La<j-Utskottets Utlåtande N:o 4 (Utlåtande 1879:LU4 Lagutskottet)

La<j-Utskottets Utlåtande N:o 4.

IV:o 4.

Ank. till Riksd. Kansli den 20 Febr. 1879, kl. 5 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, med, anledning af dels Kongl. Maj:ts
nådiga proposition med förslag till förordningar angående
tillsättning af presterliga tjenster samt angående förbrytelse
af prest och om laga domstol i sådana mål, dels
ock väckt motion om underdånig skrifvelse angående ändring
i gällande bestämmelser om kyrkoherdars tillsättande
i regala pastorat.

Kong]. Maj:t har den 30 sistlidne December till Riksdagen aflåtit
eu nådig proposition af följande lydelse:

»Sedan 1868 års Kyrkomöte, jemte anmälan om behofvet af den
gällande kyrkolagens omarbetning, anhållit, att Kongl. Maj:t till en början
täcktes låta ombesörja en revision af den ecklesiastika rättegångsordningen
och de presterliga befordringslagarna, samt en af Kongl. Majlt tillsatt
komité, den 2 Oktober 1873, afgifvit förslag till ny kyrkolag, och utlåtanden
deröfver blifvit infordrade från domkapitlen och Högsta Domstolen,
har Kongl. Maj:t till senast församlade Kyrkomöte framstält förslag
till förordning angående tillsättning af presterliga tjenster samt till förordning
om straff för förbrytelse af prest och om laga domstol i sådana
mål, så affattade, att det ena förslaget kunde antagas oberoende af det
andra; hvarefter Kyrkomötet, som ansett förändringar i vissa delar nödiga,
anmält sitt godkännande af de båda författningsförslagen med en
i nämnda delar förändrad lydelse.

Bill. till Riksd. Prof. 1879. 7 Samt. Ö Haft.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

Kongl. Maj:t, som ytterligare hört Högsta Domstolen öfver de sålunda
förändrade förslagen samt angående ett med det ena af dem sammanhängande
föreslaget tillägg till 25 kap. Strafflagen, har funnit sig
kunna godkänna de af Kyrkomötet vidtagna ändringar och vill för den
skull, med bifogande af Högsta Domstolens och Statsrådets protokoll,
jemlikt 87 § Regeringsformen föreslå Riksdagen att antaga närlagda
förslag till

l:o) Förordning angående tillsättning af presterliga tjenster;

2:o) Förordning angående förbrytelse af prest och om laga domstol
i sådana mål; och

3:o) Förordning angående tillägg till 25 kap. Strafflagen; af hvilka
de två sistnämnda förordningarna ega det inbördes sammanhang, att den
ena icke kan, oberoende af den andra, antagas.»

Förslag

till förordning angående tillsättning af presterliga tjenster.

Med upphäfvande af Kongl. förordningen om prestval den 1 April
1843 samt af hvad kyrkolag med dertill hörande författningar i öfrigt
innehålla, stridande mot nedannämnda bestämmelser, förordnas som följer:

§ I 1.

Har ordinarie presterlig tjenst blifvit ledig, skall, der ej annorledes
stadgadt är, det domkapitel, under hvilket tjensten lyder, ofördröjligen
genom offentligt anslag kungöra densamma till ansökning, med utsättande
af dag då ansökningstiden går till ända.

2. Hvad i afseende på ansökningstid samt ansökningshandlingar och
deras inlemnande bör iakttagas, derom förordnar Konungen.

§ 2.

Inom trettio dagar efter den, då ansökningstid går till ända, skall
domkapitlet företaga de ingifna ansökningarna till granskning, pröfva de
sökandes behörighet och uppgöra förslag till tjenstens besättande.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

§ 3.

1. Til] presterlig tjenst njute prest befordringsrätt endast inom det
stift han tillhör, der icke vidsträcktare rätt är genom denna förordning
eller särskildt af Konungen honom meddelad.

2. Befordringsrätt till presterlig tjenst i Stockholm skall stå öppen
för hela rikets presterskap.

§ 4.

Är prest till embetsutöfning obehörig, må han ej på förslag uppföras
eller eljest till presterlig befordran komma i fråga.

§ 5.

Prest må ej, medan han innehar förslag till presterlig tjenst, eller
medan besvär, som han anfört öfver dylikt förslag, äro oafgjorda, uppföras
på förslag till annan presterlig tjenst.

§ 6.

1. Den, som är till komministers- eller kapellpredikantstjenst utnämnd,
men densamma icke tillträdt, vare ej behörig att på grund af
egen ansökan uppföras på förslag till annan sådan tjenst.

2. Kyrkoherde må ej på grund af egen ansökan uppföras på förslag
till presterlig tjenst, derest han icke vid ansökningstidens slut under
minst tre år, räknadt från tillträdet, innehaft den kyrkoherdetjenst,
hvartill han senast blef befordrad.

§ 7.

Till kyrkoherdetjenst må ej kallas eller på förslag uppföras den,
som icke uppnått trettio års ålder, utan Konungen gifver der lof till.

§ 8.

Ej må domkapitlet till presterlig tjenst utnämna eller på förslag
dertill uppföra annan än den, som pröfvas ega den förmåga och de
egenskaper, hvilka för tjenstens nöjaktiga bestridande erfordras.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

§ 9-

Sedan de sökandes behörighet till den lediga tjensten blifvit pröfva^,
uppföre domkapitlet bland dem, som förklarats behörige, på förslaget
tre, efter som de framför andre och sins emellan finnas i förtjenst
och skicklighet ega företräde; och bör dervid tagas i betraktande såväl
det nit, det allvar och den skicklighet, hvarmed sökande skött det kall,
honom i kyrkans eller läroverkens tjenst dittills varit anförtrodt, jemte
hans tjenstålder, som ock hans genom examina, utgifna skrifter eller
annorledes offentligen ådagalagda lärdom i teologiska ämnen. Äro sökande
jemgoda i teologiska insigter, må afseende fästas jemväl på lärdom
i andra kunskapsämnen, ådagalagd på sätt nu är sagdt.

§ 10.

1. Tjenstålder skall, lika för ordinarie och extra ordinarie befattning,
räknas efter tjenstgöringstid; dock att, då sökande för sjukdom
eller för teologiska studiers idkande eller profs afläggande eller för fullgörande
af offentligt uppdrag eller af annan dermed jemförlig anledning
fått åtnjuta tjenstledighet, den tid icke må vid tjenstårsberäkningen afdragas.
För tjenstgöring före fylda tjugutre år må tjenstår icke beräknas,
ej heller för mer än en tjenstebefattning, der sökanden flera
sådana samtidigt bestridt.

2. Vid bestämmandet af sökandes tjenstålder galle årsberäkning
såsom för presterlig tjenst äfven för notarie- och amanuenstjenster vid
domkapitlen, så ock för lärarebefattning, med hvilken sådan förmån är
eller varder af Konungen förenad. Filosofie doktorsgrad eller behörighet
dertill, genom aflagda prof förvärfvad vid något af rikets universitet,
räknas lika med tre presterliga tjenstår. Éj må någon såsom
tjenstår räkna sig till godo annan tid, än den, under hvilken han vant
medlem af svenska kyrkan.

§ 11-

Lag-Uiskottets Utlåtande N:o 4. 5

Har vid sådan omröstning icke någon erhållit mer än hälften af de afgifna
rösterna, skall ny omröstning anställas mellan de två, hvilka högsta
röstetalet tillfallit, dervid, i händelse af lika röster, ordförandens röst
gifver utslaget. Lag samma vare, der flera än två erhållit sådant röstetal,
att företrädet dem emellan är oafgjordt.

§ 12.

I förslagsprotokollet skall för hvarje sökande upptagas ett kort sammandrag
af hans tjensteförteckning och jemväl utföras den tjenstålder,
som han enligt domkapitlets pröfning lagligen egt vid ansökningstidens
utgång räkna sig till godo.

§ 13.

1. Hafva ej tre behöriga sökande sig anmält, utsätte domkapitlet
ny ansökningstid, hälften af den, som första gången förelädes, och hafve
de, som under första ansökningstiden inkommit .och finnas behöriga, företräde
till förslaget.

2. Finnas ej heller efter andra ansökningstidens förlopp tre behöriga
sökande, skall domkapitlet på förslag uppföra den eller de sökande,
som sig anmält och pröfvas behörige, samt låta å kyrkostämma
inhemta vederbörande församlings yttrande, huruvida hon med det ofullständiga
förslaget åtnöjes. Förklarar sig församlingen med förslaget nöjd,
och är vid annan presterlig tjenst än kyrkoherdetjenst endast en å förslaget
uppförd, varde det förklarande lika med val ansedt; är det kyrkoherdetjenst,
eller äro vid annan presterlig tjenst två å förslaget uppförde,
vidtage domkapitlet i vanlig ordning de åtgärder, som för tjenstens besättande
ytterligare erfordras. Har hvarken vid första eller andra ansökningstidens
utgång behörig sökande sig anmält, eller nöjes församlingen
icke åt ofullständigt förslag, anmäle domkapitlet förhållandet hos
Konungen och afbide hans beslut.

§ 14.

Prest må ej afsåga sig förslag, hvarå han blifvit uppförd, utan så
är, att han, efter det han tjensten sökte, vunnit annan befordran eller
domkapitlet pröfvar honom vara af sjukdom eller annan orsak ur stånd
att den sökta tjensten bestrida.

6 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

§ 15.

Har, innan val egt ruin, någon af de föreslagna blifvit obehörig att
på förslag uppföras, varde han från förslaget skild.

§ 16.

Har, innan val egt rum, någon af de föreslagna med döden afgått
eller fått förslaget sig afsåga eller blifvit från förslaget skild, anslås ett
rum på förslaget till ansökning ledigt, och förfares vidare som i § 13
sägs; skolande, der någon förut förslaget sökt, men ej blifvit dei’å uppförd,
hans då ingifna ansökning icke utan att han densamma uttryckligen
förnyat komma under pröfning, ej heller den omständigheten, att
han förut sökt, berättiga honom till företräde framför senare sökande.

§ 17-

1. Sedan förslag vunnit laga kraft, eller deröfver anförda besvär
blifvit slutligen afgjorda, skola de föreslagna, hvar på sin dag, i ordning
efter deras rum på förslaget, vid högmessogudstjenst aflägga prof med
predikande och altartjenst i den kyrka, vid hvilken ledigheten är, eller,
om flera kyrkor under tjensten lyda, och domkapitlet icke annorlunda
bestämmer, i moderkyrkan. Är med den lediga tjensten förenad skyldighet
att på samma sön- eller högtidsdag förrätta gudstjenst i mer än
en kyrka, bestämme domkapitlet om prof i två kyrkor aflägga^ skola.

2. Ej må profpredikant, om annan prest är att tillgå, i församling
der han aflägger prof utföra annan presterlig förrättning än här är sagdt.

§ 18.

År prest, som blifvit på förslag uppförd, i fält eller på embetets
vägnar eller i offentligt uppdrag utrikes stadd, och kan han förty icke
till profs afläggande sig inställa, varde dock behörig att vid valet komma
under omröstning.

§ 19.

Varder någon af de på förslaget uppförda af sjukdom eller annat
laga förfall hindrad att å utsatt dag aflägga prof, göre derom ofördröjligen
anmälan hos domkapitlet. Är han fortfarande af laga förfall
hindrad att anmäla sig till prof inom nittio dagar från den förelagda

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

profdagen, må häri utan afläggande af prof komma under omröstning.
Har den uteblifne ej anmält förfall, som af domkapitlet godkännes, må
han kunna af domkapitlet från förslaget skiljas.

§ 20.

Har, efter det profdagar varit för de föreslagna utsatta, sökande
blifvit i den ordning, som i § 16 sägs, på förslaget uppförd, förelägge
domkapitlet honom särskild profdag. Lag samma vare, om den, som
af laga förfall varit hindrad att på förelagd dag aflägga prof, inom den
i näst föregående § föreskrifna tid dertill sig anmält.

§ 21.

Ej må tjenstgöring anvisas prest i pastorat, der han söker presterlig
tjenst. År han förut der anstäld, då må han kunna med den tjenstgöring
fortfara.

§22.

Söndagen efter sista profdagen vare frågodag. Då skall valförrättaren
vid sammanträde med församlingens röstegande ledamöter det
förestående valet bereda på sätt här nedan sägs.

§ 23.

Valförrättare förordnas af domkapitlet. Till valnotarie, som å frågooch
valdag förer protokoll, utser valförrättaren lämplig person. Ej må
den vara valförrättare eller valnotarie, som är med någon af de på
förslaget uppförda i den skyldskap eller det svågerlag, som enligt allmän
lag utgör jäf mot domare, ej heller röstegande, så vida lian ej sin
röst nedlägger.

§ 24.

1. Anföres eller yppar sig eljest på frågodag mot valförrättaren jäf,
som han finner lagligt, uppskjutes förrättningen till dess domkapitlet om
ny frågodag och annan valförrättare förordnat.

2. Varder valnotarie på laga skäl jäfvad, skall valförrättaren dertill
på stället utse annan lämplig man, som ojäfvig är.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

§ 25.

1. Styrkes på frågodag, att profdagarna ej blifvit behörigen kungjorda
eller att förelagdt prof icke fullgjorts, eller att föreslagen prestman
dött eller är till förslaget obehörig vorden, uppskjutes frågodagsförrättningen,
och ankomme det på domkapitlet att vidtaga den åtgärd,
som med denna förordning öfverensstämmer.

