Lagutskottets utlåtande Nr 8 (Utlåtande 1917:LU8 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

Nr 8.

Ankom till riksdagens kansli den 22 februari 1917 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t i fråga om det pågående arbetet för en strafflagsr
ef orm.

Närvarande: herrar Lindhagen, Gezelius*, Alexanderson, greve Spens, Petrén, Dahl,
Valerius Olsson, Lars Olsson, Tisell*, Schotte*, Lindqvist i Stockholm*,
Persson i Norrköping, Gustafsson i Örebro, Holmdahl, Rehn och Lorentzon*.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Till lagutskottet har hänvisats en i andra kammaren av herr
Lindhagen väckt motion, nr 19, däri motionären hemställt,

»att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla att vid nu pågående
arbete för en strafflagsreform måtte uppmärksammas:

1) att strafflatituderna för brott ej höjas utöver de i gällande lag
stadgade, utan snarare särskilt straffmaxima i ett flertal fall väsentligen
minskas;

2) att brottsarterna icke utan påtaglig nödvändighet ökas och
att således förslaget om att även försök till brott hädanefter bör
i stor utsträckning straffas lämnas utan avseende;

3) att särskild försiktighet iakttages att uttryck för åsikter, framgångna
ur ett ej klandervärt sinnelag, icke ytterligare komma in under
strafflagen eller äventyra högre straff än nu, utan att gällande strafflag
snarare i erforderliga fall reformeras i motsatt riktning;

4) att straffrättsdomare erhålla såvitt möjligt någon utbildning,
ägnad att giva dem den erfarenhet, sociala insikt och medkänsla, som
måste fordras för att sitta till doms över medborgares liv, frihet, ära
och egendom.»

Bihang till riksdagens ''protokoll 1917. 9 samt. 7 höft. (Nr 8.)

Motionären 8
motivering.

2 Lagutskottets utlåtande Nr 8.

Till stöd för den i motionen gjorda hemställan bär motionären
anfört:

»Det är icke många förhoppningar, som hägra för svenska folket
under nuvarande tider. Militärväsendet hreder ut sig med andlig förkrympning,
kroppslig tillintetgörelse och ekonomisk undergång som
följe. Hungersnöden nalkas som en svart skugga och tager all uppmärksamhet,
som rimligt är, i anspråk. Bostäder kunna icke längre
uppföras och den politiska reaktionen trampar ned de sista ljusglimtarna.

Under sådana förhållanden sås och skördas ingenting för framtiden,
lika litet som någonting kan förväntas för att höja livsmöjligheterna i
det närvarande. Regeringen har också från början en gång för alla
förklarat, att den icke vill upptaga sådana frågor av inrikespolitisk art,
vilka kunna väcka strid, en säkerligen välkommen anledning på samma
gång att undgå frågor, som icke ligga för dess röst.

Var och en, som haft något litet förehavande i människovänlig
riktning, får nöja sig med att begråta dess undergång. För min del
nödgas jag med vemod konstatera exempelvis, att kvinnorna synas ej
ens nu få sin medborgarrätt, att riksdagens skrivelser om bättre söndagsvila
och begränsning av nattarbete icke vidare intresserar någon, att statsåtgärder
för att skydda och utveckla jordbruksnäringen och jordbrukshemmen
i södra delarna av landet och lägga jord under odling inställts,
för att bespara några belopp till inköp av ytterligare en eller annan
kanon, att de sociala synpunkterna för tillgodogörandet av naturrikedomarna
undertryckas och mycket annat.

Det gives emellertid ett och annat i vår framtids inre politik, som
regeringen anser sig redan nu böra ägna ett intresserat arbete. Ett
sådant undantag göres för angelägenheten att skaffa landet en ny strafflag.
En kommitté har tillsatts för att lotsa herr Thyréns nya strafflagsförslag
in i den parlamentariska hamnen och justitieministern har själv
satt sig vid rodret såsom kommitténs ordförande.

Det är otvivelaktigt att justitieministern föreställt sig, att han här
var inne på ett neutralt ämne, som icke borde väcka någon inre strid.
Möjligen skall det också lyckas att med glans föra förslaget igenom.
För min del vill jag emellertid rädda min själ. Enligt min uppfattning
behöver nämligen landet sociala reformer men inga nya strafflagar sådana
som den nu tillämnade.

