Lagutskottets utlåtande Nr 7 (Utlåtande 1914:LU7 - a Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

Nr 7.

Ankom till riksdagens kansli den 20 februari 1914 kl. 3.30 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om kommission, handelsagentur och handelsresande
och till lag om ändrad lydelse av 2 § i förordningen
den 4 maj 1855 angående handels})ocker och
handelsräkningar, dels ock en i anledning därav väckt
motion.

Närvarande vid ärendets slutliga behandling: herrar Pettersson i Södertälje, Lindhagen, Söderbergh,
Trana, Gezelius, greve Lagerbjelke, Alexanderson *), greve Spens, Dahl, Pettersson
i Bjälbo, Igel *), Rehn, Persson i Norrköping, Holmdahl och Olofsson i Åvik.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom en den 30 januari 1914 dagtecknad proposition, nr 47,
vilken av båda kamrarna hänvisats till lagutskottet, har Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande lagförslag:

Bihang till riksdagens protokoll 1914. 9 saml. 6 käft. (Nr 7.)

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

l:o) Förslag

till

Lag

om kommission, handelsagentur och handelsresande.

1 kap.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

De i denna lag givna stadganden skola lända till efterrättelse, så
vitt ej annat följer av avtal eller av handelsbruk eller annan sedvänja.

Att i visst fall avtal eller sedvänja icke gäller emot denna lag,
stadgas i 45 §.

2 §•

Med köpman förstås i denna lag en var, som, enligt vad särskilt
finnes stadgat, är pliktig att föra handelsböcker.

3 §•

Där enligt denna lag någon skall giva annan ett meddelande,
vid äventyr att han eljest förlorar talan eller anses hava antagit anbud
eller godkänt avtal eller betalning, och sådant meddelande varder inlämnat
för befordran med post eller telegraf eller eljest på ändamålsenligt
sätt avsänt, må ej den omständigheten, att meddelandet försenas
eller icke kommer fram, föranleda därtill, att avsändaren anses icke
hava fullgjort vad honom åligger.

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

2 kap.

Om kommission.

Inledande bestämmelser.

4 §•

Med kommissionär förstås i denna lag den, som åtagit sig uppdrag
att för annans räkning men i eget namn försälja eller inköpa varor,
värdepapper eller annan lös egendom. Den, för vars räkning försäljningen
eller inköpet skall ske, kallas kommittent.

År kommissionären köpman, och avser det honom lämnade uppdraget
försäljning eller inköp, som faller inom området för hans rörelse,
kallas han handelskommissionär och kommissionen handelskommission.

5 §•

Den, som yrkesmässigt driver verksamhet såsom handelskommissionär,
vare, där anmodan att utföra uppdrag om försäljning eller
inköp, som faller inom området för denna hans verksamhet, kommer
honom till hända från någon, med vilken han står i affärsförbindelse,
pliktig att, om han icke vill utföra uppdraget, utan oskäligt uppehåll
<riva den andre meddelande därom. Underlåter han det, skall han anses

hava antagit anbudet.

6 §-

Där någon, som fått gods sig tillsänt för att säljas i kommission,
icke vill utföra uppdraget men ändock omhändertager godset, njute han
panträtt däri, efter ty här nedan om kommissionär stadgas, för vad han
må hava att fordra i anledning av den befattning han tagit med godset.

Om kommissionärens skyldigheter.

7 §•

Det åligger kommissionären att vid fullgörande av sitt uppdrag
iakttaga kommittentens intresse. Han har att så vitt möjligt följa

4 Lagutskottets utlåtande Nr 7.

kommittentens föreskrifter, att giva honom erforderliga underrättelser,
särskilt om avtal, som han för kommittentens räkning slutit, samt
att till kommittenten avgiva redovisning för uppdraget. Handelskommissionär
är dock icke pliktig att för kommittenten uppgiva namnet å
den, med vilken han för dennes räkning slutit avtal, med mindre skyldighet
därtill följer av vad i 57 och 58 §§ stadgas.

8 §•

Påkalla omständigheterna avvikelse från kommittentens föreskrifter
i fråga om uppdragets fullgörande, skall kommissionären med underrättelse
därom utan uppskov begära erforderliga föreskrifter av kommittenten
och, där sådana ej kunna avvaktas, förfara så som omständigheterna
kräva.

