Lagutskottets utlåtande Nr ål (Utlåtande 1918:LU51 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr ål.

Nr 51.

Ankom till riksdagens kansli deri 29 april 1918 kl. 5 e m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till förordning angående handel med vissa begagnade
föremål m. m.

Närvarande: herrar Pettersson i Södertälje, Stärner, Rogberg, greve Spens, Köhlin*),
Permansson, Fant, Klefbeck, Lagerkvist*), Lindqvist i Kosta, Holmdahl,
Karlsson i Fjäl *), Helger, Svensson i Betingetorp *), Johansson i Trollhättan
*) och Ericsson i Åtvidaberg.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom en den 26 februari 1918 dagtecknad proposition, nr 142,
vilken hänvisats till lagutskottet, har Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet, begärt riksdagens
yttrande över följande

Förslag

till

förordning angående handel med vissa begagnade föremål m. m.

1 §•

1 mom. Yrkesmässig handel med skrot eller lump eller med dit
ej hänförliga begagnade metallvaror, begagnade beklädnadspersedlar eller
begagnade skodon eller med artiklar, jämförliga med nu nämnda föremål,
Bihang till riksdagens pro*olcoll 1918. 9 samt. 37 höft. (Nr 51.) 1

Lagutskottets utlåtande Nr 51.

vare, med tillämpning av de föreskrifter, som nedan stadgas, tillåten
under de villkor, som i övrigt äro för idkande av handelsrörelse i
allmänhet enligt gällande författningar fastställda.

2 mom. Denna förordning äger ej tillämpning å handel å marknad
och ej heller å handelsrörelse, som avser allenast föremål med konsteller
samlarevärde (antikviteter).

3 mom. Utöver de i denna förordning meddelade föreskrifter
gälle i fråga om försäljning av begagnade guld- eller silvervaror vad
därom särskilt är stadgat.

2 §•

1 mom. Handelsrörelse, som i denna förordning avses, må ej idkas
av den, som ej råder över sig och sin egendom eller eljest icke är till
handels idkande i allmänhet berättigad, och ej heller av den, som jämlikt
17 § 1 mom. förverkat rätt att driva dylik handelsrörelse.

2 mom. Den, som vill idka handelsrörelse, varom här är fråga,
vare pliktig att — med iakttagande i övrigt i tillämpliga delar av vad
i gällande författningar stadgas om anmälan av handelsrörelse i allmänhet
eller ansökan om tillstånd därtill — göra skriftlig anmälan om.rörelsen,
i Stockholm hos överståthållarämbetet, i annan stad hos magistraten eller,
där sådan icke finnes, hos stadsstyrelsen och å landet hos Konungens
befallningshavande; dock att den, som erhållit tillstånd till idkande
av gårdfarihandel på sätt i 9 § 4 mom. av förordningen den 18 juni
1864 angående utvidgad näringsfrihet sägs, ej är skyldig att om rörelsen
göra anmälan hos magistrat eller stadsstyrelse. Skall rörelsen bedrivas
som grosshandel eller som försäljning i bod eller från annat upplagsställe,
skall tillika meddelas uppgift å ställe, där rörelsen skall utövas och
där föremål, som denna avser, skola förvaras.

3 mom. blår någon enligt 17 § 2 mom. eller 19 § förbjudits fortsätta
rörelse, som i denna förordning avses, och vill han sedermera sådan
rörelse ånyo idka, må sådant kunna honom tillåtas; och skall det därvid
i fall, där enligt gällande författningar tillstånd till rörelsens utövande
eljest ej erfordras, ankomma på Konungens befallningshavande att på
ansökan, efter magistratens, stadsstyrelsens eller kommunalnämndens
hörande, pröva, huruvida tillstånd till rörelsen må lämnas; dock att i
Stockholm vad nu sagts om magistratens hörande icke äger tillämpning.
Sådan ansökan skall åtföljas av uppgift, som i 2 mom. sägs, där rörelsen
är avsedd att utövas i den omfattning, att dylik uppgift enligt samma
mom. erfordras.

Lagutskottets utlåtande Nr 51.

4 mom. Tillstånd av Konungens befallningshavande erfordras ock,
i fall annan än den, som jämlikt 17 § 1 mom. förverkat rätt att idka
handelsrörelse eller som åsyftas med förbud, som enligt 17 § 2 mom.
eller 19 § meddelats, vill i samma lokal, där rörelsen förut bedrivits,
fortfarande sådan rörelse utöva.

3 §•

Handelsrörelse, som i denna förordning avses, må av bolag eller
ekonomisk förening utövas allenast genom särskild föreståndare; och
gälle för- behörighet att förestå sådan rörelse de i 2 § 1 och 3 mom.
stadgade villkor.

