Lagutskottets utlutande Nr 75 (Utlåtande 1918:LU75 Lagutskottet)

Lagutskottets utlutande Nr 75.

Nr ''n

Ankom till riksdagens kansli den 3 juni 1918 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område m. m., dels
och fyra i anledning därav väckta motioner.

Närvarande: herrar Pettersson i Södertälje, Stärner, Högberg, greve Spens, Dahl.

Pant*, Klefbeck, Tengvall, Lagerkvist*, Ernst Lindley, Helger, Svensson
i Betingetorp, Johansson i Trollhättan, Andersson i Knäppinge,
Johanson i Gäre och Hedström.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom en den 5 mars 1918 dagtecknad proposition, nr 172, har
Kungl. Maj:t under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och
lagrådet förda protokoll, .föreslagit riksdagen att antaga här nedan intagna
förslag till

1) lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under
nyttjanderätt upplåtet område,

2) lag om ändrad lydelse av 8 § i förordningen den 16 juni 1875
angående lagfart å fång till fast egendom, samt

3) lag om ändrad lydelse av 24 och 36 §§ i förordningen den 16
juni 1875 angående inteckning i fast egendom.

I samband med denna proposition, vilken hänvisats till lagutskottet,
har utskottet till behandling förehaft följande i anledning därav väckta
motioner, nämligen

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 9 samt. 57 käft. (Nr 75.)

Lagutskottets utlåtande Nr 75.

Utskottet.

inom första kammaren:

nr 146 av herr Karl Johan Ekman; samt
inom andra kammaren:

nr 364 av herrar Lövgren i Nyborg, Hage, Johansson i Sollefteå,
Eronn och Vennerström,

nr 365 av herrar Helger, Flognfält, Andersson i Prästbo], Hedström.
och Berg i Munkfors, samt

nr 366 av herr Persson i Norrköping.

Beträffande innehållet av ifrågavarande lagförslag och de skäl, som
ligga till grund för desamma, får utskottet hänvisa till propositionen och
därvid fogade protokollsutdrag.

I fråga om vad motionärerna hemställt samt vad de till stöd för
sina yrkanden anfört, hänvisas till motionerna, i den mån ej redogörelse
därför här nedan lämnas.

I skrivelse den 28 maj 1913 hemställde riksdagen, det täcktes
Kungl. Maj:t låta skyndsammast möjligt framlägga för riksdagen förslag
i syfte att medelst stadgande om lösningsrätt bereda ägare av byggnader
å ofri grund en mera tryggad ställning.

Därjämte hava vid ett flertal riksdagar yrkanden om lagstiftningsåtgärder
i syfte, bland annat, att åstadkomma avlösning, ytterst
genom expropriation, av marken till lägenhetsinnehavares besittningar
å ofri enskild grund av enskilda motionärer framställts, utan att härigenom
emellertid föranletts någon ytterligare åtgärd i frågan från riksdagens
sida.

Nu framlagda lagförslag hava till syfte att tillgodose de önskningar,
som på detta sätt kommit till uttryck inom riksdagen. Sålunda föreslås, att
under vissa förutsättningar innehavare av så kallad ofri lägenhet skall
vara berättigad att vid tiden för den upplåtna ny tfj anderättens upphörande
lösa till sig lägenheten med äganderätt. Såsom huvudvillkor
har stadgats, att i den mån lösningsrätten skall bero på upplåtelseavtalets
innehåll, upplåtelse till brukande eller till bostad skall hava skett
antingen för viss tid, överstigande tjugu år, eller för livstid. Jämväl
besittning under mer än tjugu år av eu lägenhet utan anmärkning från
jordägarens sida kan emellertid enligt lagförslaget medföra lösningsrätt
till lägenheten. Det till inlösen ifrågasatta området skall redan ett år
före den tidpunkt, då lagen träder i kraft, hava varit av brukaren eller
föregående brukare, vars rätt övergått å honom, bebyggt med nöjaktig
bostad för brukaren och hans familj. Vidare skall, för att inlösen skall

IMgntiikottetH utlutande AV 75.

få ske, minst eu fjärdedel av det värde, jorden med därå befintliga byggnader
äger, belöpa a de brukaren tillhöriga byggnaderna. In lösningsrätten
skall gälla jordområden, som icke äro för alltid avsöndrade från
huvudfastighet utan avsöndrats på viss tid eller livstid eller i annan
form upplåtits med nyttjanderätt. Slutligen är lösningsrätten utesluten,
så snart byggnaderna skola vid besittningstidens slut tillfalla jordägaren,
oavsett på vilka villkor detta skall ske, eller om området frånträdes på
den grund, att brukanderätten förverkats.

Som motvikt till denna brukarens lösningsrätt har i lagförslaget
upptagits ett stadgande om rätt för jordägaren att under vissa villkor
inlösa brukarens byggnader, om jordägaren föredrager sådant framför att
låta brukaren inlösa jorden. Brukarens'' lösningsrätt har med andra ord
gjorts beroende därav, att jordägaren icke begagnar sig av den honom
sålunda tillerkända rätt. Gör han det, är han emellertid skyldig att till
brukaren gälda ersättning för förbättringar, nedlagda å lägenheten.

Det område, som inlöses, skall avskiljas från den övriga fastigheten
genom jordavsönäring. Prövningen av nyttjanderättshavarens lösningsanspråk
samt i de fall, då detta befinnes lagligen grundat, löseskillingens
bestämmande ävensom vidtagandet av de förberedande åtgärder,
vilka erfordras för områdets behöriga avskiljande in. m., skall enligt
förslaget äga rum vid lantmäteriförrättning, verkställd av lantmätare
och två gode män.

Granskningen av de av Kungl. Maj:t framlagda lagförslagen och
de i ämnet väckta motionerna har givit utskottet anledning till de uttalanden
och de ändringar, som nedan under de särskilda paragraferna
anmärkas.

Förslaget till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa
under nyttjanderätt upplåtet område.

1 §• Motioner.

Herr Lövgren i Nyborg in. fl. hava i sin motion anfört:

»Genom stadgandet i § 1 i förslaget skulle brukaren av en lägenhet
vara berättigad att inlösa denna, om han haft den åt sig upplåten
längre tid än tjugo år och värdet av hans däri uppförda byggnader
uppgå till eu fjärdedel av lägenhetens värde. Det synes oss dock, som
om 20 år är eu allt för långt tilltagen tidrymd och att man alltså bort
utsträcka förslaget att omfatta alla sådana lägenheter, som för en längre

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

tid än femton år i följd varit upplåtna till brukande, skilda från huvudfastigheten,
även alltså sådana, som fått kontrakt på 5 å 10 år åt gången,
ävensom bolagsarrendatorer och torpare å enskildas domäner (även å
rekognitionsskogar) i sådana fall, då dessa lägenhetshavare icke äro ägare
till lägenhetens åbyggnader. Dessutom finnas särskilt i Norrland ett betydande
antal personer, boende å härads- och byallmänningar och å enskildas
ägor, vilka bott där under årtionden utan att hava något som
helst kontrakt eller skriftlig tillåtelse därtill. De ha i gångna tider, när
jordvärdet var ringa och befolkningen fåtaligare, erhållit löfte att uppföra
bostad åt sig och de sina på dessa marker, vilka nu genom befolkningens
ökning eller närheten till industri- eller stationssamhällen oerhört
stegrats i värde. Dessa lägenhetshavare hotas nu att antingen förlora
sina med svett och möda iordningställda lägenheter eller också betala
en oskäligt hög arrendeavgift för desamma.

En annan bestämmelse, som synes oss böra borttagas ur lagen, är
stadgandet i § 1 därom, att lösningsrätt ej äger rum där byggnaderna
vid upplåtelsetidens slut skola tillfalla ägaren. Många gånger har kanske
eu sådan bestämmelse påtvingats en brukare av annans mark. När det
kan göras troligt, att så skett och avtalet alltså tillkommit i ofrihet, för
att bereda ägaren oskälig ockervinst å jord, då böra de för brukaren ofördelaktiga
konsekvenserna få annulleras och lösningsrätten alltså kunna medgivas
nyttjanderättshavaren efter prövning av dem, som avgöra dessa frågor.»

Herr Helger in. fl. hava i sin motion yrkat, att 1 § måtte erhålla
följande lydelse:

Har för viss tid, överstigande tjugu år, till brukande upplåten del
av en fastighet så bebyggts, att å området den 1 januari 1918 fanns och
vid upplåtelsetidens slut fortfarande finnes nöjaktig bostad för brukaren
och hans familj, och belöper minst eu fjärdedel av det värde, området
med därå befintliga byggnader äger, å byggnaderna, vare brukaren, där
ej jordägaren begagnar sig av den rätt, som enligt § 2 må tillkomma
honom, vid upplåtelsetidens slut berättigad att lösa det upplåtna området.

Lösningsrätt äge dock icke rum, om byggnaden enligt -— — —

upplåtits till bostadslägenhet.

Till stöd härför har anförts:

»Vår allmänna ställning till frågan om arrendatorers och torpares
rättsliga ställning är densamma, som framlades i det socialdemokratiska
partiets motioner till 1909 och 1913 års riksdagar. Vi kräva att hela

Lagutskottets utlutande Nr 7.5. o

(lemna jordbrukareklass efter hand Irigorös trän beroendet av bolags- och
godsägareväldet, men att garantier skapas till förhindrande av att de
jordbruk, det här är fråga om, änyo råka i samma ställning eller bliva
spekulationsob j ekt.

Dessa krav tillgodoses i ganska ringa utsträckning i den kungl.
propositionen. De torpare, som äga hus på ofri grund, och som icke
träffas av de begränsningar i lagförslagets omfattning, som nämnda proposition
innehåller, kunna visserligen räknas i tusental, men i jämförelse
med den talrika klass, till vilken de höra, äro de likväl icke många.
Det stora flertalet arrendator^- bebor hus, som tillhöra jordägaren. Dessa
falla samtliga utanför lagförslagets räckvidd och få icke inlösa sina brukningsdelar.
1 många fall kan det vara omtvistat, om jordägaren eller
brukaren är ägare till byggnaderna. Den senare eller hans förfäder har
måhända långt tillbaka i tiden mottagit ett förfallet ruckel, som han
sedan i årtionden reparerat och tillbyggt för en kostnad, överstigande
vad byggnaden vid överlåtandet var värd. Men denna byggnad får antagligen
likväl räknas som tillhörig jordägaren, vadan inlösningsrätt från
arrendator^ sida icke får ifrågakomma. Icke sällan har inträffat, * i
synnerhet för längre tid tillbaka, att en brukare med jordägarens tillstånd
tagit rundvirke på rot å dennes skog, men själv utfört allt arbete och
dragit alla övriga kostnader för byggnadernas uppförande. Det torde i
sådana fall vara omtvistat, vem husen tillhöra, och huruvida arrendatorn
har inlösningsrätt. Men även om bestämmelser för reglerandet av gränsfallen
kunde i det nu föreliggande förslaget inarbetas, föreligga dock icke
tillräckliga skäl att ställa det stora antalet torpare och arrendatorer, som
ej ha egna hus, utanför rätten att få inlösa den jord, som de brukat i
över 20 år, med därtill hörande byggnader då jordområdet är så litet,
som lagförslaget förutsätter. 1 departementschefens yttrande i propositionen
framskymtar möjligheten att en utredning om i ovan nämnda
motion framställda yrkanden kommer till stånd. Statsrådet har emellertid
tydligen ansett de i lagförslaget inbegripna brukarnas frigörande vara
särskilt brådskande. Under villigt medgivande, att så är fallet, hysa vi
dock den uppfattningen, att även andra arrendatorer och torpare äro i
trängande behov av att snart erhålla trygghet i besittningen av den jord,
de i årtionden brukat. Det är ingalunda sällsynt, att arrendatorer och
torpare, som genom mångårigt idogt arbete odlat eller förbättrat sin jord,
utan eget förvållande bli uppsagda och avhysta från sina hem eller
tvingade att underkasta sig hårda villkor. Sålunda ha de stora bolagen
i Värmland på senare tid företagit flera uppsägningar och ansökt om
vräkning av torpare och arrendatorer a bolagens domäner. Varenda