Principen i förslaget är i korthet sagt att vad som skall straffas,
är samhällsfarligheten i viljan och att rättesnöret är samhällenas åsikt
om vad som är för dem farligt. Den anda, i vilken dessa principer
skola tillämpas, avspeglar sig främst i vissa allmänna grundsatser om

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

frihetsstraffens latituder och brottsarternas ökning. Omedelbart fängelsestraff
må nämligen i regel ej sättas under tro månader eller över tre
år, under det att i gällande lag motsvarande latituder äro eu månad och
två år. Straffarbete, som enligt det nya förslaget skall kallas tukthus,
ådömes på livstid eller på viss tid i regel ej under sex år eller över
tjugu år, under det motsvarande tider i gällande lag är livstid, två
månader och tio år. Brottsarterna skola vidare ökas med straff för de
flesta eller åtminstone ett mycket stort antal försök till brott, vilket i
gällande lag endast undantagsvis bestraffas.

Redan 1910 tillät jag mig offentligen uttala betänkligheter mot
förslagets då utkomna allmänna principer. Dessa ådagalade, att författaren
med känd grundlighet och talang avslöjat alla om och men,
väg t alla å ena sidan och andra sidan mot varandra och ur dessa synpunkter
säkerligen i det närmaste uttömt ämnet. Men i denna starkt
dialektiska, dissikerande framställning var det svårt att finna den röda
tråden. Man saknade vägledande sammanfattningar, föreföll det, vart
det hela bar hän i själva verket.

En stark förnimmelse fick man dock av en viss tendens, ehuru den
visserligen ständigt gled undan bland de hopade spörsmålen. Nu har
emellertid denna tendens alltmer konkretiserats, och för min del känner
jag numera en verklig ångest inför resultatet.

Det uttalas i motiven önskvärdheten, att »lagen så vitt möjligt
växer fram ur själva rättsåskådningen inom folket». Detta är oftast ett
talesätt bara. Dylika lagförslag äro merendels en konstprodukt, som
påtvingas folken. Säkerligen kunna vi vara övertygade om, att en
väsentlig ökning av brottsarterna och eu allmän höjning av strafflatituderna,
vilket är förslagets kärna, stå i rak strid med rättsåskådningen
inom folket. Det hela är byggt på »samhällenas åsikt om vad
som är för dem farligt». Straffet bestämmes i storlek efter viljans farlighet
enligt nämnda åsikt. Man bör därvid icke visa något pjunk utan
med fasthet, ja, en viss hårdhet utdöma tillräckligt långa straff, så det
känns. Så enkelt är det hela.

Men vad är »samhällenas åsikt»? Jo, dessa åsikter bestämmas av
majoriteterna, deras meningar av auktoriteterna, och dessas uppfattningar
av det system, som de fått lära sig och i vilket de stannat, för
att nu ej tala om deras nakna maktbenägenheter. Goethe har uttryckt
samma sak på följande verklighetstrogna sätt: »Ingenting är veder värdigare

än majoriteten, ty den består av några få kraftiga föregångare,
av skälmar, som ackommodera sig, av svaga, som assimilera sig, och av
massan, som linkar efter utan att hava en aning om vad den vill.»

4 Lagutskottets utlåtande Nr 8.

Samhällenas åsikter äro således i mycket grundade på en vedervärdighet.
Förslaget böjer knä för detta såsom något obetingat suveränt.
Herr Thyrén är nu auktoriteten, en sådan där kraftig föregångare. Han
försäkrar, att förslaget är »modernt». Så följer massan jurister efter,
okritiskt anammande förslagets idé, blott de få göra några erinringar
i småsaker. Förslaget drives sedan igenom på övligt »parlamentariskt»
sätt. Och det så kallade folket får som vanligt i generationer lida och
strida under ett nytt imperialistiskt tilltag av sin kära styrelse.

Straffrätten är vida mer än andra rättsområden fortfarande en
gåtfylld värld, där man trevar sig fram, efter växlande metoder och
oftast ej kommer längre än till hugskott eller maktspråk. Ingenting
är »modernare» än samtidens senaste spekulationer om brott och straff,
och få saker bli fortare omoderna.

Det gives, om man kastar blicken tillbaka och tänker efter i sitt
medvetande, dock något, som är konstant i strafflagarnas historia. Och
det är vandringen mot allt större humanitet i utövningen av samhällenas
straffrätt. Detta är den röda tråden. Man må teoretisera, vredgas eller
förhärda sig hur mycket som helst. Ingen tid undgår historiens samvete,
de manande rösterna: dömer icke.

