Lagutskottets Utlutande N:o 29 (Utlåtande 1895:LU29 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlutande N:o 29.

N:o 29.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om vidtagande af åtgärder
till förekommande af obehörigt bruk af sådana inteckningar,
som, enligt 23 § i förordningen angående inteckning
i fast egendom, må utan uppvisande af inteckning
shandling en dödas.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling
hänvisad motion, n:o 78, hemställer herr Berglöf: att Riksdagen måtte
besluta en skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om utarbetande af
lagförslag med syfte att förekomma obehörigt bruk af sådana inteckningar,
som enligt 23 § i förordningen angående inteckning i fast egendom
må dödas, utan att inteckningshandlingen i hufvudskrift uppvisas, men
med hvilka dylik åtgärd icke vidtagits.

Till stöd för motionen anföres:

I 23 § i förordningen angående inteckning i fast egendom den
16 juni 1875, sådan denna paragraf lyder enligt förordningen den 6 oktober
1882, stadgades, att ny egare till fastighet, som blifvit efter utmätning
såld å offentlig auktion eller under konkurs, i den ordning konkurslagen
bestämde, egde att utan uppvisande af inteckningshandlingarne i
hufvudskrift erhålla dödning af inteckningarne för de fordringar, som antingen
alldeles icke eller endast till någon del kunnat af köpeskillingen
gäldas.

Uti sin till 1894 års Riksdag aflemnade embetsberättelse anförde
justitieombudsmannen, att denna bestämmelse gifvit anledning till bedrägerier
i så måtto, som inteckningshandlingen, innan dödandet egt rum,

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

utsläppts i rörelsen, och den, som mottoge en sådan handling, vore ur
stånd att af dess innehåll eller af gravationsbevis erhålla kännedom om
inteckningens beskaffenhet. Justitieombudsmannen hemstälde ock om ett
tillägg till berörda 23 § för att afhjelpa omförmälda olägenhet, men denna
hemställan blef icke af Riksdagen bifallen.

Då det torde vara nödigt att på lagstiftningens väg söka hindra
missbruken af dylika inteckningshandlingar, borde denna fråga icke lemnas,
förrän den blefve löst på ett tillfredsställande sätt. Härutinnan kunde
ju flera utvägar förefinnas, men motionären tilläte sig föreslå, om icke enklaste
och bästa sättet vore, att vederbörande auktionsförrättare skulle förpligtas
att göra anmälan om den felande liqviden på inteckningarne.

Utsökningslagens 86 § föreskrefve, att om fast egendom blifvit
utmätt för icke intecknad fordran, skulle utmätningsmannen genast å landet
till domaren och i stad till rätten insända bevis om utmätningen och
beloppet af den fordran, hvarför utmätningen skett. Inteckningslagens
38 § stadgade vidare, att beviset skulle uppläsas och intagas i inteckningsprotokollet
på landet å nästa rättegångsdag under lagtima ting och
i stad å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden.

Med tillämpning af denna princip torde genom ett tillägg till dels
26 § eller annan paragraf i 6 kap. utsökningslagen, dels ock 38 § i inteckningslagen
kunna föreskrifvas, att, då öfverenskommelse träffats om
fördelning af köpeskillingen för såld fastighet eller så snart förslag eller
utslag om dylik fördelning vunnit laga kraft, utmätningsman eller öfverexekutor
skulle genast å landet till domaren eller i stad till rätten insända
bevis om de inteckningar, som alldeles icke eller endast till någon
del kunnat gäldas af köpeskillingen. Detta bevis skulle sedan gifvas
samma behandling, som omförmäldes i 38 § inteckningslagen. Genom dessa
åtgöranden förefunnes en grund för att uti gravationsbevisen kunna anteckna
förhållandet med dessa tvifvelaktiga inteckningshandlingar. Man
kunde häremot invända, att denna åtgärd skulle menligt inverka på dens
rätt, som å exekutiv auktion inköpt en fastighet och som ville med fortfarande
inteckningsrätt utgifva en inteckningshandling utaf här omförmälda
beskaffenhet. Men då ifrågasatta åtgärden om anmälan och anteckningen
i inteckningsprotokollet ick5 upphäfde inteckningen eller kunde betaga
fastighetens köpare att genom en anmälan till inteckningsprotokollet gifva
full kraft åt inteckningshandlingen, torde anmärkta invändning icke ega
någon betydelse. Frågan tarfvade emellertid en närmare utredning och
Bih. till Likså. Prot. 1895. 7 Samt. 16 Höft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