2. Visas att frågodagssammanträdet icke blifvit vederbörligen kungjordt,
utsätte valförrättaren ny frågodag till annan söndag.

§ 26.

1. Rösträtt vid prestval tillkommer en hvar, som i församling, der
sådant val skall anställas, eger rättighet att i kyrkostämmas öfverläggningar
och beslut deltaga; och galle vid valet i afseende på röstberäkning
samt rösträtts utöfning och öfverlåtande på annan person hvad för
kyrkostämma är stadgadt; dock med den jemkning i församling å landet,
att rösträtt, som tillkommer någon för andra beskattningsföremål än
fastighet, icke må åtnjutas för mera än en femtedel af det röstetal,
hvilket eljest bort tillkomma honom enligt den för omröstning å kyrkostämma
gällande röstgrund och att icke heller någon må med rösträtt,
hvarom nu sagdt är, i valet deltaga för större röstetal, än som motsvarar
en femtiondedel af församlingens hela röstetal å kyrkostämma.
Uppkommer vid den beräkning af rösträtt bråktal, skall det bortfalla.

2. För prestval skall särskild vallängd upprättas och på frågodagen
justeras. Anmärkning mot vallängden skall, för att kunna komma
under pröfning, vid justeringen på frågodagen göras af röstegande eller
dess fullmäktig. Öfver gjord anmärkning beslute valförrättaren. Gillar
han den, varde vallängden derefter rättad. Kan väckt fråga om rättelse
eller tillägg i vallängden ej då utredas, varde den till valdagen uppskjuten.

3. I afseende på rösträtt vid prestval i stad, för hvilken särskild
röstgrund vid dylika val blifvit eller, på framställning af vederbörande
kyrkostämma, varder af Konungen faststäld, skall gälla hvad derom är
eller, på kyrkostämmans framställning, blifver af Konungen förordnadt.
Lag samma vare i fråga om särskild röstgrund vid prestval i pastorat,
som omfattar både stads- och landsförsamling, så ock om vallängd vid
prestval i Stockholm.

Lag-Utskottets Utlåtande. N:o 4.

§ 27.

1. På frågodag för beredande af val till kyrkoherdetjenst ege församlingen,
om hon det önskar, begära att uppgifven prestman skall såsom
fjerde profpredikant på förslaget uppföras, och må fråga härom
väckas allenast af den, som i den justerade vallängden upptagen och
sjelf tillstädes är. Begäres till annan presterlig tjenst fjerde profpredikant,
värde frågan ej upptagen.

2. Är frågan så väckt, som nu sagdt är, då skall genom omröstning
utrönas, huruvida församlingen äskar fjerde profpredikant. Bifaller
församlingen det derom väckta förslag med den röstöfvervigt, hvarom i
nästföljande moment stadgas, och är endast en prestman uppgifven, vare
han till fjerde profpredikant begärd. Äro två eller flere prestman uppgifne,
anställes ny omröstning till utrönande, hvilken af dem skall till
fjerde profpredikant begäras. Omröstningen skall öppet verkställas och
må endast den rösta, som jemlikt mom. 1 behörig är att i frågan talan
föra. Hvar röstandes mening varde för en röst räknad.

3. Har vid sådan omröstning, då fråga är om kyrkoherdetjenst,
hvars tillsättning äi; Konungen förbehållen, mera än hälften af de i omröstningen
deltagande, och då fråga är om konsistoriel kyrkoherdetjenst,
mera än hälften af hela antalet af de i den justerade vallängden uppförde
röstberättigade förenat sig att till fjerde profpredikant begära
samme prestman, uppskjutes förrättningen, till dess domkapitlet vidare
förordnat. I annat fall vare frågan om fjerde profpredikant förfallen.

4. Har församling till fjerde profpredikant begärt prestman, som
på grund af § 3 eller eljest är obehörig att på förslaget uppföras, eller
vägrar att församlingens kallelse efterkomma, då skall domkapitlet afslå
församlingens begäran. Har beslutet derom vunnit laga kraft, vare frågan
om fjerde profpredikant förfallen. Dör, innan val är hållet, begärd
fjerde profpredikant, som behörig var, eller förlorar han innan den tid
behörighet, som han på frågodagen hade, stånde församlingen öppet att
kalla annan fjerde profpredikant.

5. Förekommer ej skål, som nu är sagdt, till afslag på församlingens
begäran, uppföre domkapitlet den, som till fjerde profpredikant begärd
blifvit, på förslaget, och utfärde, sedan beslutet vunnit laga kraft, till
honom kallelse att på förelagd dag aflägga prof som i § 20 sägs.

6. Har, då fråga är om konsistoriel kyrkoherdetjenst, församlingen,
på sätt nu är sagdt, till fjerde profpredikant kallat prestman, som behörig
är, och har den prestman kallelsen emottaga, skall med tjenstens tillsättande
vidare förfaras som om regal kyrkoherdetjenst finnes stadgadt.

Bih. till Riksd. Prot. 187.9. 7 Sami. 3 Häft. 2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

§ 28.

öfver valförrättarens åtgärd till valets beredning må besvär ej anföras
utan i sammanhang med besvär öfver valförrättningen.

§ 29.

1. Prestval skall efter pålysning hållas å fjortonde dagen efter
frågodagen. Kan det ej ske, bestämme domkapitlet annan dag.

2. Visas på valdagen, att valet ej blifvit behörigen utlyst, utsatte
valförrättaren ny valdag till annan söndag.

§ 30.

Valet skall öppet verkställas och i öfrigt sålunda, att valförrättaren
uppropar de röstegandes namn i den ordning, hvari de i den justerade
vallängden förekomma. Vid uppropet framträde till valbordet eu hvar
väljande för sig, att sin röst på någon af de föreslagna afgifva. Är röstegandes
namn två gånger uppropadt, utan att han sjelf eller ombud för
honom framträdt och röst afgifvit, hafve då sin rösträtt förlorat.

§ 31.

Hvad yttermera utöfver föreskrifterna i §§ 17—30 i afseende å profpredikanters
missiverande, frågodagsförrättning och val iakttagas bör,
derom förordnar Konungen.

§ 32.

1. Besvär öfver frågodagsförrättning och prestval må anföras endast
af röstegande eller af prestman, som vid valet varit stäld under
omröstning, och skola vid talans förlust till domkapitlet ingifvas sist
före klockan tolf å tjugonde dagen efter valdagen, den likväl oräknad,
eller, om helgdag då infaller, på nästföljande söckendag.

2. Besvären skola innehålla bestämd uppgift ej mindre om hvad
som utgör föremål för klagan, än äfven om de vittnen och andra bevis,
som till stöd för densamma åberopas; och må afseende å besvären ej
fästas i de delar, der dessa föreskrifter icke blifvit iakttagna.

§ 33.

Pröfvar domkapitlet, i anledning af anförda besvär öfver prestval,
nödigt att vittnen höras må, skall dervid förfaras på sätt i allmänhet

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

angående vittnesförhör i de vid domkapitlet anhängiggöra mål är
stadgadt.

§ 34.

1. Finnes vid pröfning af anförda besvär öfver prestval, att valförrättaren
varit jäfvig eller eljest obehörig, eller att vallängden ej blifva
justerad eller att upprop af de röstegande vid valet ej skett, eller
att valförrättaren icke iakttagit hvad i §§ 25, 27 och 29 stadgas, vare
valet ogildt och förordne domkapitlet om nytt val.

2. Har röst afgifvits af obehörig person, eller någon af de i röstlängden
upptagna icke blifvit vid valet uppropad, eller rösträtt blifvit
någon olagligen vägrad, och har valets utgång kunnat af någon af dessa
omständigheter bero, vare valet ogildt.

3. År röst, som afgifvits af behörig person, för högt eller för lågt
beräknad, göre domkapitlet rättelse i röstberäkningen.

4. Innefatta besvären anmärkning emot behörigen justerad vallängd,
må de i denna del icke till pröfning upptagas, derest ej mot det
beslut af valförrättaren, hvaröfver klagan föres, missnöje blifvit anmäldt
till det protokoll, som innehåller beslutet.

§ 35.

1. Varder vid prestval röst afgifven, som genom köp, hot, tubbande
eller annat olaga medel vunnen är, eller tillhör någon, den der i
valet obehörigen verkat, den röst vare ogild.

2. Anföras besvär öfver prestval på den i denna § omförmälda
grund, bör vid äfventyr som i § 32 mom. 2 sägs, vid besvären fogas
beyis, att åtal för brottet blifvit väckt vid allmän domstol. Pröfvar
domkapitlet valet vara af åtalets utgång beroende, uppskjutes besvärens
pröfning intill dess slutlig dom i brottmålet fallit. Eljest varde de genast
afslagna.

§ 36.

Der besvär öfver prestval icke anföres, må af domkapitlet anmärkning
mot valåtgärderna ej göras; dock varde, der vallängden utvisar
felaktig sammanräkning af rösterna, denna af domkapitlet rättad. Ändras
derigenom valets utgång, kungöre domkapitlet det församlingen med
anvisning att inom den i § 32 föreskrifna tid, räknadt från den dag
kungörandet skedde, den dagen likväl oräknad, sig hos domkapitlet
öfver valet besvära.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

§ 37.

År till konsistoriel prestlägenhet val hållet, men fullmakt ej utfärdad,
och finnes, att den, som undfått de flesta rösterna, blifvit till
förslag obehörig, eller aflidit, eller fått förslaget sig afsåga, varde tjenst611
till ny ansökning kungjord. År han satt under åtal, på hvars utgång
beror, om han må vara till förslag obehörig, skall med fullmaktens
utfärdande anstå, till dess öfver åtalet slutligen dömdt är.

§ 38.

År till regal kyrkoherde^enst val hållet, och inträffar att den, som
vid sådant val kommit under omröstning, blifvit, innan valhandlingarne
äro till Konungen insända, till förslag obehörig, varde han från förslaget
skild; skolande i sadant fall, äfvensom om någon af de föreslagna blifvit
stäld under åtal, som i § 37 sägs, eller efter valet aflidit eller fått förslaget
sig afsåga, domkapitlet utan förslagets fyllande vid handlingarnas
insändande till Konungen härom göra anmälan.

§ 39.

Vill någon, som vid valet icke erhållit de flesta rösterna, från förslaget
afgå, göre derom ansökning hos Konungen.

§ 40.

1. Den, som vid val till konsistoriel prestlägenhet erhållit de flesta
rösterna, skall af domkapitlet förses med fullmakt å tjensten, der ej fall
inträffar, hvarom i denna förordning annorlunda stadgas. Har vid valet
högsta röstetal tillfallit flera, som voro under omröstning, skall den anses
vald, hvilken de flesta rösterna efter hufvudtalet tillfallit. Finnes äfven
efter sådan beräkning högsta röstetal hafva tillfallit flera, nämne domkapitlet
till tjensten den bland dessa, som pröfvas dertill mest lämplig.
Har vid valet icke någon röstägande afgifvit, röst, välje domkapitlet bland
de föreslagna som nyss är sagdt.

2. Fullmakt utfärdas af domkapitlet och dateras den dag valet
vunnit laga kraft eller deröfver anförda besvär blifvit slutligen afgärda.

§ 41.

. Sedan val till regal, kyrkoherdetjenst vunnit laga kraft, insände domkapitlet
ofördröjligen till Konungen samtliga ansöknings- och valhänd -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

lingar samt förslagsprotokollet. Har vid valet icke någon röstegande
afgifvit röst, då må protokoll derom i valhandlings ställe insändas.

§ 42.

Regal kyrkoherdetjenst inom hvilket stift som helst må kunna utan
förslag sökas af prest, som är till kyrkoherdetjenst behörig och innehar
lärarebefattning, hvarmed rätt till årsberäkning såsom för presterlig tjenst
är förenad, eller af Konungen fått sig sådan ansökningsrätt särskild förunnad.
Enahanda rätt tillkomme ock tjenstgörande hofpredikant, som
fullgjort hvad författningarna föreskrifva för behörighet till kyrkoherdetjenst.
Hvar och när sökande, som här sägs, må sig anmäla, derom förordnar
Konungen.

° O

§ 43.

Kyrkoherdetjenst i pastorat, som är anslaget till prebende, tillsättes
i och genom tillsättningen af den tjenst, hvilken pastoratet såsom prebende
åtföljer.

§ 44.

År någon särskild rätt eller förmån i fråga om tillsättning af prest
församling eller enskild person försäkrad, eller äro i afseende på. domkapitlets
förfarande vid tillsättning af vissa kyrkoherde-, komministerseller
kapellpredikantsbefattningar särskilda bestämmelser af Konungen
meddelade, galle hvad derom är eller blifver af Konungen stadgadt.

§ 45.

1. Om tillsättning af presterlig tjenst vid krigsmakten, utländsk
beskickning, fängelse eller hospital lände till efterrättelse hvad Konungen
förordnar.

2. Med tillsättning af presterlig tjenst, som vid sjukhus eller ock
vid bruk, fabrik eller annat verk må vara inrättad eller med Konungens
tillstånd inrättas, gånge efter hvad om tillsättning af hvar särskild sådan
tjenst vederbörligen stadgas.

§ 46.

1. Denna förordning skall till efterrättelse gälla från och med den
1 Januari 1880.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

2. Med tillsättande af presterlig tjenst, som då är till ansökning
kungjord, bör förfaras efter hittills gällande lag.

3. En hvar som, då denna förordning träder i tillämpning, är, utöfver
hvad i förordningen stadgas, berättigad att för befordran till presterlig
tjenst räkna tjenstår, eller att utan förslag hos Konungen söka
regala pastorat, skall för sin person vid den rätt bibehållas, sådan den
honom efter dittills gällande stadganden tillkom.

