Layniskottets Utlåtande 65 (Utlåtande 1896:LU65 Lagutskottet)

Layniskottets Utlåtande 65.

HT;o 65.

Ank. till Riksd. kansli den 24 april 1896, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af vädd motion angående ändrade
bestämmelser om exekutiv försäljning af fastighet m. m.

Uti en inom Första Kammaren afgifven motion, n:o 37, hemställer
herr Leman, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om
utarbetande och framläggande till Riksdagens pröfning och godkännande
af lagförslag, hvarigenom ur nu gällande lagstadganden om exekutiv försäljning
af fastighet och dermed i sammanhang stående föreskrifter specialkonkursförfarandet
afskaffa, inen i stället införas bestämmelser, som stå
i största möjliga öfverensstämmelse med de i den preussiska lagen af den
13 juli 1883 angående fast egendoms exekutiva försäljning (»Die Zwangvollstreckungsordnung
in Immobilien») intagna rättsregler.

Till stöd för motionen anföres hufvudsakligen följande:

Ehuru det visserligen vore sant, att det betryck, hvarunder jordbruksnäringen
under en följd af år lidit och fortfarande lede, ej torde
kunna helt och hållet afhjelpas genom ändringar i kreditlagstiftningen, så
torde dock, å andra sidan, ej kunna förnekas, att genom vissa ändringar
i nämnda lagstiftning, särskild!, i hvad denna anginge exekutiv försäljning
af fastighet, samma betryck borde kunna i åtskilliga afseenden lindras.

Enligt nu gällande rättssystem utgjorde utmätning och deraf föranledd
försäljning af fast egendom en speciallconlcurs öfver fastigheten, hvilken måste
försäljas och öfvergå till annan egare, äfven om den vid auktionen högst
Bill. till Riksd. Prof. 1896. 7 Sand. 89 Häft. (N:is 65, 66.) 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

bjudna köpeskillingen ej försloge till betäckande af ens den ringaste del
utaf utmätningssökandens fordran. Genom här omförmälda, i gällande lag
(5 kap. utsökningslagen och 30 § i kongl. förordningen angående inteckning
i fast egendom den 16 juni 1875) stadgade förfaringssätt vållades,
särskild! för egare af jordbruksfastigheter, åtminstone tvenne väsentliga
olägenheter, hvilka torde höra och humla afhjelpas. Den ena olägenheten
vore den, att tillfälle för egare af jordbruksfastighet att, mot säkerhet af
inteckning i fastigheten, erhålla penningförsträckning mot skälig ränta ofta
försvårades, ja, stundom till och med omöjliggjordes; den andra vore den,
att mången egare af jordbruksfastighet kunde få gå från gård och grund,
utan att utmätningssökanden, eller, i fall af generel konkurs, oprioriterade
borgenärer erhölle någon som helst andel i köpeskillingen för den exekutivt
försålda fastigheten och utan att någon borgenär, som haft bättre
förmånsrätt än utmätningssökanden och gäldenärens oprioriterade borgenärer,
ens påfordrat, att den intecknade fastigheten skulle frånhändas
egaren och exekutivt försäljas.

Hvad beträffade den förstnämnda olägenheten, kunde motionären, och
troligen mången med honom, konstatera, att särskild! utländska kapitalister,
men jemväl ej så få inhemska penninginstitut mången gång tvekat
att, mot säkerhet af inteckning uti landtfastighet, lemna penningförsträckning;
och detta hufvudsakligen samt ofta uteslutande af det skäl, att den
eventuelle försträckningsgifvaren befarat, att han, om intecknade fastigheten
blefve utbjuden å exekutiv auktion, antingen skulle, för att erhålla
betäckning för sin fordran, kunna blifva nödgad inropa den intecknade
fastigheten, eller ock måste riskera att helt och hållet eller delvis förlora
sin fordran. Särskildt kände motionären ej så få fall, der kapitalister i
Danmark och Tyskland — länder, i hvilka det i Sverige stadgade specialkonkursförfarandet
icke vore gällande — dragit sig tillbaka från inledda
låneunderhandlingar, genom hvilka till jordbruksfastighetsegare mot ganska
låg ränta och för dessa gynsamma vilkor i öfrigt utlofvats penningförsträckning.
Detta tillbakadragande hade ej skett i anledning af föreskriften
om förnyelse af inteckning, utan af fruktan för följderna af
specialkonkursförfarandet.

