Lagutskottets utlåtande Nr 7 (Utlåtande 1914:LU7 - b Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

Nr 7.

Ankom till riksdagen» kansli den 19 juni 1914 kl. 2 •. a».

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående en social arrendelagstiftning till skydd
för torpare, bolagsarrendatorer m. fl.

Närvarande: herrar Lindhagen, Trana, Gezelius, greve Lagerbjelke, Johanson -i
Valared, Knut Larsson, L. Olsson i Hof, Lindley, Pettersson i Södertälje,
Pettersson i Bjälbo, Schotte, Olsson i Broberg, Igel, Holmd&hl*
och Svensson i Eskilstuna.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
nr 137, hava herrar Carl Lindhagen, Ernst Hage, Sven Linders, O. Nilsson
i Tånga, E. Engström, Clir. Ericson i Funäsdalen, G. JR. Dahlberg, G.
Flognfält, N. Helger, J. Hedström, II. E. Nordstrom och N. A:son Berg
i Munkfors hemställt, att riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte
taga under övervägande angelägenheten att åstadkomma en för hela landet
gällande social arrendelagstiftning till skydd och trygghet för torpare,
bolagsarrendatorer och deras vederlikar av skilda slag bland arrendatorsklassen.

Till stöd för sitt yrkande hava motionärerna anfört följande:

«Sveriges främsta realpolitiska frågor Moti»nen,
äro den sociala frågan och fredsfrågan.

Den allmänna arrendelagstiftningen av år 1907 avsåg väsentligen en
kodifiering, komplettering och förbättring av gammal lag och praxis med
hänsyn till de vanliga affärsmässiga arrendena. Den upptager sålunda
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 7 höft. (Nr 7.) 1

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

huvudsakligen tekniska bestämmelser samt eu vägledning för lösning av
de vanliga spörsmålen, som alltid göra sig gällande i ett arrendeförhållande.
Däremot innehåller lagen jämförelsevis få och obetydliga sociala föreskrifter,
d. v. s. bestämmelser, som avse att åt en arrendator i erforderliga fall
trygga något av den självägande bondens självständighet och trygghet i
utövning av sitt yrke som odlare.

Den kategori arrendatorer, för vilka en sådan hänsyn särskilt bör
göra sig gällande, äro till en början vissa arrendatorer av smärre jordbruk
på hemman och hemmansdelar, även då detta utgör fastighetens gårdsbruk.
Dit höra s. k. bolagsarrendatorer på skogshemman, som förr i tiderna
tillhört en självägande bondebefolkning, men sedan kommit i bolags ägo.
Därmed äro jämställda enahanda arrenden av hemmansbruk, tillhörande
enskilda skogsspekulanter, ävensom säkerligen en del gårdsbruk, lydande
under fideikommiss och liknande större jordbesittningar. Vidare höra hit
de flesta torparrenden och därmed jämförliga mindre lägenhetsbruk, som
blivit utarrenderade.

Den hänsyn, som anses berättiga och nödvändiggöra ett dylikt ingripande,
är för det första omtanken om denna befolkning själv och dess
oavvisliga livskrav. Vidare är det av vikt att bereda så stor del av befolkningen
som möjligt tillfälle till dräglig egen försörjning av jordbruk,
i den mån landets egna resurser tillåta det. Möjligheterna till utkomst
äro nämligen ingalunda så rikliga att ej alla utvägar måste ivrigt tillvaratagas;
därtill kommer, att jordbruket utgör grunden för näringarna genom
sin produktion av livsmedel. Slutligen har yrhet visat sig oumbärligt för
upprätthållande av människomaterialet, som degenereras och förbrännes av
industrialismen och storstäderna.

Gentemot så viktiga angelägenheter bär en tillfällig jordägare icke
ansetts med fog kunna äga rätt att på grund av sin äganderätt allena
förhindra desammas tillgodogörande. Ingen har någon förnuftig rätt att
lägga en död hand över någon del av det begränsade jordområde, som
utgör grundvalen för alla människors existens. Allra minst kan detta
komma i fråga, när jordägaren av sitt eget yrke är främmande för jordens
riktiga begagnande i andra avseenden. Därför har i nästan alla samhällsordningar
äganderätten till jorden varit belagd med mångahanda inskränkningar.
I all synnerhet har detta ansetts nödvändigt, när jordegendomar
hopats i ett fåtal händer och deras allsidiga utnyttjande för befolkningens
trängande behov därigenom ofta i hög grad äventyrats.