Förslag

till förordning angående förbrytelse af prest och om laga
domstol i sådana mål.

Med upphäfvande af hvad kyrkolag med dertill hörande författningar
innehålla angående straff för förbrytelse af prest och om laga domstol
i sådana mål, så ock af hvad förordningen om fylleri och dryckenskap
den 16 November 1841 innehåller angående ansvar för prest, som
är af starka drycker öfverlastad, förordnas som följer:

§ 1.

Affallen prest från den rena evangeliska läran, sådan den i Guds
ord, det gamla och nya testamentets heliga skrifter uppenbarad, genom
den oförändrade Augsburgiska bekännelsen samt Ep säl a, mötes beslut
af år 1593 antagen och förklarad blifvit; varde afsatt.

§ 2.

Finnes prest offentligen förkunna eller annorledes utsprida lärosats,
som är stridande mot den rena evangeliska läran, och låter han af undervisning
och förmaning inför domkapitlet sig icke förmås till återkallelse
deraf; varde afsatt. Finnes prest å nyo, på sätt nu är sagdt, förkunna
eller utsprida lärosats, som han en gång återkallat, då skall, äfven
om han sin villomening å nyo återkalla vill, till afsättning dömas.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

§ 3.

Röjer prest om hemligt skriftermål annat, än hvad honom enligt
gällande kyrkolag tillåtet är att uppenbara; varde afsatt.

§ 4.

1. År prest förvunnen att vid val, som föregår tillsättning af prestera
tjenst, dervid han varit under omröstning, hafva köpt röst eller
genom hot eller tubbande stört valfriheten eller eljest i valet obehörigen
verkat; dömes såsom i allmän strafflag sägs.

2. Har prest, för vinnande af befordran till presterlig tjenst, ingått
i aftal om blifvande löneförmåner vid tjensten; varde afsatt. Lag samma
vare, der prest eljest, på annat sätt än i mom. 1 sägs, gifvit eller utfäst
vedergällning i ändamål att varda till presterlig tjenst befordrad.

§ 5-

Gör prest egenvilligt vid allmän gudstjenst eller kyrklig förrättning
afvikelse från den antagna kyrkohandboken eller begagnar han annat i
kyrkohandboken intaget formulär, än i hvart särskildt fall begagnas bör,
eller inblandar han i predikan eller kristendomsundervisning hvad otillständigt
är, eller visar han olydnad mot domkapitlet, biskopen eller annan
förman i det som embetet angår; dömes till varning eller, vid försvårande
omständigheter, till mistning af embetet på viss tid.

§ 6.

Begår prest i ''sitt embete sådan förbrytelse, som i allmän strafflag
eller annan författning, hvilken ej är att hänföra till kyrkolag, är uttryckligen
och särskildt nämnd såsom brott af embetsman; straffes såsom
i den lag eller författning för hvart fall sägs.

§ 7.

Begår prest uppsåtligen på annat sätt än förut är sagdt förbrytelse
i sitt embete, för egen fördel, eller för att annan gynna eller skada,
eller eljest till kränkning af allmän eller enskild rätt eller säkerhet,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

eller underlåter prest uppsåtligen, i afsigt, som sagd är, sin embetspligt;
varde afsatt. Var det af förhastande, som presten sig förgick, och kom
deraf ingen eller ringa skada; då må till varning eller till mistning af
embetet på viss tid dömas.

§ 8.

Visar prest vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i
sitt embete, och är ej särskild! ansvar derå satt; dömes till varning eller
till mistning af embetet på viss tid. Äro omständigheterna synnerligen
försvårande, må till afsättning dömas.

§ 9.

Har prest utan lof eller tillkännagifvet förfall afhållit sig från tjenstgöring
och ej kunnat med kallelse träffas eller inställas: kommer han
ej inom tre månader, sedan kallelse i allmänna tidningarne ågått; varde
afsatt.

§ 10.

Finnes prest i embetsutöfning af starka drycker så öfverlastad, att
af hans åtbörder eller orediga sinnesförfattning tydligen kan märkas,
att han är drucken; varde afsatt.

§ 11-

Inlåter sig prest med handtering eller köpslagan, som hans embete
icke anstår, eller befattar han sig såsom sakförare med utförande af
rättegångar, som honom eller hans embete icke röra, eller ligger han
genom eget förvållande i kif och osämja med embetsbroder eller åhörare,
. eller åstadkommer han eljest genom sitt lefverne eller någon sin
gerning, utan att brott är begånget, hvarå straff efter allmän strafflag
bör följa, uppenbar förargelse; dömes till varning eller mistning af embetet
på viss tid eller, der omständigheterna äro synnerligen försvårande,
till afsättning.

§ 12.

1. Har prest begått brott, derför han till förlust af medborgerligt
förtroende eller till straffarbete eller till dödsstraff dömes; varde tillika
dömd till afsättning, ändå att brottet utom embetet begånget är.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

2. Har prest begått brott, derför han omedelbart till fängelse dömes;
varde tillika dömd till mistning af embetet under den ådömda
fängelsetiden, ändå att brottet utom embetet begånget är.

t'' 7

§ 13.

1. Har prest för brott, som han utom embetet begått, genom laga
kraft egande utslag blifvit omedelbart till fängelse dömd, och är brottet
sådant, att hans presterliga anseende derigenom förverkadt är; varde
särskildt dömd till afsättning.

2. Har prest för brott, som han utom embetet begått, genom laga
kraft egande utslag blifvit till böter dömd och är brottet sadant, att
hans presterliga anseende derigenom fläckas eller spilles; värde särskildt
dömd till varning, mistning af embetet på viss tid eller afsättning.

§ 14.

År prest utom riket för brott straffad; skall, derest brottet bör enligt
§ 13 medföra varning, mistning af embetet på viss tid eller afsättning,
sådan påföljd honom här i riket ådömas.

§ 15-

Varder prest, under en lagföring, förvunnen att hafva begått flera
af de förbrytelser, som i §§ 1, 2, 3, 4 mom. 2, 5, 7,^8, 9, 10 och 11
sagda äro: är straffet å endera förbrytelsen svårare än å annan; då skall
d-et svårare straffet ådömas: är hvardera förbrytelsen belagd med samma
straff; varde det straff ådömdt. I båda dessa fall skall förbrytelse, för
hvilken särskildt straff icke ådömes, betraktas såsom försvårande omständighet.

§ 16.

För förbrytelse, som i §§ 8 och 11 sägs, så ock för annan förbrytelse,
hvarå straffet är i denna förordning bestämdt till endast varning
eller mistning af embetet på viss tid, vare det straff förfallet, om förbrytelsen
ej blifvit åtalad inom fem år från den dag, då den begicks.

§ 17-

1. Afsättning innebär för prest förlust af prestembetet och den
särskilda tjenst han inom kyrkan innehar.

Bih. till Rilcsd. Prot. 187.9. 7 Sami. 3 Höft.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

2. Mistning af embetet på viss tid innebär för den dertill dömde,
under den tid, obehörighet att utöfva prestembetet samt förlust af de
rättigheter och förmåner, som äro förenade med den tjenst han inom
kyrkan innehar.

3. Mistning af embetet på viss tid må icke ådömas för kortare tid
an en månad eller för längre tid än ett år, der icke bestämmelsen i §
12 mom. 2 föranleder större utsträckning i tiden för embetets mistning.

§ 18.

1. Om förbrytelse, som i §§ 1, 2, 3, 4 mom. 2, 5, 7, 8, 9, 10 eller
11 sägs, skall domkapitel ransaka och döma. Är det förbrytelse, som i
§ 5, 7 eller 8 sagd är, och innefattar den förbrytelse tillika annat brott,
hvarå straff enligt allmän strafflag bör följa, och som kan åtalas af annan
än målseganden; då må domkapitlet om förbrytelsen ej döma, innan
särskildt om det brott af verldslig rätt blifvit slutligen dömdt.

2. Varning, mistning af embetet på viss tid eller afsättning i fall,
som i § 13 eller 14 sägs, skall ådömas af domkapitel.

3. Åtal mot prest för förbrytelse, som i § 6 sägs, så ock för brott,
hvarå straff efter allmän strafflag eller annan icke till kyrkolag hänförlig
författning bör följa, men som ej är att anse såsom embetsbrott, skall
upptagas vid verldslig rätt.

4. Afsättning eller mistning af embetet på viss tid i fall, som i §
12_ sägs, skall ådömas af samma domstol som ådömer det straff, med
hvilket embetets förlust bör följa.

§ 19.

1. Har piest blifvit till afsättning dömd, men laga kraft å domen
ej kommit, eller har han blifvit för gröfre brott tilltalad, men dom öfver
honom ej fallit; må, när omständigheterna dertill föranleda, domkapitel
besluta, att han skall från embetets utöfning sig afhålla, till dess annorlunda
förordnadt varder*.

2. Prest, som jemlikt mom. 1 från embetsutöfning afhålles, eger,
der han ordinarie tjenst i församling innehar, under tiden åtnjuta de
med tjensten förenade löneförmåner, dock med afdrag af hvad den,
som tjensten förrättar, tillkomma bör.

'' t -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

§ 20.

1. Denna förordning skall till efterrättelse gälla från och med den
1 Januari 1880.

2. Förbrytelse, som före nämnda dag är af prest begången, men
för hvilken dessförinnan straff ej är bestämdt genom utslag, som vunnit
laga kraft eller ej öfverklagadt varder, skall efter den nya förordningen
straffas, om det straff, som efter samma förordning bör ådömas, är
lindrigare än det, som i äldre lag eller författning varit för förbrytelsen
stadgadt.

3. De i § 16 här ofvan gifna bestämmelser skola tillämpas äfven
i afseende på förbrytelser, som äro begångna innan denna förordning
blef gällande.

4. Mål, som före nämnda dag är hos domstol anhängiggjordt, skall
af samma domstol, utan hinder af hvad i denna förordning stadgas,
fortfarande handläggas och afgöras, i den mån sådant enligt äldre lag
eller författning domstolen tillkom.

Förslag

till förordning angående tillägg till 25 kap. Strafflagen.

Efter sista § i 25 kap. Strafflagen skall tilläggas eu § af följande
lydelse:

23 §.

Förbryter prest sig, på sätt i 16, 17 eller 19 § sägs, straffes efter
kyrkolag. Om dömande till mistning af embete på viss tid eller afsättning,
då prest begår brott utom embetet, galle ock hvad i kyrkolag
stadgas.

Denna förordning; skall till efterrättelse lända från och med den 1
Januari 1880.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, N:o 119, har derjemte
Herr A. P. Lind hemstält, att »Riksdagen hos Kongl. Maj:t anhåller, det
Kongl. Maj:t täcktes till nästkommande Riksdag framlägga ett förslag
om ändring i de lagar och bestämmelser angående prestera tillsättande
i de regala pastoraten i den retning, att församlingarne må sjelfva
välja till sin prest den bland de sökande till platsen, som har församlingens
förtroende härtill».

Lag-Utskottet, till hvars handläggning ofvan intagna Kongl. Maj:ts
nådiga proposition jemte den af Herr A. P. Lind sålunda väckta motionen
blifvit af Kamrarne öfverlemnad, har tagit det vigtiga och grannlaga
ärendet i noggrant öfvervägande och för härmed till Riksdagen
deröfver afgifva utlåtande. 1

Vid sin behandling af det utaf Kongl Maj:t framlagda förslag till
förordning angående tillsättning af presterliga tjenster har Utskottet förnämligast
fäst sig vid de uti samma förslag förekommande hufvudfrågor,
nemligen om grunderna för upprättande af förslag till presterliga
tjenster och om upphörande af pastoratens nuvarande klassifikation, om
rösträtten och röstgrunden vid prestval, samt om rättigheten att kalla
fjerde profpredikant.

19 kap. af 1686 års kyrkolag stadgar i 7 §, att, vid kyrkoherdeledighet
i konsistoriella gäll, församlingen val finge välja kyrkoherde, men
att, om valet folie på någon, som icke vore »dess värdigare», samt biskopen
funne, att i stiftet vore andra, hvilka för sin lärdom, långliga
tjenst, goda gåfvor och skicklighet borde framför den, som församlingen
åstundade, med befordran ihågkommas, och hvilka om sig hade godt
vittnesbörd och gåfve säkert hopp derom, att församlingen genom dem
skulle märkligen kunna uppbyggas och förkofras, församlingen borde i
det, som skäligt vore och till dess bästa lände, låta rätta sig, och åtnöjas
med biskopens och konsistoriets förordning; samt att, om någon
församling försummade att i rätt tid för biskopen »andraga sin nödtorft»,
denne egde för dem utse en tjenlig, god och trogen kyrkoherde, tagandes
med sina kapitelsmän för sig anteckningen på de äldste, lärdaste
och bäst förtjente skolbetjente, krigsprester och kapellani’ i stiftet, som
väntade efter laglig kallelse till bättre lägenhet, och af dem föreslå en
eller två, som beqvämligast pröfvades att företräda det lediga rummet,
hvilka skulle profpredika, hvarefter församlingens samtycke och ordentliga
kallelse skulle inhemtas; samt uti 9 §, att »om kapellaners tillsättande
skall fuller biskopen och kapitlet tillitas, emedan de bäst känna
personernas skicklighet och gåfvor, samt veta besked om deras framsteg
i studier», dock borde nödvändigt församlingens val och kallelse föregå,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

samt äfven kyrkoherdens samtycke och votum ej förbigås, så vidt det
pröfvades vara skäligt; och ehuru enligt samma kapitels. 10 § Kongl.
Maj:t ville med regula gäll förse dem, som med lärdom, tjenst och .arbete,
helst vid akademier, gymnasier och skolor samt vid hof- och.krigsstaten
gjort sig om »Guds församling och det gemena bästa val förtjent»,
ålades likväl vederbörande biskop att, då ett regalt gäll blefve ledigt,
inkomma med förslag på dem, som han visste vara till sådana lägenheter
skickliga och värdiga.