Detta samhälle, som kräver så stor vördnad för sina åsikter, tiar
all anledning att icke slå sig för sitt bröst. Det bör erinra sig, att
den s. k. brottslingen är till största delen ett offer för samhällets egna
dåd. Den verklige brottslingen är, även då han antages vara tillräknelig,
i sina anlag och förvillelser på samma gång en produkt av samhällets
egna missförhållanden. Och åsiktsbrottslingen, vilkens förbrytelse
består i revolt mot förordningar, som han av övertygelse ogillar,
har alltid framstått allenast som en martyr under majoritetsförtrycket.
Den ekonomiska konkurrensens hänsynslöshet, den grinande fattigdomen
och samhällsorganens formalism, sociala okunnighet och hjärtans hårdhet
utgöra en ständig inbjudan till brottslighet eller till revolt mot de
åsikter, som skapat och upprätthålla dessa institutioner. Samhället intresserar
sig till och med endast obetydligt för att skaffa medborgarna
en skaplig bostad, första betingelsen för att förekomma brott.

Det är detta krav på humanitet såsom ett vägledande mål, vilket
saknas i förslaget. Skall en ny strafflag beteckna en ny milstolpe i
vår kulturutveckling och icke bara i lyckligaste fall en omstuvning av
det gamla med en del moderna dekorationer, så bör i första hand om
densamma kunna sägas, att den skurit bort ytterligare eu väsentlig del
av det nedärvda barbariet i straffsystemet. Förslaget hotar att i det

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

väsentliga gå eu motsatt väg. Det vidgar klyftan mellan en gudlös
statsmakt och förtrampade individer.

De ökade allmänna strafflatituderna utgöra i förslaget ett mycket
nedslående och farligt exempel på andan i detsamma. En myckenhet
brott skola domstolarna beredas tillfälle att från fall till fall bestraffa
mycket strängare än nu. Komma därtill strafflatituderna att givas en
ofantlig utsträckning åt båda hållen — s. k. dragspelslatituder — blir
utrymmet för domarens godtycke också ofantligt.

Försökskapitlet är vidare särskilt belysande. I gällande strafflag
bestraffas som sagt försök endast undantagsvis. Vi erinra oss den strid,
som uppstod då förslag framlades att till dessa undantag lägga ytterligare
ett i och genom den så kallade Åkarpslagen. Högsta domstolen
avstyrkte förslaget såsom stridande mot principerna för vår gällande rätt.
Men det antogs i alla fall såsom ett maktmedel i den sociala striden.

I det nya förslaget är som sagt viljans brottslighet och dess farlighet
för det bestående samhället det främsta ledmotivet för konstaterandet
av vad som bör straffas. Med denna utgångspunkt betyder
det mindre, om viljeyttringen övergått till fullbordad handling. Därför
böra även försök till brott principiellt straffas. Förslaget säger, att
gällande lag bygger på den gammalgermaniska uppfattningen, att straftet
är en hämnd och att därför endast det fullbordade brottet bör straffas.
Denna hämndgirighet skall nu upphävas genom att straffa ännu flera
handlingar än förut, ett intressant exempel på konflikterna mellan konstgjord
vetenskap och levande liv. Det faller förslaget icke in att för vår
tid gällande lags ståndpunkt bör betecknas snarare såsom en förlåtelse.

Bland exempel på brott, som böra straffas redan på försökets
stadium, uppräknas förmögenhetsbrotten. Detta är av stort intresse för
belysande av förslagets tendens. Den heliga äganderätten är således
icke nog skyddad. Försök till stöld böra också bestraffas enligt »moderna
strafflagar», ehuru några böner därom icke försports ens från
denna äganderätts argaste målsmän.

Likaså förordas det straff även i försöksstadiet för »periferiska
angrepp mot staten». Detta exempel är jämväl mycket upplysande. Vilket
härligt kampmedel kan icke detta bliva för alla samhällsauktoriteter mot
sanningssökare, vilka måste resa sig mot dåliga åsikter hos samhällena.
Strävandet att låta strafflagen alltmer verka på gränsområdena mellan
brottslig tanke och brottslig handling är ytterst farligt för den medborgerliga
friheten. Ett dylikt straffande samhälle påminner om Ane

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

den gamle, vilken offrade den ene efter den andre av sina unga livskraftiga
söner för att själv få leva kvar i sin skröplighet.

