Lagutskottet!t utlåtande Nr 20 (Utlåtande 1918:LU26 Lagutskottet)

Lagutskottet!t utlåtande Nr 20.

Nr 26.

Ankom till riksdagens kansli den 12 piars 1918 kl. Va9 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående skrivelse till
Konungen med begäran om utarbetande och framläggande
av förslag till lagstiftning i syfte att förbättra hemarbetarnas
förhållanden.

Närvarande: herrar Pettersson i Södertälje, Gezelius, Högberg*, greve Spens, Dahl,
Fant*, Klefbeck*, von Koch*, Lagerkvist*, Lindqvist i Kosta, Karlsson
i Fjäl, Strid, Helger, Svensson i Betingetorp*, Andersson i Knäppinge
och Hedström.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti eu inom första kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, nr 21, har herr von Koch hemställt, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kung!. Maj:t måtte
föranstalta om utarbetande och framläggande för riksdagen av förslag
till lagstiftning, avsedd att förbättra hemarbetarnes förhållanden med
särskild hänsyn till att arbetslönen måtte kunna till förekommande av
uppenbara missförhållanden fastställas till skäligt belopp, vare sig medelst
minimilöner, åsätta genom för ändamålet tillsatta lönenämnder, eller på
annat sätt.

Till stöd för sin ifrågavarande hemställan har motionären anfört
följande:

»Vid försöken att förbättra de arbetande klassernas ställning ha Motionärens
i regel de s. k. hemarbetarna antingen lämnats ur räkningen eller ock motlierl"9-

Bihang till riksdagens protokoll 1018. 9 sand. 18''käft. (AV 26.) 1

Lagutskottets utlåtande Nr 26.

kommit i sista rummet. Detta har bl. a. berott på de säregna förhållanden,
varunder nämnda kategori förrättar sitt arbete och vilka försvåra
tillämpningen av arbetarskyddslagstiftningen; men till hemarbetarnas
dåliga ställning har dessutom bidragit, att de, som bekant, äro nästan
fullständigt utan någon som helst organisation och därför sakna förmåga
att göra sina önskningar gällande. Det betryckta läge, vari hemarbetarna
leva i nästan alla länder, har emellertid efterhand fram tvungit
särskilda åtgärder till deras skyddande. Vanligen har så tillgått, att
allmänhetens uppmärksamhet blivit fästad på hemarbetarnas dåliga ställning
genom privata undersökningar samt utställningar av deras arbeten
med angivande av arbetsinkomsten. Så har exempelvis skett i England,
Tysklands och Sverige. De förhållanden, som härigenom blottats, ha
tvungit de lagstiftande församlingarna att upptaga hemarbetsfrågan till
undersökning i regel har denna sedermera lett till speciallagstiftning för
hemarbetarna. Denna lagstiftning har emellertid varit av två slag, en
som avsett att på olika sätt skydda hemarbetarna mot de faror, som deras
arbetssätt innebär, samt en annan, som tagit sikte på sakens kärnpunkt,
arbetslönens höjande, och som i detta syfte fastställt s. k. minimilöner.

Vad den förstnämnda lagstiftningen angår, så har den bl. a. påbjudit
registrering av samtliga hemarbetare i och för upplysning om deras
antal, deras bostad, ålder m. m. På sina håll har man föreskrivit, att
de som vilja utöva hemarbete skola begära tillstånd härtill, varigenom
åstadkommes en viss kontroll. I arbetarskyddslagstiftningen har efterhand
i flera länder införts vissa bestämmelser, som avse att skydda
barnen mot hemarbetets faror samt att reglera arbetstiden och kontrollera
arbetslokalerna ur hälsosynpunkt. Vidare ha vidtagits åtgärder för
att förhindra trucksystemets olägenheter samt för att skydda allmänheten
mot den smittofara, som varor tillverkade i hem, där sjukdom
råder, kunna anses medföra.

