Lagutskottets utlåtande Sir 41 (Utlåtande 1916:LU41 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Sir 41.

Nr 41.

Ankom till riksdagens kansli den 19 maj 1916 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till lag om inskränkning i inmutningsrätten,
dels ock en i anledning därav väckt motion.

Närvarande: herrar Alexanderson, Söderberg!], Stiirner *), Knut Larsson *), greve Spens,
Dahl, Köhlin, Permansson, Lindhagen, Persson i Norrköping, Gustafsson
i Örebro, Karlsson i Fjöl, Borg, Holmdahl, Igel och Lorentzon *).

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom en den 7 april 1916 dagtecknad proposition, nr 146, som
hänvisats till lagutskottet, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagda, i statsrådet och lagrådet hållna protokoll, föreslagit
riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om inskränkning i inmntningsrätten.

Härigenom förordnas som följer:

Inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län må under tiden
intill den 1 oktober 1917 endast för kronans räkning inmutning ske å
kronojord, som ej under ständig besittningsrätt innehaves eller är till
boställe anslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1916.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 9 samt. 31 höft. (Sr 41.)

Motion.

2 Lagutskottets utlåtande Nr 41.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande lagförslag,
får utskottet hänvisa till propositionen.

I samband med denna proposition har utskottet till behandling
förehaft en med anledning av densamma av herr Asplund inom första
kammaren väckt motion, nr 105, däri motionären hemställt, »att riksdagen
ville allenast på följande villkor bifalla Kung]. Maj:ts proposition nr 146
angående sådan inskränkning i inmutningsrätten, att inmutning endast
må äga rum för kronans räkning å viss kronojord inom Norrbottens,
Västerbottens och Jämtlands län, nämligen

A) att nämnda inskränkning för närvarande bestämmes att gälla
intill den 15 juni 1917 i stället för av Kungl. Maj:t föreslagna 1
oktober 1917;

B) att för kronans räkning under innevarande år genom Sveriges
geologiska undersökning eller på annat sätt utföres en undersökning av
å ifrågavarande kronojord belägna, ej utmålslagda men till sitt läge
kända fyndigheter jämte malmletning å närliggande områden.»

Till stöd för sin hemställan har motionären anfört:

»Uti eu den 8 innevarande april avlämnad proposition nr 146 har
Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen antagandet av en lag, som stadgar, att
»inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län må under tiden
intill den 1 oktober 1917 endast för kronans räkning inmutning ske å
kronojord, som ej under ständig besittningsrätt innehaves eller är till
boställe anslagen». Sedan en proposition av liknande innehåll, avseende
tiden intill den 1 oktober 1916, framlagts för 1915 års riksdag, föreslog
jag, med anledning av herr justitieministerns i detta sammanhang
gjorda utfästelse att snarast möjligt vidtaga åtgärder för en bättre och
mera stadigvarande lösning av frågan om rätt att tillgodogöra sig
mineralfyndigheter å kronojord, uti en motion nr 75 i första kammaren
ett uttalande från riksdagens sida, att härvid största vikt måtte läggas
därpå, att malmerna förädlas inom landet, samtidigt med att statens
jordägarerätt och intressen i övrigt fullt tillgodoses. Denna motion föranledde
visserligen ingen riksdagens åtgärd, men då jag innevarande
riksdag, på grund av att den utlovade snara utredningen ännu icke
blivit igångsatt, förnyade min motion, vann densamma stor majoritet
inom första kammaren, och då en likalydande, inom andra kammaren
väckt motion enhälligt tillstyrkts av dess fjärde tillfälliga utskott, torde
man få hoppas, att en riksdagens skrivelse i motionernas syfte skall
komma till stånd.

Lagutskottets utlåtande Nr 41.

Såväl uti dessa motioner som även i den debatt, som uppstod vid
frågans behandling i första kammaren, framhölls mycket starkt behovet
icke blott av malmförädlingens kraftiga understödjande för framtiden
utan även av att med allra snaraste åtgärder i detta syfte måtte vidtagas,
och framhölls som skäl härför bland annat de enastående konjunkturer,
som för närvarande råda på världsmarknaden och torde
komma att fortvara flera år framåt. Jag vill i detta hänseende åberopa
ur herr Exellens anförande följande ord: »Bland allt dunkel, som döljer

för oss framtiden efter det stora krigets slut, står åtminstone det klart,
att det kommer att bliva en efterfrågan på järn, som aldrig någonsin
förut i mänsklighetens historia, till ersättning för de oerhörda massor,
som förbrukats. Vi gå uppenbarligen mot en konjunktur förutan like
för järnproducerande länder. Men, mina herrar, det är en stor skillnad
om ett land går in i denna konjunktur såsom övervägande malmexporterande
eller som övervägande järnexporterande. Ett land, som uteslutande
eller övervägande utför råvaror, kommer utan tvivel i större beroende
av det land, som upptager och förädlar råvaran, än ett land, som
kan på jämnbördig fot utväxla fabrikat mot fabrikat. Jag har många
gånger förut, även i riksdagen, erinrat om, att det förra sättet för förvaltningen
av ett lands produkter är betecknande för ställningen såsom
en ekonomisk koloni.»