Förslaget intresserar sig slutligen icke alls för, huruvida de som
sålunda skola få makt över medborgares liv, frihet, ära och egendom,
hava kompetens därtill. Fn ny strafflag, i all synnerhet om den bygges
på de principer om vilka förslaget varslar, får icke förbise, att strafflagen,
vid sidan av sin huvuduppgift att skydda samhället och medborgarna
för brottsliga handlingar, tillika måste vara ett värn för de
tilltalade mot lagens exekutorer. Fn strafflag med straff i genomsnitt
för all farlig vilja samt med höga och rymliga straffskalor för att möta
alla tänkbara fall förutsätter, att prövningen sedan sker efter guldvikt.

Men det är icke det abstrakta samhället, som tillämpar strafflagen,
utan enskilda personer å dess vägnar, och dessa senares viljor äro icke
heller alltid förstklassiga. Domarekåren rekryteras av personer, som
händelsevis haft råd att utbilda sig till yrket för att få'' ett uppehälle
och vinna befordran. De tillägna sig lätt en formell syn på människorna.
Och samhället gör ingenting för att bibringa dem åtminstone någon
utbildning i samhällsmoral och social kunskap. Det har medgivits tilltalad
person att till skydd mot samhällets åklagarmakt på statens bekostnad
erhålla förvars advokat. Må det då ock tillses att utrymme ej
lämnas för statens ofullkomliga organ att exempelvis för ringare förseelser
häkta medborgare i mängd och ådöma dem långvariga frihetsstraff
därför att straffskalan tilltagits särdeles hög av hänsyn till exceptionella
fall. Det är bättre, att ett sådant fall blir milt bedömt än att
ringare förseelser i myckenhet äventyra att bedömas för hårt.

Det måste alltid verka åtskilligt, om domareaspiranten vid universiteten
och under eu praktisk utbildningskurs särskilt undervisas om förpliktelsen
att se mänskligt på de åtalade samt över huvud taget betydelsen
av milda seder. Domareregler böra inryckas i författningen såsom
något, som även bör efterlevas. Praktisk kunskap bör även bibringas
dem om fängelseväsendet och vad detta innebär för dem som skola ådömas
straff. Författningarna och instruktionerna böra ock innehålla icke blott
maktbud, som skola verkställas, utan även grundsatser, som böra tjäna
till vägledning. Endast en omdaning av samhällsskicket och rekryteringsmetoderna
till domareämbetena kan leda till ett omdanande resultat.
Men mycket kan åtgöras även genom eu vädjan till människornas naturliga
förstånd och deras bättre jag, vilket alldeles underlåtes i den västerländska
samhällsordningen.

Lagutskottet.s utlåtande Nr 8.

Förslaget saknar å andra sidan icke detaljer av intresse och humanitär
innebörd. Fara föreligger dock merendels, att den ytlige betraktaren
bländas av detta skimmer. Av dylika kopparslantar, utkastade till menigheten,
bör den icke låta förleda sig att också svälja det huvudsakliga.

Omläggningen av bötesstraffet i syfte att utdöma det efter betalningsförmåga
är en anmärkningsvärd nyhet i lagstiftningen. Dödsstraffets
förordade avskaffande utgör endast ett fullföljande av 1864 års
lagstiftares egna avsikter och äger en förebild i den av förslagsställaren
ofta åberopade norska lagstiftningen.

Största effekten på demokratien kan dock befaras av förslaget att
inrätta ett särskilt frihetsstraff »custodia honesta», vilket under namn av
arrest utbrutits som eu genomförd parallell med de båda övriga frihetsstraffen.
Detta straff är inrättat för »åsiktsförbrytelser och andra
ur ett icke klandervärt sinnelag utsprungna brott». Det verkställes i en
särskild anstalt och skiljer sig i utförandet skarpt från det vanliga
frihetsstraffet, men har samma allmänna minimum och maximum och
omfattar även livstids frihetsberövande. Arrest begränsas till vissa
brottstyper och uppställes alltid alternativt med vanligt frihetsstraff.

Denna straffart har åtskilligt, som talar för sig. Men den får ej
överskattas och kan, sådan den utförts i förslaget, bliva äventyrlig.
Här framstår hjärt förslagets ståndpunkt att göra viljans farlighet till
allt och uppsåtet till något underordnat, en uppfattning som visserligen
icke heller är alldeles främmande för gällande strafflag men i stället
för att skärpas synes böra mildras och detta i en betydande omfattning.
Det anfördes av förslagsställaren under debatten förliden höst vid kriminalistföreningens
kongress, att om ej en sådan straffart fanns, skulle
domstolarna bliva benägna att fria åsiktsförbrytare. Uti detta uttalande
ligger således ett krav på ett mycket skärpt uppträdande mot åsiktsförbrytelser.
Lagen bör, såsom förslagsställaren en gång yttrade i riksdagen, dessutom
byggas så, att »den kan rida ut stormarna», när de någon gång komma.

