Lagutsliotléiå Utlåtande N:o 6 (Utlåtande 1907:LU6 Lagutskottet)

Lagutsliotléiå Utlåtande N:o 6.

N:o 6.

Ank. till Riksd. kansli den 15 februari 1907, kl. 3,30 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungi.
Maj:t angående vidtagande af sådan anordning, att värnpliktig,
som af samvetsbetänkligheter anser sig förhindrad att
deltaga i vapenöfning, må i stället få utföra annat arbete
för statens räkning.

Lagutskottet har till behandling fått mottaga en inom Ändra Kammaren
af "herr G. Lindgren i Islingby väckt motion, n:o 18, däri anföres:

»Ehuru frågan om behandlingen af sådana värnpliktige ynglingar,
sotfi af samvetsbetänkligheter vägra deltaga i vapenöfning, redan varit
föremål för Riksdagens öfverläggningar och beslut, anser jag mig dock,
på grund af nedan omförmälda förhållanden, böra vördsamt anhålla'', att
Riksdagen äunu en gång béhagade taga frågan under ompröfning.

Först ber jag få erinra, att då frågan år 1898 förelåg, afslogs
visserligen motionärens hemställan att, mot vissa villkor, befrielse från
krigstjänst skulle tillerkännas sådana ynglingar, men Andra Kammaren
fann frågan likväl så beaktansvärd, att densamma beslöt en skrifvelse
till Kungl. Maj:t för närmare utredning.

Kungl. Maj:t hänsköt sedermera frågan till värnpliktskommitténs
bepröfvande, hvilken kommitté visserligen gjorde det medgifvandet, ätt
den fann det »synnerligen önskvärdt, om ändring kunde åstadkommas
i det förhållandet, att värnpliktig vid upprepad, af samvetsbetänkligheter
föranledd vägran att deltaga i vapenöfning måste dötnes till friBih.
till Biksd. Frot. 1907. 7 Sami. 5 Höft. (N:o 6.) 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

hetsstraff på längre tid», men kommittén kunde icke finna någon utväg
till lindring i de straff, som tilldömdes ifrågavarande värnpliktige.

Vid 1901 års riksdag väcktes frågan på tal ånyo genom motion
n:o 112 i Andra Kammaren af herr J. Byström. I denna motion anföres
ett flertal personer, hvilka på grund af samvetsbetänkligheter vägrat
deltaga i krigstjänst och därför ådömts och undergått kortare eller
längre frihetsstraff af ända till mer än två års straffarbete, hvilket förhållande
motionären ansåg upprörande och hemställde, »att Riksdagen
behagade för sin del besluta, att § 2 i värnpliktslagen af den 5 juni
1885 med senare gjorda ändringar måtte erhålla följande ändrade lydelse.

Från värnpliktens fullgörande frikallas:

a) —--------------"

b) den, som af samvetsskäl ej kan förmås att låta sig vapenöfvas;
dock är sådan värnpliktig skyldig att i den ordning, Konungen eger
närmare bestämma, under tid motsvarande minst den stadgade öfningstiden
för kronans räkning uträtta annat arbete, som för den värnpliktige
kan anses lämpligt.»

Särskilda utskottet n:o 1, som hade motionen till behandling,
fann visserligen att »de förhållanden, som motionären berört, onekligen
ej sällan äro af synnerligen ömmande beskaffenhet», men utskottet
fann sig likväl icke kunna tillstyrka bifall till herr Byströms hemställan,
utan ansåg sig böra hemställa, »att Riksdagen matte, med erkännande
af ifrågavarande motions behjärtansvärda syfte, uttala sig för önskvärdheten
häraf, att genom särskildt af Kungl. Maj:t meddeladt stadgande
vederbörande truppbefälhafvare bemyndigades att, i den mån
omständigheterna kunde därtill föranleda, meddela värnpliktige, som
funnes hysa samvetsbetänkligheter mot vapentjänst, befrielse från sådan
tjänst och i stället använda dem till annan lämplig tjänstgöring vid
truppen». Utskottets hemställan bifölls i Första Kammaren med 86 ja
mot 50 nej och i Andra Kammaren med 124 ja mot 70 nej, som tillf
öl lo herr Byströms under diskussionen framställda förslag.

I enlighet med Riksdagens beslut utfärdade sedermera Kungl.
Maj:t ett cirkulär, hvari vederbörande regementschefer bemyndigades
att befria ifrågavarande värnpliktige från den egentliga vapentjänsten
och i stället använda dem till annat arbete vid truppen. Nu förhåller
sig dock så, att oaktadt sådant medgifvande erhålles,. finnas årligen
några värnpliktige, som vägra deltaga i all slags militärtjänstgöring och
som skäl därför anföra, att sådan tjänstgöring är stridande emot deras
religiösa uppfattning, hvilka ynglingar för sådan vägran ådömas längre
eller kortare fängelsestraff.

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

Sålunda har på den mötesplats, hvilken jag bor närmast, år 1905
en yngling ådömts en månads fängelsestraff; samma yngling dömdes
andra gången 1906 till fyra månaders fängelse, hvilket straff han äfven
aftjänat. En annan yngling dömdes å samma plats förra året för enahanda
vägran till två månaders fängelse. Hela antalet inom riket, som
af anförda skäl vägra deltaga i militärtjänstgöring, kan icke säkert uppgifvas,
men torde sannolikt icke öfverstiga ett tiotal årligen.

Vid bedömandet af skälen för ifrågavarande vägran och åtgärderna
i anledning af densamma, ha nog meningarna varit delade. Åtskilliga
hafva ansett stora betänkligheter föreligga för eftergifter af den art,
att dessa värnpliktige, under vissa villkor, skulle befrias från krigstjänst,
andra hafva ansett, att frågan är af den beskaffenhet, att den
icke kan på annat sätt lösas.

Jag tillåter mig citera hvad två mycket aktade ledamöter af Andra
Kammaren vid 1898 års riksdag därom yttrat.

