Lagutskottets utlåtande Nr 8 (Utlåtande 1915:LU8 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

Nr 8.

Ankom till riksdagens kansli den 25 februari 1915 kl. 12 in

Utlåtande i anledning av justitieombudsmannens framställning till
riksdagen om åtgärder för åstadkommande av en mera
tillförlitlig värdering av död mans bo.

“öjPe,“rSSOn * ^ ‘ NorrWpiog. ö».

1 Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Lagutskottet har till behandling förehaft en av justitieombudsmannen
i den av honom till innevarande riksdag avgivna ämbetsberättelse o-jord
framställning av följande lydelse: ^

»Angående upprättandet af bouppteckningar efter aflidna personer är
i J kap. 1 § ärrdabalken stadgadt, att om boet lyder under stadsdomstol
eller egendomen är fastighet i stad, skall boets uppteckning och värdering
i regel rörråttas af två eller flera gode män, utsedda af borgmästare och
råd,, men att om boet lyder under annan domstol, eller egendomen är
fastighet å landet, stärbhusdelägarna äga kalla gode män, som förrätta uppteckmngen
och värderingen. Sistnämnda frihet har emellertid o-enom särskdda
föreskrifter blifvit utsträckt att gälla jämväl beträffande en män o-d
städer. Louppteckningarna få alltså i de flesta fall ombesörjas af bouppteckningsman,
som stärbhusdelägarna genom fritt val själfva tillkalla.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 sand. 8 käft. (Nr 8.) 1

2 Lagutskottets utlåtande Nr 8.

Under äldre tider betraktades allmogens rätt att utse bouppteckningsman
såsom ett allmogen tillerkftndt privilegium, som man ogärna ville
rubba, ehuru denna gamla rättighet ej alltid synes hafva utöfvats på ett
tillfredsställande sått. Under år 1800 ingåfvo åtskilliga häradshöfdingar
till Kungl. Maj:t en ansökning, hvari de hemställde, om icke till förekommande
af de otaliga och ofta förstörande tvister, hvilka härflöte åt
okunniga och oförfarna bouppteckningsmäns vållande, boupptecknings- och
arfskiftesförrättningar å landet borde, likasom med ögonskenlig nytta för
stärbhusens delägare i städerna alltid skett, ställas under domarens befattning
och vård att därtill utse och förordna män af erforderliga kunskaper0
och känd redlighet. Öfver denna ansökning hördes rikets hovrätter.
Svea hofrätt fann det betänkligt, att bouppteckningar och skiften a landet
skulle ställas under domares befattning, åtminstone icke utan det villkor,
att häradshöfdingarna blefve förbundna att vid valet af bouppteckningsman
"öra behörigt afseende å allmogens förslag, hvarmed stårbhusdelä»arna
borde få inkomma. Åbo och Vasa hofrätter af styrkte håradshöidin^arnas
framställning, hvaremot Göta hofrätt förklarade sig anse, att
det” skulle lända till ordning och redighet vid stärbhusutredningar på
landet, om bouppteckningars och skiftens upprättande komme att besörja»
af häradshöfdingarna genom därtill utsedda redliga män, hvilka likväl
borde för en sådan befattning vara lagligt ansvar underkastade. Särskilda
kommitterade, till hvilka ifrågavarande ärende för närmare utredning
blifvit öfverlämnadt, anförde uti afgifvet utlåtande, att ehuru all anledning
vore att förmoda, det mera ordning och redighet vid bouppteckningar och
skiften å landet skulle vinnas, om dessa förrättningar blefve lämnade
under häradshöfdingarnas närmare befattning, hade kommitterade likväl, i
anseende till de allmogen lämnade flera nådiga försäkringar att till boupptecknings-
och skiftesmän få antaga dem, som ägde dess förtroende, icke
vågat tillstyrka någon ändring uti denna allmogen förunnade rättighet;
hvarvid kommitterade likväl trött menighetens säkerhet och bästa fordra,
att häradshöfdingarna undfinge befallning att vid bouppteckningars och
skiftens emottagande noga tillse, att icke okunniga och oskickliga personel
finge med sådana förrättningar sig befatta. Genom kungl. bretvet den
27 mai 1801 till samtliga hofrätterna blef häradshöfdingarnas ifrågavarande
framställning afslagen. I öfverensstämmelse med kommitterades förslå»
tillädes det emellertid i det kungl. brefvet, att häradshöfdingarna
borde förständigas att noga tillse, att icke okunniga och oskickliga personer
finge befatta sig med omförmälta förrättningai. .

Då lagkommittén sedermera utarbetade sitt förslag till ny ärfdabalk,
blef frågan om utseendet af bouppteckningsmänuen noga uppmärksammad,

Lagutskottets utlåtande Nr S.

och yttrade lagkommittén i sina motiver till (i kap. ärfdabalken härutinnan
följande:

51 enligt 1 § i 9 kap. ärfdabalken, må till uppteckning af egendom å
landet, eller sådan, som ärfves efter landsrätt, gode män af arfvincar
kallas, efter deras eget val.