granskning, än som nu kunde utaf motionären verkställas, hvarför motionären
ej framlade något formuleradt förslag till lydelse af det tillägg till
utsöknings- och inteckningslagarne, som för uppgifna målets vinnande erfordrades.

Såsom af motionären antydts, förehade lagutskottet vid 1894 års
riksdag till behandling ett af justitieombudsmannen väckt förslag till afhjelpande
af de olägenheter, som vore en följd af det i 23 § af gällande
inteckningsförordning stadgade sättet för dödande af de inteckningar, hvilka
af köpeskillingen för en å exekutiv auktion försåld fastighet antingen alldeles
icke eller endast delvis kunnat gäldas. I det utlåtande, lagutskottet
med anledning af justitieombudsmannens berörda framställning afgaf, fäste
utskottet uppmärksamheten derpå, att af erfarenheten visserligen styrktes, att
bedrägerier med ifrågavarande inteckningar möjliggjordes genom gällande lagstiftning
i ämnet, men att den af justitieombudsmannen föreslagna åtgärden
till förekommande af bedrägligt förfarande — hvilken åtgärd skulle bestå
deri, att det stadgades skyldighet för sökanden af lagfart å sådant fång,
som i ifrågavarande paragraf afsåges att visa, om och i hvilken mån köpeskillingen
varit tillräcklig till gäldande af i fastigheten intecknad fordran
— ingalunda torde vara till fyllest. Det afstyrkande utlåtande, som lagutskottet
af denna anledning afgaf beträffande justitieombudsmannens omförmälda
förslag, blef af Eiksdagen bifallet.

I likhet med 1894 års lagutskott anser utskottet lagstiftningsåtgärder
i syfte att förebygga de af motionären påpekade oegentligheter och
missförhållanden vara af behofvet påkallade. Erfarenheten vittnar fortfarande
om otillräckligheten af gällande lagstiftning i ämnet. Vid sådant
förhållande och då utskottet finner det af motionären framstälda förslaget
till lösning af förevarande fråga förtjent af närmare granskning och utredning,
föranlåtes utskottet hemställa,

att Eiksdagen ville besluta en skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om Utarbetande och framläggande
af lagförslag i syfte att förekomma obehörigt bruk af
sådana inteckningar, som enligt 23 § i förordningen
angående inteckning i fast egendom må dödas, utan att

Lagutskottets Utlåtande N:o 30,

inteckningshandlingen i hufvudskrift uppvisas, men med
hvilka dylik åtgärd icke vidtagits.

Stockholm den 2 april 1895.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNEESTEDT.

N:o 30.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrade bestämmelser
rörande resekostnads■ och traktamentsersättning åt målsegare
i brottmål.

Uti eu, inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling
hänvisad motion, n:o 20, anför herr Zetterstrand:

Under lagskipningen, särskild! vid våra underdomstolar, yppades
mycket ofta ett missförhållande, hvilket, ehuru ej af någon synnerligen
stor betydelse, dock vore så pass beaktansvärdt, att motionären ansett sig
böra derpå fästa Kiksdagens uppmärksamhet och sålunda söka framkalla
en, efter motionärens förmenande, af rättvisa och billighet påkallad lagförändring.

Det förhölle sig nemligen, enligt hvad kändt vore, sålunda, att i
brottmål, hvilka hörde under allmänt åtal, målsegare vore skyldig att vid
laga äfventyr på kallelse inställa sig vid domstol, men deremot för de
kostnader och besvär, som derigenom tillskyndades honom, icke erhölle
någon som helst godtgörelse i de synnerligen ofta förekommande fall, att