig ådragit. Härmed öfverensstämmer föga öfverlemnandct
åt förbrytaren att efter eget godtfinnande, på det för honom minst genanta
sätt, uppgöra sin lilla affär med staten, “såsom den förorättade.“ Straffet
förlorar derigenom karakteren af straff, och reducerar sig till en nog mycket affärsmessig
uppgörelse, med statens straffmakt, som hör vara mild, men obeveklig; —
icke med krämarens mjuka inställsamhet servera sina kunder efter deras smak.
Alla länders lagstiftningar upptaga bland straffärterna böter, ett i och för sig icke
olämpligt straff, emedan det träffar just den snikenhet, som är motivet till en stor
mängd förbrytelser. Men den svaga sidan af detta straff består deruti, att det icke
alltid kan uttagas, emedan förbrytaren stundom är, och nästan alltid kan göra sig,
utan tillgångar. Lagen måste för detta fall ersätta detta straff med ett annat, och
dervid noga tillse, att detta sednare så nära som möjligt motsvarar det förra. Bestämmandet
af förvandlingsskalan är således eu ytterst svår uppgift, hvari ingå en
mängd faktorer; och jag befarar att den högst betydliga nedsättning i densamma, som
Utskottet föreslagit, ej är rätt lycklig. Nedsätter man nemligen förvandlingsstraffet,
på sätt Utskottet föreslagit: för 10 R:drs böter till 3 dagars enkelt fängelse, dervid
enligt nu gällande stadganden fången, om han så önskar, sysselsättes inom fängelset
och derigenom bereder sig en inkomst samt förskaffar sig bättre kost, så
kan man förutse, att den dagspenning af o-i R:dr, med tillägg af hvad fången genom
sitt arbete förtjena!1, han sålunda kan beräkna sig till godo, i vårt land, der dagspenningen
utgör eller aldraliögst hälften af hvad förvandlingsfången sålunda tillgodokonnner,
innebär eu alltför stor frestelse just för den snikenhet, man med böterna
velat träffa, att föredraga detta straff, äfven i de fall, då förbrytaren med
lätthet kunde åstadkomma böterna. Häraf kunde följden blifva den, att fängelsestraffet
så allmänt . förekomme, att det förlorade egenskapen att afskräcka. Inom
Utskottet hafva anförts ledsamma exempel på att fjerdingsmän, för att bereda sig inkomsten
af fångforsling, öfver tal t välbehållna personer att underkasta sig förvandlingsstraff;
och till följd af nu föreslagna förändring kunde exemplen blifva alltför
många.

Det, medgifvom det gerna, allmänna och förtjenta klander, som höjts emot
vatten och bröd såsom förvandlingsstraff, bar företrädesvis gällt de mindre bötesbeloppen.
För de smärre förseelser, som dermed beläggas, såsom uraktlåtenhet att
iakttaga vissa föreskrifter, eller andra af mensklig1 ofullkomlighet eller svaghet härrörande
förbrytelser, bör vatten- och brödstraffet redan nu borttagas, men ovilkorligt

icke

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 8.

icke alternativt, och förvandlingsskalan derjemte nedsättas. Sådana förbrytelser beläggas
vanligen med böter från och med 1 till och med 15 R:dr, eu siffra, som också
i vår lag bestämmer gränsen emellan snatteri och stöld.

Jag har således inom Utskottet delat deras åsigt, som ansett, att böter
till och med 5 R:dr höra motsvara 3 dagars fängelse, i stället för 3 dagars vatten och
bröd eller 9 dagars fängelse, 10 f!:dr 6 dagars och 15 Rall- 9 dagars, och att således
vatten- och brödstraffet skulle alldeles försvinna såsom förvandlingsstraff för
dessa bötesbelopp.

