Lagutskottets utlåtande Nr 9 (Utlåtande 1912:LU9 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 9.

Nr 9.

Ankom till Riksdagens kansli'' den 13 februari 1912 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning af justitieombudsmannens framställning till
Riksdagen om ändring i 1 § af kungl. förordningen den
4 mars 1862 om tioårig ''preskription och om årsstämning.

Lagutskottet har till förberedande behandling förehaft en af justitieombudsmannen
i den af honom till innevarande Riksdag afgifna ämbetsberättelsen
gjord framställning af följande lydelse:

»I 1 § af förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription och Justitieom
årsstämning äro följande bestämmelser meddelade: °™ns fram"

Hvar, som har fordran hos annan i penningar, eller hvad det är, stallning,
skall den genom stämning eller lagsökning, eller eljest skriftligen eller
muntligen, hos gäldenären kräfva inom tio år från den dag, då skuldebref
eller annan handling, hvarå fordran grundad är, gafs, eller fordringen
annorledes tillkom; och vare fordringens tillkännagifvande hos gäldenären
lika ansedt, som hade kraf skett: är fordran ej till betalning förfallen
så tidigt, att den inom tio år sökas eller kräfvas kan; då skall
borgenär, inom sagda tids förlopp, gäldenären därom erinra. Vare ock
borgenär skyldig att, så länge hans fordran sedan innestår, den ånyo bevaka,
som nu sagdt är, inom hvart tionde år ifrån den dag, då sista bevakningen
skedde.

Har den, hos hvilken fordran genom kraf eller erinran bevakas skall,
blifvit i sådant ändamål, å tre särskilda dagar af tionde året, sökt i sitt
hemvist, men ej kunnat träffas; gifve borgenär fordringen an hos domstol
eller Konungens befallningshafvande, och läte bevis häröfver i allmänna
tidningarna införas tre gånger, minst fjorton dagar emellan hvarje gång,
och första gången inom tionde årets slut.

Bihang till Riksdagens -protokoll 1912. 9 samt. 7 käft. (Nr 9).

Lagutskottets utlåtande Nr 9.

Är borgenären ej veterligt, om eller hvar gäldenären äger hemvist
inom riket; då må ock fordringen hos domstol eller Konungens befallningshafvande
angifvas och beviset däröfver i tidningarna införas, inom tid, som
nu sagd är.5

Enligt denna paragraf kan alltså — då den, hos hvilken fordran genom
kraf eller erinran skall bevakas, blifvit i sådant ändamål å tre särskilda
dagar under tionde året sökt i sitt hemvist men ej kunnat anträffas, äfvensom
då borgenär ej vet, om eller hvar gäldenären har hemvist inom riket
— preskription afbrytas genom fordringens blotta angifvande hos domstol
eller Konungens befallningshafvande (det vill numera säga öfverexekutor)
utan stämning eller lagsökning.

Bevis öfver fordringens anmälan hos domstol eller öfverexekutor skall
införas i allmänna tidningarna, d. v. s. Post- och inrikes tidningar, tre
gånger, minst fjorton dagar mellan hvarje gång och första gången inom
tionde årets slut.

Bestämmelse saknas emellertid om den tid, inom hvilken detta kungörelseförfarande
skall vara afslutadt, d. v. s. när tredje kungörandet sist
måste ske.

Det lärer kunna antagas, att denna bristfällighet beror på ett förbiseende,
liksom att lagberedningen, på hvars förslag stadgandet i fråga
tillkommit, hyst den meningen, att sedan första kungörandet försiggått, de
båda öfriga kungörelserna skulle äga rum utan obehörigt dröjsmål.

Enligt denna mening, som icke torde sakna anhängare i praxis, borde,
om tredje kungörandet exempelvis skett först under tolfte året, borgenären
hafva förlorat sin talan.

Med hänsyn till affattningen af stadgandet, som endast utsäger, att
minst fjorton dagar skola förflyta mellan hvarje kungörande, synes det
dock vara svårt att godkänna ett dylikt resultat, hvilket godtyckligt skulle
beröfva borgenären hans rätt.

Förkastas nämnda mening, torde man vara nödgad utgå från, att det
är tillfyllest, om tredje kungörandet äger rum inom tio år från det första.