Hvad den andra olägenheten beträffade, ville motionären påpeka det
upprörande i det ännu i Sverige gällande förfarandet, att en fordringsegare,
som ur köpeskilling för fastighet icke kunde utfå ett enda öre af
sin fordran, icke desto mindre kunde, utan afseende å den högst bjudna
köpeskillingens ringhet, framtvinga en egendoms försäljning, hvarigenom,

Lagutskottets Utlåtande N:o 65. “

synnerligen under nedgående konjunkturer, ej endast fordringsegare, som
hade bättre rätt, men antingen ej ville eller ej kunde inropa fastigheten,
kunde göra betydande förluster, utan äfven fastighetsegaren, som naturligtvis
blefve personligen ansvarig för de intecknade skuldbelopp, hvilka
ej ur köpeskillingen utginge, kunde blifva för all framtid i grund ruinerad.

Vidare borde erinras, att en person, som gåfve egaren till en intecknad
fastighet kredit antingen utan att erhålla säkerhet af inteckning
eller mot att erhålla inteckningssäkerhet, som hade sämre förmånsrätt än
förut i fastigheten meddelade inteckningar, icke kunde hafva något som
helst berättigadt anspråk att, vare sig han ur köpeskillingen för fastigheten
kunde utfå eller icke utfå liqvid för sin fordran, rubba den bättre
rätt, som andra inteckningshafvare hade.

Äfvenledes torde ej lemnas obeaktad den omständighet, att, enligt
svensk lag, jordbruksinventarier icke ansåges såsom tillbehör till den fasta
egendomen, utan finge utmätas utan sammanhang med denna. Härigenom
vållades, att, då hvarje innehafvare af en domfäst fordran kunde fa inventarierna
utmätta och sålda, brukningen af fastigheten för egaren
omöjliggjordes, hvilket åter som oftast hade till följd, att exekutiv försäljning
af sjelfva fastigheten framtvingades.

Slutligen ansåge motionären sig böra påpeka, att det nu och framdeles
pågående bildandet af fonder, såsom för arbetarförsäkring m. m.,
enligt hans åsigt ovilkorligen komme att medföra nödvändighet för fondernas
förvaltare att utlåna större eller mindre del af tillgangarne mot
säkerhet af inteckning i jordegendom. Häraf kunde dock, under nu gällande
rättssystem, följden blifva, att vid eventuella exekutiva försäljningar
af de intecknade fastigheterna fonden, antingen, för att skydda sin rätt,
kunde blifva nödgad inköpa ej så få fastigheter, hvilka således ur enskild
ego skulle öfvergå till det allmänna, — ett förhållande, som torde vara
olämpligt och från nationalekonomisk synpunkt anses förkastligt — eller
ock kunde blifva tvungen att vidkännas större eller mindre afkortning å
sin fordran, hvilket naturligtvis vore förlustbringande.

Efter att sålunda hafva fäst uppmärksamheten å några af de olägenheter,
som, enligt motionärens åsigt, vore med det nuvarande rättssystemet
förenade, öfvergår motionären uti sin framställning till att angifva
de utvägar, hvarigenom olägenheterna i fråga i väsentlig man skulle
kunna förekommas.

