Lay- Utskottets Utlåtande N:o 11 (Utlåtande 1872:LU11 Lagutskottet)

Lay- Utskottets Utlåtande N:o 11.

N:o 11.

Ank. till Riksd. Kansli den 1 Mars 1872, kl. 7 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta förslag om ändring i gällande
föreskrifter rörande förvaltning af omyndigs egendom.

Dessa till Lag-Utskottets behandling öfverleinnade motioner hafva blifvit
väckta inom Andra Kammaren af Herrar Sven Andreasson (motionen N:o 117), J.
Samuelsson (motionen N:o 63), P. Tjernlund (motionen N:o 170) och Pehr Ericsson
(motionen N:o 24).

Då vid 1859—1860 årens riksdag beslut fattades om upphäfvande af den
tysta förmånsrätt, som enligt 1734 års Lag, 17 Kap. 8 § Handels-balken, i visst
fall tillkom barnaarf framför inteckning i förmyndares fasta gods, blef deraf en
gifven följd, att uppmäiksamheten riktades jemväl på beskaffenheten af de garantier
i öfrigt, som för bevarande af omyndiges rätt voro i lag uppställda. Man fann,
att dessa garantier ingalunda voro tillfredsställande, och Rikets då församlade Ständer
beslöto för sin del en författning i ämnet, hvilken, af Kongl. Maj:t sanktionerad,
sedermera promulgerades såsom lag genom Kongl. förordningen angående tillsyn
å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom den 24 September 1861. Denna
författning, bygd på grundsatsen att uppdraga tillsynen öfver förmyndarevården åt
kommunerna, innehåller under §§ 2 till och med 6 följande bestämmelser:

‘§ 2. Rätten i stad och domaren å landet hålle öfver förmynderskap särskild
förteckning, utvisande de omyndiges födelseår samt förmyndares namn och
hemvist.

§ 3, Stad välje gode män, en eller flere, att hafva tillsyn å förmynderskap
inom staden; och åligge magistraten att om valet besörja. Å landet ege socken,
eller flere socknar gemensamt, att gode män, som sagdt är, för tillsynen å förmynderskap
utse: sker det ej; bore sådan tillsyn socknenämnden till. Då god man
vald är, varde det rätten eller domaren tillkannagifvet.

Bill. Ull Riltsä. Prot. 1872. 7 Sami. 6 Höft.

% Lag- Utskottets Utlåtande tf:o 11.

§ 4. Förmyndare skall, för hvart år, afsluta räkning öfver allt det han har om
händer, med uppgift af den säkerhet, hvaremot den omyndiges reda penningar utsatta
äro, och ingifve, vid början af följande år, den räkning, jemte ett utdrag derur, innehållande
summarisk uppgift af den omyndiges behållning, så i fast som lösegendom, till gode
männen eller socknenämnden. Det utdrag, hvarom nu sagdt är, skall, försedt med gode
männens eller socknenämndens intyg, att förmyndareräkning jemväl aflemnad blifva,
till förmyndaren återställas och af honom ingifvas i stad till rättens ordförande
eller den som å rättens vägnar handlingar emottaga bör, före den 1 September,
och å landet till domhafvanden före eller sednast å första rättegångsdagen af sista
tinget året näst efter det, då räkningen afslutas bort, eller, der allenast ett ting
om året hålles, före slutet af samma ting. Sker det ej; förelägge rätten förmyndaren,
vid lämpligt vite, att sin omförmälda skyldighet fullgöra, och förfare i öfrigt
efter omständigheterna. Öfver hvad sålunda förekommit, skall anmärkning göras i
den förteckning, hvarom ofvan är stadgadt.

§ 5. Gode män eller socknenämnd åligge att inkommen förmyndareräkning
granska och, om de finna, att förmyndare den omyndiges egendom ej rätteligen
förvaltat, derom skyndsamligen göra anmälan hos rätten, som af omständigheterna
pröfvar, huruvida annan förmyndare förordnas må. Anse gode män eller socknenämnd
nödigt, att förmyndaren lemnar inteckning eller annan säkerhet för de medel,
som hos honom innestå; anmäle det ock för rätten; och förordne derom rätten,
efter förmyndarens hörande, såsom nödigt och skäligt pröfvas.