Lagutskottets utlåtande Nr 75.

oberättigad uppsägning verkar nedslående på stora skaror jordbrukare i
liknande ställning, minskar eller helt förkväver deras lust att bruka jorden,
företaga jordförbättringar eller odlingar. Detta är så mycket mera betänkligt
i en tid, då med hänsyn till folknäringen allt måste göras för
att största möjliga skördar utvinnas av redan odlad jord, och att nya
områden läggas under plog. Skall den talrika arrendators- och torpareklassen
komma med i den rörelse för livsmedelsproduktion, som statsmakterna
nu satt i gång, så måste dessa jordbrukare beredas trygghet i
besittningen av den jord, på vilken de nedlägga möda och kostnad. Det
skulle utan tvivel verka i hög grad uppmuntrande för denna klass av
odlare, om riksdagen nu beredde dem möjlighet att friköpa sin jord. Mot
förslaget att i sista hand tvångsvägen genomföra arrendatorernas och
torparnas frigörelse har framförts en del invändningar. De sammanfattas
av torpkommissionen i dess betänkande 1911 i uttalandet, att ''jordtorpens
friköpande icke vore av de rådande förhållandena påkallat, icke ägde
stödet av den sociala rättskänsla, som för åtgärder av detta slag vore eu
ovillkorlig förutsättning, och ej heller skulle medföra sådana fördelar i
avseende på friköpningsrättens befrämjande, att dessa uppvägde de av
en dylik tvångslagstiftning härflytande betydande olägenheterna''.

1 avseende på den första invändningen må erinras att, såsom ovan
antytts, förhållandena sedan 1912, både i fråga om jordtorparnas ställning
och med avseende på våra livsmedelsförhållanden så ändrats, att det nu
icke kan råda tvivel om behovet av åtgärder till åstadkommande av
tryggad jordbesittning för dessa jordbrukare.

A ad angår påståendet, att den sociala rättskänslan skulle uppresa
sig mot dylika tvångsåtgärder, tro vi, att den sociala vantrevnad och
den mången gång orättvisa behandling, för vilken torpareklassen är utsatt,
stämt den allmänna rättskänslan till deras förmån, och att det skall
vara svårt att påvisa, att genom ett utsträckande av friköpsrätten till
även andra jordtorp av motsvarande areal och brukningstid, än dem
lagförslaget innefattar, någon verklig oförrätt skulle tillfogas jordägaren.
Denne får ju full ersättning för de värden han en gång upplåtit åt
brukaren.»

Herr Persson i Norrköping har i sin motion föreslagit, att brukare
måtte medgivas lösningsrätt även i det fall, att han icke äger byggnaderna,
varjämte motionären hemställt, att riksdagen måtte besluta, att 1 § andra
stycket skall få följande lydelse:

Lösningsrätt äge dock icke rum, om de brukaren tillhöriga bvggnaderna
skola vid upplåtelsetidens slut tillfalla jordägaren samt å huvud -

Lagutskottets utlåtande Nr 75.

fastigheten den 1 januari 191K fanns och vid upplåtelsetidens slut fortfarande
finnes boningshus, tomtplats eller trädgård pa mindre avstånd
än 200 meter från området eller eljest områdets inlösen skulle medföra
olägenhet för huvudfastigheten. Ej heller iige lösningsrätt rum, om området
frånträdes på den grund, att brukningsrätten förverkats.

Torpkommissionen, som visserligen icke i sitt förslag upptagit någon
lösningsrätt för jordägare, hade uppställt tva huvudvillkor för att eu
person, som brukade annans mark och bebyggt densamma, skulle kunna
förklaras berättigad till dess inlösen, nämligen dels att nyttjanderätten
till lägenheten upplåtits för viss tid ej understigande fyrtionio år, dels
att värdet av den till lägenheten hörande jord befunnes understiga värdet
av nyttjanderättshavaren tillhöriga abyggnader.

De så kallade egnahemssakkunniga, som till granskning upptagit
torpkommissionens förslag, hade — jämte det de föreslogo lösningsrätt
för jordägare till byggnaderna — i fråga om upplåtelsetiden väsentligt utvidgat
förevarande lagstiftnings omfattning, i det att de velat låta lösningsrätt
vid viss tids arrendeupplåtelse inträda, så snart tiden överstege
tjugu år, samt förenat samma rätt jämväl med upplåtelse för arrendatorns
livstid. En längre upplåtelsetid än tjugu år kunde enligt de sakkunnigas
förmenande icke fordras, utan att ett stort antal lägenheter på
ofri grund skulle uteslutas. Å andra sidan vore en kortare tid icke tillrådlig,
dels därför att upplåtelser på kortare tid måste betraktas såsom
alltför tillfälliga för att berättiga innehavaren att inlösa jorden, dels därför
att på sådan tid upplåtna lägenheter i regel läge i alltför omedelbar
förening med huvudgården för att icke ett särskiljande med full äganderätt
skulle kunna medföra avsevärda olägenheter för densamma, ett förhållande
som icke i närmelsevis så hög grad gällde beträffande de på
längre tid eller livstid upplåtna. Vidare förmenade de sakkunniga, att
de fall, i vilka åbyggnader vid kortare upplåtelsetid uppförts på ofri
grund, torde höra till undantagen och antalet dylika lägenheter sålunda
vara alltför obetydligt för att hänsyn behövde tagas till dem.

Även de av torpkommissionen föreslagna villkoren i avseende å
lägenheters åbyggnader hade förändrats av de egnahemssakkunniga. Enligt
dessas förslag skulle nämligen endast fordras, att lägenheten var så
fullständigt bebyggd, att den utgjorde ett eget hem.

Såsom framgår av lagförslaget, har Kungl. Maj:t, i den mån lösningsrätten
skall bero på upplåtelseavtalets innehåll, biträtt vad egnahemssakkunniga
föreslagit och således upptagit i förslaget ett stadgande,
att upplåtelse skall hava skett antingen på viss tid, överstigande tjugo

Utskottet.

Lagutskottets utlåtande Nr 75.

år, eller för livstid. Därutöver har emellertid, såsom ovan anförts, Kungl.
Maj:t föreslagit, att jämväl viss längre tids besittning under närmare
angivna villkor skall utgöra tillräcklig förutsättning för lösningsrätt, oavsett
om något upplåtelseavtal träffats eller vad ett träffat avtal innehåller.

Vad därefter angår åbyggnadernas beskaffenhet, och värde, framhöll
föredragande departementschefen till stadsrådsprotokollet, att det syntes
honom vara eu för sträng^ fordran, att byggnadernas värde skulle överstiga
värdet av jorden. A andra sidan vore han icke benägen att, såsom
de egnahemssakkunniga föreslagit, helt och hållet avstå från anspråket
på att byggnaderna skulle hava ett visst minsta värde i förhållande
till jorden. Genom fasthållandet av detta anspråk, skäligen begränsat,
torde enligt departementschefens förmenande på ett lämpligt sätt givas
uttryck åt att lösningsrätten icke avsåge större egendomar med högt
jordvärde. I lagförslaget hade sålunda upptagits ett stadgande att,
för att inlösen skulle få ske, minst en fjärdedel av det värde, jorden
med därå befintliga byggnader ägde, skulle belöpa å de brukaren tillhöriga
byggnaderna, vilka jämväl borde vara sådana, att de beredde nöjaktig
bostad åt nyttjanderättshavaren och hans familj.

Enligt såväl torpkommissionens som egnahemssakkunnigas förslagförutsattes,
att samtliga byggnaderna å det ifrågavarande området tillhörde
nyttjanderättshavaren. Enligt lagförslaget fordras ej mera än att
den huvudsakliga åbyggnaden tillkommit genom brukarens försorg och
är i hans ägo, vilket, på sätt departementschefen framhållit, indirekt
torde framgå, dels av bestämmelsen, att lägenheten skall hava på förut
angivet sätt bebyggts av brukaren eller föregående brukare, vars rätt
övergått å honom, dels därav, att värdet å brukarens byggnader skall
motsvara minst en fjärdedel av värdet å lägenheten med alla därå befintliga
byggnader, vem de än tillhöra.

Slutligen hade torpkommissionen föreslagit, att lösningsrätt icke
skulle äga rum, om nyttjanderätten till lägenheten upplåtits med det
villkor, att de vid besiktningstidens slut å lägenheten befintliga byggnader
skulle utan lösen tillfalla jordägaren. Detta undantag har av egnahemssakkunniga
utsträckts att gälla även då byggnaderna skulle vid upplåtelsetidens
slut tillfalla jordägaren mot särskilt avtalad lösen. I det
föreliggande förslaget har samma undantag bibehållits med den ytterligare
utvidgning, att lösningsrätt skall vara utesluten, så snart byggnaderna
skola vid nämnda tidpunkt tillfalla jordägaren, oavsett på vilka
villkor detta skulle ske.

I samtliga nu nämnda avseenden hava motionärerna föreslagit eu
väsentlig utvidgning av förevarande lagstiftnings omfattning. Sålunda

Lagutskottet» utlåtande nr 75.

hava herr Lövgren i Nyborg in. fl. hemställt, att lösningsrätt mätte medgivas
jämväl i de fall, då nyttjanderätt upplåtits för tid, överstigande
femton år, herr Helger in. H. och herr Persson i Norrköping, att lagen
måtte utsträckas att avse jämväl brukare, även om de ej hade egna
byggnader, samt slutligen herr Lövgren i Nyborg m. fl. och herr Persson
i Norrköping, att det uppställda stadgandet om lösningsrättens uteslutande,
sä snart byggnaderna vid upplåtelsetidens slut skola tillfalla jordägaren,
måtte utgå ur lagen.

Vid övervägande av de förhållanden, som kunna inverka på frågan
om lösningsrätten, föremålet för densamma och de villkor, varunder den
ma utövas, finner utskottet, att Kung]. Maj:ts förslag härutinnan, så långt
möjligt är, tillgodoser såväl jordägarens som brukarens intressen. På
de av departementschefen anförda skäl för begränsning av lösningsrätten,
på sätt som skett, anser sig utskottet sålunda böra hemställa, att
motionerna i förevarande del lämnas utan bifall.