Innan rörelsen börjas, skall bolaget eller föreningen hos myndighet,
som i 2 § 2 mom. sägs, lämna uppgift å den, som antagits till föreståndare.
Därest ombyte av föreståndare äger rum under rörelsens utövande,
skall enahanda anmälan göras ofördröjligen, efter det ombytet
ägt rum.

4 §■

I fråga om rätt för stärbhusdelägare att efter näringsidkares
död fortsätta rörelsen gälle vad om handel i allmänhet är stadgat.

Dock må rörelsen utövas allenast genom sådan föreståndare, som i
3 § omförmäles; och åligger det stärbhusdelägarna, vid äventyr av handelsrättighetens
förlust, att senast inom en månad från dagen för dödsfallet
göra anmälan om rörelsens fortsättande hos myndighet, som i 2 § 2 mom.
sägs, med uppgift tillika å den person, som antagits till föreståndare.
Därest sedermera ombyte av föreståndare äger rum, skola stärbhusdelägarna
ofördröjligen göra anmälan härom.

5 §•

Föreståndare, som i 3 och 4 §§ omförmäles, skall i fråga om
vad här nedan stadgas angående rörelsens skötsel, anses såsom näringsidkare.

6 §.

Bedrives rörelsen såsom grosshandel eller som försäljning i bod
eller från annat upplagsställe, må ej för dess utövande eller för för -

4 Lagutskottets utlåtande Nr 51.

väring av föremål, som rörelsen avser, användas annat ställe än det,
varom anmälan enligt 2 § blivit gjord, med mindre näringsidkaren dessförinnan
meddelat myndighet, som i 2 § 2 mom. sägs, uppgift å det
nya stället.

7 §•

1 mom. Den, som idkar grosshandel med eller försäljning i bod
eller från annat upplagsställe av föremål, som i 1 § avses, skall, evad
rörelsen omfattar allenast dylika föremål eller ej, föra särskild bok
(affärsbok) för inskrivning av varje affär, varigenom för rörelsen föremål
förvärvas eller eljest mottages för försäljning.

2 mom. Bedrives rörelsen som grosshandel, må dock från inskrivning
uteslutas affär, varigenom föremål, förvärvas eller mottages från
kronan, kommun eller annan sådan menighet, kommunikationsföretag,
fabrik, verkstad eller annan industriell anläggning eller från den, som
efter behörig anmälan eller efter tillstånd idkar rörelse, med vars utövande
enligt 1 mom. följer skyldighet att föra affärsbok.

8 §.

1 mom. Affärsbok skall, enligt vid denna förordning fogat formulär,
föras för kalenderår och, innan den tages i bruk, inbindas och
förses med fortlöpande sidtal. Affär, för vilken enligt 7 § boken är
avsedd, skall i denna omedelbart i fortlöpande nummerföljd inskrivas,
med noggrant angivande av dagen för affärens avslutande, föremålets
eller föremålens, art samt antal, mått eller vikt och särskilt kännemärke,
där sådant förekommer, ävensom den persons för- och tillnamn, yrke
och bostad, med vilken affären avslutats, och det pris, som därvid avtalats,
eller, där affären inneburit annat avtal än köp, dylikt avtals
innehåll. De om nämnda person lämnade uppgifter skola, där han ej
är för vederbörande känd, i den mån så lämpligen kan ske, till riktigheten
kontrolleras. Förvaras föremål annorstädes än i affärslokalen,
skall i boken finnas anteckning om förvaringsstället.

Kommer föremål å senare dag än den, då inskrivning verkställts,
i näringsidkarens besittning, skall dagen därför angivas.

Har inskrivet föremål blivit sorterat bland andra föremål eller har
det undergått sådan bearbetning eller förändring, att det ej kan till sitt
förutvarande bestånd igenkännas, skall i boken ofördröjligen göras anteckning
om åtgärden och dagen för dess vidtagande. Omedelbart efter

Lagutskottets utlåtande Nr 51. J

avslutande av affär, varigenom näringsidkaren avhäut sig inskrivet föremål,
skall, där ej anteckning om sortering, bearbetning eller förändring skett,
verkställas anteckning om avhändelsen, med angivande av dagen för
affärens avslutande, den persons för- och tillnamn, yrke och bostad, som
förviirvat föremålet, samt försäljningssumman eller, där fråga är om
annat avtal än köp, dylikt avtals innehåll.

Där rörelsens omfång eller beskaffenhet gör sådant lämpligt, ma

affärsbok föras i särskilda avdelningar.

2 mom. Vad i affärsbok inskrivits får ej utplånas eller genom

överstrykning eller annorledes göras oläsligt.

9 §.