§ 6. Den omyndiges fränder ege att hos gode män eller socknenämnd
taga del af förmyndareräkning; och ege de i afseende derå samma rätt, som i 5 §
omförmäles. Är omyndig till de år kommen, att han sjelf finna kan, det förmyndaren
ej väl hans egendom förvaltar; stånde ock honom fritt att det hos rätten
angifva."

Det torde ej kunna föx-nekas, att den sålunda föreskrifna kontroll å förmyndarevården
varit välgörande till sina verkningar. I de stadganden, genom hvilka
kommunernas biträde vid denna kontroll anlitas, återspeglar sig dock den varsamhet,
som lagstiftaren icke kunde undgå att iakttaga vid första tillämpningen af den
nya principen under en tid, då ännu den kommunala sjelfstyrelsen låg i sin linda,
och det låter derföre förklara sig, om berörda kontroll icke i allo medfört åsyftad
säkerhet. Att detta är förhållandet, derom vittnar den omständighet, att 1869 års
Riksdag, i anledning af då väckta förslag i ämnet, genom underdånig skrifvelse den
13 Maj samma år, under uttalande af den åsigt, att för hvarje domkrets eller annat
lämpligt område borde tillsättas en af skicklige och vederhäftige personer bestående
nämnd, till hvilken förmyndare hade att aflemna myndlingarnes medel, för att af
nämnden handhafvas och utlånas, på sätt skrifvelsen närmare angifver, hos Kongl.
Maj:t i underdånighet anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes, med afseende å beliofvet
af betryggande föreskrifter rörande förvaltningen af omyndiges medel, taga i nådigt

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

öfvervägande, huruvida bestämmelser i angifna syftningen lämpligen kunde meddelas,
samt i sådant fall låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lag i
ämnet. Denna fråga är ännu beroende på Kong!. Maj:ts nådiga pröfning.

Emellertid har nu genom förevarande motioner blifvit föreslaget,
af Herr Sven Andreasson: “det Riksdagen för sin del ville besluta följande
förändringar i nu gällande författningar angående förvaltningen af omyudiges
egendom:

att gode män eller kommunalnämnd skola åligga, då kändt blifvit att förmyndare
kommit på obestånd eller omyndiges egendom eljest är i fara att gå förlorad,
genast utan rättens hörande, vidtaga sådana åtgärder, som betrygga densamma
emot förlust, intill dess annan förmyndare i laga ordning blifvit förorduad;

att samme gode män eller kommunalnämnd skola till rättens ordförande
i stad eller domhafvande på landet, efter vederbörlig granskning af till dem från
förmyndarne lemnade räkningar, ingifva den summariska uppgiften å de omyndiges
behållna egendom; samt

att gode män eller kommunalnämnd skola intyga föreslagen förmyndares
vederhäftighet och lämplighet innan han dertill af rätten förordnas;"

af Herr J. Samuelsson: “att § 4 i omförmälda Kongl. Maj:ts nådiga förordning
måtte få följande ordalydelse:

Förmyndare skall för hvarje år afsluta räkning öfver allt det han har om
händer, med uppgift på såväl fastighet som den säkerhet, hvaremot den omyndiges
reda penningar utsatte äro, och ingifva vid början af det följande året räkning till
socknenämnd eller gode män som meddela intyg att räkning aflemnad blifvit.

Försummar förmyndare räkning aflemna, anmäle socknenämnd eller gode
män förhållandet till rättens ordförande, hvilken förelägger förmyndare vid lämpligt
vite att sin omförmälda skyldighet inom viss tid fullgöra, samt med intyg deröfver
från socknenämnd eller gode män under den förelagda tiden till domhafvanden
inkomma.