Holt annat är förhållandet med de brott, som beläggas med böter till högre
belopp och som ofta ådagalägga eu icke så alldeles ringa grad af brottslig vilja.
Yi böra icke förgäta, att med böter bestraffas enligt lag t. ex. hädelse mot Gild,"
gäckeri af gudstjensten, brott som röra sedligheten, våld eller hotelse mot embetsoch
tjensteman, våldsamt motstånd vid offentlig förrättning, brott emot hemfrid,
bedrägeri, itereradt lönkrögeri, en landsplåga mot livilket samhället har svårt att
värna sig m. m.

Om å ena sidan det icke kan bestridas, att några bland dessa förbrytelser,
eller rättare brott, kunna hafva sin grund i ett lättsinne, som kan förtjena medlidande,
så måste å den andra det medgifvas, att lagstiftaren för dem kan, måhända
bör, bestämma ett strängare förvandlingsstraff, än för ofvannämnda rino-a förseelser.
Detta blir icke fallet om, på sätt Utskottet föreslagit., för dem stadgas valfrihet
emellan enkelt fängelse, och detta betydligen reduceradt, eller vatten och
bröd. Den djerfve, ofta återkommande lagbrytaren, för hvilken fängelselifvct blifva
en vana och som der finner sig temligen väl, skall alltid välja detta, helst han
föga bekymrar sig om, att hans familj under tiden saknar bröd.'' Den jemförelsevis
bättre förbrytaren blir just den, som af omtanka för familjen tilläfventyrs föredrager
det svårare vatten- och brödstraffet, drabbas ytterligare af den af Utskottet också
framhållna vanära, detta, jemfördt med det mindre fängelsestraffet, medför, och don
medgifva valfriheten kommer således just de förbrytare till godo, som minst äro
förtjenta af medlidande.

Den högst betydliga reduktion af skalan vid förvandling till enkelt fängelse,
som Utskottet föreslagit, har sin förklaringsgrund i omtankan att fängelserna
må blifva tillräckliga att inrymma det vida större antal förvandlingsfångar, hvaraf,
till följd af valfriheten, fängelserna komma att uppfyllas. Men härvid bör icke förbises
att, då, till följd af nu gällande förvandlingslag, en mängd förbrytare, för att
undgå vatten- och brödstraffet, erlägga böterna, så skola deremot flera, för att bespara
sig denna utgift, underkasta sig några dagars fängelse, och detta skall
otvifvelaktigt föranleda eu tillökning i fångantalet, likasom i den redan dryga
fångtransportkostnaden, som vida öfverstiger den minskning, Utskottet afsett genom
reduktion af förvandlingsskalan.

Äfven med antagande deraf, att valfrihet för förbrytaren vore i principen
riktig, borde man väl tillse, att de straff, emellan hvilka man tillåter honom att
välja, i någon mån motsvara hvarandra. Enligt den Danska Strafflagen af 1866,
som likväl bestämmer, att vatten- och brödstraffet afbrytes hvar 3:dje eller 5:te da"-,
svarar 1 dags vatten och bröd mot 4 dagars fängelse. Enligt den Norska lagen
svarar eu dags fängelse vid vatten och bröd mot 8 dagars arrest, dervid fången
likväl kan förskaffa sig bättre kost, eller 4 dagars fängelse på vanlig fångkost.
Yår nu gällande lag stadgar 3 och Utskottet föreslår omkring 2 dagars fängelse
motsvarande 1 dags fängelse vid vatten och bröd.

Bill. till Riksd. Prat. 1871. 7 Sami. 5 Bä/t.