Herr Hedin sade: »Nu är det visserligen så, att jag för min del

icke kan förstå, att samvetsbetänkligheter skola möta mot lagens bud:
Du skall öfvas i vapnens bruk till försvar för dina närmaste, för allt
som är dig kärt och dyrbart, för ditt land. Jag kan icke förstå det.
Men hvad rätt har väl jag att sätta mitt omdöme öfver andras, att förklara,
att mitt samvete är ett upplyst samvete och de andras ett vilsefördt
samvete — hvad rätt har jag därtill? Det spörsmålet kan väl
träda fram för något hvar af oss, om vi erinra oss, att den fråga, som
motionären har bragt å bane, är en mycket gammal fråga, att den
kristna kyrkans historia har från hennes äldsta dagar antecknat namnen
på martyrer, som lidit döden för sin vägran att bära vapen. Om vi
erinra oss, att längre fram i mänsklighetens historia, i nyare tider, ett
religiöst samfund, hvars vackra roll i mänsklighetens, om jag så får
säga, religiöst-moraliska utvecklingshistoria icke är okänd för någon,
»Vännernas» samfund, eller för att begagna ett namn, som en gång
var, men numera icke är ett öknamn, »Kväkarnes» samfund — att de
hyste samma åsikt som de martyrer från andra och tredje seklet efter
Kristus, om hvilka jag nyss talade — när vi tänka på dem, så hafva
vi anledning allesammans att ställa till oss det spörsmålet: Hafva vi

rätt att sätta vårt kalla förståndsresonemang mot dessas varma, lefvande
känsla och tro? Nej, vi hafva det icke. Eller skall jag säga, att lag,
hvilken den än må vara, står så högt, är så oantastlig, att det icke eker
dem, som trotsa den, annat än rätt, när de för detta sitt trots dömas
till det straff, lagen bestämmer?

Nej, säger jag. Icke står jag här för att predika olydnad mot

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

lagen, men jag kan icke underlåta att påminna därom, att det ofta har
inträffat, att i samtiden en minoritet och i eftertiden ett flertal, för att
icke säga eftervärlden enhälligt, har prisat och berömt dem, som, i
trots mot lagen, för sitt trots mot lagen dömts till straff och lidande
för sin tro, och om hvilka vi nu erkänna: Dessa hafva befordrat mänsk lighetens

framsteg. Om det är så, som en prästman i Stockholm för
någon tid sedan uttryckte sig, att vi numera alla här i landet »från
konungasonen till och med torpardottern» få fritt bekänna vår öfvertygelse
i religiösa ting, hvem, hvilka hafva vi mest att tacka för de
vunna framstegen, om icke dem, som, för icke länge sedan här i landet,
med visshet om hvad öde de gingo till mötes, bekände sin tro, afföllo
från den rena evangeliska läran och dömdes till landsförvisning, eller
dem, som, därför att de på en söndag, tillsammans med ett antal oskylda,
läst »Fader vår» och några kapitel ur bibeln, dömdes till böter, förvandlade
jämte böterna för sabbatsbrott till fängelse vid vatten och
bröd? De ha i större mån än de, som skrifvit och talat för samvetsfriheten,
här i landet varit samvetsfrihetens förgångsmän och banbrytare.
Därför få vi icke säga om hvar och en, som trotsar lagen för samvete^
frihetens skull: Han är en lagbrytare, han är sitt straff värd.»

Herr Waldenström yttrade:

»Jag har velat säga, att man icke får för svårigheters skull affärda
en fråga, som i alla fall icke låter affärda sig utan oemotståndligt fordrar
sin lösning. Man kan dock icke genom lag reglera människors öfvertygelse.
Det finnes och kommer säkerligen alltid att finnas personer,
som läsa den heliga skrift på sådant sätt, att de däri icke kunna se
annat än att hon, som de från barndomen lärt att betrakta såsom Guds
ord, förbjuder dem att bära vapen. Och man måste taga hänsyn till
dessa personer och deras af öfvertj^gelse föranledda samvetsbetänkligheter.
— — — — — — — — — — — — — — — — — —

Att det går för sig att i vårt land införa ändring i bestående förhållanden
i detta afseende, kan så mycket mindre falla mig in att betvifla,
som jag vet, att man, såsom redan anförts, till och med i Ryssland
måst gifva vika för samvetsbetänkligheter hos mennoniterna. Kväkarne
både i England och Amerika äro befriade från värnplikt.»

Liknande uttalande gjordes af samma talare äfven vid 1901 års
riksdag.

Jag tillåter mig äfven anföra, hvad fängelsepredikanten vid Östersunds
länsfängelse, regementspastor P. Öberg, i sin till fångvårdsstyrelsen
ingifna ämbetsberättelse för år 1905, i detta ämne yttrat:

?Bland årets fångar har en varit föremål för mitt särskilda del -

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

tagande och intresse. Det var en yngling, som nu för andra gången
aftjänade honom ådömdt straff för vägran att fullgöra sin vapenöfning
såsom värnpliktig — hans vägran var förestafvad af religiösa skrupler.
Jag inser visserligen svårigheten uti att stifta och tillämpa några undantagslagar
för sådana personer, men bittert var att se denne ynglings
ödmjuka lidande för sin tros skull.»

Efter utståndet straff erhöll denne yngling Konungens tillstånd
att resa till Amerika.

Då nu endast ett jämförelsevis ringa fåtal fall förekomma af omförmälda
slag, kan ju saken af mången anses såsom af mindre betydelse,
men enligt upplysningar, som erhållits, lär den äfven hafva en
annan innebörd. Det lär förhålla sig så, särskildt i anledning af att
ingen begränsning för ådömande af straff för omförmälda vägran förefinnes,
utan kan ådömas år efter år under hela värnpliktsåldern och
kanske ännu längre, — exempel finnes redan, att en person vid namn
A. Hansson, Orsa, Dalarne, sju särskilda gånger undergått fängelsestraff
och sist sex dygns mörk arrest — att flere ynglingar anse sig nödgade
att emigrera, ty då de befinna sig inför alternativen att antingen kränka
sin religiösa tro och öfvertj-gelse, antingen år efter år undergå fängelsestraff
eller emigrera, föredraga flere det sistnämnda och resa redan
före värnpliktsåldern till Amerika, i hvilket land de äga fullständig
frihet från krigstjänst.

I anledning af angifna förhållanden förefaller det mig såsom i
hög grad önskvärd!, att Riksdagen vidtoge sådan åtgärd, att dylika missförhållanden
kunde förebyggas.