Skulle förmyndare icke åtlyda föreläggandet, må vitet höjas efter omständigheterna;" af

Herr P. Tjernlund: “att § 4 i omförmälda Kongl. förordningen den 24
September 1861 måtte erhålla följande lydelse:

Förmyndare skall för hvart år afsluta räkning — — — — före slutet af
samma ting. Sker det ej, förelägge rätten förmyndaren att denna sin skyldighet
vid lämpligt vite fullgöra, och läte genom kungörelser, hvilka i häradets kyrkor
skola uppläsas och uti tingssalen anslås, på sätt om uppbud och lagfart stadgadt
är, tillkännagifva hvilka förmyndare det ålåge att förmyndareredogörelsen afgifva;" och
af Herr Pehr Ericsson: Att Riksdagen, hänförande sig till ofvanberörda underdåniga
skrifvelse af den 13 Maj 1869, måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla, “att vid utfärdandet af ny förordning rörande förvaltning af omyndigs egen -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

dom, förmyndare deri äfven måtte meddelas tillåtelse att få insätta någon del af
sina myndlingars medel i lifränteanstalt för beredande af lifränta11.

Med första punkten i sitt förslag åsyftar Herr Sven Andreasson att afhjelpa
olägenheterna af den tidsutdrägt, som är förenad med rättens åtgärd att från förmynderskap
entlediga en person, då denne befinnes vaxa på obestånd eller fara
eljest är för hand att genom hans förvållande myndlingens egendom skall förskingras.
I sådant afseende har motionären ifrågasatt, att det skulle åläggas gode män
eller kommunalnämnd att utan rättens anlitande genast vidtaga åtgärder, hvarigenom
den omyndige kunde betryggas emot förlust, intill dess annan förmyndare blifva
i laga ordning förordnad. Beskaffenheten af dessa åtgärder har motionären ej
närmare angifvit. Men huru han än må hafva tänkt sig föreslagna förändringen
i dess tillämpning, så torde detta dock ej vara den rätta vägen att komma till målet.
Enligt förslaget skulle nemligen åt gode männen eller socknenämnden inrymmas
en makt och myndighet att ingripa i den enskildes ekonomiska förhållanden,
desto mera eftertänklig, som gode männen och socknenämnden ej stå i tjenstemanna
ansvar och måhända icke alltid besitta de för utöfningen af en sådan makt erforderliga
insigter.

Utskottet, som således ej kan dela motionärens åsigt om sättet för anmärkta
olägenheternas afhjelpande, är dock med honom ense derom, att en lagstiftningsåtgärd
i detta syfte är af behofvet påkallad, äfven under afbidan på den mera
omfattande och genomgripande lagförändring rörande förvaltningen af omyndigs
egendom, som framdeles kan vara att förvänta såsom en följd af Riksdagens ofvanberörda
underdåniga skrifvelse.

Efter hvad Utskottet inhemtat, har, i fråga om förmyndares entledigande,
5 § i åberopade Kongl. förordningen blifvit vid särskilda domstolar på olika sätt
tillämpad, i det att den ene domaren, stödjande sig vid den grundsats, att ej någon
må dömas ohörd, funnit nödigt att i hvarje fall höra förmyndaren innan
beslutet om hans entledigande fattas, under det att den andre i trängande fall,
då skyndsamhet varit af nöden, ansett sig oförhindrad att utan förmyndarens hörande
meddela sådant beslut. Det torde ej kunna bestridas, att lagen här lemnar
rum för tvekan, huruvida den ena eller andra åsigten må vara den rätta. Då nemligen
å ena sidan åberopas nyssberörda grundsats, kan å den andra anmärkas, att
en lika hög grundsats fordrar, att lagen, som bestämmer huruledes och af hvilken
omyndigs egendom skall förvaltas, bör, så vidt möjligt är, förebygga att denna egendom
må kunna i följd af förmyndarens vårdslöshet, oredlighet eller bristande vederhäftighet
minskas eller alldeles gå förlorad; att förmynderskapsbestyret till sin natur
är att betrakta mera som en skyldighet än som en rättighet; och att den åtgärd,
hvarigenom domstolen af förutnämnda orsak entledigar någon från ett förmynderskap,
i^sjelfva verket är eu säkerhetsåtgärd, som mången gång blefve ändamålslös,
om den nödvändigt skulle föregås af förmyndarens hörande, hvartill kommer

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

den anmärkningsvärda omständighet, att författningen, som, i fråga om anmälan att
behof yppats det förmyndaren ställer säkerhet för myndlingens medel, uttryckligen
föreskrifver, att förmyndaren skall höras, icke nämner något om sådant hörande för
det fall, hvarom fråga nu är.