I andra februarihäftet 1916 av »Svensk export» finnes intagen eu
artikel, »Affärsutsikterna år 1916, under och efter kriget», som närmare
belyser detta, förhållande, vilket jag här vill till en del citera. Där
säges beträffande

Järn.

»Omedelbart före krigets utbrott utgjorde Europas tackjärnstillverkning
cirka 40 miljoner ton, varav 10.3 miljoner ton producerades i Storbritannien,
19.3 miljoner ton i Tyskland, 5.3 miljoner ton i Frankrike
och 2.5 miljoner ton i Belgien. Därav exporterades av de nämnda
landen inalles 15.7 miljoner ton till andra europeiska länder, däri inbegripet
även maskiner.

Nu är Belgiens export slut. I Frankrike har bristen på arbetskraft
och den ökade ammunitionstillverkningen även så gott som fullständigt
gjort slut på möjligheterna för en export. I Tyskland äro förhållandena
analoga och de mängder, som finnas tillgängliga för export, gå
till de allierade eller till Skandinavien, Holland, Schweiz och Rumänien.
Övriga länder äro hänvisade för sill järnimport uteslutande till Storbritannien.

Lagutskottets utlåtande Nr 41.

Men i Storbritannien är produktionen minskad avsevärt och importen
av järnmalm har nedgått med en halv miljon ton för år 1915.
Storbritanniens järnproduktion för år 1915 kan därför ej anslås högre
än 9 miljoner ton, medan importen av järnmaterial utgjorde 1.3 miljoner
ton eller 1 miljoner ton mindre än före kriget.

Förenta staternas tackjärnsproduktion utgjorde år 1913 31 miljoner
ton. Denna produktion, som efter krigsutbrottet utvisade en minskning,
steg snabbt och torde under 1915 snarare ha över- än understigit den
för år 1913, och av allt att döma nalkas Förenta staterna maximum av
sin produktionsförmåga. Exporten av järnmaterial från Storbritannien,
Frankrike, Belgien- och Tyskland samt Förenta staterna, som under
normala förhållanden uppgår till nära 16 miljoner ton, disponerar nu över
ett överskott av exportledig vara av endast 7 miljoner ton, varav 3.4
miljoner i Storbritannien och 3.6 miljoner i Förenta staterna. Därav
framgår, att de länder, som hittills furnerat sig i dessa länder, stå inför
en brist, som ej torde komma att försvinna så länge kriget varar.
Prisen ha också stigit och komma att stiga än ytterligare.

I och med fredens undertecknande komma alla nationer att åter
ha fri tillgång till världens marknader. Tackjärnsproduktionen kommer
vid denna tid troligen att ha reducerats till 25 miljoner ton, varav 13.5
för Tyskland och 9 miljoner för Storbritannien. Av denna mängd komma
21 miljoner ton att gå till respektive länders inhemska konsumtion,
medan cirka 4 miljoner ton komma att exporteras till andra länder.

För närvarande sparas det i alla länder med järnkonsumtionen förandra
än krigsändamål och detta kommer att fortgå intill fredsslutet.
Omedelbart efter kriget och med upphörandet av den stora efterfrågan
å krigsmateriel kan man vänta, att någon tid skall förgå innan den
normala handelns avsättningskanaler åter öppnas. Men efter ett par
månader torde denna omläggning ha kommit igång, och de första tecknen
till en bättring skola då framträda. I alla stater skall man skynda
sig att ersätta vad som försummats i underhåll av järnvägar och deras
materiel, av byggnader av olika slag m. in., medan ännu mera brådskande
reparationsbehov skola göra sig gällande i Belgien, Frankrike,
Polen och Balkanländerna. Allt tyder på att den stagnation i järnmarknaden,
som måste inträda omedelbart efter fredsslutet, blir av mycket
kort varaktighet och skall gradvis övergå till en livlig efterfrågan med
snabbt stigande priser.»

Beträffande koppar säges i samma uppsats: »— :— — Vad som
än händer, koppar skall man dock ej kunna undvara och efter avmatt -

Lagutskottets utlåtande Nr 41.

ningen efter kriget skall man av en följande högkonjunktur gott vänta
sig en stegring av kopparprisen upp till 200 pund sterling och därutöver.»

Då, såsom i förut omnämnda motion närmare påvisats, redan utan
ökning av vår nu pågående malmbrytning, varav en stor del exporteras,
tillgången på kända fosforfattiga malmer icke kan med säkerhet beräknas
vara tillräcklig för en längre framtid, och då redan nu genom
de stora utländska inköpen av malmfält med sådan malm svårigheter
uppstått ätt vidmakthålla den nuvarande produktionen av prima svenskt
järn, är det utan vidare klart, att för en avsevärd ökning av denna
produktion, så önskvärd på grund av de närmaste årens beräknade
utomordentliga konjunkturer, det måste vara ett ofrånkomligt villkor,
att nya fosforfattiga malmfyndigheter bliva uppdagade och tillgodogjorda.
Som bevis för behovet härav kan ju anföras, att malmkommissionen, i
fråga om anläggande av ett elektriskt smältverk, baserat på Porjuskraft
ansett nödigt att utreda, icke blott möjligheten att anskaffa tillräckliga
kvantiteter träkol, utan även huruvida från de staten tillhöriga
fosforfattiga malmfälten i Norrbotten kan erhållas beräknat
behov av 50,000 ton fosforren malm årligen.