10 Lag- Utskottets Utlåtande N:o 8.

Då jag å ena sidan, lika med Utskottet, anser att vatten- och brödstraffet
såsom förvandlingsstraff borde upphöra, men å don andra anser att intensivare
förvandlingsstraff för allvarsammare förbrytelser borde finnas än det nuvarande
enkla fängelsestraffet;

då jag genom samtal med vederbörande kommit till den öfvertygelse, att
fängelsestraffets intensitet kan ökas genom åläggandet af arbete vid aftjenande! af
högre bötesbelopp;

då, på sätt jag redan nämnt, särdeles med afseende å don af Utskottet föreslagna
reduktion vid förvandling af böter till enkelt fängelse, så att t. ex. den
dömde i stället för 3 dagars vid vatten och bröd eger att välja 6 dagars enkelt
fängelse, efter min öfvertygelse, högst få skola underlåta att välja det senare; samt
då, till följd af den medgifna nedsättningen och valfriheten, eu ganska stor

del af de'' bötfällde, i stället att såsom hittills bereda sig tillgång till böter skola

ingå i fängelse, hvaraf jag, lika med Herr Justitie-statsministern, befarar oöfvervinnerliga
svårigheter mot förvandlingsstraffets verkställande, hvilket åter kommer
att medföra nödvändigheten att uppföra flera nya fängelsebyggnader, eller ock uppgifvande
af cellfängelset för fängelse på kort tid, då just för detta cellfängelset är
behöflig! till förekommande af fängelsets smitta;

så finner jag mig nödsakad att tills vidare för min del tillstyrka fängelse

vid vatten och bröd såsom förvandlingsstraff för böter öfver 15 Rall-; och vill jag

derföre hemställa,

att 10 S 2 Kap. Strafflagen måtte erhålla följande förändrade lydelse:

§ 10.

Saknas hos den, som blifvit till böter fälld, tillgång till deras fulla
gäldande, då skola böterna, der de ej öfverstiga Femton Riksdaler, till
fängelse, men, der de öfvergå nämnda belopp, till fängelse vid vatten
och bröd förvandlas, dock med iakttagande af hvad i 11 § af detta Kap.
samt 7 § 4 Kap. stadgas.

Vid sådan bötesförvandling svare böter af 5 R:dr mot 3 dagars fängelse
deröfver till och med 10 R:dr mot 6 dagars fängelse

n n ® ”

öfverstiga böterna 15 R:dr, svare mot böter till och med
20 R:dr 4 dagars fängelse vid vatten och bröd

25		5	il	11
35	n	6	„	ii
45	n	7	il	11
55	ii	8	il	11
65	ii	9	ii	il
75		10	ii	11
100	ii	11	„	11
125	ii	12	11	11
150	ii	13		11
175	ii	14	ii	11
200	ii	15	11	11
250	ii	16	,,	11
300	ii	17	11	11
350	ii	18	11	11
400	„	19	11''	11
deröfver . . .		20	11	11

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 8.

men att derjemte Riksdagen i underdånig skrifvelse hemställer, att utredning
måtte ske, huruvida icke vatten-, och brödstraffet såsom förvandlingsstraff
kunde ersättas derigenom, att fångarne ålades arbeta, samt
att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag''
till de förändringar i Strafflagen, som deraf må föranledas.“

af Herr Beckman: “Då den jemförelsevis lindriga lagförändring, Kongl.

Maj:t i sin nådiga Proposition angående förändrad lydelse af Strafflagens 2 § 11 Kap.
föreslagit, synes föra fram till ett mål, som i denna fråga är väsendtligen cftersträfvansvärdt; då

underkännande af Kongl. Maj:ts Proposition lätteligen kan till en obestämd
framtid undanskjuta uppnåendet af detta eftersträfvansvärda mål;

då Utskottets förslag innebär en fullständig omgestaltning af tvänne betydande
paragrafer i Strafflagen;

då täta lagförändringar, helst af mera genomgripande art, lätt kunna inverka
högst menligt, såsom i medborgarnes ögon förringande lagens moraliska
värdighet;

då den straffmildring, Utskottets förslag åsyftar, i fall den pröfvas ändamålsenlig,
torde kunna i nöjaktig mån vinnas utan rubbning af strafftarifen i § 10,
blott med tillägg af ännu en lägre straffgrad, 2 dagars fängelse vid vatten och bröd,
motsvarande af 6 dagars enkelt fängelse;