Utskottet sluter sig till den sednare meningen, enligt hvilken det må vara
domaren obetaget att i ifrågavarande hänseende handla efter omständigheterna. En
uttrycklig lagbestämmelse i sådan syftning skulle ock, åtminstone i betydlig mån,
leda till det af motionären af-sedda mål, så vida nemligen tillika stadgades, att
domstolens beslut borde gå i verkställighet utan hinder af besvär — ett stadgande,
för hvilket tillräcklig grund torde kunna hemtas deraf, att beslutet i motsatt fall
lätteligen kunde blifva onyttigt. På enahanda grund och för bibehållande af harmonien
och konseqvensen i lagen blefve då nödigt, att likartade föreskrifter meddelades
i fråga om verkställigheten af beslut, hvarigenom myndig person ställes
under förmyndare eller någon till förmyndare förordnas. Tanken på dylika föreskrifter
rörande verkställigheten af domstolens beslut i dessa fall är icke ny. Den
har, på sätt Kongl. förordningen den 7 Juni 1749, § 8, innehåller, i ett fall redan
tagit form af positiv lag, nemligen i fråga om beslut, hvarigenom omyndige
förklaras skola, jemväl efter det de uppnått myndig ålder, under längre eller kortare
tid stå under förmyndare-inseende; och samma tanke återfinnes i 11 Kap. 12
§ och 12 Kap. 18 § af Lagberedningens förslag till ärfdabalk.

Med stöd af hvad anfördt blifvit får Utskottet, i anledning af första punkten
i Herr Sven Andrcassons förslag, vördsamt hemställa,

Do att Riksdagen måtte för sin del besluta dels en förklaring,
så lydande:

“Härigenom förklaras, att hvad i 5 § af Kongl. förordningen
angående tillsyn å, förmyndares förvaltning af omyndigs
egendom den 24 September 1861 är stadgadt derom, att rätten,
på anmälan att förmyndaren den omyndiges egendom ej
rätteligen förestått, skall af omständigheterna pröfva, huruvida
annan förmyndare förordnas må, bör så förstås, att rätten må
ega att genast skilja förmyndaren från förmynderskapet, äfven
utan hans hörande, derest genom uppskof för sådant ändamål
den omyndiges rätt och bästa skulle äfventyras;“

dels ock eu författning, hvarigenom stadgas som följer:
“Beslut, hvarigenom myndig person under förmyndare ställes,
skall, ändå att klagan deröfver föres, till efterrättelse lända,
intill dess det genom laga kraft egande utslag af högre
rätt ändradt varder. Lag samma vare om beslut, hvarigenom
någon till förmyndare förordnas eller från förmyndareskap entledigas.
"

Lar/-Utskottets Utlåtande N:o 11.

Andra punkten af Herr Sven Andreassons förslag sammanfaller med Herr J.
Samuelssons motion, i det att begge gjort till sin uppgift att befria förmyndare från
skyldigheten att i stad till rättens ordförande och å landet till domhafvanden årligen
aflemna utdrag af förmyndareräkningen, på sätt 4 § i ofvanberörda Kongl.
förordning föreskrifver; och Utskottet har för den skull funnit lämpligt att i
ett sammanhang behandla begge dessa framställningar.

