Lagutskottets utlåtande Nr SO (Utlåtande 1918:LU20 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr SO.

Nr 20.

Ankom till riksdagens kansli den 5 mars 1918 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om upphävande av
10 kap. 14 § strafflagen.

Närvarande: herrar Pettersson i Södertälje, Persson i Norrköping, Gezelius, Eogberg,
Alexanderson*, Petrén Alfred, von Sydow, Olsson Lars*, Permansson*,
Tengvall, Pettersson i Bjälbo, Lindley Ernst*, Bolmdahl, Strid, Helger
och Johanson i Gäre.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
nr 207, hava herrar Carl Oscar Johansson i Sollefteå, Hans Hansson
i Mora, Christian Ericson, Fabian Månsson, Ernst Hage, Alfred Werner,
Ivar Vennerström, Sten Berglund, Oscar Wilhelm Lövgren och Karl Johan
Karlsson hemställt, att riksdagen för sin del ville besluta, att strafflagens
10 kap. 14 § måtte upphävas.

Till stöd för sin berörda hemställan hava motionärerna anfört
följande:

Vid föregående riksdag väcktes av herr Winberg m. fl. följande
motion:

»I den svenska strafflagen förekommer en paragraf, som intager en
helt säregen ställning bland strafflagens bestämmelser, och som även är
av ett jämförelsevis ungt datum. Den är säregen därigenom, att den i
svensk lag såsom allmän regel infört straff för uppmaning till brott, även
när denna icke haft något resultat. Tidigare stadgades nämligen straff
för sådan uppmaning endast i fråga om uppror samt krigsartiklarna och
i förräderikapitlet, vilket enligt sakens natur och de sakkunniges enhälliga
uppfattning blott är tillämpligt vid inträtt eller på sin höjd förestående

Motionärernas
motivering.

“ Lagutskottets utlåtande Nr 20.

krigstillstånd. Med andra ord uppmaning i och för sig var i regeln
straffbar endast under de exceptionella och — åtminstone borde det vara
så onormala förhallanden för en stat, som krig eller förberedelse för
krig eller uppi or, d. v. s. inbördes krig, innebär. En paragraf, som gör
uppmaning brottslig i fredstid, var alltså även i vår strafflag en högst
påfallande företeelse. Sitt första upphov fick paragrafen år 1889, "då
riksdagen den 14 maj på regeringens förslag antog en lagbestämmelse
av i huvudsak följande lydelse:

»Var som, muntligen inför menighet eller folksamling, eller i skrift,
den han utspritt eller utsprida låtit, uppmanar till våld å person eller
egendom, eller till annat brott, varå straff efter denna lag följa kan,
värde där ej uppmaningen särskilt med straff belagd är dömd till böter
eller fängelse . . .

Där någon i andra fall, än bär sagda äro, muntligen inför menighet
eller folkmängd, eller i skrift, den han utspritt eller utsprida låtit, söker
förleda till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet; straffes ock efter
ty i 1 mom. sägs.»

Man märke väl under vilka omständigheter denna lag tillkom. Tullsystemet
hade nyss segrat, och därmed hade i Sverige inbrutit den reaktion,
vid vars första varsel Sven Adolf Hedin varskodde vad komma
skulle med orden: »Skatorna skratta, de vänta främmande». Man hade
palagt folket stora tunga bördor till de rikes förmån — visserligen anade
nog ej de maktägande själva då, hur tunga bördorna blott efter ett par
årtionden skulle bli. Man förberedde den militarism, vars relativt blygsamma
början var de 90 dagarna och vars höjdpunkt, tillsvidare, det
varit vår föga avundsvärda lott att skåda. Man hade dåligt samvete.
Man ville passa på att trygga den orättfärdigt nyttjade makten åt sig,
medan tid var. Man fruktade den då ännu hos oss helt nya socialdemokratiska
agitation, vars makt da för tiden sannerligen endast kunde
giva politiker, med skralt samvete anledning till fruktan. Med denna
agitation motiverades lagen direkt. Dåvarande statsministern friherre
Bildt yttrade i det anförande, varmed han inledde riksdagsdebatten:

»Att tiden för ett sådant initiativ nu är inne, har regeringen ansett
ådagalagt genom den utbredning och den riktning de socialdemokratiska
agitationerna numera tagit.»

Och justitieministern Örbom yttrade i sin motivering till statsrådsprotokollet
följande ord, märkliga genom den tydlighet, varmed de röja,
att det var de misshagliga åsikterna — och ej blott de politiska utan
ock de religiösa kätterierna — man ville åt:

Lagutskottets utlåtande Nr 20.

»För varje svensk arbetare, som genom socialdemokratiens uppviglingar
bringas till förgätenhet av kristen tro och samhällslydnad, till
hat och illvilja mot ekonomiskt bättre lottade och därigenom till otacksamhet
och oförnöjsamhet med sin lott, ådrager sig staten ett ansvar av
tyngsta slag.»