Af dessa stadganden framgår, att på samma gång lärdom och långvarig
tjenst borde af domkapitlen vid presterliga befordringar tagas i
betraktande, så skulle ock hufvudsakligt afseende fästas å den skicklighet,
som i synnerhet kunde lända församlingen till uppbyggelse och förkofran,
en egenskap, som icke alltid är förenad med lärdom, och hvarom
långvarig tjenst ej heller förvissar. Den uti kyrkolagen domkapitlen
förbehållna rätt att under vissa förhållanden direkt ingripa i valet.bortföll
dock snart, och domkapitlen erhöllo i stället rättigheten att föreslå
de personer, emellan hvilka val skulle af församlingarne anställas. . Derigenom
begränsades valrätten, på samma gång domkapitlen sattes i tillfälle
att fortfarande utöfva inflytande på de presterliga befordringarne.

Genom presterskapets privilegier den 16 Oktober 1723 utvidgades
församlingens rättigheter i afseende på tillsättandet af de regula pasto
raten så, att hon fick yttra sig öfver de af domkapitlen föreslagna.
Dessa skulle profpredika, och församlingen derefter bland dem eller andra
på sitt förslag uppföra tre. Så väl domkapitlets förslag som församlingens,
det senare åtföljdt af domkapitlets påminnelser, skulle härefter
till Konungen insändas.

Gränsen mellan församlingens och kyrkostyrelsens befogenhet, som
i dessa bestämmelser icke alltid kan med full tydlighet urskiljas, uppdrogs
skarpare genom Kongl. förordningen angående prestval den 5
Juni 1739. Denna författning lägger uttryckligen domkapitlets förslag
till grund för tillsättningsåtgärderna och bestämmer de föreslagnes antal
till tre. Sedan dessa hållit profpredikningar, inträdde vid regala pastorat
församlingens rätt att, i fall den ej åtnöjdes med de af domkapitlet
föreslagna, »begära ännu en till att låta höra sig», och sedan af dessa
fyra genom val utse tre, hvilka skulle hos Kongl. Maj:t af domkapitlet
föreslås. Var gället konsistoriel!, motsvarades denna rättighet . af eu
annan, som sedermera bortfallit, nemligen den att hos Kongl. Maj:t anföra
besvär öfver förslag, med hvilket församlingen icke fann sig nöjd.
Med kapellans val skulle förhållas såsom med kyrkoherdeval i konsistoriella
gäll. Lägges härtill, att endast fastighetsinnehafvare hade rösträtt,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

och att denna på. landet beräknades efter oförmedladt hemmantal, så
finner man redan i denna förordning upptagna de grundbestämmelser,
hvilka sedermera allt intill vår tid varit gällande vid tillsättning af presterliga
tjenster inom svenska kyrkan.

Genom dessa bestämmelser både nu förslaget blifvit af vigt så väl
för församlingen som för de befordringssökande, och till följd deraf
blefvo grunderna för detta föremål för särskild uppmärksamhet, samt
genom Kongb Maj:ts nådiga cirkulärbref till samtliga konsistorierna
i riket om vidtagande af några sådana mått och steg, som må befordra
goda egenskaper i läroståndet den 21 Augusti 1786, närmare
bestämda.

Detta nådiga bref stadgar nemligen, bland annat: i 7 §, att vid förslags
upprättande till kyrkolierde-lägenheter skulle det åligga konsistorium
att först och främst hafva afseende på de sökandes gudsfruktan samt
ett dygdigt och'' stadigt uppförande; att i öfrigt endast förtjenst och
skicklighet gåfve den ena företrädet framför den andra; att det borde
skattas för skicklighet, att sökanden egde lärdom och de kunskaper, som
till sysslans fullkomliga bestridande fordrades, samt för förtjenst, att han
med kännedom, nit och försigtighet skött det kall, honom varit anförtrodt,
och såmedelst gjort sig förtjent af vidare befordran; att lärdom
skulle utrönas af examina, disputations-akter, föreläsningar samt utgifna
skrifter, dock att, om en vida yngre, som beständigt haft tillfälle att
obehindradt sköta sina studier, skulle synas i kunskaper öfvergå en
äldre, som väl också egde mogen lärdom och öfriga goda egenskaper,
men hvilken måst använda sin tid på utöfningen af en mödosam tjenst
och således ej hunnit uppnå en lika vidsträckt lärdom, den senares arbete
och erfarenhet skulle så jemföras med den förres beläsenhet, att,
å ena sidan, ej måtte saknas uppmuntran till nyttiga vetenskapers allvarliga
skötsel, men, å den andra, ej heller skicklige män afskräckas att ingå
i arbetsamma och mindre lönande beställningar vid undervisningsverket
och församlingen; — i 8 §, att emellan dem, som vore hvarannan jemlika
i förtjenst och skicklighet, den tid, som på verklig tjenstgöring varit
använd, skulle blifva grund till förslagsrättigheten; — samt i 10 ''§, att
vid upprättande af förslag till kapellans- och andra sådana beställningar
de tre, som hade de flesta tjensteåren, borde föreslås.

Då emellertid 9 § i detta Kong!, bref stadgade, att, ehuru icke
allenast domkyrkor och andra större församlingar i riket borde förses
med sådane män, de der för särdeles lärdom och skicklighet gjort sig i
det allmänna kände, utan ock i öfrigt ej andra än prester af verklig
förtjenst varda till kyrkolägenheter i allmänhet befordrade, domkapitlen

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

likväl skulle vid tillsättning af de minsta och svagaste pastoraten mindre
strängt förfara i de förhör, som borde föregå förslaget, och fästa större
afseende vid tjensteår, var härmed första antydningen gifven om en
pastoratens indelning i klasser efter löneinkomsten. Under de närmast
derpå följande åren började ock en dylik klassifikation införas inom vissa
stift, och genom Kongl. brefvet den 22 Mars 1798 förordnades, med anledning
af hvad 9 § i nådiga skrifvelsen den 21 Augusti 1786 innehölle,
till förekommande af tvifvelsmål om pastoratens verkliga godhet och
beskaffenhet, det skulle konsistorierna i hvarje stift, der sådant ej redan
skett, efter presterskapets hörande deröfver vid infallande prestmöte!),
upprätta behörigen klassificerade förteckningar på derstädes varande
pastorat.

Detta Kongl. bref bestämde icke sjelft klassernas antal, men hänvisningen
till 1786 års skrifvelse antyder, att de borde blifva tre, hvilket
stadfästades i de till förklaring af sist nämnda skrifvelse utfärdade Kongl.
blefven den 24 Januari 1811 och den 23 Juni 1813. Dessa Kongl. bref
angåfvo närmare de grunder, efter hvilka den högre skickligheten och
lärdomen skulle vid förslag till kyrkoherdelägenheter anses berättiga till
företräde framför tjenstårsmeriterna, och det sist nämnda brefvet sammanfattade
de befordringsgrunder, som skulle lända till efterrättelse,
sålunda: till de största pastoraten gåfve utmärkt lärdom ostridigt företräde;
tredje klassens pastorat skulle tillsättas på grund af årsberäkning
och kunna erhållas äfven af prester med svagare kunskaper. Vid förslag
till andra klassens pastorat skulle den enas större kunskap mätas
mot den andras i tjensten ådagalagda skicklighet och genom en långvarigare
utöfning af prestembetet samlade förtjenster.

Någon modifikation härutinnan har emellertid blifvit införd genom
Kongl. cirkulärbrefvet den 31 Maj 1867, hvaruti, med anledning af llikets
Ständers underdåniga skrifvelse den 20 Juni 1866, dels förklarades, »att
den genom Kongl. cirkulärbrefvet den 21 Augusti 1786 konsistorierna
meddelade föreskrift att vid upprättande af förslag till kyrkoherdelägenheter
hafva afseende icke allenast på de sökandes lärdom och tjensteålder,
utan äfven på den kännedom, nit och försigtighet, hvarmed de
skött dem förut anförtrodda kall, icke må anses hafva undergått förändring
genom senare i ämnet gifna författningar»; dels ock med ändring
af 10 § af samma Kongl. bref förordnades, att vid förslags upprättande
till kapellanstjenster och andra sådana beställningar enahanda skyldighet,
som i afseende på upprättande af förslag till kyrkoherdelägenheter,
skulle konsistorierna åligga.

Ofvan anmärkta objektivt bestämbara grunder äro likväl fortfarande

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

vid förslags upprättande hufvudsakligen afgörande, och Kyrkomötet
i underdånig skrifvelse den 6 Oktober 1868 härom yttrat, att det ej to s
kunna förnekas, att domkapitlen, oaktadt deras genom nyss anmärkta
Kong!, bref något vidgade pröfningsrätt, likväl genom de ännu gällande
befordringslagarne funnit sig föranlåtna på förslagen uppföra prestman,
Indika, ehuru ingen anmärkning skett eller kunnat ske mot den kännedom,
nit och skicklighet, de under föregående embetsförvaltning ådagalagt,
likväl saknade eller i ringa mån besutte den kraft och öfriga gåfvor,
som till tjenstens bestridande erfordrades; hvarföre Kyrkomötet i underdånighet
hemstälde, att, intill dess, till följd af Kyrkomötets i skrifvelsen
innefattade begäran, ny förordning kunde blifva utfärdad angående grunderna
för presterlig befordran, det måtte i behörig ordning blifva förordnadt,
att, vid upprättande af förslag till konsistoriel^ pastorat, öfvervägande
lärdom eller tjensteår väl måtte i dittills gällande ordning
gifva företräde, dock endast till första förslagsrummet, men att, hvad
anginge andra och tredje förslagsrummen, det skulle åligga domkapitlen
att hufvudsakligen göra afseende å de sökandes genom föregående embetsförvaltning
ådagalagda skicklighet och lämplighet för den ifrågavarande
tjenstens bestridande.

Denna Kyrkomötets skrifvelse öfverlemnades till den för revision af
1686 års kyrkolag förordnade komité, hvilken i sitt''den 2 Oktober 1873
afgifna förslag till kyrkolag, beträffande nu föreliggande fråga, föreslagit,
att domkapitlet icke må till presterlig tjenst utnämna eller på förslag
dertill uppföra annan än den, som pröfvas ega den förmåga, som för
tjenstens nöjaktiga bestridande erfordras; att i öfrigt såsom befordringsskäl,
efter hvilka mellan sökande skiljas skall, gälla lärdom och förtjenst;
att lärdom skall omfatta teologiska kunskapsämnen och vara genom utgifna
skrifter af vetenskapligt värde, aflagda examina eller annorledes
offentligen ådagalagd, dqck att, vid lika teologiska insigter, afseende må
fästas jemväl på lärdom i andra kunskapsämnen, ådagalagd på sätt förut
är sagdt; att sökandes förtjenst skall bedömas såväl efter tjensteålder
som efter det nit och den skicklighet, hvarmed han skött det kall, honom
i kyrkans eller läroverkens tjenst dittills varit anförtrodt; att till
rättelse vid förefallande befordringar presterskapet inom hvart stift skall
vid prestmöte uppgöra förslag till pastoratens fördelning i två klasser,
så att de förmånligare komma i första, de öfriga i andra klassen, hvilket
förslag, åtföljdt af domkapitlets deröfver afgifna yttrande, till Konungens
pröfning och stadfästelse öfverlemnas; att, då förslag till kyrkoherdetjenst
i pastorat af första klassen upprättas, de sökande skola vara till
företräde berättigade i den ordning, hvari de genom högre grad af lär -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

dom sig framför medsökande utmärkt, men att, om sökande anses i lärdom
jemngoda, förtjenst skall afgöra företrädet dem emellan, att vid
upprättande af förslag till kyrkoherdetjenst i pastorat af andra klassen
öfvervägande afseende skall göras på de sökandes förtjenst, och förslagsrätten
derefter bestämmas, men att, om sökande pröfvas i förtjenst jemngoda,
företrädet dem emellan skall efter deras lärdom afgöras; samt
slutligen att i öfrigt till presterlig tjenst, hvartill förslag skall af domkapitlet
upprättas, företrädet de sökande emellan skall bestämmas efter
deras förtjenst.

Detta sitt förslag har komitén så motiverat, att, huru välgrundade
komitén också ansett de nära till hands liggande anmärkningar, som
vanligen gjordes deremot, att gällande lagstiftning i sammanhang med
klassifikation af pastoraten stadgade olika grunder för bestämmande af
förslagsrätten till pastorat af olika klass, komitén dock funnit betänkligheter
vid att framlägga ett förslag, som i detta afseende fullständigt
bröte med den bestående ordningen, hvilken redan vore gammal och
för nära sammanhängde med åtskilliga för vår kyrka egendomliga förhållanden
för att utan olägenhet kunna i grund omskapas. För att, emellertid
i någon mån afhjelpa olägenheterna af närvarande förhallanden,
hade komitén i förslaget inskränkt pastoratklassernas antal till tvenne,
och ehuruväl i sammanhang dermed fortfarande föreskrefves, att olika
grunder skulle följas vid upprättande af förslag till pastorat inom hvardera
af de två klasserna, torde dock giltigheten af de anmärkningar,
som mot en dylik föreskrift kunde göras, i någon mån försvagas derigenom
att komitén såsom allmän grundregel, hvilken i hvarje fall borde
följas, föreskrifvit, att ingen finge på förslag till någon presterlig tjenst
uppföras, utan att ega den förmåga, som för tjenstens nöjaktiga bestridande
erfordrades.