I stället för att bereda åsyftad fördel, bär denna frihet ofta åstadkommit
stora olägenheter. Arfvingar hafva stundom lämnat sitt förtroende:
åt personer, som icke varit skickliga att verkställa det dem <fffna
uppdrag. °

Då uppteckning af död mans bo icke förrättas med urskilning, förfelas
dess ändamål att, så vidt ske kan, grundlägga en säker kännedom
om stärbhusets tillhörigheter samt dessas beskaffenhet och värde; och de,
som hafva del eller anspråk i boet, sakna den nödiga vägledning, hvarigenom
oredor och tvister för framtiden kunna förekommas. Erfarenheten
vittnar, att ganska många bland de vid domstolarna å landet förekomne
rättegångar ledt sitt ursprung från felaktiga bouppteckningar och därpå
grundade oriktiga arfskiften, samt att det ofta varit svårt, att, efter längre
tids förlopp, erhålla tillförlitliga upplysningar om boets tillstånd vid
dödsfallet.

Genom kuugk brefvet den 27 maj 1801, blef väl stadgadt, att häradshöfdingarna
skulle, vid boupptecknings- och skiftesinstrumenters emottagande,
noga tillse, att icke okunniga och oskickliga personer finge med
sådana förrättningar sig befatta; men då denna tillsyn förutsatt en förtiaig
granskning, som, utan närmare kännedom om boet, icke kunnat
blifva fullständig, har någon påföljd däraf sällan ägt rum i andra fall, än
där uppenbara fel i formen genast visat sig. Att förordna ny bouppteckning,
har ofta funnits leda till betänkliga följder, i synnerhet då stärbhuset
varit obemedladt eller med gäld besväradt.

Kommittén har ansett ändamålet kunna vinnas, om till bouppteckningars
förrättande inom hvarje domsaga, vissa för skicklighet och redlighet
kända personer blifva tillsatta, hvilka, i följd af förordnandet, böra
ansvara för tillförlitligheten af sin förrättning.

^ Man har likväl trott, att stärbhusdelägarnas val ej borde ovillkorligen
bindas vid de sålunda konstituerade personer, och därföre gifvit stärbhusdelägarna
frihet, att sjålfva nämna andra, åt hvilka de villo ett sådant
förtroende lämna, med förbehåll likväl af domstolens godkännande; och
har, till undanröjande af allt tvång, som för ändamålets befordran ej är
nödigt, den föreskrift jämväl blifvit meddelad, att domstolarna ej äga ett
sådant godkännande vägra, i annat fall, än om den föreslagne bouppteckningsmannen
pröfvas till befattningen ej skicklig vara.

Lagutskottets utlåtande AV S.

Då dessa föreskrifter åsyfta allmän nytta, böra de ock blifva allmänt
gällande. Lagskipningens enhet skulle utan nödvändighet störas, om malt
för särskilda samfundsklasser medgåfve undantag från den allmänna regeln.
Den säkerhet, som för städernas innevånare varit åsyftad med stadgandet,
att borgmästare och råd borde för hvarje tillfälle nämna bouppteckningsman,
vinnes sannolikt i större mån, då stärbhusdelägarna hafva alternativet,
att kunna vända sig till sådana personer, som äro eu gång för alla
förordnade, eller att andra skickliga förrättningsmän sjålfva utse.»

I öfverensstämmelse härmed föreslog lagkommittén, att 6 kap. 3 §
ärfdabalken skulle få denna lydelse:

»Så å landet, som i stad, skola kunniga och redliga män tillsatta vara,
att boutredningar inom domsagan hålla. Af dessa kallen stårbhusdelägare
en, att bouppteckning förrätta. Åsämjas stärbhusdelägare, att låta bouppteckning
förrättas af annan person, den de hafva förtroende till; anmälan
det hos rätten; och varde han förordnad, där ej rätten pröfvar honom till
den befattning ej skicklig vara. Den, som bouppteckning förrättar, läge
sig till biträde tvenne andra män, som ojäfviga äro.»

Vid den granskning, som lagberedningen sedermera ägnade åt lagkommitténs
förslag till ärfdabalk, vann lagförslaget i ifrågavarande hänseende
ej lagberedningens gillande, utan intörde lagberedningen i sitt förslag
till ärfdabalk i 6 kap. 4 § följande stadgande:

»Till bouppteckningsman ägen stärbhusdelägare välja den de hafva
förtroende för: sämjas de ej om valet; varde, då anmälan därom sker.
bouppteckningsman af rätten förordnad. Den, som bouppteckning förrättar,
tage sig till biträde två ojäfviga män.»

Lagberedningen yttrade i motiveringen till detta förslag, att ehuru
ganska många skäl talade för ett sådant stadgande, att i hvar ort vissa
personer skulle vara tillsatta att förrätta boutredningar, hade beredningen
dock trott det vara rådligast att icke nu inskränka den frihet i val till
sådana befattningar, hvilken dittills ägt rum. Skulle det framdeles, förmenade
lagberedningen, allmännare erkännas vara för vårt land lämpligt,
att vissa personer förordnades till sådana förrättningar, kunde lätteligen
blifva genom särskild lag därom förordnadt.