Emellertid förhåller det sig nog icke så att domstolarna gärna
fria åsiktsförbrytare. Saken ligger kanske snarare på det sättet, att man
ibland söker komma åt dem mest, ja till och med såsom erfarenheten
visar ännu ivrigare än vanliga mördare, ty sanningen är alltid »farligast»
för »vedervärdiga» samhällsåsikter. Under alla förhållanden kan detta
straff bliva en uppfordran att straffa åsiktsförbrytelser oftare och med
längre tids förlust av friheten.

Om man försöker tänka sig in i saken djupare, framskymtar även
möjligheten av en annan fara med en dylik straffart. Den kan bliva
en ny hävstång i sitt slag för våldet och reaktionen i världen. Rätts -

Utskottets

yttrande.

8 Lagutskottets utlåtande. Nr 8.

känslan fordrar att åsiktsförbrytare helst icke böra drabbas av straff och
allraminst bära lika »långt» straff som den verkliga brottslingen. Det
enda sätt, på vilket idéer och sanningar kunnat bryta sig igenom, har
varit den uppmärksamhet och den vrede, som dylika anklagades martyrium
framkallar. Det vore nu en ljuvlig sak för de nedbrytande våldsmakterna
att komma lika bra kanske bättre till rätta med all upprorsanda
och på samma gång genom ett yttre humant sken hindra födelsen
av några hämnare. Av intresse skulle det varit att se historiens utveckling,
om Pilatus, som så ogärna dömde åsiktsförbrytaren Jesus av
Nasaret, hade till sitt förfogande haft custodia honesta. Bilden av frälsaren,
»vilken intet ont gjort», korsfäst mellan två vanliga ogärningsmän
och på samma sätt som de, skulle väl då knappast hava stått i
seklerna såsom den fascinerande symbol, vilken så mäktigt inverkar på
världen.

Med det nu sagda har jag icke velat på något sätt kasta någon
skugga på förslagsställarens ärliga arbete och goda avsikter. Det är
blott några andra synpunkter på vissa delar av förslaget, som jag velat
hålla vid liv under den allmänna ouppmärksamheten för desamma.
Många olyckliga människors öden avgöras tanklöst för långa tider framåt
genom dylikt teoretiskt lagstiftningsarbete. Jag tänker därvid tillika
på förslagets entusiasm för en återgång till långvarigt cellstraff, som en
gång uppgavs på grund av erfarenheterna. Kompetens att utarbeta
sådana lagförslag kan egentligen knappast vinnas annat än genom att
man själv för vinnande av erfarenhet undergår en längre tids fängelse
och straffarbete i reglementerad ordning. Efter en sådan kurs komme
nog humaniteten i strafflagstiftningen till tals. I stället för skärpningar
av straff och ökning av brottearter kan det bliva en fråga, om icke nuvarande
strafflag tvärtom bör i en myckenhet fall mildras ofantligt.

Går emellertid ett sådant lagförslag obemärkt genom alla instanserna,
blir det oftast omöjligt att till sist genom riksdagen vinna någon rättelse.
Därför anser jag för min del att i denna viktiga fråga uppmärksamheten
redan nu bör i all synnerhet inom riksdagen riktas på densamma.»

Det pågående arbetet på en strafflagsreform har som bekant fortskridit
därhän, att professor J. Thyrén, som haft det förberedande arbetet
sig anförtrott, framlagt betänkande angående förslagets allmänna huvudgrunder
ävensom ett därpå grundat utkast till strafdagens s. k. allmänna
del, motsvarande 1—5 kap. i nu gällande strafflag och därtill sig anslutande
författningar. Däremot har i fråga om den speciella delen,

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

omfattande beskrivning å och straffbestämning för de särskilda brottsarterna,
något utkast till lagtext ännu icke hunnit framläggas.