Utskottet vill i sammanhang härmed i minnet återföra, hurusom,
sedan, med anledning af frågan om frihet för prestkandidater att vinna
anställning och varda ordinerade i hvilket stift, de helst åstundade,
och tillfälle till deras användande gåfves, Riksdagen i underdånig
skrifvelse den 14 Maj 1867 uttalat den åsigt, att önskvärdt vore, det
rättigheten att söka prestsysslor öfver hela riket kunde hvarje prest
medgifvas, utan hänsyn till hvilket stift han hörde, hvadan Riksdagen
anhållit, det täcktes Kongl. Maj:t taga detta ärende i nådigt öfvervägande
och för Riksdagen framlägga förslag till de lagförändringar, som för
upphäfvande af den så kallade jus indigenatus kunde af Riksdagens
medverkan bero, Kyrkomötet, öfver denna Riksdagens hemställan hördt,
uti underdånig skrifvelse den 1 Oktober 1868 fäst uppmärksamheten

Bill. till Riksd. Prat. 1879. 7 Samt. 3 Haft. 4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

derå, att det hvarken för presten eller församlingsvården kunde vara
gagneligt, att för presterskapet i allmänhet utsigter öppnades till presterlig
befordran inom ett allt för stort område, alldenstund derigenom utan
tvifvel transportsökandet skulle blifva vida allmännare, än nu vore händelsen;
att, då icke vore fråga om församlingarnes kallelserätt, utan om
presternes ansökningsrätt, genom rättigheten att söka prestsysslor öfver
hela riket, fördelarne för presterskapet i sjelfva verket icke blefve större
ä.n för närvarande, enär vid hvarje lägenhet ansökningarna, om de blefve
från hela riket tillåtna, skulle blifva i samma män talrikare; att den
vigtiga kontinuiteten vid uppsigten från stiftsstyrelsernas sida öfver
prestens lära och lefverne skulle i väsentlig mån rubbas och i följd häraf
samma styrelser komma att sakna den närmare personliga kännedom
om presterskapet, hvilken, genom föreskriften att vid förslags upprättande
afseende skall fästas å personernas nit och försigtighet i embetets
hand Hafvande, vore af så synnerlig vigt och betj^delse; och slutligen att
derigenom grunden för hela den närvarande stiftsindelningen blefve
rubbad och församlingarne möjligen kunde komma att till stor del betjenas
af församlingslärare, hvilka vore främmande för de särskilda orternas
egendomliga förhållanden; med afseende på hvilka olägenheter,
de der icke syntes motvägas af några synnerliga fördelar hvarken för
församlingarne eller presterskapet, Kyrkomötet förklarade sig icke kunna
lemna sitt samtycke till upphäfvande af jus indigenat^, så vidt dermed
afväges medgifvande för hvarje prestman att söka prestsysslor öfver hela
riket, hvaremot Kyrkomötet biföll den af Riksdagen jemväl beslutade
förändring i afseende å rätt för prestkandidat^’ att erhålla anställning i
hvilket stift de helst åstundade; samt hurusom Kongl. Maj:t efter framställning
af 1876 års riksdag och med allmänna Kyrkomötets samtycke,
under den 4 November 1876 utfärdat nådig förordning, att hvad lag
och särskilda författningar innehålla derom, att ej någon må vinna inträde
i prestembetet inom annat stift, än der han är född, skall upphöra
att vara gällande.

I det utlåtande, Utskottet vid sistlidne riksdag med anledning af då
väckt, motion i ämnet afgaf, yttrade Utskottet, att ofvan angifna, af kyrkolagskomiten
föreslagna modifikationer af de nu gällande bestämmelser
om grunderna för förslags sättande till presterliga befattningar, om än
innebärande lika många förbättringar, dock icke vore af någon mera
genomgripande beskaffenhet, samt att, då komitén i allt hufvudsakligt
stält sig på den bestående lagstiftningens ståndpunkt, äfven mot komiténs
förslag de anmärkningar qvarstode, som med fog kunde göras mot
det sätt, på hvilket upprättandet af dylikt förslag för närvarande vore

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

ordnadt. Utskottet anförde ock, hurusom af nu gällande lagstiftning
framginge, det man ansett de presterliga lägenheterna vara snarare eu
uppmuntran till inheintande af lärdom och belöning för gjorda tjenster
än ett fält för lärarens och själasörjarens verksamhet och derföre varit
mera betänkt på att genom lag skydda de sökandes rätt än befordra
försainlingarnes gagn och bästa. Ty icke kunde väl påstås, att eu församling,
som gåfve sin pastor stora inkomster, hade mera behof af eu
lärd själasörjare än en mindre, och icke heller att en liten församling
hade mera behof af den erfarenhet, som eu långvarig tjenstgöring medförde,
än eu stor församling. Lärdomsförtjenster utgjorde ingen ovilkorlig
säkerhet för att den, som innehade dem, vore en lämplig och
passande själasörjare; och så vida som ålder i tjenst ej vore identisk med
duglighet, så vida som fastmer den tid inträffade, då den förra med den
med åren åtföljande bräcklighet snarare minskade och förtoge den senare,
så blefve denna befordringsgrund, om ej sämre, dock ingalunda
bättre än den förstnämnda. — Dessa befordringslagar ledde också, enligt
hvad erfarenheten ofta gifvit vid handen, derhän, att församlingarne,
utan tillbörligt afseende på deras särskilda behof, blefve med själasörjare
försedda. Den ena församlingen kunde ofta mera än den andra,
till följd af särskilda omständigheter, beroende dels af religiösa rörelser
inom församlingen, dels ock af materiella förhållanden, såsom församlingens
vidsträckthet, invecklad kyrklig ekonomi och dylikt, kräfva eu sådan
kraftfull verksamhet af dess själasörjare, som icke kunde förväntas, vare
sig af den, hvilken hufvudsakligen åt studier egnat sitt föregående lif,
eller af den, hvilken, ofta under tärande näringsbekymmer, förnött sin
mannaålders kraft inom den inskränktare verksamhetskretsen af ett sacellani
eller en kapellförsamling.

Utskottet, som fortfarande omfattar dessa åsigter, och, lika med Kongl.
Maj:t och Högsta Domstolens fleste ledamöter, finner, att, då Regeringsformens
28 § såsom allmänna befordringsgrunder vid tillsättande af
embeten uppställer förtjenst och skicklighet, det ej låter sig försvara
att för presterliga tjenster i allmänhet eller för vissa slag af dem uppställa
andra befordringsgrunder, kan sålunda icke annat än tillstyrka
hvad Kongl. Maj:t beträffande grunderna för upprättande af förslag till
presterliga tjenster och upphörande af pastoratens nuvarande klassifikation
föreslagit.

Hvad angår röstgrunden vid prestval, så är densamma för närvarande
genom 16 § i Kongl. förordningen om prestval den 1 April 1843
sålunda bestämd, att, med undantag för städerna, Indika hafva att följa
den för hvarje ort stadgade grund, rösträttighet beräknas efter fast egen -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

dom och allmänna utskylder, särdeles ecklesiastika, som deraf utgå, hvadan
en hel röst beräknas för hvarje helt oförmedladt mantal, eu för
hvarje masugn, för hvarje stångjernshärd, äfvensom för två kniphamrar
tillsammans, likaså vid messingsbruk eu röst för hvarje brännugn och
vid glasbruk för två glaspottor. För spikhamrar, qvarnar samt alla andra
särskilda lägenheter och inrättningar bestämmes rösträttigheten efter
deras grundränta, eller, der sådan ej är åsatt, efter taxeringsvärdet, jemfördt,
med medelvärdet på hemman i församlingen.

Man har temligen länge varit ense derom, att eu dylik röstberäkning
icke vidare är hållbar. Men beträffande grunderna för den röstberäkning,
som skulle sättas i stället, hafva meningarne delat sig. De
olika meningarne torde kunna hänföras under tvenne hufvudklasser, de,
som hylla personlighetsprincipen och de, som hylla skattegrunden. Då
dep rena personlighetsprincipen, huru tilltalande den än må vara för den
kristliga känslan af allas likhet inför Gud och af allas gemensamma religiösa
behof, icke torde kunna komma att, åtminstone i den närmaste
framtiden, tillämpas, har man påyrkat en s. k. förstärkt personlighetsprincip,
enligt hvilken en röstberättigad skulle ega en röst för egen
person och dessutom en för hvarje hos honom mantalsskrifven, till den
evangelisk-luterska kyrkan hörande person, hvilken icke sjelf egde rättighet
att i valet deltaga. Denna s. k. förstärkta personlighetsprincip
synes hvila på samma grund, som den rena personlighetsprincipen,
och har derföre fått å sig öfverflyttade den senares sympatier; men
Utskottet vill anmärka, hurusom man med densamma skulle bygga
röstberäkningsgrunden vid prestval på de i allmänhet skiftande och
särskildt för närvarande till förändring föreslagna bestämmelserna i
mantalsskrifningsförordningen, och hurusom med skäl torde kunna betviflas,
om denna princip i sin tillämpning beträffande t. ex. större
egendomsegare eller större fabrikanter och industriidkare, hos hvilka ofta
ett mycket stort antal icke å kyrkostämma röstberättigade personer äro
mantalsskrifne, skulle tillfredsställa förväntningarne. Skattegrunden återstår
således, och den kan naturligen på mångahanda sätt modifieras.
Om en ren tillämpning af den samma beträffande fastighet anhöllo Rikets
Ständer i sin underdåniga skrifvelse af den 18 Juni 1866. Rikets
Ständer anförde, att mot det stadgade röstberäkningssättet hos Rikets
Ständer åtskilliga anmärkningar blifvit framstälda, på grund hvaraf
yrkats förändrade föreskrifter i detta hänseende. De klagomål, som mot
nämnda röstberäkningssätt försports, rörde hufvudsakligen de missförhållanden
mellan de enligt lag röstberättigade, till hvilka den antagna
grunden för utöfvande af rösträtt i tillämpningen ledde, samt det tids -

Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 4.

ödande räknebesvär, som af röstberäkningssättet förorsakades vederbörande
valförrättare. Att dessa klagomål ej fördes utan skal, kunde
icke vara tvifvel underkastadt, då man kände, dels att hemmantalet, i
synnerhet det oförmedlade, icke utgjorde någon lämplig grund för bestämmande
af kommunala rättigheter och skyldigheter, dels ock att, till
följd af den på senare tid långt utsträckta heminansklyfningen, flertalet
:lf de vid prestval i allmänhet afgifna röster utgjordes af brutna tal,
hvilkas skyndsamma och tillförlitliga hopsummerande fordrade eu räknefärdbdiet,
som icke alltid finge hos valförrättare!! föiutsättas. Dessa
olägenheter kunde dock otvifvelaktigt afhjelpas och röstbeiäkningsgiun
deri bestämmas i mera öfverensstämmelse med kominunallagarne, än för
närvarande egde ruin, utan att någon väsentlig rubbning i bestående
förhållanden behöfde ske. Rikets Ständer ansago nemligen, att, derest
såsom röstberäkningsgrund vid prestval, så väl för jordbruks- som andra
fastigheter, bestämdes fastigheternas taxeringsvärde och desamma derefter
åsatt fyrktal, all anledning till skälig klagan skulle blifva undanröjd.
Derigenom skulle rösträttigheten blifva jemnare och mera rättvist
fördelad, samt äfven deras fordringar, hvilka ville hafva rösträtten lämpad
efter det större eller mindre bidrag, man lemnade till presterskapets
aflöning, i möjligaste måtto tillfredsställas, på samma gång som all nödig
enkelhet vid röstsummeringen blefve valförrättarne beredd. Med anledning
häraf anhöllo Rikets Ständer i underdånighet, det Kongl. Maj:t
täcktes, med ändring af Kongl. förordningen om prestval den 1 April
1843, i nåder förordna, att rösträtt vid dylikt val såväl för jordbrukssom
andra fastigheter, hvilkas innehafvande, enligt ofvan nämnda nådiga
förordning, berättigade till deltagande i valet, skulle utgöras efter fastigheternas
taxeringsvärde och de samma i enlighet dermed åsatt fyrktal.