De förslag till ändring af gällande lag, hvilka, på sätt nu omförmälts,
väcktes dels under år 1800 af åtskilliga häradshöfdingar dels ock därefter
af lagkommittén, ledde icke till något resultat. Också torde man hafva
skäl antaga, att anledningarna till sådana klagomål, som af såväl häradshöfdingarna
som lagkommittén framfördes öfver bouppteckningsmännens
oskicklighet, alltmera minskats i den mån som den allmänna folkbildningen
stisit. Under senare tider har emellertid tillkommit ett viktigt skäl för

ljujufskot fets utlåtande „\V 8.

Öfvervägande, huruvida det, må anses vara klokt att fortfarande låta bouppteckningarna
besörjas åt enskilda personer. Numera uttager ju staten
i arfsskatt mycket stora belopp hos stärbhuscn under form af stämpel å
bouppteckningarna, och vid uträknandet af denna stämpel ligga stärbhusens
i bouppteckningarna upptagna behållningar till grund. Vid sådant
förhållande är det tydligen af stor vikt, att bouppteckningarna i fråga om
värderingen af boets tillgångar åro fullt tillförlitliga. Och det synes kunna
ifrågasättas, om ej för sådant ändamål borde stadgas någon inskränkning
i stärbhusdelägarnas befogenhet att utse bouppteckningsmän.

Huru otillförlitliga bouppteckningarna i äldre tider varit i fråga om
värderingen åt till kvarlåtenskapen hörande fastigheter, framgår af Riksdagens
skrifvelse till Kung]. Maj:t angående stäm pel pappersafgiften vid
1874 års riksdag. Riksdagen anmälde i denna skrifvelse, att Riksdagen i
fråga om stämpel å bouppteckning beslutat, att om bland kvarlåtenskapen
äfven fast egendom inginge, finge denna i afseende å, bouppteckningens
förseende med stämpelpapper icke beräknas lägre än till det å egendomen
vid dödsfallet gällande taxeringsvärde. Och anförde Riksdagen "i motiveringen
till detta beslut, att flerestädes det missbruk ägde ruin, att vid upprättande
af bouppteckningar fast egendom, som bland tillgångarna i boet
förefunnes, utan afseende å dess verkliga värde upptoges till ett mer eller
mindre oskäligt lågt sådant. Hvad sålunda härutinnan stadgades vid 1874
års riksdag har sedan blifvit i viss mån ändradt, och gäller nu, att vid
stämpelbeläggningen värdet af den fasta egendomen icke får upptagas
lägre än nästföregående årets taxeringsvärde.

Då år 1894 bestämmelser infördes om progressiv arfsbeskattning, och
arfsskatten därvid väsentligen höjdes, var uppmärksamheten också fäst vid
frågan om tillförlitligheten af de i bouppteckningarna å egendomen satta
värden. I det betänkande och förslag angående utvidgning af arfsbeskattningen
m. in., som den ''It oktober 1893 afgafs af särskilda kommitterade,
yttrade dessa härutinnan följande:

>Då bouppteckningen i regel är den handling, som skall ligga till
grund för arfsskattens utgörande, är det tydligen af stor vikt, om man
vill ernå en likformig och effektiv beskattning, att den värdering, som
vid uppteckningen af boet äger rum, må verkställas med insikt och största
möjliga omsorg. Detta är isynnerhet af vikt beträffande den lösa egendomen,
då ju den värdering af fastigheterna inom riket, som i och för
den allmänna bevillningens fastställande äger rum, kan läggas till grund
äfven för stämpelafgifter, som i förhållande till detta värde skola utgöras.

I gällande stämpelförordning är ju ock stadgadt, att då stämpelafgift"skall
utgå efter värdet af fast egendom, detta icke må upptagas lägre än näst -

Lagutskottets utlåtande Nr S.

föregående årets taxeringsvärde. Annat är förhållandet med den lösa
egendomen. Här har man endast egendomens bouppteckningsvärde att
hålla sig till. En känd sak är emellertid, att lös egendom ofta vid förrättandet
af bouppteckningar uppskattas vida under sitt verkliga värde.
Om arfsskatten höjes, är tydligt, att frestelsen att på denna väg i större
eller mindre mån komma undan skatten skall blifva än större än nu, samt
att i följd däraf den fasta egendomen törhända skulle komma att i verkligheten
af skatten träffas vida hårdare än den lösa. Det synes därför
vara nödvändigt att vidtaga anordningar, ägnade att förebygga ett sådant
missförhållande, och kommitterade hafva därför, såsom ofvan blifvit nämndt,
ansett nödigt uppgöra förslag till förordning angående värdering af död
mans bo.

— — — ({e orter, där rätten har att utse bouppteckningsförrättare,

synes häruti tillräcklig garanti förefinnas för att egendomens värdering
skall ske enligt riktiga grunder. Införandet af enahanda ordning i hela
riket synes dock knappast vara erforderligt. Ändamålet torde nämligen
kunna vinnas genom en föreskrift, att vid bouppteckning värderingen skall
förrättas af personer, som af domstolen i orten erhållit förordnande att
vara värderingsman vid bouppteckningar.»