Då jag är ombedd att till statsmakterna framföra deras uttalande
och önskemål, som frågan närmast berör, tillåter jag mig att i detta
sammanhang hänvisa till bilagan. Som jag för min del, åtminstone för
närvarande, icke kan finna någon annan möjlighet till lösning af frågan,
än att dessa värnpliktige beredas tillfälle att, i stället för militärtjänstgöring,
få utföra annat arbete för statens räkning, kommer jag gifvetvis
att hemställa därom, men kan Riksdagen finna en bättre lösning af
frågan, så har jag ingenting däremot. Man skulle möjligen kunna tänka
sig, att genom begränsning af straffet så till vida, att t. ex. den, som
vägrat och därför ådömts och undergått straff 3 å 4 gånger, om med
dessa straff också skulle följa, att den sålunda dömde, så att säga, förklarades
ovärdig att vidare till krigstjänst nyttjas, ett sådant förfarande
skulle vara ett slags hjälp och lindring, men vid tanken på hur en dylik
lagstiftning skulle taga sig ut, jämförd med andra länders, där i detta

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

afseende ett friare förhållande förefinnes, kan jag icke förorda en sådan
åtgärd. Och detta äfven af det förhållandet, att, huru man än betraktar
dessa värnpliktige, vare sig man anser, att deras religiositet är öfverdrifven,
själstillståndet abnormt eller annat fel föreligger, så lära väl upprepade
fängelsestraff ändå icke kunna vara lämpligaste åtgärden att försätta
dem i normalt skick. Och då de själfva samt deras närmaste anförvanter
med undersåtlig vördnad anhålla — rent af bedja — att statsmakterna
måtte vidtaga sådana åtgärder, att de, i stället för militärtjänstgöring,
finge på annat sätt fullgöra sina skyldigheter till staten,
vågar jag förmoda, att en sådan framställning icke lämnas obeaktad.

Om också svårigheter skulle möta, så tror jag dock, att utvägar
finnas för frågans lösning på detta sätt. Rikligt med kulturellt arbete
finnes nog att utföra för statens räkning, såsom torrläggningar å domäner
eller kronoparker samt väganläggningar m. m. Hufvudsaken synes mig
vara att få frågan på bästa sätt ordnad.

I den förhoppning, att Riksdagen ville hjälpa Konungen att äfven
i detta afseende uppfylla det stora grundlagsbudet, att »Konungen skall
ingens samvete tvinga eller tvinga låta», får jag vördsamt hemställa,
att Riksdagen behagade besluta en skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan,
det täcktes Kungl. Maj:t taga i öfvervägande, huruvida och på
hvilket sätt sådana värnpliktige, som på grund af religiös öfvertygelse
finna sig af samvetsbetänkligheter förhindrade att deltaga i vapenöfning
eller annan militärtjänstgöring, må i stället få utföra annat arbete för
statens räkning.»

Vid motionen är, såsom bilaga, fogadt utdrag af protokoll, hållet
å fribaptistsamfundets årsmöte i Väster Färnebo den 29 juni 1906,
hvaraf framgår, att samfundet i enhälligt antagen resolution beslutit
anhålla, att statsmakterna behagade vidtaga åtgärder, att sådan värnpliktig,
som anser sig af religiösa skäl förhindrad att deltaga i vapenöfning
eller annan tjänstgöring vid truppen, må i stället beredas möjlighet
att för statens räkning utföra annat arbete, skildt från all militärtjänstgöring,
eller på annat lämpligt sätt fullgöra de skyldigheter, som
staten, i stället för värnplikt, ålägger honom.

Såsom motionären framhåller, har redan förut ifrågavarande grannlaga
ämne varit föremål för Riksdagens behandling åren 1898 och 1901,

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

och vid båda dessa tillfällen hafva framlagda förslag mottagits med
mycken sympati. Uppå Riksdagens anhållan har ock Kungl. Maj:t i
cirkulär af den 21 februari 1902 bemyndigat vederbörande truppförbandschefer
att, därest efter inhämtande af erforderliga upplysningar
de vid noggrann pröfning af omständigheterna i hvarje särskild! fall
finna öfvertygande skäl föreligga till antagande, att värnpliktig, som
vägrar att fullgöra vapentjänst, därtill föranledes af allvarliga samvetsbetänkligheter
mot sådan tjänst, förordna, att dylik värnpliktig skall
användas till annan lämplig tjänstgöring vid truppförbandet. I enlighet
med dessa föreskrifter hafva där afsedda värnpliktige befriats från
vapentjänsten och i stället användts vid förefallande handräckningsgöromål
och dylikt vid lägerplatserna. Såsom emellertid af motionen
synes och inom utskottet vitsordats samt för öfrigt torde vara allmänt
bekant, hafva hos visse värnpliktige på religiös grund hvilande samvetsbetänkligheter
rest sig mot utförandet af hvarje med militär tjänstgöring
på ett eller annat sätt förbunden sysselsättning, och således äfven mot
den, hvartill de enligt bestämmelserna i ofvannämnda cirkulär hänvisats.
I flere fall hafva dessa betänkligheter varit af den afgörande art, att
vederbörande värnpliktige antingen föredragit — stundom upprepade
gånger — de stränga straff, hvarmed krigslagarna belägga insubordinationsbrott,
eller ock emigrerat.

Att detta häntyder på en öfvertygelse af djupt grundad art, torde
i de flesta fall vara visst. Utskottet är ock af den meningen, att en
sådan på uppriktiga samvetsbetänkligheter af religiös art hvilande uppfattning
vid värnpliktens utkräfvande bör af staten respekteras, där sådant
utan åsidosättande af statens intresse kan ske, hvilket jämväl, såsom
motionären framhåller, är fallet i flere främmande länder. Att ett dylikt
åskådningssätt ej heller är främmande för svensk rätt, framgår dåra!’, att
gällande lag hos oss öppnar möjlighet för person af sådan lära, som
ej tillstädjer honom att aflägga ed, att på annat tillfredsställande sätt
bekräfta riktigheten af en vid domstol afgifven utsaga.

När staten, såsom nu är fallet, genom höga straff söker reagera
mot ifrågavarande värnpliktiges af religiösa motiv förestafvade insubordinationsbrott,
torde det vara uppenbart, att straffet alldeles förfelar
sitt ändamål. De, som däraf drabbas, anse sig lida för en rättfärdig
sak, och på kamraterna vid truppen verkar tvifvelsutan de tredskandes
ådagalagda motvilja mot militärtjänsten och därpå följande stränga bestraffning
demoraliserande. Ur försvarets och särskild! disciplinens synpunkt
torde därför deras fullständiga aflägsnande från lägerplatserna

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

endast vara att förorda, så mycket mera som ifrågavarande värnpliktiges
årliga antal är så ringa, att deras uteslutande från de med militärtjänsten
förenade göromål, hvartill de nu hänvisas, icke i någon mån kan sägas
minska försvarskrafterna.