då denna förändring af 10 § kan företagas äfven sedan den Kongl. Propositionen
blifvit antagen, såsom mot denna icke stridande;

då ifrågavarande Kongl. Proposition väl icke närmar till, men icke heller
aflägsnar från det i mina ögon eftersträfvansvärda målet af vatten- och brödstraffets
utbytande såsom förvandlingsstraff mot böters aftjenande genom arbete;

då man deremot kan vara tveksam, huruvida icke Utskottets förslag i någon
mån aflägsnar från sistberörda mål:

så finner jag mig af alla dessa omständigheter förhindrad att biträda, vare
sig Utskottets nu framställda förslag till förändrad lydelse af Strafflagens
2 Kap. 10 och 11 §§, eller de ingifna motionerna, men deremot föranledd
att godkänna förberörda Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, hvars antagande
jag följaktligen vördsamt tillstyrker.“

af Herr Caspersson: “För min dol kan jag icke tillstyrka bifall till Kongl.

Maj:ts nådiga Proposition. De som med mig tänka olika och först väckt frågan
om vatten- och brödstraffets afskaffande, hafva såsom skäl anfört, att det vore principvidrigt
att bibehålla detta straff. Detta fel mot princip har ej blifvit undanröjdt,
utan man har i stället tillagt ett nytt dylikt fel, då man tillåtit den sakfälldo att
sjelf välja straffart, och Lag-Utskottet har derjemte uppgjort eu förvandlingstarif
som i min tanke i någon mån rubbar den rättvisa motsvarighet, som bör ega rum
mellan do straff, som skola mot hvarannan utbytas.

Då så väl Kongl. Maj:ts som Utskottets förslag otvifvelaktigt kommer åt,t
leda derhän, att, mot Riksdagens sistlidet år fattade beslut, vatten- och brödstraffet
afskaffa^, torde det vara tillräckligt, att jag åberopar do skäl jag då framställde uti
min mot Lag-Utskottets Utlåtande N:o 43, äfgifna reservation. Emellertid hafva
Utskottets arbeten ådagalagt de praktiska svårigheter, som möta, då man vill afskaffa
nämnda straffart ; ty om man sätter det enkla fängelsestraffet så högt, att det
i verkligheten mot svarar de ådouida böterna., kunna våra cellfängelse!'' icke på långt

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 8.

när rymma det ökade antalet fångar, fångvårdskostnaderua ökas betydligt föngarnes
familier falla fattigvården til) last och landet tillskyndas national-ekonomisk
förlust genom de många dagsverken, som gå förlorade; om man. såsom Lagutskottet
till eu del gjort, ryggar tillbaka för dessa svårigheter och bestämmer fängelsestraffet
mera med afseende på utrymmet i fängelserna än på storleken af de
brott, som skola bestraffas, kommer man till ett resultat, som är ännu mindre öuskYärdt;
man felar mot rättvisans fordringar, man förlamar lagens verksamhet och
sätter rättstillståndet i fara, med ett ord, man fäster ej nog afseende på rättvisa
och säkerhet, som dock äro det hufvudmål, hvartill all lagstiftning måste syfta.

I lagens nuvarande stadgande om förvandling af böter till och med femton
R:dr anser jag likväl någon förändring böra ega rum, så att den för alla möjliga
böter inom nämnda belopp gemensamma förvandlingen till tre dagars fängelse vid
vatten och bröd utbytes mot enkelt fängelse i tre grader, motsvarande efter gällande
grunder fängelse vid vatten och bröd under 1, 2 och 3 dagar, sålunda att
böter icke öfverstigande 5 R:dr motsvara 3 dagars enkelt fängelse, derutöfver till
och med 10 Rall- 6 dagars samt derutöfver till och med 15 R:dr 9 dagars sådant
fängelse. Böter mindre än 15 R:dr ådömas hufvudsakligen för mycket'' små förseelser
och äro ofta af den beskaffenhet, som i 1731 års lag benämnas ensaksböter,
Indika då alltid förvandlades till enkelt fängelse. Högre böter än 15 Rall- ådömas
i allmänhet icke, utan att verkligt brott blifvit begånget. “