Kommitterade hade i öfverensstämmelse härmed upprättat ett förslag
till lao- angående värdering af död mans bo. Detta lagförslag innehöll
hufvudsakligen,

att den i 9 kap. 1 § ärfdabalken föreskrift^ värdering åt död mans
bo skulle förrättas af två eller flera af domstol utsedda värderingsman,
att dessa skulle värdera egendomen så, som de efter bästa förstånd
och samvete pröfvade den vara värd, därvid värdet af aktier, obligationer
och dylika handlingar skulle bestämmas med ledning af den vid dödstillfället
för hvarje slag af sådana handlingar gällande kurs eller eljest gängse
pris, samt värdet af fordringar, som ej ansåges säkra, efter hvad skäligt

pröfvades, _

att för hvarje kommun a landet och hvarje stad underrätten årligen
skulle nämna minst två gode mån att under nästföljande år vara värderingsmän
vid bouppteckningar, _

att värderingsman skulle äga att för värderingsförrättning af tillgångarna
i boet åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning, dock att,
därest boet vore vidlyftigt eller så beskaffad^ att värderingsman med
nämnda ersättning ej kunde anses skäligen godtgjord, ratten ägde bestämma
högre ersättning,

samt att hvad i lagförslaget vore stadgadt ej skulle äga tillämpning

Lagutskottets utlåtande Nr 8. 7

i de fall, da borgmästare och råd enligt 9 kap. 1 § ärfdabalkon for egendomens
uppteckning och värdering ägde nämna två eller flera män,''och
ej heller med afseende å vissa mindre stärbhus, därom närmare bestämmelser
förcslogos.

Statskontoret och kammarrätten, som hördes öfver ifrågavarande lagförslag,
afstyrkte detsamma på grunder, hvarom här nedan närmare förmäles.

Kung]. Maj:t framlade emellertid lagförslaget med vissa mindre väsentliga
ändringar för 1894 års riksdag, och yttrade statsrådet och chefen för
finansdepartementet vid det tillfälle, då propositionens framläggande beslöts,
följande:

, . »Statskontoret och kammarrätten hafva i sitt den 22 sistlidne januari
afgifna utlåtande öfver kommitterades förslag till förordning ano-ående
stämpelafgiften uttalat den åsikt, att den af kommitterade föreslagna värderingen
af död mans bo skulle blifva så väl för det stora flertalet dödsbon
onödigt betungande som för tillgodoseende af statens skatteintresse i
det hela obehöflig. Hvad fast egendom anginge, syntes nuvarande bestämmelse,
enligt hvilken sådan egendom icke finge beräknas till lägre värde
fn nästföregående årets taxeringsvärde, vara tillfyllestgörande, och hvad
lös egendom beträffade, skulle det enligt ämbetsverkens mening säkerligen
vara för det ändamål, hvarom här vore fråga, i det stora hela tillräcklig
oin det t. ex. föreskrefves, att vid beräkningen af stämpeln för värdet"å
aktier, obligationer och öfriga dylika värdepapper i ett dödsbo detta icke

i?e ’jPP*aoas lägre än till det vid tiden för bouppteckningen i allmänhet
gällande, och att angående detta värde skulle vid bouppteckningen fo^as
intyg af med saken förtrogna personer.

Den af ämbetsverken sålunda uttalade åsikt om o behof! i <j,heten af den
föreslagna lagen angående värdering af död mans bo kan jag icke dela.
Äfven om enligt regeln de värdefullaste beståndsdelarna i ett bo utföras af
fastigheter samt aktier, obligationer och andra dylika papper, ligger ofta ett
icke ringa värde i yttre och inre inventarier af olika slag, såsom kreatursbesättningar,
maskiner vid fabriker med mera dvlikt. Att vid boupptecknmg
lösegendom ofta upptages med allt förmåga värden är vidare ett
kandt förhållande. Då nu förslag framlägges till en på förändrade grunder
totad, väsentligen utsträckt arfsbeskattning, vore det tvifvelsutan att anse
såsom en brist 1 den nya lagstiftningen, därest beträffande betydande delar
åt kvarlatenskapen bestämmandet af de värden, som skola ligga till grund
för skattens utgörande, skulle helt och hållet undandragas all offentlig kontroll.
Då härtill kommer, att enligt lagförslaget minst två värderingsman
skola utses för hvarje kommun å landet och hvarje stad samt att °] a o-en

g Lagutskottets utlåtande Nr 8.

icke skulle äga tillämpning å de minsta stärbhusen, vid hvilket förhållande
den föreslagna värderingen icke torde komma att för dödsbodelägarna
kännas synnerligen betungande, anser jag hvad ämbetsverken anfört icke
böra föranleda till lagförslagets förkastande. » ....