Vad nu är sagt gälle ock, där kommittenten föreskrivit visst
pris (limitum), under vilket försäljning ej må ske eller som vid inköp
icke får överskridas. Ej må den omständigheten allena, att visst pris
å godset finnes utsatt i räkning, som översändes till för sälj ningskommissionär,
anses innefatta limitum för försäljningen.

9 §•

År limitum föreskrivet, bör kommissionären ändock betinga för
kommittenten fördelaktigare pris, där omständigheterna vid avtalets ingående
det medgiva.

10 §.

Kommissionären är pliktig att vårda gods, som av kommittenten
lämnas honom till försäljning eller som för dennes räkning inköpes.
Sådant gods skall, där ej annat föranledes av omständigheterna, hållas
avskilt från annat gods.

Handelskommissionär åligger att hålla godset brandförsäkrat, där
ej med hänsyn till godsets beskaffenhet eller andra omständigheter försäkring
kan anses opåkallad.

11 §•

Har gods lämnats handelskommissionär till försäljning, åligger
det honom att undersöka godset i den omfattning efter gott handelsskick
kan fordras av en kommissionär.

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

i* §•

Finnes, då gods, som lämnas kommissionären till försäljningkommer
honom till hända, fel eller brist i godset, eller yppas sedermera
fel eller brist däri, skall kommissionären underrätta kommittenten
därom. Giver han icke sådan underrättelse utan oskäligt uppehåll
efter det han märkt eller bort märka felet eller bristen, vare han,
efter ty i 17 § sägs, pliktig att ersätta den skada, som genom underrättelsens
uteblivande tillskyndas kommittenten.

13 §.

Kommissionären skall i sin redovisning upptaga allt vad han på
grund av avtalet med tredje man bekommit eller har att fordra.

14 §.

Står kommissionären på grund av avtal eller enligt handelsbruk
eller annan sedvänja del credere, är han i förhållande till kommittenten
ansvarig såsom för egen skuld för fullgörande av avtal, som han för
dennes räkning ingår med tredje man.

Jämväl i fall, då handelskommissionär icke står del credere,
äge kommittenten av honom kräva avtalets fullgörande, där kommissionären
i sitt meddelande till kommittenten om uppdragets utförande
icke uppgiver namnet å den, med vilken avtalet slutits.

15 §.

Har kommissionär, som för kommittentens räkning slutit avtal,
vid avtalets ingående eller sedermera visat försumlighet vid fullgörande
av sitt uppdrag, äge kommittenten avvisa avtalet, såframt hans
intresse blivit väsentligen eftersatt eller kommissionären handlat oredligt
mot honom.

Kan kommittent, som sålunda avvisar avtal, på grund av 54 §
icke återfå gods, som kommissionären försålt, skall denne i stället gälda
godsets värde.

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

16 §.

Där kommissionär, som köpt till högre eller sålt till lägre pris än
kommittén ten föreskrivit eller än eljest vederbort, utan oskäligt uppehåll
till kommittenten erlägger prisskillnaden eller för densamma ställer
betryggande säkerhet, äge kommittenten icke rätt att avvisa avtalet, utan
så är att han av kommissionärens åtgärd haft skada eller olägenhet, som
icke varder honom genom prisskillnaden gottgjord och som är av beskaffenhet
att enligt 15 § medföra sådan rätt, eller att kommissionären
handlat oredligt mot honom.

17 §•

Har kommissionären visat försumlighet vid fullgörande av sitt uppdrag,
äge kommittenten rätt till ersättning för skada, som därigenom
tillskyndats honom.

18 §.

År i följd av kommissionärens försumlighet gods sålt till lägre
eller inköpt för högre pris än kommittenten föreskrivit, och varder avtalet
ej avvisat, äge kommittenten, i saknad av utredning om att hans
skada är större, av kommissionären utfå skillnaden mellan det betingade
och det föreskrivna priset eller, där avvikelse från detta pris var av
omständigheterna påkallad men kommissionären gjort större avvikelse
än omständigheterna krävde, skillnaden mellan det pris, som betingats,
och det, som bort betingas.