Att alla dessa bestämmelser, som efterhand genomförts i bl. a.
England ^ och Tyskland, varit till nytta, bestrides ej, ehuru det medfört
stora svårigheter att tillfredsställande övervaka desammas efterlevnad.
^en från alla länder förspörjes dock att resultatet av dessa åtgärder
på långt när ej varit det åsyftade, att man med andra ord ej trätfat
frågans kärnpunkt. Efterhand har därför uppmärksamheten mer och
mer riktats på den andra av de nämnda linjerna; den som först försökts
i vissa av de Australiska kolonierna och där visat sig medföra utomordentlig
nytta, nämligen att på laglig väg reglera arbetslönerna. Detta
har man försökt på två sätt, antingen genom tillsättande av lönenämnder,
som äga befogendet att fastställa minimilöner efter vissa grunder,

Lagutskottets utlåtande Nr 26.

eller genom stadgande att vid konflikter mellan arbetare och arbetsgivare
på särskilt sått tillkomma skiljedomstolar skulle äga rätt att
bestämma arbetslönerna.

Att i detalj genomgå de många olika system, som vunnit tillämpning
för att reglera arbetslönen för hemarbetena, torde ej vara nödvändigt,
helst som i motioner i riksdagen (nr 238 i andra kammaren
och nr 93 i första kammaren år 1913) rätt utförliga redogörelser härom
förut förekommit. Dock torde några antydningar om frågans utveckling
i England vara av ett visst intresse, då väl från detta land den bästa
förebilden torde kunna hämtas.

I England väcktes frågan om hemarbetarnas ställning år 1888 och
efter utredning av en kommitté, som tillsattes 1890, vidtogos vissa atgäärder
för att förbättra de hygieniska förhållandena, skydda barnen och
förhindra trucksystemet. Dessa åtgärder visade sig dock alls icke tillräckliga,
och en år 1916 åstadkommen hemarbetsutställning visade, hur
eländigt tillståndet alltjämt var. Det blev därför nödvändigt att upptaga
lönefrågan till behandling, och år 1907 tillsattes för ändamålet en
ny kommitté, vars resultat blev den bekanta 1909 Trades Board Ad.
År 1913 har lagen utsträckts till ännu ett antal yrken, och torde nu
omkring 350,000 å 400,000 personer stå under nämnda lags'' skydd.

Lagen omfattar ursprungligen fyra yrken nämligen: 1) skrädderiverksamhet
en gros för färdiggjorda och för beställda kläder samt annan
skrädderiverksamhet, som Board of Trade bestämmer, 2) tillverkning av
askar eller delar av sådana, delvis eller helt och hållet gjorda av papper,
papp, spån e. d., 3) tillverkning med maskin av spetsar, bindning av
nät samt lappning och stoppning^ av spetsgardiner, 4) tillverkning av
hamrade eller nitade kättingar. År 1913 utvidgades lagen att omfatta
sockerbageri, konservfabrikation, linnesömnad, tillverkning av tenn- och
emalj dosor, linne och bomullsväverier samt strykning för ångtvätterier.

Handelsdepartementet kan utfärda provisorisk föreskrift om lagens
tillämpning jämväl på andra yrkesgrenar. En dylik föreskrift skall underställas
parlamentet för stadfästelse.

Genom lagen bemyndigas nämnda departement att tillsätta lönenämnder
för visst yrke eller del därav. Nämnderna skola fastställa minimitariffer
för tidlönsarbete inom vederbörande yrken och äger bestämma
allmänna minimilönesatser för styckarbete inom samma yrken, och
kunna dessa tariffer tillämpas för såväl hela yrket som del därav. Innan
lönen fastställes, skall den tillkännagivas och de anmärkningar prövas,
som inom 3 månader riktas mot densamma. Minimilönerna kunna
senare upphävas eller ändras. På ansökan av en arbetsgivare skall löne -

Lagutskottets utlåtande Nr 26.