af Herr Ribbing: “I det hufvudsakliga af det resultat, hvartill Utskottet kommit,
är jag med Utskottet ense, nemligen såväl hvad angår tillstyrkande af rätt fölen
till böter dömd, som saknar tillgång till deras gäldande, att vid böternas förvandling
få, under vissa förutsättningar, välja mellan fängelse vid vatten och bröd
samt enkelt fängelse, som, med få undantag, beträffande den af Utskottet föreslagna
förvandlingsskalan, äfvensom förhållandet mellan de tidsbestämmelser vid det ena
slaget af fängelse, som, enligt Utskottets förslag, skola motsvara samma bestämmelser
vid det andra slaget. Deremot afvikcr jag från Utskottet för det första i afseende
på motiverna för det slut, hvartill Utskottet kommit.

Med afseende på detta slut eller tillstyrkande af alternativa förvandlingssträff
för böter, till hvilkas gäldande den bötfällde saknar tillgång, med lemrad rätt
åt den sistnämnde till val mellan båda, erkänner jag att, såsom af ledamöter i Högsta
Domstolen i underdånigt utlåtande öfver Kongl. Maj:ts nådiga Proposition i ämnet
blifvit anmärkt, medgifvande af sådan valrätt innebär ett undantag från eller företer
en irregularitet “i förhållande till de allmänna rättsreglor, som annars vid bestämmande
af straff samt statens och den straffskyldiges förhållande till hvarandra
dervid gälla. För att nu bedöma, huruvida ett sådant undantag eller nämnda irregularitet
icke desto mindre må anses önskvärd och befogad, bör, enligt min åsigt,
å ena sidan afseende fästas på, huru stor densamma är eller i hvad grad den afvikcr
från de allmänna rättsreglerna i detta hänseende, så att den ej tilläfventyrs må
synas mer oförenlig eller rent af i strid med samma allmänna regler, än hvad i verkligheten
kan vara händelsen; å den andra, med den sålunda till sin grad närmare
bestämda irregulariteten i ifrågavarande hänseende .jemföra^ halten af de skäl, som
tala för densammas adopterande. I förra fallet tagel- jag mig då friheten erinra
först derom, att fråga ej är om det primära straffet eller derom, att den straffskvldige
skulle äga sitt ord med i laget beträffande bestämmande af dettas qvalitet eller
•qvantitet; frågan är om det straff, hvartill det förra under vissa omständigheter kan