19 §.

Har försäljningskommissionär visat försumlighet härutinnan, att
han utan fog medgivit anstånd med köpeskillingens erläggande, vare
kommissionären, där ej avtalet avvisas av kommittenten, pliktig att själv
betala köpeskillingen, ändå att han icke står del credere, samt att
redovisa densamma å den tid redovisning bort ske, om anståndet ej
medgivits.

Styrker kommissionären, att godset skulle hava betingat lägre
pris, om anståndet ej lämnats, vare han icke pliktig att redovisa mer
än det pris.

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

20 §.

Förmenar kommittenten, att kommissionären visat försumlighet
vid fullgörande av sitt uppdrag, och vill han av sådan anledning avvisa
avtal, som ingåtts för hans räkning, kräva skadestånd av kommissionären
eller mot denne göra gällande sådan påföljd, som i 19 § stadgas,
åligger det honom att utan oskäligt uppehåll efter det han från kommissionären
erhållit underrättelse om det förfarande, varom fråga är,
giva kommissionären meddelande, att han vill tala å försummelsen;
underlåtes det, vare kommittenten sin talan förlustig. Innehåller givet
meddelande icke, att kommittenten vill avvisa ingånget avtal, må rätt
därtill ej sedermera göras gällande.

Har kommissionären avgivit sådan redovisning, som i 18 kap.
9 § handelsbalken avses, gälle i fråga om tid för klander av redovisningen
vad där finnes stadgat.

21 §.

År fråga om handelskommission, åligger det kommittenten, där
han är köpman och uppdraget avser inköp för hans rörelse, att med avseende
å gods, som inköpes på grund av uppdraget, föranstalta om
undersökning, efter ty i 51 § lagen om köp och byte av lös egendom
är för köpare föreskrivet.

22 §.

Yppas fel eller brist i gods, som blivit för kommittentens räkning
inköpt, och vill han ej låta sig nöja med godset, åligger det honom att
utan oskäligt uppehåll giva kommissionären meddelande därom.

Underlåter kommittenten att efter ty nu sagts giva meddelande
i avseende å fel eller brist, som han märkt eller bort märka, må felet
eller bristen ej åberopas mot kommissionären i vidare mån än denne
kan utfå vad han på grund därav må hava att fordra av säljaren,
fraktförare eller annan.

23 §.

Finnes gods, som blivit för kommittentens räkning inköpt, vara
avlämnat senare än ske bort, och vill han ej låta sig därmed nöja, skall
han giva kommissionären meddelande därom utan oskäligt uppehåll

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

efter det godset kommit honom till hända eller han av säljaren eller
kommissionären underrättats om dess avsändande. Underlåtes det, må
dröjsmålet ej åberopas mot kommissionären i vidare mån än i 22 §
andra stycket sägs.

24 §.

Vad här ovan i 20 § första stycket, 22 och 23 §§ är stadgat
om påföljden av underlåtenhet att giva meddelande, som där avses,
skall icke äga tillämpning, där kommissionären handlat oredligt mot
kommittenten, ej heller då han visat grov vårdslöshet och kommittenten
därigenom tillskyndats märklig skada.

25 §.

Har kommittenten icke inom ett år efter det han mottog gods,
som blivit för hans räkning inköpt, givit kommissionären meddelande,
att han icke vill låta sig nöja med godset, äge han icke åberopa fel
eller brist däri i vidare mån än i 22 § andra stycket sägs. Vad sålunda
är stadgat skall dock icke äga tillämpning, där kommissionären åtagit
sig att jämväl efter nämnda tid svara för godset, ej heller där han handlat
oredligt mot kommittenten.

26 §.

Där kommittenten avvisar gods, som av kommissionären inköpts
för hans räkning, skola i fråga om hans skyldigheter och rättigheter
de i 55—58 §§ lagen om köp och byte av lös egendom givna föreskrifter
äga motsvarande tillämpning.

Om kommissionär ens rättigheter.

27 §.