nämnden kunna fastställa en del speciell minimistycklön för dennes arbetare,
i de fall då en minimitimlön, men ej en allmän minimistycklön
kan tillämpas. Sex månader sedan lönenämnden kungjort minimilönen,
skall handelsdepartementet utfärda en s. k. sanktionsförordning, genom
vilken minimilönen göres obligatorisk för de fall, då den är tillämplig
på alla de personer, som hos sig hava arbetare anställda, och på alla,
som ha anställning hos dessa personer. Ifall handelsdepartementet finner
olämpligt sanktionera förordningen, kan s. k. uppskovsförordning
utfärdas, varigenom minimilönens obligatoriska ikraftträdande uppskjutes.
Har emellertid sanktion erhållits, är arbetsgivaren skyldig betala arbetaren
den fastställda lönen och kan, om han underlåter detsamma, dömas
till böter och skadestånd. För den händelse arbetaren av sjukdom eller
kroppslig skada ej anses kunna förtjäna minimitidlön, och han ej kan
sysselsättas med styckelönsarbete, kan av nämnden lämnas tillståndsbevis,
som undantager hans anställning från bestämmelserna om tidslöneminimitariffen.

En officiell berättelse om lagens verkningar utgavs år 1913. Enligt
densamma hade lönenämnder utsetts i de 4 ovan angivna industrigrenarna.
Var och eu av dessa nämnder bestod av ett antal (3—5) opartiska
medlemmar och lika antal arbetsgivare och arbetare, antingen valda
av dessa själva eller av departementet. Minimitidlöner ha fastställts i
samtliga de 4 yrkesgrenarna, olika för män och kvinnor. Av departementet
utsedda funktionärer ha övervakat lagens efterlevnad, och endast
i ytterst få fall har man behövt anlita rättegång för att vinna åtlydnad.
Vid berättelsens avgivande hade tiden varit för kort för att överblicka
verkningarna av lagen, men att densamma, såvitt man kunnat bedöma,
måste ha vant gynnsamma, framgår av att myndigheterna, som ovan
nämnts, föreslagit lagens utsträckning till andra yrken.

I Tyskland har denna frågas utveckling haft ungefär samma förlopp
som i England. När år 1910 förslag om en hemarbetslag förelåg
till behandling, satte regeringen sig avgjort emot att bestämmelser om
lönenämnder däri skulle ingå, något som från flera riksdagspartiers sida
bestämt krävdes. För att icke lagen skulle falla, nöjde man sig med
en kompromiss, varigenom tillskapades s. k. fackutskott, bestående av
arbetsgivare och arbetare, vilka skulle stå myndigheterna till tjänst med
upplysningar (rörande bl. a. löneförhållandena), förbättra hemarbetarnas
ställning samt söka åstadkomma överenskommelser i lönefrågor. Lagen,
som tillämpas fr. o. m. 1912, innehåller en hel del'' bestämmelser om
registreringsplikt, hygieniska villkor samt om fastställda löner skola anslås
offentligt samt införas i arbetarnas motböcker.

La g utskottet* utlåtande Nr 26‘.

Ehuru i Tyskland lönenämnderna ej ännu införts i lagstiftningen,
har under kriget ett stort steg fram mot detta mål tagits. Sfi har genomförts
bestämmelser om stycki önstariffer vid militärleveranser från enskilda.
Bl. a. skulle vid arbetets utlämnande stadgas en lix fördelning av ti IIverkningskostnaderna
mellan arbetaren och arbetsgivaren, så att arbetaren
erhölle 75 % och arbetsgivaren 25 f av desamma. Med ledning av uppgifter
från olika håll bestämdes vad som kunde anses vara en normal
dagsförtjänst med 10 timmars arbete vid sömnad av visst slag. Sfi
undersöktes huru lång tid som behövdes för tillverkning av en viss persedel.
Genom multiplicering av den normala dagsförtjänsten (förhöjd
med 20 %) med denna tillverkningstid fick man den direkta arbetslönen,
som multiplicerad med 0,333 gav de 25 % som skulle tillfalla arbetsgivaren.
För att avgöra klagomål mot dessa bestämmelser tillsattes 1914 i
Berlin eu skiljenämnd, som utan svårigheter alltsedan fungerat och till
både arbetsgivares och arbetares belåtenhet utfört sitt maktpåliggande
uppdrag. Man hoppas i Tyskland, att de gjorda erfarenheterna skola
efter kriget leda till upprättande av obligatoriska lönenämnder, och so‘m
ett förebud härtill kan nämnas, att ett förut utfärdat förbud för fackföreningsfunktionärer
att tillhöra ovannämnda fackutskott nu upphäfts.