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 8. 13

förvandras, och detta efter en skala, genom hvilken förvandlingsstraffet i hvarje fall
till q-vantiteten af staten är bestämdt såsom eqvivalent med det ursprungliga eller
egentligen ådömda. Vidare erinrar jag derom, att frågan är om förvandlingsstraff
för böter, d. v. s. för ett straff, ofta ådömdt för blotta uraktlåtenhetcr, polisförseelser
o. s. v. och i intet fall för de till arten gröfre brotten, valfriheten alltså cj lcmnad
åt en i egentligaste och strängaste mening mot staten riktad brottslig vilja.
Båda dessa omständigheter äro ovedersägligen egnade att i väsendtlig mån mildra
betydelsen af eller betänkligheten vid det ifrågavarande undantaget, vare sig med
afseende på “statens värdighet" eller “rättvisans kraf''1. — Öfvergår. jag dernäst till
frågan om de grunder, som kunna anföras för stadgande af don meranämnda valfriheten,
så må jag att börja med till fullo erkänna vigten af det i motiverna till nu
gällande strafflag anförda skäl för förvandlingens bestämmande till ett annars ur
strafflagen borttaget straff, fängelse vid vatten och bröd: att nemligen ett kort, ehuru
intensivare, frihetsstraff skulle för den dömde finnas mindre tryckande, än ett dylikt
straff, till tiden längre utsträckt; — ett skäl, så mycket mera värdt att tagas i betraktande,
som det just afser lindring för den, i följd af eu förseelse, eller ett till
arten mindre brott straffskyldige, synnerligen då dertill ytterligare kommer, att det
längre fängelsestraffet tillika ofta kan, medelbart, hårdare träffa den straffades familj,
som under längre tid är beröfvad hans närvaro, arbetsförtjenst, o. s. v. Giltigheten
och vigt eu „ af detta skäl minskas alldeles oj, än mindre upphäfvas de, genom den
erinring, att vatten- och brödstraffet till arten är strängare straff, än enkelt fängelse,
då det är lika uppenbart, som erkändt, att hvad som till qvaliteten är ett
mildare eller mindre, än ett annat, genom större qvantitet kan blifva hårdare och
större än detta, eller, i allmänhet uttryckt, hvarje jemförelse af grad mellan två
nrtskilda för sin möjlighet förutsätter samma qvantum af båda. Icke heller försvagas
det anförda skälet deraf, att det är eller kallas “praktiskt''4: ett skäl för en
praktisk åtgärd, hvilket ej tillika är praktiskt, är ett så abstrakt theoretiskt, att det
ej är tillräckligt eller decisivt för den praktiska åtgärden, d. v. s. är ett otillräckligt
och så till vida odugligt skäl. — Detta, å ena sidan erkändt, hindrar dock ej att,
å den andra, vatten- och brödstraffet under andra förhållanden kan, af flerahanda,
moraliska eller fysiska anledningar, för en straffskyldig kännas och blifva hårdare,
än äfven ett till tiden längre, enkelt fängelse, liksom för den ene hårdare, än för
en annan. Hvilketdera af de båda straffen, som kännes hårdast, kan ej ensamt af
objektiva grunder afgöras; det beror derjemte på subjektiva öfvertygelscr och åsigter,
fysiskt tillstånd, yttre förhållanden, hvilket allt hos olika personer kan vara olika.
Men just deri att detta är förhållandet, just deri ligger skälet till vplfriketeu i
ifrågavarande fall. Staten måste anses vilja och eftersträfva, att straffet för samma
förbrytelse blir i alla fall, såvidt möjligt är, lika, och skälet till denna statens vilja
och sträfvan är, att endast så straffet blir i hvarje fall rättvist; men i fråga särskildt
om förvandlingsstraffet för böter, till kortare vatten- och brödstraff, eller
längre enkelt fängelsestraff, kunna speciela skäl anföras, hvarföre graden af stränghet,
hvarmed hvartdera'' i hvarje fall träffar, ej ensamt efter objektiva grunder kan
afgöras; derföre lemnar staten bär ett val åt den straffskyldige. ■— Dermed är rättvisan
af detta val visad, således ock dess förenlighet med den allmännaste och fundamentala
rättsregeln för alla straffbestämmelser; dermed ock, efter mitt omdöme,
de ofvan anförda anmärkningarne från Högsta Domstolen bemötta, hvilket icke är
händelsen om man, med polerande af demonstrandum, apparell! eller verkligt, rör
sig i en cirkolbevisning.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 8.