Vid sådant förhållande måste man känna sig ganska tveksam inför
det nu framlagda förslaget om ytterligare förlängning av det sedan 1902
gällande förbudet mot inmutning av fyndigheter å den övervägande
delen av de malmförande trakterna i den norra hälften av vårt land.
Detsamma gäller givetvis även om andra där eventuellt förekommande
malmer, i främsta rummet kopparmalmen. Vi äro ju sedan länge för
erhållande av denna för oss oumbärliga metall huvudsakligen hänvisade
till import, och vilka svårigheter, som härvidlag möta, är ju alla bekant.
Dessutom måste ju här ovan antydda sannolikheter för abnormt höga
kopparpriser även lång tid efter kriget göra det i högsta grad önskvärt,
att intet underlåtes, som kan möjliggöra upptäckten så snart som möjligt
av kopparmalmsfjmdigheter, vartill indicier finnas såväl i Jämtlands som
vissa delar av Västerbottens lappmarker, där även den för oss så nödvändiga
svavelkisen möjligen skulle kunna påträffas i brytvärda mängder.

Det var med tanke härpå, som jag i min malmmotion förordade
provisoriska bestämmelser, varigenom, intill dess gruvlagstiftningen i
sin helhet blir slutgiltigt ordnad, enskilde kunde få rätt att eftersöka
och under vissa villkor, som helt trygga såväl kronans rätt till jordägareandelen
och till inlösen även av upptäckarens andel som det allmännas
intresse, att malmen blir förädlad inom landet, tillgodogöra sig
malmfyndigheter å kronomark även inom Norrbottens, Västerbottens och
Jämtlands län. Uti den nya propositionen om fortsatt inmutningsförbud

Lagutskottets utlåtande Nr il.

har emellertid departementschefen förklarat, att sådant uppenbarligen
icke kunde ifrågakomma vid eu tidpunkt, då den nyss tillsatta gruvstadgekommittén
stode i begrepp att börja sitt arbete. ” Skulle emellertid
kommittén under sitt sysslande med hithörande frågor komma till den
uppfattningen, att inmutningsrätt å kronojord lämpligen bör, i någon
form, tills vidare upplåtas för enskilda, torde, säger departementschefen,
»kommittén icke underlåta att därom göra framställning, vilken då lärer
bliva föremål för särskild prövning». Jag kan därför icke vidhålla min
förra föresats att med anledning av denna proposition motionsvis föreslå
sådana provisoriska bestämmelser, men då jag å andra sidan har föga
hopp om att sagda, den 23 februari 1915 utlovade, men först den 10
mars i år tillsatta kommitté, vilken för övrigt icke lärer komma att
träda i funktion förrän någon gång till sommaren, skall inom den
närmare framtiden komma att göra framställning i antydda syfte, så tar
jag mig friheten att framställa ett annat förslag, varigenom å ena sidan
åtgärder genast kunna vidtagas för eftersökande av malmer till främjande
av malmförädlingens tillväxt och å andra sidan de svåraste stötestenarna
för gruvstadgekommitténs arbete skulle kunna undanröjas och
ett slutligt resultat hastigare ernås.

Inmutningsförbudet beträffande kronomark, som till sin ordalydelse
innefattar ett monopol för kronan att å sådan mark verkställa inmutning,
har beträffande sitt viktigaste område, Norrbottens län, nu nått
Konfirmationsåldern, sin femtonde vår. Likväl har, om man undantar
specialundersökningar å ett par kopparmalms fyndigheter inom Gellivare
och Jukkasjärvi socknar samt en undersökning längs Inlandsbanan, som
något berört Jokkmokks socken, så vitt jag har mig bekant, staten icke
alls under denna långa tid i någon mån sökt taga detta sitt monopol i
bruk. Nu finnas en hel mängd fyndigheter å ifrågavarande kronomark,
som äro till sitt läge, men ingalunda till sitt värde närmare kända, antingen
därigenom att de varit före förbudets tillkomst inmutade, men
sönats, eller blivit efteråt upptäckta och för upptäckarerättens bevarande
antingen anmälda eller gjorda till föremål för ansökan om koncession,
som emellertid icke i något fall beviljats, »i väntan på den nya gruvlagstiftningen».

Jag har som bilaga till motionen fogat en förteckning å dessa
fynd i g lie t er med korta anteckningar och litteraturhänvisuingar för sådana
av dem, som blivit besiktigade och beskrivna. Det stora flertalet av
dem torde icke vara brytvärda, men om många gäller dock, att de ej
blivit tillräckligt undersökta för aft man skall kunna avgöra denna fråga.
I många fall liar intet arbete utförts å dem, och då de ofta varit full -

Lagutskottets utlåtande Nr 41.

ständigt jordtäckta liar deras värde icke kunnat bedömas. Inmutningar
på grund av lösa malmstenar ha även förekommit, utan att man bemödat
sig om att eftersöka deras moderklyft. Därför är det ingalunda
omöjligt, att brytvärda malmfyndigheter skulle i några fall kunna anträffas
vid en mera rationell undersökning av dessa anledningar.