1 öfverensstämmelse med denna Rikets Ständers anhållan stål ock
Kongl. Maj:ts nu förevarande nådiga förslag i denna del, hvilket förslag
dock lemnar eu, om ock inskränkt rösträtt till äfven andra än fastighetsinnehafvare.
Bestämmelserna härutinnan innehållas i förslagets . 26 §.
Mot dessa bestämmelser hafva visserligen inom Utskottet betänklighetei
sig yppat, men Utskottet har icke funnit dessa böra föranleda till ändring
i hvad Kongl. Maj:t föreslagit. Betänkligheterna hafva hufvud
sakligen galt dels att hvarken för fastighet i allmänhet, eller särskilt
för annan fastighet än jordbruksfastighet, något relativt röstmaximum
blifvit faststäldt, dels oek att den föreslagna nedsättningen å landet i den
rösträtt, som enligt vanlig fyrktalsberäkning skulle tillkomma någon för
andra beskattningsföremål än fastighet, vore allt för stor. Det år ock
obestridligt, att enligt Kongl. Maj:ts förslag fastighetsegare å landet skulle

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

komina att vid prestval utöfva ett mycket stort inflytande, men Ut ''

f \ 4- 4- /-I k rinn, ----- D’l 1 Oi.. 1 /» n * _ _ ''

skottet, som erinrar om Rikets Ständers ofvan omförmälda begäran
har ansett det icke vara obilligt, att fastighetsegarne, Indika hittills vant
de enda röstberättigade och som representera ett stadigvarande intresse
tillerkännas ett stort inflytande vid tillsättande af den prest, de derjemte
hufvudsakligen aflöna. Det torde ej heller böra förbises, att, då, enligt
Kongl. Maj:ts förslag, om rösträtts utöfning skall gälla hvad för’kyrkostämma
är stadgadt, för fastighet, som innehafves af landbo eller arrendator,
innehafvaren skall rösta, hvilken rösträtt icke ens genom särskild
öfverenskommelse kan jordegaren förbehållas; och då nu de flesta stora
jordegendomar äro i sin helhet eller delvis åt landbor upplåtna, blir
sålunda den på egendomen belöpande rösträtt å många särskilda personer
fördelad. _ Det är visserligen sant, att industriella verk och inrättningar,
med Indika annan fastighet än jordbruksfastighet till högt värde
kan vara förenad, enligt förslaget få en större rösträtt än enligt nuvarande
röstgrund dem tillkommer, men å andra sidan torde ock böra
beaktas, att de sysselsätta ett större antal personer, för hvilkas äfven
andliga beliofs tillfredsställande de hafva att i sin mån ansvara. Hvad
vidare beträffar den såsom allt för stor anmärkta nedsättningen af rösträtt
för alla andra beskattningsföremål, än fastighet, så kan visserligen
denna nedsättning förefalla väl stark, men Utskottet har icke bort lemna
obeaktadt, att de personer, Indika en dylik nedsättning drabbar, icke i
synnerlig mån bidraga till presens aflöning och icke förut vid prestval
egt någon rösträtt, samt att vid en så stor öfvergång i sättet för tillsättande
af prester, som det Kongl. förslaget i öfrigt onekligen innebär,
nödig försigtighet torde föreskrifva, att icke på en gång allt för mycket
bryta med alla i nu ifrågavarande hänseende bestående förhållanden
Utskottet anser sig derföre böra tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag,
i hvad detsamma angår röstberäkning vid prestval.

Hvad Kongl. Maj:t beträffande kallandet af fjerde profpredikant föreslår,
kan Utskottet deremot i tvenne hufvudpunkter icke biträda. Utskottet
kan icke finna något giltigt skäl tala för att församlingarne icke skulle
ega rätt att, äfven hvad angår komministraturer och kapellpredikantsbeställningar,
kalla fjerde profpredikant. Erkännes principens berättigande
beträffande kyrkoherdebefattningar, måste den, enligt Utskottets
tanke, äfven erkännas beträffande de ifrågavarande presterliga beställningarna.
Dessa senares innehafvare utöfva, ej mindre än de förras,
själasörjarens vigtiga och grannlaga kall, de behöfva i sin, om ock i
yttre afseende underordnade verksamhet ej mindre än de förre mötas
och understödjas af församlingarnes förtroende och välvilja, samt sköta i

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4. Öl

mer eller mindre aflägsna annexförsamlingar ofta ensamme, såsom kyrkoherdens
ställföreträdare, pastoralvården. Då såsom skäl för det föreslagna
stadgandet anförts, att man måste sörja för, att äfven den presterliga
banan lemnar dem, som med mindre gåfvor beträda den samma,
någon säker utsigt, att det trogna arbetet slutligen i en ordinarie beställning
erhåller sin belöning, kan Utskottet icke godkänna ett dylikt
skäl, utan måste för sin del vidhålla, att församlingen icke är till för
prestens skull, utan presten för församlingens, och att äfven prosten
måste underkasta sig samma osäkerhet beträffande befordran som öfrige
embetsman. I öfverensstämmelse med Riksdagens i underdånig skrifvelse
den 9 Maj 1877 uttalade åsigt och Kong!. Maj:ts till 1878 års
Kyrkomöte afiåtna förslag, hemställer derföre Utskottet, att, äfven hvad
beträffar koinministraturer och kapellpredikantsbeställningar, församlingarne
måtte lemnas rätt att, under samma vilkor som beträffande konsistoriel
kyrkoherdetjenst, kalla fjerde profpredikant, och torde i sammanhang
härmed 2 inom. i § 13 böra erhålla den lydelse, nämnda moment hade
i det af Kongl. Maj:t för innevarande års Kyrkomöte framlagda förslag.

Då, hvad angår den konsistoriella gäll i det Kongl. förslaget lemnade
rätt att, vid fråga om tillsättande af kyrkoherdetjenst, kalla fjerde profpredikant,
den vidfogade föreskriften derom, att, derest församlingen
begagnar denna rätt, med tjenstens tillsättande vidare skall förfaras,
som om regal kyrkoherdetjenst finnes stadgadt, skulle göra den de konsistoriella
gällen sålunda lemnade rättighet illusorisk, enär församlingarne
i allmänhet väl icke skulle vilja utöfva ifrågavarande kallelserätt på
bekostnad af sin slutliga utnämningsrätt, samt den i detta hänseende
gjorda anmärkningen, att kallelse och utnämning icke borde tillkomma
samma myndighet, icke synes, enär kallelse- och utnämningsrätten ej
komme att af församlingen utöfvas enligt samma röstgrund, vara af den
afgörande vigt, att för den skull de konsistoriella gällen skulle betagas
ifrågavarande förmån att få kalla fjerde profpredikant, hemställer Utskottet,
likaledes i öfverensstämmelse med Riksdagens underdåniga skrifvelse
den 9 Maj 1877 och Kongl. Maj:ts förslag, sådant det för Kyrkomötet
framlades, att 6 mom. i 27 § af nu föreliggande nådiga förslag’
måtte uteslutas.

Då Utskottet i öfrigt icke funnit något att erinra vid Kong!. Maj:ts
nu ifrågavarande förslag, lika litet som vid det i den Kongl. propositionen
innehållna förslag till förordning angående förbrytelse af prest och
om laga domstol i sådana mål, eller vid förslaget till förordning angående
tillägg till 25 kap. Strafflagen, samt, hvad angår den af Herr Lind
väckta motion, den samma, om ock sjelf åsyftande endast ändring i »la -

32 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

gar och bestämmelser angående presters tillsättande i de regala pastoraten»,
dock förutsätter ändring i 30 § Regeringsformen, får Utskottet,
på grund af det anförda och, hvad Kongl. Maj:t,s nådiga proposition
beträffar, med åberopande derjemte af de i propositionen och den samma
bilagda yttranden anförda skäl, vördsamt hemställa:

1) att Riksdagen, med förklaring, att den Kongl.
propositionen, i hvad den rörer förslag till förordning
angående tillsättning af presterliga tjenster, icke kan
i oförändradt skick bifallas, måtte för sin del godkänna
följande

Förslag

till förordning angående tillsättning af presterliga tjenster.

Med upphäfvande af Kongl. förordningen om prestval den 1 April
1843 samt af hvad kyrkolag med dertill hörande författningar i öfrig!
innehålla, stridande mot nedannämnda bestämmelser, förordnas som följer:

§ 1.

1. Har ordinarie presterlig tjenst blifvit ledig, skall, der ej annor-*
ledes stadgadt är, det domkapitel, under hvilket tjensten lyder, ofördröjligen
genom offentligt anslag kungöra densamma till ansökning, med utsättande
af dag då ansökningstiden går till ända.

2. Hvad i afseende på ansökningstid samt ansökningshandlingar och
deras inlemnande bör iakttagas, derom förordnar Konungen.

§ 2.

§ 3.

1. Till presterlig tjenst njnte prest befordringsrätt endast inom det
stift han tillhör, der icke vidsträcktare rätt är genom denna förordning
eller särskild!, af Konungen honom meddelad.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4. 38

2. Befordringsrätt till presterlig tjenst i Stockholm skall stå öppen
för hela rikets presterskap.

§ 4.

Är prest till embetsutöfning obehörig, må han ej på förslag uppföras
eller eljest till presterlig befordran komma i fråga.

§ 5.

Prest må ej, medan han innehar förslag till presterlig tjenst, eller
medan besvär, som han anfört öfver dylikt förslag, äro oafgjorda, uppföras
på förslag till annan presterlig tjenst.

§ 6.

1. Den, som är till komministers- eller kapellpredikantstjenst utnämnd,
men densamma icke tillträda vare ej behörig att på grund af
egen ansökan uppföras på förslag till annan sådan tjenst.

§ 7.

Till kyrkoherdetjenst må ej kallas eller på förslag uppföras den,
som icke uppnått trettio års ålder, utan Konungen gifver der lof till.

§ 8.

§ 9.

Sedan de sökandes behörighet till den lediga tjensten blifvit pröfvad,
uppföre domkapitlet bland dem, som förklarats behörige, på förgift.
Ull Riksd. Prof. 1879. 7 Sami. 3 Höft. S

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

slaget tre, efter som de framför andre och sins emellan finnas i förtjenst
och skicklighet ega företräde; och bör dervid tagas i betraktande såväl
det nit, det allvar och den skicklighet, hvarmed sökande skött det kall,
honom i kyrkans eller läroverkens tjenst dittills varit anförtrodt, jemte
hans tjenstålder, som ock hans genom examina, utgifna skrifter eller
annorledes offentligen ådagalagda lärdom i teologiska ämnen. Äro sökande
jemgoda i teologiska insigter, må afseende fästas jemväl på lärdom
i andra kunskapsämnen, ådagalagd på sätt nu är sagdt.

§ 10.

2. Vid bestämmandet af sökandes tjenstålder galle årsberäkning
såsom för presterlig tjenst äfven för notarie- och amanuenstjenster vid
domkapitlen, så ock för lärarebefattning, med hvilken sådan förmån är
eller varder af Konungen förenad. Filosofie doktorsgrad eller behörighet
dertill, genom aflagda prof förvärfvad vid något af rikets universitet,
räknas lika med tre presterliga tjenstår. Ej må någon såsom
tjenstår räkna sig till godo annan tid, än den, under hvilken han varit
medlem af svenska kyrkan.

§ 11-

Vid förslags upprättande skall biskopen, eller den hans ställe företräder,
först afgifva sitt utlåtande öfver de sökande efter de i § 9 föreskrifna
grunder och med angifvande af den ordning, i hvilken han finner
dem böra uppföras, hvarefter skall röstas om hvart förslagsrum
särskildt, från det första och vidare nedåt, och varde på hvart rum
uppförd den, som dertill erhållit mer än hälften af de afgifna rösterna.
Har vid sådan omröstning icke någon erhållit mer än hälften af de afgifna
rösterna, skall ny omröstning anställas mellan de två, hvilka högsta
röstetalet tillfallit, dervid, i händelse af lika röster, ordförandens röst

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

gifver utslaget. Lag samma vare, der flera än två erhållit sådant röstetal,
att företrädet dem emellan är oafgjordt.

§ 12.

§ 13.

2. Finnas ej heller efter andra ansökningstidens förlopp tre behöriga
sökande, skall domkapitlet på förslag uppföra den eller de sökande,
som sig anmält och pröfvas behörige, samt låta å kyrkostämma
inhemta vederbörande församlings yttrande, huruvida hon med det ofullständiga
förslaget åtnöjes. Förklarar sig församlingen med förslaget nöjd,
vidtage domkapitlet de åtgärder, som för tjenstens besättande ytterligare
erfordras. Har hvarken vid första eller andra ansökningstidens utgång
behörig sökande sig anmält, eller nöjes församlingen icke åt ofullständigt
förslag, anmäle domkapitlet förhållandet hos Konungen och afbide
hans beslut.

§ 14.

§ 15.

Har, innan val egt rum, någon af de föreslagna blifvit obehörig att
på förslag uppföras, varde han från förslaget skild.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

§ 16.

Har, innan val egt ruin, någon af de föreslagna med döden afgått
eller fått förslaget sig afsåga eller blifvit från förslaget skild, anslås ett
rum på förslaget till ansökning ledigt, och förfares vidare som i § 13
sägs; skolande, der någon förut förslaget sökt, men ej blifvit derå uppförd,
hans då ingifna ansökning icke utan att han densamma uttryckligen
förnyat komma under pröfning, ej heller den omständigheten, att
han förut sökt, berättiga honom till företräde framför senare sökande.

§ 17-

2. Ej må profpredikant, om annan prest är att tillgå, i församling
der han aflägger prof utföra annan presterlig förrättning jm här är sagdt.

§ 18.

År prest, som blifvit på förslag uppförd, i fält eller på embetets
vägnar eller i offentligt uppdrag utrikes stadd, och kan han förty icke
till profs afläggande sig inställa, vare dock behörig att vid valet komma
under omröstning.

§ 19-

Varder någon af de på förslaget uppförda af sjukdom eller annat
laga förfall hindrad att å utsatt dag aflägga prof, göre derom ofördröjligen
anmälan hos domkapitlet. År han fortfarande af laga förfall
hindrad att anmäla sig till prof inom nittio dagar från den förelagda
profdagen, må han utan afläggande af prof komma under omröstning.
Har den uteblifne ej anmält förfall, som af domkapitlet godkännes, må
han kunna af domkapitlet från förslaget skiljas.