Härutinnan hänvisar motionären särskildt till de i Preussen enligt
lag den 13 juli 1883 (»Die Zwangvollstreckungsordnung in Immobilien»)

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

gällande rättsregler såsom lämpliga att vinna afseende, och detta ehuru
motionären väl visste, att den år 1886 förordnade komitén för afgifvande
af förslag med syfte att bereda jordbrukare lättad utväg till anskaffande
af förlagskapital i framlagda förslag till lagar angående förändrad lydelse,
dels af 100, 103 och 104 §§ i utsökningslagen samt dels af 30 § i inteckningsförordningen,
hemtat idén från den ofvannämnda preussiska lagen
af den 13 juli 1883 samt att högsta domstolen, ehuru den ansett det i
Preussen lagstadgade försäljningssättet onekligen i vissa hänseenden hafva
företräde framför det i Sverige gällande, funnit komiterades lagförslag
vara oantagligt så väl till hufvudgrunderna som till detaljerna. Härvid
vore nemligen att märka, att, såsom högsta domstolen erinrat, komiterade
dels högst väsentligt afvikit från sin förebild och dels icke föreslagit alla
de förändringar i svensk lag, som måste följa af en tillämpning utaf det
preussiska systemet. Dessutom syntes det motionären, att den i många
hänseenden sorgliga erfarenhet, som vunnits under de nio år, som förflutit,
sedan komiterade afgåfvo sitt betänkande, ovedersägligen måste betinga
en lagförändring till det bättre, äfven om derigenom måste uppoffras
principer, som genom århundraden varit gällande i vår lagstiftning. I
sådant hänseende ville motionären särskild! erinra, att, då lagstiftaren
medgifvit, att de för jernvägsdrift, anskaffade lokomotiv, vagnar och inventarier
skulle anses såsom tillhörigheter till den fasta egendomen, det
från principal synpunkt väl icke torde möta oöfvervinneliga hinder att
stadga, det jordbruksinventarier skulle anses såsom tillbehör till den fasta
egendomen, hvilka icke finge, annorledes än i sammanhang med denna,
utmätas.

Motionären fortsätter härefter:

»Hvad nu beträffar den preussiska lagen, yttra förutnämnde komiterade
härom bland annat följande:

’Den preussiske lagstiftaren bär velat råda bot för dessa (här förut
i denna motion omförmälda) olägenheter och dervid utgått från den tanken,
att den på inteckning eller utmätning beroende panträtten icke kan för
innehafvaren medföra annan rätt än att, om och i den mån pantens värde
dertill förslår, ur densamma erhålla liqvid för sin fordran, sådan denna
är till förmånsrätten bestämd, men ingalunda någon rättighet att rubba
inteckningshafvare med bättre rätt i det ostörda åtnjutandet af densamma.
Enligt denna uppfattning är det den utmätningssökande borgenärens skyldighet
att, vid påföljd att utmätningen eljest blir utan vidare verkan, sjelf
eller genom någon af honom anskaffad köpare inropa fastigheten till så

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

högt belopp, att köparen kan öfvertaga alla föregående inteckningar och
prioriterade skulder. De inteckningshafvare, som hafva bättre rätt än den
utmätningssökande borgenären, blifva sålunda oberörda af den exekutiva
försäljningen.

Fördelarne af detta system hafva synts komiterade vara i ögonen
fallande, och komiterade hafva så mycket mindre tvekat att förorda upptagande
i den svenska lagstiftningen af denna nya grundsats, som densamma
under en period af sjunkande fastighetsvärden synes särdeles egnad
att förekomma de för jordbruket i dess helhet menliga följderna af exekutiva
försäljningar, som, utan att tillfredsställa borgenärens behof af sina
penningars återbekommande, drifva gäldenärerna från gård och grund samt
skada andra inteckningshafvares ställning.’