Under debatten ägnade särskilt i andra kammaren en hel del bemärkta
män lagförslaget en mördande kritik, och särskilt är det påfallande,
vilken klar hållning det gamla lantmannapartiets hövdingar intogo.
Vi anföra några typiska yttranden:

Carl Ifvar sson: »Det tinnes nog lojala medborgare, som ville uttala
sina olika åsikter och göra det i välvillig mening, men som skulle kunna
beskyllas för att tala i farlig riktning, ty icke alltid väljer man sina ord
så noga, att man icke möjligen skulle kunna åtkommas med tillhjälp av
denna lag, många andra omständigheter att förtiga.»

Han vidrörde även:

». . . . den fara som kan uppstå i följd av den kvävda yttrandefriheten
i allmänhet, något som sannolikt är det värsta av allt.»

Med Carl Ifvarsson instämde en lång rad lantmän.

Carl Herslow: »Har regeringen då icke redan nu något medel i sin

hand? Stå myndigheterna alldeles rådlösa gent mot dessa agitationer?
Åro de icke i stånd att få bukt på dem, om denna lag ej heller blir
antagen? Det* tycks icke så. Dessa »uppviglare», hava de icke suttit i
fängelse allihop, herrar Palm och Lennstrand och Lyngholm och Danielsson
o. s. v., är det någon enda av dessa herrar, som icke redan varit
fast? Detta om yttrandefriheten. Och den mycket omtalade församlingsfriheten?
Socialisterna skulle hava ett sammanträde i söndags, som var
utlyst till Lill-Jans, men överståthållareämbetet förbjöd mötet samt hindrade
genom polismyndigheten dess hållande . . .

Det gäller om alla jäsnings- och kokningsprocesser i den andliga
som i den materiella världen: låt dem hava tillgång till den fria, friska
luften, sätt icke locket på, skruva åtminstone icke locket på, ty då kan
man flyga i luften.»

Waldenström från Gävle: »Min livliga övertygelse är, att en sådan

lag som denna skall komma att göra mycken skada. Om den icke blir
tillämpad, skall den hos folket slappa rättsmedvetandet och aktningen
för lagens auktoritet i allmänhet. Blir den däremot tillämpad, i synnerhet
om det sker med mannamån, så skall den å ena sidan föröka
jäsningen och bitterheten bland folket, å andra sidan — och det betraktar
jag som det farligaste — förhindra reformerandet av de sociala missförhållanden,
som justitieministern själv förklarat vara orsaken till den
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 9 samt. 13 höft. (Nr 19—20.) 8

Lagutskottets utlåtande Nr 20.

socialdemokratiska rörelsen. Ty man skall alltid gent emot varje än så
rättmätigt anspråk säga: ’Vi kunna icke giva efter, såsom sakerna nu

stå, medan det skulle kunna se ut som något erkännande av, att jäsningen
vore berättigad’. På detta sätt skall man komma att gå på med
repressiva åtgärder undan för undan i stället för att med öppua ögon
genomföra nödvändiga sociala reformer.»

Lyttkens (från Halland): »Man såg redan vid början av den agita tion,

som föregick det nya statsskickets införande, tillstymmelse till förföljelse
mot dem, som omfattade de nya idéerna rörande vår representation,
ja, att de, som stodo under de då maktägandes kommando, verkligen
till och med blevo förföljda. Vad skulle då icke blivit fallet, om
en sådan lag som denna funnits? Huru många av våra ädlaste män,
vilkas minne skall leva långt efter det vi äro glömda, skulle då icke
suttit på de anklagades bänk, kanske till och med kommit i häkte. Jag
tror, att under sådana förhållanden det är ytterst farligt att antaga en
dylik lag, ty sådana tider kunna ju ännu en gång komma.

Jag . . . vill blott, att denna min mening ... må stå i protokollet
såsom bevis på, att jag icke velat vara med om att inskränka svenska
folkets fri- och rättigheter och allra minst i den som jämte svenska
folkets urgamla rättighet att sig själv beskatta är den viktigaste, nämligen
den att fritt yttra sig.»

Bengtsson i Gullåkra: »Man må icke förundra sig över om svenska

folkets representanter icke äro villiga att taga det förslag, som nu före- *
ligger, på rak arm, i synnerhet som man därigenom skulle giva regeringen
en alltför stor makt i detta hänseende och på samma gång avsäga
sig en av svenska folkets dyrbaraste rättigheter, nämligen yttrandefriheten.
»

Andersson i Nöbbelöf: »Skola vi nu här avhända oss de friheter,

som våra förfäder för århundraden sedan tillkämpat sig och vi fått i
arv av dem — skola vi med ett enda penndrag beröva oss dessa? . . .
Jag vill icke vara med därom. Om vi lämna ifrån oss den fria yttranderätten,
skola vi vara dåligt betjänta med det vi skola få igen.

Jag vill därför icke att vi skola lämna spelrum åt våra polismyndigheter
och domare, så att dessa skulle en dag kunna trakassera fredliga
medborgare, som i en folkförsamling yttrat ett förfluget ord, för
vilket de under politiska stridigheter, då förhållandena äro andra än nu,
skola fällas till böter och fängelse».