Affärsbok skall av näringsidkaren förvaras under en tid av tio
år vilken tid räknas från den dag, då sista inskrivningen verkställdes.
Avslutad bok må mot bevis kunna lämnas till förvaring hos vederbörande
magistrat, stadsstyrelse eller landsfiskal. Vid rörelsens övergång
till annan innehavare skall affärsboken till denne överlämnas, vid
rörelsens nedläggande skall boken avlämnas till myndighet, som nyss
nämnts.

10 §.

1 mom. A föremål, rörande vilket inskrivning gjorts i affärsbok,
skall näringsidkaren så fort ske kan efter inskrivningen anbringa
varaktig beteckning, angivande det år och det nummer, varunder inskrivningen
verkställts, ävensom, där boken förts i ''särskilda avdelningar,
den avdelning, däri inskrivningen ägt rum. Beteckningen skall vara
tydlig och anbringas så, att den är lätt skönjbar.

Avser inskrivning flera föremål, och kan beteckning, som nu sagts,
icke utan synnerlig svårighet eller omgång anbringas å vart föremål,
må för dessa eller vissa av dem, så framt de förvaras utan sammanblandning
med andra föremål, användas allenast eu beteckning, där denna
anbringas på sådant sätt, att därav tydligt framgår, att den avser samtliga
de föremål, för vilkas betecknande den anbragts.

Varder beteckning genom nötning eller annorledes förstörd eller
otydlig, skall ny beteckning ofördröjligen anbringas.......

2 mom. Beteckning, varom i denna paragraf förmäles, må, sa
länge föremål, som beteckningen avser, för rörelsen förvaras, borttagas
allenast i den mån, detta efter förloppet av den i 11 § omförmälda tid

''6 Lagutskottets utlåtande Nr 51.

påkallas av föremålets sortering bland andra föremål, bearbetning eller
förändring.

3 mom. Föremål, som skall vara försett med beteckning, skall,
där rörelsen jämväl avser gods, därför beteckning ej är föreskriven’
förvaras skilt från detta.

11 §•

1 mom. Där ej tillsägelse eller oeslut av hälsovårdsnämnd, kommunalnämnd
eller annan myndighet till annat föranleder, må föremål,
å vilket, enligt vad i 10 § sägs, skall anbringas beteckning, ej ut^
lämnas, förstöras eller nedsmältas och ej heller underkastas bearbetning
eller annan förändring förr än efter förloppet av sju dagar från den dao-,
då föremålet kommit i näringsidkarens besittning.

2 mom. Föremål, varom i 1 mom. sägs, skall förvaras på sådant
sätt, att det är lätt åtkomligt för granskning.

12 §.

Myndighet, som i 2 § 2 mom. sägs, må, i den mån skäl därtill
äro, medgiva näringsidkare befrielse från skyldighet att för särskild affär
eller särskilt slag av affärer ställa sig till efterrättelse vad i 6, 7 8
10 eller 11 § är stadgat. ’ ’ ’

13 §.

Näringsidkare, som i denna förordning avses, eller hans biträde
må ej för rörelsen förvärva eller eljest mottaga föremål, som av den
vilken ej fyllt 18 år, för affär utbjudes eller tillhandahålles, evad detta
sker för den omyndiges egen eller annans räkning.

14 §.

Efter anmälan av polismyndighet, att föremål förkommit eller
olovligen frånhänts ägaren, vare näringsidkare, som denna förordning
avser, pliktig att ofördröjligen undersöka, huruvida föremålet finnes i
hans besittning och, där affärsbok skall föras, om i denna förekommer
anteckning om föremålet. Vinnes upplysning om föremålet, skall näringsidkaren,
så fort ske kan, därom lämna myndigheten underrättelse.

Erhåller näringsidkaren annorledes än nu sagts kännedom om, att

Lagutskottets utlåtande Nr 51.

föremål, som bos honom utbjudes eller av honom förvärvats eller mottagits,
olovligen åtkommits, eller lår han skälig anledning till misstanke
därom, vare han likaledes skyldig att genast underrätta vederbörande
polismyndighet.

Skriftliga meddelanden från polismyndighet skola av näringsidkare,
som i 6 § avses, under eu tid av fem år, vilken tid för varje meddelande
räknas från dess datum, förvaras ordnade i tidsföljd, övergår
rörelsen till annan innehavare eller nedlägges densamma, skall vad i 9 §
för dylikt fall stadgas om affärsbok äga motsvarande tillämpning å meddelande,
varom nu nämnts.

15 §.

Polismyndighet må ej förvägras tillträde till affärslokal, magasin
eller upplagsplats, som användes för rörelsen; och äge polismyndigheten
rätt att därvid företaga den granskning av varulager och av affärsbok,
vartill myndighetens tjänsteåligganden kunna giva anledning.

Näringsidkaren eller hans ställföreträdare vare pliktig att därvid
tillhandahålla föremål eller affärsbok, vars granskning påkallas, samt att
tillhandagå med upplysningar.

