Lagutskottets Utlåtande R:o 12 (Utlåtande 1902:LU12 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande R:o 12.

JTjo 13»

Ank. till Riksd. kansli den 24 februari 1902, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kong).
Maj:t angående lagstiftning i syfte att ackords förhandling
till undvikande af konkurs måtte erhålla offentligt skydd
och kontroll.

Till handläggning af lagutskottet har från Andra Kammaren hänvisats
en af herr E. 0. V. Wavrinsky inom nämnda kammare väckt
motion, n:o 3, hvari anförts följande:

»Enligt svensk rätt kan tvångsackord icke förekomma förr än gäldenären
genom konkurs afträdt sin egendom till sina fordringsegare. Förslag
till ackord kan af gäldenären ingifvas till rätten senast å inställelsedagen.
Pröfning af detta förslag sker vid sammanträde med borgenärerna
inför rättens ombudsman inom 2 veckor från inställelsedagen. Förslaget
anses vara antaget, om alla närvarande borgenärer förenat sig härom och
dessa bevakat minst '' 2/3 af godkända oprioriterade fordringar, eller om
minst 4/0 af närvarande borgenärer godkänt förslaget och dessa bevakat
minst 4/6 af de oprioriterade fordringarna.

Bill. till Riksd. Prof. 1902. 7 Sami. 11 Käft, (N:o 12.)

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

Ackordet gäller ej utan att vara faststäldt af rätten.

Den rubbning af gäldenärens rättsliga ställning och förmåga till förvärf,
som inträder med och som följd af konkursbehandlingen, gör att
han ännu efter det lian blifvit insolvent i det längsta sträfvar att undgå
konkursen och, då han icke längre kan förnöja sina mest påträngande
rordringsegare, under hand söker träffa en uppgörelse med dem alla.

Men häraf blifva kreditorerna i regeln lidande. Ju längre konkursen
uppskjutes, desto mera utsuges gäldenärens bo, och nya skulder tillkomma,
som minska utsigterna till godtgörelse för kreditorerna. Underhandsackorderingen
lemnar oftast ingen af borgenärerna någon tillförlitlig inblick i
gäldenärens verkliga ställning; ingen vet rätt, hvad de andra kreditorerna
tänka om saken. Alla äro beroende af gäldenärens påståenden, all effektiv
kontroll saknas, hvaraf man kan döma om ackordsanbudets berättigande
och lämpligheten af att antaga det.

Det torde endast vara i sällsynta fall och vidkommande större affärer,
som kreditorerna fa tillfälle samlas för att öfverlägga om lämpligheten
af att ställa boet under s. k. administration.

Lyckas det en skicklig underhandlare att få ett underhandlingsackord
antaget, upprätthåller han dermed ett sken af solvens och kredit, som
ofta icke betingas af de verkliga förhållandena och derför lätt vilseleder
dem, hvarmed gäldenären senare träder i förbindelse.

Misslyckas underhandlingarna och konkurs inträder, har boets ställning
betydligt försämrats, och det lilla, som är qvar, slukas af konkursförvaltningen.

Af sadana skäl har man numera i flera länder under något olika
former sökt gifva denna ackordsförhandling för att undgå konkurs offentlig
kontroll.

Detta, är icke något nytt. I äldre tider hade, särskildt i Tyskland,
ackordet sin egentliga betydelse, innan konkurs ännu börjat.

Det ursprungliga förslaget till den Konkursordnung, som trädde i
kraft den 1 oktober i Tyskland, innehöll bestämmelser om ackord till
förekommande af konkurs, och det tyska köpmansståndet skänkte detta
ackordsinstitut sitt gillande. Likvisst frångicks denna helsosamma princip
i lagen.

Något senare, 1883, gjorde dock den engelska lagen ackordsförhandlingen
till ett nödvändigt förstadium till den egentliga konkursbehandlingen,
och samma ar likaledes den belgiska rätten, till en början försöksvis,

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

men 1887 definitivt. Exemplet följdes af Frankrike i lagen af 1889 och
samma år af Schweiz.

Efter förebilden af dessa sistnämnda lagar införde Norge genom
lagen af den 6 maj 1899 »akkordforhandling under rettens beskyttelse».