Mot komiterades förslag i här omnämnda delar reserverade sig en
af dess ledamöter (nuvarande justitierådet K. G. Carlson), som visserligen
fann den af komiterade omnämnda grundsats vara teoretiskt rigtig, men
ansåg, att de nödiga förutsättningarna för grundsatsens upptagande i den
svenska lagstiftningen icke vore för handen. Reservanten erinrade dessutom
bland annat följande:

’I Preussen möjliggöres grundsatsens tillämpning af bland andra följande
förhållanden: att jordbruksinventarier anses såsom tillbehör till den
fasta egendomen och icke få utmätas annorledes än i sammanhang med
denna; att en gäldenärs fasta egendom utan konkurs kan ställas under
tvångsförvaltning för borgenärernas räkning, dervid behållna afkastningen
kommer de särskilda borgenärerna till godo i mån af deras förmånsrätt;
samt att en inteckningshafvare, som förmenar, att en inteckning med bättre
rätt än hans icke är belånad eller är belånad allenast för en del af den
summa, hvarå densamma lyder, eger föra talan om inteckningens dödande
för det belopp, som icke motsvaras af någon verklig fordran.’

Det torde nog vara sant, att, i fall den preussiska lagprincipen skall
tillämpas i Sverige, lagändringar jemväl i de af reservanten omnämnda
afseenden måste till större eller mindre del vidtagas, men då, för så vidt
jag kan finna, allt för stora svårigheter häremot icke torde möta, så synes
det mig, att äfven från denna synpunkt hinder icke bör finnas för en lagreform
efter preussiskt mönster.»

Slutligen omnämner motionären, hurusom förevarande fråga delvis
var föremål för diskussion vid 7:de nordiska juristmötet år 1890, hvarvid
såväl från dansk och norsk som finsk sida betonades olämpligheten af det
numera nästan uteslutande i Sverige och Finland tillämpade specialkonkurs -

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

förfarandet. Efter att hafva anfört, att det finska förslaget till utsökningslag
i hufvudsak intager samma ståndpunkt i fråga om exekutiv försäljning
af fastighet som den preussiska lagen af år 1883 samt deraf
hafva hemtat ett ytterligare stöd för sin åsigt, att det preussiska rättssystemet
bör kunna införas äfven i vårt land, afslutar motionären sin
framställning med ett uttalande af sin öfvertygelse »att ifrågavarande system,
i fall det intages i svensk lag, skall i många hänseenden upphjelpa
fastighetskrediten samt verka välgörande ej endast för egare af stadsfastigheter,
utan äfven och i synnerhet för egare af jordbruksfastigheter».

Utskottet vill till en början erinra derom, att den af motionären
omnämnda 1886 års komité, hvilken, såsom han rigtigt anfört, hemtade
idén till sitt förslag om ändrade bestämmelser i afseende å exekutiv försäljning
af fast egendom från den af motionären jemväl åberopade preussiska
lagen af år 1883, sjelf icke ansåg sig kunna lägga sistnämnda
lags detaljer till grund för sitt förslag. Komitén motiverar denna sin
ståndpunkt med följande ord:

»Den preussiska lagen (Die Zwangvollstreckungsordnung in Immobilien)
af den 13 juli 1883, från hvilken komiterade hemtat sitt ofvanberörda
förslag i afseende å exekutiv försäljning af fast egendom, har infört
den regeln, att auktionsförrättaren skall före utropet fastställa en viss
minimisumma, hvarunder buden ej få gå. Denna summa skall så beräknas,
att alla de skulder, hvilka skola ur egendom utgå med bättre
rätt än den gäld, för hvilken egendomen säljes, derunder inbegripas, och
afsigten är, att köparen sålunda skall redan vid auktionen kunna veta,
hvilka förbindelser han genom inropet ikläder sig. Detta ändamål uppnås
också, ty vid ett sådant försäljningssätt kan köparen naturligtvis icke
bindas vid större ansvarighet för egendomen vidlådande gravationer, än
som motsvarar den af honom bjudna, till siffran bestämda köpeskillingen.
Men då auktionsförrättaren icke af de för honom vid auktionen tillgängliga
handlingar kan med full säkerhet utröna beloppet af de gravationer,
hvilka enligt den antagna grundsatsen skola af köparen öfvertagas, kan
lagstiftaren icke på den gjorda beräkningen ställa högre anspråk, än att
densamma skall vara approximativ. Det kan sålunda — utan något
egentligt fel å auktionsförrättarens sida — inträffa, att den faststälda och
bjudna minimiköpeskillingen icke lemnar full tillgång till gäldande af alla
de gravationer, som rätteligen borde ur densamma utgå, och det hufvud -

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

sakliga ändamålet med den nya lagen, eller ett fullständigt betryggande
af de framför utmätningssökanden prioriterade fordringsegarnes rätt, kan
alltså icke genom den af preussiska lagen använda försäljningsinetod
vinnas.»