Det är av dylika orsaker, som exempelvis i Finland, där man gör

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

ofantligt mycket för att stödja jordbruket, vid sidan av en allmän arrendelag
även antagits en social arrendelag, gällande för de särskilda slag av
arrendatorer, som lia behov av densamma, och tillämplig även den över
hela landet. Detta är förordningen den 12 mars 1909 om lega av torp,
landbolägenhet och backstuguområde.

I Sverige har eu sådan lagstiftning antagits genom norrländska arrendelagen
den 25 juli 1909 för de fyra nordligare länen och vissa delar av
Gävleborgs och Kopparbergs län samt genom lagen av år 1912 även för
övriga delar av Gävleborgs län. Anledningen, varför författningen inskränkts
till endast dessa deler av riket, var den, att dessa ansågos mest hotade
av den industriella utvecklingen, vadan ett statsingripande i förenämnda
som i andra avseenden där till en början ägde rum. Eu särskild grund
för ett ingripande låg även därutinnan, att dessa trakter undergått så kallad
avvittring, varvid kronan bortskänkt mycket mark för upprätthållande
av jordbruk. Det framstod då så mycket mera befogat, att statsmakten tillsåg,
att dess avsikter med avvittringen åtminstone i någon mån upprätthöllos.

Emellertid har torpkommissionen, som tillsattes den 22 januari 1909
och den 6 maj 1911 avgivit sitt betänkande, även inlåtit sig något på
denna sak. Den har nämligen föreslagit, att vissa föreskrifter om jordägares
skyldighet att tillhandahålla byggnader och ombesörja större reparationer
samt om arrendators rätt till ersättning för nyodling, allt i huvudsaklig
överensstämmelse med norrländska arrendelagens stadganden därom,
skulle bliva tillämplig på arrenden av »dagsverkstorp eller annan
under huvudgården lydande lägenhet, å vilken åbyggnaden ej tillhör
arrendatorn». Dessa bestämmelser äro dessutom föreslagna att inflickas
i 1907 års arrendelag.

Här möter ett mycket belysande exempel, varthän planlösheten uti
regeringsinitiativen i jordfrågan leder. Kommissionen lärer av sitt uppdrag
ansett sig förhindrad att taga befattning med andra torp- eller
liknande lägenheter än dem, som lydde under huvudgård. Av detta skäl
skulle de flesta bolagsarrendatorer på de olika hemmansdelarnas huvudjordbruk
icke komma i åtnjutande av dessa förmåner. För övrigt bör man
vid all dylik lagstiftning numera alldeles bortse från de gamla historiska
torpen som ett särskilt slags arrende, utan helt sammanhöra de med andra
liknande arrendegårdar. Vidare skulle den norrländska arrendelagens särstadganden
endast i två avseenden bliva tillämpliga på ifrågavarande slag
av lägenheter, som dock mångenstädes i riket ha lika mycket eller lika
litet behov av densamma i sin helhet som enahanda arrenden i norra

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

delarna av riket. Slutligen skulle de förenämnda två sociala stadgandena
införas i 1907 års arrendelag i stället för att som väl voro naturligare
framträda såsom självständiga bestämmelser med anknytning till 1909 års
norrländska arrendelag. A andra sidan syftar förslaget längre än norrländska
arrendelagen. Det skulle nämligen bli tillämpligt på dylika lägenheter
i hela riket. Och ehuru förslaget säkerligen ej är avsett att vinna
tillämpning på de arrenden, som falla under den norrländska arrendelagen,
kommer det att i alla fall sträcka sina verkningar tilljåtskilliga arrenden
i de norra delarna av riket. Den norrländska lagen omfattar nämligen
endast jord, tillhörig vissa ägare och till en vidd av minst 4 hektar i
inrösningsjord. Torpkommissionens förslag har ej sådana begränsningar
för sina speciella lägenheter, och i den mån sålunda från norrlandslagen
undantagna lägenheter äro av den beskaffenhet torpkommissionens förslag
innehåller och befinDer sig inom norrlandslagens område, kommer kommissionens
förslag att vinna tillämpning inom norra delarna av riket. En
vidsträcktare tillämpning därstädes finge förslaget till äventyrs i följd
därav, att den norrländska arrendelagen icke gäller arrenden av jordbruk,
på vilka den norrländska hävdelagen äger tillämpning.