Genom denna lag bjudes gäldenären ett medel till att undgå konkurs
utan att nödgas söka underhandsackord, och fordringsegarnes rätt bevakas
genom att gäldenärens ackordsförhandling sker offentligen.

Från det att ansökan om ackordsförhandling är ingifven till rätten och
till förhandlingens slut inskränkes fordringsegarnes utsökningsrätt hos
gäldenären. I detta hänseende verkar ackordsförhandlingen lfka med
konkursen, men olika underhandsackorderingen, utan att hindra en fordringsegare
att under tiden stämma gäldenären på sin fordran för att få
den faststäld, om den bestrides af gäldenären.

Under ackordsförhandlingen kan konkurs inledas endast på begäran
af gäldenären eller »akkordstyret».

Skall ändamålet med denna offentliga ackordsförhandling vinnas, är
det emellertid angeläget, att den väcker så liten uppmärksamhet som möjligt
utom de närmast intresserades krets. Gäldenären fortsätter derför
sin affär på egen hand, men under akkordstyrets tillsyn. Lagen föreskrifver,
att under ackordsförhandlingen firmateckningen bör ske med
tillägget »under ackordsförhandling», men ingen laga påföljd stadgas, om
denna bestämmelse åsidosättes. Handlar gäldenären emot akkordstyrets
gifna föreskrifter eller utan att inhemta dess beslut i angelägenheter, som
icke äro öfverlemnade åt hans fria bestämning, är denna bestyrelse berättigad
till att öfverlemna boet till konkurs, hvarvid förenämnda förhållande
kan leda till att ackord nekas stadfästelse. Deremot har tillsättandet
af denna bestyrelse i regeln ingen verkan i förhållande till
tredje man.

I gäldenärens frihet gent emot tredje man göras dock tvenne vigtiga
inskränkningar för den händelse, att ackordsförhandlingen genast leder
till konkurs: skuldsättning samt pantsättning, afhändelse eller uthyrning
af fast egendom, som gäldenären företager under ackordsförhandlingen
utan bestyrelsens samtycke, äro ogiltiga i konkursboet.

Ackordsförhandlingen medför således icke såsom konkurs ipso jure
någon panträttsartad beslagläggning på gäldenärens egendom till fördel
för fordringsegarne, men den medför en begränsad eller inskränkt qvarstad
på densamma till fördel för en eventuel konkursbehandling, såvida
denna öppnas i omedelbar förbindelse med ackordsförhandlingen, så att,

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

om det visar sig att konkurs ej kan undgås, fordringsegarne ej genom
ackordsförhandlingen komma i sämre ställning, än om konkurs genast
inledts. Äfven i flera andra afseenden är ackordsförhandlingen likstäld
med konkurs, men i det vigtiga hänseendet skilja de sig, att gäldenären
i det förra fallet får, under tillsyn af akkordstyret, försöka att göra
rätt för sig eller annars bjuda den allra största godtgörelse utan att behöfva
afträda sin egendom till fordringsegarne.

Rätten utser ackordsstyret, som skall bestå af en så kallad »ackordkommissger»,
såsom ordförande, och tvenne andra till detta värf särskildt
skickade och villige män. Rätten tar icke någon som helst befattning
med förhandlingen eller förvaltningen, och hvarken kreditorerna eller ännu
mindre gäldenären ega att kontrollera förvaltningen eller påverka akkordstyrets
beslut.

Akkordstyret kan utse en särskild i gäldenärens affär sakkunnig
revisor vid sin sida, hvilken revisor utöfvar sin befattning under de offentliga
förpligtelser och det ansvar, som lagen stadgar för revisorer.

Kreditorerna bilda, hvad sjelfva ackordsspörsmålet beträffar, en tillfällig
förening, hvari en qvalificerad majoritet binder minoriteten. Men
lagen har icke anordnat något organ för dem.

Den största vigt lägges vid att kommissseren är en för uppdraget
fullt qvalificerad person, som tillika har den nödiga auktoriteten. Detta
har också inskärpts genom ett cirkulär af den 15 februari 1900 från det
norska overstyret for konkursvcesenet. Lagen bestämmer, att overstyret
for konkursvmsenet med samtycke af justitiedepartementet kan, på platser
der så lämpar sig, utse personer, inom hvilkas krets akkordhommissa3ren
skall väljas. Ett sådant urval af lämpliga, för kommissserens uppdrag
qvalificerade personer, som tillika äro skickliga revisorer, har redan
egt rum för Kristianias vidkommande.