Lagförslaget blef emellertid af Riksdagen afslaget. Men i fråga om
värderingen af värdepapper infördes i 1894 års förordning om stämpelafgiften
''ett så lvdande stadgande: »Afliden persons lösa egendom, i den

män densamma'' utgöres af aktier, obligationer och öfriga dylika värdepapper,
må vid bouppteckningens ståmpelbeläggning icke beräknas till lägre
värde än det vid tiden för bouppteckningen i allmänhet gällande; börande
detta värde bestämmas enligt intyg af med saken förtrogna personer.»
Denna föreskrift bär sedan blifvit ändrad, och gälla nu i ifrågavarande
hänseende bestämmelserna i 5, 6 och 9 §§ af förordningen om arfsskatt
och skatt för gåfva den 19 november 1914. Enligt berörda 9 § erfordras
fortfarande intyg af med saken förtrogna personer.

Vid 1910 års riksdag verkställdes en revision af skattesatserna för
bouppteekningsstämpeln, och resultatet däraf blef, att arfsskatten betydligt
höjdes. Arfsskatten utgår alltså numera i sin helhet med ett ganska
stort årligt belopp. Den är i statsregleringen för år 1915 beräknad till
sex millioner kronor.

Det föreligger enligt min uppfattning anledning att befara, att undei
nuvarande förhållanden afsevärda skattebelopp för staten föi spillas däri
genom, att egendomens värdering i bouppteckningarna ofta är för låg.
Hvad beträffar värderingen af stärbhusens fastigheter, torde denna i allmänhet
kunna anses tillfredsställande, då ju, på sätt ofvan omförmälts, år
stadgadt, att värdet å fast egendom vid stämpelbeläggningen ej får upptagas
lägre än nästföregående årets taxeringsvärde. Men äfven beträffande
värderingen af fastigheterna torde nog understundom skäl förefinnas för
anmärkning. Om t. ex. en landtegendom sista tiden före ägarens frånfälle
betydligt förbättrats genom uppförandet af dyrbara byggnader, genom nyodlingar
eller dylikt, så att det verkliga värdet betydligt öfvcistiger förra
årets taxeringsvärde, så borde utan tvifvel värdet a eu sådan egendom i
bouppteckningen upptagas högre än nämnda taxeringsvärde. Men antagligt
är nog, att bouppteckningsmännen i regeln utan närmare undersökning
äfven i dylika fall upptaga värdet till just föregående årets taxeringsvärde.
Emellertid torde, såsom nyss nämndes, fastighetsvärderingen i det
stora hela få anses vara tillfredsställande. Och detsamma torde gälla jämväl
värderingen af aktier, obligationer och dylika värdehandlingar, ty dessas

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

värden böra, enligt hvad ofvan anförts, bestämmas enligt intyg af med
saken förtrogna personer. Däremot är det hufvudsakligen när (fet, gäller
värderingen af sådan lösegendom, som ej består af värdehandlingarf sorn
värderingen åt död mans bo enligt vunnen erfarenhet visat sig otillfredsställande.
Det torde vara en ganska allmän åsikt hos dem, som haft anledning
att sysselsätta sig med det förevarande ämnet, att bouppteckningarnas
värden å dylik lösegendom måste betecknas såsom i regeln alltför
låga. Jag erinrar i detta hänseende om hvad härutinnan yttrades af 1893
års ofvannämnda kommitté samt åt statsrådet och chefen för finansdepartementet
i propositionen till 189-1 års riksdag om förslaget till lag angående
värdering af död mans bo.

Enli0t min uppfattning vore det i skälfva verket egendomligt, om ej
deri ofullkomliga lagstiftning, som på det ifrågavarande området ännu gäller,
skulle föranleda för låga värderingar i bouppteckningarna, särskilt af den
lösa egendomen. Bouppteckningsmännen äro ju i de flesta fall sjelfständigt
och utan någon domstolarnas medverkan utsedda af stärbhusdelägarnaf i
hvilkas intresse det ligger, att bouppteckningsvärdena blifva låga, och
bouppteckningsmännen hafva sig väl bekant, att det är en allmän sed, att
värdena vid dessa förrättningar sättas lågt, i den mån sådant kan ske utan
strid mot tydliga föreskrifter. Det är vid dessa förhållanden knappast att
förvänta annat, än att bouppteckningsmännen allmänneligen skola utan
tvekan följa den nyssnämnda allmänna seden, och att de skola vara ganska
beredvillig;), att vid sina värderingar förfara i enlighet med stärbhusdelågarnas
intressen. Bouppteckningsmännen äro utan tvifvel vid sina låga
värderingar i regeln i god tro. Att sätta låga värden i bouppteckningarna
har blifvit dem en vana, med hvilken de anse sig ej böra bryta, helst de
aldrig erfara, att domstolarna emot deras värderingar göra någon erinran
i annat fall, än då dessa äro i strid mot bestämda föreskrifter. Betänker
man vidare, att arfsskatten under den senare tiden betydligt höjts, torde
det kunna förutses, att då redan från gammalt förefunnits en benägenhet
att sätta låga vården i bouppteckningarna, denna benägenhet för framtiden
under det ökade trycket af arfsskatten snarare skall komma att tilltaga
ån minskas. Och da staten här har ett betydande ekonomiskt intresse att
tillvarataga, torde tillräckliga skäl förefinnas för Riksdagen att taga under
öfvervägande, huruvida ej det reformarbete, som på det ifrågavarande området
begynte under det förra århundradet, bör ju förr desto hellre fortsättas.

Den reform, hvilken här torde vara af nöden, synes mig'' höra gå i
den riktning, som lagkommittén anvisat, så att ingen må godkännas såsom
bouppteckningsman, som ej erhållit domstols förordnande därtill. Och torde

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 samt. S höft. (Nr 8.) 2

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

det tillika höra i lagen uttryckligen utsilgas, i enlighet med hvad i 1894
ars ofvannämnda lagförslag var föreslaget beträffande värderingsmännen, att
bouppteckningsmännen skola värdera egendomen sa, som de efter bästa
förstånd och samvete pröfva den vara värd. Därjämte synes det kunna
ifrågasättas, huruvida icke bouppteckningsmännen borde vara underkastade
laga ansvar, därest de göra sig skyldiga till fel vid utförandet af sitt uppdrag.
— Utöfver de grundläggande stadganden, som vid den ifrågasatta
reformen rätteligen finge sin plats i den allmänna lagen, vore utan tvifvel
åtskilliga andra bestämmelser behöfliga, hvilka lämpligen kunde sammanföras
i eu särskild instruktion för bouppteckningsmännen. En dylik instruktion
med tillhörande formulär för bouppteckningar skulle otvifvelaktigt
blifva af mycken nytta för vinnande af reda och ordning inom bouppteckningsväsendet,
och därigenom skulle domstolarna helt visst besparas
mycket besvär, som nu förorsakas dem af vissa i bouppteckningarna förekommande
bristfälligheter.

Äfven om man bortser ifrån bouppteckningarnas betydelse för arfsbeskattningen,
synes det ligga i sakens natur, att en legal förrättning af sådan
art och af sådan vikt som uppteckningen och värderingen af död mans bo
bör besörjas af personer, hvilka hafva att härleda sitt uppdrag härutinnan
från statens myndighet och icke från stärbhusdelägarna. Men detta synes
vara desto mera nödvändigt som bouppteckningarna nu ligga till grund
för arfsbeskatimligen. Vid sådant förhållande måste det anses vara principiellt
oriktigt, att bouppteckningsmännen få godtyckligt utses af stärbhusdelägarna,
således just af dem. som skola gälda arfsskatten. tvärtom böra
bouppteckningsmännen intaga en fullt oberoende ställning gentemot stärbhusdelägarna.
Då bouppteckningsmännen går till sitt värf, bör han göra detta
i känsla däraf, att han i främsta rummet är en statens tjänare, som är
pliktig ej mindre att vaka däröfver, att, så vidt möjligt är, all boets egendom
blir anmäld och upptecknad, än äfven att efter bästa förstånd och
samvete värdera denna egendom, sa att staten kommer i fullt åtnjutande
af sin rätt till skatt. Hans ställning bör vara sådan, att han icke känner
sig vara i främsta rummet en stärbhusdelägarnas hjälpare, utan bör han
tvärtom vara redo att i det ena eller andra stycket vägra att göra dem
till viljes, där statens berättigade intresse fordrar sådant åt honom.

De män. som hos oss för närvarande syssla med boutredningar och
därmed sammanhängande göromål, hafva, så vidt jag har mig bekant, vetat
att genom redbarhet och skicklighet förvärfva sig förtroende såväl hos domstolarna
som hos allmänheten, och det kan helt visst icke blifva fråga
därom, att de nuvarande bouppteckningsmännen för framtiden skulle utbytas
mot personer med andra kvalifikationer, utan finge domstolarna rätt

Lagutskottets utlåtande AV 8. jj

utt utse bouppteckningsman, skulle säkerligen den störa mängden af redbara
och skickliga bouppteckningsman, som nu finnas, blifva af domstolarna
därtill förordnade. Hufvudsaken är bär, att bouppteckningsman^!!
a en annan ställning, an de nu hafva, samt en ändrad uppfattning af sitt
kall; nya man behöfvas i regeln icke. Dock förekommer det nog undanbouPPteckmngar
för närvarande få opåtalt upprättas af mindre
val kvalificerade personer. Det är under nuvarande förhållanden icke all*
sa a or domstolarna att från sysslandet med bouppteckningar afstånga
sadana personer, som synas vara mindre passande för dylika Göromål
särskild! om deras bouppteckningar åro till formen oantastliga. Finge
emellertid domstolarna den nämnda rätten att utse bouppteckningsman,
komma domstolarna gifvetvis att anse sig förpliktade att vid valet af bouppteckningsman
utesluta sådana personer, indika skäligen icke kunna
anses halla mattet i fråga om skicklighet och lämplighet i öfrio-t Den
ifrågasätta reformen skulle alltså utan tvifvel medföra den påföljder). att
vissa mindre väl kvalificerade personer för framtiden blefve förhindrade
tran att syssla med upprättandet af bouppteckningar, hvilket vore till
uppenbar båtnad för såväl samhället som allmänheten.

Den reform, hvarom här ordats, berör icke omedelbart frågan om bouppteckningsarfvodet,
men med några ord må emellertid här framhållas
önskvärdheten däraf, att i sammanhang med den ifrågasatta reformen lagbestämmelser
kunde utfärdas i syfte att väsentligen begränsa den ersättning,
som bouppteckningsman understundom pläga räkna sig till godo
f!^ arbetc- I a detta område förekomma för närvarande vissa rnissD®*
f on aldeles ovanlig företeelse, att bouppteckningsfön
åttare veta att förskaffa sig en orimligt stor godtgörelse för sitt ifrågavarande
arbete. Det vore därför synnerligen önskvärd!, att en bestämd
taxa för upprättandet af bouppteckningar kunde komma till stånd. I sådan!
syfte väcktes vid 1898 års riksdag en motion, hvilken emellertid ei
rönte någon framgång, utan efter ett enhälligt afstyrkande i lagutskottet
afslogs åt bada kamrarna. Af lagutskottets betänkande i ämnet framgår
val, att fragan om en taxa för ifrågavarande förrättningar är en o-anska
svår fråga. Men utan tvifvel finnes här ett verkligt behof af någon lagstiftning
i och för undanröjandet af berörda missförhållanden och till skvdd
för oerfarna och godtrogna stärbhusdelägare.

1 1 i)e? r,eI1S!0n al den allmänna lagen, som för närvarande pågår i vårt

land, skall helt visst i sinom tid komma att omfatta jämväl ärfdabalken.
och nar den tiden kommer, skall utan tvifvel frågan om tillförlitligheten

r .-i,Vre™fr af dö,d mans bo’ 30111 Rastställes i bouppteckningarna,
göras till föremål för pröfning. Det kan emellertid komma att dröja mycket

Utskottets

yttrande.

12 Lagutskottets utlåtande Nr 8.

läno-e, innan tiden är inne för denna pröfning. Jag har därför härmed
velat underställa saken Riksdagens omedelbara öfvervägande. Skulle nämligen
den ifrågasatta reformen befinnas hafva fog för sig, torde densamma
ej'' böra uppskjutas till en oviss framtid, utan af statsfinansiella skäl snarast
möjligt komma till stånd.

På o-rund af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt hemställa,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kuno-l. Magt låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser,
ägnade att åstadkomma ökad garanti för tillförlitligheten
af de värden, som i bouppteckningarna efter afiidna personer asättas deras
kvarlåtenskap samt sålunda ligga till grund för gällande arfsbeskattmng.»

Såsom framgår av justitieombudsmannens ifrågavarande framställning,
är syftet med densamma väsentligen att vinna en mera betryggande säkerhet
för att statens rätt till arvsskatt tillvaratages, än gällande lagstiftning
erbjuder. Enlrnt justitieombudsmannens uppfattning föreligger nämligen
anledning att befara, att avsevärda skattebelopp för staten förspillas därio-enom,
att egendomens värdering i bouppteckningarna efter avlidna personer
ofta är för låg. Orsaken härtill är enligt justitieombudsmannens
åsikt att finna förnämligast däruti, att dödsbodelägare i regel äga att sjal va
utse bouppteckningsman, och att dessa näppeligen kunna väntas frångå
hittills o-ä,Ilande sedvänja att i dödsbodelägarnes intresse sätta bouppteckningsvärdena
alltför låga, För vinnande av rättelse härutinnan anser
justitieombudsmannen nödigt, att dödsbodelägarnes. rätt att godtyckligt
utse bouppteckningsman upphäves, samt föreskrift giyes därom, att ingen
må anlitas till dylik förrättning, som ej erhållit domstols förordnande därtill.

Obestridligt är det ett statsfinansiellt intresse av vikt, att den egendom,
som upptages 1 bouppteckningarna efter avlidna personer, åsättes sitt verkliga
värde." Behovet av en tillförlitlig värdering av dödsbon har ock, såsom
justitieombudsmannen framhållit, redan tidigare uppmärksammats och för
anlett vissa särskilda bestämmelser. Sålunda har beträffande fast egendom
stadgats, att dess värde ej får upptagas lägre än nästföregående årets
taxeringsvärde, och i fråga om aktier, obligationer och dylika värdehand]
in o-ar gäller numera enligt kungl. förordningen om arvsskatt och skatt
för" o-åva, att dessas värden böra beräknas efter gällande börspris eller,
därest handlino-en icke är noterad å börs ävensom där omständigheterna
föranleda till att det börsnoterade värdet icke motsvarar pris som under
normala förhållanden kan antagas hava varit påräkneligt vid försäljning,
efter sistnämnda pris. För värdering av egendom av nu angivna slag torde

Lagutskottet utlutande AV 8.