I förevarande paragraf återfinnas bestämmelserna om jordägarens
lösningsrätt. Sådan rätt är i allmänhet tillagd jordägaren utan några inskränkningar.
Där emellertid upplåtelsetiden är minst fyrtionio år, skall
lösningsrätt tillkomma jordägaren allenast om å huvudfastigheten den 1
januari 1918 fanns och vid upplåtelsetidens slut fortfarande finnes boningshus,
tomtplats eller trädgård på mindre avstånd än tvåhundra meter
från området eller eljest områdets inlösen skulle medföra avsevärd olägenhet
för huvudfastigheten.

Herr Lövgren i Nyborg m. fl. hava i sin motion framhållit, att stad- Motioner.
gandet om jordägarens lösningsrätt skulle i stället för att bidraga till
att öka antalet egna hem troligen medföra, att otaliga lägenhetshavare
bleve skilda från den torva, på vilken de under årtionden nedlagt arbete.
Lösningsrätten borde därför enligt motionärernas förmenande och under
de betingelser med avseende på tid för upplåtelse, som av dem föreslagits
under 1 §, för varje fall begränsas på sätt som skett, där upplåtelsetiden
är minst fyrtionio år.

Jämväl herr Helger in. fl. hava i sin motion hemställt, att jordägarens
inlösningsrätt till byggnaderna måtte inskränkas till de torp,
som läge nära huvudgården, även om upplåtelsetiden varit endast tjugu
är, samt yrkat, att 2 § måtte erhålla följande lydelse:

Vill jordägaren, hellre än att upplåtet område löses enligt vad i
1 § sägs, lösa de å området uppförda, nyttjanderättshavaren tillhöriga

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 9 sand. 57 käft. (Nr 75). 2

Lagutskottets utlåtande Nr Tö.

Utskottet.

Motioner.

byggnaderna äge rätt därtill, om å huvudfastigheten den - —

— — — — — — — — — — för huvudfastigheten.

Likaledes har herr Persson i Norrköping framhållit, att jordägaren
icke mot brukarens bestridande borde hava rätt att lösa byggnaderna
under andra villkor än dem, som stadgats, där upplåtelsetiden är minst
fyrtionio år, samt i sådant avseende hemställt, att orden »skall, där upplåtelsetiden
är minst 49 år, sådan rätt tillkomma jordägaren» måtte utgå.
I anslutning härtill har herr Persson hemställt under 5 § första stycket,
att orden »i fråga om upplåtelse på minst 49 år» måtte utgå samt under
18 §, att orden »äge vad ovan stadgas om upplåtelse för kortare tid än
fyrtionio år motsvarande tillämpning» måtte utbytas mot »äge vad ovan
stadgas om upplåtelse för viss tid överstigande tjugo år motsvarande
tillämpning».

På de av departementschefen anförda skäl (sid. 36—39) bör enligt
utskottets förmenande ett stadgande om ömsesidig lösningsrätt inflyta
i lagförslaget. En dylik lösningsrätt synes utskottet, på sätt de
egnahemssakkunniga anfört, i så stor utsträckning som möjligt skipa rättvisa
åt båda parterna. Den farhåga, som yppats mot ett dylikt stadgande
och som kommit till uttryck i motionerna, att detsamma skulle
stå i vägen för jordäganderättens överförande i brukarens hand och sålunda
äventyra lagstiftningens syfte, torde sakna fog. Det sätt, varpå
denna lösningsrätt anordnats, torde lämna tillräckliga garantier för att
jordägaren icke skall utan verkligt skäl förhindra brukaren att begagna
sig av sin lösningsrätt. Vid sådant förhållande och då de skäl, som
tala för en inskränkning av jordägarens lösningsrätt, där ett område
under särskilt lång tid brukats skilt från fastigheten, icke kunna åberopas,
då det gäller kortare tids upplåtelser, har utskottet icke ansett
tillrådligt att, utöver vad i propositionen skett, ytterligare begränsa jordägarens
lösningsrätt, och hemställer utskottet alltså, att motionerna jämväl
i denna del lämnas utan avseende.

3 §•

Enligt denna paragraf skall jordägaren, där han vill begagna sig''
av den honom tillkommande lösningsrätten, till brukaren gälda ersättning
för jordförbättningar, och skall denna ersättning beräknas efter det
ökade värde, området till följd av den åstadkomna förbättringen kan
anses äga, då den upplåtna nyttjanderätten upphör, men må ej överstiga
den för arbetets utförande nödiga kostnad.

Herr Lövgren i Nyborg m. fl. och herr Helger m. fl. hava i sina

Lagutskottets utlåtande Nr 7,5.

motioner hemställt, ntt da den i paragrafen gjorda begränsningen lör
kostnadsersättningens beräknande syntes obillig och lätt skulle föranleda
till att ersättningen till brukaren bleve alltför knappt tillmätt, orden
men ma ej överstiga den för arbetets utförande nödiga kostnad» mätte
utgå ur paragrafen.

Det i förevarande paragraf upptagna stadgandet om de grunder, efter
vilka den ersättning, som må tillkomma brukaren för verkställda jordförbättringar,
ma utgå, är hämtat från lagen den 25 juni 1909 om arrende av viss
jord a landet inom Norrland och Dalarne, och ansluter sig utskottet helt
och hållet till den av departementschefen intagna, å sid. 40—42 närmare
utvecklade ståndpunkten för eu begränsning av ersättningen, på sätt som
skett i nyssnämnda lag. Utskottet kan således icke heller i nn förevarande
-avseende tillstyrka bifall till motionerna.

I anslutning till vad herr Persson i Norrköping under 1 § andra
stycket yrkat, hemställer han, att andra stycket i förevarande paragraf
matte utbytas mot följande två stycken:

Finnes å område, som nvttjanderättsinnehavaren skall lösa, jordägaren
tillhörig byggnad eller skall nyttjanderättshavaren tillhörig byggnad
enligt avtal utan lösen tillfalla jordägaren vid upplåtelsetidens slut,
vare nyttjanderättshavaren skyldig att lösa även byggnaden.

Avtal, enligt vilket nyttjanderättshavaren tillhörig byggnad vid
upplåtelsetidens slut mot särskild lösen skall tillfalla jordägaren, varp
utan verkan, där nyttjanderättshavaren begagnar sig av honom enligt
denna lag tillkommande lösningsrätt till det upplåtna området.

Då utskottet tillstyrkt bifall till 1 § andra stycket i den lydelse,
Kung!. Maj:ts förslag'' innehåller, torde motionärens nu förevarande yrkande
böra lämnas utan avseende.

o §

I förevarande paragraf, som upptager stadgande om skilj emansförfarande
för visst fall, har utskottet ansett sig böra hemställa om den
ändring, att det skall tillkomma domaren i orten och icke domaren eller
utmätningsmannen i orten att, där någondera parten tredskas att utse
.skiljeman eller de utsedda ej kunna förena sig om valet av den tredje,
ntt förordna om valet.

7 §•

Vid behandlingen av förevarande paragraf har utskottet haft under
övervägande frågan om lämpligheten av upptagande i lagförslaget av

Utskottet.

Motion.

Utskottet.

Motion.

Utskottet.

12 Lagutskottets utlåtande Nr 75.

dels ett stadgande, att vid avsöndrande av det till inlösen avsedda området
skillnadslinjerna måtte göras till avhägnad bekväma, dels en bestämmelse,
att avsöndringen så verkställes, att såväl huvudfastigheten
som det avsöndrade området komme att äga rätt till nödiga vägar.
Utskottet har därvid visserligen ansett, att det varit önskvärt, därest
bestämmelser i nu angivna hänseenden till ledning för förrättningsmännen
kunnat meddelas, men med hänsyn därtill, att det torde ligga i både
jordägarens och brukarens intresse, att godvillig överenskommelse härom
träffas och att denna överenskommelse sker på det för båda parterna
bästa sättet, hai utskottet stannat vid att härutinnan icke föreslå någon
ändring.

16 §.

Enligt denna paragraf skola kostnaderna för den förrättning, vid vilken,
nyttjanderättshavarens lösningsanspråk skall prövas och avgöras, samt
föi fastställandet av inlöst områdes avskiljande och för löseskillingens
fördelning gäldas av nyttjanderättshavaren.

Hen- Lövgren i Nyborg m. fl. hava anfört:

»Om eu lagstiftning som den förevarande skall bliva till gagn icke
blott för de förmögnare, utan, såsom förnuftet bjuder, i all synnerhet för
de mindre bemedlade, måste det allmänna, helst staten, själv reda ut
denna sak åt den medborgare, som skall tillgodoses. Det allmänna bör i
lagen berättigas och förpliktas att genom egna organ anhängiggöra och utföra
saken samt förskottera vid behov både kostnaderna och löseskillingen
för att sedan uttaga dessa utgifter av den man vill hjälpa, pa ett överkomligt
sätt genom amorteringar på lång tid eller annorledes. Det allra
minsta man kan begära är att staten, samtidigt med lagens trädande i
kraft, åtminstone upplägger eu lånefond, ur vilken den lösnings berättigade
kan med lätthet beredas möjligheter att vinna detta syfte, som lagen får
antagas velat skänka honom, icke blott på papperet utan även i realiteten
såvida ej avsikten är att egnahemslänefonden härvidlag skall kunna
anlitas, vilket emellertid i så fall torde nödvändiggöra vissa ändringar i
bestämmelserna för denna fond.»

Vidkommande frågan om kostnaderna för genomförandet av brukarens
lösningsrätt har Kung]. Maj:t efter förenämnda motions avgivande i
särskild proposition, nr 359, som hänvisats till statsutskottet, föreslagit
riksdagen att anvisa dels å tilläggsstat för år 1918 ett förslagsanslag å 5,000
kronor, dels å extra stat för år 1919 ett förslagsanslag å 10,000 kronor

JMg utskottets utlåtande Nr In. 1*>

att av Ivuugl. Maj:t i man av lk*Ik»v och enligt närmare angivna grunder
användas till bestridande av kostnader för de i förevarande lagförslag
oinförmälda lantniäteriförrättningar samt övriga med områdes inlösen
enligt nämnda lagförslag förenade utgifter ävensom till beredande av
erforderligt biträde åt nyttjanderättshavare i ärenden angående sådan
inlösen.

Da det med motionen härutinnan avsedda syftet sålunda torde i
ej ringa män tillgodoses genom ett bifall till förenämnda proposition, har
utskottet ansett sig sakna skäl att tillstyrka motionen.

Vad åter beträffar frågan om förskottering av lösensumman och
vad därmed stål- i samband återkommer utskottet här nedan till sagda
fråga vid behandling av herr Helgers in. d. i denna del framställda yrkande.

19 §.

Herr Ekman har i sin motion yrkat, att från lagens tillämpning
måtte, utöver vad i förevarande paragraf stadgas, undantagas jämväl
område, som tillhör stiftelse eller är till ecklesiastikt ändamål upplåtet.

Till stöd härför har bl. a. anförts:

»Ett avhändande av stiftelse tillhörig jord, på det sätt som här
kan komma ifråga, torde alltför mycket strida mot de rättsgrundsatser,
på vilka vår lagstiftning vilar, för att kunna vid eu närmare prövninggodkännas.
Här står dock ett högre samhällsintresse emot den enskilde
husägarens privata anspråk. Tv eu ersättning i penningar kan icke på
samma sätt som den obeskurna äganderätten till själva jorden under
tidernas lopp trygga fortvaron av stiftelsen och fyllandet av det ändamål,
för vilket den blivit upprättad.