Handelskommissionär är berättigad till provision å avtal, som han
lör kommittentens räkning ingår med tredje man, dock endast såframt
avtalet varder å dennes sida fullgjort. År gods sålt eller inköpt att
avlämnas efter hand i särskilda poster, och skall betalning erläggas

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

särskilt för varje post, må ej den omständigheten, att i fråga om någon
post avtalet icke fullgöres, inverka å kommissionärens rätt till provision
för de övriga.

Varder avtalet icke å tredje mans sida fullgjort, äge kommissionären
ändock åtnjuta provision, där underlåtenheten beror av kommittenten
eller av händelse, som denne, om han själv slutit avtalet med
tredje man, icke skulle kunnat åberopa mot honom.

28 §.

Försäljningskommissionär äge icke rätt till någon provision, där
köpeskillingen endast delvis erlägges och detta icke har sin grund i
sådant förhållande, som i 27 § andra stycket avses. Överstiger den
provision, som skolat utgå, om hela köpeskillingen betalts, vad som
brister i full betalning, äge kommissionären dock rätt till skillnaden.

Vad här ovan i denna paragraf är stadgat skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om inköpskommissionärs rätt till provision, då avtalet
allenast delvis fullgöres å säljarens sida.

29 §.

Avgifter för brev, telegram och telefonsamtal, premier för försäkringav
godset och övriga utgifter, för vilka kommissionär haft fog, skola
särskilt gottgöras honom, så vitt ej provision eller annan ersättning,
som han äger uppbära, är avsedd att innefatta gottgörelse jämväl för
dem. För forsling, förvaring eller annan dylik åtgärd med godset, äge
kommissionären tillgodoföra sig gottgörelse, ändå att han icke fått
vidkännas särskild utgift därför.

30 §.

Har kommissionären själv fått till tredje man fullgöra avtal, som
han för kommittentens räkning ingått, äge han söka sitt åter av kommittenten.

Förskottsbetaluing, som iuköpskommissionär utan kommittentens
lov erlagt till säljaren, vare kommittenten icke pliktig att återgälda,
med mindre avtalet varder i motsvarande mån fullgjort å säljarens sida.

31 §.

Försäljningskommissionär, som givit kommittenten förskott å köpeskillingen
eller som eljest i anledning av uppdraget har fordringsrätt
Bihang till riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 6 höft. (Nr 7.) 2

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

hos kommittenten, äge i det gods, som lämnats honom till försäljning,
panträtt till säkerhet för sådan fordran, såvida han själv eller genom
annan är i besittning av godset eller av konnossement eller sådan fraktsedel
därå, att avsändaren icke utan företeende av densamma äger förfoga
över godset.

32 §.

I gods, som handelskommissionär fått i uppdrag att sälja, äge
han, där kommittenten är köpman, panträtt såsom i 31 § sägs jämväl
för fordran, som grundar sig å annat kommissionsuppdrag för dennes
rörelse.

33 §.

I kraft av den panträtt, som enligt 31 eller 32 § tillkommer försal
jningskommissionär, äge han, så vitt hans säkerhet eljest skulle
äventyras, innehålla godset, där kommittenten återfordrar detsamma,
och jämväl i övrigt underlåta att följa dennes föreskrifter. Innefattar
föreskrift förbud mot försäljning, äge kommissionären dock allenast
länder de i 34 § angivna förutsättningar avvika från densamma.

34 §.

Försäljningskommissionär äge, när den fordran, varför godset
utgör pant, förfaller till betalning, låta till fordringens gäldande sälja
godset. År godset * utsatt för förskämning eller snar förstörelse, eller
fordrar det alltför kostsam vård, må det, så vitt kommissionärens säkerhet
eljest skulle äventyras, säljas, ändå att fordringen icke är till betalning
förfallen. Sker försäljning, äge kommissionären samma rätt till
provision, som eljest skolat tillkomma honom.

Försäljning, varom nu sagts, må ej äga rum annorledes än å
offentlig auktion; och åligger det kommissionären att, där så ske kan,
i god tid före försäljningen ej mindre anmana kommittenten att erlägga
betalning för fordringen vid äventyr att godset eljest kommer att säljas
än även giva honom underrättelse om tid och plats för auktionen.

35 §.