Det må även här nämnas, att den Internationella föreningens för
lagstadgat arbetarskydd sjunde delegerademöte, vid vilket Sverige var
officiellt representerat, uttalade sig för minimilöner för hemarbetare.
Bl. a. påyrkades, att dessa löner skulle bestämmaseså, att de satte en
medelgod hemarbetare i stånd att förtjäna en timlön, såvitt möjligt
motsvarande den lön som erhålles i orten på fabriker, tillhörande samma
eller likartade fack och där medelhöga löner (fair wages) betalas. Minimilönen
bör vara sådan, att den tillförsäkrar arbetaren en normal levnadsstandard,
särskilt sund föda och bostad.

I vårt land har hemarbetarnas svåra läge sedan länge varit föremål
för behandling såväl enskilt som offentligt. År 1907 anordnades
i Stockholm av Centralförbundet för socialt arbete en hemarbetsutställning
som blottade svåra missförhållanden på området. Eu av samma
förening publicerad undersökning av hemarbetarnas förhållanden underströk
ytterligare behovet av åtgärder från statens sida, vilka även påyrkades
genom en skrivelse till Kungl. Maj:t. Den år 1905 tillsatta
yrkesfarekommittén fann likaledes, att särskilda åtgärder voro behövliga
för att skydda hemarbetarna och utarbetade ett särskilt lagförslag, som
avsåg genomförande av registreringsplikt, användning av löneböcker,
bekantgörande av prislistor, åtgärder för att förhindra smittosamma sjukdomar
genom hemarbetsalster samt vissa anordningar för att avvärja

Lagutskottets utlåtande Nr 26.

arbetets skadliga inverkan på hemarbetarnas hälsa, särskilt i fråga om
minderåriga. Däremot upptog kommittén icke frågan om minimilöner,
ehuru kommittén fullt ut erkände, att de otillfredsställande förhållandena
på området till största delen hänför sig till hemarbetarnas knappa
förtjänst.

I den k. propositionen av år 1912, som gav upphov till nu gällande
arbetarskyddslagstiftning, erkändes, att hemarbetet i stor utsträckning
i vårt land utfördes på otillfredsställande sätt, ej minst med hänsyn
till löneförhållandena, och det framhölls, att lagstiftningen bör ingripa
för att rätta dessa missförhållanden. Men innan så skedde, borde
närmare utredning verkställas om hemindustriens förhållanden, varför
med lagstiftningen borde anstå intill dess denna utrednings resultat
förelåg.

Nämnda utredning har tagit lång tid, men föreligger nu i tvenne
av kungl. socialstyrelsen publicerade delar, varav den ena avhandlar utredningens
huvudresultat och den andra innehåller en samling monografier.
Denna ytterst omsorgsfulla och intressanta utredning ger en
utomordentligt klar bild av icke allenast hemindustriens förekomst och
utbredning i vårt land, utan även om hemarbetarnas ekonomiska och
sociala förhållanden. De yrkesmonografier, som publicerats, ge eu mycket
god inblick i hemarbetarnas liv och de villkor, varunder de arbeta.
Ehuru det är alldeles onödigt att här söka göra en sammanfattning av
resultatet, må det framhållas, att den uppfattning om hemarbetarnas
svåra läge, man förut genom enskilda undersökningar erhållit, fullt ut
bekräftats av denna opartiska och officiella utredning. Nästan i alla avseenden
— icke allenast ifråga om arbetstid, bostäder, medhjälparnas
förhållanden — utan framför allt beträffande arbetslönen, är tillståndet
sådant, att ett statsingripande är nödvändigt. Av den specialutredning,
sem företagits i fråga om arbetslönerna, framgår exempelvis, att nettotimlönen
uppgick till högst 15 öre för 22 % av männen och 61,6 % av
kvinnorna, att veckoförtjänsten utgjordes av intill högst 10 kr. för 19,6 %
av männen och 75,4 % av kvinnorna, bland vilka senare blott ett försvinnande
fåtal nådde upp till 25 kr., samt att slutligen årsinkomsten ej
uppgick till högre belopp än 400 kronor för 16,3 % av männen och 68,5 %
av kvinnorna, av vilka senare 35 % nådde upp till allenast högst 200
kronor.