Begäran om ackordsförhandling skall ingifvas till konkursrätten och
skall åtföljas af:

1) en kortfattad redogörelse för de omständigheter, som hafva föranledt
gäldenärens obestånd, samt de utvägar, som stå öppna för ett
ordnande af affärerna. Ett fullständigt ackordsförslag fordras icke på
detta stadium;

2) en tablå öfver affärsställningen;

8) uppgift på de räkenskapsböcker, som förts;

4) 50 kronor som förskott på omkostnaderna.

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

Inom 3 dagar skall gäldenären, om icke giltigt förfall inträffar, infinna
sig personligen hos rätten. Rätten skall snarast möjligt afgöra, om
ackordsförbandling skall öppnas.

Afslås gäldenärens begäran, skall meddelande derom ofördröjligen
meddelas de kända fordringsegarne.

Ett utslag på gäldenärens begäran kan emellertid inom 3 dagar
underställas overstyrets for konkursvsesenet pröfning.

Beslutas att ackordsförhandling skall öppnas, väljer rätten genast
akkordstyre eller i enklare fall endast kommissaer, hvarefter förrättningen
hvilar i dennes händer.

Så snart akkordstyret öfvertagit ärendet, skall kungörelse om ackordsförhandlingen
utfärdas i kungörelsetidningen, anslas pa rättens lokal och
på börsen, om sådan finnes, samt utlysas vid tingen inom de orter, der
gäldenären till äfventyra har fast egendom. Derjemte skall anteckning
derom ske till firmaregistret.

Derefter skrider akkordstyret till revision af gäldenärens räkenskaper,
uppgör en fullständig tablå öfver ställningen, granskar orsakerna till obeståndet
och affärens utsigter för framtiden samt uppgör en berättelse
häröfver, som senast 14 dagar före det fordringsegarne kallas till möte
för ackordsförslagets behandling tillställes dem. Ackordsförslaget uppgör
gäldenären under förhandling med akkordstyret. Affären bibehålies under
tiden af gäldenären, men öfvervakas af akkordstyret, som tillser, att förvaltningen
framför allt går ut på att tillförsäkra kreditorerna godtgörelse.
Endast sådana skulder, som måste gäldas på grund af oomtvistad förmånsrätt
eller pant, eller som ingåtts för affärens skull under ackordsförhandlingen,
uppgöras under denna tid.

I akkordstyrets kallelse till sammanträde af borgenärerna uppfordras
dessa att insända specificerade uppgifter på sina fordringar.

Tvist om eller oklarhet öfver hvilka fordringar äro berättigade utredes
af rätten.

Mötet med fordringsegarne skall hållas inom 6 högst 10 veckor
efter det ackordsförhandlingen öppnats. Mötet ledes af kommissseren.
Gäldenären är skyldig närvara, endast sjukdom gäller som förfall. Uteblir
gäldenären, kan ackordsförslaget icke behandlas. Borgenärernas rösträtt
utöfvas skriftligen, hvarför det händer, att ingen af dem tillstädeskommer.

Till grund för omröstningen lägges en af akkordskommissseren och
revisorn uppgjord förteckning öfver samtliga fordringar i boet med an -

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

gifvande af deras beskaffenhet och uppgift, huruvida de på någon hand
bestridas. Fordringar, om hvilka akkordstyret har kännedom, men som
ej blifvit anmälda, medräknas. Anmälan om fordran till akkordstyret
har endast i så fall rättslig betydelse, att den tjenar till att vidmakthålla
förmånsrätt, hvars bevarande betingas af att det inom viss tid gjorts
anspråk derpå gällande.

Med hänsyn till rösträtt gäller detsamma som för tvångsackord i
konkurs. Det fordras ett qvalificeradt flertal, såväl i afseende å antalet
fordringsegare som å belopp, för att ackordet skall antagas.

Detta flertals storlek beror af den erbjudna ackordsprocenten.