Men äfven härigenom råkar man ut för afsevärda oegentligheter.

Sedan preskription af fordringen genom densainmas bevakning afbrutits,
åligger det enligt förevarande paragraf borgenären att ånyo bevaka sin
fordran inom tio år från den dag, då förra bevakningen skedde.

Beträffande det bevakningsförfarande, om hvilket nu är fråga, synes man
närmast böra antaga, att hvarje särskild kungörelse är att anse såsom ett
i detsamma ingående led. Preskriptionen, som, där första kungörandet
äger rum inom tionde året, bringas att hvila, varder definitivt afbruten
först den dag, tredje kungörandet sker, från hvilken dag alltså ny pre -

Lagutskottets utlåtande Nr 9.

skriptionstid börjar löpa. Häraf blir följden, att, om tredje kungörandet
icke försiggår förr än å sista möjliga dagen (eller precis tio år från första
kungörandet), boi’genären under denna tioårsperiod har sin talan öppen,
utan att han under samma tid vidtagit särskild bevakningsåtgärd. Ett
dylikt resultat står dock tydligen icke väl tillsammans med innehållet uti
ifrågavarande paragraf.

Man torde emellertid komma till ej mindre otillfredsställande slut,
därest man utgår från, att redan första kungörandet definitivt afbryter
preskriptionen. I så fall måste nämligen, då ny preskriptionstid ju skulle
räknas från den dag, första kungörandet ägde rum, borgenären förlora
sin talan, om han underläte att inom tio år därefter ånyo bevaka sin fordran
på något af de i lagen medgifna sätten. Detta skulle leda därhän,
att stadgandet om andra och tredje kungörandet väsentligen förlorade sin
betydelse. Borgenären skulle utan risk kunna eftersätta sin skyldighet i
afseende å dem. Inom tio år från första kungörandet måste han i hvarje
fall ånyo påbörja proceduren. Och anträffades gäldenären inom denna
tid, kunde en mot honom af borgenären anhängiggjord talan icke förnuftigtvis
afvisas på den grund, att borgenären icke mer än två gånger kungjort
beviset om fordringens angifvande hos domstol eller öfverexekutor.
Tiden för ytterligare kungörande var nämligen ännu icke försutten.

Då den oklarhet, som alltså uti förevarande hänseende vidlåder gällande
lag, gifvit anledning till olägenheter i praxis, i det, sedan bevakningsförfarandet
i fråga användts, tvist uppstått, huruvida ny preskriptionstid
skulle räknas från första eller från tredje kungöi’andet, ansåg jag
mig böra i en till Kungl. Maj:t år 1910 ingifven skrifvelse fästa Kungl.
Maj:ts uppmärksamhet på förhållandet, i förhoppning att det skulle varda
beaktadt vid den revision af vissa delar af obligationsrätten, som särskilda
kommitterade från de tre skandinaviska länderna fått i uppdrag att verkställa.

Emellertid har numera kommit till min kännedom, att enligt den af
kommitterade uppgjorda arbetsplanen preskriptionsbestämmelserna icke
komma att utgöra föremål för kommitterades behandling. På grund häraf
har jag ansett mig böra för Riksdagen framlägga förslag till fyllande af ofvan
omförmälda lucka uti ifrågavarande förordning. Lämpligen synes erforderlig
klarhet kunna vinnas genom ett stadgande, att bevis öfver fordringens
anmälan hos domaren eller öfverexekutor skall införas i allmänna
tidningarna tre gånger, minst två och högst tre veckor mellan hvarje gång
och första gången inom tionde årets slut. Genom ett dylikt stadgande
skulle blifva tydligt, att preskription afbrytes först genom tredje kungörandet.

Jag får alltså hemställa, att Riksdagen måtte för sin del antaga följande
förslag till

Lagutskottets utlåtande Nr 9.

Utskottets

yttrande.