Om utskottet alltså på anförda skäl finner den föreliggande motionen
synnerligen behjärtansvärd och för sin del vill tillstyrka bifall till
densamma, anser dock utskottet, att en nödvändig förutsättning därför
är, att fullt betryggande garantier uppställas mot missbruk från sådana
värnpliktiges sida, som för att komma i åtnjutande af den ifrågavarande
befrielsen ej skulle sky att hyckla samvetsbetänkligheter.

Väl torde man i allmänhet vara berättigad antaga, att sådant endast
undantagsvis skulle inträffa, och att de, som af uppgifna samvetsbetänkligheter
skulle göra anspråk på befrielse, i dessa sina uppgifter vore
ärliga och uppriktiga. Fordringen på ett tillfredsställande och objektivt
ådagaläggande af ärligheten i deras uppsåt skulle väl ock till eu
del kunna tillgodoses genom intyg af församlingsföreståndare eller
annan trovärdig person. Men frånsedt svårigheten för vederbörande
att i alla förekommande fall kunna afgifva ett sådant intyg, innebär icke
detta en i utskottets tanke fullgod garanti mot missbruk af den ifrågasatta
befrielsen. Motionären har i detta afseende anvisat den säkraste
vägen. Ålägges den, som af ifrågavarande motiv ej anser sig kunna fullgöra
värnplikten, att i stället för statens räkning utföra annat verkligt arbete,
lärer faran för missbruk få anses helt vara aflägsnad. Sådant arbete
af flerfaldig art torde lätteligen erbjuda sig. Motionären har föreslagit
arbete med torrläggningar å domäner eller kronoparker samt väganläggningar,
och vid frågans föregående behandling har ifrågasatts arbete
vid utdikning af mossar, odlande af jord, järnvägsbyggnader, broarbeten,
skogsskötsel, vissa ångbåtsfarleders upprensning och dylikt. Emellertid
anser sig utskottet gifvetvis icke i tillfälle angifva, hvad som härvid
skulle vara lämpligast samt hur anvisadt arbete skulle närmare ordnas
och utföras, utan torde eu af Kungl. Maj:t verkställd utredning härutinnan
anvisa den bästa lösningen.

Med stöd af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att Riksdagen, med bifall till förevarande motion,
ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t taga i öfvervägande, huruvida och på
hvilket sätt sådana värnpliktige, som på grund af religiös
öfvertygelse finna sig af samvetsbetänkligheter

Lagutskottets Utlåtande lS:o 6.

förhindrade att deltaga i vapenöfning eller annan militärtjänstgöring,
må i stället få utföra annat arbete för
statens räkning.

Stockholm den 11 februari 1907.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Reservation:

af herrar Sjöcrona, Andersson, Hedenstierna och Rudebeck;

af herr Lindhagen, hvilken beträffande motiveringen anfört:

»Lika med utskottet finner jag det af motionären framhållna missförhållandet
böra föranleda åtgärder, egnade att afhjälpa detsamma.

Däremot förstår jag icke utskottets yttrande om att öfvertygelse!''
af ifrågavarande slag böra af staten respekteras endast »där sådant utan
åsidosättande af statens intresse kan ske». Det är nämligen just ett
statsintresse af första ordningen, att ej tvinga någons samvete. Att i
dylika fall ådöma medlemmar i samhället borgerliga straff innebär om
något ett åsidosättande af statsintressena. Och man får väl ej förutsätta
såsom normalt, att statens rättsordning är så dålig, att den rätteligen
bör slå ihjäl ett statsintresse med ett annat.

En undantagslös och bjudande sats måste det således vara, att
värnpliktige i de afsedda fallen skola befrias från värnplikten. Sedan
må därtill i mån af behof läggas garantier mot missbruk samt åt framtiden
öfverlämnas att fullkomna dessa garantier, för den händelse
de visa sig ej vara tillräckliga. Utskottet själft medgifver, att man
kan vara berättigad antaga, att hycklandet af samvetsbetänkligheter
skall inträffa endast undantagsvis. Med vissa garantier måste dessa
undantagsfall bli ännu sällsyntare. Skulle ändock någon gång en ovärdig
komma undan sin värnplikt, så är detta ett vida mindre ondt än
om samhället med berådt mod skapar martyrer för verkliga religiösa
öfvertygelser.

Beträffande härefter garantierna, så ställer jag mig mycket tveksam
gent emot den af utskottet förordade arbetsplikten.

Bill. till Iiiksd. Prat. 1907. 7 Sami. 5 Käft.

10 Lagutskottets Utlåtande N:o C.

För det första kan lätt inträffa, att dylik arbetsskyldighet ingalunda
undanröjer betänkligheterna hos många värnpliktige, då den i alla fall
är ett surrogat för just det, hvaremot deras öfvertygelse vänder sig.
Motionen är ju föranledd af den erfarenheten, att ifrågavarande värnpliktige
se mera till saken än till formen och därför ofta finna civila
arbeten vid mötesplatserna lika oförenliga med deras öfvertygelse som
värnpliktsöfningarne själfva. Flyttas nu det civila arbetet för statens
räkning något längre bort och anordnas såsom något fristående lör sig,
så kan det väl hända, att en och annan låter udda vara jämnt. Men
de mest trosvissa lära säkerligen icke låta genom några som hälst skenfagra
förespeglingar locka sig bort från de vägar, som de anse för de råtta.