Gar förslaget ut på att betala minst 50 proc. till de oprioriterade
fordringsegarne, kräfves, att 2/s af de röstberättigade ha röstat för dess
antagande och att deras tillgodohafvanden tillhopa utgöra 2/g af kreditorernas
samlade fordringar.

Går det ut på mindre än 50 proc., fordras, att s/4 af de röstberättigade
med ett tillgodohafvande af 3/4 af hela fordringsbeloppet rösta
derför.

Erhålles den föreskrifna majoriteten, utlyser rätten inom 3 veckor
ett möte med fordringsegarne till behandling af spörsmålet om ackordet
skall stadsfästas eller icke. Vid detta möte skall såväl gäldenär som
akkordstyret vara närvarande. Alla underrättelser till kreditorerna och
andra vidkommande skola besörjas på så sätt, att deras framkomst kan
bestyrkas.

Under det första 3/4-clelsåret efter denna lags trädande i kraft öppnades
för hela landet 337 ackordsförhandlingar, under det att de anmälda
konkursernas antal samtidigt var 459. I 80 af dessa senare hade förut
ackordsförhandling egt rum.

1 Danmark har »Föreningen af Kjnbenhavnske Manufaktur-Grossister»
trädt emellan för att för sina medlemmars räkning omhändertaga ackordsförhandlingar
till undvikande af konkurs. Denna förening har inrättat
en Akkord- og Konkurs-Afdeling, hvars uppgift angifves vara att, då
handlande ur manufakturbranschen eller med den beslägtade branscher i
Danmark icke kunna fullgöra sina förbindelser, verka för ett för alla
kreditorerna förmånligt ordnande af gäldenärens affärer. Afdelningens
verksamhet är derför i hufvudsak:

1) att för fordringsegarnes räkning låta noga undersöka handlandenas
ställning, när de förklara sig ur stånd att fylla sina förbindelser men
önska genom prolongation eller ackord ordna sina mellanvaranden med

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

fordringsegarne utan Skifterettens ingripande och, om en sådan utredning
befinnes böra komma till stånd, åtaga sig ledningen af densamma, eventuel
äfven liqvidationen; och

2) att, i händelse af konkurs, tillvarataga sina i boet intresserade
medlemmars bästa och söka åstadkomma enighet mellan dessa vid val af
kurator och Kreditorudvalg liksom i öfrigt under konkursen.

Afdelningen skall öfvervaka:

att kurator ställer den i lagen föreskrifna säkerheten;

att värderingen af boet såvidt möjligt upptager såväl inköps- som
värderingsprisen för varulagret och att realisationen af boets tillgångai
sker på omsorgsfullaste sätt;

att kostnaderna för konkursen begränsas; och

att afdelningen hålles å jour med hvad vidtages med boet af någon
betydelse.

Aldelningen har säte i Köpenhamn.

Tillträde står under vissa vilkor öppet för engrossister i hela landet.
Afdelningens styrelse afgör genom ballottering, om sökt medlemskap
beviljas.

Alla medlemmarne äro förpligtade att hänvisa hvarje åtgärd vid
betalningsinställelse bland deras danska gäldenärer till behandling på
afdelningen, och de få icke på egen hand träffa någon öfverenskommelse
i iraga.

I händelse af konkurs äro de i en sådan intresserade medlemmarne
förpligtade att skriftligen anmäla till afdelningen storleken af sina fordringar
och att gifva föreningen eller den, som föreningen väljer till sin
representant, fullmakt för deras del till valet af kurator och Kreditorudvalg,
liksom i öfrigt till att föra deras talan under konkursen.

Afdelningens medlemmar böra, när afdelningen sådant krafvel’, sjelfva
eller genom befullmäktigade ombud deltaga i kreditorsmöten.

Då det är af största vigt, att uttalanden till belysning i föreliggande
ärenden kunna falla fritt och utan förbehåll på afdelningens möten,
kräfves den största diskretion.

I generalförsamlingen, afdelningens högsta myndighet, afgöras alla
ärenden genom enkel majoritet. Hvar firma har blott en röst; rösträtten
kan blott utöfvas af vidkommande medlem personligen. Den ordinarie
generalförsamlingen hålles i början af mars månad hvarje år.