Utskottet anser den tillsyn å förmyndarevården, som domstolen, jemlikt
ifrågavarande stadgande i Kongl. förordningen den 24 September 1861, har att utöfva,
vara af allt för stor vigt, för att dess afskaffande skulle kunna betingas af
de besparingsskäl, som motionärerne framhållit såsom motiver till föreslagna förändringen.
Vare sig att det ena eller andra förslaget blefve antaget, skulle derigenom
uppkomma eftertänkliga olägenheter. Författningen synes hafva lemnat åt
förmyndarens godtfinnande att för granskning aflemna förmyndareräkningen till gode
männen eller kommunalnämnden antingen i den kommun, der han emottaga förmynderskapet,
eller der myndlingen bor. Men i hvilket fall som helst åligger det
förmyndaren att till ordföranden i den rätt, hvarunder förmynderskapet lyder, ingifva
föreskrifna utdraget med bevis att förmyndareräkningen aflemnats till vederbörlig
granskning. Försummelse härutinnan är lätt kontrollerad, och rätten åligger
att genom vite tillhålla den försumlige förmyndaren att fullgöra sin skyldighet.
Deremot, i fall förmyndaren befriades från skyldigheten att ingifva dylikt bevis,
blefve det omöjligt för rätten att på förhand bedöma, huruvida bevisets uteblifvande
utmärkte försummelse af förmyndaren, som ej aflemnat räkningen, eller af gode
männen, Indika ej anmält, att de emottagit densamma.

Lika olämpligt vore det att, på sätt Herr J. Samuelsson föreslagit, åt granskningsmännen
öfverlemna öfvervakandet af förmyndarens skyldighet att till granskning
aflemna förmyndareräkningen. Ty trassel och oreda kunde då uppkomma derigenom
att gode männen saknade kunskap om inträffade förändringar i afseende på förmynderskaps
forum, förmyndares tillsättande och entledigande, förmyndares och myndlingars
död o. s. v.

På grund häraf och då det synes föga tjenligt att ålägga gode männen
eller kommunalnämnden en skyldighet, för hvilkens fullgörande saknas fullt praktiska
gai-antier, får Utskottet hemställa,

2:o att Herrar Sven Andreassons och J. Samuelssons ifrågavarande
framställningar måtte af Riksdagen lemnas utan
vidare afseende.

Beträffande sista punkten i Herr Sven Andreassons motion, innefattande det
förslag, att gode män eller kommunalnämnd skulle intyga föreslagen förmyndares
vederhäftighet och lämplighet, innan han dertill förordnades, så må erinras, att
ett sådant ovilkorligt stadgande ofta kunde förorsaka ett onödigt och till sina
följder jemväl skadligt dröjsmål med förmyndares tillsättande, synnerligast då den

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

föreslagne personen vore boende på främmande ort, samt att domstolarne hädanefter
såsom hittills i allmänhet ej torde sakna utväg att på annat sätt med mindre
omgång förskaffa sig tillförlitliga upplysningar i detta afseende; hemställande Utskottet
derföre,

3:o att Herr Sven Andreassons förslag i denna del ej måtte
af Riksdagen bifallas.

Herr Tjernlunds förenämnda förslag är, på sätt motiveringen närmare utvisar,
framkalladt af det förhållande, att förmyndare, som underlåter att till rätten
eller dess ordförande ingifva förberörda utdrag af förmyndareräkningen, måste vidkännas
kostnaden af expeditionslösen för det beslut, hvarigenom förmyndaren vid
vite förelägges att sin skyldighet härutinnan fullgöra. Efter Utskottets åsigt har
motionären på ett mindre lyckligt sätt sökt afhjelpa denna olägenhet, då han föreslagit,
att föreläggandet skulle vederbörande delgifvas medelst kungörelse i häradets
kyrkor och anslag i tingssalen. Det vore långt ifrån säkert, att den, som utgjorde
föremål för föreläggandet, härigenom verkligen blefve derom underrättad,
helst om han hade sitt hemvist utom häradet eller tingslaget. Den enklaste och
lämpligasto utväg att undgå ifrågavarande utgift lärer vara den, att förmyndaren
ordentligen iakttager hvad honom lagligen åligger.

Utskottet får alltså hemställa,

4:o att Herr Tjernlunds berörda motion ej måtte af Riksdagen
bifallas.