Av samma skäl lärer icke heller ett avyttrande, på sätt nu blivit
ifrågasatt, kunna ske av den till ecklesiastika ändamål upplåtna jorden.
Och i vilket fall som helst torde icke en rubbning av äganderätten till
denna jord kunna ske utan samtycke av allmänt kyrkomöte i den ordning
114 § regeringsformen stadgar.

Yad särskilt den till prästerskapet och kyrkobetjäningen anslagna
jorden beträffar skulle för övrigt de största svårigheter — ja, i många
fall oöverstigliga hinder — möta mot tillämpning av detaljbestämmelserna
i den föreslagna lagen. Vem skall vid utövande av lösningsrätten,
enligt lagförslagets § 2, för de gamla från äldre tider bestående prästboställena
uppträda såsom jordägare? Varifrån skola medel tagas till
den där ifrågasatta inlösningen av nyttjanderättshavaren tillhöriga bygg -

Motion.

Lagutskottets utlåtande Nr 75.

Utskottet.

Motion.

nåder? eller till gäldande jämlikt § 3 av ersättning för arbete och kostnad,
som nedlagts på jordens förbättring? Om å området — såsom i
3 § sista stycket förutsättes — finnes någon ''jordägaren’ tillhörig byggnad,
t. ex. en lagligen insynad brunn, skall nyttjanderättshavaren då
vara skyldig lösa brunnen? och skall detta ske utan syn erättens medverkan?» Frånsett

ett par speciella undantag har endast kronan tillhörig
egendom undantagits från den föreslagna lagens tillämpningsområde.
Liksom sådan egendom ej kan bliva föremål för expropriation, har det synts
lämpligt, att ej heller den nu föreslagna lösningsrätten skall kunna göras
gällande i fråga om densamma. Tillräckliga skäl att ytterligare begränsa
lagens omfattning och från lösningsrättens tillämpning undantaga av motionären
angiven egendom torde icke föreligga. Även om vissa svårigheter,
på sätt motionären påpekat, kunna uppstå vid lagens tillämpning,
då det gäller lösning av jord, som i motionen omförmäles, torde de
dock icke vara av den beskaffenhet, att de böra föranleda en sådan begränsning
av lagens tillämpningsområde, som i motionen ifrågasatts.
Utskottet får alltså hemställa om avslag å motionen.

Slutbestämmelserna.

I sista stycket har stadgats, att vad i 2 kap. 2 § andra stycket i
lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom stadgas angående
förlängning av arrendeavtal ej skall tillämpas, där på grund av
stadgandet i 4 § sista stycket i den föreslagna lagen nyttjanderättshavare
efter upplåtelsetidens utgång kvarsuttit å det under nyttjanderätt upplåtna
området. I överensstämmelse härmed torde ej heller vad i 4 § i lagen
den 25 juni 1909 om arrende av viss jord å landet inom Norrland och
Dalarne stadgas i samma hänseende böra vinna tillämpning för nu angivna
fall. Med anledning härav hava slutbestämmelserna omformulerats.

Slutligen hava herr Helger in. fl. i anledning av förevarande lagförslag
i sin motion hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kung!.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta utreda och, i den mån
utredningen därtill föranleder, för riksdagen framlägga förslag om ytterligare
åtgärder i ändamål att för jordbrukets upprätthållande och utveckling
och brukarnas frigörelse från beroende i erforderliga fall och under
för framtiden betryggande villkor åstadkomma avlösning ytterst genom

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

l,r>

tvångsåtgärder av torpare», bolagsarrendatorers oeli deras vederlikars jordbruk
på enskilda domäner.

Till motivering härav har anförts:

»Huruvida den föreslagna lagen skall ha avsedd verkan, beror till
sist på, om brukaren kan anskaffa medel till lösensumman. För mången
torde svårigheterna härför vara oövervinneliga. 1 sådana fall är han
föga betjänt med friköpsrätten. Andra torpare kunna visserligen anskaffa
summan men måste därför skuldsätta sig sä hårt, att de komma
i eu mycket bekymmersam ställning. För dessa torpare vore det bättre
om staten inköpte torpet och sedan uppläte det åt brukaren med tryggad
besittningsrätt. Denna upplåtelseform medför, om den rätt genomföres,
samma trygghet som äganderätten men därjämte den fördelen, att torpet
icke ånyo råkar i händerna på bolag, godsägare eller jordspekulanter.

Tyvärr har det kungliga förslaget icke beaktat denna synpunkt, att åtgärder
böra vidtagas till tryggande av de genom friköp skapade egna
hemmens bevarande som sådana för framtiden. Att utarbeta förslag till
sådana garantier är naturligtvis omöjligt för enskilda motionärer, men
det synes lämpligt, att riksdagen vid antagandet av förslaget om friköpsrätt
för ifrågavarande jordtorp hemställer till Kungl. Maj:t om utredning
angående åtgärder i här berörda syfte.»

Utskottet anser, att herr Helgers in. fl. ifrågavarande hemställan Utskottet.
icke bör bifallas. Det torde nämligen vara skäl att avvakta erfarenheten
av den blivande lagens verkningar, innan ytterligare åtgärder i den av
motionärerna angivna riktning vidtagas.

Övriga lagförslag.

Beträffande de båda andra i propositionen framlagda lagförslagen
har utskottet icke haft någon anledning till anmärkning mot desamma.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, med förklarande, att Kungl.
Maj:ts förevarande förslag icke kunnat av riksdagen i
oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga följande -

Lagutskottets utlåtande AV 73.

Lag

om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område.

(Kung!,. Maj.is förslag.) ( Utskottets förslag.)

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Har eu för viss tid, överstigande tjugu år, till brukande upplåten del
av en fastighet av brukaren eller föregående brukare, vars rätt övergått
å honom, så bebyggts, att å området den 1 januari 1918 fanns
och vid upplåtelsetidens slut fortfarande finnes nöjaktig bostad för brukaren
och hans familj, och belöper minst en fjärdedel av det värde, området
med därå befintliga byggnader äger, å de brukaren tillhöriga byggnaderna,
vare brukaren, där ej jordägaren begagnar sig av den rätt, som
eldigt 2 § må tillkomma honom, vid upplåtelsetidens slut berättigad att
lösa det upplåtna området.

Lösningsrätt äge dock icke rum, om de brukaren tillhöriga byggnaderna
enligt avtal skola vid upplåtelsetidens slut tillfalla jordägaren
eller om området frånträdes på den grund, att brukanderätten förverkats.

År en del av en fastighet upplåten för brukarens livstid, skall, evad
änka njuter brukanderätten till godo eller ej, vid den tid, då den upplåtna
brukanderätten upphör, vad i denna lag sägs om brukare på viss tid äga
motsvarande tillämpning i avseende å delägarna i brukarens bo, i den
mån ej nedan annat stadgas.

Vad i denna lag stadgas om till brukande upplåten del av fastighet
skall jämväl tillämpas å till fastighet hörande område, som upplåtits till
bostadslägenhet.

2 §•

Vill jordägaren, hellre än att upplåtet område löses enligt vad i 1 §
sägs, lösa de å området uppförda, nyttjanderättshavaren tillhöriga bygg -

Lagutskottets utlåtande Nr 75.

(Kandi. May.ta för siad•) (Utskottets förslag.)

naderna, äge rätt därtill; dock skall, där upplåtelsetiden är minst fyrtionio
år, sådan rätt tillkomma jordägaren allenast om å huvudfastigheten
den 1 januari 1918 fanns och vid upplåtelsetidens slut fortfarande finnes
boningshus, tomtplats eller trädgård på mindre avstånd än tvåhundra meter
från området eller eljest områdets inlösen skulle medföra avsevärd
olägenhet för huvudfastigheten.

3 §•

Har område, som i 1 § avses, under upplåtelsetiden vunnit förbättring
därigenom att nyttjanderättshavaren eller föregående nyttjanderättshavare,
vars rätt övergått på honom, nedlagt arbete eller kostnad å området
utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen avtalats eller
uppenbarligen varit förutsatt, och vill jordägaren begagna sig av honom
enligt 2 § tillkommande rätt, vare pliktig att till nyttjanderättshavaren
gälda ersättning även för nämnda förbättring. Sådan ersättning skall beräknas
efter det ökade värde, området till följd av den åstadkomna förbättringen
kan anses äga, då den upplåtna nyttjanderätten upphör, men
må ej överstiga den för arbetets utförande nödiga kostnad.

Finnes å område, som nyttjanderättshavaren skall lösa, jordägaren
tillhörig byggnad, vare nyttjanderättshavaren skyldig att lösa även byggnaden.

4 §•

Nyttjanderättshavare, som vill enligt 1 § lösa område, give det jordägaren
tillkänna i fråga om upplåtelse för viss tid senast nittio dagar före
upplåtelsetidens slut och i fråga om upplåtelse för livstid inom trettio
dagar från den dag, då den upplåtna nyttjanderätten upphörde. Om sättet
för sådant tillkännagivande galle vad om uppsägning av arrendeavtal är
stadgat.

Vill jordägaren lösa de å området uppförda, nyttjanderättshavaren
tillhöriga byggnaderna, åligger honom att inom trettio dagar från tillkännagivande,
som ovan sägs, giva nyttjanderättshavaren meddelande därom
på sätt i föregående stycke är föreskrivet i fråga om tillkännagivande
från ny ttj anderätt sha varens sida.

Kan lösningsrätt för nyttjanderättshavare till under nyttjanderätt
upplåtet område enligt denna lag äga rum och varder ej, innan den upplåtna.
nyttjanderätten upphör, avgjort, att jordägaren kommer att utöva

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 9 sand. 57 käft. (Nr 75). 3

Lag utskottets utlåtande Nr 75.

(.Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

honom enligt 2 § tillkommande rätt, må nyttjanderättshavaren icke mot
sitt bestridande förpliktas att från området avflytta tidigare än å den
fardag för arrenderad fastighet, som infaller näst efter det lösningsfrågan
blivit slutligen avgjord. Därest på grund av vad sålunda stadgats nyttjanderättshavaren
sitter kvar utöver den dag, då den upplåtna nyttjanderätten upphörde,
njute jordägaren ersättning med belopp, som, där ej överenskommelse
träffas, bestämmes vid förrättning, varom här nedan i 6 § sägs,
därest dylik förrättning kommer till stånd, men eljest av skiljemän på sätt
i 5 § stadgas.

5 §•

§ 5.

Kan ej, dä jordägaren vill lösa,
överenskommelse träffas om vad i
löseskilling eller såsom ersättning
för förbättring, varom i 3 § förmärs,
skall utgå, eller varder i fråga
om upplåtelse på minst fyrtionio år
jordägarens anspråk på lösningsrätt
av nyttjanderättshavaren bestritt,
skall frågan därom avgöras av tre
ojäviga skiljemän, bland vilka en utses
av vardera parten och de sålunda
utsedda tillkalla den tredje.
Tredskas någondera parten att utse
skiljeman eller kunna de utsedda ej
förena sig om valet av den tredje,
äge domaren eller utmätningsmannen
i orten att förordna om valet.