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

Afdelningens styrelse består af 1 ] medlemmar, af hvilka minst
7 skola vara medlemmar af Föreningen af Kjobenhavnske ManufakturGrossister.

Afdelningens verksamhet under år 1899 gaf bland annat följande
resultat:

Af 134 boutredningar hade

64 uppgjorts med ackord;

18 » » liqvidation utan ackord;

1 » » prolongation;

22 slutat med konkurs;

2 upptagits till förnyad behandling; och
27 voro under behandling 1/1 1900.

134

Vid årets början voro 19 boutredningar under arbete, hvarför de
under år 1899 nytillkomna voro 115 (mot 69 under 1898).

De med ackord afslutade boutredningarna omfattade ett sammanlagdt
belopp passiva af kronor 1,253,645: 20, under det att de, som slutades
med konkurs, endast omfattade passiva kronor 413,224: 7 5.

Genomsnittsutdelningen i ackordsboen var 54,51 %, vexlande mellan
15 % och 88 %, och den nominella tillgången i konkursboen uppgick
till 40,6 %.

Af 59 ackordsbon voro:

14 i Köpenhamn,

21 på öarna och

24 på Jylland.

I 21 fall hade ackordet betalts ''kontant-,

» 33 » var betalningstiden i genomsnitt 81/2 månad och

» 5 » gick betalningstiden öfver ett år.

Som af denna redogörelse synes, sörjer man både i Danmark och
Norge, fastän på olika vägar, vida bättre än hos oss för fordringsegarnes
intressen, då en gäldenär kommer på obestånd, på samma gång som man
underlättar för den redbare gäldenären att göra rätt för sig på egen hand
och bevara utsigterna för sig och sin familj samt andra, som af honom
äro beroende, för framtiden. En enda fordringsegare eller några få smärre
sådana kunna ej förhindra en ackordsförhandlmg i de öfriga fordringsegarnes
intresse och drifva den i trångmål försatte köpmannen till en
både för honom, fordringsegarne och tredje man oförmånlig, ja ofta nog

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

ruinerande konkurs. Hvilken betydelse detta har för näringslifvet, synnerhet
under dåliga tider, inses lätt.

Frånvaron af rättsliga bestämmelser i detta syfte i vårt land har
föranledt, att utvägar utom lagen, ja ofta nog mot densamma, tillgripas
för att hindra en illvillig eller vinningslysten fordringsegares onda anslag.
I allt flera fall, synnerligast när det galt stora affärsrörelser, vid Indika
ett plötsligt stillestånd i verksamheten skulle verkat obotlig skada icke
blott för det gäldbundna boet och dess fordringsegare, utan för kanske
tusentals arbetare och deras familjer, har man tillgripit afveckling under
administration på grund af enskild öfverenskommelse.

Alen lagen lemnar intet stöd för sådana åtgärder; om ej full enighet
uppnås mellan fordringsegarne, kan majoriteten bland dem, om aldrig så
stor, icke binda minoriteten. Eu illasinnad borgenär blir härigenom i
stånd att tillskansa sig fördelar på de andra intresserades bekostnad, ja,
mot lag ocn rätt, blott för att det år nödvändigt att i det allmännas
intresse oskadliggöra honom. Sådant upprör rättsmedvetandet, verkar
demoraliserande och bör ej tolereras. Lagstiftaren måste här ingripa för
att fylla en betänklig lucka i vår lagstiftning.

Den företagsamhet och vaksamhet, som i allmänhet utmärker våra
grannfolk, icke minst på affärslifvets områden, har manat dem att tillvarataga
här berörda intressen. Det privatinitiativ, som i Danmark tagits
åt grossisterna genom deras nyss beskrifna organisation, och det införande
af ett rättsligt institut för ackordsförhandling till undvikande af konkurs,
som man nyligen tillgripit i Norge, syfta till samma mål. ILvilketdera
bör föredragas, beror i väsentlig mån på nationella förhållanden, i all
synnerhet på den omständigheten, om den svenska köpmanskåren kan lika
väl som den danska sjelf tillvarataga dessa intressen.