Lag

om ändrad lydelse af 1 § i förordningen den 4 mars 1862 om tioårig
preskription och om dr sstämning,

Hvar, som har fordran hos annan i penningar, eller hvad det är,
skall den genom stämning eller lagsökning, eller eljest skriftligen eller
muntligen, hos gäldenären kräfva inom tio år från den dag, då skuldebref
eller annan handling, hvarå fordran grundad är, gafs, eller fordringen annorledes
tillkom; och vare fordringens tillkännagifvande hos gäldenären
lika ansedt, som hade kraf skett: är fordran ej till betalning förfallen så
tidigt, att den inom tio år sökas eller kräfvas kan; då skall borgenär,
inom sagda tids förlopp, gäldenären därom erinra. Vare ock borgenär
skyldig att, så länge hans fordran sedan innestår, den ånyo bevaka, som
nu sagdt är, inom hvart tionde år ifrån den dag, då sista bevakningen
skedde.

Har den, hos hvilken fordran genom kraf eller erinran bevakas skall,
blifvit i sådant ändamål, å tre särskilda dagar af tionde året, sökt i sitt
hemvist, men ej kunnat träffas; gifve borgenär fordringen an hos domstol
eller Konungens befallningshafvande, och läte bevis däröfver i allmänna
tidningarna införas tre gånger, minst två och högst tre veckor emellan
hvarje gång, och första gången inom tionde årets slut.

År borgenären ej veterligt, om eller hvar gäldenären äger hemvist
inom riket; då må ock fordringen hos domstol eller Konungens befallningshafvande
angifvas och beviset däröfver i tidningarna införas, inom
tid, som nu sagd är.»

Kungl. förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription och
om årsstämning innehåller i 1 § föreskrifter om vissa åtgärder, som borgenär
har att vidtaga för undvikande af fordringsrättens preskription.
Såsom allmän regel gäller, att borgenären skall inom 10 år från fordringens
uppkomst bevaka sin rätt genom kraf eller erinran hos gäldenären vid
äfventyr att eljest förlora sin talan mot denne. I syfte att trygga borgenärens
rätt i sådana fall, då det icke varit honom möjligt att å tid, då
sådant kraf eller erinran skolat ifrågakomma, anträffa gäldenären, stadgar
vidare förordningen, att därest gäldenären blifvit å tre särskilda dagar af
tionde året sökt i sitt hemvist utan att kunna anträffas, borgenären har
att hos domstol eller öfverexekutor angifva sin fordran och låta bevis om

Lagutskottets utlåtande Nr 9. 5

samma anmälan införas i allmänna tidningarna tre gånger, minst fjorton
dagar mellan hvarje gång och första gången inom tionde årets slut.

Såsom justitieombudsmannen påvisat, lämnar sistberörda stadgande
rum för oklarhet såväl i fråga om den tidrymd, inom hvilken kungörandet
skall vara slutfördt, som ock för besvarande af spörsmålet, huruvida första
eller sista kungörandet skall anses bilda utgångspunkten för den nya preskriptionstiden.
Justitieombudsmannens förslag afser därför att åt ifrågavarande
bestämmelser gifva en affattning, som skulle utesluta hittillsvarande
osäkerhet och tvekan i nämnda hänseenden.

Af den utredning, som justitieombudsmannen lämnat i frågan, finner
utskottet visserligen framgå, att den anmärkta bristen i preskriptionsförordningen
kan leda till olägenheter. Och utskottet finner därför äfven
för sin del att en ändring i förevarande afseende kan hafva skäl för sig.
Men utskottet har dock ansett afgörande betänkligheter möta mot att antaga
den lagändring som justitieombudsmannen härutinnan föreslagit.

Bestämmelsen att kungörelse skall i allmänna tidningarne införas
tre gånger, minst två och högst tre veckor mellan hvarje gång och
första gången inom tionde årets slut, begränsar den tid, inom hvilken
borgenären har att låta verkställa andra och tredje kungörandet i posttidningen
i hvardera fallet till endast en vecka. Det korta rådrum, som
alltså lämnats för kungörelsernas införande, synes utskottet kunna medföra
en betänklig fara att borgenären kan lida oförskyld rättsförlust. Om de
angifna tiderna icke noga iakttagas, lärer han, såvidt tid för förfarandets
förnyande icke längre är för handen, vara förlustig sin rätt. Och ett
förfelande af tiden för kungörandet kan lätt inträda äfven till följd af
omständigheter, som äro af borgenärens åtgöranden fullkomligt oberoende,
såsom försummelse å tidningens expedition m. in. En sådan begränsning
af kungörelsetiden inom ett visst kortare tidsmått, som af justitieombudsmannen
föreslagits, anser sig utskottet därför icke kunna förorda.

