Lagutskottets Uttalande N:o G - (Utlåtande 1892:LU6 Lagutskottet)

Lagutskottets Uttalande N:o G -

''JiHitu

N:o 6.

Ank. till Riksd. kansli den 8 febr. 1892, kl. 2 e. m.

,i lira u’>l ]><” - .,i :

Lagutskottets utlåtande, i anledning af dels genom framställning
af justitieombudsmannen, dels genom motion väckta förslag
om ändrad lydelse af 102 och 140 §§ i konkurslagen
den 18 september 1862.

Efter det i 101 § af konkurslagen föreskrifvits att, derest i en
konkurs framstäldt ackordsförslag vid sammanträde inför rättens ombudsman
antages af borgenärerna eller, till följd deraf, att jäf mot någon
af de röstberättigades fordringar gjorts, vid sammanträdet ej kan afgöras,
huru vida förslaget är att såsom antaget eller förkastadt anse,
förslaget skall, jemte det vid sammanträdet förda protokoll och den
upprättade förteckningen å de röstberättigade borgenärerna, sist inom
en vecka af ombudsmannen till rätten eller domaren inlemnas för att
af rätten pröfvas, stadgas i 102 §, sådant detta lagrum för närvarande
lyder:

. »Då> på sätt i nästföregående § sagdt är, ackordsförslag till rättens
pröfning inkommit, utsätte rätten eller domaren genast dag, då ärendet
skall vid rätten förekomma och läte den dag kungöras, såsom i 89 §
föreskrifvet är.

Vill borgenär, på de i 104 § omförmälda grunder, fastställelse af
ackordet bestrida; göre det skriftligen hos rätten eller domaren sist en
vecka förr än ärendet skall vid rätten förekomma.»

Bill. till Likså. Vrål. 1892. 7 Samt. 4 Käft. (N:o G.)

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

140 § i konkurslagen har för närvarande följande lydelse:

»År gäldenär, hvars egendom till konkurs afträdes, gift; varde
hustrun kallad till det förhör, som i 39 § omförmäles. Rätten förordne
ock god man att hustrun biträda. Då rättegångsdag å landet ej inträffar
inom en månad före inställelsedagen; ege domaren god man
tills vidare förordna: anmäle dock förhållandet nästa rättegångsdag.))

Ändring i ofvan anförda två lagrum har vid innevarande riksdag
föreslagits dels beträffande båda lagrummen af justitieombudsmannen uti
hans embetsberättelse, dels ock i fråga om 140 § af herr Claeson uti en
inom Första Kammaren väckt och till lagutskottet hänvisad motion, n:o 7.
Till stöd för sin framställning om ändring af 102 § konkurslagen anför
justitieombudsmannen, hurusom ett af konkurslagens främsta syftemål
vore att åstadkomma en så skyndsam handläggning af konkursärenden
som möjligt. De i 102 § gifna bestämmelser afsåge äfven, att ackordsförslag,
som till rättens pröfning känskjutits, måtte blifva så snart ske
kunde pröfvadt och ackordsfrågan slutligen afgjord. Men såsom dessa
bestämmelser blifvit affattade, innehölle de icke någon ovilkorlig föreskrift
derom, att domstol, när ackordsärende å derför kungjord dag
förekommer, äfven bör vid samma tillfälle så vidt möjligt meddela hufvudsaklig!
beslut i ärendet. Sådant framginge ej heller med tydlighet
af öfriga bestämmelser i konkurslagen angående ackord. Efter hvad
justitieombudsmannen sport plägade ock stundom så förfaras att, sedan
ett till rättens pröfning hänskjutet ackordsförslag förekommit å den
för ärendet kungjorda rättegångsdag af ett lagtima ting, domstolen icke
vid samma tillfälle afkunnade hufvudsakligt beslut i ärendet utan i
stället tillkännagåfve, att beslutet komme att meddelas å viss dag af
annat sammanträde under tinget eller å den dag, då tinget skulle afslutas,
hvilket ofta kunde medföra flera månaders uppskof med ärendets
afgörande. I ett särskild! fall hade klagomål hos justitieombudsmannen
anförts deröfver, att på sådant sätt fastställelse af ett utaf borgenärerna
antaget, till häradsrätts pröfning hänskjutet ackordsförslag fördröjts
mera än fem månader efter den dag, då ärendet enligt utfärdad
kungörelse hos rätten förekommit. Ärendet förekom nemligen å en af
rättegångsdagarne vid vintertingets början i februari och tillsades dervid,
att yttrande skulle meddelas vid tingets slut, hvilket inträffade
den 31 juli.

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

Tydligt vore, att allvarsamma förluster och olägenheter såväl för
gäldenärer som för borgenärer kunde uppstå, derest det glutliga afgörandet
af ackordsfrågor, som hänskjuta till rättens pröfning, på sådant
sätt utan tvingande skäl längre tid uppehölles. Då rätten på förhand
finge kännedom såväl om sjelfva ackordsförslagets innehåll och borgenärernas
beslut som om de grunder, på hvilka borgenärer till äfventyr
bestrida fastställelse, borde i allmänhet pröfningen af ackordsförslag
icke vara synnerligen besvärlig eller tidsödande. Rätten torde
derför vanligen kunna samma dag, då ackordsärendet, hos rätten förekommit,
meddela hufvudsakligt beslut. Härifrån borde dock göras undantag
för det i 105 § konkurslagen omförmälda fall, att rätten först
måste döma öfver tvistiga fordringsanspråk i konkursen, innan afgöras
kan, huru vida ackordsförslaget må anses vara af borgenärerna antaget
eller icke, och något eller några af dessa fordringsanspråk äro, på sätt
i 75 § konkurslagen omförmäles, beroende på utredning inför rätten,
så att rätten antingen icke kan vid samma tillfälle deröfver döma eller
ock anser sig behöfva rådrum för domens afkunnande. Utom i sådant
fall borde det icke vara medgifvet. för domstolen att uppskjuta meddelandet
af hufvudsakligt beslut i en till dess pröfning hänskjuten ackordsfråga
till annan dag än den, då ärendet vid rätten förekommit, eller, i
händelse domstolens tid skulle vara af andra måls och ärendens handläggning
å denna dag alltför strängt anlitad, senast nästa dag.

Med anledning af de erinringar, justitieombudsmannen sålunda
framstält beträffande 102 § i konkurslagen, föreslår justitieombudsmannen
Riksdagen att antaga följande förslag till lag angående ändring af
102 § konkurslagen:

»Härigenom förordnas, att 102 § i konkurslagen den 18 september
1862 skall erhålla följande ändrade lydelse: Då, på sätt i nästföregående
§ sagdt är, ackordsförslag till rättens pröfning inkommit, utsätte rätten
eller domaren genast dag, då ärendet skall vid rätten förekomma, och
läte den dag kungöras, såsom i 89 § föreskrifvet är.

Då ärendet är i det skick, att rätten kan ackordsförslaget till afgörande
företaga, skall rätten öfver detsamma genast eller sist nästa
dag. meddela yttranden; dock vare i det fall, hvarom i 105 § sägs,
längre rådrum tillåtet.»

4 Lagutskottets Utlåtande N;o 6.

Lika med justitieombudsmannen och på de af honom anförda
skäl finner jjtskottet önskligt, att en uppkommen ackordsfråga snarast
möjligt bringas till slut. Der ett ackordförslag icke blifvit i föreskrifven
ordning bestridt, torde i regel svårighet icke möta att omedelbart
efter ärendets föredragning eller åtminstone före de pågående rättsförhandlingarnas
afsilande företaga frågan till afgörande. År deremot
ackordet bestridt t. ex. på den grund, att anledning förefinnes att gäldenär
hemligen gynnat någon borgenär vid ackordet eller att annat
svek dervid egt rum, kan rätten lätt nog blifva nödsakad att pröfva
ett mången gång inveckladt bevismaterial, och ehuru efter dettas förebringande
ärendet onekligen kan vara i det skick, att det kan företagas
till afgörande, synes likväl ärendets egen vigt bjuda, att man ej äfventyrar,
att ett hastigare afgörande deraf sker på bekostnad af pröfningens
omsorgsfullhet. Att sålunda i ämnet meddela en undantagslös
föreskrift i den af justitieombudsmannen föreslagna rigtning, synes
utskottet icke fullt lämpligt. Justitieombudsmannen har också sjelf
föreslagit, att lagen borde tillåta längre rådrum i det i konkurslagens
105 § omförmälda fall, att rätten vid pröfning af ett ackordförslag finner
utgången af borgenärernas omröstning öfver förslaget blifva olika, då
de röster, som afgifvas för tvistiga fordringar, inberäknas och då de
icke beräknas.

Det i sådant afseende af justitieombudsmannen gjorda tillägg till
det föreslagna nya momentet af 102 § synes utskottet emellertid sakna
egentlig betydelse, då ju ackordsfrågan vid de i 105 § omförmälda förhållanden
svårligen kan sägas vara i det skick, som förslaget förutsätter.
Utskottet, som, på sätt ofvan blifvit antydt, anser omständigheter
kunna förefinnas, som göra ett omedelbart afgörande af ackordsfrågan
omöjligt eller åtminstone förenadt med stora svårigheter, har
följaktligen föreslagit sådan affattning af 102 §, som nedan intagna
lagförslag utvisar.