Komitén hade i följd häraf såsom grundsats antagit, »att det bör
ankomma på köparen sjelf att beräkna den ansvarighet, han åtager sig
genom förbindelsen att öfvertaga all den gäld, som icke får beröras af
den exekutiva försäljningen och att denna till sitt siffervärde obestämda
förbindelse bör utgöra det lägsta bud, som får vid auktionen antagas».

Det af komitén, i enlighet med dess sålunda uttalade mening, framlagda
förslag mötte emellertid betänkligheter såväl från en af komiténs
ledamöter som från högsta domstolens sida.

Den förstnämnde ansåg sig icke kunna föreslå någon ändring af utsökningslagen
i det af komitén angifna syfte, och hvad han till stöd för
denna sin åsigt anfört, är i hufvudsak af motionären återgifvet.

Äfven från högsta domstolens sida mötte komitéförslaget starkt och
enhälligt motstånd, och utskottet tillåter sig att här återgifva en del af
högsta domstolens yttrande:

»Den i det remitterade förslaget angifna nya ordning för försäljning af
utmätt fast egendom kännetecknas hufvudsakligen deraf, att köparen icke
skulle, mot gäldande af viss af honom bjuden köpeskilling, erhålla egendomen
fri från förre egarens skuld, utan försäljningen i stället ske på de
vilkor, att köparen, jemte erläggande af visst penningbelopp, öfvertoge
ansvarigheten för vissa slag af skulder, om hvilkas tillvaro och belopp
det ankomme på honom sjelf att förskaffa sig kännedom. Ett sådant försäljningssätt
förutsätter uppenbarligen, att det i allmänhet är en spekulant
på fast egendom möjligt att på förhand beräkna beloppet af dessa
skulder. Det är dock lätt att påvisa, att en dylik beräkning i allmänhet
är otillförlitlig.

Den ansvarighet, köparen skulle öfvertaga, omfattar enligt förslaget
alla de skulder, hvilka böra utgå ur egendomen med förmånsrätt framför
eller jemte den, för hvilkens gäldande egendomen säljes. Spekulanten
skulle alltså till en början hafva att förvissa sig om den förmånsrätt,
som tillkommer sistnämnda skuld. Redan för pröfning häraf fordras en
lagkunskap, som icke kan hos allmänheten förutsättas. Ett misstag härutinnan
skulle dock kunna medföra de svåraste följder. Man antage t. ex.,
att en egendom, taxerad till 10,000 kronor och intecknad för samma
belopp, skall säljas för gäldande af utflyttningsbidrag eller annan ersätt -

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

ning i följd af laga skifte. Såväl auktionsförrättaren som spekulanterna
föreställa sig måhända, att denna skuld eger förmånsrätt enligt 17 kap.
6 § handelsbalken och sålunda framför alla de intecknade skulderna.
Under denna förutsättning säljes egendomen för 9,000 kronor. Sedermera
finnes emellertid, att utflyttningsbidraget eller ersättningen stått inne
längre än ett år efter förfallodagen och att den förutsatta förmånsrätten
följaktligen icke eger rum. Köparen måste då, utom erläggande af den
bjudna summan 9,000 kronor, öfvertaga samtliga de intecknade skulderna
och får sålunda i följd af köpet vidkännas en förlust af 10,000 kronor,
hvilket belopp kommer innehafvarne af de sämsta inteckningarne och
gäldenären till godo. Vändes exemplet om, så att i stället antages, att
förmånsrätten för utflyttningsbidraget eller ersättningen verkligen vore
bevarad, men att spekulanterna sväfvade i okunnighet om lagen den 1
maj 1885 eller af annat skäl förestälde sig, att skulden icke borde utgå
med sådan förmånsrätt, kunde egendomen komma att till innehafvaren af
sämsta inteckningen försäljas för t. ex. 1,000 kronor. Denne komme då
att göra en oskälig vinst på öfrige inteckningshafvares och gäldenärens
bekostnad.