Yad nu anförts ådagalägger uppenbarligen, att någon enhetlig plan
och samfällig rättvisa måste läggas över detta lagstiftningsarbete. Detta
kan dock icke gärna uppnås på annat sätt, än att en för hela riket gällande
social arrendelagstiftning för vissa slag av arrenden kommer till stånd.

Den kategori arrendatorer, lagen som sagt skulle avse, vore uppenbarligen
vad i vårt land brukar kallas torpare, bolagsarrendatorcr och
deras vederlikar. Därtill böra även räknas vissa lägenhetsinnehavare samt
arrendatorer på enskilda skogsspekulanters hemman, vissa brukare på fideikommiss
eller andra större egendomar, som ej äro att hänföra till torpare o. s. v.

En huvudpunkt i en social arrendelag är upplåtelsetidens längd. Den
norrländska lagen upptager minst 20 år och den finska minst 50 år med
vissa undantagsbestämmelser. Ärftlig besittningsrätt innefattar eu ännu
större trygghet och har ju även anor i vårt gamla åboinstitut.

Frågan om byggnaderna är en annan viktig sak. Norrlandslagen ålägger
här jordägaren skyldighet att nybygga och verkställa större reparationer.

En för vårt land synnerligen viktig angelägenhet är rätten för dylika
arrendatorer att verkställa nyodling samt erhålla ersättning för odlingsarbete
och jordförbättringar. Arrendatorn får härigenom njuta frukten av
sitt eget arbete och berövas icke, såsom nu ofta sker, densamma antingen
direkt eller ock indirekt genom höjda arrenden.

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

Rutten till lmsbehovsvirke och vedbrand samt till bete för kreatur
och fiske äro också spörsmål av betydelse i förevarande fall.

Detta är exempel på några huvudpunkter, som komma på tal vid
behandlingen av en social arrendelagstiftning. Eu sådan lagstiftning är
särdeles av behovet påkallad, då den så kallade olusten i landet till en
del har sin rot i saknaden av en sådan lag. Efter emigrationsutredningen
måste det komma någon handling. Yid 1914 års första riksdag behandlades
eu motion i ämnet. I andra kammaren bifölls i enlighet med reservationer
i lagutskottet eu skrivelse i motionens syfte, varemot förslaget
avslogs utan debatt i första kammaren.»

På sätt motionärerna erinrat har nu föreliggande fråga varit föremål
för behandling vid innevarande års första riksdag i anledning av en inom
andra kammaren av herr Lindhagen väckt motion, vilken innefattade
enahanda hemställan som den nu förevarande. I sitt utlåtande (nr 17)
över denna motion anförde lagutskottet:

»Den nuvarande svenska lagstiftningen angående jordlegoavtalet innefattas
i lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907, vars
2 kap. avhandlar arrende, samt lagen om arrende av viss jord å landet
inom Norrland och Dalarne den 25 juni 1909.

I varje land, där såsom i Sverige eu betydande del av befolkningen
hämtar sin utkomst av jordbruket, har rättsförhållandet mellan jordägare
och arrendator en djupt ingripande betydelse, icke minst i socialt hänseende.
Såsom motionären framhållit, utgöra de jordbrukare, som med ett
gemensamt namn kunna betecknas såsom arrendatorer, en talrik klass av
svenska medborgare med sins emellan vitt skiftande levnadsvillkor, från
brukare av stora jordarealer i ekonomiskt och socialt självständig ställning
till torpare, vilkas rättsliga förhållande till jordägare i mycket närmar sig
tjänsteavtalets innehåll. Före antagandet av 1907 års lag bestämdes hela
detta viktiga och vidsträckta rättsområde av en lagstiftning, som tillkommit
under helt andra samfundsförhållanden än nutidens och därför i våra
dagar måste framstå såsom i hög grad ofullkomlig och föråldrad, samt av
rättspraxis och sedvänja, som under lång tid haft att lösa många av lagen
obesvarade spörsmål. Den nya arrendelagstiftningens uppgift var därför
ej blott att lägga grunden för ett tidsenligt ordnande av arrendeförhållandet,
utan också att söka åvägabringa eu rättvis och billig utjämning av
de motsatta intressen, som här å ömse sidor kräva tillgodoseende. Eu

Utskottet

yttrande

Lagutskottds utlåtande Nr 7.

sådan åskådning om lagens sociala betydelse framträder i många dess bestämmelser,
vilka utmärka en tydlig strävan att tillvarataga den svagare
partens intresse och bereda skydd mot godtycke från den sida, där den
naturliga övervikten ligger. Sådant syfte tjäna exempelvis åtskilliga av
de stadganden, som inskränka avtalsfriheten och som bestämma villkoren
för arrendeavtalets hävande. En jämförelse med förut gällande och tilllämpad
rätt torde ock giva vid handen, att den nya lagstiftningen varit
ägnad att i väsentlig mån stärka arrendatorns rättsliga ställning gentemot
jordägaren.