De köpenhamnska grossisternas anstalt lärer väl motsvara sitt ändamål.
Till dels torde detta bero på den starka väckelse handelsståndet
rönt i Danmark af framstående, energiske män, hvilka sporrat de danske
köpmännen och finansmännen till samverkan, till dels också på lättheten
att omfatta hela landet med en organisation. Den enskilda företagsamheten
torde vara i stånd att nedbringa kostnaderna för en ackordsförvaltning
under hvad en offentlig institution för ändamålet betingar. Likaså
torde en privat anstalt för förenämnda ändamål, om ackordsförhandlingen
strandar, kunna verka gynsamt på konkursutredningen. Men den omständigheten,
att så många länder funnit skäl införa särskildt rättsinstitut
för ackordsförhandling under offentlig kontroll till förekommande af konBih.
till Likså. Prat. 1902. 7 Sami. 11 Höft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

kurs, tyder på, att denna, rättsordning är af behofvet pakallacf och att
den, der den införts, har verkat gynsamt. Den är ju i praktiken icke
heller främmande för våra förhållanden, ehuru rättsgrunderna saknas.

Huruvida den norska lagen, hvilken jag här ofvan aberopat, i sina
detaljer träffat det rätta, derom vågar jag ej hysa någon egen mening, då
jag ej har de nödiga insigterna derom. Det kan tyckas som om ackordsförhandlingen
— administrationen — lämpligast borde öfverlemna» uteslutande
till borgenärerna och gäldenären, utan rättens ingripande. Men
äfven under sådana omständigheter torde behofvet af insigtsfulla faclcmän
för dessa, både till omfång och antal växande, utredningar göra sig gällande.

En medverkande orsak till att behofvet af ett rättsinstitut i denna
rigtning gör sig så kraftigt gällande är, att var konkurslag lider af sa
stora brister. Men att uppskjuta åtgärder i förenämnda syfte, tills en
revision af konkurslagstiftningen kan åstadkommas, vore äfventyrlig!. En
lag, som gäller afveckling af ett gäldbundet bo till förekommande af
konkurs, är så starkt af behofvet påkallad, att med åtgärder derför icke
bör uppskjutas.

Jag hemställer derför, att Riksdagen ville besluta i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, det Kong!. Maj:t täckes låta utreda, hvad som lämpligast
genom lagstiftning må åtgöras för att ackordsförhandling till undvikande
af konkurs måtte erhålla offentligt skydd och kontroll, och till
Riksdagen inkomma med de förslag, hvartill sådan utredning kan föranleda.»

Det af motionären sålunda väckta förslaget, att ackordsförhandling
till undvikande af konkurs måtte ställas under skydd och kontroll af
offentlig myndighet, sammanfaller till innehållet nära med en fråga, som
förut vid flera tillfällen, om än ej under de sista åren, varit föremål för
mycken uppmärksamhet och mångsidig pröfning. Vid alla riksdagar under
åren 1876—1880 förelågo sålunda på grund af enskilde motionärers
framställningar förslag om åstadkommande af lagbestämmelser angående
afveckling medelst administration af gäldbundet bo. Dessa förslag ledde
emellertid icke till någon Riksdagens åtgärd. Samma spörsmål upptogs
vidare till behandling af justitieombudsmannen i hans till 1879 års Riksdag
afgifna embetsberättelse, dervid justitieombudsmannen i hufvudsak
uttalade den uppfattning, att någon särskild lagstiftning i ämnet icke för
det dåvarande vore af omständigheterna påkallad, utan att gällande kon -