I fråga om 140 § konkurslagen anför justitieombudsmannen:
»Genom § 4 i den samma dag som konkurslagen den 18 september 1862
utfärdade förordningen om boskilnad och undanskiftande af egendom i
makars bo stadgades följande:

»Då boskilnad sökt är, förordue rätten god man att hustrun biträda.
»

Lagutskottets Utlåtande N:o 6. 5

Enligt dessa båda samtidigt utfärdade bestämmelser skulle följaktligen,
såväl när konkurs inträffat och gäldenären vore gift som när
boskilnad blifvit sökt, god man förordnas till hustruns biträde.

Med anledning af väckta motioner beslöt Riksdagen år 1874
förändringar i fråga om 8 kap. 1 §, 9 kap. 1 § och 11 kap. 6 § giftermålsbalken,
livilka förändringar åsyftade att bereda hustru tillfälle
att kunna sjelf få förvalta henne tillhörig egendom. I sammanhang
härmed och då den ovilkorliga bestämmelsen i boskilnadsförordningen,
att den egendom, hustrun finge undanskifta eller som tillfallit henne,
sedan boskilnaden söktes, skulle förvaltas af god man, syntes Riksdagen
icke vara lämplig, i händelse berörda förändringar genomfördes, beslöt
Riksdagen jemväl förändringar i 4 och 6 §§ boskilnadsförordningen i
syfte att lemna hustru öppet att utan biträde åt god man förvalta sådan
egendom, som genom boskilnad undandragits hennes mans förvaltning.

De af Riksdagen sålunda beslutade ‘ändringarna i giftermålsbalken
och boskilnadsförordningen godkändes af Kongl. Maj:t. Förordningar
i ämnet utfärdades den 11 december 1874.

I följd häraf lyder 4 § i boskilnadsförordningen numera sålunda:

»Då boskilnad sökt är, förordne rätten, der hustrun det begär,
god man att henne biträda.»

Konkurslagen och boskilnadsförordningen företedde sålunda, fortsätter
justitieombudsmannen, den skiljaktighet, att enligt konkurslagen
god man nödvändigt skall förordnas för gäldenärens hustru, under det
att boskilnadsförordningen lemnar åt hustru att sjelf bestämma, om hon
behöfver biträde af någon god man. För denna olikhet funnes, så vidt
justitieombudsmannen kunde inse, icke någon verklig rättsgrund.

När boskilnadsansökning af hustru gjordes utan sammanhang med
konkurs, vore någon god man ännu icke förordnad för henne. Hon
kunde således dervid icke påräkna biträde af sådan, utan ansökningen
måste göras af henne på egen hand eller med den hjelp hon
eljest kunde bereda sig. Då hustru i detta fall icke hade biträde af
god man och det vidare vore öfverlemnadt åt henne att pröfva, om hon
behöfde sådant biträde för utförande af sin talan eller för att förvalta
egendom, som kunde tillfalla henne, torde det vara lämpligt att, äfven
när konkurs inträffat, frågan om förordnande åt god man för henne
gjordes beroende af hennes önskan.

Under sina embetsresor hade justitieombudsmannen vid granskning
af de hos underrätterna förda konkursförteckningar iakttagit, att
i konkurser förordnanden vanligen utfärdas för någon person att vara
god man för gäldenärens hustru. En eller annan gång hade sådant

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

likväl icke skett. På justitieombudsmannens erinran, att bestämmelsen
i 140 § konkurslagen vore ovilkorlig, hade justitieombudsmannen då
lått till svar, att i en mängd konkurser med obetydliga eller inga tillgångar
åtgärden vore onödig, helst när det numera vore öfverlemnadt.
åt hustru att i boskilnadsmål utom konkurs sjelf pröfva, om hon behöfde
god man eller icke. Vid samtal med underdomare, hvilka städse
vid konkurs förordnade god man för gäldenärens hustru, hade justitieombudsmannen
ock erfarit, att de väl gjort sådant på grund af konkurslagens
bud, men ansåge åtgärden ofta vara obehöflig.

Hvad justitieombudsmannen sålunda anfört syntes honom ådagalägga
lämpligheten af sådan ändring i 140 § konkurslagen, att öfverensstämmelse
i berörda hänseende mellan konkurslagens och boskilnadsförordningens
föreskrifter åstadkommes; och justitieombudsmannen har
i enlighet härmed hemstält, att åt 140 § konkurslagen måtte gifvas följande
lydelse: »År gäldenär, hvars egendom till konkurs afträdes, gift; varde
hustrun kallad till det förhör, som i 39 § omförmäles. Rätten förordne
ock, der hustrun det begär, god man att henne biträda. Då rättegångsdag
å landet ej inträffar inom en månad före inställelsedagen; ege
domaren, på hustruns begäran, god man tills vidare förordna: anmäle
dock förhållandet å nästa rättegångsdag.))