Den norrländska arrendelagen, vars genomförande förutsattes redan
vid tillkomsten av 1907 års nyttjanderättslag, innebär en undantagslagstiftning
beträffande vissa jordbruksfastigheter, som kommit i trävaruindustriens
ägo. Såsom ett led i den omfattande lagstiftning, vilken avser
jordbrukets vidmakthållande och bondeklassens bevarande i rikets norra
delar, går den norrländska arrendelagen, på sätt motionären erinrat, avsevärt
längre än den allmänna arrendelagen i föreskrifter till arrendatorns
förmån.

Uti nu förevarande motion har motionären, under framhållande att
den gällande allmänna arrendelagstiftningen enligt hans mening icke behörigen
tillgodoser vissa till arrendatorsklassen hörande jordbrukares intresse
i förhållande till jordägarens, föreslagit riksdagen att hos Kungl.
Maj:t anhålla om utredning angående en allmän lagstiftning, vilken skulle
utgöra en sammanfattning av de bestämmelser av social natur, som erfordras
för reglering av rättsförhållandet mellan jordägare och sådana arrendatorer.
I fråga om innehållet av eu dylik lagstiftning har motionären
närmast ifrågasatt eu till hela riket utsträckt giltighet av åtskilliga bestämmelser
i den norrländska arrendelagen.

Det torde ligga i sakens natur, att den allmänna arrendelagstiftningen
i ett land med stor utsträckning och efter olika landsändar starkt växlande
jordbruksförhållanden icke kan lämna fullt uttömmande regler för alla
de fall, som komma under lagens tillämpning. Även med en lag, som
i stort sett motsvarar sitt ändamål, lära därför missförhållanden av den
art, motionärens framställning avser, icke kunna helt undvikas. Deras
orsaker torde i många fall vara att finna på andra områden än lagstiftningens,
och för deras avhjälpande måste givetvis då också andra utvägar
sökas. Såvitt utskottet har sig bekant, har ej heller i vårt land något
mera allmänt behov av lagstiftningsåtgärder uti den av motionären ifrågasatta
riktningen framträtt, utan synes arrendelagen under den jämförelse -

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

vis korta tid, den ägt giltighet, i det hela visat gynnsamma verkningar i
nu förevarande hänseende. Utskottet, som till fullo behjärtar motionens
syfte att, i den mån det genom lagstiftning kan ske, bereda hjälp i vissa
arrendatorers till äventyrs betryckta läge, har alltså icke ansett sig kunna
förorda bifall till motionen.

Enligt utskottets uppfattning bör en lagstiftning av här ifrågasatt
slag icke införas utan att verkligt behov ådagalagt dess nödvändighet.
Det torde icke kunna anses lyckligt, att lagstiftningen på ett så stort och
viktigt rättsområde som det här ifrågavarande titt och ofta underkastas
genomgripande förändringar. Bestämmelser av det i motionen antydda innehåll
torde ej heller lämpa sig för att likformigt genomföras i hela riket,
då, såsom förut anmärkts, jordbrukets förutsättningar och utveckling förete
väsentliga olikheter i skilda trakter. Exempelvis lära åtskilliga av de
stadganden i den norrländska arrendelagen, som i motionen särskilt framhållits,
näppeligen kunna med fördel tilläggas giltighet utanför de säregna
förhållanden, som i Norrland framkallats av jordbrukets beroende av sågvexdcsindustrien.
Även hänsyn till arrendator^ eget intresse synes utskottet
mana till försiktighet i fråga om dylika lagstiftningsåtgärder. Om
nämligen arrendelagstiftningens bestämmelser göras alltför betungande för
jordägaren eller t. o. m. lägga hinder för jordbrukets rationella drivande,
tvingas han tydligen att på annan väg än den, arrendeavtalet erbjuder,
eller ock vid sidan av detta, ordna sitt jordbruk och tillförsäkra sig den
nödiga arbetskraften. I andra fall åter, där arrendeformen bibehålies, torde
arrendatorn icke kunna undgå att på ett eller annat sätt, vanligen genom
förhöjt arrende, bereda jordägaren vederlag för de förmåner, en huvudsakligen
av hänsyn till arrendatorn bestämd lagstiftning tillagt denne.