16 §.

Finnas särskilda ordningsföreskrifter vara av nöden med avseende ä
driften av rörelse, varom i denna förordning är fråga, äge Konungens
befallningshavande att meddela dylika föreskrifter; och må därvid tillika
för överträdelse av desamma stadgas viten av fem till och med ett hundra
kronor.

17 §.

1 mom. Den, som dömes till ansvar för tjuvnadsbrott eller, med
avseende å hos honom anträffat stulet gods, till ansvar enligt 3 kapitlet
10 § strafflagen, må ej, där brottet blivit begånget under tid, då han
idkat eller jämlikt 3 eller 4 § förestått rörelsen, densamma vidare idka
eller förestå.

2 mom. Konungens befallningshavande må, när skälig anledning
därtill förekommer, meddela förbud för näringsidkare eller sådan föreståndare,
som i 3 och 4 §§ avses, att rörelsen vidare idka eller förestå.

Förbudet träder ej i kraft, förr än det delgivits den, som därav
träffats, eller, i hans frånvaro, den, vilken rörelsen besörjer; och skall

Lagutskottets utlåtande Nr 51.

Konungens befallningshavande om förbudet lämna underrättelse till
magistraten, stadsstyrelsen eller landsfiskalen i orten samt vederbörligen
kungöra detsamma; dock att vad här sagts om magistratens underättande
ej äger tillämpning i Stockholm.

18 §.

1 mom. Den som, utan att enligt föreskrifterna i denna förordning
därtill vara berättigad, idkar eller förestår rörelse, som i 1 §
avses, böte från och med fem till och med fem hundra kronor.

Till samma ansvar vare den förfallen, som utövar rörelse, varom
i 3 eller 4 § förmäles, annorledes än genom i vederbörlig ordning anmäld
föreståndare.

2 mom. Förseelse mot 6, 7, 8, 9, 10, 11, 13, 14 eller 15 §
straffes med böter från och med fem till och med två hundra kronor.

Skulle föreståndare, som i 3 och 4 §§ omförmäles, vid utövningen
av sin föreståndarebefattning göra sig skyldig till överträdelse, som nu
sagts, eller till överträdelse av ordningsföreskrift, som enligt 16 § meddelats,
vare näringens innehavare ock förfallen till ansvar, där han
prövas vara delaktig i förseelsen.

19 §.

Dömes den, som idkar rörelse, varom i 1 § sägs, eller föreståndare,
som i 3 eller 4 § omförmäles, till ansvar enligt 18 § 2 mom. eller
för förseelse mot ordningsföreskrift, som enligt 16 § meddelats, må
på yrkande av allmän åklagare domstolen tillika, där omständigheterna
finnas böra därtill föranleda, meddela förbud för näringsidkaren eller
föreståndaren att rörelsen vidare idka eller förestå.

20 §.

Har någon, som ej fyllt 15 år, till näringsidkare, varom i denna
förordning är fråga, eller till hans biträde för affär utbjudit eller tillhandahållit
föremål, skall den, vilken vården om den omyndige åligger,
straffas så som i 18 § 2 mom. sägs, där det ej kan antagas, att utbjudandet
eller tillhandahållandet skett mot hans uttryckliga föreskrift
eller eljest honom ovetande.

Lagutskottets utlåtande Nr 51.

21 §.

Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse
mot denna förordning eller mot ordningsföreskrift, som enligt 16 §
meddelats, fortsätter eller förnyar samma förseelse, skall för varje
gång stämning därför utfärdats och delgivits, fällas till böter eller vite,
som för förseelsen äro stadgade.

22 §.

För förseelse, som med husbondes vetskap begås av hans hustru,
husfolk eller i hans arbete antagen person, ansvare husbonden liksom
vore förseelsen begången av honom själv.

23 §.

Till böter eller till utgivande av vite må icke dömas, om förseelsen
enligt allmänna strafflagen eller annan författning bör beläggas
med strängare straff.

24 §.

Om fördelning och förvandling av böter och viten, som ådömas
efter denna förordning, ävensom i avseende å rätt för allmän åklagare
att till säkerhet för gäldande av böter, viten och ersättningar, som
kunna den brottslige ådömas, anhålla visst gods, lände vad i 23 och
31 §§ i förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet
stadgas rörande böter och ersättningar i tillämpliga delar till efterrättelse.

25 §.

Förseelse mot denna förordning eller mot ordningsföreskrift, som
jämlikt 16 § meddelats, åtalas av allmän åklagare vid polisdomstol,
där sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare och, där sådan icke
finnes, vid allmän domstol; och gälle i fråga om klagan över domstols
eller poliskammares beslut i dessa mål vad i allmänhet angående besvär
i brottmål är stadgat.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 9 sand. 37 höft. (Nr 51.) 2

Lagutskottets utlåtande Nr 51.