Om en sådan anställdes under innevarande år för statens räkning
exempelvis genom Sveriges geologiska undersökning, skulle således den
inhemska malmförädlingens intresse av att nya malmer eftersökas omedelbart,
så långt möjligt är utan inmutningsrättens frigivande, vinna nödigt
beaktande. Men därigenom skulle även andra fördelar vinnas. Den
blivande gruvlagstiftningen, den må nu bliva byggd på koncessionseiler
inmutningssystem, torde ej kunna komma ifrån nödvändigheten att
genom bestämmande av vissa förmåner för dem, som upptäcka nya malmfyndigheter,
så mycket som möjligt söka uppmuntra till malmletning. Sådana
fyndigheter, som förut varit föremål för inmutning, och om vilkas läge
vem som helst kan göra sig underrättad genom en enkel undersökning
i bergmästareämbetets arkiv, böra, om de efter den nya lagstiftningens
antagande skulle komma att bli föremål för ansökan, icke upplåtas på
lika förmånliga villkor som verkligen nyupptäckta. Det Kungl. Maj:ts
förslag till lag angående gruvdrift å viss kronojord av år 1910, som
gruvstadgekommittén fått i uppdrag att överarbeta, gör också en skillnad
mellan förut kända och nyupptäckta fyndigheter, då nämligen i dess § 5
mom. 2 stadgas, att om skärpningspunliten förlagts å område, som
varit, men ej längre är föremål för skärpnings- eller gruvdriftstillstånd,
får bergmästaren ej själv utfärda skärpningstillstånd, utan skall han översända
ansökningen jämte eget utlåtande till bergsöverstyrelsen. För att
kunna utan personligt besök å platsen å ämbetsrummet avgöra, huruvida
en ansökt fyndighet är nyupptäckt eller ej, måste emellertid för närvarande
till läget kända fyndigheter inläggas å karta. Detta kan i många
fall endast ske, sedan mätningar å platsen företagits. Slutligen torde
gent emot andra eventuella sökande deras rätt böra bevaras, som under
den tid, inmutningsförbud gällt, upptäckt malmfyndigheter och för myndighet
anmält desamma eller begärt, koncession för bevarande av sin
upptäckarerätt. Detta torde beträffande sådana fyndigheter, som kunna
finnas hava något värde, lämpligast kunna ske genom bestämmande av
statsgruvefält för dem, innan den blivande gruvstadgan träder i kraft.
Slutligen skulle genom en inventering av dessa i förteckningen angivna
fyndigheter och en malmletning för statens räkning innevarande år
statsmakterna kunna få en gruvlagstiftningsfrågornas lösning underlättande
kännedom, dels om de reella proportionerna mellan de stora

Lagutskottets utlåtande Nr 41.

kända malmfyndigheterna i Norrbotten och de fyndigheter, som ännu
kunna återstå odisponerade, dels om chancerna att hädanefter uppdaga
nya malmfyndigheter av större värde.

Att här i detalj redogöra för anordnandet av eu sådan undersökning
torde icke vara nödigt. Som ledare för densamma torde böra stå
en erfaren malmgeolog, och har jag av chefen för Sveriges geologiska
undersökning erfarit, att, ifall undersökningen kommer till stånd, för densamma
torde kunna påräknas en lämplig malmgeolog. Emellertid medgiva
icke de för geologiska fältarbeten redan beviljade anslagen något
större bidrag för denna undersökning än möjligen avlöningen för denne
malmgeolog. För avlönande av biträden och hantlangare, för undersökningsarbeten,
resekostnader, materiel m. m. behöves ett särskilt anslag.
Att i detalj angiva de härför behövliga beloppens storlek torde knappast
på förhand vara möjligt, enär ju det först under undersökningens gång
kommer att visa sig, vilka slag och kvantiteter av arbeten, som bliva
behövliga att utföra. Till ledning för bedömandet av totalsumman torde
emellertid kunna tjäna de kostnader, som visat sig åtgå för undersökningen
år 1899 av de under senare tid upptäckta malmfyndigheterna
inom Jukkasjärvi och vissa delar av Gellivare socken. Anslaget härför,
som icke blev överskridet, var 16,000 kronor. För denna summa utfördes
dels rätt ingående undersökningar av de fyndigheter, som kunde
antagas hava något värde, dels en mera okulär besiktning av andra,
som föreföllo värdelösa eller lågo avsides från kommunikationer, dels
slutligen en allmänt geologisk undersökning av hela det malmförande
området. Den nu ifrågasatta undersökningen, som visserligen berör ett
mycket större område, kan emellertid tillgodogöra sig resultaten av
nämnda och föregående undersökningar, torde till stor del komma att
bestå av okulära besiktningar och endast i ett fåtal fall föranleda dyrbarare
undersökningsarbeten och bör därför, även om en del kostnader
för malmletning skulle tillkomma, kunna tillfredsställande utföras inom
en kostnadsram av 20,000 kronor utöver det, som kan för ändamålet
erhållas från geologiska undersökningens anslag för fältarbeten. Av
formella skäl torde jag vara förhindrad att i denna motion framställa
yrkande även om beviljande av detta anslag, utan kommer jag därför
att i en särskild, samtidigt väckt motion hemställa om beviljande av
detta anslag.