S. A. Hedin: »Riksdagen, som sitter här för att vårda, icke för att

skänka bort folkets dyrbaraste rättigheter, bör besinna, att dessa skyddas
ej endast därigenom, att man håller mycket hårt om pungen och är syn -

Lagutskottets utlåtande Nr 20. 11

nemligen varsam — och det tyckes för resten numera vara en övergiven
princip även det — när det gäller statens utgifter. —

Sen på England, jämför England förr och nu, — jag menar med
»förr)) icke gamla tider, utan heder Eder blott att ga tillhaka till de
första decennierna av detta århundrade. Då — då rasade arbetarmassorna
mot maskinerna och deras ägare, under det nöden rasade bland
arbetarna. Nu är England med sin långt utsträckta rösträtt och sina
väl organiserade arbetar-arméer långt bättre tryggat mot inre skakningar
än någonsin förr, då aristokratien satt inne med hela den politiska
makten och med sina spannmålslagar uthungrade de trälande massorna.»

Sven Nilson (i Everöd): »Mina herrar, denna dag skall bliva en bemärkelsedag
i svenska folkets historia, ty det gäller nu, huruvida den frihet
i tal och tryck, som svenska folket under en lång följd av år åtnjutit,
skall bevaras eller förtryckas. På vilken ståndpunkt hade väl vårt folk
stått i bildning och utveckling, om indragningsmakten icke upphävts?
Det är lätt att inse, att det är dit man vill återföra oss.»

Olof Jonsson i Hof, instämde i detta anförande.

Johansson i Noraskog: » . . . jag anser föreliggande förslag onödigt,
onyttigt och i högsta grad skadligt. Jag yrkar därför avslag.»

I själva verket hade lagen aldrig kunnat genomdrivas annat än med
hjälp av de ryktbara 22 på Stockholmsbänken. Hade ej de verkligen
valda frihandelsvännerna kasserats, därför att en av dem befunnits häfta
för kr. 11: 58 i oguldna utskylder — vilket endast var möjligt på grund
av en tanklöst formulerad bestämmelse, som kort därefter upphävdes
då hade lagen aldrig gått igenom. Åven under dåvarande undantagsförhållanden
antogs den blott i väsentligt moderatare form, än regeringen
hade föreslagit, och blott med 7 rösters majoritet: 109 mot 102.

Den allmänna motvilja denna lag väckte — i frisinnade kretsar kallades
den aldrig annat än »munkorgslagen» — borde, tycker man, åtminstone
ha förskonat svenska folket från varje fortsättning i den inslagna
riktningen. Men tullbördan fortfor att växa, militärbördan fortfor
att växa, och därmed växte de maktägandes dåliga samvete. Det bedrövligaste
var emellertid, att det blev vår första moderna liberala regering
som genomdrev lagens skärpning. Så tillkom också denna skärpning
alldeles som den ursprungliga lagen under säregna förhållanden.
Det var typiskt nog krigsministern i den Staaffska ministären som med
avgångshot jämte första kammaren framdrev det nya lagförslaget och herr
Staaff ansåg sig tvungen framlägga det för att ej förstöra alla möjligheter
för sitt rösträttsförslag. Hos liberala samlingspartiet väckte förslaget
dock så stor motvilja, att partiet faktiskt beslöt rösta däremot.

Lagutskottets utlåtande Nr SO,

Men så inträdde den första stora konflikten mellan statsminister Staaff
och kungamakten — det gällde ministärens yrkan att få vädja till folket
genom upplösning av andra kammaren — och för att därvid stärka regeringens
ställning lät samlingspartiet locka sig att svälja lagen. 10
kap. 14 § strafflagen fick alltså sin nuvarande lydelse:

»Var som muntligen inför menighet eller folksamling, eller i skrift,
den han utspritt eller utsprida låtit, uppmanar till våld å person eller
egendom eller till annat brott, varde, där ej uppmaningen särskilt med
straff belagd är, dömd till böter eller fängelse. Avsåg uppmaningen
brott, varå strängare straff än fängelse kan följa, eller vore eljest omständigheterna
synnerligen försvårande, då må till straffarbete i högst
fyra år dömas. År den skyldige i följd av uppmaningen förfallen till
straff för delaktighet i brott, som därå följt, gälle vad i 4 kap. 1 8
stadgas. 3

Där någon annorledes, såsom genom prisande av brottslig handlinamuntligen
inför menighet eller folksamling, eller i skrift den han utspritt
eller utsprida låtit, söker förleda till brott; vare lag som i 1
mom. sägs.

^ar n^Son eljest på sätt i 1 eller 2 mom. förmäles sökt förleda
till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet, straffes med böter eller
fängelse.

^ denna paragraf är stadgat gälle även om den, som annans
skrift, vars innehåll är efter samma paragraf straffbart, utspritt eller utsprida
låtit för att därmed befrämja den med skriften åsyftade verkan».

Samtidigt antogs som vilande en grundlagsändring, genom vilken
när den år 1909 slutgiltigt antogs, § 3 mom. 7 i tryckfrihetsförordningen
fick följande lydelse:

»7.o. Uppmaning till brott eller försök att annorledes än genom
uttrycklig uppmaning, såsom genom prisande av brottslig handling, förleda
till brott, så ock försök att eljest förleda till ohörsamhet mot lag
efler laga myndighet; förbrytelsen skall straffas efter allmän lag och
skriften konfiskeras.»