Lag-Utskott eU Utlåtande N:o 4.

§ 20.

Har, efter det profdagar varit för de föreslagna utsatta, sökande
biifvit i den ordning, som i § 16 sägs, på förslaget uppförd, förelägge
domkapitlet honom särskild profdag. Lag samma vare, om den, som
af laga förfall varit hindrad att på förelagd dag aflägga prof, inom den
i näst föregående § föreskrifna tid dertill sig anmält.

§ 21.

Ej inå tjenstgöring anvisas prest i pastorat, der han söker presterlig
tjenst. År han förut der anstäld, då må han kunna med den tjenstgöring
fortfara.

§ 22.

Söndagen efter sista profdagen vare frågodag. Då skall valförrättaren
vid sammanträde med församlingens röstegande ledamöter det
förestående valet bereda på sätt här nedan sägs.

§ 23.

§ 24.

2. Varder valnotarie på laga skäl jäfvad, skall valförrättaren dertill
på stället utse annan lämplig man, som ojäfvig är.

§ 25.

1. Styrkes på frågodag, att profdagarna ej biifvit behörigen kungjorda
eller att förelagdt prof icke fullgjorts, eller att föreslagen prest -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

man dött eller är till förslaget obehörig vorden, uppskjutes frågodagsförrättningen,
och ankomme det på domkapitlet att vidtaga den åtgärd,
som med denna förordning öfverensstämmer.

2. Visas att frågodagssammanträdet icke blifvit vederbörligen kungjordt,
utsätte valförrättaren ny frågodag till annan söndag.

§ 26.

2. För prestval skall särskild vallängd upprättas och på frågodagen
justeras. Anmärkning mot vallängden skall, för att kunna komma
under pröfning, vid justeringen på frågodagen göras af röstegande eller
dess fullmäktig, öfver gjord anmärkning beslute valförrättaren. Gillar
han den, varde vallängden derefter rättad. Kan väckt fråga om rättelse
eller tillägg i vallängden ej då utredas, varde den till valdagen uppskjuten.

§ 27.

1. På frågodag ege församlingen, om hon det önskar, begära att
uppgifven prestman skall såsom fjerde profpredikant på förslaget uppföras,
och må fråga härom väckas allenast af den, som i den justerade
vallängden upptagen och sjelf tillstädes är.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

2. Är frågan så vackt, som nu sagdt är, då skall genom omröstning
utrönas, huruvida församlingen äskar fjerde profpredikant. Bifaller
församlingen det derom väckta förslag med den röstöfvervigt, hvarom i
nästföljande moment stadgas, och är endast en prestman uppgifven, vare
han till fjerde profpredikant begärd. Äro två eller flere prestman uppgift,
anställes ny omröstning till utrönande, hvilken af dem skall till
fjerde profpredikant begäras. Omröstningen skall öppet verkställas och
må endast den rösta, som jemlikt mom. 1 behörig är att i frågan talan
föra. Hvar röstandes mening varde för en röst räknad.

3. Har vid sådan omröstning, då fråga är om kyrkoherdetjenst,
hvars tillsättning är Konungen förbehållen, mera än hälften af de i omröstningen
deltagande, och, då fråga är om annan presterlig tjenst,
mera än hälften af hela antalet af de i den justerade vallängden uppförde
röstberättigade förenat sig att till fjerde profpredikant begära
samme prestman, uppskjutes förrättningen, till dess domkapitlet vidare
förordnat. I annat fall vare frågan om fjerde profpredikant förfallen.

4. Har församling till fjerde profpredikant begärt prestman, som
på grund af § 3 eller eljest är obehörig att på förslaget uppföras, eller
vägrar att församlingens kallelse efterkomma, då skall domkapitlet afstå
församlingens begäran. Har beslutet derom vunnit laga kraft, vare frågan
om fjerde profpredikant förfallen. Dör, innan val är hållet, begärd
fjerde profpredikant, som behörig var, eller förlorar han innan den tid
behörighet, som han på frågodagen hade, stånde församlingen öppet att
kalla annan fjerde profpredikant.

5. Förekommer ej skäl, som nu är sagdt, till afslag på församlingens
begäran, uppföre domkapitlet den, som till fjerde profpredikant begärd
blifvit, på förslaget, och utfärde, sedan beslutet vunnit laga kraft, till
honom kallelse att på förelagd dag aflägga prof som i § 20 sägs.

§ 28.

öfver valförrättare^ åtgärd till valets beredning må besvär ej anföras
utan i sammanhang med besvär öfver valförrättningen.

§ 29.

1. Prestval skall efter pålysning hållas å fjortonde dagen efter
frågodagen. Kan det ej ske, bestämme domkapitlet annan dag.

2. Visas på valdagen, att valet ej blifvit behörigen utlyst, utsätte
valförrättaren ny valdag till annan söndag.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

§ 30.

Valet skall öppet verkställas och i öfrigt sålunda, att valförrättaren
uppropar de röstegandes namn i den ordning, hvari de i den justerade
vallängden förekomma. Vid uppropet framträde till valbordet eu hvar
väljande för sig, att sin röst på någon af de föreslagna afgifva. År röstegandes
namn två gånger uppropadt, utan att han sjelf eller ombud för
honom framträdt och röst afgifvit, hafve då sin rösträtt förlorat.

§ 31.

Hvad yttermera utöfver föreskrifterna i §§ 17—30 i afseende å profpredikanters
missiverande, frågodagsförrättning och val iakttagas bör,
derom förordnar Konungen.

§ 32.

§ 33.

Pröfva!'' domkapitlet, i anledning af anförda besvär öfver prestval,
nödigt att vittnen höras må, skall dervid förfaras på sätt i allmänhet
angående vittnesförhör i de vid domkapitlet anhängiggjorda mål är
stadgadt.

§ 34.

1. Finnes vid pröfning af anförda besvär öfver prestval, att valförrättaren
varit jäfvig eller eljest obehörig, eller att vallängden ej blifvit
justerad eller att upprop af de röstegande vid valet ej skett, eller
att valförrättaren icke iakttagit hvad i §§ 25, 27 och 29 stadgas, vare
valet ogildt och förordne domkapitlet om nytt val.

2. Har röst afgifvits af obehörig person, eller någon af de i röstlängden
upptagna icke blifvit vid valet uppropad, eller rösträtt blifvit

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

någon olagligen vägrad, och har valets utgång kunnat af någon af dessa
omständigheter bero, vare valet ogildt.

3. Är röst, som afgifvits af behörig person, för högt eller för lågt
beräknad, göre domkapitlet rättelse i röstberäkningen.

§ 35.

1. Varder vid prestval röst afgifven, som genom köp, hot, tubbande
eller annat olaga medel vunnen är, eller tillhör någon, den der i
valet obehörigen verkat, den röst vare ogild.

2. Anföras besvär öfver prestval på den i denna § omförmälda
grund, bör vid äfventyr som i § 32 mom. 2 sägs. vid besvären fogas
bevis, att åtal för brottet blifvit väckt vid allmän domstol. Pröfvar
domkapitlet valet vara af åtalets utgång beroende, uppskjutes besvärens
pröfning intill dess slutlig dom i brottmålet fallit. Eljest värde de genast
afslagna.

§ 36.

Der besvär öfver prestval icke anföres, må af domkapitlet anmärkning
mot valåtgärderna ej göras; dock varde, der vallängden utvisar
felaktig sammanräkning af rösterna, denna af domkapitlet rättad. Ändras
derigenom valets utgång, kungöre domkapitlet det församlingen med
anvisning att inom den i § 32 föreskrift^ tid, räknadt från den dag
kungörandet skedde, den dagen likväl oräknad, sig hos domkapitlet
öfver valet besvära.

§ 37.

Är till konsistoriel prestlägenhet val hållet, men fullmakt ej utfärdad,
och tinnes, att den, som undfått de bestå rösterna, blifvit till
förslag obehörig, eller aflidit, eller fatt förslaget sig afsåga, varde tjensten
till ny ansökning kungjord. Är han satt under åtal, på hvars utgång
beror, om han må vara till förslag obehörig, skall med fullmaktens
utfärdande anstå, till dess öfver åtalet slutligen dömdt är.

§ 38.

Är till regal kyrkoherdetjenst val hållet, och inträffar att den, som
vid sådant val kommit under omröstning, blifvit, innan valhandlingarne

Bill. tiU Rilcsd. Prof. 1879. 7 Sami. 3 Häft. 6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

äro till Konungen insända, till förslag obehörig, varde han från förslaget
skild; skolande i sådant fall, äfvensom om någon af de föreslagna blifvit
stäld under åtal, som ] § 37 sägs, eller efter valet afl i di t eller fått förslaget
sig afsåga, domkapitlet utan förslagets fyllande vid handlingarnas
insändande till Konungen härom göra anmälan.

§ 39.

Vill någon, som vid valet icke erhållit de flesta rösterna, från förslaget
afgå, göre derom ansökning hos Konungen.

§ 40.

1. Den, som vid val till konsistoriel prestlägenhet erhållit de flesta
rösterna, skall ,af domkapitlet förses med fullmakt å tjensten, der ej fall
inträffar, hvarom i denna förordning annorlunda stadgas. Har vid valet
högsta röstetal tillfallit flera, som voro under omröstning, skall den anses
vald, hvilken de flesta rösterna efter hufvudtalet tillfallit. Finnes äfven
efter sådan beräkning högsta röstetal hafva tillfallit flera, namne domkapitlet
till tjensten den bland dessa, som pröfvas dertill mest lämplig.
Har vid valet icke någon röstägande afgifvit röst, välje domkapitlet bland
de föreslagna som nyss är sagdt.

2. Fullmakt utfärdas af domkapitlet och dateras den dag valet
vunnit laga kraft eller deröfver anförda besvär blifvit slutligen afgjorda.

§ 41.

_ Sedan val till regal kyrkoherdetjenst vunnit laga kraft, insände domkapitlet
ofördröjligen till Konungen samtliga ansöknings- och valhandlingar
samt förslagsprotokollet. Har vid valet icke någon röstägande
afgifvit röst, då må protokoll derom i valhandlings ställe insändas.

§ 42.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

fullgjort hvad författningarna föreskrifva för behörighet till kyrkoherdetjenst.
Hvar och när sökande, som här sägs, må sig anmäla, derom förordnar
Konungen.

§ 43.

Kyrkoherdetjenst i pastorat, som är anslaget till prebende, tillsättes
i och genom tillsättningen af den tjenst, hvilken pastoratet såsom prebende
åtföljer.

, § 44.

Är någon särskild rätt eller förmån i fråga om tillsättning af prest
•församling eller enskild person försäkrad, eller äro i afseende på domkapitlets
förfarande vid tillsättning af vissa kyrkoherde-, komministerseller
kapellpredikantsbefattningar särskilda bestämmelser af Konungen
meddelade, galle hvad derom är eller blifver af Konungen stadgadt.

§ 45.

1. Om tillsättning af presterlig tjenst vid krigsmakten, utländsk
beskickning, fängelse eller hospital lände till efterrättelse hvad Konungen
förordnar.

§ 46.

1. Denna förordning skall till efterrättelse gälla från och med den
1 Januari 1880.

2. Med tillsättande af presterlig tjenst, som då är till ansökning
kungjord, bör förfaras efter hittills gällande lag.

2) att den Kongl. propositionen, i hvad den innefattar
förslag till förordning angående förbrytelse af

7Åtg -Utskottets Utlåtande N:o 4.

prest och om laga domstol i sådana mål samt förslag
till förordning angående tillägg till 25 kap. Strafflagen,
måtte af Riksdagen bifallas; och

3) att Herr A. P. Linds föreliggande motion icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 20 Februari 1879.

På Utskottets vägnar:

E. THOMASSON.

Reservationer:

af Herrar T/iomasson, Sjöbring och Torpadie, som ansett Kongl. Maj:ts
förslag hafva bort af Utskottet oförändradt tillstyrkas, till förekommande
deraf, att hela den så väl behöfliga reformen af det presterliga befordringsväsendet
måtte komma att till en obestämd framtid undanskjutas;

af Herrar Lindgren och Grefve. Mörner, som förklarat sig anse
öfvervägande skäl tala för bifall till Kongl. Maj:ts förslag utan någon
ändring;

af Herr Ribbing, med hvilken Herrar Magnus Jonsson, Smedberg och
Gunnar Eriksson instämt: »Vid Utskottets föreliggande betänkande an håller

jag att få anmäla reservation mot Utskottets beslut att, med tillstyrkan
af godkännande af § 26 mom. 1 oförändradt, förorda, att i församlingar
på landet vid prestval å ena sidan rösträtt för annat beskattningsföremål
än fastighet ej får utöfvas för mer än en femtedel af det röstetal,
som enligt röstgrund på kyrkostämma skall gälla; å den andra, att det
föreslagna röstmaximum af en femtiondedel af församlingens hela röstetal
på kyrkostämma endast skulle gälla vid rösträtt, för andra beskattningsföremål
än fastighet, men icke ega tillämpning äfven på rösträtt
för sådan. Genom den förra af dessa tvenne bestämningar reduceras
rösträtten för en hop små röstberättigade så betydligt, att densamma, i

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

förhållande till församlingens röstetal i det hela, blir så godt som betydelselös
eller öfvergår till en rätt på papperet blott, ej i verkligheten.
Genom den senare bestämningen, eller inskränkningen af stadgandet om
röstmaximum till rösträtt för annat än fastighet, qvarstår det anmärkta
missförhållandet, af en endas eller några fås afgörande makt vid prestval,
med hänsyn till stora fastighetsegare.