Kan ej, då jordägaren vill lösa,
överenskommelse träffas om vad i
löseskilling eller såsom ersättning
för förbättring, varom i 3 § förmäles,
skall utgå, eller varder, i fråga
om upplåtelse på minst fyrtionio år
jordägarens anspråk på lösningsrätt
av nyttjanderättshavaren bestritt,
skall frågan därom avgöras av tre
ojäviga skiljemän, bland vilka en utses
av vardera parten och de sålunda
utsedda tillkalla den tredje.
Tredskas någondera parten att utse
skiljeman eller kunna de utsedda ej
förena sig om valet av den tredje,
ägé domaren i orten att förordna
om valet.

Den, som ej nöjes med vad de flesta skiljemännen säga, äge att draga
tvisten under rättens prövning, så framt han instämmer sin talan inom
nittio dagar från det skiljemännens beslut tillställdes honom; och skall
i beslutet lämnas tydlig hänvisning om vad den missnöjde har att iakttaga
för tvistens dragande under rättens prövning.

6 §•

Frågan om nyttjanderättshavarens lösningsrätt samt om löseskillingen
för området med vad därtill hör skall på ansökning av nyttjanderättshava -

Lagutskottet!* utlåtande Nr 7.5.

(Kimyl: Maj:ts förslug.) (Utskottets förslag.)

ren avgöras vid förrättning i den ordning nedan stadgas; dock skall förhållande,
som i 1 § andra stycket avses, ej prövas vid förrättningen, med
mindre jordägaren det begär.

7 §.

I fråga om förrättning, som i 6 § sägs, skola bestämmelserna i 2
och 3 kap. skiftesstadgan, i vad de avse annan lantmäteriförrättning än
laga skifte, i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Ansökning om förordnande
för lantmätare skall ingivas till Konungens befallningshavande,
om området är för viss tid upplåtet, sist å den dag, då upplåtelsetiden
utlöper, och vid upplåtelse för livstid inom nittio dagar från den dag, då
den upplåtna nyttjanderätten upphörde; dock att, där jordägaren framställt
anspråk på lösningsrätt och detta anspråk blivit, enligt vad i 5 §
förmärs, av nyttjanderättshavaren bestritt, sådan ansökning må till befallningshavanden
ingivas inom trettio dagar efter det beslut, varigenom jordägarens
lösningsanspråk ogillats, vunnit laga kraft.

Ansökning, varom nu är sagt, skall vara åtföljd av gravationsbevis
rörande fastigheten.

Det åligger lantmätaren att till förrättningen kalla jordägaren och
nyttjanderättshavaren genom särskilda kallelsebrev, som skola till dem med
posten avsändas så tidigt, att kallelserna kunna komma dem tillhanda
minst fjorton dagar före förrättningen, så ock att föranstalta därom, att
kungörelse angående dag och ställe för förrättningen minst fjorton dagar
förut uppläses i kyrkan för den församling, där fastigheten är belägen,
och införes i tidning inom orten; skolande kungörelsen tillika innehålla,
att de, vilkas rätt är beroende av förrättningen, äga att därvid tillstädeskomma
och bevaka sin rätt.

Besväras fastigheten av sökt eller beviljad inteckning för fordran
eller för rätt till avkomst eller annan förmån eller kan fastigheten enligt
11 kap. 2 § jordabalken i ägarens hand häfta för fordran eller annan rätt,
som nyss är sagd, skola innehavare av sådan fordran eller rätt, om de äro
kända och inom riket boende, underrättas om förrättningen genom särskilda
kallelsebrev enligt vad om kallelsebrevs avsändande till jordägaren
och nyttjanderättshavaren är stadgat.

8 §•

Konungens befallningshavande göre hos domaren i orten anmälan om
förordnande av lantmätare; och skall anteckning om förordnandet göras i

Lagutskottets utlåtande Nr 75.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

inteckningsprotokollet å nästa rättegångsdag under lagtima ting, så ock i
intecknings boken.

9 §•

Finna förrättningsmännen nyttjanderättshavaren vara enligt denna
lag berättigad till inlösen, skola förrättningsmännen därom meddela beslut.
Härjämte åligger lantmätaren att avfatta området å karta, så beskaffad,
som i 21 § första stycket i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning,
ägostyckning och jordavsöndring sägs, där ej sådan karta ändå
tinnes tillgänglig, ävensom att upprätta noggrann beskrivning över områdets
storlek, läge och gränser, skolande berörda beskrivning intagas i förrättningsprotokollet.

Vid bestämmande av löseskillingen skall avdrag göras för förbättring,
vilken området vunnit genom arbete eller kostnad, som nyttjanderättshavaren
eller föregående nyttjanderättshavare, vars rätt övergått å
denne, nedlagt å området utöver vad honom ålegat eldigt vad vid upplåtelsen
avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt. I fråga om beräkning
av sådant avdrag skall vad i 3 § första stycket stadgas om beräkning av
ersättning äga motsvarande tillämpning.

10 §.

Stanna lantmätaren och gode männen i olika meningar, galle vad de
flesta säga.

Har var sin mening, galle, om de kunna jämkas till varandra, den
mening, som efter jämkning finnes hava erhållit de flesta rösterna, men
i annat fall vad lantmätaren säger.

11 §•

Förrättningen skall avslutas med tillkännagivande, att rättsägare, som
är missnöjd med förrättningen, äger att fullfölja talan däremot på sätt
nedan stadgas. Avskrift av det vid förrättningen förda protokollet skall
vid förrättningens avslutande eller ock å därvid bestämd dag inom trettio
dagar efter förrättningen överlämnas till någon i orten boende person, som
av rättsägarna utses att den mottaga; skolande avskriften vara hos honom
tillgänglig för envar, som åstunda!'' att den granska eller avskriva.

Lagutskottet?! utlåtande Nr 75

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottats förslag.)

12 §.

År rättsägare missnöjd med förrättningen, äge däremot fullfölja talan
hos ägodelningsrätten genom besvär, som skola ingivas till ordföranden i
ägodelningsrätten inom sextio dagar från det förrättningen förklarats avslutad
enligt vad i 11 § sägs; och skall i fråga om rättegången vid ägodelningsrätten
samt besvär över ägodelningsrättens beslut gälla vad angående
klagan över avslutat laga skifte är stadgat.

Har jordägaren icke vid förrättningen påkallat prövning av förhållande,
varom i 1 § andra stycket är sagt, må detsamma ej vidare åberopas
till bestridande av nyttjanderättshavarens lösningsanspråk.

13 §.

Har nyttjanderättshavaren förklarats berättigad till inlösen, åligger
honom vid lösningsrättens förlust att inom nittio (lagar efter det beslutet
vunnit laga kraft hos Konungens befallningshavande nedsätta den bestämda
löseskillingen.

Vid nedsättningen ingive nyttjanderättshavaren till Konungens befallningshavande
gravationsbevis rörande fastigheten, beslutet i ärendet
samt bevis, att och när det vunnit laga kraft, ävensom karta över området.
Försummas sådant, åligger Konungens befallningshavande att på nyttjanderättshavarens
bekostnad ofördröjligen anskaffa nämnda handlingar
och karta.

Löseskillingen skall av Konungens befallningshavande ofördröjligen
insättas i bankinrättning för att där innestå mot ränta.

14 §.

Finner Konungens befallningshavande områdets avskiljande överensstämma
med vad om jordavsöndring är stadgat, meddele Konungens befallningshavande
fastställelse därå, utan hinder därav att avhandling rörande
områdets överlåtande icke upprättats eller ingivits. Vid ärendets
prövning har Konungens befallningshavande att så förfara, som vore området
av jordägaren avsöndrat, och, där till områdets avsöndrande särskilt
tillstånd skolat erfordras, sådant vore sökt.

Då beslutet om fastställelse vunnit laga kraft, vare områdets inlösen

Lagutskottets utlåtande Nr 75.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

fullbordad, och göre Konungens befallningshavande om beslutet ofördröjligen
anmälan hos domaren.

Inlöst område skall övergå till nye ägaren fritt från rätt till avkomst
eller annan förmån, varom i 7 § fjärde stycket sägs. Angående
inlöst områdes befrielse från ansvar för i stamfastigheten intecknad gäld
är särskilt stadgat.

15 §.

Sedan beslut, som i 14 § avses, vunnit laga kraft, utbetale Konungens
befallningshavande löseskillingen jämte därå upplupen ränta till den,
som är därtill berättigad.

Häftar fastigheten för fordran eller annan rätt enligt vad i 7 §
fjärde stycket sägs, äge stadgandena om fördelning hos överexekutor av
köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom motsvarande tillämpning.
Sammanträde för fördelningen varde hållet så snart ske kan; skolande
kallelse till sammanträdet genom Konungens befallningshavandes försorg
minst fjorton dagar förut med posten sändas till jordägaren och kända
innehavare av fordran eller annan rätt, som nu är sagd, samt, om innehavare
är okänd, införas i allmänna tidningarna och tidning inom orten.

Innehaves fastigheten såsom fideikommiss, hålle Konungens befallningshavande
den innehavaren tillkommande ersättning inne, till dess
Konungen förordnat, huru därmed skall förfaras.

Utfaller vid fördelning, som nyss är sagd, likvid å intecknings huvudstoi,
åligger Konungens befallningshavande att därom, sedan fördelningen
blivit godkänd eller vunnit laga kraft, ofördröjligen göra anmälan hos
domaren samt tillika insända fördelningslängden.

O O

16 §.

Kostnad för förrättning, som i 6 § avses, för fastställandet av inlöst
områdes avskiljande och för löseskillingens fördelning skall gäldas av nyttjanderättshavaren.

17 §•

Har nyttjanderättshavare, vars rätt att bortföra honom tillhöriga
byggnader och annat, som han påkostat, enligt avtal eller bestämmelse i
lag är begränsad till viss tid efter nyttjanderättens upphörande, enligt vad
ovan sägs gjort framställning om inlösen av området, men kommer inlösen

(Kunfil. Maj:ts förstäf/.)

(Utskottets försla/j.)

ej till stånd,- skall tiden för bortförandet räknas från den dag, då nyttjanderättshavaren
skall avträda området (dier rätten till inlösen upphört.

18 §.

Har en del av en fastighet den 1 januari 1918 sedan mer än tjugu
år innehafts av annan än ägaren till brukande eller eljest för ändamål,
varom i 1 § sågs, utan att jordägaren före nämnda dag för innehavarens
skiljande från det innehavda området vidtagit åtgärd, som därefter leder
till sådan påföljd, och visas ej avtal, avseende upplåtelse för viss tid eller
för livstid, föreligga, äge vad ovan stadgas om upplåtelse för kortare tid
än fyrtionio år motsvarande tillämpning, och skall innehavaren giva jordägaren
sitt lösningsanspråk tillkänna sist nittio dagar före den dag, då
området, frånsett stadgandet i 4 § sista stycket, skall avträdas. Därest
avträde efter uppsägning skall ske inom kortare tid än etthundratjugu
dagar, må sådant tillkännagivande ske inom trettio dagar från uppsägningen
och ansökning om förordnande, som i 7 § avses, ingivas till
Konungens befallningshavande inom nittio dagar från tillkännagivandet;
dock att, där tillkännagivande, varom nu är sagt, ägt rum tidigare än
nittio dagar före den dag, som med hänsyn till uppsägningen är att anse
såsom avträdesdag, sådan ansökning må ingivas senast å sistnämnda dag.