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

kurslag, möjligen i en eller annan paragraf ändrad, skulle kunna motsvara
behofvet. Sedan derefter jemväl lagutskottet vid 1884 års riksdag i anledning
af ånyo väckt motion om lagbestämmelser rörande afveckling medelst
administration, hvilken motion afstyrktes af utskottet och icke vann
Riksdagens bifall, förklarat sig anse det åsyftade målet icke lämpligen
kunna uppnås annorlunda än genom en i sådan rigtning företagen omarbetning
af gällande konkurslag, blef frågan föremål för handläggning
äfven hos Kongl. Maj:t samt föranledde till en för 1885 års Riksdag framlagd
proposition angående ändring af 9, 51 och 52 §§ konkurslagen i
syfte, enligt hvad föredragande departementschefen till statsrådsprotokollet
anförde, att i stället för en lagstiftning om administration, hvilken icke
syntes vara för det afsedda ändamålet nödvändig, i konkurslagens bestämmelser
åvägabringa förändringar, egnade att sätta den i stånd att motsvara
de kraf, hvilka i en utvecklad affärsverksamhets intresse kunde ställas på
densamma. Dessa förändringar gingo hufvudsakligen ut på dels att åstadkomma
en tillfredsställande form för förvaltningen af gäldenärens tillgångar
under tiden från den offentliga stämningens utfärdande, intill dess
gode män blifvit utsedda, dels att bereda ökade möjligheter för uppskof
med försäljningen af konkursbos egendom samt för lös egendoms försäljning
utan auktion. Lagutskottet, som jemte propositionen till behandling
förehade ett af enskild motionär åter framstäldt förslag till lag om
afveckling medelst administration, afstyrkte det senare förslaget, men fann
propositionen böra till sitt hufvudsakliga syfte vinna Riksdagens godkännande,
och sedan Riksdagen, med afslag å motionen, bifallit hvad i propositionen
föreslagits, gafs, i öfverensstämmelse härmed, åt förenämnda
paragrafer genom lagen den 1 maj 1885 den lydelse, som de derefter
hufvudsakligen bibehållit. Ytterligare återkom frågan vid 1887 års riksdag,
då emellertid lagutskottet förklarade sig fortfarande anse de brister
i konkurslagen, som föranledt förslagen om införande af ett särskildt administrationsförfarande,
hafva blifvit i väsentlig mån afhjelpta genom de
år 1885 vidtagna ändringarna, samt den i ämnet väckta motionen, som
af utskottet afstyrktes, ej heller vann Riksdagens godkännande.

Lagutskottet, som vid alla de tillfällen, då utskottet haft att yttra
sig öfver de sålunda väckta förslagen om åstadkommande af lagbestämmelser,
enligt hvilka en på obestånd varande persons tillgångar skulle
kunna öfvertagas till förvaltning af borgenärerna, utan att konkurs behöfde
inträda, städse funnit sig förhindradt att till dessa förslag förorda bifall,
intager jemväl nu i frågan en liknande ståndpunkt och stöder denna sin

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

uppfattning på i hufvudsak samma grunder, som förut flere gånger blifva
af utskottet i sådant afseende åberopade.

Utskottet vill sålunda icke förneka, att en lagstiftning i förevarande
syfte stundom skulle kunna medföra icke oväsentliga fördelar. Visserligen
beböfver efter de år 1885 tillkomna förändringarna i konkurslagen tillämpningen
af denna lag icke ovilkorligen medföra, att konkursgäldenärens
rörelse måste afstanna och boets egendom oförtöfvadt realiseras, äfven om
sådant uppenbarligen är för både borgenärerne och gäldenären ofördelaktigt,
och hvad mot konkurslagens bestämmelser härutinnan från början
synnerligast kunnat anmärkas är alltså genom berörda lagändringar afhjelpt.
Men otvifvelaktigt hafva dock i allt fall icke så sällan missförhållanden
förekommit, hvilka kunnat afvärjas, om lagstiftningen innehållit
bestämmelser, med stöd af hvilka afveckling under hand kunnat mot en
eller flere borgenärers bestridande lagligen åvägabringas. Särskildt kan
i ett eller annat fall genom en näringsidkares försättande i konkurstillstånd
föranledas plötsligt afbrott i en vidsträckt och gagnande verksamhet
till stor skada icke blott för borgenärerna och gäldenären utan
äfven för en mängd underhafvande och andra personer, hvilka för sitt
uppehälle varit beroende af verksamhetens fortgång.

Redan den princip, hvarpå en sådan lagstiftning som den af motionären
ifrågasätta skulle byggas, synes emellertid utskottet gifva anledning
till berättigad tvekan. För att denna lagstiftning skulle hafva något ändamål,
måste nemligen densamma grundas derpå, att enskilde fordringsegare
skulle kunna genom andras beslut förhindras att medelst anlitande
af vanliga exekutiva åtgärder göra sin rätt gällande och rättsligen tvingas
att deltaga i en af andra besluten afveckling. Detta förfarande skulle
alltså, utan att benämnas konkurs eller i förhållande till gäldenären verka
såsom sådan, för fordringsegarne medföra den påföljd, att, liksom vid
tvångsackord i konkurs ege''r rum, enskilde fordringsegares rätt gjordes
beroende af de andres beslut. För att undanrödja de betänkligheter, som
mot en dylik anordning möta, vore det i utskottets tanke nödigt att förbinda
det föreslagna ackords- eller administrationsförfarandet med liknande
garantier och en sådan domstolens medverkan, som i konkurs finnas föreskrifna,
men detta skulle svårligen låta sig göra utan att så godt som
upphäfva nyttan och gagnet af administrationen.