Det är dock i allmänhet icke vid bestämmande af förmånsrätten för
den skuld, för hvilken egendomen säljes, de största svårigheterna möta;
än svårare är för spekulanten att erhålla tillförlitlig kännedom om de
skulder, hvilka böra utgå ur egendomen med enahanda eller bättre förmånsrätt.
Af gravationsbeviset rörande egendomen kan väl vinnas upplysning
om beviljade och sökta inteckningar samt deras inbördes förmånsrätt,
men det är ingalunda säkert, att inteckningarnes fulla belopp motsvaras
af verklig fordran. En inteckning kan nemligen finnas i gäldenärens
hand eller vara bélånad för endast en del af dess belopp; det
ursprungliga lånebeloppet kan vara minskadt genom kapitalafbetalning.
Hvarken i dessa afseenden eller beträffande innestående räntor lemnar
gravationsbeviset någon upplysning, och det är desto mindre att antaga,
att spekulanten kan förskaffa sig sådan genom förfrågningar hos gäldenären
och inteckningshafvarne, som det ofta ligger i deras intresse att fördölja
verkliga förhållandet, Dertill kommer, att frågan om en fordrans
eller för densamma beviljad intecknings giltighet eller om beviljande af
en sökt inteckning kan vara beroende på tvist, hvars utgång är omöjlig
att förutse. För erhållande af kännedom om skulder, hvilka, utan att
vara i egendomen intecknade, likväl häfta vid densamma, såsom ogulden
köpeskilling, afrad, tionde m. in., skulle spekulanten nästan uteslutande

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

vara hänvisad till förfrågningar hos gäldenären och vederbörande fordringsegare,
och äfven om spekulanten dervid lemnade all möda och
kostnad ospard, skulle de upplysningar, som på sådan väg vunnes, i många
fall blifva ofullständiga eller otillförlitliga.

Då det sålunda icke är en köpare möjligt att på förhand beräkna
beloppet af de skulder, han, enligt det föreslagna försäljningssättet, skulle
komma att öfvertaga, kan högsta domstolen ingalunda tillstyrka, att ett sådant
försäljningssätt godkännes. Dermed faller ock lagförslaget i dess helhet.»

Hvad ofvan anförts ådagalägger, såväl att ett införande i den svenska
lagstiftningen af bestämmelser liknande den preussiska lagens stadgande
om exekutiv försäljning af fast egendom varit allvarligt ifrågasatt som
att förslaget härom rönt kraftigt motstånd från sakkunnigt håll. Ofta
nämnda komité, hvilken emellertid hade sin uppmärksamhet särskildt
fäst å de af motionären påvisade olägenheter utaf nuvarande bestämmelser
i ämnet, ansåg sig likväl ej kunna godkänna vissa detaljer af förfarandet
i fråga enligt preussiskt mönster, och sjelfva hufvudprinciperna
blefvo af högsta domstolen underkända.

Med allt erkännande af de fördelar, som genom antagande af det
system, motionären förordat, skulle kunna vinnas, synas dock omförmälda
omständigheter och de skäl, som anförts mot det preussiska systemets
upptagande i vår rätt, vara af den vigt, att utskottet anser sig icke kunna
tillstyrka bifall till motionärens förevarande framställning.

Utskottet hemställer följaktligen,

att herr Lemans ifrågavarande motion icke må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 24 april 1896.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Herr Rudebeck har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit i
ärendets behandling inom utskottet.

Bih. till Riksd. Prot. 1896. 7 Sami. 39 Käft.