Utskottet får slutligen erinra därom, att, på sätt jämväl motionären
anfört, vissa förslag i det syfte motionen avser redan föreligga från den
s. k. torpkommissionen samt att den officiella emigrationsutredningen till
äventyrs kan giva uppslag till åtgärder i samma riktning. Även av detta
skäl synes utskottet anledning för närvarande ej föreligga till något riksdagens
uttalande i ämnet.»

Under åberopande av vad sålunda anförts, hemställde utskottet, att
motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Denna utskottets hemställan godkändes av första kammaren utan
debatt, varemot andra kammaren biföll ett av herr Pettersson i Södertälje
under överläggningen i kammaren framställt yrkande om skrivelse till
Kungl. Maj:t med anhållan, »att Ivungl. Maj:t ville efter verkställd ut -

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

redning taga under övervägande, i vad män lagen om nyttjanderätt till
fast egendom den 14 juni 1907 måtte kunna jämkas i syfte att bereda
torpare, bolagsarreudatorer och med dem socialt jämställda arrendatorer
större självständighet och trygghet i utövningen av deras yrke som odlare,
samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda».
I anseende till kamrarnas olika beslut hade alltså frågan för nämnda
riksdag förfallit.

De skäl, som sålunda vid senaste riksdag av lagutskottet anfördes
vid behandlingen av nu föreliggande fråga, äga enligt utskottets mening
fortfarande giltighet, och får utskottet alltså hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 18 juni 1914.

På lagutskottets vägnar:

CARL LINDHAGEN.

Reservationer:

dels av herrar Lindhagen, Lindleg och Svensson i Eskilstuna, vilka
anfört:

»Utskottets huvudsakligaste skäl för dess avstyrkande synes vara, att,
utskottet veterligen, något mera allmänt behov av en sådan lagstiftning
icke skulle framträtt. Det medgives dock att den norrländska arrendelagen
går avsevärt längre än den allmänna arrendelagen i föreskrifter till
arrendatorns förmån, och förmodligen vill utskottet ej numera bestrida att
den var av behovet påkallad, något som dock likaledes bestreds, då fråga
först upptogs om eu sådan lagstiftning.

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

Nu erinras emellertid av utskottet, att den norrländska lagen vore
att betrakta endast som en undantagslagstiftning för vissa jordbruksfastigheter
i trävaruindustriens ägo. Detta är i förevarande sammanhang ett
vilseledande framställningssätt. Lagen har tillkommit för en viss klass av
arrendatorer, Det är ett faktum, att dessa ha vad man kan kalla vederlikar
i stor myckenhet även i de övriga delarna av riket. I sakens natur
ligger därföre att i stort sett behov av en dylik lagstiftning måste finnas
även i dessa trakter, och i varje fall bör sannolikheten därför vara så
uppenbar, att en undersökning af saken påkallas. Men för övrigt är det
förvånansvärt, att behovet av ett socialt försvar för ifrågavarande samhällsklass,
som på mångahanda sätt under tidernas lopp så bjärt givit sig tillkänna,
ej nått fram till utskottets medlemmar. Denna stora obekantskap
sticker påfallande av mot den stora känslighet, som tror sig veta en rysk
krigsfara vara så nära förestående, att en förbättring av det militära försvaret
ej får anstå ens till ordinarie bedömande år 1915, utan svenska
folket därför måste bli betungat med två upprivande valstrider inom loppet
av ett halvår.

Utskottet erinrar att det icke kan anses lyckligt, att lagstiftningen
på ett så stort och viktigt rättsområde ofta underkastas genomgripande
förändringar. Det är svårt att förstå, vari olyckan består. Icke kunna
åtminstone de arrendatorer, om vilka nu är fråga, prisa sin lycka genom
frånvaron för dem av ett rättmätigt socialt försvar. Här är ju för övrigt
icke fråga om att ändra 1907 års arrendelagstiftning på annat sätt än
som skedde år 1909 i vissa fall för Norrland, nämligen genom antagandet
av en särskild social lagstiftning för dessa fall. Snarare kan det anses
olyckligt att göra en sådan komplettering endast för en viss landsända
men sedan dröja obegränsat med att utsträcka kompletteringen till lika
behj ärtans värda fall i andra landsdelar.