Ehuru dessa siffror äro talande nog, få de sin hemska betydelse
först när man besinnar, att de blott utgöra medeltal och att i vissa yrken
lönen blivit nedpressad långt därunder. De talrika monografiska
exempel, som i utredningen meddelas, uppenbara så mycken nöd och

Lagutskottets utlåtande Nr 26. 7

elände, att var och eu, som har någon känsla för sina medmänniskors
lidanden, måste inse att här kräves särskilda lagstiftningsåtgärder, ägnade
att skydda dem, som tydligen ej förmå själva göra sin mänskliga rätt
gällande. Och önskligt är att dessa åtgärder med allra snaraste måtte
komma till stånd, ej minst ur synpunkten, att kristiden yttermera försvårat
denna olyckliga arbetargrupps villkor.

Det är givetvis ej för eu enskild motionär möjligt att framlägga
ett utarbetat lagförslag på området ifråga, ej heller att redogöra för allt
vad lagstiftning bör omlatta. Så mycket torde dock redan nu framgå
av erfarenheten från vårt eget land liksom från utlandet, att de mindre
ingripande lagbestämmelser, som avse att skydda hemarbetarna genom
registrering och dylika åtgärder samt genom vissa hygieniska anordningar,
ej äro tillräckliga, utan att i främsta rummet kräves en lagstiftning,
som träffar frågans kärnpunkt, nämligen reglering av arbetslönen, detta
må sedan ske medelst minimilöners åsättande genom lönenämnder eller
på annat sätt. Eu hemarbetslag, som ej tar hänsyn till denna sakens
viktigaste del, måste bli förfelad.»

Såsom motionären erinrat, hava de förhållanden, under vilka det
hemindustriella arbetet i vårt land bedrives, sedan länge varit föremål
för uppmärksamhet. Undersökningar, som företagits såväl på, offentligt
som enskilt initiativ, ävensom sakkunnigas utlåtanden hava givit vid handen,
att dessa förhållanden, i vad de avse främst arbetslönerna men också
arbetslokaler och arbetstid, måste betecknas såsom ur samhällelig synpunkt
otillfredsställande. Den kungl. kommitté, som utarbetade förslaget
till nu gällande arbetarskyddslagstiftning, den s. k. yrkesfarekommittén,
upptog till behandling även hemarbetarnes arbetsförhållanden och framlade
år 1909 lagförslag i ämnet med av motionären antytt innehåll. Lagförslaget
berörde emellertid icke frågan om arbetslönernas reglering, oaktat
kommittén som sin åsikt framhöll, att missförhållandena på ifrågavarande
område främst berodde på de i brist på all reglering allt för låga arbetslönerna.
Som skäl för sin avvisande ståndpunkt härutinnan anförde
kommittén, att kännedomen om utbredningen av det hemindustriella arbetet
och om de villkor, varunder detsamma utövades, vore alltför ofullständig,
för att kommittén skulle våga föreslå så genomgripande åtgärder,
som en lagstiftning, omfattande jämväl reglering av arbetslönerna, skulle
innebära.

Ej ens de mindre långt gående bestämmelser, som kommittén förordat,
blevo föremål för Kungl. Maj:ts förslag i propositionen till 1912
års riksdag i arbetarskyddslagstiftningsfrågan. Som skäl härför anförde

Utskottets

yttrande.

Lagutskottets utlåtande Nr 26.

föredragande departementschefen den bristande kännedomen om frågans
läge, varom yrkesfarekommittén erinrat. • För avhjälpande av de obestridliga
missförhållandena inom hemindustrien förordade departementschefen
därför, att först en så vitt möjligt fullständig och tillförlitligundersökning
av de förhallanden, under vilka hemarbetet i Sverige bedrives,
måtte anordnas.