26 §.

Emot beslut, som på grund av denna förordning meddelas av
Konungens befallningshavande eller annan myndighet, som i 2 § 2
mom. omförmäles, må besvär anföras inom tid, som för överklagande
av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd; dock
länder beslutet, utan hinder av besvär, till efterrättelse, intill dess annorlunda
kan bliva vederbörligen förordnat.

Övergångsstadganden.

Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1918, då vad gällande
författningar innehålla mot förordningen stridande upphör att
lända till efterrättelse; dock att de ytterligare inskränkningar i rätten
att driva handel med föremål av ifrågavarande slag, som i särskilda författningar
äro eller varda stadgade, skola äga giltighet.

Därest före denna förordnings ikraftträdande handelsrörelse, som
i 1 § avses, i vederbörlig ordning utövas av någon, som råder över sig
och sin egendom, eller, sedan senast den 1 januari 1918, av gift kvinna,
som ej råder över sin egendom, eller av omyndig, som fyllt 18 år, må,
därest näringsidkaren i övrigt är till handels idkande jämlikt 2 § 1 mom.
berättigad, rörelsen fortsättas även efter det förordningen trätt i kraft;
åliggande det näringsidkaren, vid äventyr av handelsrättighetens förlust,
att före den 1 oktober 1918 om rörelsen göra anmälan hos myndighet,
som i 2 § 2 mom. sägs, med bifogande dels, därest rörelsen bedrives
som grosshandel eller som försäljning i bod eller från annat upplagsställe,
av uppgift å ställe, där rörelsen utövas och där föremål, som
denna avser, förvaras, dels ock, om rörelsen utövas av bolag eller ekonomisk
förening, av uppgift å den, som antagits till föreståndare.

Vilja stärbhusdelägare efter den, som efter anmälan eller tillstånd
bedrivit rörelsen såsom grosshandel eller som försäljning i bod eller från
annat upplagsställe, för stärbhusets räkning utöva densamma även efter
det förordningen trätt i kraft, skall i avseende därå vad i 4 § stadgas
äga motsvarande tillämpning; dock att den tid, inom vilken anmälan
skall ske, räknas från den dag, då förordningen trätt i kraft.

Vill någon, innan denna förordning träder i kraft, förvärva rätt
att efter den 1 oktober 1918 begynna rörelse, som förordningen avser,
eller erhålla befrielse från skyldighet att ställa sig till efterrättelse något

Lagutskottets utlåtande Nr 51. 11

av de i 12 § avsedda stadgandena, galle vad i dessa hänseenden i förordningen
föreskrives.

Beträffande grunderna för ifrågavarande författningsförslag får utskottet,
i den mån redogörelse därför ej här nedan lämnas, hänvisa till
propositionen.

Såsom i propositionen erinras, är förevarande förslag föranlett av
en skrivelse från 1916 år riksdag. I denna skrivelse anhöll riksdagen,
att Kung!. Maj:t måtte efter verkställd utredning låta utarbeta och för
riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser för kontroll över sådan
handelsrörelse, som har till ändamål att idka uppköp och försäljning av
metalldelar, järnskrot, lump eller därmed jämförliga artiklar. Omfattningen
av nu ifrågavarande förslag går emellertid utöver de av riksdagen
uttalade önskemålen. Genom den föreslagna förordningen skall
nämligen regleras handeln ej blott med 1 öremål av de av 1916 års liksdag
angivna slag utan även med annat slags skrot än järnskrot, varjämte
under lagstiftningen skall falla till skrot eller lump ej hänförliga
begagnade metallvaror, begagnade klädespersedlar och begagnade skodon
samt ytterligare med nu nämnda föremål jämförliga artiklar. ^ De
skäl, som i propositionen anförts för en lagstiftning av denna omfattning,
anser utskottet äga giltighet. I likhet med föredragande departementschefen
håller utskottet även före, att en liknande reglering vant
behövlig jämväl beträffande den antikvariska bokhandeln. Otvivelaktigt
synes nämligen vara, att även beträffande sådan rörelse anledning föiekommit
att söka hindra handel med olovligen åtkomna föremål. Såsom
departementschefen framhållit, torde emellertid gällande tryckfrihetsförordning
lägga hinder i vägen för lagstiftningens utsträckande till att
avse jämväl begagnade böcker. Utskottet har emellertid den förvissningen,
att Kungl. Maj:t även i fortsättningen kommer att kava .sin
uppmärksamhet fäst på angelägenheten av kontroll jämväl å detta område.