Vidkommande slutligen Herr Pehr Ericssons motion, så vill Utskottet ingalunda
bestrida, att det ämne, som deri afhandlas, är förtjent af uppmärksamhet;
men då antagligt är, att Kongl. Maj:t vid utarbetandet af det lagförslag, hvartill
Riksdagens ofvanberörda skrifvelse af den 13 Maj 1869 må kunna föranleda, icke
underlåter att taga under öfvervägande huruvida, såsom äfven Lagberedningen i
sitt förslag till ärfdabalk upptagit, det må i vissa fall tillåtas förmyndare att använda
den omyndiges egendom eller någon del deraf till beredande af lifränta åt
honom, torde det ej vara behöfligt eller lämpligt att nu, på sätt motionären föreslagit,
genom en särskild skrifvelse fästa Kongl. Maj:ts uppmärksamhet på berörda fråga;
och Utskottet hemställer för den skull,

5:o att denna motion ej måtte till någon vidare åtgärd
å Riksdagens sida föranleda.

Stockholm den 29 Februari 1872.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

Reservationer:

af Herr Grefve Sparre: “På sätt Utskottet i sitt betänkande omförmält,

är frågan om en genomgripande förändring i gällande lag, angående förvaltningen
af omyndiges egendom, för närvarande beroende på Kong!. Maj:ts åtgärd. Vid sådant
förhållande hyser jag någon tvekan, huruvida det kan vara lämpligt att Riksdagen
nu vidtager den af Utskottet i första punkten af dess betänkande föreslagna
lagstiftningsåtgärd. En sådan partiel lagförklaring synes mig desto mindre nödig,
som en jemförelse af 1 och 2 mom. i 5 § af Kongl. förordningen den 24 September
1861, af hvilka det första ålägger rätten att “efter omständigheterna pröfva, huruvida
annan förmyndare förordnas må;“ men det andra: att “efter förmyndarens hörande
förordna, såsom nödigt och skäligt pröfvas,“ lemnar domaren en otvetydig anvisning,
att i sådana fall, som i paragrafens första moment afses, entlediga en förmyndare
utan hans hörande. Men i allt fäll kan jag för min del icke gilla den form, hvari
Utskottet uppställt första delen af sitt förslag.

Då 5 § i åberopade Kongl. förordningen ålägger gode männen eller socknenämnden
att, der de finna att någon förmyndare ej rätteligen förvaltat den omyndiges
egendom, derom göra anmälan hos rätten, som pröfvar, huruvida annan förmyndare
förordnas må, så afses dermed alldeles icke det fall, som i Utskottets
förslag egentligen är i fråga, eller att fara är för hand att förmyndare skall förskingra
den omyndiges egendom. Orsaken, hvarför författningen icke för detta
fall innehåller någon föreskrift om förmyndares entledigande, bör utan tvifvel sökas
helt enkelt i den omständighet, att lagen redan förut, nemligen i 20 Kap. 8 §
Arfda-balken, stadgar, att ej den må vara förmyndare, som är gäldbunden, slösare
eller så fattig, att han förmynderskapet ej förestå kan.

En lagförklaring i föreslagna syftet borde således rätteligen hänföra sig till
sistberörda lagrum. Den kan, efter min uppfattning, omöjligen härledas från föreskriften
i 1861 års Kongl. förordning.

Skulle en sådan förklaring, som Utskottet ifrågasatt, anses nödig, så anser
jag att deråt borde gifvas följande lydelse:

Härigenom förklaras att, då fråga uppstår om förmyndares entledigande af
anledning, som omförmäles i 8 § af 20 Kap. Ärfda-balken eller 5 § af Kong],
förordningen den 24 September 1861, rätten må ega att genast skilja förmyndaren
från förmynderskapet, äfven utan hans hörande, derest genom uppskof för sådant
ändamål den omyndiges rätt och bästa skulle äfventyras.11

Lag-Utskottets Utlåtande Ko 11.