<io bestämmelser, som sålunda redan förefinnas, i stort sett vara tillfredsställande,
vilket även av justitieombudsmannen vitsordas. Jämväl beträffande
det värde, vartill vissa fordringar och rättigheter skola vid beräkningen
av arvsskatt upptagas, innehåller samma förordning noggranna bestämmelser.
I fråga åter om värdesättningen av övrig lösegendom är utskottet
i likhet med justitieombudsmannen medvetet om, att densamma understundom
kan vara lägre än den rätteligen borde vara. Vad sålunda egentligen
skulle vinnas genom den föreslagna omläggningen av förfarandet
vid bouppteckningar, vore en riktigare värdesättning av sistnämnda slag
av lösegendom. Men utskottet håller före, att den vinst i högre arvsskatt,
som härigenom skulle för statsverket uppkomma, i stort sett ingalunda
är av den betydenhet, att den i och för sig kan innebära tillräckligt skäl
för den ifrågavarande omläggningen av bouppteckningsvärderingen, därest
ur annan synpunkt betänkligheter skulle finnas möta däremot. Och därvid
kan utskottet ej undgå att framhålla det intresse, som den enskilde allt
fortfarande har att till bouppteckningsförrättare få kalla dem, till vilka
han har förtroende.

ktskottet hänvisar i detta avseende till lagutskottets yttrande i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag vid 1894 års riksdag angående värdering
av död mans bo, varuti framhölls, att en föreskrift om dödsbons värdering
av särskilda för sådant ändamål av domstol förordnade värderingsman för
det. störa flertalet dödsbon skulle ställa sig onödigt betungande. Såsom
justitieombudsmannen omnämnt, har också rätten för dödsbodelägarne att
själva utse bouppteckningsman, där den sedan gammalt funnits, — vilket
är fallet beträffande bon, lydande under landsrätt, — städse ansetts såsom
ett privilegium, som man ogärna velat rubba. De förslag härom, som vid
ett och annat tillfälle framställts, hava också stött på allvarligt motstånd
och ej lett till någon påföljd. 1 städerna, där borgmästare och råd enligt
bestämmelserna i 1734 års lag hava att utse bouppteckningsförrättare, hår
utvecklingen gått i den riktning, att för närvarande i ej mindre än sextio
av rikets städer dödsbodelägarne därutinnan hava samma frihet som på
landet.

Det torde även kunna ifrågasättas, huruvida det syfte, som ligger till grund
för justitieombudsmannens framställning, skulle i någon avsevärd mån vinnas
på den av honom föreslagna vägen. Såsom justitieombudsmannen framhållit.
hava de personer, som för närvarande syssla med boutredningar
och därmed sammanhängande göromål, i allmänhet vetat att genom redbarhet
och skicklighet förvärva sig förtroende hos domstolarna. Huruvida
»len omständigheten, att dessa personer erhölle domstols förordnande såsom
bouppteckningsman, vilket med afl sannolikhet i de flesta fall komme att

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

ske, skulle medföra, att de vid sina värderingar komme att tillämpa andra
grunder än för närvarande, synes utskottet tvivelaktigt.

Justitieombudsmannen har till stöd för sin framställning jämväl
åberopat, att uppteckning och värdering av död mans bo är eu legal
förrättning av den vikt, att den bör besörjas av personer, som hava att
härleda sitt uppdrag härutinnan från statens myndighet och icke från
stärbhusdelägarna. Något behov att av denna anledning vidtaga en reform
i föreslagen riktning synes dock knappast föreligga. Det har, såvitt utskottet
har sig bekant, icke framträtt någon svårighet att använda bouppteckningarna,
sådana de nu upprättas och av domstolarne godtagas, såsom
underlag för de rättshandlingar, som sammanhänga med och betingas av
upplösningen av ett dödsbo. Ett fullt tillgodoseende av nu berörda synpunkt
skulle för övrigt kräva vida längre gående åtgärder än de nu ifrågasatta.

I samband med föreliggande ämne har justitieombudsmannen framhållit
önskvärdheten därav, att en bestämd taxa för upprättandet av bouppteckningar
kunde komma till stånd. Utan att närmare ingå på denna
fråga vill utskottet hänvisa till lagutskottets yttrande vid 1898 års riksdag
i anledning av ett härom väckt förslag. Utskottet framhöll bland annat,
att, därest ett fixerande av bouppteckningsarvoden skulle ske, »måste naturligtvis
vid fastställande av beräkningsgrunderna för arvodena dessa, så bestämmas,
att arvodet i varje speciellt fall komme att utgöra åtminstone
skälig ersättning för besväret med förrättningen, och detta skulle med
hänsyn till de mångfaldiga skiftningar, som ifrågavarande förrättningar
erbjuda i anseende till arbete och omtanke, nödvändigt leda till fastställande
av en ganska hög norm för arvodenas beräkning». Utskottet förmenade,
att följden härav skulle bliva, att i en mängd fall, där besväret
med förrättningen vore ringa, men tillgångarna stora, arvodena komme
att utgå med belopp, ö%rerstigande vad som kunde anses såsom skålig ersättning.

På grund av vad ovan anförts tår utskottet hemställa,

att justitieombudsmannens ifrågavarande framställning
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 25 februari 1915.

På lagutskottets vägnar:
ALBERT PETERSSON.

Lagutskottets utlutande Nr 8.

Reservation:

av herr Lindhagen rörande sista, stycket i utskottets motivering, som
reservantens uppfattning bort utbytas mot ett framhållande av önskv
rdheten, att domstolarna bemyndigades förordna vissa personer att, då
de därom anmodas, bland annat biträda stärbhus med upprättande av bouppteckningar
efter viss fastställd taxa.