Då det gällt att bestämma formen för det övervakande av handelsrörelse
av i propositionen angivet slag, som för vinnande av lagstiftningens
syften — främst minskande av brottsligheten och vården om ungdomen
— ansetts erforderlig, har Kungl. Maj:t stannat vid en mellanform
mellan ett anmälningssystem, sådant som gäller för näringsverksamhet
i allmänhet, och ett koncessionssystem. I sitt yttrande till statsrådsprotokollet
anför departementschefen, att kravet därpå att dylik rörelse

Utskottet.

Lagutskottets utlåtande Nr Öl.

ma utovas allenast av den, som kan anses, besitta därför erforderlig
redbarhet och karaktärsfasthet, icke kan anses säkerställt genom bestämmelser
blott om anmälningsskyldighet före rörelsens början och om
handelsrättigheternas förlust på grund av överträdelse av förordningens
oresknfter. Statsrådet anser fördenskull, att befogenhet bör inrymmas
för administrativ myndighet att göra rätten till utövning av rörelsen beleende
på resultatet^ av eu prövning av vederbörandes lämplighet för
yrket, 1 a i propositionen anförda skäl, till vilka utskottet här nedan
återkommer, har emellertid departementschefen icke ansett lämpligt att
toresla införande av ett koncessionssystem. I stället har i förslagets
17 § L mom införts bestämmelser därom, att Konungens befallningsman^6
skall aga. ratt att, . när skälig anledning därtill förekommer,
meddela förbud för näringsidkare eller person, som förestår rörelse av
angivet slag, att densamma vidare idka eller förestå.

Utskottet håller emellertid före, att med det system, som i propositionen
således föreslagits, icke erhålla den verksamma kontroll över
handelsrörelsen, som måste anses önskvärd. För ernående härav kräves
utskottets förmenande ett verkligt koncessionssystem. 1 de ut -

förliga bestämmelser,

som

~ 7 ----- /ör vinnande av denna kontroll föreslagits,

synes det nämligen vara eu brist, att Konungens befallningshavande icke
skulle aga befogenhet att, innan rörelse öppnas, pröva vederbörandes förutsättningar
för yrhet. Då Konungens befallningshavande icke torde bliva,
i tillfälle att ständigt i detalj övervaka pågående rörelse, skulle, om dylik
forhandsprovnmg ej stadgades, mycken oärlig handel kunna bedrivas av
oredlig;! yrkesutövare, utan att sådana missförhållanden komme i dao-en
och bleve^ bevishga, att Konungens befallningshavande funne anledning
till en sa uppseendeväckande åtgärd, som ett avstängande från förut
utövad rörelse alltid - och i högre grad än ett avslag å ansökan om
handelsrättigheter - måste bliva, Endast genom att allenast åt sådana
personer upplåta ratt till ifrågavarande rörelse, på vilkas redbarhet man
fullt kan lita, synes den ordning och säkerhet kunna uppnås, som förevarande
lagstiftning avser att åstadkomma, Naturligen skulle emellerid
eu dylik forprovning icke onödiggöra ett fortlöpande övervakande
av rörelsen jämte därmed följande befogenhet att fråntaga vederbörande
handelsrättigheterna, på sätt i 17 § stadgas.

De skål, som enligt utskottets uppfattning således tala för
införande av ett kontrollsystem, grundat på särskilt tillstånd som
villkor for utövande av handel av ifrågavarande slag, synas icke kunna
motvagas av de invändningar, som anförts mot ett sådant system.
Utskottets asikt ar visserligen, att inskränkningar i den allmänna

Lagutskottets utlåtande Nr 51.

näringsfriheten böra göras, endast då alldeles särskilt starka skäl tala
därför. Med hänsyn till den störa betydelsen därav, att förevarande
lagstiftning göres effektiv, anser emellertid utskottet ett sådant undantagsfall
här föreligga. Klart är ju också, att meningen med införande
av ett koneessionssystem icke är att på något sätt lägga
hinder i vägen lör välkända och laglydiga personer att genom dylik
rörelse söka sin utkomst, utan allenast att därifrån utestänga sådana
element, vilkas utövande av rörelsen skulle utgöra en fara för det allmänna
bästa. Till stöd för motsatt uppfattning mot utskottets har
vidare anförts, å ena sidan det betungande för näringsidkarna i skyldighet
att göra ansökan och å andra sidan den avsevärda ökningen i
arbetsbördan, som en sådan skyldighet skulle medföra för Konungens
befallningshavande. 1 jämförelse med de ganska omfattande förpliktelser,
som enligt förslaget i övrigt ålagts vederbörande handlande,
synes emellertid skillnaden mellan en anmälan enligt förslaget och
en av intyg om redbarhet och ordentlighet åtföljd ansökan icke kunna
tillmätas större betydelse. Därest vidare, som utskottet vill förorda, tillstånd
kräves allenast för dom, som efter lagens ikraftträdande öppna
rörelse, samt den förberedande undersökningen angående sökandens
lämplighet, liksom då fråga är om idkande av pantlånerörelse, överlämnas
åt polismyndighet och kommunal styrelse, torde en sådan förändring
i svstemet icke kunna i avsevärd grad öka Konungens befallningshavaudes
arbetsbörda. De betänkligheter, som vidare kommit till
uttryck mot att, såsom saken uttryckts, göra någon till sin utkomst
beroende av administrativ myndighets godtycke, borde i nära nog lika
grad kunna göras gällande mot Kung!. Maj:ts förslag, som ger myndigheten
rätt att efter sitt beprövande avstänga någon från näringsverksamhet.
1 ena som andra fallet synas invändningarna kunna bemötas
därmed, att möjlighet tinnes att i vanlig ordning överklaga
Konungens befallningshavandes beslut.