Genom anställande av en sådan undersökning innevarande år vinnes
således å ena sidan, att det mesta möjliga för uppsökande av nya
malmer utan dröjsmål sättes i gång, å andra sidan att förberedande
åtgärder från statens sida bliva utförda, som äro nödiga förutom själva

Lagutskottets utlåtande Nr 41. 9

utarbetandet av den nya gruvlagstiftningen, innan denna kan träda i
kraft och detta vare sig den blir byggd på koncessions- eller inmutningssystem.
Härigenom torde det bliva möjligt att redan nästa riksdag
skulle kunna antaga förslag åtminstone om upplåtande av malmfyndigheter
å sådan kronomark i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands
län, varest inmutningsförbud nu är gällande. Vid sådant förhållande
skulle emellertid en förlängning av nämnda förbud ända till den 1 oktober
1917 vara icke blott obehövligt utan i flera avseenden skadligt. Tillföljd
av vinterns inbrott skulle i realiteten malmletningen i stort sett få uppskjutas
till sommaren 1918, således ett helt år efter lagens eventuella
antagande. Men då skulle åter en stark rasning uppstå och sannolikt
skulle på en hel del under den förbjudna tiden efter lagens antagande
påträffade fyndigheter, varom flere olika personer fått vetskap, inkomma
ansökningar från olika håll, och svårigheter, kanske processer för avgörande
av vem, som vore rätte upptäckaren, skulle uppstå. Jag skulle
därför som ett andra villkor för medgivande av ytterligare förlängning
av inmutningsförbudet för enskilda vilja uppställa, att detsammas giltighetstid
av denna riksdag icke sättes till senare tidpunkt än den 15 juni
1917. Skulle mot förmodan 1917 års riksdag icke bli i tillfälle till eller
kunna enas om att antaga nya bestämmelser för upplåtelse av fyndigheter
å ifrågavarande kronojord, kan naturligtvis förbudet förlängas
ytterligare, och blir då den lämpligaste giltighetstiden ett år eller till
den 15 juni 1918.»

Sådant förbud mot inmutning å viss kronojord, som i det kungl.
förslaget stadgas, har som bekant sedan åtskilliga år tillbaka varit gällande
i kraft av årligen varandra avlösande lagar.

I anledning av den kungl. proposition, som ligger till grund för
den nu gällande lagen av den 11 juni 1915, väcktes vid 1915 års riksdag
av herr Asplund en motion (I: 75), däri hemställdes, att riksdagen
ville, i samband med antagandet av den kungl. propositionen,
hos Kungl. Maj:t anhålla, att vid den av Kungl. Maj:t utlovade snara
utredningen om en bättre och mera stadigvarande lösning av frågan
om mineralfyndigheters tillgodogörande största möjliga hänsyn toges,
förutom till statens intresse av andel i den direkta ekonomiska vinsten
av malmbrytningen, även till behovet av att malmförädlingsföretag kraftigt
understöddes.

I sitt i ärendet avgivna utlåtande lämnade lagutskottet över de på
området dittills vidtagna lagstiftningsåtgärder följande översikt:

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 9 sand. 31 höft. (Nr 41.)

Frågans tidtoart
behandling.

Lagutskottets utlåtande Nr 41.

»Genom gruvestadgan den 12 januari 1855 stadgades, att vid
inmutning å odisponerad kronojord jordägareaudelen skulle tillkomma
inmutaren, men å kronojord, som upplåtits under ständig besittningsrätt
eller anslagits till boställe eller utarrenderats, kronoåbon, boställsinnehavaren
eller arrendatorn. Denna bestämmelse övergick sedermera
i gruvestadgan den 16 maj 1884. Samma grundsats bar även gått över
i lagen angående eftersökande och bearbetande av stenkohfyndigheter
den 28 maj 1*86, enligt vilken å kronojord av sist nämnda tre slag
vederbörande innehavare skall tillgodonjuta den avgift, som koncessionsinm
havaren enligt lagen är skyldig utgiva till jordägaren, under det att
å annan kronojord koncessionsinnehavaren är från dylik avgift befriad.

I en motion vid 1889 års riksdag fästes uppmärksamheten därpå,
att staten i följd av nämnda stadganden ej blott ginge miste om ekonomisk
fördel utan även saknade inflytande och kontroll vid gruvors bearbetande
å kronans mark. Motionen resulterade i en riksdagens .skrivelse
av den 15 maj 1889, däri riksdagen hemställde, att Kungl. Maj:t
måtte taga under övervägande, huruvida det kunde lända till fördel för
kronan, att å kronojord, som icke innehades under ständig besittningsrätt
eller vore anslagen till boställe eller blivit för kronans räkning till
brukning på viss tid åt annan upplåten, kronan tillerkändes rätt att
till hälften med inmutaren deltaga i gruvarbetet och den därav fallande
vinsten.