Den af herr Claeson i ämnet väckta motion är af följande lydelse:

. »Genom konkurslagen den 18 september 1862 infördes den nyhet,
att vid handläggning af konkurser å landet åtskilligt, som förut tillhört
häradsrätten, lades på domaren ensam. Denne fick sålunda befogenhet
att utan biträde af nämndemän hålla det förhör, hvarvid bouppteckningens
rigtighet skall af gäldenären beedigas, och att dervid utfärda förordnanden
för dem, hvilka utsågos att såsom gode män förvalta gäldbundna
boet, äfvensom att nämna viss person till rättens ombudsman i
konkursen. Vid samma förhör bör äfven, i den händelse gäldenären
är gift, någon förordnas att såsom god man biträda gäldenärens hustru;
men af allt, som vid nämnda förhör kan och bör förekomma, blef detta
ensamt undantaget från domarens befogenhet, och i 140 § säges, att
rätten skall förordna god man att hustrun biträda, med det undantag,
att, då rättegångsdag å landet ej inträffar inom en månad före inställelsedagen,
domaren eger att god man tills vidare förordna, med skyldighet
dock att anmäla förhållandet nästa rättegångsdag.

Underligt förefaller det i sanning, att, under det i alla de konkurser,
der rättstvister icke uppstå eller ackordsförslag ej skall af rätten
pröfvas, domaren har sig anförtrodd hela konkursens handläggning i

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

öfrigt, honom icke betros den enkla åtgärden att förordna god man att
gäldenärens hustru biträda, i händelse hon vill söka boskilnad.

Denna qvarlefva från ett i öfrigt öfvergifvet åskådningssätt har
alltid synts mig synnerligen oegentlig, och trettio års tillämpning af
lagen har lärt mig, att bestämmelsen väl kan åstadkomma besvär och
oreda, men alls intet gagn.

Uti sin till innevarande års Riksdag afgifna embetsberättelse har
Riksdagens justitieombudsman hemstält om den ändring i ofvannämnda
§ i konkurslagen, att god man skall förordnas för gäldenärens hustru
endast när hon sådant begär. En dylik begäran bör framställas vid
ofvanberörda förhör, hvilket å landet i de flesta fall ej hålles af rätten,
utan af domaren, och det torde då vara billigt, att denna enkla sak
får genast afgöras utan att hänskjuta^ till rätten.

Då jag, som antager, att justitieombudsmannens berörda framställning
vinner Riksdagens bifall, icke finner lämpligt, att en oegentlighet
borttages ur en lagparagraf och en annan får deri qvarstå, får
jag vördsamt föreslå,

att åt 140 § i konkurslagen den 18 september 1862 gifves
följande ändrade lydelse:

»År gäldenär, hvars egendom till konkurs afträdes, gift; varde
hustrun kallad till det förhör, som i 39 § omförmäles. Rätten eller
domaren å landet, om förhöret hålles inför denne, förordne då, derest
gäldenärens hustru det begär, god man att henne biträda.»

Då, på sätt justitieombudsmannen anfört, någon verklig rättsgrund
icke finnes för den skiljaktighet i bestämmelserna om godmansskap för
hustru, som konkurslagen och boskilnadsförordningen för närvarande
framte, samt, hvad vidare angår herr Claesons förslag, detta onekligen
på ett lyckligt sätt supplerar justitieombudsmannens ändringsförslag och
derjemte synes utskottet både ändamålsenligt och betryggande, har
utskottet ansett 140 § böra erhålla den förändrade lydelse, som nedanintagna
lagförslag utvisar.

På grund af hvad sålunda anförts hemställer utskottet,
att Riksdagen i anledning af justitieombudsmannens framställning
och den i ämnet väckta motion ville för sin del antaga följande

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

Lag

angående ändrad lydelse af 102 och 140 §§ i konkurslagen den
18 september 1862.

Härigenom förordnas, att 102 och 140 §§ i konkurslagen den 18
september 1862 skola erhålla följande ändrade lydelse:

102 §.

Då, på sätt i nästföregående § sagdt är, ackordsförslag till rättens
pröfning inkommit, utsätte rätten eller domaren genast dag, då ärendet
skall vid rätten förekomma, och läte den dag kungöras, såsom i 89 §
föreskrifvet är.

Då ärendet är i det skick, att rätten kan ackordsförslaget till
afgörande företaga, skall rätten öfver detsamma genast eller sist
nästa dag meddela yttrande, der ej särskilda omständigheter oundgängligen
kräfva längre rådrum.

140 §.

År gäldenär, hvars egendom till konkurs afträdes, gift; varde
hustrun kallad till det förhör, som i 39 § omförmäles. Rätten eller
domaren å landet, om förhöret hålles inför denne, förordne då, derest
hustrun det begär, god man att henne biträda.

Stockholm den 8 februari 1892.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservation

af herr Hasselrot, som ansett, att utskottet bort afstyrka bifall
till herr Claesons motion.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARES TRYCKERI, 1892.