19 §.

Vad i denna lag stadgas äge ej tillämpning beträffande område, som
tillhör kronan eller ingår i tomtindelning, ej heller i fråga om mark i
samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade
bestämmelser.

Denna lag skall träda i kraft den 1 september 1918.

Nyttjanderättshavare vare ej på grund av vad i denna lag stadgas i
något fall pliktig att giva sitt lösningsanspråk jordägaren tillkänna före
den 1 december 1918, och må, då sådant tillkännagivande skett sist å
nämnda dag, ansökning om förordnande, som i 7 § avses, ingivas till
Konungens befallningshavande inom nittio dagar från tillkännagivandet,
där ej nyttjanderättshavaren eljest äger längre tid därtill.

24 Lagutskottets utlåtande Nr 75.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Vad i 2 kap. 2 § andra stycket
i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt
till fast egendom stadgas
angående förlängning av arrendeavtal
skall ej tillämpas, där på grund
av stadgandet i 4 § sista stycket i
denna lag nyttjanderättshavare efter
upplåtelsetidens utgång kvarsuttit å
område, varom i denna lag förmäles.

Vad i 2 kap. 2 § andra stycket
i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt
till fast egendom och 4 §
i lagen den 25 juni 1909 om arrende
av viss jord ä landet inom
Norrland och Dalarne stadgas angående
förlängning av arrendeavtal
skall ej tillämpas, där på grund av
stadgandet i 4 § sista stycket i denna
lag nyttjanderättshavare efter upplåtelsetidens
utgång kvarsuttit å område,
varom i denna lag förmäles.

Lag

om ändrad lydelse av 8 § i förordningen den 16 juni 1875 angående;
lagfart å fång till fast egendom.

•

Härigenom förordnas, att 8 § i förordningen den 16 juni 1875
angående lagfart å fång till fast egendom skall erhålla följande ändrade
lydelse:

8 §•

Sökes lagfart å egendom, som till ny ägare övergått innan föregående
ägare, vilken varit skyldig att med sitt fång lagfara, sådant fullgjort, må
lagfart å sista fånget ej beviljas, förr än med förre ägarens fång blivit
lagfaret.

Har det fång, varmed lagfaras skall, skett i enlighet med gällande
författningar om jords eller lägenhets avstående för allmänt behov eller
om ändring eller utrivning av vattenverk eller om rätt i vissa fall för
nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, vare
för lagfarts beviljande ej av nöden att med föregående fång lagfares, eller
att åtkomst styrkes, på sätt i 7 § är föreskrivet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 september 1918.

Lagutskottets utlåtande AV 75. 25

(Kungl. Maj:ts förda;).) {Utskottets förslag.)

Lag

om ändrad lydelse av 24 och 36 §§ i förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom.

Härigenom forordnas, att 24 och 36 §§ i förordningen den 16 juni
1875 angående inteckning i fast egendom skola erhålla följande ändrade
lydelse:

24 §.

1 mom. Varder i enlighet med gällande bestämmelser om expropriation
eller om ändring eller utrivning av vattenverk fast egendom avträdd
och ersättningen å behörig ort nedsatt, skall vad sålunda avträtts ej vidare
häfta för inteckning, som meddelats i egendomen; skolande därom, sedan
till rätten eller domaren inkommit anmälan om förhållandet, göras anteckning
i inteckningsprotokollet så som i 23 § sägs.

Ilar egendom blivit avträdd jämlikt lagen om rätt i vissa fall för
nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, skall,
sedan områdets inlösen fullbordats, vad i föregående stycke stadgats äga
tillämpning.

2 mom. Kommer vid fördelning av ersättning, som enligt lagen om
dikning och annan avledning av vatten tillkommer vattenverksägare för
skada eller intrång, eller av lösen för mark, som jämlikt bestämmelserna
i gruvestadgan avträtts till gruvägare, betalning att utfalla å huvudstolen
av inteckning i egendomen, eller utfaller vid fördelning av medel, som
jämlikt föreskrifterna i utsökningslagen skola fördelas mellan rättsägare i
fast egendom ändå att försäljning av egendomen ej skett, betalning å
huvudstolen av intecknad fordran, för vars gäldande försäljningen skolat
ske, vare inteckningen till motsvarande belopp utan verkan; och värde därom,
sedan fördelningen visats vara godkänd eller hava vunnit laga kraft, anteckning
gjord i inteckningsprotokollet som nyss sagts.

\ ad sålunda stadgats skall jämväl tillämpas, där enligt gällande bestämmelser
om expropriation intecknad egendom tages i besittning av den
exproprierande före expropriationens fullbordande eller allenast till eu del
varder till honom avträdd eller ock nyttjanderätt eller servitutsrätt till
intecknad egendom upplåtes samt i något av de fall nu sagda äro vid
ersättnings fördelning betalning utfaller å huvudstol av inteckning, så ock

Bihang till riksdagens protokoll 1018. 0 sand. 57 höft. (AV 75.) 4

Lagutskottets utlåtande Nr 75.

(Kung!. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.,

där enligt gällande bestämmelser om ändring eller utsyning av vattenverk
eller om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under
nyttjanderätt upplåtet område allenast en del av intecknad egendom avträdes
och vid fördelning av löseskillingen betalning utfaller å intecknings
huvudstol.

36 §.

1 mom. Har egendom, som gemensamt med annan häftar för inteckning,
blivit såld i den ordning utsökningslagen bestämmer, skall egendomen,
sedan auktionen vunnit laga kraft och köpeskillingen erlagts, icke
vidare häfta för större del av intecknade beloppet än köparen enligt 131 §
utsökningslagen kan hava fått avräkna å köpeskillingen eller som enligt
117 § 1 mom. samma lag skall innestå i egendomen; och varde därom,
efter ty i 23 § sägs, anteckning gjord i inteckningsprotokollet.

Varda av gemensamt intecknade egendomar en eller flera utmätningsvis
sålda, skola de övriga ej vidare häfta för vad av inteckningen
kunnat utgå ur köpeskillingen för de egendomar, som sålts; skolande
därom, när det visas, huru köpeskillingen fördelats och att fördelningen
blivit godkänd eller vunnit laga kraft, göras anteckning i inteckningsprotokollet.

2 mom. Ej heller skola i det fall, att enligt gällande bestämmelser
om expropriation en eller flera av gemensamt intecknade egendomar helt
eller delvis avträdas till den exproprierande eller av honom före expropriationens
fullbordande tagas i besittning eller ock nyttjanderätt eller servitutsrätt
till en eller flera av gemensamt intecknade egendomar upplåtes,
eller att en eller flera av gemensamt intecknade egendomar varda helt
eller delvis avträdda enligt gällande bestämmelser om ändring eller utrivning
av vattenverk, eller att egendom, som gemensamt med annan häftar
för inteckning, delvis avträdes enligt lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, eller att
frälseränta, som gemensamt med annan fast egendom häftar för inteckning,
varder inlöst för statsverkets räkning eller avlöst, de övriga egendomarna
häfta för intecknat belopp, varför betalning utfallit vid ersättnings
fördelning; skolande jämväl därom göras anteckning i inteckningsprotokollet
enligt vad i 1 mom. andra stycket sägs.

Denna lag skall träda i kraft den 1 september 19lä.

Lagutskottet» utlåtande Nr 7/3.

B. att förevarande motioner, nr 146 i första
kammaren och nr 364, 365 och 366 i andra kammaren,
i den man de icke kunna anses besvarade genom vad
utskottet ovan under A hemställt, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 4 juni 1918.

På lagutskottets vägnar:

JAKOB PETTERSSON.

Reservationer.

Beträffande förslaget till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område.

A. Av herrar Högberg, greve Spens, Fant och Svensson i Betingetorp,
som anfört:

Ehuru iklädd en annan form än expropriationsrätten, är även den
föreslagna lösningsrätten en tvångsrätt samt är nära besläktad med expropriationsrätten.
Föreskriften att förslagets bestämmelser skola hava
återverkande kraft innebär, att Kungl. Maj:t ävensom utskottet ansett
sig kunna vid laga avtal emellan enskilda parter eller vid muntliga medgivanden
om jordupplåtelser tvångsvis knyta rättsverkningar, på vilka vid
avtalet säkerligen den ene parten ej kunnat hoppas och den andra ej
velat ingå. Vid sådant förhållande är det att förvänta, att förslaget skall
mötas med missnöje av alla dem, som genom detsamma finna sig lidande.
Förslaget bör därför inskränkas och ej sträckas längre än det allmänna
rättsmedvetandet medger och för samhället kan anses nyttigt. Från
denna utgångspunkt anse vi, att förslaget bör omfatta endast de innehavare
av jordbrukslägenheter, vilka förvärvat längre tids nyttjanderätt
till sina områden och tillika äro ägare till åbyggnaderna på dem. Endast
i förhållande till dessa nyttjanderättshavare lärer förslaget kunna utan

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

motstånd eller åtminstone utan allt för stort motstånd genomföras. Endast
om dessa nyttjanderättshavare torde kunna såsom regel sägas, att
de a lägenheten utfört sa stora förbättringar, att den långa besittningstidens
överförande i äganderätt kan anses försvarlig. Endast dessa nyttjanderättshavares
lägenheter hava i allmänhet det läge och den storlek,
att de utan skada för huvudgården kunna därifrån till innehavarens nytta
avskiljas.

I fråga om riksdagens skrivelse den 22 maj 1913 få vi påpeka,
att riksdagen väl hemställt om förslag i syfte att medelst stadgande om
lösningsrätt bereda ägare av byggnader å ofri grund en mera tryggad
ställning, men därvid har riksdagen -— jämte det riksdagen uttalat sig
för genomförande av en lösningsrätt till förmån för innehavare av jordbrukslägenheter
ungefär sådan som den, vartill vi här anslutit oss, —
tillika anhållit om Kungl. Maj:ts övervägande, huruvida samma lösningsrätt
lämpligen borde kunna utsträckas att omfatta även andra innehavare
av å ofri grund befintliga byggnader. Med hänsyn till den mångfald av
stridiga intressen, med vilka varje lösningsrätt är förknippad, har, enligt
vår åsikt, Kungl. Maj:t genom vad i propositionen förekommit icke ådagalagt
lämpligheten av lösningsrättens utsträckning utöver vad vi funnit
kunna godkännas.

Vid tillämpningen av den av oss förordade lösningsrätten lärer
skälig hänsyn till jordägaren dock fordra, att han under alla förhållanden
får rätt att genom lösen av nyttjanderättshavarens byggnader bevara sitt
hemmans område och att inlösningsrätten för nyttjanderättshavaren knytes
vid det villkor, att hälvten av det värde, lägenheten med därå befintliga
byggnader äger, faller å de nyttjanderättshavaren tillhöriga åbyggnaderna.
Förslagets stadgande att jordägare, vilken vill begagna honom tillkommande
rätt att lösa nyttjanderättshavarens byggnader, har att gälda ersättning
jämväl för förbättring, som lägenheten under upplåtelsetiden
vunnit, kan icke av oss godtagas. De skäl, som till stöd för förslaget
härutinnan åberopats, väga mindre än propositionens egen erinran, att
man icke får glömma, att nyttjanderättshavaren vid utförandet av sina
förbättringsarbeten icke hade någon som helst utsikt att få sina kostnader
ersatta av jordägaren och att i de fall, där förbättringsarbeten av
nyttjanderättshavaren utförts, denne endast kunnat räkna med möjligheten
att under brukningstiden bereda sig mot mödan och kostnaden
svarande fördel av desamma.