Att vid prestval större betydelse och rätt bör tillerkännas personer,
mindre olikhet i rösträtt ega rum med hänsyn till olikhet i förmögenhet,
inkomst och bevillning, än vid andra val: detta synes mig utgöra
en oafvislig följd deraf, att vid sådant val frågan, mindre än vid någon
annan på omröstning beroende angelägenhet, vare sig direkte eller indirekta,
är om inkomster eller utgifter, under det att förhållandet mellan
presten och församlingsmedlemmarne till sin väsentliga betydelse
likaväl är ett till sin art rent personligt, som ett för alla lika vigtigt.
Derföre synes mig bestämmelserna angående rösträtten vid prestval rätteligen
alldeles icke böra göras beroende af eller sammanfalla med dem,
som må vara gällande i afseende på rösträtt i andra angelägenheter, eller
stadganden och förändringar i fråga om kommunal rösträtt i allmänhet
innebära anledning eller skäl till desammas införande vid prestval, och
tvärtom. Grunden till bestämningarne är i ena fallet och i det andra
icke fullt densamma. Utan att vilja hafva sagdt, att här ofvan antydda,
ur prestval egendomliga betydelse härflytande allmänna fordringar beträffande
sättet att bestämma rösträtten vid desamma vore till fullo tillgodosedda,
endast man vid dessa val faststälde ett röstmaximum, har
jag, med hänsyn till denna frågas ställning för det närvarande och för
att så litet som möjligt afvika från hvad som i saken blifvit föreslaget,
ansett mig böra inskränka mig till yrkande af ett sådant maximum
såsom allmän stadga, det vill med andra ord säga till yrkande af utsträckning
af den för rösträtt för andra beskattningsföremål än fastighet
föreslagna begränsningen, till att gälla äfven för den rösträtt som åtnjutes
för fastighet.

Ett ytterligare skäl för mig att på nämnda sätt inskränka och formulera
mitt yrkande ligger i den omständighet, att jag för detsamma
kan åberopa auktoriteter, hvilkas betydenhet i förevarande ärende icke
torde kunna med fog bestridas. Kyrkomötet sjelft — i sin underdåniga
skrifvelse af den 6 Oktober 1868 — angifver uttryckligen bland skälen
till sin underdåniga anhållan om en revision af de presterliga befordringslagarne
för att bereda församlingarne större inflytande vid tillsättningen
af deras själasörjare, »ett missförhållande i fråga om den rätt,
som tillkommer hvarje särskild församlingsmedlem», hvilket »uppstår i de

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

konsistoriel^ pastorat, der en enda eller helt få större egendomsegare
kunna vid prestvalet öfverrösta en hel menighet af mindre hemmansegare».
Likaledes yttrar kyrkolagskomitén med afseende på citerade »af
kyrkomötet anförda missförhållande», att »komitén icke vill bestrida, att
i särskilda fall fastställandet af ett i visst förhållande till församlingens
hela röstetal bestämdt röstmaximum, som för en och samma röstegare
finge vid prestval i landsförsamling beräknas, kan visa sig vara af behof
påkalladt»; och det skal, komitén anförer för, att den likväl härutinnan
ej föreslagit någon laga bestämning, består i en hänvisning på en framtida
»lösning» af frågan om begränsning af den kommunala rösträtten i
allmänhet. Hvarföre denna hänvisning för mig ej eger afgörande
giltighet, är redan ofvan nämndt. Här skall jag blott tillåta mig den
erinran, att då komitén till sagda skäl fogar den anmärkning, att den
af komitén föreslagna bestämningen för rösträtt vid prestval (nemligen
rösträtten vid kyrkostämma) skall, i de flesta fall, väsentligen inskränka
möjligheten för en enda eller ett mindre antal större jordegare att öfverrösta
en hel menighet, enär numera af de större jordegendomarne betydande
områden finnas upplåtna åt landtbor eller arrendatorer; så ligga
mot denna erinran tvenne befogade påminnelser nära för handen. Dels
händer, likaväl som att stycken af egendomar upplåtas till brukning åt
flere, också att det hela utarrenderas åt en, i hvilket fall förhållandet med
rösträtten blir detsamma, som om den utöfvades af egendomsegaren
sjelf, endast med den olikhet, att denne sistnämnde sannolikt har ett större
intresse för en lycklig utgång åt valet, än den vid egendomen mindre
varaktigt fastade arrendatorn. Dels är ej att förbise, att, då landtbor
eller arrendatorer vid en egendom i anseende till sjelfva fortfaron af
sin ställning såsom sådana äro beroende af egaren, det kan ligga ganska
nära för handen, att beroendet äfven i fråga om prestval kan af egaren
göras gällande. I bådadera fallet blir det ifrågavarande korrektivet mot
rösternas för stora koncentrerande på en eller några få händer endast
illusoriskt. - Slutligen anser jag mig ej böra lemna oanmärkt, att äfven
på sistlidet kyrkomöte flera röster, äfven af presterliga ledamöter och
bland dessa en af svenska kyrkans främste vårdare, höjdes för bestämmande
af ett röstmaximum äfven för egare af jordegendom.

Enligt min tanke skulle § 26 mom. 1 lämpligen kunna erhålla följande
lydelse:

Rösträtt vid prestval tillkommer en hvar, som i
församling, der sådant val skall anställas, eger rättighet
att i kyrkostämmas öfverläggningar och beslut
deltaga; och galle vid valet i afseende på röstberäk -

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 4.

ning samt rösträtts utöfning och öfverlåtande på annan
person hvad för kyrkostämma är stadgadt; dock
med den jemkning i församling å landet, att icke någon
må med rösträtt i valet deltaga för större röstetal,
än som motsvarar en femtiondedel af församlingens
hela röstetal å kyrkostämma. Uppkommer vid
den beräkning af rösträtt bråktal, skall det bortfalla.»

af Herr Lothigius;

af Herr Anders Persson, med hvilken Herr Svensén instämt: »Emot

Utskottets förslag i 26 § 1 mom. får jag härmed anmäla min reservation.

I förbigående kan jag icke underlåta att anmärka, att det förefallit
mig något underligt, att man vid utarbetandet af förslag till förändrade
stadganden angående rösträtt vid prestval icke gjort samma förslag
tillämpligt för så väl stad som landsbygd, utan att man äfven härutinnan
skall hafva särskilda undantagslagar. Medan man ansett behöfligt
för åstadkommande af lagen, för så vidt den rörer landet, stadga icke
allenast sammanstämmande beslut inom Riksdagens båda Kamrar och
Kongl. Maj:ts nådiga bifall, utan jemväl Kyrkomötets beslut, har man,
för så vidt samma rörer stad, endast ansett nödigt föreskrifva kyrkostämmas
beslut och ena statsmaktens bifall. —• Måhända kunde detta
vara tillräckligt för att bryta stafven öfver förslaget; men härtill torde
dock kunna läggas äfven andra skäl.

Kyrkomötets i underdånig skrifvelse den 6 Oktober 1868 uttalade
åsigt derom, att »församlingarne erhölle större inflytande vid tillsättningen
af sina själasörjare än dem för närvarande tillkomme, och att den
olikhet, som i detta afseende nu förefunnes, blefve, så vidt ske kunde,
undanröjd», synes mig i föreliggande förslag icke hafva blifvit tillbörligen
beaktad. Begränsning af rösträtten är visserligen gjord, men enligt
min åsigt ingalunda på principer, som kunna vara antagliga. Så
synes mig begränsningen af icke jordbruksfyrkar vara allt för långt utdragen
i afseende å de mindre bevillningsgifvarne. En sådan med 400
kronors inkomst, som alltså innehar 10 fyrkar, har man erbjudit 2 röster.
Hvad »inflytande)) dylika församlingsmedlemmar skola komma att
utöfva vid valen af själasörjare blifver, enligt min mening, lika med
intet, och vill man icke lemna dem större rösträttighet, hade det måhända
varit klokare att helt och hållet utesluta dem från en rättighet,
som endast kan finnas qvar på papperet, men alldeles icke existerar i
verkligheten. — Man skall otvifvelaktigt svara mig, att nämnde församlingsmedlem
icke nu, enligt gällande lag, eger någon rösträtt alls, och

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

att den rösträtt han enligt förslaget skulle få dock alltid är någon;
men härpå svarar jag, att denna skenbara rätt icke, enligt min åsigt,
på långt när uppväger det missnöje och den osämja, som församlingsmedlemmar
emellan skulle uppstå i följd deraf, att icke rösträtten för
fastighet blifvit i ringaste mån begränsad.

Sist nämnda omständighet — den att fyrktalet för fast egendom
icke blifvit begränsad — synes mig icke heller rimlig. Missnöjet med
nuvarande rösträttighet, som väl hufvudsakligen är att hinna derutinnan,
att dels allt för många af församlingens medlemmar äro uteslutna från,
och dels att egendom — d. v. s. döda ting — fått allt för mycket utöfva
inflytande vid prestval, qvarstår — åtminstone det sistnämnda —
otvifvelaktigt, enär på många ställen ett högst ringa fåtal och på några
ställen en enda egendomsegare kan ensam beherska rösträtten. Hvad
som ändock härvid för mig förefallit betänkligast, är att rösträtten icke
begränsats för ''»annan fastighet». Denna slags förmögenhet är den, som
i regel icke betalar mera till presterskapets aflöning än innehafvaren af
fyrktal för »öfriga beskattning sföremål», och kan väl icke heller sägas
vara synnerligt mera fast än inkomsten för kapital eller arbete. — Då
yrkanden om begränsning i den kommunala rösträtten framstälts, har
man alltid som skäl för afslag på dylika framställningar framhållit den
mening, att skattebidraget bör motsvara rösträtten; men i förevarande
fall skulle inom de kommuner, der fyrktalet är högre för »annan fastighet»
än för »i mantal satt jord» — och att sådana kommuner finnas, kan
en hvar, som vill göra. sig mödan med att undersöka förhållandet, öfvertyga
sig om i »Bidrag till Sveriges officiella statistik, R) Valstatistik II»
— rösträtten öfverflyttas från de in, som till allra väsentligaste delen
aflöna presterskapet, och på dem, som till i fråga varande aflöning endast
högst obetydligt bidraga.

Äfven i afseende å n mantal satt jord» råder i detta afseende en
allt för stor oegentlighet. Inom de södra provinserna betala till presterskapets
aflöning säteriegarne en ren obetydlighet, ja knappast nämnvärd
i förhållande till egarne af öfriga hemman. I Skåne utgår nämnda afgift
på grund af Kongl. förordningen den 16 Oktober 1723 på de flesta
ställena till 2 kronor 50 öre per mantal, medan ett mantal af icke säterinatur,
utan att vara af bättre beskaffenhet än säterihemmanet, betalar
från 100 kronor ända till 260 kronor — möjligen i enstaka fall deröfver
—- per mantal; ja, på sina ställen uppgår presterskapets aflöning
ända till omkring 17 gånger bevillningen, och dock skulle enligt förslaget
på flere ställen antingen en enda eller ett högst ringa fåtal säteri -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4. 49

egare hafva valets utgång i sina händer, fastän öfriga hemmansegare
och innehafvare nära nog ensamma fa bestrida prestei skåpets aflöning.

Jemväl inom provinsen Halland lära de på säterierna hvilande utskylder
till presterskapets aflöning icke uppgå till högre belopp än 2
kronor 50 öre per hemman.

Ett förslag, som, enligt min mening, leder till så uppenbara orirnlio-heter,
har jag icke med min röst kunnat förorda. Det har då galt
att framställa något annat, som hade utsigt att inom Utskottet kunna
för si0- samla pluralitet, men detta har icke lyckats. Icke skulle jag för
eo-en del skygga tillbaka för antagandet af ett förslag, bygdt på per
sonlighetsprincipen, och gerna skulle jag vara med om bifall till Herr
Ribbings förslag, om nemligen något sådant hade utsigt att blifva Riksdagens
beslut; men dä det torde finnas många, som anse den af Herr
Ribbing föreslagna begränsningen vara allt för stor, vågar jag härmed
till Riksdagens behjertande framlägga ett af mig inom Utskottet fratnstäldt
förslag, enligt hvilket förevarande 26 § 1 mom. skulle erhålla nedanstående
lydelse:

Rösträtt vid prestval tillkommer en hvar, som i
församling, der sadant val skall anställas, eger läglighet
att i kyrkostämmas öfverläggningar och beslut
deltaga; och galle vid valet i afseende på röstberäkning
samt rösträtts utöfning och öfverlåtande på annan
person hvad för kyrkostämma är stadgadt; dock
med den jemkning i församling å landet, att rösträtt,
som tillkommer någon för jordbruksfastighet, icke må
utsträckas till högre röstetal än som svarar mot en
tiondedel, och för annan fastighet samt öfriga beskattningsföremål
icke till högre röstetal än som motsvarar
en femtiondedel af församlingens hela röstetal å
kyrkostämma. Uppkommer vid den beräkning af
rösträtt bråktal, skall det bortfalla,»

af Herr Johannes Jonsson, som önskat, att ordet »fastighet» i 1 inom.
af 26 § i förslaget till förordning angående tillsättning af presterliga
fenster blifvit utbytt mot ordet »jordbruksfastighet».

Rättelse:

sid. 6, rad. 7 nedifr. står: varde läs: vare
sb

Bill. till Riksd. Prof. 1819. 7 Sami. .1 Höft.