Ö I öfrigt är det svårt att tänka sig, hur dessa arbeten skola förnuftsenlig!
anordnas. Säkerligen komma de alltid att kosta staten vida
mer än de inbringa. Ån värre är, att berörda arbeten, som ju ej skola
verkligt betalas och tydligen behöfva ske under bevakning, måste
få en omisskännlig likhet med tvångs- eller straffarbete och därföi
snart skola utdömas både af värnpliktsfångarna och den allmänna meningen.
I all synnerhet göra sig dylika farhågor gällande, ifall arbetena
skola bestå i sådana tunga jordarbeten, som af motionären och utskottet

förordats. . ,

Det enda rätta är väl, att ett dylikt så att säga andligt förhinder
bör föranleda hel befrielse från värnplikten likaväl som full kroppslig
oförmåga därtill. Garantierna mot missbruk få sökas på andra och
naturligare vägar. Exempelvis må nämnas medlemskap i ett erkändttrossamfund,
hvars lära fördömer krigstjänst, eller intyg från trovärdiga
personer i den värnpliktiges hemort i förening med eu högtidligen aflagd
försäkran af den värnpliktige på tro och heder. Lagen bör ock stämpla
en falsk uppgift eller försäkran, där den. ledt till befrielse, såsom en
otillåten och straffbar handling. Med dylika utvägar bör det i hvarje
händelse vara nog, till dess erfarenheten visar, om det verkligen behöfs
ännu flera garantier.

Jag har ansett, att det ofvan sagda bort ingå i motiveringen, ehuruväl
formuleringen af motionärens slutyrkande ej medgifver utskottet att gå
längre i sin hemställan än utskottet föreslagit.»

Herr Cederberg har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i
detta ärendes behandling inom utskottet, och herr Lillicsköld, att han icke
deltagit i den slutliga handläggningen däraf.

Stockholm, K. B. Boströms Boktryckeri, 1907.

Transsumt af värnpliktslagskommitténs betänkande
i afseende å frågan, huruvida värnpliktig, som
hyser samvetsbetänkligheter mot att låta vapenöfva
sig, må i fredstid kunna därifrån befrias mot skyldighet
att uträtta annat passande arbete; åberopadt
som stöd för den af herrar Sjöcrona, Andersson,
Hedenstierna och Eudebeck vid lagutskottets utlåtande
n:o 6 afgifna reservation.

Då kommittén nu går att söka utreda, huruvida samvetsfrihetens
princip, sådan densamma blifvit uti § 16 regeringsformen erkänd, bör
anses kräfva medgifvande för värnpliktige, hvilka hysa samvetsbetänkligheter
mot deltagande i vapenöfning, att utbyta denna öfning mot annat
arbete, vill kommittén till en början erinra, att en uppfattning, enligt
hvilken samvetsfriheten skulle innebära obegränsad rätt för den enskilde
att uti alla sina handlingar låta bestämma sig endast af sitt eget samvetes
bud, kommer i uppenbar strid med principen för staten själf. Emedan
hvarje individens handling kan blifva föremål för bedömande af samvetet,
och detta bedömande, efter hvad alla tiders erfarenhet bestyrker, företer
väsentliga olikheter hos olika individer, skulle staten genom att erkänna
samvetsfrihet i sådan bemärkelse och omfattning hafva eftergifva den för
statens bestånd oundgängliga rätten att af sina medlemmar erhålla deras
medverkan för befrämjande och vinnande af statens egna ändamål. Den
enskilde samhällsmedlemmen skulle då halva erhållit öfverhöghet öfver
Bih. till Biksd. Prof. 1907. 7 Sami. 1

§ 16

regeringsformen.

staten själf, i det han ägde från sitt eget samvetes synpunkt afgöra, huruvida
han ville ställa sig statens föreskrifter till efterrättelse eller ej, och
den enskilde samhällsmedlemmens lydnadsplikt gentemot statens lagar
eller själfva grundprincipen för hvarje stat vore därigenom fullständigt upphäfd.
Därefter vore det endast mellan liktänkande individer som någon
sammanslutning för gemensamma ändamål kunde förekomma. Det säger
sig själft, att staten ej kan såsom för sig ledande erkänna en princip, som
medför dylika konsekvenser, och att alltså samvetsfriheten, därest den
skall kunna erkännas såsom statsprincip, ej får fattas i nyssnämnda, vidsträckta
mening.

Vill man vidare undersöka, i hvad mån en begränsning är nödvändig,
må man fasthålla därvid, att, såsom ofvan visats, statsverksamhet
kan blifva omöjlig på hvarje område, där åt den enskilde lämnas alldeles
fritt att handla efter sitt samvete. Det skall då blifva klart, att så beskaffad
frihet ej kan medgifvas inom de områden, där det gäller egentliga
statsändamål. Detta vill med andra ord säga, att den enskilde samhällsmedlemmens
uppfattning, då densamma kommer i motsats mot statens
uppfattning rörande statens egna ändamål och de medel, som för
dessas vinnande böra tillitas, måste vika och ej kan tillerkännas rätt att
göra sig gällande.

Nu kan tilläfventyrs invändas, att med en sådan begränsning af samvetsfriheten
denna faktiskt upphäfves och ej vidare rymmes inom det
statliga samhället. Så är dock ej förhållandet. Det är ej ens möjligt för
staten att så helt taga individens verksamhet i anspråk för sina ändamål,
att icke för individens själfverksamhet återstår ett mycket vidsträckt område,
inom hvilket enhvar kan fritt handla efter de särskilda principer,
han för sig uppställt. Den moderna staten nöjer sig med att uppdraga
ganska allmänna gränser för individens själfverksamhet och öfverlåter åt
individen att inom dessa gränser handla fritt och obundet.

Men alltjämt är det en nödvändighet, att, i fall af kollision mellan
statens och individens uppfattning, staten, därest dess intresse det kräfver,
äger att fordra individens underkastelse, enär i annat fall statsordningen
sönderbrytes. Friheten för den enskilde att handla efter sin individuella
uppfattning erhåller alltså i hvarje särskildt fall sin begränsning utaf statsintresset,
och detta intresse blir större, allteftersom staten finner, att dess
verksamhet på ett visst område ej kan utbytas mot eller ersättas af individernas
själfverksamhet. Den möjlighet är visserligen ej utesluten, att
staten kan taga fel i fråga om de grundsatser, som i dess verksamhet böra

följas, och att en enskild samhällsmedlems uppfattning kan stå närmare
den högsta rättens idé än statens egen i lagen uttryckta uppfattning, men
detta hindrar ej, att den enskildes mening måste vika, honom obetaget att
söka åstadkomma ändring uti statens uppfattning d. v. s. i lagstiftningen.

Ett område, inom hvilket statens verksamhet allra minst kan ersättas
af individens själfverksamhet, är nu det, som beröres af det till bedömande
upptagna förslaget om vissa värnpliktiges befrielse från vapenöfning, nämligen
området för statens verksamhet utåt, gentemot andra stater. På
detta område är statssamhällets enhetlighet särskildt nödvändig, och det
lärer ej kunna i princip medgifvas den enskilde statsmedlemmen att efter
sitt eget samvetes synpunkt afgöra, huruvida han vill eller icke vill på
det sätt, staten bestämt, medverka på nämnda område till statens värnande
mot yttre faror. Mera än på något annat område framträder här
nödvändigheten för staten att, med förbindande verkan för alla dess medlemmar,
bestämma, hvad som skall göras och sättet därför.

Men är det så, att staten ej kan och får antagas hafva afsett att erkänna
samvetsfriheten i vidare mån, än som är förenligt med statens egen princip,
så kan bestämmelsen i § 16 regeringsformen om samvetsfrihet redan af
principiella skäl ej med fog åberopas till stöd för de värnpliktiges befrielse
från vapenöfning i fall af samvetsbetänkligheter. Innehållet af ifrågavarande
grundlagsbud i dess hela sammanhang står också med denna uppfattning
i full öfverensstämmelse. Den samvetsfrihet, som där garanteras, angifves
nämligen uttryckligen innefatta ett skyddande af individen vid fri utöfning
af hans religion, »så vidt han därigenom icke störer samhällets lugn eller
allmän förargelse åstadkommer». Näppeligen kan för samhället uppstå större
fara än den, att statens verksamhet till skydd för dess egen tillvaro förlamas.
En sådan fara skulle kunna uppstå genom medgifvande åt de enskilde
värnpliktige att i det fall, hvarom nu är fråga, handla endast efter
samvetets ingifvelse. Äfven om till närvarande tid antalet fall, då samvetsbetänkligheter
mot vapenöfning yppats, varit helt ringa, och sålunda
någon betänklig minskning af landets försvarskraft ej skulle hafva föranledts
af de värnpliktiges befrielse från vapenöfning i alla hittills förekomna
fall af vägran på grund af samvetsbetänkligheter att deltaga i sådan
öfning, finnes icke någon säkerhet, att förhållandet i nämnda hänseenden
framgent skulle blifva oförändradt. Snarare torde kunna med stor sannolikhet
antagas, att ett medgifvande af rätt för individen att efter sitt eget
samvetes bud afgöra, huruvida han ville i landets försvar deltaga eller ej,
skulle alstra hos de värnpliktige benägenhet alt omfatta den åskådning,

som anser bruk af vapen stridande mot Guds lag, och sålunda i väsentlig
mån befordra spridande af nämnda åskådning till allt vidare kretsar.

Bemärkas bör ock särskildt, att ett medgifvande af de ifrågavarande
värnpliktiges befrielse från vapenöfning i fredstid, hvartill anspråken hit»
tills inskränkts, faktiskt måste föranleda till samma värnpliktiges befrielse
från tjänst under vapen äfven i händelse af krig, då ju försvaret ej i krig
kunde med fördel betjäna sig af krigsmän, som fullständigt saknade öfning
i vapnens bruk. Det kan ej heller antagas, att värnpliktige, som hysa
samvetsbetänkligheter mot vapenöfning, skulle finna sin samvetskänsla
tillfredsställd allenast därigenom, att de under fredstid befriades från sådan
öfning. Tvärtom lära deras samveten än mera uppresa sig mot deltagande
i verklig strid. I hvarje fall hade staten, om den erkände rätt för de
värnpliktige att på grund af samvetsbetänkligheter vinna befrielse från
vapenöfning i fredstid, också afsagt sig möjligheten att af dessa värnpliktige
fordra medverkan till försvaret i händelse af krig.

Uppfatt- Att det från statens synpunkt är omöjligt att i princip erkänna de
nbruk af* värnpliktiges rätt att på grund af samvetsbetänkligheter erhålla befrielse
vapen ej är från vapenöfning, har kommittén nu sökt visa.
tillåtligt. Emellertid skulle kunna invändas, att om för statens bestånd ford ras

något, som står i strid med Guds bud, så må det hellre offras, än
Guds bud kränkas, ty »man måste mer lyda Gud än människor».

För att skyldighet skall inträda att offra det, som är nödvändigt för
det mänskliga samhällets trygghet och bestånd, fordras dock uppenbarligen,
att den åskådning, i kraft hvaraf ett sådant offer kräfves, stödjer sig på
oomtvistlig gudomlig auktoritet.

Detta är emellertid ingalunda fallet med yrkandet, att fäderneslandet
hellre må lämnas till rof för främmande inkräktare, än att dess söner
skulle mot fienden få taga till vapen. Att något sådant skulle följa af
den kristna religionens i bibeln framställda läror, har nämligen aldrig varit
allmänt erkändt inom kristenheten. Tvärtom hafva under alla tidsåldrar
och inom de mest olika kristna trossamfund personer med erkänd förståndsskärpa
samt utmärkta för den största kristliga fromhet och förtrogenhet
med bibelns läror och deras anda ansett fäderneslandets värnande såsom
en den heligaste plikt.

Att den åskådning, som ej under några omständigheter tillstädjer
bruket af vapen, är ohållbar, vinner dessutom en slående bekräftelse däraf,
att denna åskådning vid tillämpningen måste komma i strid med en
grundsats, hvars riktighet borde vara och väl också är allmänt erkänd

såsom själfklar. Den leder nämligen till förnekade af den naturliga rättigheten
att mot våldsverkare i nödfall med vapen värna maka och barn
och sitt eget lif.

Bibehåller staten alltså principiellt rätten att af alla sina medlemmar
utan afseende å deras individuella uppfattning fordra medverkan till försvaret,
är därmed dock ej gifvet, att staten måste begagna sig af denna
rätt i dess vidsträcktaste omfattning. Hvad som skulle tala för en anordning,
hvarigenom kunde undvikas användande af statens straffrätt mot
sådana, hvilkas vägran att deltaga i vapenljänst verkligen grundade sig på
samvetsbetänkligheter, vore dels att dessa, om ock vilsefarande, dock ej
ledas af medveten brottslig afsikt, dels önskligheten att undanröja den
lockelse, som martyrglorian utöfvar på vissa naturer, en omständighet,
som i detta fall kunde leda till att straffet, i stället för att afskräcka från
trots mot samhällets ordning, snarare ökade benägenheten härtill.