Medelst dessa lagändringar gjordes först och främst stadgandena
obestamdare och därför vidsträcktare i sin straffande räckvidd. Vida
färre misshagliga yttranden än förr kunde slippa genom maskorna i
lagens nät. Samtidigt blev lagen ovissare till sin mening och svårare
att tolka. Det blev för menige man allt vanskligare att avgöra, huruvida
ett yttrande var brottsligt eller ej och myndigheterna kunde godtyck
igare än förr låta den ene drabbas av strängt straff och den andre
alldeles löpa, ehuru de båda yttrat sig på ett sätt, som varit helt lik -

Lagutskottets utlåtande Nr 20.

artat, ja kanske på pricken detsamma. Med andra ord: rättssäkerheten
vart märkbart och kännbart förringad.

Samtidigt infördes genom lagändringarna av 1906 straffarbete såsom
straff för politiska brott och det till en så stor utsträckning, att i
vidrigaste fall fyra års straffarbete kunde ådömas. Straffmaximum hade
alltså i ett slag fyradubblats och denna höjning av straffmaximum har
naturligtvis utövat stark inverkan på straffmätningen i övrigt. Det är
onekligen raskt marscherat: år 1888 var uppmaning till brott straffbar
blott i sällsynta undantagsfall, år 1906 var sådan uj>pmaning straffbar
över lag och det med ända till 4 års straffarbete.

Det må emellertid märkas, att straffen för uppmaning till mord, stöld,
förfalskning och dylikt i verkligheten blott följt med för sällskapets
skull. De spela mycket obetydlig roll i höga vederbörandes motiveringar.
Nej, man erkänner fullt tydligt, att det är de politiska brotten — eller
så kallade brotten — man vill åt. År 1889 gällde det socialisterna, år
1906 var det anarkisterna eller ungsocialisterna med vilka man skrämde.
Sant är ock att en hel rad ungsocialister drabbats med straffarbete. Men
även av socialdemokraterna ha åtminstone två undergått sådant straff enligt
lagen av 1906. En hel rad sådana ha vidare endast genom denna
lag kunnat ådömas fängelse.

Det är klart för var och en, att politiska brott utgöra en kategori
för sig. De ha ej liksom andra brott framfötts av ett fördärvat eller av
naturen lågt sinnelag eller utgjort tillfälliga utslag av karaktärssvaghet,
själviskhet eller skadelusta. De ha framgått av övertygelse. De ha utförts
för att tjäna en sak, en idé, de ha ofta direkt framsprungit ur en
osjälvisk hängivenhet, större än den genomsnittliga. Man kan alltså
omöjligen jämnställa dem med andra brott, man måste anse dem för
antingen bättre eller värre, allt efter den uppfattning man har, om en
självständig övertygelse är något gott eller ej. Det svenska samhället
har mer och mer röjt tendenser att anse dem värre. Det synes mer och
mer böjt att anse självständig övertygelse som något förskräckande ont
och vådligt. Men ett samhälle som dömer från sådana utgångspunkter,
dömer sig självt snarare än den så kallade brottslingen.

Men, säger man, staten måste väl straffa attentat mot sitt bestånd!
Vi skola ej här upptaga någon diskussion om statens straffmakt i allmänhet,
ehuru självständiga tänkare av europeisk betydelse i vår tid
allt klarare uppvisat, hur många illusioner tron på denna straffmakt
döljer. Vi förorda ju ingalunda här denna straffmakts borttagande. Vi
föreslå ej, att verkliga brott mot staten och dess säkerhet skola lämnas
ostraffade, ej heller uppmaningar, som verkligen lett till handling, ty de

Lagutskottets utlåtande Nr 20.

straffas enligt lagbestämmelsen om anstiftan till brott (kap. 3, § 1 strafflagen).
Här är blott fråga om uppmaning, varpå ingen handling följt,
en uppmaning som endast förblivit ord. Vad vi kräva är alltså rätt för
varje medborgare att frimodigt efter bästa förstånd och samvete säga
sin mening om statens brister och om medlen att avhjälpa dessa. Vad
vi kräva är, att yttrande- och kritikrätt äntligen tillåtas okvalt existera
enligt den svenska lagen.

