Lagutskottets Utlutande N:o 30 (Utlåtande 1896:LU30 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlutande N:o 30.

N:o 30.

Ank. till Riksd. kansli deri 2 mars 1896, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af vädd motion angående förbud mot
vadhållning genom s. k. totalisator.

I en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
n:o 106, föreslår herr Höjer en skrifvelse till Kong!. Maj:t med anhållan
om förbud mot vadhållning genom s. k. totalisator, en inrättning som bekant
afsedd att vid offentliga kapplöpningar bland allmänheten förmedla
vadhållningen å de i kapplöpningen deltagande hästar.

Till en början erinrar motionären derom, att frågan, huruvida totalisatorns
användning för sitt ändamål stode i öfverensstämmelse eller icke med
gällande lagbestämmelser mot spel och lotteri, varit föremål för svenska domstolarnes
pröfning. Sedan nemligen en totalisator, antagligen för första
gången här i riket, användts vid en kapplöpning å exercisfältet vid Kaus
den 30 juli 1893, så yrkade vederbörande allmänna åklagare vid Luggude
häradsrätt ansvar å den komité, som anordnat kapplöpningen, alternativt
enligt § 2 i kongl. förordningen angående förbud mot lotterier m. m.
den 6 augusti 1881 eller enligt 18 kap. 14 § strafflagen. Häradsrätten
ogillade emellertid åtalet, enär svarandenas med åtalet afsedda förfarande
icke vore af beskaffenhet, att ansvar, enligt de af åklagaren åberopade
lagrum, derför kunde ådömas, och hvarken hofrätten öfver Skåne
och Blekinge eller högsta domstolen funno skäl till ändring i häradsrättens
utslag. Efter det högsta domstolens utslag i målet fallit, användes totalisator
å njo sistlidne höst vid kapplöpningar å Lindarängen.

Bill. till Riksd. Prof. 1896. 7 Samt. 17 Häft. (N:o 30).

2 Ijag utskottets Utlåtande N:o SO.

Vidare anför motionären:

Det hade gått här som i så många andra land, der praxis länge syntes
hafva vacklat. I Tyskland, Österrike, Frankrike, Belgien, England och
Förenta staterna ansåges kapplöpningsvaden i det hela såsom hasardspel
och vore derför straffbara, men den särskilda form af desamma, som kallades
totalisatorsvad, vore i allmänhet under vissa vilkor tolerade, antingen af
lagen, såsom i England, eller i strid mot lagen genom ett administrativt
förordnande, såsom i Tyskland, der den preussiska förvaltningen genom en
Cirkularverfassung den 30 augusti 1880 tillåtit hållande af totalisator.
Äfven i Frankrike vore totalisatorn på administrativ väg auktoriserad sedan
1888.

Att de svenska domstolsinstansernas utslag i det ofvan omförmälda total
isatorsmålet blefvo sådana de blefvo, berodde naturligtvis derpå, att totalisatorsvaden
enligt domstolarnes förmenande icke kunde rubriceras vare
sig såsom lotteri eller såsom »äfventyrligt spel», och att i följd deraf de
åberopade lagrummen i målet icke kunde hafva någon tillämpning. Motionären
ville icke tillåta sig någon som helst kritik af domstolarnes utslag,
så mycket mindre som i allt fall lagens nuvarande ordalydelse i den punkt
i 18 kap. 14 § strafflagen, der det talades om »hållandet af hus», kunde
hafva lagt ett bestämdt formelt hinder i vägen för svarandenas fällande
till ansvar. Man hade emellertid icke ansett totalisatorsvaden kunna hänföras
under det särskilda slag af hasardspel, som kallades lotterier, emedan
de afgjordes icke genom lottdragning, utan genom »täflan mellan afsigtligt
verkande menskliga krafter»; och i denna uppfattning kunde motionären
för sin del instämma. Men man hade ej heller ansett dem vara »äfventyrliga
spel» eller egentliga hasardspel, emedan utgången af dem icke bestämdes
hufvudsakligen af slumpen, utan af de täflandes, d. v. s. hästarnes
och ryttarnes, skicklighet, hvilken åter af de sakkunnige läte sig på förhand
uppskattas och beräknas; de vore att anse såsom konst- eller skicklighetsspel
och sålunda icke fallande under 18 kap. 14 § strafflagen. Äfven denna
teori skulle motionären kunna biträda, men endast under vilkor, att de
s. k. totalisatorsvaden uteslutande finge ingås mellan sakkunnige och att
något medel funnes att före vadens ingående kontrollera de s. k. sakkunniges
kompetens såsom sakkunnige. Sådan vore också ståndpunkten inom den
belgiska rätten, enligt hvilken vad mellan icke-hästkännare ansåges och bedömdes
såsom hasardspel. Men nu vore just meningen, enligt sportsmäns
uttryckliga förklaring, att hos oss liksom på många andra ställen påkalla
allmänhetens, d. v. s. de icke-sakkunniges, deltagande i totalisatorsvaden,