Utskottet yttrar, att bestämmelser av det i motionen antydda innehåll
ej torde lämpa sig för likformigt tillämpande i hela riket. Om så
för någon av dessa bestämmelser kan bli händelsen, får den blivande
lagstiftningen naturligtvis taga hänsyn därtill efter närmare undersökning
av ämnet. Att här liksom i Finland en stor del, och antagligen det
största antalet, av de erforderliga stadgandena rimligtvis måste bliva
gällande för hela lagstiftningsområdet är särdeles sannolikt. När i 1907
års allmänna arrendelag eu så ofantlig myckenhet med detalj föreskrifter
ansetts med fördel kunna tilläggas giltighet för hela riket, varför skulle
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 7 käft. (Nr 7). 2

10 Lagutskottets utlåtande Nr 7.

icke en del sociala grundsatser också kunna befinnas vara av denna
allmängiltighet?

Med rätta anmärker utskottet, att även hänsyn till arrendator^
intresse manar till viss försiktighet vid en sådan lagstiftning. Detta bör
därför just iakttagas vid ifrågavarande lagstiftningsarbete på sätt ock
skedde — ehuru i följd av första kammarens motstånd på den punkten
ej tillräckligt -— vid den norrländska arrendelagens antagande.

Gentemot utskottets hänvisning till torpkommissionens förslag behöver
endast åberopas vad därom yttrats i motionen. Emigrationsutredningen
åter innehåller ej några positiva förslag, och pti de allmänna
tankar i ämnet, som den avslutas med, ingår icke vad i denna motion
äskats. Denna utredning är företrädesvis en särdeles nyttig uppslagsbok,
men den måste åtföljas av fristående initiativ.

Det hemställes alltså på de i motionen närmare angivna grunder,

att riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte taga under övervägande angelägenheten att åstadkomma
en för hela landet gällande social arrendelagstiftning
till skydd och trygghet för torpare, bolagsarrendatorer
och deras vederlikar av skilda slag bland
arrendatorsklassen»;

dels ock av herrar Pettersson i Södertälje, Schotte och Igel, vilka
anfört:

»Sedan genom lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni
1907 arrendatorernas rättsställning i vissa avseenden förbättrats, hava
statsmakterna genom lagar den 25 juni 1909 och den 10 maj 1912 ytterligare
tillgodosett vissa grupper av arrendatorer inom de fyra norrländska
länen, Gävleborgs län och delar av Kopparbergs län. Det synes oss ej
kunna förnekas, att de missförhållanden, som sålunda föranlett särskild
lagstiftning till tryggande av arrendatorers rätt, förefinnas även i andra
delar av riket än de nu nämnda. Särskilt torde detta vara fallet i fråga
om torpare, bolagsarrendatorer och med dem socialt jämställda arrendatorer.
Det klagas sålunda särskilt över att arrendekontraktens bestämmelser angående
byggnadsskyldigheten ofta äro alltför betungande för torparne.
Även klagas över att arrendatorer na ej tillerkännas rätt att verkställa ny -

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

odlingar eller rätt till ersättning för sådana ävensom för jordförbättringar.
Icke heller är alltid arrendatorernas rätt till bete, fiske och vedbrand på
tillfredsställande sätt tillgodosedd. En framställning från riksdagen i det
syfte, motionären påyrkat, är därför enligt vår mening befogad. Vi hava
dock icke av motionärens framställning blivit övertygade om lämpligheten
av att riksdagen i ärendets nuvarande skick framställer begäran om eu
särskild »social» arrendelag. Helt säkert skulle det önskemål, motionären
vill främja, i avsevärd mån kunna vinnas genom eu revision av den allmänna
arrendelagen.

Vi få alltså hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av förevarande
motion, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t ville efter verkställd utredning taga under övervägande,
i vad mån lagen om nyttjanderätt till fast
egendom den 14 juni 1907 må kunna jämkas i syfte
att bereda torpare; bolagsarrendatorer och med dem
socialt jämställda arrendatorer större självständighet
och trygghet i utövningen av deras yrke som odlare,
samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kan föranleda.