Enligt 2 § 1 mom. i förslaget har från utövande av handelsrörelse,
som i förordningen avses, uteslutits bland andra den, som ej råder över
sig och sin egendom. Genom ett sådant stadgande skulle beträffande
ifrågavarande slag av rörelse gift kvinna betagas den rätt, som enligt
näringsfrihetsförordningen tillkommer henne att under vissa förutsättningar
driva handel. Om lämpligheten härav hava, såsom av propositionen
framgår, rått delade meningar. 1 motsats till departementschefen
håller utskottet före, att övervägande skäl tala för att icke göra en dylik
inskränkning i de näringsrättigheter, som i allmänhet tillkomma gift
kvinna. Det har icke visats, att i de fall, då gift kvinna hittills utövat

Lagutskottets utlåtande Nr 51.

rörelse av förevarande slag, anledning till anmärkning förekommit i
högre grad än då rörelsen utövats av annan. Därest utskottets uppfattning
om koncessionssystemets företräden vinna beaktande och således
möjlighet beredes att för varje särskilt fall pröva kvinnas lämplighet
ur olika synpunkter, torde skälen för ett generellt utestängande av
de gifta kvinnorna från förevarande slags rörelse vtterligare minskas i
betydelse.

På given anledning har utskottet även haft under övervägande
frågan om ett allmänt uteslutande av utlänningar från dylik rörelse.
Av den i propositionen förebragta utredningen framgår, "att ett betydande
antal utländska medborgare synas inom riket hava sitt uppehälle
av sådan verksamhet. Från finansdepartementet har utskottet ytterligare
inhämtat, att icke mindre än 162 utlänningar under åren 1914__

1917 av Kungl. Magt beviljats tillstånd att här i riket utöva yrke eller
driva handel. Ehuru bland dessa utlänningar flertalet säkerligen utgöres
av fullt hederliga näringsidkare, torde handelsföretag, utövade
av utländsk medborgare, ofta varit de, där missförhållandena skarpast
framträtt. Att på denna grund helt utestänga utlänningar från dylik
handelsrörelse torde dock möta allvarliga betänkligheter, icke minst
med hänsyn till den strängare behandling, som, enligt vad erfarenheten
visat, kan för svenska näringsidkare av olika slag i utlandet
bliva följden av ett dylikt stadgande. Med de stränga bestämmelser,
som föi närvarande gälla beträffande utlännings inkommande i riket
och hans Övervakande härstädes, torde, särskilt om därjämte tillstånd
i varje fall fordras för öppnande av handelsrörelse, tillräckliga
garantier finnas för att bland de utländska handlande, som efter
lagens iklafttlädande tillkomma, icke inkomma några olämpliga element,
Det kan också förväntas, att de övervakande myndigheterna
skola med särskild uppmärksamhet följa de utländska handlandena.

14 §. I överensstämmelse med vad utskottet i sitt samtidigt härmed

avgivna utlåtande angående Kungl. Maj:ts proposition nr 144 anfört
beträffande 5 § i däri innehållet förslag till förordning angående pantlånerörelse,
anser utskottet, att andra stjmket av 14 § i nu förevarande
förslag böi omarbefas, så att därav framgår, att då näringsidkare erhåller
kännedom om att den, som hos honom utbjuder föremål, olovligen
åtkommit detsamma eller av annan anledning icke äger rätt att
föremålet försälja, eller han får skälig anledning till misstanke därom,
han skall vara skyldig att genast underrätta vederbörande polismyndighet.

17 §'' Enligt 17 § 1 moln. må för visst fall den, som dömes tilf an svar

för tjuvnadsbrott eller, med avseende å hos honom anträffat stulet
gods, till ansvar enligt 3 kap. 10 § strafflagen, icke vidare idka eller

Lagutskottet)* utlåtande, Nr Öl. 15

förestå rörelsen. I överensstämmelse med vad utskottet hemställt i
nyssberörda utlåtande i anledning- av Kungl. Maj:ts proposition nr 144
anser utskottet, att samma påföljd bör drabba den, som mer än en
gång dömts till ansvar för förseelse mot 13 eller 14 §.