af Herr Grefve Mörner emot hemställandet i lista och 3:dje punkterna,
äfvensom emot den i 5:te punkten förekommande motivering;

af Herr von Sydon’, med hvilken Herr von Möller sig förenat, emot lista
punkten, såvidt deri hlifvit föreslaget, att förmyndare kunde utan sitt hörande skiljas
från förmynderskapet;

af Herr Ungman, med hvilken Herr Lars Pirsson instämt: “Då jag icke
med min röst kunnat bidraga till det slut, hvartill Lag-Utskottet kommit med afseende
på Herrar Sven Andrenssons och J. Samuelssons motioner^ angående godemäns
eller kommunalnämnds skyldighet att granska förmyndareräkning, eller sammandrag
derur, till rätten eller domaren ingifva, får jag mig deremot reservera,
och yrka att, med afslag af Lag-Utskottets beslut i 2:dra punkten,

Riksdagen för sin del bifaller de af motionärerne i denna del
framställda yrkanden''1; samt

af Herr Sven Nilsson: “Som jag icke kunnat biträda det slut, hvartill
Utskottet kommit i 2:dra och 3:dje punkterna af detta betänkande med anledning
af Herr Sven Andreassons motion (Nio 117), får jag på följande skäl afgifva reservation.

Allt sedan Kongl. förordningen af den 24 September 1861 om tillsyn öfver
omyndiges egendom utkom, hafva öfver densamma klagomål afhörts i eu icke obetydlig
mängd. Icke allenast i afseende på den osäkerhet och mindre garanti,
som förefinnes för, att omyndigs egendom genom oredlige och opålitlige förmyndare
går förlorad, utan jemväl med anledning af de många besvär och omkostnader,
som äro förenade med uppdraget att hafva fått förtroendet att blifva tillförordnad
såsom förmyndare; » synnerhet i sednare fallet, der föga eller ingenting
finnes att förvalta, hafva dessa klagomål förmärkts. Som man vet, åligger det eu
förmyndare att årligen uppgöra räkning öfver den omyndiges egendom, jemte utdrag
deiaf, utvisande myndlingens behållning, hvilka båda handlingar skola öfverlemnas
till gode män eller kommunalnämnd för undergående af granskning, hvarefter förmyndaren
återfår det sednare med bevis, för att vid vite inlemna till ordföranden
i den rätt hvarunder förmynderskapet lyder. Häraf inses lätt, att ej obetydliga
kostnader uppstå, icke allenast i de fall då förmyndaren ej sjelf kan uppgöra sin
räkning, då annan person dertill måste anlitas, utan jemväl ofta nog genom långa
resor, först till gode männen eller kommunalnämnden, och sedan till rättens ordförande.
Vare sig nu att myndlingen skall eller lian bestrida dessa kostnader eller
ej, så blifva de i många fall rätt känbara, och säkert är, att för mången myndling
åtgår hela hans inkomst för de i dylika fall af förmyndaren häfda omkost Bih.

till RiJcsd. Prof. 1872. 7 Sami. 6 Käft. 2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1J

nåder. De skäl, som Utskottet anfört för afstyrkande af motionen, äro hufvudsakligen,
beträffande 2alra punkten, att domstolens åliggande att tillhålla förmyndare
fullgöra sina åligganden i afseende på inlemnandet af utdraget af förmyndareräkningen,
med vederbörandes bevis å vederbörlig ort, skulle göras omöjligt, och
den behöfliga kontrollen således i betydlig mån förringas, hvilket ansetts vara af
alltför stor vigt för att dess afskaffande skulle kunna betingas af sparsamhetsskäl.
För min del ega dessa skäl icke den betydelse, som Utskottet velat fästa vid desamma.
Jag tror att man på goda grunder kan påstå, att ett allt för stort misstroende
uppstått emot den institution, som erhållit kommunens förtroende att vara
de omyndiges målsmän i förevarande fall. Erfarenheten har också visat alldeles
motsatsen, då å många ställen den åtgärd, som motionären föreslagit, redan är införd
och praktiserad. Om man således skulle kunna anföra giltiga skäl för de
farhågor som Utskottet framhållit, så skulle väl, vid sådana förhållanden, olägenheter
och oredor redan uppstått och varit kända, men sådant har likvisst icke hittills
visats vara förhållandet. Granskningsmännen hafva ju redan nu skyldigheten
att afgifva bevis öfver inlemnade, räkningar, och man skulle således af samma skäl
kunna draga den slutsatsen, att de äfven i detta afseende skulle kunna gorå sig
försumliga, men icke heller i detta fall hafva några anmärkningar låtit sig förnimma.
Om man nu detta oaktadt icke skulle vilja biträda motionärens åsigt, anser
jag det vara vida nyttigare att ålägga granskningsmännen att vid vite fullgöra
sina åligganden, än att göra förmyndarebefattningar så betungande, att man
svårligen kan få desamma besatta, samt i alla afseenden vålla myndlingarne öfverflödiga
kostnader. Men som detta hittills visat sig öfverflödigt, anser jag det
äfven åtminstone för närvarande obehöflig!.