Att samhället ej skulle kunna tåla sådan kritik utan fara för sitt
bestånd, är ett påstående, som historien dagligdags beslagit med osanning.
Det var ingen tillfällighet, att under debatten år 1889 häradshövding
Lilienberg måste fråga, varför man ej redogjort för liknande lagstiftning
i England. England saknar visst icke strafflagar för statsförbrytelser,
men hela dess syn på sådana ting är dock grundväsende olik den i
vår lag numera inskrivna. Under den nyss utkämpade striden om självstyrelse
för Irland och det protestantiska Ulsters ställning därtill, tillät
sig gång på gång högeroppositionen sådana yttranden, som att en regering,
vilken ville tvinga ett motspänstigt Ulster med våld, det vill säga
utöva sin rätt att hävda lag, skulle hängas på Londons gator, och detta
utan annan följd än att regeringen betygade talarna sin högaktning.
^ isserligen åtnjuter ju i alla länder en högeropposition långt större friheter
än en vänsteropposition — framför allt naturligtvis hos oss. Men
vad även en ytterliggående vänsteragitation får tillåta sig i England,
framgår av den bekanta händelsen för några år sedan, då socialistagitatorn
Grayson under en dyrtid, långt lindrigare än den vi nu uppleva, opåtalt
fick uppmana arbetarna att helt enkelt taga vad de behövde av
kapitalisterna. Har då denna från svensk synpunkt oerhörda yttrandefrihet
förstört landet? Om det engelska världsriket saknar styrka och
fasthet, om. dess folk och enkannerligen dess arbetarklass saknar offervilja,
disciplin och fosterlandskärlek, den frågan har bland annat, det pågående
världskriget besvarat.

Man må för övrigt ingalunda tro, att om 10: 14 strafflagen upphävdes,
myndigheterna därför skulle sakna rikliga tillfällen att straffa
politiska agitatorer av för dem icke önskvärd art. Herr Herslow erinrade
ju i debatten år 1889, att Palm, Lennstrand, Lyngholm, Axel
Danielsson o. s. v. strax dessförinnan suttit inne och det vore lätt att
utfylla detta o. s. v.’ med namnen Branting, Rydgren, (Proletärens redaktör),
Björk (Arbetets ansvarig efter Danielsson) m. fl. Just 1888 är
ju framföi andra det svarta året (fransett naturligtvis 1916) i den svenska
socialismens historia. De som anse det för en deras naturliga rätt, att

Lagutskottets utlåtande Nr 20. 15

samhället skall sätta deras meningsmotståndare i fängelse, torde alltså
kunna påräkna ett drägligt liv även efter avskaffandet av 10: 14.

Härtill kommer att just nyligen nämnda paragraf i tillämpningen
erhållit en saklig skärpning, vars fulla räckvidd ännu ej kan överskådas.
Högsta domstolens utslag i förräderimålet — vilket vi för övrigt på intet
vis ämna diskutera — har givit eu ny och helt oväntad tolkning av begreppet
»menighet eller folksamling)). Det har alltid ansetts, att detta
begrepp blott gäller offentliga möten. 1 sin motivering till lagförslaget
av år 1889 uttalar justitieminister Örbom flera gånger, att förslaget blott
avsåg dylika möten. Detsamma framhöll justitieministern (statsminister
Staaff själv) i sin motivering till lagändringen av 1906, och detsamma uttalade
vid samma tillfälle fullt oförtydbart justitieråden Claeson, Wijkander,
Billing, Bohman, Ramstedt, Westring och Herslow under högsta domstolens
handläggning av ärendet. Som offentliga möten ha hittills aldrig
arbetar- och dylika kongresser eller möten räknats, dit blott vissa bestämda
genom dörrvakter eller på annat sätt kontrollerade personer äga
tillträde. Myndigheterna voro ju ock enhälligt av den uppfattningen i
fråga om arbetarfredskongressen i mars 1916. Enligt högsta domstolens
nämnda prejudikat anses emellertid en dylik kongress, när den innesluter
ombud från flera organisationer — vilket ofta händer — samt
gäster — vilket nästan alltid är fallet — höra under kategorien menighet
eller folksamling. Vilka möten som hädanefter av domstolarna icke
skola räknas dit, är faktiskt lika ovisst, som det är visst att räckvidden
av 10 : 14 nu finnes vara långt vidsträcktare, än någon vid lagens antagande
kunde ana.

Herr Hans Andersson i Nöbbelöf fällde vid debatten 1889 de högst
klarsynta orden: »Om vi lämna ifrån oss den fria yttranderätten, skola
vi bli dåligt betjänta med vad vi få igen». Just så har det gått. När
statsminister Staaff framlade lagskärpningen av 1906, hoppades han få
allmän rösträtt (enligt sitt förslag) igen. Men då han yttrade sitt hopp
därom, skrattade första kammaren, och Sverige är fortfarande, med den
s. k. allmänna rösträtt vi fått enligt högerns recept, faktiskt icke folkutan
rikemansstyrt. Och hur ha statsminister Bildts, naturligtvis ärligt
menade, förespeglingar av 1889 slagit in? Han yttrade då:

»Det är väl, efter min uppfattning, samhällets plikt att söka utjämna
de sociala ojämnheterna, som finnas, och på det sättet beröva de
yrkesmässiga agitatorerna ett kraftigt agitationsmedel. — Här hos oss
äro de sociala ojämnheterna lyckligtvis ännu ej så tillspetsade, att man
ej med tillförsikt kan hoppas, att dessa ojämnheter kunna på ett tillfredsställande
sätt utjämnas.»

Lagutskottets utlåtande Nr 20.