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

emedan utan denna extra kittling af dåliga passioner intresset för sjelf va kapplöpningarna
icke skulle kunna hållas vid magt. För motionären, i hvilken»
ögon kapplöpningarna intet annat vore än en aristokratisk sport, ett tolereradt
djurplågeri i strid mot lagen, utan något som helst gagn för vår
hästafvel eller för utvecklingen af vårt kavallerivapen, funnes intet skäl,
hvarför lagen borde fördraga ett spel, som, om det också i början framträdde
under föga farliga former, likväl inom kort hos oss som annorstädes
skulle visa sig ödeläggande för folkets moral och för allt flera medborgares
ekonomiska välstånd. Och äfven om någon verklig fördel vore
att vänta af de sporttäffingar, hvarom nu vore fråga, vore denna fördel för
dyrt köpt med väckandet och underhållandet af en last, spelpassionen, hvilken
lagen eljest med rätta brännmärkte. Andra länders erfarenhet om
kapplöpningsvadens demoraliserande inverkan borde äfven vara oss en varning
och förmå oss att genom lag hindra deras omplantering på svensk
jord i följe med en sport, som hörde till de dåliga nyheter, vi ej sällan
från främmande land införde.

På grund af hvad motionären sålunda anfört, hemställer han,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes till nästa Riksdag framlägga proposition om sådan ändring
af gällande lagbestämmelser, att all vadhållning genom s. k. totalisator
måtte såsom olaglig och straffbar anses.

Då utskottet tror, att beskaffenheten af och användningssättet för totalisatorn,
som, såvidt utskottet har sig bekant, ännu endast vid några tillfällen
begagnats i vårt land, är för flertalet obekant, så lånar utskottet
och anför här ordagrant ur det i Nytt Juridiskt arkiv för år 1895 intagna
referatet angående ofvannämnda mål en redogörelse i detta afseende, som
tillika innehåller uppgifter om penningomsättningen i totalisatorn vid det
åtalade tillfället. Denna redogörelse lyder som följer:

»Den vid ifrågavarande tillfälle å den s. k. sadelplatsen uppsatta
totalisatorn bestod af en byggnad af trä, genom skiljoväggar afdelad i tio
rum, fem på hvardera sidan af byggnaden, och försedd med två ingångar.
På ena sidan mottogos vadebelopp, och på den andra verkstäldes utbetalningar.
Till totalisatorn hörde fem räknemaskiner, hvilka, under det vadhållningen
pågick, på en tafla markerade de belopp, som vedervågats.

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

Den, som ville anlita totalisatorn, inbetalade dit ett visst belopp, 2, 5 eller
10 kronor, under uppgift på hvilken häst han höll, och fick i stället en
tryckt biljett, s. k. »bon», upptagande det inbetalda beloppet och hästens
nummer. Vid den vanliga vadhållningen vunno endast de, som hållit på
den häst, hvilken inkommit som n:o 1, de öfrigas insatser tillföllo de
sålunda vinnande; hvad som tillkom en hvar af de vinnande stod i proportion
till hans insats. Af räknemaskinerna uträknades ett tal, det s. k.
»odds», som utvisade, hur mycket som belöpte på hvarje krona af hvarje
vinnandes insats. Detta tal utgjorde summan af allt, som i en löpningparerats,
dividerad med summan af insatserna på den vinnande hästen.
Hela det insatta beloppet tillföll dock icke oafkortadt den vinnande. Enligt
de i löpningsprogrammet kungjorda reglerna skulle nemligen tillfalla
totalisatorn dels insats på hästar, som ej deltogo i löpningen, dels 10 °/o
af samtliga insatser, dels de vid beräkning af »odds» uppkomna bråkdelarne
och dels de vinster, som icke uttogos senast nästföljande dag. —
Utom den vanliga vadhållningen förekom äfven s. k. platsvadhållning,
som utmärktes derigenom, att icke blott de, som hållit på hästen n:o 1,
utan alla, som hållit på de 3 första hästarne, vunno. Insatsen var här
fixerad till 10 kronor. Sedan 10 °/o fråndragits insatserna för totalisatorns
räkning och de placerade hästarne erhållit sina egna insatser åter, fördelades
återstoden lika såsom nettovinst. — Efter hvarje löpnings slut uppsattes
på totalisatorn anslag, som redogjorde för vadhållningens resultat,
omsättningens belopp och »odds». Omedelbart derefter skedde utbetalning
af vinsterna mot aflemnande af »bons». — Totalisatorn sköttes vid ifrågavarande
tillfälle af 36 för sådant ändamål särskild! anstälda personer. Enligt]
svarandenas uppgift utgjorde totalomsättningen vid totalisatorn 6,359
kronor, och blefvo »odds» i de fem löpningarne respektive 2,69, 2,69, 2,09,
4,78, och 1,62, hvarjemte totalisatorn erhöll ett belopp af 870 kronor. Två
vittnen i målet intygade, att enligt anslagen å totalisatorn insattes i löpningarne
på vanlig vadhållning respektive 644, 972, 1,073, 1,254 och
528 kronor samt på platsvadhållning i de fyra första löpningarne respektive
370, 440, 480 och 610 kronor».