önskvärt vore utan tvivel, att bland nuvarande utövare av före- övergång.-varande slag av rörelse, vilka genom sitt sätt att bedriva densamma ,tadvandengivit
anledning till denna lagstiftning, kunna göra ett sådant urval, som
skulle bliva följden av ett stadgande därom, att rätten till rörelsens
fortsättande bleve beroende aven prövning av deras redbarhet och ordentlighet.
Endast härigenom synes full ordning och trygghet kunna omedelbart
vinnas. Om också möjligheten av ett dylikt allmänt upphävande av näringsidkares
på tidigare lag grundade ställning icke är helt utesluten, torde
det dock enligt utskottets uppfattning endast i verkliga undantagsfall
böra förekomma. Å förevarande område synas tillräckliga skäl för ett
dylikt undantag knappast föreligga. I vissa fall skulle också ett sådant
utsträckande av koncessionssystemet kunna medföra obillighet. Av anförda
skäl har utskottet ansett sig böra i dessa fall stanna vid vad
Kung!. Maj:t härutinnan föreslagit, helst som utskottet förväntar, att
Konungens befallningshavande skola låta sig angeläget vara att särskilt
över dessa äldre handelsföretag öva noggrann tillsyn och med kraft
tillämpa förordningens 17 §.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte, beträffande det riksdagen
för yttrande underställda förslaget till förordning angående
handel med vissa begagnade föremål m. m., i
skrivelse till Kungl. Maj:t anmäla, att riksdagen ansett:

l:o) att såsom villkor för förvärvande av rätt till
drivande av sådan rörelse, som i 1 § 1 mom. omförmäles,
bör stadgas tillstånd, meddelat av Konungens
befallningshavande;

2:o) att gift kvinna bör medgivas rätt att under
de förutsättningar, som angivas i 4 § av näringsfrihetsförordningen,
idka eller förestå handelsrörelse av ifrågavarande
art;

3:o) att önskvärt är, att 14 § andra stycket erhåller
i huvudsak följande lydelse:

»Erhåller näringsidkaren annorledes än nu sagts
kännedom om att den, som hos honom utbjuder föremål,
olovligen åtkommit detsamma eller av annan
anledning icke äger rätt att avyttra föremålet, eller får

I” Lagutskottets utlåtande Nr Öl.

näringsidkaren skälig anledning till misstanke därom,
vare lian skyldig att genast underrätta vederbörande
polismyndighet»;

4:o) att den, som mer än en gång dömts till
ansvar för förseelse mot 13 eller 14 §, ej må rörelsen
vidare idka eller lörestå; samt

5:o) att i övrigt intet är att erinra mot den föreslagna
förordningen.

Stockholm den 29 april 1918.

På lagutskottets vägnar:

JAKOB PETTERSSON.

Reservation

av herr Högberg, som i avseende å första punkten av utskottets
hemställan ansett, att utskottet, utöver avgiven anmälan, bort under
denna punkt såsom sin uppfattning uttala, att svenskt medborgarskap
borde uppställas såsom villkor för utövning av handelsrörelse av ifrågavarande
art samt att följaktligen utskottet dels bort avfatta det stycke
av motiveringen å pag. 14, som handlar om utlänningars förhållande till
antydda rörelse sålunda:

»Pa given anledning'' har utskottet även haft under övervägande
frågan om ett allmänt uteslutande av utlänningar från dylik rörelse.
Av den i propositionen förebragta utredningen framgår, att ett betydande
antal utländska medborgare synas inom riket hava sitt uppehälle
av sådan verksamhet, Från finansdepartementet har utskottet ytterligare
inhämtat, att icke mindre än 162 utlänningar under åren 1914_

1917 av Kung]. Maj:t beviljats tillstånd att här i rikat utöva yrke eller
driva handel. Ehuru bland dessa utlänningar flertalet säkerligen utgöra8
av fullt hederliga näringsidkare, torde handelsföretag utövade av
utländsk medborgare, ofta varit de, där missförhållandena skarpast frarnträtt,
Icke heller torde något behov föreligga att giva utlänningar rätt
till eu handelsrörelse, vilken, såsom förevarande, skall ställas under särskild
övervakning.»

. . 00,1 dels b°i4 åt omförmälta punkt av utskottets hemställan giva

t oljande ändrade lydelse: 6

1:°) att. såsom villkor för förvärvande av rätt till drivande av sådan
rörelse, som i 1 § 1 mom. omförmäles, bör stadgas, jämte svenskt medborgarskap,
tillstånd, meddelat av Konungens befallningshavande.

STOCKHOLM. ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1918.