Hur har det gått med detta tillförsiktiga hopp om de ekonomiska
ojämnheternas utjämning? Sveriges nationalförmögenhet har ökats väldigt
sedan 1889, men den har ock i ständigt ojämnare grad kommit de förut
rika eller välbärgade till del. Under kriget har nu denna ojämnhet på
ett rent skriande sätt framträtt. Ej nog därmed. Arbetarnas ekonomiska
läge, deras reallön försämras ej blott i förhållande till andra förmögnare
samhällsklasser utan absolut. Att så var förhållandet, erkände
ärligt statsminister Staaff i riksdagen redan något år före kriget. Även
i detta fall har världskriget i yttersta grad ökat och påskyndat försämringen.

Var ha då de reformer blivit av, som kunde från grunden och på
allvar bota denna utveckling nedåt? Herr Waldenströms ord i debatten
år 1889, att man just tack vare munkorgslagen skulle »komma att gå på
med repressiva åtgärder undan för undan i stället för att med öppna
ögon genomföra nödvändiga sociala reformer» ha visat sig blott alltför
profetiska. Vi leva nu i ett tillstånd, som på ett olycksbådande sätt
börjar likna det tillstånd hos det gamla, ofria England, varom S. A.
Hedin under samma debatt talade.»

Då vi nu förnya denna motion, kunna vi tillägga följande statistik
—- dock ofullständig — över ifrågarande paragrafs offer under senast
särskilt utpräglade åtalsperiod (alltså under kriget):

Föredrag och yttranden ha föranlett följande frihetsstraff:

Axel Andersson .............	........... 3 månaders	fängelse
H. F. Aronsson .............	............ 3	»	»
II. Bäck............................	........... 6	»	»
Gillis Grähs......................	.......... 5	»	»
Per Holm.........................	........... 2	»	»
Rudolf Holme ................	........... 6	»	»
Zeth Höglund ................	........... 1372	»	»
A. V. Johansson.............	........... 4	»	straffarbete
Ivan Oljelund...................	........... 1272	»	fängelse
Albin Brunell....................	.......... 6	»	»

Härtill komma sedan följande domar för tryckfrihetsbrott i anslutning
till ifrågavarande paragraf i strafflagen: •

3 månaders fängelse
3 » »

Albert Andersson
Martin Andersson

Lagutskottets utlåtande Nr 20.

Nils Björkman
Alfred Eriksson
Axel Eriksson
Hjalmar Eriksson
Knut Israelssou
J. A. Johansson

Eva Manus.............

Ernst Norrström
Gustaf Samuelsson
Rudolf Svensson
Nils Wester
Jalmar Wiksten

G månaders fängelse

8‘

3
8

4
2
8

);

))

Tilläggas kan att Axel Eriksson dog kort efter fängelsevistelsen i

1Ullg Härtill komma så ytterligare bötesdomar för Engelbrekt Andersson
å 300 kr., John Andersson å 300 kr., V. Ring å 300 kr., E. Rihm a
300 kr., Gösta Svantesson å 200 kr., Jalmar Wiksten å 600 kr. sam

en lång rad därtill. , ..

I lagutskottets avstyrkande utlåtande vid förra riksdagen hänvisades
på den norska lagstiftningen för politiska brott. Onekligen a,r också
denna nog så sträng. Men utskottet har förbisett, att tillämpningen i
detta demokratiska land är långt upplystare, humanare och rattvisare an

i SvGriöfG

Eu talare i första kammaren sade sig ha känt farhåga inför det av
oss citerade yttrandet av Grayson, vilket i England gatt straffritt. Han
sammanställde det med de hos oss förra våren förekommande händelserna,
då några utan egen skuld hungrande, vilkas krav myndigheterna
dittills vägrat skänka gehör, i förtvivlan togo sig sjalva inåt ur nagra
bodar. Men varför har ej den nämnde talaren gjort den reflexionen, att
nämnda händelser hos oss förekommo trots strafflagens paragraf 10: 14 i
Denna paragraf har alltså icke fyllt sitt värv att upprätta a ordningen,
medan England, trots avsaknaden av en dylik lag, i det fallet icke haft

Däremot \r det uppenbart, att den stora yttrandefriheten och allmänna
medborgerligheten i England står i närmaste samband med det
faktum att där, efter ett flerårigt krig och trots landets beroende av eu
genom undervattensbåtarne starkt hotad tillförsel, folknanngen hållits
förvånande väl uppe. Vi däremot, som levt i fred och gott kunde skaf Bihang

till riksdagens protokoll 1918. 9 samt. 13 käft. (Nr 19-20.) 3

Lagutskottets utlåtande Nr 20.