För det andra afviker jag från Utskottet derutinnan, att jag anser vid
lagens stadgande om vatten- och brödstraffet och enkelt fängelse såsom alternativa
förvandlingsstraff för böter, det, att jag så må uttrycka mig, principala förvandlingsstraffet
hafva bort vara fängelse vid vatten och bröd, men kunna förändras
till enkelt fängelse endast i det fall, att den straffskyldige sådant begärde, ej, såsom
Utskottet tillstyrkt, tvärtom, och att enda undantaget härifrån är, om böterna
ej gå öfver 10 R:dr och fängelse vid vatten och bröd såsom förvandlingsstraff följaktligen
till tiden blefve så kort, att detsamma föga skiljde sig från enkelt fängelse.
I afseende på detta sist anförda är jag fullt ense med Utskottet och åberopar dess
i detta hänseende anförda motiver. T öfrigt deremot och såvida min åsigt på anfördt
sätt skiljer sig från Utskottets, får jag såsom skäl för densamma anföra följande.
I sjclfva saken, eller beträffande rätt för den straffskyldige till val, blir förhållandet,
så enligt Utskottets, som mitt förslag, fullkomligt enahanda. Detsamma
torde ock kunna sägas med afseende på det af Utskottet anförda skäl, att man
kunde betrakta ifrågavarande lagförändring såsom en öfvergång till totalt afskaffande
af vatten- och brödstraffet: i fall man sådant vill, går det lika lätt i det ena,
som i det andra fallet. Då sålunda båda sätten af lagförändring med afseende på
hufvudsakliga syften vid desamma äro, det ena lika ändamålsenligt som det andra,
finnas deremot tvänne skäl, som efter mitt omdöme tala för det af mig förordade.
Detta af mig förordade sätt, eller att bestämma bötesförvandlingen närmast till
fängelse vid vatten och bröd och först i andra hand, om den straffskyldige sådant
begär, till deremot svarande enkelt fängelse, är för det första närmare öfverensstämmande
med nu gällande lag, och utgör derutinnan alltså en tillämpning af den
allmänna regel, att man ej i det bestående bör ändra mer eller annat, än hvad som
nödigt är med afseende på vinnandet af åsyftadt ändamål. Dermed är ock mitt
förslag i förevarande fall i full öfverensstämmelse med den Kongl. Propositionen, i
motsats mot hvad händelsen är med Utskottets. Men härtill kommer, för det andra,
ännu en omständighet, som ej torde sakna all praktisk betydelse. Det vitsordas i
bilagan till den Kongl. Propositionen, att våra nuvarande fängelser icke ega utrymme
nog om alla förvandlingar från böter skulle ske till enkelt fängelse, tredubbelt
längre än fängelse vid vatten och bröd. I närmaste sammanhang härmed
bör vidare derom erinras att, der förvandling till enkelt fängelse sker, högst vigtig^
af flera skäl är, att detta fängelse blir ensamhetsfängelse, så att den straffade ej
kommer att möjligen utstå straffet i sällskap mod gröfre brottslingar. Äfven i detta
hänseende är sålunda af vigt att fästa afseende vid befintligt utrymme och ej, genom
lagförändringar, riskera mer, än nödigt är. Just detta synes mig likväl ske genom
Utskottets förslag, så till vida som det utan tvifvel eger sannolikhet för sig att bötesförvandlingen
oftare skall blifva enkelt fängelse, om detta utgör regeln, och förvandlingen
till fängelse vid vatten och bröd endast inträder när den bötfällde sjelf
sådant begär, än om, tvärtom, fängelse vid vatten och bröd är lagens stadgande,
och enkelt fängelse deremot först på den bötfälldes begäran sättes i stället.

Utom nu anförda afvikelse till motiver och innehåll från Utskottets förslag,
innehåller mitt dessutom den skilnad från det förstnämnda, att jag, i öfverensstämmelse
med nu gällande lag, ej upptagit något särskildt bötesbelopp, följaktligen ej
heller någon särskild förvandlingsbestämning, mellan 25 och 35 riksdalers böter.
Häraf blir visserligen eu följd att, under det i öfrigt vid alternativerna mellan fängelse
vid vatten och bröd samt enkelt fängelse hvarje dags tillökning i det förra
motsvaras af 3 dagars tillökning i det sednare, deremot tillökningen i vatten- och