Icke heller synes justitieombudsmannens förslag med full klarhet afgöra
frågan om den tidpunkt, från hvilken den nya preskriptionstiden
skall räknas. Äfven med den af honom gifna, formuleringen synes nämligen
osäkerhet kunna råda om denna tidpunkt inträder med första eller
tredje kungörandet.

Ett enklare sätt att afhjälpa den ifrågavarande olägenheten, som inom
utskottet ifrågasatts, vore tilläfventyrs att den nuvarande och äfven i justitieombudsmannens
förslag bibehållna anordningen med tre kungörelser ersattes
med allenast en kungörelse före tionde årets utgång. En dylik lagändring
lärer dock, för betryggande af enheten inom rättssystemet i detta
stycke, böra föregås af en närmare undersökning rörande öfriga fall, för

Lagutskottets utlåtande Nr 9.

hvilka ett förfarande, liknande det i preskriptionsförordningen föreskrift^,
finnes stadgadt, en undersökning, hvilken icke kunnat af utskottet verkställas.

Då i allt fall Kungl. Maj:t, enligt hvad justitieombudsmannens framställning
gifver vid handen, redan torde hafva sin uppmärksamhet fästad
på detta ämne, har utskottet, som på grund af här förut anförda skäl icke
kan förorda den af justitieombudsmannen föreslagna lagändringen, icke
funnit skäl att nu ytterligare påkalla Kungl. Maj:ts uppmärksamhet för
denna fråga, hvilken utan tvifvel bäst löses i sammanhang med den allmänna
revision af preskriptionsförordningen, som enligt hvad lagutskottet
erfarit lärer vara att förvänta.

Utskottet får alltså hemställa,

att justitieombudsmannens förevarande framställning
icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 9 februari 1912.

På lagutskottets vägnar:

JOHAN WIDÉN.

Reservation.

Herr Håkanson, med hvilken herrar Trana, grefve Mörner, Lindhagen
och Sven Persson hufvudsakligen instämt, har anfört:

Justitieombudsmannen har i sin framställning, såsom utskottet jämväl
medgifvit, tillfredsställande ådagalagt behofvet af ifrågavarande lagrums
ändring i angifvet syfte. För min del anser jag detta syfte kunna
lättast och enklast vinnas genom en sådan ändring af lagrummet, att bevis
om fordringens angifvande hos domstol eller öfverexekutor skulle införas
i allmänna tidningarna allenast en gång, hvilket då naturligtvis
skulle ske inom tionde årets slut. Härigenom skulle ej mindre undvikas
den fara för rättsförlust för borgenären, hvarom utskottet talat, än äfven
vinnas fullständig klarhet om den tidpunkt, från hvilken den nya preskriptionstiden
skulle räknas. Någon betänklighet mot att i förevarande
fall, där frågan endast gäller att afbryta preskription, föreskrifva kungörelse
endast en gång synes mig icke böra förefinnas. Jag vill erinra

Lagutskottets utlåtande Nr 9.

därom, att såväl enligt 2 kap. 38 § nya jordabalken som enligt 8 § i
lag om aktiebolag den 12 augusti 1910 däri omförmälda kungörelser icke
behöfva införas i allmänna tidningarna mera än en gång. Som jag emellertid
icke kunnat inom utskottet vinna pluralitet för min angifna åsikt,
vill jag icke nu framställa förslag om lagrummets ändring i enlighet med
densamma. Då jag likväl icke anser att ifrågavarande lätt genomförbara
lagändring bör anstå, till dess en allmän revision af preskriptionsförordningen
först åtskilliga år härefter möjligen kan komma att äga rum, tilllåter
jag mig hemställa,

att Riksdagen i anledning af justitieombudsmannens
förevarande framställning ville hos Kungl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kung!. Maj:t låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af 1 §
i förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription
och om årsstämning, som kan finnas lämplig och erforderlig
för undvikande af de utaf justitieombudsmannen
påpekade olägenheter.

Herrar Bergendahl, Söderbergh och Olsson i Broberg hafva begärt få
antecknadt, att de ej deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet.