Lagutskottets utlåtande Nr 8 (Utlåtande 1914:LU8 - a Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

Nr 8.

Ankom till riksdagens kansli den 20 februari 1914 kl. 3,80 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående utredning och förslag i fråga om ändring
i gällande lagbestämmelser om straff för djurplågeri.

Närvarande: herrar Pettersson i Södertälje, Lindhagen, Gezelius, Stärner,
greve Lagerbjelke, Alexanderson*, greve Spens, Hult*, Dahl,
Rooth* Jansson i Edsbäcken, Olsson i See, Pettersson i
Bjälbo, Rekn, Persson i Norrköping och Holmdahl.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
nr 196, har herr Emil Molin i Dombäcksmark anfört:

»Vid 1912 och 1913 års riksdagar väckte undertecknad motioner om
ändrad lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen (den s. k. djurplågareparagrafen).
Genom kamrarnas skiljaktiga beslut förföll frågan.

Med anslutning till lagutskottets yrkande vid fjolårets riksdag (nr 2)
får jag ånyo framlägga frågan till riksdagens prövning ocli yrkar, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl.
Maj:t låta utarbeta förslag till sådan ändring i strafflagen, varigenom begreppet
straffbart djurplågeri utvidgas att omfatta även andra fall av
djurplågeri än sådana, som ådagalägga »uppenbar grymhet».»

Förevarande fråga har vid upprepade tillfällen och senast under do
två sist förflutna åren varit föremål för riksdagens prövning. I sitt utBiliang
till riksdagens protokoll 1014. 9 sand. 7 höft. (Nr 8—9.) 1

Motionen.

Utskottets

yttrande.

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

låtande i ämnet vid 1912 års riksdag med anledning av då väckta motioner
lämnade lagutskottet en redogörelse för utvecklingen av hithörande bestämmelser
samt för behandlingen inom riksdagen av åtskilliga under de
senare åren framställda förslag till ändringar i desamma. Ur detta utlåtande
må här anföras följande:

»Enligt 18 kap. 16 § strafflagen, sådant detta lagrum ursprungligen
lydde, straffades den, som i behandling av egna eller andras kreatur visade
uppenbar grymhet, med böter från och med fem till och med etthundra
riksdaler.

I ett flertal vid olika riksdagar väckta motioner framhölls emellertid,
att berörda bestämmelse vore föga tillfredsställande. I sådant hänseende
framhölls särskilt, att de förefintliga straffbestämmelserna icke ägde tilllämpning
å vilda djur, utan endast på ''kreatur’, d. v. s. husdjur; att icke
ens husdjuren genom nämnda bestämmelser åtnjöte tillräckligt skydd, utan
särskilt vid slakt straffritt kunde utsättas för onödigt plågande; samt att
straffet för djurplågeri i allt fall vore så ringa, att eu väsentlig höjning
därav vore av nöden.

Nya lagberedningen, som erhållit i uppdrag att företaga en revision
av strafflagens straffbestämmelser, föreslog beträffande förevarande lagrum,
att straffmaximum skulle höjas från 100 till 500 kronors böter. I övrigt
föreslog nya lagberedningen ingen ändring i lagrummets lydelse. Sedan
Kungl. Maj:t till 1890 års riksdag framlagt proposition i enlighet med
nämnda förslag och riksdagen i denna del bifallit propositionen, utfärdades
lag i ämnet den 20 juni 1890. Denna straffskärpning befanns dock snart
otillräcklig. I anledning av därom väckt motion hemställde riksdagen i
skrivelse den 19 april 1899, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och
för riksdagen framlägga förslag till sådan ändring av 18 kap. 16 §
stafflagen, att i straffsatsen för djurplågeri upptoges jämväl frihetsstraff
till lämplig utsträckning. Redan följande år framlade Kungl. Maj it för
riksdagen förslag, att till 18 kap. 16 § strafflagen i dess dåvarande lydelse
skulle göras följande tillägg: ''Äro omständigheterna synnerligen försvårande;
må till fängelse i högst sex månader dömas’. Kungl. Maj:ts
förslag vann riksdagens bifall, varefter lag i ämnet utfärdades den 29
juni 1900. Den i förevarande lagrum bestämda straffsatsen har därefter
icke undergått någon förändring.

Såsom ovan antytts, hade emellertid vid ett flertal riksdagar i väckta
motioner framhållits, att det i 18 kap. 16 § strafflagen givna stadgandet icke
i erforderlig grad kunde förhindra, att vid slakt husdjur onödigt plågades.

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

I anledning av en vid 1896 år riksdag väckt motion anhöll riksdagen i
skrivelse den 24 april samma år, att Kungl. Maj:t måtte ''dels låta utröna,
om och till vilken utsträckning stadganden skulle kunna meddelas i syfte
att vid slakt av hemdjur minsta möjliga lidande medelst förutgående bedövning
eller på annat ändamålsenligt sätt tillfogades djuren, dels ock,
därest utredningen därtill föranledde, låta utarbeta och för riksdagen framlägga
förslag till lagstiftning i ämnet’. Denna skrivelse föranledde dock
icke något förslag från Kungl. Maj:ts sida; men vid 1909 års riksdag
återupptogs frågan, och i skrivelse den 13 maj 1909 förnyade riksdagen
hos Kungl. Maj:t sin i 1896 års skrivelse gjorda anhållan. Denna fråga
är ännu beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Redan vid 1877 års riksdag framhöll enskild motionär, att det skydd
emot grym och hänsynslös behandling, som genom stadgandet i 18 kap.
16 § strafflagen i dess dåvarande lydelse blivit berett åt husdjuren, syntes
med allt skäl böra förunnas alla slag av djur. Varken denna motion eller
de motioner av enahanda innebörd, som väcktes vid några efterföljande
riksdagar, föranledde emellertid till någon riksdagens åtgärd. Först år
1907 beslöt riksdagen på förslag av enskild motionär för sin del antaga
följande ändrade lydelse av nämnda paragraf: ''Visar någon i behandling
av djur uppenbar grymhet; straffes med böter. Äro omständigheterna
synnerligen försvårande; må till fängelse i högst sex månader dömas’.
Denna ändring godkändes av Kungl. Maj:t; och utfärdades i överensstämmelse
härmed lag i ämnet den 12 juli 1907, varefter ändring av förevarande
lagrum ej ägt rum.»

De vid 1912 års riksdag väckta motionerna, i vilka hemställts om
sådan ändring av 18 kap. 16 § strafflagen, att det straffbara djurplågeriet
skulle angivas med orden »misshandel av djur», blevo av utskottet avstyrkta.
Vid frågans behandling inom riksdagen stannade kamrarna i
olika beslut. Under det första kammaren biföll utskottets hemställan,
beslöt andra kammaren för sin del en skrivelse till Kungl. Maj:t med
anhållan, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta förslag till sådana bestämmelser,
varigenom begreppet straffbart djurplågeri utvidgades att omfatta
även andra fall av djurplågeri än sådana, som ådagalägga »uppenbar grymhet».

Uti en av herr Molin vid nästlidet års riksdag väckt motion hemställdes
ånyo om ändring av 18 kap. 16 § strafflagen. Med anledning
av denna motion tillstyrkte lagutskottet (utlåtande nr 2) en skrivelse till
Kungl. Maj:t av enahanda innehåll, som andra kammaren vid 1912 års
riksdag för sin del besluta och som i nu förevarande motion återupptagits.

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

Åtta reservanter hemställde emellertid om avslag å motionen. Utskottets
hemställan bifölls av andra kammaren, varemot första kammaren fattade
beslut i enlighet med nämnda reservanters yrkande.