På grund häraf och till fullgörande af det kommittén lämnade uppdrag
har kommittén, oaktadt sin i det föregående angifna principiella ståndpunkt,
nu att vidare undersöka, om och i hvad mån staten skulle kunna
tillmötesgå de uti ifrågavarande hänseende framställda önskningarne, därvid
dock svaret måste bero på ett afvägande af de fördelar och olägenheter,
som äro att förvänta af den anordning, hvilken kan ifrågakomma.

Kommittén öfvergår således att tillse, huruvida det lämpligen låter sig
göra, att åt värnpliktige, som åberopa samvetsbetänkligheter mot vapenöfning,
medgifves befrielse från sådan öfning mot skyldighet att uträtta
annat passande arbete.

I detta afseende har kommittén trött sig finna, att arbete af civil art
icke lämpligen skulle kunna sättas i stället för vapenöfning. Det torde
knappast kunna antagas, att staten under alla omständigheter vore i tillfälle
att anordna allmänna arbeten af sådan beskaffenhet, att värnpliktige
oafsedt föregående olika uppfostran och verksamhet skulle kunna i dessa
arbeten med fördel användas, och i alla händelser skulle för de värnpliktiges
användande i allmänna arbeten — desamma må bestå i odlingsföretag,
järnvägsanläggningar, vägbyggnader eller annat — erfordras särskilda
anordningar, hvilka komme att för statsverket leda till afsevärda uppoffringar.
Sålunda vore ju nödvändigt att beordra särskilt befäl att öfver
dessa värnpliktige hålla uppsikt och anställa ledare af arbetena, att vidtaga
åtskilliga anstalter för de värnpliktiges befordrande till arbetsplatsen, för
deras inkvartering och underhåll, för läkarevård samt för disciplinens upprätthållande
o. s. v. Kostnaderna för nämnda anstalter ökades, därest det

Frågan om
utbyte mot
civilt arbete.

Om utbyte
mot sjukvårds-
eller
handräckningstjänst.

blefve nödvändigt att anordna arbeten på olika orter inom landet eller att
förlägga arbetet från ort till annan; och om det läte sig göra att bringa
tillsammansr alla ifrågavarande värnpliktige och använda dem till arbete år
efter år å samma plats, blefve i stället kostnaderna dryga för deras sammanförande
från olika delar af landet. Anordningarna komme naturligtvis
att i viss mån försvåras af omöjligheten att på förhand beräkna antalet af
de värnpliktige, som kunde komma att under olika år användas i de allmänna
arbetena. Det är för öfrigt att befara, att dessa arbeten skulle
alltför mycket till sin karaktär närma sig vanligt tvångsarbete. Skulle de
värnpliktige under deltagande i de civila arbetena ej vara underkastade
krigslagarna, blefve jämväl nödigt, att särskilda bestämmelser gåfves i fråga
om ansvar för dem, som icke fullgjorde förelagdt arbete eller eljest visade
olydnad eller i ett eller annat afseende förbröte sig i tjänstgöringen.

De här påpekade olägenheterna och svårigheterna har kommittén dock
icke funnit vara sådana, att de innebära alldeles bestämdt hinder för den
ifrågavarande förändringen.

Hvad som däremot enligt kommitténs uppfattning omöjliggör att utbyta
vapenöfningen mot civilt arbete, är den förut vidrörda konsekvensen af
befrielse från vapenöfning i fredstid med afseende å värnplikten i händelse
af krig. Att skicka fullkomligt oöfvadt manskap mot fienden vore nämligen
en uppenbar orimlighet, och att låta ett utbyte af vapenöfningen i
fredstid mot civilt arbete draga med sig frihet från verklig krigstjänst
skulle vid annalkande krigsfara innebära en alltför stor frestelse.

Något gynnsammare ställer sig frågan, huruvida vapenöfningen skulle
för värnpiktige, som hysa samvetsbetänkligheter mot sådan öfning, kunna
utbytas mot något arbete, som faller inom området för den militära organisationen,
nämligen mot sjukvårds- eller handräckningstjänst. De värnpliktige,
som inöfvades till sådant arbete, finge åtminstone någon militärisk
utbildning och behöfde därför ej vara alldeles oanvändbara i krigstid, då
ju alltid ett visst antal sjukvårdare erfordras och handräckningsgöromål
förekomma i ganska stor omfattning. Hittills hafva de värnpliktige, som
af samvetsskäl vägrat att låta vapenöfva sig, i verkligheten utgjort
ett ganska obetydligt antal. Kommittén har i fråga därom fått genom vederbörande
departementschefers försorg mottaga uppgifter från landets
samtliga truppförband, äfvensom från flottans stationer. De tidsperioder,
de särskilda uppgifterna afse, sammanfalla icke helt och hållet med hvarandra,
men uppgifterna gifva vid handen, att vederbörande befälhafvare
icke kunnat angifva flere än tillsammans 32 kända fall, då värnpliktige

måst åläggas bestraffning med anledning däraf, att de under åberopande af
samvetsbetänkligheter vägrat att bära vapen. För närvarande förekomma
alltså värnpliktige, som för samvetsbetänkligheter kräfva befrielse från
vapenöfning, icke i större antal än att de samtliga kunde finna användning
såsom sjukvårdare eller handräckningsmän.

Kommittén har också försöksvis företagit sig att uppgöra förslag till
den förelagda uppgiftens lösning på sådant sätt, att värnpliktige, som hyste
samvetsbetänkligheter mot vapenöfning, skulle erhålla företrädesrätt att
användas såsom sjukvårdare och handräckningsmän. Därvid befanns i
främsta rummet angeläget, att verksamma åtgärder vidtoges till förebyggande,
att värnpliktige, som endast föregåfve samvetsbetänkligheter, komme
i åtnjutande af den åt de samvetsömme tillärnade företrädesrätten.