Sedan Kungl. Maj:t i överensstämmelse härmed den 2 februari 1912
uppdragit åt kommerskollegium att utföra eu dylik undersökning, vilken
borde avse ej blott förekomsten och omfattningen av hemindustrielit arbete
i landet, utan också de ekonomiska och sociala förhållandena rörande
detsamma, samt denna undersökning efter socialstyrelsens inrättande övertagits
av sistnämnda ämbetsverk, har socialstyrelsen under år 1917 i ett
omfattande betänkande offentliggjort undersökningens resultat. Av denna
utredning lärer framgå, att det hemindustriella arbetet, särskilt inom vissa
arbetsgrenar, bedrives under så dåliga hygieniska och sociala förhållanden
samt utföres till ett i förhållande till arbetsprestationen så avsevärt undex--pris, att en statlig reglering av hela detta arbetsområde synes vara av nöden.

Enligt vad utskottet inhämtat, har också Kungl. Maj:t tagit frågan
om en dylik lagstiftning under övervägande. Den 15 februari 1918 har
uppdrag lämnats åt socialstyrelsen att, sedan erforderlig vidare utredning
verkställts, inkomma med förslag till lagstiftning för reglerande av hemarbetarnes
arbetsföi-hållanden, varjämte en särskilt sakkunnig förordnats
att inonx styrelsen bereda ärendet.

Som skäl för ärendets överlämnande till socialstyrelsen anförde vedex--börande departementschef, enligt det offentliggjorda statsrådsprotokollet i
ärendet, att även om betydelsefulla förarbeten för en lagstiftning som
den ifrågakommna redan verkställts, frågan ändock icke förelåge i det
skick, att densamma kunde omedelbart bringas till lösning.. Efter att
hava erinrat om frågans tidigare behandling samt om socialstyrelsens
ovannämnda undersökning yttrade departementschefen i statsrådet även
följande:

»Tidpunkten måste därför nu vara inne för upptagande till slutligt
avgörande av frågan om lagstiftning rörande det hemindustriella arbetet.
Genom de nämnda publikationerna har tydligt ådagalagts, att för stora
grupper av hithörande arbetare de ekonomiska och sociala förhållandena
i det stora hela äro otillfredsställande samt att mycket allvarliga missförhållanden
måste anses föreligga i vissa avseenden. Då därjämte
förutsättningar saknas för att hemarbetarna skola genom sammanslutning
och av eget initiativ kunna själva avsevärt förbättra sin ställning, lära
statsmakterna icke böra undandraga sig att genomföra den reglering av

Lagutskottets utlåtande Nr 26.

deras arbetsförhållanden, som från social synpunkt kan anses påkallad.
Vid eu lagstiftning i ämnet synes man med hänsyn till den erfarenhet,
som numera föreligger på ifrågavarande område, hava anledning att
mera effektivt än yrkesfarekommitten gjort ingripa i avseende å hemarbetarnas
löneförhållanden.»

Såsom av det anförda framgår, äro hemarbetarnes förhållanden
jämväl i det avseende, som motionären främst betonar och vari han
framför allt påyrkar ändring, nämligen de låga arbetslönerna, redan
föremål för Kungl. Majrts beaktande. Då även utskottet håller före, att
på ifrågavarande område föreliggande missförhållanden som under nu
rådande kristid äro särskilt beaktansvärda — snarast möjligt böra komma
under riksdagens prövning finner utskottet önskvärt, att den nya utredning,
som igångsatts, bedrives med all skyndsamhet och att efter densammas
slutförande lagförslag så snart ske kan förelägges riksdagen.

Motionären synes hava avsett endast frågan om det hemindustriella
arbetet.

Det andra slaget av hemarbete, den s. k. hemslöjden eller husfliten
i mera egentlig mening, har varit föremål för undersökning inom
en särskild, av Kungl. Maj:t den 29 juni 1912 tillsatt kommitté för utredning
av den svenska hemslöjdens i allmänhet nuvarande tillstånd, utvecklingsmöjligheter
och behov, den s. k. hemslöjdskommittén, vilken, enligt
vad utskottet har sig bekant, i dagarna till Kungl. Maj:t avlämnat
betänkande i frågan.

På grund av vad sålunda anförts och då såsom därav framgått
frågan om reglerande av de hemindustriella arbetsförhållandena redan
är föremål för Kungl. Maj:ts övervägande, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 12 mars 1918.

På lagutskottets vägnar:

JAKOB PETTERSSON.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 9 sand. 18 käft. (Nr 26.)