Yid den förnyade prövning av föreliggande fråga, som utskottet haft
att i anledning av förevarande motion företaga, har utskottet i likhet med
1912 års lagutskott funnit sig böra hemställa om avslag å motionärens
framställning i ämnet. Till stöd för denna sin uppfattning får utskottet
hänvisa till de skäl, som utskottet vid sistberörda riksdag i sådant hänseende
huvudsakligen åberopat.

Utskottet yttrade därvid, bland annat: »Såsom en av de väsentligaste
bristerna i den nuvarande lagstiftningen har framhållits, att lagen icke
lämnar medel till förhindrande av groft djurplågeri vid slakt. Anmärkas
må emellertid, att riksdagen, såsom förut nämnts, i skrivelse senast den
13 maj 1909 hos Kungl. Maj:t anhållit om utarbetande av bestämmelser
till förekommande av onödigt plågande av djur vid slakt. Därjämte har
av de svenska djurskyddsföreningarnas centralförbund till Kungl. Maj:t
överlämnats förslag till lag angående slakt, vilket emellertid icke blivit
föremål för Kungl. Majits prövning. Då alltså sistberörda fråga är beroende
på utredning samt härtill kommer, att vid den allmänna revision
av strafflagstiftningen, som för närvarande förberedes, förevarande spörsmål
i hela dess vidd torde komma att upptagas, synes det för närvarande
icke föreligga skäl för vidtagande av någon åtgärd i ämnet från riksdagens
sida».

De skäl, 1912 års lagutskott sålunda anfört, synas utskottet fortfarande
äga giltighet. Härtill kommer, att — frånsett de omförmälda missförhållandena
i fråga om slakt — det, såvitt utskottet kunnat finna, icke
förebragts några övertygande bevis för att rättspraxis skulle funnit sig
förhindrad att tillämpa lagen i dess nuvarande lydelse på ett sätt, som
motsvarar den allmänna rättskänslan. Tvärtom synes det vara en all mön
erfarenhet, att såväl åklagare som domare i lagtillämpningen följt med den
utveckling rättsuppfattningen undergått i riktning mot allt strängare krav
på god omvårdnad av och mildhet vid behandling av djuren. Utskottet
får alltså hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 20 februari 1914.

På lagutskottets vägnar:

JAKOB PETTERSSON.

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

Reservationer:

dels av herrar Pettersson i Södertälje, Stärner, Jansson i Edsbäcken
och Olsson i See, vilka anfört:

»I likhet med motionären och reservanterna vid 1912 års utskottsbetänkande
samt i överensstämmelse med 1913 års lagutskott anse vi, att
ifrågavarande lagrum icke giver ett riktigt uttryck för vad som enligt
numera rådande uppfattning bör hänföras till straffbart djurplågeri samt
att därför en omarbetning av stadgandet är av behovet påkallad. Det torde
med fog kunna påstås, att den allmänna rättsuppfattningen såsom straffvärt
djurplågeri stämplar flera fall, som enligt nu gällande bestämmelse
äro straffria eller åtminstone endast med stor tveksamhet kunna därunder
inbegripas. Härtill kommer, att stadgandets nuvarande avfattning lätteligen
kan giva anledning till och även synes hava föranlett ojämnhet vid
tillämpningen, i det att domstolarna å några orter under intryck av den
rådande uppfattningen såsom straffbar bedömt behandling av djur, vars
bestraffande domstolarna å andra håll ansett uteslutet på grund av stadgandets
ordalag.

I vissa nyare utländska strafflagar har en mera utförlig beskrivning
lämnats på förevarande brottsbegrepp, varigenom åt detsamma även givits
en vidsträcktare räckvidd än hos oss. Så är t. ex. i den norska strafflagen
av år 1902 stadgat straff för den, som »ved vanrogt, overanstrengelse
eller paa anden maade gjor sig skyldig i grov eller ondskabsfuld mishandling
av dyr eller som medvirker hertil»; dock göres visst undantag
till förmån för den vetenskapliga vivisektionen. I den italienska strafflagen
av år 1889 straffas för djurplågeri den, som behandlar ett djur grymt
eller utan nödvändighet misshandlar det eller tvingar det till överdriven
ansträngning.