Det kan sålunda icke vara lämpligt, att endast närboende eller eljest
lätt tillkallade borgenärer berättigas besluta om afvecklingen, utan torde
alla borgenärer, hvilkas intressen beröras af ett dylikt beslut, böra sättas

Lagutskottets Utlåtande N:o 12,

i tillfälle att vid beslutets fattande närvara och sin rätt bevaka. För sådant
ändamål lärer emellertid under våra förhållanden vara erforderligt
att bestämma en gamska lång kallelsetid, och då ett hufvudvilkor, för att
afveckling skall kunna med fördel åvägabringas, utgöres deraf, att densamma
kommer till stånd utan alltför lång tidsutdrägt, synes den behöfliga
kallelsetidens längd härutinnan utgöra ett väsentligt hinder.

Derest mot någon eller några bland de fordringar, hvarå borgenär
vill grunda talan i fråga om ackordsförhandlingen, anmärkningar skulle
framställas, mota jemväl stora svårigheter att bestämma, huru förfaras
skulle för att få sådana anmärkningar pröfvade. Att åt öfriga borgenärer
uppdraga pröfningsrätten torde icke kunna anses välbetänkt, utan lärer
ett rättsligt fastställande af fordringarna böra ega rum, hvilket äfvenledes
skulle medföra omgång och i hög grad förminska värdet af hela administrationsförfarandet.

Likaså torde för bevarande af borgenärernas rätt i fråga om återvinning,
återgång af köpeaftal med flera vid konkurs inträdande förhållanden
äfven vid administration erfordras bestämmelser, hvilka icke skulle
låta förena sig med den enkelhet och snabbhet, som för detta senare förfarande
böra vara utmärkande.

Att på ett från skilda synpunkter tillfredsställande sätt i vår lagstiftning
införa det nya rättsinstitut, som motionären vill hafva med densamma
införlifvadt, torde sålunda vara en synnerligen svårlöst uppgift.
Antingen sättes rättssäkerheten i fara eller ock påkallas lagbestämmelser
af den vidd och beskaffenhet, att man af deras tillämpning icke lärer
kunna i jemförelse med nuvarande förhållanden vänta någon afsevärd
tidsvinst, besparing eller andra väsentligare fördelar.

Motionären har ej heller, så vidt utskottet kunnat finna, lemnat några
anvisningar för en lycklig lösning af det utaf honom framlagda spörsmål.
Någon egentlig betydelse i detta afseende torde nemligen icke kunna tillmätas
den omständigheten, att lagstiftning i ämnet redan finnes genomförd
i andra länder, hvilkas domstolsorganisation och konkursförfarande
äro vidt skiljaktiga från de hos oss gällande.

Det vill ock synas utskottet, som om motionären sjelf stält sig i viss
mån tveksam framför frågan, huruvida någon rättslig organisation för berörda
ändamål verkligen är nödig och lämplig, eller huruvida det icke
snarare bör öfverlemnas åt den enskilda företagsamheten att, då omständigheterna
dertill gifva anledning, åvägabringa utredning af gäldbundet
bo utan samband med konkurs. Hvad motionären anfört om förhållanBih.
till Likså. Prof. 1902. 7 Samt. 11 Saft. 3

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

dena i Danmark synes sålunda utvisa, att ganska lyckliga resultat torde
kunna vinnas genom enskilda sammanslutningar mellan affärsmän. Jemväl
erfarenheten i vårt land har visat, att der skäliga förutsättningar för afveckling
medelst administration funnits, sådan afveckling ganska ofta kunnat
åstadkommas på den privata öfverenskommelsens väg.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 24 februari 1902.

På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.

CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM, 190 2.