Den 20 maj 1890 avlät riksdagen en ny framställning i ämnet,
däri anhölls, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för riksdagen
framlägga förslag om sådan ändring i gruvestadgan, att malm- och andra
mineraifyndigheter, vilka efter ändringens fastställande bleve upptäckta
å kronojord, som ej vore under ständig besittningsrätt upplåten, måtte
på det för staten gagneligaste sätt kunna disponeras.

De sålunda väckta frågorna fingo en lösning genom lagen den 20
oktober 1899. Enligt denna skall å kronojord, som under ständig besittningsrätt
innehav s eller är till boställe anslagen, kronoåbon eller
boställshavareu fortfarande tillgodonjuta jordägareandelen, varemot den
å annan kronojord tillkommer kronan. Denna kronans jordägareandel
skall jämlikt kungörelse den 20 oktober 1899 utbjudas på arrende åt
enskilda för en tid av 20 år, därvid gäller, att i allmänhet anbud ej
får antagas, om det lyder å mindre än en femtiondedel av värdet av
brutna och uppfordrade inmutningsbara ämnen. Kommer arrendeavtal
ej till stånd, skall, där ej Konungen för särskilt fall- annorlunda förordnar,
jordägareandelen lämnas obegagnad, och får enligt lagen inmutaren
då tillgodonjuta densamma mot avgäld till kronan, motsvarande

Lagutskottets utlåtande Nr 41. 11

en sjuttio femtedel av värdet av brutna och uppfordrade inmutningsbara
ämnen.

Sedan år 1902 bär frågan om lämpligheten av ett upphävande av
inmutningsrätten å viss kronojord varit föremål för behandling av statsmakterna.
I nådigt brev den 28 februari 1902 anbefallde Kungl. Maj:t
kommerskollegium att efter hörande av Kungl. Maj:ts befallningshavande
i Norrbottens län samt bergmästaren i norra distriktet inkomma med
utlåtande, huruvida och i vilken omfattning inmutningsrätten syntes
kollegium böra upphävas eller tills vidare suspenderas. Närmaste anledningen
till denna åtgärd var, såsom i det nådiga brevet framhålles, att
inmutningsrätten, sådan den utövats inom Norrbottens län, funnits kunna
föranleda till en osund spekulation och andra betänkliga missförhållanden.

Berörda missförhållanden blevo även av riksdagen uppmärksammade.
Riksdagen ansåg, att, i avbidan på frågans fullständiga utredande,
provisoriska åtgärder borde vidtagas för att, så vitt ske kunde,
förhindra, att förhållandena förvärrades, och antog därför för sin del,
med föranledande av enskilda motioner, en lagbestämmelse, enligt vilken
inom Norrbottens län inmutningsrätten å kronojord, som ej under ständig
besittningsrätt innehades eller vore till boställe anslagen, förbehölls
kronan ensam. Denna lagbestämmelse, vars antagande riksdagen i
skrivelse den 21 maj 1902 för Kungl. Maj:t tillkännagav, blev den 6
juni samma år av Kungl. Maj:t sanktionerad.

Den sålunda tillkomna provisoriska lagstiftningen har sedermera
alltjämt årligen förnyats och är sedan år 1907 utsträckt att gälla även för
Jämtlands och Västerbottens län.

Försök till lösning av frågan om eu ny ordning för gruvdrift å
kronojord hava gjorts genom kungl. propositioner, framlagda vid riksdagarne
1909 och 1910. Kärnpunkten i dessa förslag har varit, att i
gruvestadgan skulle intagas förbud mot inmutning å all annan kronojord
än sådan, som innehades under ständig besittningsrätt eller vore
till boställe anslagen. Vid sidan härav skulle utfärdas särskilda bestämmelser
angående undersökning och tillgodogörande av malmfyndighet
å sådan kronojord, därå inmutning ej linge ske, väsentligen gående
därpå ut, att möjlighet skulle beredas envar svensk medborgare att
vinna rätt att bedriva undersökningsarbete å dylik jord och, om han
därvid funnit fyndighet vara arbetsvärd, få en viss rätt att på bestämda
villkor erhålla Konungens tillstånd till densammas tillgodogörande. För
upplåtelsen skulle till kronan erläggas dels en årlig jordskyld, dels ock
en avgäld (rovalty) bestämd till viss procent av avkastningen, och staten

Lagutskottets utlåtande Nr 41.

skulle tillförsäkras lätt att efter viss tid på närmare angivna villkor
inlösa gruvanläggningen. Bland övriga bestämmelser anmärkes bär, att
Konungen skulle äga att vid meddelandet av tillstånd till gruvdriften
föreskriva, det järnmalm, som ur den upplåtna fyndigheten vunnes, icke
eller allenast i viss omfattning finge såsom råvara exporteras ur landet.