Utskottets

yttrande.

för Sfw afllla7.ik%are näringsmedel, vi stå inför svälthotet - därför
att folkets flertal har t. o. m. tungan bunden.

rand fn i®? 1 d,ef. S78t?m vilket fört folket till svältens

o-en J lTar de? T i 14 vej''khgen W* sin uppgift, och om riksdafagbokeHr
d J eme ’ b°r den Utan tviveI låta Paragrafen kvarstå i

nvandeSOm a„v farande motion innebär densamma ett för nyande

av den dan atergivna, av herr Winberg m. fl. vid 1917 års

" sda£ vackta motion i samma ämne, vartill allenast fogats förestående
statistiska redogörelse och därefter följande erinringar *

vid nysl\r„da“S“da m0ti0n aTgiTna um,“de anff''rde

da o- ^ ?n hÖ7''^ erinra> hurusom vid 1914 års senare riks da

motion väcktes om lagandnng i samma riktning som den i förevarande

åm Z fo^slagna’ eh,,ru av ojämförligt mycket mindre räckvidd. I
motion av herr Sandler m. fl. yrkades nämligen då, att 10 kap. 14 8 straffeen
borde återställas till det skick lagrummet haft före år 1906 " I den

upphävas.3 m°tl0nen }TkaS däremot’ att Paragrafen skall helt och hållet

I anledning av^ nyssnämnda äldre motion gav 1914 års lagutskott en
båfl f Vad 19?6 årS laS8tlf>tning förändrat lagrummets inne a^

straff?™ f!ramglc.k’ ^ lagändringen i fråga innefattat dels en höjning
av straffmaximum i fall av försvårande omständigheter och dels ett förtydhgande
i syfte att klarare utmärka, att offentlfg uppmaning till brott

11-.la^0ts vore kalfbär, aven om den framförts under den skyddande
förklädnaden av ett prisande av brottslig handling eller dylikt, Utskottet

Zade,Vi arej att denaa svenska lagstiftning ingalunda intoge någon
sträng ståndpunkt i jämförelse med nyare strafflagar i främmande länder
exempelvis den norska, den italienska och den nederländska, vare sig i

boträdp0m lttaff8 S ?er 1 T förutsättningarna för straffbarhet?™

inträde. Det pavisades ock med stöd av den officiella statistiken, att

frihetssföaT0ner\STlfa S6nare jämlikt ifrågavarande lagrum ådömts
*lifsstraff, vant helt ringa; under åren 1910 — 1912 hade inalles sex

personer adomts fängelsestraff och ingen dömts till straffarbete. Slutligen
framhölls, att lagändringen framkallats av att även i vårt land en
anarkistisk rörelse framträtt och av nödvändigheten att i någon mån
skydda samhallet mot en hänsynslös agitation, som strävade att omstörta
motildnm arna ^ * * 8amhällsskick- Utskottet avstyrkte därför den väckta

Lagutskottet!! utlåtande Nr ''do. *•''

Vad sålunda av 1914 års lagutskott yttrats, finner utskottet fortfarande
äga giltighet och kan således sa mycket mindre ansluta sig ti
yrkandet i nu förevarande motion om upphävande av lagrummet i dess

lielh Motionärerna hava till stöd för sin mening åberopat åtskilliga uttalanden
under 1889 års riksdag. Men det lärer vara uppenbart, att de
farhågor, som vid denna tidpunkt kunde frambäras, med da rådande tidsförhållanden
för ögonen och innan man ännu förvärvat erfarenhet, huru
stadgandena i praktiken skulle verka, icke kunna tilläggas vitsord gentemot
den nära trettioåriga erfarenhet i detta avseende man numera ager.
Motionärerna uppfatta vidare stadgandena i fråga såsom ett förbud i or
medborgare att »frimodigt efter bästa förstånd och samvete saga sm
mening om statens brister och om medlen att avhjälpa dessa». Men
detta är uppenbarligen icke riktigt, försåvitt nämligen de offentligen anbefallda
medlen att bota samhällsbrister äro av laglig art. Lagrummet
straffbelägger nämligen endast uppmaningar att begå brottsliga handlingar
eller att visa ohörsamhet mot den lagliga ordning, som bestar. Let
står alltså i full överensstämmelse med den stundom åberopade grundsatsen:
respekt för gällande lag, men öppen rätt att fordra en annan.

För att bereda nödigt skydd för allmän ordning och säkerhet likasom
för den enskilda medborgarens liv, frihet och egendom aro bestämmelserna
i 3 kap. strafflagen om anstiftan till brott ingalunda tiillyilest
gentemot offentlig provokation till brott och lagtrots, såsom motionärerna
synas förmena. Såsom anstiftare straffas den, som soker förleda till
brott, endast i det fall, att den förledde fortskridit till brottets fullbordan
eller till straffbart försök, och vidare blott under den ytterligare förutsättning,
att rättsöverträdelsen kan styrkas hava blivit begången just i tö jd
av den påverkan, för vilken gärningsmannen vant föremål. Men detta
orsakssammanhang är just i fall av offentlig propaganda genom föredrag
o. s. v. synnerligen svårt att leda i juridiskt bevis, även i tall dai de
säkerligen är för handen. Dessutom kan en samhällsfarlig propaganda
rikta sig på ett lagtrots, som icke är belagt med straff, men ändock tor
ett ordnat samhälle innebär allvarsam skada, t. ex. en uppmaning i
skattestrejk. På grund av det anförda får utskottet hemställa, att iorevarande
motion icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.»