I afseende på 3:dje punkten af betänkandet, har Utskottet såsom skäl för
afslag å sednare delen af ofvannämnda motioner anfört: att motionärens förslag
skulle komma att vålla ett onödigt, och till sina följder jemväl skadligt dröjsmål
med förmyndares tillsättande, i synnerhet då den föreslagtie är boende å främmande
ort. Det torde väl ej kunna förnekas, att i många afseenden en mera betryggad
ställning för omyndiges egendom är önsklig och af behofvet högt påkallad,
och om så är, torde väl ett stort steg i detta afseende vara taget, om motionärens
förslag blefve upphöjdt till lag. Man föreställer sig i allmänhet att rätten,
som tillförordnar förmyndare, inom sig har tillräckliga utvägar att förskaffa
sig de upplysningar, som i berörda fall erfordras. Sådant vågar jag dock påstå
är ett fullkomligt misstag, i synnerhet der den föreslagne förmyndaren är långt aflägset
boende. Detta visas bäst deraf, att fall hafva inträffat, der förmyndare blifva
tillförordnade, som knappast öfvertagit befattningen, ja till och med ej hunnit
få förordnandet utskrifvet, förrän gode männen nödsakats för rätten anmäla, att de
som utnämnts äro dertill alldeles inkompetente och olämplige, och hvarigenom de
omyndiges medel till sin väsendtligaste del gått förlorade. Då det emellertid är

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 12.

ett berättigande, eller åtminstone en allmän praxis, att boutredningsmannen, myndlingarnes
anhörige, eller den afgående förmyndaren, för rätten föreslå den tillämnade
förmyndaren, har jag trott det ej skulle möta särdeles stora svårigheter eller
fordia långa omvägar att få granskningsmännens bevis öfver lämpligheten af den som
till föimyndare pa förslag uppfördes, innan han af rätten dertill förordnas.

Da jag således är af den öfvertygelsen, att motionärens förslag i båda fallen
hafva både billighet och rättvisa för sig, och då jag icke heller har någon farhåga
föi dess praktiska och ändamålsenliga genomförande, har jag ansett mig vara oförhindtad
att yrka bifall till hans förslag i de 2:no angifna punkterna".

N:o 12.

Ank. till Riksd. Kansli den 1 Mars 1872, kl. 7 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om antagande af uppgjorda
förslag dels till lag om inskrifning i fastighetsbok
jemte i sammanhang dermed erforderliga författningar,
dels till förordningar om lagfart med fastighet^äng samt
om inteckning i fast egendom in. m.

Ifrågavarande motioner hafva blifvit inom Andra Kammaren framställda af
Herr J. F. Fredriksson (motionen N:o 107) och Herr J. Sjöberg (motionen N:o 102);
och åligger det Lag-Utskottet att, till följd af erhållna remisser, yttrande öfver motionerna
afgifva.

Förstnämnde motionär bär hufvudsakligen anfört, att, sedan den, i anledning
af Rikets Ständers uti underdånig skrifvelse den 11 Augusti 1860 framställda
anhållan, af Kongl. Maj:t förordnade komité för utarbetande af förslag till
förändrade stadganden för betryggande af egande-, pant- och nyttjanderätt till fastighet
den 10 Juli 1867 afgifvit förslag, som innefattade en fullständig lagstiftning angående