Vid sådant förhållande är det tydligen för närvarande förenat med
stora svårigheter såväl att vinna en översikt över de lagstiftningsproblem,
som anknyta sig till de olika grupperna av brott och de olika
huvudtyperna av lagbrytare, som ock att bilda sig en välgrundad uppfattning,
huru det blivande förslagets förberedelsevis framlagda allmänna
grundsatser kunna förväntas återverka på lösningen av dessa problem.
Eu sådan inblick lärer kunna vinnas endast genom ett ingående studium
och övervägande av det ovannämnda betänkandet och utkastet i dess
särskilda delar. Såsom bekant bar — vilket motionären ock omnämner
— Kungl. Maj:t den 10 mars 1916 uppdragit åt en särskild kommission
att med föranledande av professor Thyréns ifrågavarande arbeten avgiva
yttrande över huvudgrunderna för en blivande strafflagstiftning. Denna
kommission, i vilken vid sidan av fackmän å lagstiftningens, rättsskipningens,
fångvårdens och den medicinska erfarenhetens områden jämväl
ett antal riksdagsmän, representerande skilda allmänna meningsriktningar,
inkallats, har, enligt vad Kungl. Maj:ts vid riksdagens början avgivna
berättelse över riksstyrelsen meddelar, förliden höst begynt sitt arbete
och haft åtskilliga sammanträden, därvid tills vidare dock endast frågan
om straffarterna kommit under dryftning.

Utskottet kan i detta sakens läge icke dela motionärens mening,
att tidpunkten -vore ägnad för ett ingripande från riksdagens sida genom
angivande av riktlinjer för reformarbetet. Det synes utskottet ligga i
sakens natur, att de uttalanden, riksdagen,för närvarande kunde finna
sig i stånd att göra, måste bliva alltför litet grundade på närmare sakligt
övervägande och fördenskull alltför allmänt hållna för att kunna
tjäna det fortsatta lagarbetet till verklig ledning. Dylika opinionsyttringar
bleve, enligt utskottets mening, av desto mindre styrka och betydelse,
som utan tvivel den tidpunkt ännu är rätt avlägsen, då ett färdigt lagförslag
i ämnet kan föreläggas riksdagen. Frågans egen svårlösta och
invecklade beskaffenhet lärer medföra detta. Därtill kommer, att densamma
svårligen kan föras till lösning annat än i visst samband med
den även under förberedelse tagna reformen av straffprocessen och
domstolsorganisationen.

I sammanhang med sistnämnda spörsmål bör tydligen det av
motionären framhållna önskemålet om eu förbättrad utbildning av straffrättsdomare
komma under omprövning. Att riksdagen redan nu skulle
gorå ett uttalande i denna fråga, synes utskottet desto mindre lämpligt,
som i nuvarande skede av reformarbetet på såväl strafflagens som rätteBihang
till riksdagens protokoll 1917. 9 saml. 7 käft. (Nr 8.) 2

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

gångslagens område meningarna ännu torde alltför litet stadgat sig
rörande såväl själva önskemålen som de praktiska utvägarna till deras
förverkligande.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 12 februari 1917.

På lagutskottets vägnar:
CARL LINDHAGEN.

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

Reservationer:

a) av herr Lindhagen somfanfört:

Utskottet har ej alls inlåtit sig på frågans realiteter. Saken är
för tidigt väckt, menar utskottet, och ligger för övrigt i gott förvar hos
en regeringskommission.

Motionen har emellertid blivit väckt därför att sådana synpunkter,
som i motionen framförts, hava föga utsikt att, åtminstone opåminda,
komma i åtanke hos vederbörande. Icke heller synes det mig rådligt
att såsom utskottet antyder avvakta en tidpunkt, då meningarna i ämnet
mera »stadgat sig». Om detta meningarnas stadgande skett utan tillbörlig
hänsyn till motionens tankar, äro de senare för sent ute. De
hava framförts just nu för att få vara med i detta meningsutbyte.

Utskottet anmärker, att de uttalanden, riksdagen i frågans nuvarande
läge kunde göra, måste bliva alltför allmänt hållna för att kunna tjäna
till verklig vägledning. I detta uttalande går igen det i parlamentarisk
politik vanliga underskattandet av grundläggande, ledande synpunkter.
Dessa måste, av all historia att döma, framföras först vid arbetets
början och därför äro de på sin plats just nu. Inom utskottet uttalas
dock sympatier även för motionens betraktelsesätt. Men intresset syntes
på specialisters sida ligga mera för vissa patologiska undantagsfall, för
vilka man ville finna den rätta platsen i straffsystemet och förr kunde
man icke heller uttala sig huruvida skärpning av straffskalor och ökning
av brottsarter för alla så att säga normala brott vore en önskvärd riktning
för ett nytt strafflagstiftningsarbete.

Med åberopande av motionens motivering hemställes,

att motionen måtte av riksdagen bifallas.

b) av herr Persson i Norrköping.