Dessa förslag lyckades emellertid icke vinna riksdagens bifall.
Enligt föredragande departementschefens uttalande till statsrådsprotokollet
vid föredragningen i statsrådet av 1910 års förslag ansågs utgången i
riksdagen år 1909 icke hava berott på några principiella betänkligheter
mot de framlagda förslagen, utan syntes fast hellre tydligt, att riksdagen
förväntade, att förslagen, efter att hava i vissa hänseenden fullständigats,
skulle ånyo till riksdagens prövning framläggas. Av sådan
anledning framlades förslagen för 1910 års riksdag med allenast vissa
ändringar, som i detta sammanhang ej kräva uppmärksamhet.

Vid behandlingen i riksdagen år 1910 framträdde emellertid en
djupare gående meningsskiljaktighet. Sammansatta lag- och jordbruksutskottet
hade i sitt utlåtande i ärendet uttalat, att det syntes utskottet,
som om de principer, vilka kommit till uttryck i de framlagda förslagen,
vore i det hela tillfredsställande, när man ville upphäva inmutningsrätten,
och att utskottet funne sig kunna i huvudsak ansluta sig till
det nya system, som i förslagen vunnit uttryck. Utskottet hade dock
funnit anledning att mot förslagen framställa vissa anmärkningar, på
grund av vilka utskottet ansett en omarbetning av förslagen erforderlig,
vilken icke lämpligen kunnat av utskottet verkställas. Utskottet ansåg
sig förty böra avstyrka bifall till förslagen i föreliggande skick. Denna
utskottets hemställan blev ock av första kammaren bifallen. Andra
kammaren däremot anslöt sig till en vid förenämnda utlåtande fogad
reservation, däri bifall till förslagen avstyrktes på den grund att en ny
i stort sett enhetlig gruvlagstiftning borde komma till stånd, byggd på
den principen, att mineralier, i den mån de ej redan vore tagna i bruk
av enskilda, skulle närmast falla inom statens intresseområde, oavsett
om fyndigheten läge på kronans eller enskildas mark, och att gruvlagstiftningen
alltså borde grundas väsentligen å ett koncessionssystem.
Det lärer vara antagligt, att i den sålunda yppade meningsskiljaktigheten
är att söka den väsentliga orsaken till att frågan därefter allt
hittills fått vila.»

Efter att hava lämnat denna överblick över frågans tidigare
historia, förklarade sig utskottet hava med tillfredsställelse av den
kungl. propositionen inhämtat, att Kungl. Maj:t hade för avsikt att inom
den närmaste framtiden återupptaga arbetet för lösning av de svävande

Lagutskottets utlåtande Nr 41. 13

frågorna på gruvlagstiftningens område. Då anledning funnes att antaga,
att de av motionären anförda synpunkter därvid komme att vinna
tillbörligt beaktande, hemställde utskottet, med tillstyrkande av den
kungl. propositionen, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd, och beslöt riksdagen i enlighet härmed.

Vid innevarande riksdag har den i nyss omförmälda motion berörda
frågan redan varit föremål för behandling av riksdagen. I tvenne
likalydande motioner, väckta den ena i första kammaren av herr Asplund
(I: 93) och den andra i andra kammaren av herr Berg i Munkfors
(II: 214), hade nämligen hemställts, att riksdagen måtte besluta i
skrivelse hos Kungl. Maj:t anhålla, att vid den blivande utredningen
om en slutgiltig lösning av frågan om malm fyndighet ers tillgodogörande
största vikt måtte läggas därpå, att malmerna förädlas inom landet,
samtidigt med att statens rätt som jordägare och intressent i övrigt
fullt tillgodoses.

Första kammarens andra tillfälliga utskott, dit herr Asplunds sistnämnda
motion hänvisats, avstyrkte bifall till densamma av anledning,
dels att frågan om de norrländska malmfyndigh etern as tillgodogörande
genom malmförädling inom landet redan vore under utredning av eu
hösten 1913 tillsatt kommission dels ock att Kungl. Maj:t den 10 mars
1916 uppdragit åt en kommitté att verkställa förnyad allsidig granskning
och omarbetning av de här ovan omförmälda, för 1910 års riksdagframlagda
förslagen till ordnande av frågan om tillgodogörande av
mineralfyndigheter å kronojord samt att i samband därmed verkställa
en revision av gruvestadgan. Vid denna utredning och revision komme,
enligt utskottets mening, statens intressen att bliva vederbörligen beaktade.
Med avslag å utskottets hemställan beslöt emellertid första
kammaren att för sin del bifalla motionärens skrivelseförslag. På hemställan
av andra kammarens fjärde tillfälliga utskott har sedermera jämväl
andra kammaren fattat enahanda beslut.

Herr Asplund har i nu förevarande motion yrkat, att riksdagens
bifall till den kungl. propositionen nr 146 skulle göras beroende av
tvenne villkor: dels att den ifrågasatta inskränkningen i inmutningsrätten
skulle gälla allenast till den 15 juni 1917 i stället för, såsom
Kungl. Maj:t föreslagit, den 1 oktober samma år, dels ock att för kronans
räkning ofördröjligen verkställdes undersökning av å ifrågavarande
kronojord belägna, ej utmålslagda men till sitt läge kända fyndigheter
jämte malmletning å närliggande områden. Enligt motionärens åsikt

Utskottets

yttrande.