För syftets vinnande syntes vara tjänligt, dels att man vidtoge anordningar
för att söka utforska, huruvida verkliga samvetsbetänkligheter
förelåge, och för att, om möjligt, åstadkomma deras häfvande på öfvertygelsens
väg, dels ock att det arbete, som sattes i stället för vapenöfning,
utmättes så pass tungt, att det ej blott motsvarade, utan vore strängare
än vapenöfningen. Kommittén tänkte sig i dessa hänseenden såsom lämpliga
åtgärder, att de värnpliktige, som anmälde sig på grund af samvetsbetänkligheter
vilja fritagas från vapenöfning, skulle undervisas af vederbörande
truppförbands präst under en tid af 14 dagar, att, om de efter
erhållen undervisning framhärdade i sin begäran, de skulle befrias från
årets vapenöfning, men deras sak hänskjutas till nästa års inskrifningsrevision,
som ägde att med ledning af prästens berättelse och de upplysningar,
som vid förhör eller annorledes kunnat vinnas, bedöma och afgöra,
huruvida utbyte skulle få äga rum, samt att de, som erhölle tillstånd att
utbyta vapenöfningen mot sjukvårds- eller handräckningstjänst, skulle vara
pliktige att på sådant sätt tjänstgöra under två gånger 68 eller tillhopa
136 dagar, fördelade på två år. Genom dessa anordningar skulle man
erhålla åtminstone några garantier mot obehöriga försök af värnpliktige
att genom falskt förebärande af samvetsbetänkligheter undandraga sig
vapenöfning.

Innan kommittén lättade ett definitivt beslut angående den tänkta
anordningen, fann kommittén emellertid nödigt att pröfva densamma dels
genom att tänka sig in i de konsekvenser, hvartill den i framtiden kunde
leda, och dels genom att undersöka, hvilken praktisk nytta anordningen
för närvarande kunde medföra.

I förra hänseendet framställde sig då följande synpunkter.

De, som af samvetsskäl vägra att deltaga i vapenöfningar, äro nu
jämförelsevis få, men om det ifrågavarande utbytet genom lag medgåfves,
kunde detta blifva en lockelse, som möjligen läte det onda antaga verkligt
farliga dimensioner. Hittills har vägran att öfva sig i vapnens bruk stödts
på religiösa motiv, men det gifves i vår tid äfven en fredsrörelse, som grundas
på s. k. humanitära principer. Äfven dessa fredsvänner skulle kunna vilja
åberopa samvetet, och ger staten de religiöst samvetsömma rätt att slippa bära
vapen, synes staten knappast kunna neka det andra slaget af samvetsömma
samma förmån. Såsom mindre fanatiska hafva dessa hittills underordnat
sig statens lagar med afseende på försvaret, men öppnar staten
själf för dem en utväg att tillämpa sina principer, så är fara värdt, att
äfven bland dem en rörelse till försvarsvägran skulle uppstå. Särskildt
kunde den betydelse och den lockelse, föreningsväsendet i vår tid utöfvar,
blifva i detta hänseende ödesdiger. Föreningar kunde bildas, som uppsatte
försvarsvägran såsom sitt program, och sålunda kunde mot vapenöfningarna
uppstå så att säga strejker, hvilka för landets försvarskraft
innebure verklig fara.

Hvad åter angår anordningens praktiska gagn under nuvarande förhållanden,
fann kommittén, att detta skulle blifva ganska ringa.

Enligt de till kommittén inkomna uppgifterna hafva nämligen de värnpliktige,
hvilka för vägran af samvetsskäl att bära vapen hittills ådömts
bestraffning, i regel förklarat sig af samma anledning förhindrade^ att uträtta
något som helst embete, som eifsåge krigsändamål. Det ifrågasätta
utbytet af vapenöfning mot sjukvårds- eller handräckningstjänst för försvaret
skulle således ej tillfredsställa dessa värnpliktige, utan de skulle anse
sig af samvetsskäl förhindrade att deltaga äfven i tjänstgöring af nämnda
slag. Utbytet skulle då tillgodokomma endast de värnpliktige, hvilkas
samvetsbetänkligheter sträckte sig allenast till den egentliga vapenöfningen.
Antalet sådana värnpliktige synes emellertid vara synnerligen ringa, då,
enligt hvad kommittén inhämtat, de religiösa samfund, hvilka betrakta
bruket af vapen såsom syndigt, i allmänhet på samma sätt beteckna
äfven öfriga handlingar, som afse krigsändamål, och därvid icke ens göra
undantag för sjukvårdstjänst.

Hvartill ett noggrant beaktande i lagstiftningen af olika slag utaf
samvetsbetänkligheter hos de värnpliktige för öfrigt kunde komma att följdriktigt
leda, belyses i viss mån af det förhållande, att enligt de uppgifter,
som inkommit till kommittén, i flera fall inträffat, att värnpliktige, tillhörande
en viss religiös kristen sekt, af samvetsskäl vägrat, icke att göra

vapentjänst, men att deltaga i öfningar å lördag, hvilken dag af dessa
ansetts^ vara rätt sabbatsdag, på hvilken vapenöfningen ej finge utföras.

Då härtill slutligen kommer, att vederbörande befälhafvare vid utöfvande
af sin rätt att bland de värnpliktige uttaga sjukbärare äro i tillfälle
att redan under nuvarande förhållanden, såsom jämväl plägat ske,
taga hänsyn till sådana samvetsbetänkligheter, som röra endast den egentliga
vapenöfningen, fann sig kommittén ej böra vidhålla den ifrågasatta
anordningen, utan stannade i den mening, att någon förändring af gällande
lagstiftning i ändamål att bereda rätt till befrielse från vapenöfning mot
uträttande i stället af annat arbete ej kan af kommittén förordas.

Denna uppfattning hindrar ej, att kommittén finner synnerbgen önskvärdt,
om ändring kunde åstadkommas i det förhållandet, att värnpliktig
vid upprepad, ^ af samvetsbetänkligheter föranledd vägran att deltaga i
vapenöfning måste dömas till frihetsstraff på längre tid. Ehuru kommitténs
uppdrag ej sträcker sig till afgifvande af förslag rörande förändring i
sättet för bestraffande af dylik förbrytelse, tillåter sig därför kommittén att
i delta sammanhang något beröra ämnet. Hvad som förefallit upprörande
i den bestraffning, som kan blifva följden af en på samvetsbetänkligheter
stödd vägran att fullgöra försvarsplikten, torde vara mindre, att straff
härför utkräfves, än den omständigheten att, när rättelse ej följer, straffet
oupphörligt förnyas. Frihetsstraffet torde därför böra till något visst mått
begränsas, men i sammanhang med lagstiftning därom torde likväl böra
komma under öfvervägande, huruvida de, som ej af någon bestraffning
låta rätta sig, må, oaktadt de ej vilja underkasta sig hvad som anses
nödvändigt för samhällets skydd, ändock inom detta samhälle åtnjuta
samma politiska rättigheter som andra samhällsmedlemmar.

Bill. till RiJcsd. Prof. 1907.

7 Sami.