Från lösningsrätten har undantagits områden, som tillhöra kronan.
Detta har i propositionen motiverats därmed, att då kronans jord ej kan
bliva föremål för expropriation, så bör ej heller lösningsrätten kunna

[.Lagutskottets utlåtande Nr 7<5.

2<»

göras "gällande i fråga om densamma. Men dä kronans egendom väl
alltid upplåtes, när ett allmänt intresse kräver dess avstående, samt
Kungl. Maj:t själv funnit ett allmänt intresse ligga till grund för förevarande
lösningsrätt, är propositionens ställning frän propositionens egen
ståndpunkt här svår att förstå. Vi gilla emellertid de av Kungl. Maj:t
föreslagna undantagen och anse, att de böra utsträckas jämväl till vad i
herr Ekmans motion angivits.

Vi avgiva här nedan förslag om ändring av 1 och 2 §§. Vidkommande
3 § kunna vi ej ansluta oss till departementschefens ståndpunkt
utan anse, att paragrafen bör utgå. I fråga om 4, 5, 7 och 9 §§ föreslå
vi de ändringar, som betingas av vår uppfattning i avseende å 1—3 §§.
18 § bör utgå. Den av oss till ändring i enlighet med herr Ekmans
motion föreslagna 19 § bör erhålla beteckningen 18 §. Den ändrade 4 §
bör delas i två, av vilka den ena erhåller beteckningen 3 §.

På grund av vad vi sålunda anfört, få vi hemställa,

att riksdagen måtte för sin del antaga följande

Lag om rätt i visst fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område.

1 §•

Har en för viss tid, ej understigande fyrtionio
år, på grund av avtal till brukande upplåten del av
en fastighet av brukaren eller föregående brukare, vars
rätt övergått å honom, så bebyggts, att å området den
1 januari 1918 fanns och vid upplåtelsetidens slut fortfarande
finnes nöjaktig bostad för brukaren och hans
familj, och belöper minst hälvten av det värde, området
med därå befintliga byggnader äger, å de brukaren
tillhöriga byggnaderna, vare brukaren, där ej
jordägaren begagnar sig av den rätt, som enligt 2 §
tillkommer honom, vid upplåtelsetidens slut berättigad
att lösa det upplåtna området.

Lösningsrätt äge dock icke rum, om de brukaren
tillhöriga byggnaderna enligt avtal skola vid upplåtelsetidens
slut tillfalla jordägaren eller om området frånträdes
på den grund, att brukanderätten förverkats.

Lagutskottets utlåtande Nr 75.

2 §•

Vill jordägaren, hellre än att upplåtet område
löses enligt vad i 1 § sägs, lösa de å området uppförda,
nyttjanderättshavaren tillhöriga byggnaderna,
äge rätt därtill.

3 §•

Nyttjanderättshavare, som vill enligt 1 § lösa
område, give det jordägaren tillkänna senast nittio dagar
före upplåtelsetidens slut. Om sättet för sådant
tillkännagivande gälle vad om uppsägning av arrendeavtal
är stadgat.

Vill jordägaren lösa de å området uppförda, nyttjanderättshavaren
tillhöriga byggnaderna, åligger honom
att inom trettio dagar från tillkännagivande, som ovan
sägs, giva nyttjanderättshavaren meddelande därom på
sätt i föregående stycke är föreskrivet i fråga om tillkännagivande
från nyttjanderättshavarens sida.

4 §■

Kan lösningsrätt för nyttjanderättshavare till
under nyttjanderätt upplåtet område enligt denna lag
äga rum och varder ej, innan den upplåtna nyttjanderätten
upphör, avgjort, att jordägaren kommer att utöva
honom enligt 2 § tillkommande rätt, må nyttjanderättshavaren
icke mot sitt bestridande förpliktas att från
området avflytta tidigare än å den fardag för arrenderad
fastighet, som infaller näst efter det lösningsfrågan
blivit slutligen avgjord. Därest på grund av vad sålunda
stadgats nyttjanderättshavaren sitter kvar utöver
den dag, då den upplåtna nyttjanderätten upphörde,
njute jordägaren ersättning med belopp, som, där ej
överenskommelse träffas, bestämmes vid förrättning,
varom här nedan i 6 § sägs, därest dylik förrättning
kommer till stånd, men eljest av skiljemän på sätt i
5 § stadgas.

Lagutskottet» utlåtande Nr 7.5.

ö §•

Kan ej, då jordägaren vill lösa, överenskommelse
träffas om vad i löseskilling eller såsom ersättning
för förbättring, varom i 3 § förmäles, skall utgå, skall
frågan därom avgöras av tre ojäviga skiljemän, bland
vilka en utses av vardera parten och de sålunda utsedda
tillkalla den tredje. Tredskas någondera parten
att utse skiljeman eller kunna de utsedda ej förena
sig om valet av den tredje, äge domaren i orten att
förordna om valet.

Den, som ej nöjes med vad de flesta skiljemänuen
säga, äge att draga tvisten under rättens prövning,
så framt han instämmer sin talan inom nittio dagar
från det skiljemännens beslut tillställdes honom; och
skall i beslutet lämnas tydlig hänvisning om vad den
missnöjde har att iakttaga för tvistens dragande under
rättens prövning.

6 §•

Lika med utskottets förslag.

7 §•

I fråga om förrättning, som i 6 § sägs, skola
bestämmelserna i 2 och 3 kap. skiftesstadgan, i vad de
avse annan lantmäteriförrättning än laga skifte, i tilllämpliga
delar lända till efterrättelse. Ansökning om
förordnande för lantmätare skall ingivas till Konungens
befallningshavande.

Ansökan, v.arom nu — — — — är stadgat.

8 §•

Lika med utskottets förslag.

9 §■

Lagutskottets utlåtande Nr 75.

skaffad, som i 21 § första stycket i lagen den 27 juni
1896 om hemman sklyvning, ägostyckning och jordavsöndring
sägs, där ej sådan karta ändå finnes tillgänglig,
ävensom att upprätta noggrann beskrivning över
områdets storlek, läge och gränser, skolande berörda beskrivning
intagas i förrättningsprotokollet.-

10-17 §§.

Lika med utskottets förslag.

18 §.

Vad i denna lag stadgas äge ej tillämpning beträffande
område,som tillhör kronan eller stiftelse eller
är till ecklesiastikt ändamål anslaget, ej heller beträffande
område, som ingår i tomtindelning, eller i fråga
om mark i samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister
enligt de för stad meddelade bestämmelser.

81 utbestämmelserna.

Lika med utskottets förslag.

E. Av herr Dahl, som anfört:

Det syfte, som med Kung], Maj:ts ifrågavarande förslag avses, finner
jag vara behjärtansvärt. Visserligen kan jag ej underkänna berättigandet
av de betänkligheter, som resa sig mot lagstiftningens ingripande
å den fria avtalsrätten inom sådant område som det förevarande, vilka
betänkligheter måste ytterligare stegras av ingreppets tillbakaverkande
innebörd. Dock finner jag dels de missförhållanden, mot vilka den föreslagna
lagstiftningen rikta!'' sig, vara sa allvarliga och tillika lagstiftningens
medansvar för dessa missförhållandens tillkomst vara så avsevärd, att
jag anser, de antydda betänkligheterna ej böra verka hinder emot en lagstiltningens
medverkan till sådan hjälp, som får anses särskilt trängande.

I fråga om avvägandet av den lösningsrätt, som i sådant syfte bör
komma i beaktande, kan väl ej förnekas, att den verksammaste formen

Lagutskottets utlutande.

, r 70.

vore ett ovillkorligt berättigande för

jrukaren. Härigenom skulle förvärv

till ägo av lägenheter
ligt hänsynstagande

betryggas

ej medgiva, att ett skäbrukaren
nödvändigt bör leda till en ordning,
sällan skulle föranleda allvarligt men för jordman
bör stanna vid den alternativa lösningsrätt

Jag kan död

---ti o o

till

som ovedersägligen ej
ägaren. Jag finner, att ~~~ ---------

— med företräde för jordägaren — vilken av de s. k. egnahemssakkunniga
föreslagits. Visserligen kan därvid inträffa, att brukaren blir i avsaknad
av en önskad lösningsrätt, men han erhaller i varje fall trygghet
för att den — för honom ofta nog väsentliga — tillgång, som byggnaderna
utgöra, varder för honom säkerställd. Härigenom skall den svaraste
olägenheten av brukarens nuvarande rättsställning bliva undanröjd.

Vad beträffar förutsättningarna för brukarens lösningsrätt har jag
i avseende å upplåtelsens tid funnit Kungl. Maj:ts förslag, som stadgar
en tid av över tjugu år, kunna godtagas. Däremot anser jag det oeftero-ivlmen
böra krävas, att en formlig upplåtelse förelegat, och har jag
alltså ej kunnat biträda jämnställandet enligt § 18 i lagförslaget med
upplåtelse av ett på jordägarens tysta medgivande grundat innehav.

Värdet å de brukaren tillhörande byggnaderna anser jag, i nära
överensstämmelse med torpkommissionens förslag, hora bestammas ti
minst hälvten av lägenhetens värde. Ett dylikt stadgande finner jag
vara påkallat av angelägenheten därav, att den synpunkt fasthalles, att
brukarens ekonomiska intresse av lägenhetens behållande skall vara förhållandevis
betydande. .. nTiar

I fråga om jordägarens lösningsplikt, da han vill losa, formenai

ia°- att vissa gränsbestämningar böra uppdragas i syfte att förebygga,
att ''brukaren genom åtgärder, utöver vad vid upplåtelsen 111a hava stadgats,
föranleder en oskäligt betungande lösningsplikt för jordagaren.

I anslutning till denna uppfattning har jag ansett jordagarens losningsplikt
beträffande såväl byggnader som anläggningar hora undergå

viss modifikation. . ... . .

Då jao- ej inom utskottet vunnit anslutning för mina jamkmngs förslao-

hårning ej funnit det vara nödigt att i denna ordning avfatta
desamma i förslag till lagtext, under antagande, att därest kamrarna
stanna i olika beslut och förhållandena medgiva ett sammanjamknmgsarbete,
de av mig framhållna synpunkterna må komma i beaktande.

C. Av herrar KlefbecTt, Helger, Johansson i Trollhättan och Hedström,
som anfört:

Bihang till riksdagens protokoll It) 18. 9 Sami. 57 höft. (År 7o.)

Lagutskottets utlåtande Nr lo.

.lita Med hänvisning till vad som anförts till stöd för de i andra kammaren
väckta motionerna nr 365 av herr Helger m. fl. och nr 366 av
herr Persson i Norrköping få vi hemställa

dels att §§ 1, 2, 3, 5 och 18 må erhålla följande
lydelse:

1 §.