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 8. 15

brödstraffet från 5 till 6 dagar motsvaras af respektive 12 och 18 dagars enkelt
fängelse eller G dagars tillökning. Såsom skal till denna irregularitet i tabellen
kan emellertid, såsom mig synes med fog, anföras, att, efter sakkunniges yttrande,
vatten- och brödstraffets större intensitet först med sjette dagen egentligen för
den straffade blir kännbar, och sålunda här den sedermera bibehållna proportionen
mellan antalet dagar vid vatten- och brödstraff samt vid enkelt fängelse af 1 till
3 bör inträda, under det vid kortare tid af det förstnämnda straffet skilnaden mellan
antalet dagar för det och för enkelt fängelse är mindre, alldeles såsom i Utskottets
förslag.

För öfrigt torde i allt fall denna irregularitet i mitt förslag ej vara ens så
betänklig, som den motsvarande i Utskottets, att 6 dagars fängelse vid vatten och
bröd två gånger på skalan förekommer, eller motsvarar såväl 30 som 35 R:drs böter
eller respektive 15 och 18 dagars enkelt fängelse.

På grund af det anförda får alltså jag för min del föreslå, det Riksdagen,
med anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition och enskilda motioner i ämnet,
för sin del ville besluta följande förändrade lydelse af §§ 10 och 11 i 2 Kap. Strafflagen:

§ 10.

Saknas bos den, som blifvit till böter fälld, tillgång till deras fulla
gäldande, då skall lian i stället undergå fängelse eller fängelse vid vatten
och bröd. Böterna förvandlas till fängelse, om de ej öfverstiga tio riksdaler,
men till fängelse vid vatten och bröd, om de stiga deröfver och
sådant fall ej inträffar, som i § 11 detta kapitel eller § 7 Kap. 4 nämnes.

Yid sådan bötesförvandling svare

böter till	och	med 10 R:dr	mot	o ; 3	dagars fängelse;
deröfver	11	15	n	11	3	dagars fängelse	vid	vatten och bröd;
11	11	20	ii	11	4	11 il	11
11	11	25	ii	11	5	11 11	11	11
11	11	35	ii	11	6	11 11	11	il
11	11	45	ii	11	7	ii 11	11
		0. S. V.	lilt	som	nu	gällande lag.

§ 11.

Qvinna, som hafvande! är eller'' barn ammar, så ock den, som
yngre är än aderton år eller finnes ej kunna, utan våda för belsan, undergå
fängelse vid vatten och bröd, må ej dertill hållas, utan i stället
undergå fängelse; och svare dervid

3 dagars fängelse vid vatten och bröd mot 6 dagars fängelse;

4 Q

^ 11 11 11 11 11 11 ii

^ " " 15 ,5 5, 12 „ „

O 5, 55 55 55 55 18 „ „

* 55 55 55 55 55 21 „ „

och deröfver hvarje dags fängelse vid vatten och bröd mot tre dagars
fängelse.

Hvad nu stadgadt är om öfvergång af fängelse vid vatten och
bröd till annat fängelse, skall äfven tillämpas, der den bötfällde (som sak -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 8.

nar tillgång till ådömda böters gäldande) förklarar sig heldre vilja undergå
det sednare förvändlingsstraffet i stället för det hela bötesbeloppet motsvarande
fängelse vid vatten och bröd.

Vidare den förändring i Kap. 4 § 7, att der åberopas Kap. 2 §§ 10 eller 11;
samt slutligen, att i sammanhang med dessa ändringar förordnäs att, der i
särskild författning hänvisning skett till Kap. 2 § 11 Strafflagen, hänvisningen skall
afse jemväl § 10 af nämnda lag.11

af Herr Norm, som instämde med Herr Grefve Sparre;

af Herr Berg, som instämde med Herr Caspersson.

Stockholm, tryckt hos O. Wilh. Hagman, 1871.