14 Lagutskottets utlåtande Nr 41.

skulle, därest i avvaktan på den utredning, som av den nu tillsatta
kommittén kunde förebringas, inmutningsrätten å ifrågavarande kronojord
ej för närvarande ansåges böra frigivas, det allmännas intresse av
att nya mineralfyndigheter, speciellt fosforfattig järnmalm, uppsöktes,
i allt fall bliva tillgodosett, om en sådan undersökning igångsattes. Ja
undersökningen kunde tilläventyrs möjliggöra, att förslag om upplåtande
av malmfyndigheter å nu förbuden mark kunde föreläggas redan 1917
års riksdag; det i den kungl. propositionen föreslagna förbudet skulle
i så fall kunna upphöra redan under sommaren 1917. Men undersökningen
skulle jämväl äga betydelse för revisionen av gruvlagstiftningen;
därest man härvid, i enlighet med 1910 års förslag, komme att i fråga
om förvärvet av rätt till malmfyndighet göra skillnad mellan nyupptäckta
fyndigheter och tidigare inmutade men övergivna fyndigheter,
vore det av vikt, att dessa senare funnes å karta inlagda och beskrivna.
— I en annan motion (nr 106), som hänvisats till jordbruksutskottet,
har herr Asplund hemställt, att riksdagen, under förutsättning att berörda
undersökning av riksdagen beslutas, måtte för täckande av de
kostnader för densamma, som ej kunna bestridas av till Sveriges geologiska
undersöknings fältarbeten redan beviljade medel, anslå ett belopp
av högst tjugutusen kronor att utgå under innevarande år av tillgängliga
medel.

Syftet med motionärens nu ifrågavarande framställningar synes vara
väsentligen detsamma, som avsågs med den av honom väckta motion
(nr 93), för vilken ovan redogjorts och som redan tillvunnit sig riksdagens
bifall. De ytterligare åtgärder i nämnda syfte, som motionären
i förevarande motion föreslår riksdagen att vidtaga, finner sig lagutskottet
icke böra förorda. Till eu början vill utskottet anmärka, att
motionärens yrkanden, sådana de i motionen framlagts, redan av formella
skäl icke torde kunna vinna bifall; ett tillmötesgående av motionärens
hemställan skulle enligt utskottets mening kunna ske endast på så sätt,
att riksdagen bifölle den kungl. propositionen med den ändring, att förbudet
mot inmutning skulle gälla allenast till den 15 juni 1917, samt i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhölle om verkställande av den i motionen
omförmälda undersökning. Vad emellertid först beträffar den ifrågasatta
förkortningen av förbudets giltighetstid, synes icke något stå att vinna
genom att en dylik åtgärd redan i frågans nuvarande läge vidtages.
Därest den ovan omförmälda, för behandling av frågan om tillgodogörande
av malmfyndigheter å kronojord samt för revision av gruvestadgan
tillsatta kommitténs blivande utredningar därtill föranleda, och
kommitténs arbetsresultat, såsom önskligt vore, kommer att föreligga i

Lagutskottets utlåtande Nr 41.

så god tid, att förslag i ämnet kan föreläggas redan nästa års riksdag,
innefattar tydligen ett bifall till Kung]. Maj:ts nu framlagda proposition
icke något hinder mot att bringa förbudet ur kraft vid den tidpunkt
motionären föreslagit eller som eljest kan befinnas lämplig. Vid sådant
förhållande synes det utskottet icke föreligga tillräckliga skäl att i fråga
om förbudets giltighetstid avvika från vad Kungl. Maj:t föreslagit.
Utskottet vill emellertid framhålla önskvärdheten av, att kommittéutredningen
i görligaste mån påskyndas.

Beträffande åter den av motionären föreslagna undersökningen,
lärer det kunna förväntas, att den tillsatta kommittén vid fullgörandet
av sitt uppdrag tager tillbörlig hänsyn till den skrivelse, som, enligt
vad ovan erinrats, riksdagen redan beslutat, avlåta till Kungl. M;ij:t och
som utan tvivel kommer att till kommittén remitteras. Frågan, huruvida
och på vad sätt en undersökning av den art, motionären avser, bör
verkställas, kommer givetvis i detta sammanhang att av kommittén tagas
under omprövning. Skulle därvid befinnas lämpligt, att undersökningkommer
till stånd, lärer Kungl. Maj:t säkerligen föranstalta härom; kostnaden
för undersökningens påbörjande torde kunna bestridas av medel
som, på sätt i motionen erinras, redan stå till Kungl. Maj:ts förfogande.
Det torde därför eldigt utskottets mening icke för närvarande föreligga
anledning för riksdagen att hos Kungl. Majrt härom göra framställning.

På grund av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

l:o) att Kungl. Maj:ts proposition nr 146 med
förslag till lag om inskränkning i inmutningsrätten
må av riksdagen bifallas, och

2:o) att herr Asplunds ifrågavarande motion nr
105 icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 19 maj 1916.

På lagutskottets vägnar:
NILS ALEXANDERSON.