Som bekant finnas hos oss icke några tydliga lagbestämmelser om
förbud mot vadhållning, såvidt den icke sker i form af äfventyrligt spel,
och en orsak dertill, att åklagarens i ofvan omförmälda mål yrkande, att
vadhållningen i sammanhang med kapplöpning och förmedelst totalisator
skulle bedömas enligt kong!, förordningen angående förbud mot lotterier
m. m. den 6 augusti 1881 icke gillades, är nog att finna i den omstän -

■Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

digheten, att utgången af en kapplöpning och således äfven af ett derpå
grundadt vad icke bestämmes uteslutande eller ens till hufvudsaklig del af
slumpen. Men om också denna faktiska skilnad icke kan bestridas, så synes
det i allt fall utskottet, som vore denna form af vadhållning, hvilken totalisatorn
— enligt hvad som framgår af ofvan intagna beskrifning — har till
ändamål att förmedla bland den vid kapplöpningen närvarande allmänheten,
så nära beslägtad med lotterispelet, att de motiv, som föranledt tillkomsten
af förordningen mot lotterier, äfven böra konseqvent leda till förhud mot
vadhållning af ifrågavarande slag. Ty den, som icke är i besittning af fackkunskaper
och erfarenhet beträffande de egenskaper hos de i en kapplöpning
deltagande hästar, och de förhållanden i öfrigt, hvilka äro afgörande
för utgången af en sådan löpning, måste, då han bestämmer sig, huru han
skall placera sin insats, låta sig ledas antingen af uppgifter och hörsagor,
hvilka kunna antagas så mycket oftare vara origtiga, som förhållandena äro
sådana, att en mindre samvetsgrann deltagare i vadhållningen lätt kan
känna sig frestad att genom utspridande af osanna uppgifter göra sig
vinst på de öfriges bekostnad eller enbart af slumpen; och så blir det för
den stora allmänheten — ty få äro väl de, som på detta område ega fackinsigter
— ändock slumpen, som afgör utfallet af valet. — Totalisatorn
har, såsom förut anmärkts, ännu endast några få gånger varit använd i
vårt land, och vid de tillfällen, då den användts, hafva de belopp, som förmedelst
densamma omsatts, icke varit särdeles betydliga, men det är att befara,
att, om ej lagens förbud kommer emellan, dess användning skall taga
ökad fart, och utskottet vill i detta sammanhang omnämna, att det uppgifvits,
hurusom under år 1891 i Berlin vid en enda kapplöpningsförenings
totalisatorer omsättningen uppgått till 27 millioner mark, och i Paris samma
år ensamt vid två hufvudagenturer till 75 millioner francs, siffror som, om
de äro rigtiga, visa, att totalisatorsspelet med stark magt lockar den stora
allmänheten. — Af hvad utskottet här ofvan anfört framgår, att, om utskottet
såge någon möjlighet att föreslå en effektiv lagstiftning, som, utan
att hindra de sakförståndige att begagna sig af totalisatorn för vadhållning
i sammanhang med kapplöpningar, gjorde det omöjligt för den icke sakkunniga
allmänheten att använda densamma, utskottet helst skulle se frågan
löst på sådant sätt. Men då utskottet inser, att oöf ver vinn eliga praktiska
svårigheter skulle göra en dylik lagstiftning illusorisk, och då utskottet håller
före, att den betydelse för hästafveln, som totalisators användning vid
kapplöpningarne genom den ekonomiska vinsten deraf möjligen eger, är
synnerligen ringa, hvaremot de skadliga verkningarne af en sådan vadhållBill.
till Riksd. Prot. 1806. 7 Sami. IT Höft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

ning äro uppenbara och högst afsevärda, tvekar utskottet icke att föreslå,
det sådan vadhållning helt och hållet förbjudes.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört och i hufvudsaklig anslutning
till motionärens förslag, hemställer utskottet,

att Riksdagen måtte i skrifvelse hos Kongl. Maj:t
anhålla om framläggande för Riksdagen af förslag till
lagbestämmelser mot användning af den s. k. totalisatorn
för vadhållning bland allmänheten i sammanhang med
offentliga kapplöpningar.

Stockholm den 2 mars 1896.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservationer af herrar Hasselrot, Bruzelius och friherre Bonde.

Herrar v. Krusenstjernå, Fröberg, Öländer och Göransson hafva begärt
få antecknadt, att de icke deltagit i utskottets behandling af detta
ärende.

Stockholm, Iduns Tryckeri Aktiebolag, 1896.