Huru vid en utvidgning av förevarande brottsbegrepp stadgandet därom
skall formuleras, bör enligt vår mening ankomma på eu närmare undersökning,
vilken bör genom Kungl. Maj:t verkställas. Denna undersökning
synes dock icke behöva anstå till den fullständiga revision av strafflagen,
som för närvarande förberedes.

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

Vi få alltså hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av förevarande
motion besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta förslag till sådan
ändring i strafflagen, varigenom begreppet straffbart
djurplågeri utvidgas att omfatta även andra fall av djurplågeri
än sådana, som ådagalägga ''uppenbar grymhet’.»

dels ock av herrar Lindhagen och Persson i Norrköping, vilka anfört:

»Djurskyddsfrågan är en gammal kulturfråga. Ett folks kulturella
nivå kan i mycket avläsas efter dess handlingar mot djuren. Men på
samma gång nödgas lagstiftningen i detta fall ansluta sig någorlunda till
folkets egen rättsståndpunkt. Går lagen alltför mycket före den senare,
blir den en död bokstav, ty man kan ej ådöma stora delar av hela folket
upprepade straffpåföljder.

Såsom utskottet erinrat har lagstiftningen särskilt på senaste tider
gått framåt mot större mänsklighet. Ett utslag därav är straffskärpningen,
men i synnerhet de vilda djurens inbegripande under skyddet. Därmed
är frågan dock ej slutgiltigt avgjord. Själva uttrycket »uppenbar grymhet»
hänvisar tydligt på en kompromiss i lagen. Riksdagens skrivelse om en
lag för slakt innefattar redan en kritik av den nu gällande bestämmelsen
såsom icke effektiv. Men denna kritik bör självfallet rikta sig även mot
strafflagens nuvarande lydelse och omfatta även i detta fall ej blott slaktboskap
utan även de vilda djuren.

Förslaget vid 1912 års riksdag att helt enkelt införa begreppet misshandel
för djuren, liksom skett för människorna i ett annat strafflagskapitel,
är nog sakligt det fullkomligaste förslaget. Men folket är säkerligen
ej moget ännu för en sådan lagstiftning som fullt likställer djuren
med människorna i förevarande avseende.

Däremot synes tiden vara inne att gå vidare fram emot den av
motionärerna ifrågasatta begreppsbestämningen. Den norska lagen av år
1902 bestraffar »den som genom vanvård, överansträngning eller på annat
sätt gör sig skyldig till grov eller illasinnad misshandel av djur eller som
medverkar därtill», dock med en viss reservation efteråt till förmån för
den vetenskapliga vi visektionen. Italienska strafflagen av år 1889, för

Lagutskottets utlåtande Nr 8. 7

att taga ett annat exempel, bestraffar den, »som behandlar ett djur grymt
eller utan nödvändighet misshandlar det eller tvingar det till överdriven
ansträngning». Försöken till en formulering äro som sagt mångahanda
och meningarne ganska stridiga. Det torde därför kanske ej vara tillräckligt
att söka föreslå riksdagen ett omedelbart antagande av ny lydelse,
utan bör saken hänskjutas till Kungl. Maj:ts övervägande, dock utan att
därför nödvändigtvis behöva vänta ända till den avlägsna tid, då en hel
ny strafflag kan bli antagen.

Något som emellertid bör kunna ske omedelbart är borttagande av
ordet »uppenbar», vilket dock bör vara ett framsteg och skulle i sin mån
giva en ny riktlinje för rättstillämpningen.

Det hem ställes alltså att riksdagen ville

l:o) för sin del antaga följande ändrade lydelse
av 18 kap. 16 § strafflagen:

»Yisar någon grymhet i behandlingen av djur, straffes
med böter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande;
må till fängelse i högst sex månader dömas».

2:o) tillika hos Kungl. Maj:t göra en framställning
av det innehåll herr Pettersson i Södertälje och hans
medreservanter föreslagit.»