Denna lagutskottets hemställan blev bifallen av riksdagens bada

kamrTiil det nu åter framförda yrkandet om upphävande av 14 § i strafflagens
10 kapitel intager utskottet- samma ståndpunkt som 1917 ars
lagutskott; och får utskottet åberopa vad detta i sitt ovanintagna yttrande
uttalat. Utskottet vill tillika erinra därom, att justitieombuds -

Lagutskottets utlåtande Nr 20.

mannen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 2 januari 1917 i samband med
ramstallning om forbattrad lagstiftning rörande församlingsfriheten fästat
Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på behovet av ett förtydligande av det i
berörda lagrum förekommande uttrycket »menighet eller folksamling», på
det att därigenom all osäkerhet om lagrummets rätta tillämpning'' i förevarande
avseende måtte undanröjas. Utskottet har inhämtat, att yttrande
over sagda framställning av Kungl. Maj:t infordrats från justitieanslern
och samtliga Konungens befallningshafvande, samt att, sedan
dessa yttranden numera inkommit till Kungl. Maj:t, desamma för närvarande
aro under bearbetning mom justitiedepartementet.

Uå grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, .

att förevarande motion icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 5 mars 1918.

På lagutskottets vägnar:
JAKOB PETTERSSON.

Reservationer:

anfört/ &V kerrar ^>e^ersson i Södertälje och Johanson i Gäre, vilka

■ "PP^™10 kaP- 14 § strafflagen eller att åt nämnda lagrum

giva den lydelse det agde före 1906 års lagändring kunna vi icke tillstyrka.
De skal, som mot en sådan åtgärd åberopats av 1917 års lagutskott,
synas oss fortfarande äga giltighet. Härmed är emellertid icke
sagt att ej en jämkning av lagrummet kan vara påkallad i syfte att
skydda den medborgerliga församlingsfriheten. I sådant avseende har
redan utskottet erinrat, att justitieombudsmannen i skrivelse till Kung]
Maj:t den 2 januari 1917 fästat Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på be,
°vet av ett förtydligande av det i lagrummet förekommande uttrycket
menighet eller folksamling, på det att därigenom afl osäkerhet om lagrummets
råtta tillämpning i förevarande avseende måtte undanröjas, samt
att yttranden over sagda framställning infordrats från justitiekanslern
och samtliga Konungens befallnmgshavande, vilka yttranden för närvarande
aro under bearbetning inom justitiedepartementet. Hå nämnda

Lagutskottets utlåtande Nr 2<>. - *

fråga således snart torde komma under Kungl. Maj:ts prövning och da
det synes givet, att därvid även tages under omprövning, huruvida omredigering
av ifrågavarande lagstadgande jämväl i andra avseenden, särskilt
vad straffmåttet beträffar, må anses påkallad, hemställa vi, att
förevarande motion icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

b) av herrar Persson i Norrköping, Petrén, Alfred, Lindley, Ernst,
Strid och Helger som anfört:

Under de år som gått sedan år 1906, då ändringen av 10 kap. 14
§ strafflagen företogs, har det allt tydligare visat sig, huru rätt de fatt,
som motsatte sig genomförandet av de bekanta kautschukbestämmelserna.
Dessa lagbestämmelser beröra allt flera offer, vilkas brottslighet
är av minst sagt tvivelaktig art. Därför blir också kravet på ifrågavarande
lagbestämmelsers avskaffande allt kraftigare bland de breda hdklagren.
Det föreligger därför nu starkare skäl än förut att vidhålla den
ståndpunkt, som allt hittills intagits av arbetarepartiets representanter, nämligen
att berörda lagparagraf bör återställas till den lydelse den hade
före år 1906.

I vad gäller den förutvarande delen av 10 kap. 14 § strafflagen,
har under år 1910, genom högsta domstolens nya tolkning av innebörden
i uttrycket »menighet eller folksamling)), inträtt ett förhållande, som
gör den slutna mötesfriheten alldeles illusorisk. Genom denna tolkning
är varje exempelvis föreningsmöte, förbunds- och partikongress, till vilken
inträdet enligt stadgar och beslut är förbjudet för andra än föreningsmedlemmar
eller befullmäktigade ombud, gjord till en offentlig menighet
eller folksamling, till vilken polismyndigheten utan vidare har tillträde
och kontrollrätt. Ett sådant intrång från myndigheternas sida i
medborgarnas och deras organisationers rätt att ostört som förut få behandla
såväl sina organisationers mera enskilda som medlemmarnas allmänna
intressen är farlig och kan omöjligen tolereras. ^

På grund av ovan anförda samt jämväl av andra skäl, måste sadana
ändringar av den nämnda strafflagsparagrafen vidtagas, att tillämpningen
av den samma icke kränker församlingsfriheten och icke heller inskränker
yttrandefriheten utöver tillbörliga gränser.

På grund av det anförda yrka vi,

1) att riksdagen måtte besluta återställa 10 kap. 14 § strafflagen
till det innehåll, denna paragraf hade före 1906 års lagändring, samt

2) att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om
skyndsam utredning och förslag till sådan ändring av 10. kap. 14 i;
strafflagen, i övrigt, att lagen icke kränker den medborgerliga församlings-
och yttrandefriheten.