Har en för viss tid, överstigande tjugu år, till
brukande upplåten del av fastighet så bebyggts, att å
området den 1 januari 1918 fanns och vid upplåtelsetidens
slut fortfarande finnes nöjaktig bostad för brukaren
och hans familj, och belöper minst en fjärdedel
av det värde, området med därå befintliga byggnader
äger, å byggnaderna, vare brukaren, där ej jordägaren
begagnar sig av den rätt, som enligt 2 § må tillkomma
honom, vid upplåtelsetidens slut berättigad att lösa det
upplåtna området.

Lösningsrätt äge dock icke rum, om byggnaderna
enligt avtal skola vid upplåtelsetidens slut tillfalla jordägaren
eller om området frånträdes på den grund att
brukanderätten förverkats.

Är en del av en fastighet upplåten för brukarens
livstid, skall, evad änka njuter brukanderätten till godo
eller ej, vid den tid, då den upplåtna brukanderätten
upphör, vad i denna lag sägs om brukare på viss tid
äga motsvarande tillämpning i avseende å delägarna i
brukarens bo, i den mån ej nedan annat stadgas.

Vad i denna lag stadgas om till brukande upplåten
del av fastighet skall jämväl tillämpas å till fastighet
hörande område, som upplåtits till bostadslägenhet.

2 §•

Vill jordägaren, hellre än att upplåtet område
löses enligt vad i 1 § sägs, lösa de å området uppförda,
nyttjanderättshavaren tillhöriga byggnaderna, äge rätt
därtill om å huvudfastigheten den 1 januari 1918 fanns
och vid upplåtelsetidens slut fortfarande finnes bonings -

Lagutskottets utlåtande Nr 75.

hus, tomtplats eller trädgård på mindre avstånd än
tvåhundra meter från området eller eljest områdets inlösen
skulle medföra avsevärd olägenhet för huvudfastigheten.

3 §•

Har område, som i 1 § avses, under upplåtelsetiden
vunnit förbättring därigenom att nyttjanderättshavaren
eller föregående nyttjanderättshavare, vars rätt
övergått på honom, nedlagt arbete eller kostnad å området
utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen
avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt, och vill
jordägaren begagna sig av honom enligt 2 § tillkommande
rätt, vare pliktig att till nyttjanderättshavaren
gälda ersättning även för nämnda förbättring. Sådan
ersättning skall beräknas efter det ökade värde, området
till följd av den åstadkomna förbättringen kan anses
äga, då den upplåtna nyttjanderätten upphör.

Finnes å område, som nyttjanderättshavaren skall
lösa, jordägaren tillhörig byggnad, vare nyttjanderättshavaren
skyldig att lösa även byggnaden.

5 §•

Kan ej, då jordägaren vill lösa, överenskommelse
träffas om vad i löseskilling eller såsom ersättning för
förbättring, varom i 3 § förmäles, skall utgå, eller varder
jordägarens anspråk på lösningsrätt av nyttjanderättshavaren
bestritt, skall frågan därom avgöras av
tre ojäviga skiljemän, bland vilka en utses av vardera
parten och de sålunda utsedda tillkalla den tredje.
Tredskas någondera parten att utse skiljeman eller
kunna de utsedda ej förena sig om valet av den tredje,
äge domaren i orten att förordna om valet.

Den, som ej nöjes med vad de flesta skiljemännen
säga, äge att draga tvisten under rättens prövning, så
framt han instämmer sin talan inom nittio dagar från
det skiljemännens beslut tillställdes honom; och skall i
beslutet lämnas tydlig hänvisning om vad den missnöjde
har att iakttaga för tvistens dragande under rättens
prövning.

Lagutskottets utlåtande Nr 75.

18 §.

Har en del av en fastighet den 1 januari 1918
sedan mer än tjugu år innehafts av annan än ägaren
till brukande eller eljest för ändamål, varom i 1 §
sägs, utan att jordägaren före nämnda dag för innehavarens
skiljande från det innehavda området vidtagit
åtgärd, som därefter leder till sådan påföljd, och visas
ej avtal, avseende upplåtelse för viss tid eller för livstid,
föreligga, äge vad ovan stadgas motsvarande tilllämpning,
och skall innehavaren giva jordägaren sitt
lösningsanspråk tillkänna sist nittio dagar före den dag,
då området, frånsett stadgandet i 4 § sista stycket,
skall avträdas. Därest avträde efter uppsägning skall
ske inom kortare tid än etthundratjugu dagar, må
sådant tillkännagivande ske inom trettio dagar från
uppsägningen och ansökning om förordnande, som i 7
§ avses, ingivas till Konungens befallningshavande inom
nittio dagar från tillkännagivandet; dock att, där tillkännagivande
varom nu är sagt, ägt rum tidigare än
nittio dagar före den dag, som med hänsyn till uppsägningen
är att anse såsom avträdesdag, sådan ansökning
må ingivas senast å sistnämnda dag.

dels att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta utreda och, i
den mån utredningen därtill föranleder, för riksdagen
framlägga förslag om ytterligare åtgärder i ändamål
att för jordbrukets upprätthållande och utveckling och
brukarnas fiigörelse från beroende i erforderliga fall
och under för framtiden betryggande villkor åstadkomma
avlösning ytterst genom tvångsåtgärder av torpares,
bolagsarrendatorers och vederlikars jordbruk på
enskilda domäner.

D. Av herrar Tengvall och Andersson i Knäppinge, som anfört:
Ifrågavarande förslag är ett led i strävandena att understödja bildandet
av egna hem. Det är otvivelaktigt, att dessa strävanden äro värda

Lagutskottetk utlutande Nr It)

att uppmuntras, men det galler dock att se till att icke därvid andra än
mer berättigade intressen trädas för nära. I nu föreliggande fall måste
det prövas, vilket intresse som bör åtnjuta statens skydd, nyttjanderättsinnehavarens
eller jordägarens, eller, med andra ord, det måste undersökas,
huruvida sådana förhållanden äro för handen, att den senares rätt
att få behålla det, som han äger, skall stå tillbaka för det allmänna intresse,
som kan ligga i att en nyttjanderättsinnehavare erhåller äganderätt
till det han brukar.

Fall finnas nämligen, då ett dylikt allmänt intresse förefinnes och
kräver, att den enskildes intresse får vika för detsamma. Hela expropriationsrätten
vilar på denna grundsats. Det gäller därför att i varje föreliggande
nytt fall undersöka, huruvida det allmännas intresse är så starkt,
att den enskildes måste träda tillbaka. Det är uppenbart, att när avtalet
mellan jordägare och nyttjanderättsinnehavare träffades, ingen av dem
hade tanke på annat än att, då avtalstiden gått till ända, skulle den
förre komma i full och oinskränkt besittning av jordlotten i fråga. De
prestationer, som ny ttj anderättsinnehavaren hade att under avtalets ingående
och under dess fortgång fullgöra, bestämdes ock med hänsyn
härtill. De blevo lindriga, därför att han för framtiden hade att uppodla
den till honom upplåtna fastigheten och förse densamma med erforderliga
åbyggnader. Detta var vad som framför allt ålåg honom och han visste
hela tiden, att när avtalstiden var till ända, skulle han lämna fastigheten
i det uppodlade skick, vari den befann sig, och att han till åbyggnaderna
hade ingen annan rätt än att bortflytta dem, om icke han och jordägaren
kunde komma överens om en förlängning av avtalstiden eller en skälig
köpeskilling för byggnaderna. Det är tydligt, att när avträdesdagen ät
inne, så synes det honom mycket hårt att, om icke ett förnyat avtal kan
träffas, lämna den jord, å vilken han och hans familj nedlagt så mycket
arbete och så mycken omtanke.

Hur ställer sig saken för jordägaren? Hade han vid tiden för upplåtelsen
blivit tillfrågad, om han velat upplåta fastighetsdelen i fråga rodd
äganderätt, därest detta då varit lagligen tillåtet, så hade han då säkerligen
i de flesta fall svarat nej härtill. Jordlottens belägenhet i förhållande
till hans övriga ägor, hans önskan att hava sin fastighet osplittrad
och hans intresse att icke i sin närhet hava andra än sådana, med vilka
god grannsämja alltid kunde upprätthållas, hade avvisat varje tanke på
att för alltid avskilja jordlotten från hans fastighet. För honom har
det endast gällt att träffa en anordning för en tid framåt, även om denna
tid mången gång varit rätt så avsevärd. Han hade vid tiden för upplåtelsen
icke någon direkt nytta av jordlotten men förutsåg, att han

Lagutskottets utlåtande Nr 75.

genom dess avstående under eu viss tid skulle få densamma uppodlad
och försatt i gott skick, och han hade anledning antaga, att när avtalstiden
gått till ända, han säkerligen skulle träffa en uppgörelse, varigenom
han kunde mot en skälig ersättning förvärva de uppförda åbyggnaderna.
Dessa skäl hava för honom varit avgörande. De prestationer, som skulle
av nyttjanderättsinnehavaren till honom fullgöras, torde i de flesta fall
sakna vidare betydelse. Han hade icke något emot nyttjanderättshavaren
personligen och de nämnda fördelarna voro heaktansvärda.

Det är i dessa förhållanden staten nu vill ingripa. För nyttjanderättshavaren,
som aldrig tänkt sig möjligheten att få tillösa sig fastighetsdelen,
skulle staten bereda möjlighet härtill, och ägaren, som icke haft
annan tanke än att vid upplåtelsetidens slut återbekomma jordområdet,
skulle se sig denna rätt berövad. För honom komme därför en sådan
lagstiftning att te sig såsom medförande en rättskränkning.

En jämförelse mellan dessa båda intressen, varom här är fråga,
giver således vid handen, att eu sådan lag som den nu föreslagna skapar
ett för det allmänna rättsmedvetandet okänt expropriationsförfarande,
nämligen att från enskild för annan enskilds intresse expropriera med
äganderätt innehavd fast egendom. Hela expropriationsinstitutet och
därmed jämförda förfaranden vilar på att den enskildes intresse får vika
för det allmänna, men detta institut bör icke komma till användning i
andra fall än när detta allmänna intresse är så starkt, att den enskilde
bör böja sig därför. Tillgriper staten förfaranden förr än så skett, gör
den vida större skada än gagn. Enligt vår mening har aldrig det allmännas
intresse för bildande av egna hem varit eller är så starkt, att det
berättigar till användande av det nu föreslagna medlet.

På sätt vi redan anfört, kan det emellertid mången gång vara hårt
för en nyttjanderättshavare att gå ifrån uppodlingar och uppförda byggnader.
Det synes därför böra tagas under övervägande, huruvida icke i
lagstiftningsväg sådana åtgärder skulle kunna vidtagas, som antingen beredde
möjlighet att få avtalstiden förlängd, eller som äro ägnade att
underlätta eu frivillig uppgörelse om lägenhetens inlösen.

Med stöd av vad vi sålunda anfört, få vi hemställa,

att Kungl. Maj:ts proposition nr 172 samt de i
ärendet väckta motionerna måtte av riksdagen avslås.

Stockholm 1918. Kung], Boktryckeriet. P. A. Norstedt k Söner.

182641