Har kommissionären till utförande av sitt uppdrag försålt godset,
äge han, så vitt det erfordras för gäldande av sådan fordran hos kom -

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

mittenten, för vilken han skulle haft panträtt i godset, om detta funnits
i behåll, rätt att, sedan nämnda fordran förfallit till betalning, genom
försäljning eller annorledes förfoga över fordringsrätten mot köparen.
Dock åligger det kommissionären att, där så ske kan, på förhand
anmana kommittenten att erlägga betalning för kommissionärens fordran
hos honom.

36 §.

Vad i 31—35 §§ är för försäljningskommissionär stadgat om
panträtt i gods, som lämnats honom till försäljning, och om rätt att,
sedan detta blivit sålt, förfoga över fordringsrätten mot köparen skall
äga motsvarande tillämpning beträffande inköpskommissionär i fråga
om gods, som av honom för kommittentens räkning inköpts, och fordran,
som genom sådant avtal förvärvats mot säljaren; dock att där inköpskommissionären
i kraft av sin panträtt säljer godset, provision för försäljningen
icke skall utgå.

37 §.

År gods, som inköpts för kommittentens räkning, försänt till
honom, och försättes han i konkurs eller finnes han eljest vara på
sådant obestånd, att det måste antagas, att fordran, varför kommissionären
skulle haft panträtt i godset, om det funnits hos honom, icke
kommer att rätteligen gäldas, skall vad i 39 och 41 §§ lagen om köp
och byte av lös egendom samt 166 § sjölagen är stadgat om säljares
rätt att hindra godsets utgivande eller i visst fall kräva det åter från
köparens borgenärer äga motsvarande tillämpning. Har kommissionären
gjort bruk av den rätt, äge han göra sin panträtt i godset gällande
såsom här ovan i 33 och 34 §§ sägs.

Lag samma vare, där försälj ningskommissionär sänt gods, som
han haft till försäljning, tillbaka till kommittenten, och denne försättes
i konkurs eller eljest finnes vara på sådant obestånd, som i första
stycket sägs.

38 §.

Har gods, som inköpts för kommittentens räkning, i följd av dröjsmål
å hans sida icke blivit till honom utgivet, äge kommissionären,

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

där lian ej utan väsentlig kostnad eller olägenhet kan fortfara med
godsets vårdande eller kommittenten underlåter att inom skälig tid efter
det han blivit därom tillsagd förfoga över godset, låta för kommittentens
räkning sälja godset å offentlig auktion; give dock, så vitt ske
kan, kommittenten i god tid underrättelse om tid och plats för auktionen.
A sådan försäljning äge kommissionären icke åtnjuta provision.

Kan ej försäljning sålunda ske, eller är det uppenbart, att de med
försäljningen förenade kostnader ej skulle kunna ur köpeskillingen utgå,
äge kommissionären bortskaffa godset.

Vad här ovan i denna paragraf är stadgat skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om gods, som kommissionär innehar till försäljning
men icke vidare är pliktig att omhänderhava; dock att kommissionären,
när sådant gods säljes, äger samma rätt till provision, som eljest skolat
tillkomma honom.

39 §.

Har kommissionären i följd av uppdraget fått mottaga prover,
mönster eller annat, som tillhör kommittenten och icke är avsett till
försäljning, äge han, så vitt hans säkerhet för vad han på grund avuppdraget
har att fordra eljest skulle äventyras, innehålla det mottagna,
till dess kommittenten gäldar hans ifrågavarande fordran eller för dess
gäldande ställer betryggande säkerhet.

Om självinträde av kommissionären.

40 §.

Kommissionären äge allenast när rätt därtill följer av avtal eller
av handelsbruk eller annan sedvänja utföra sitt uppdrag genom att för
egen räkning inträda såsom köpare eller säljare av godset.

41 §.

Självinträde sker därigenom, att kommissionären i sitt meddelande
om uppdragets utförande uttryckligen giver kommittenten till känna,
att kommissionären själv är köpare eller säljare av godset.

Vill kommittenten göra gällande, att kommissionären icke enligt
40 § var berättigad till självinträde, åligger det honom att giva kom -

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

missionären meddelande därom utan oskäligt uppehåll efter det dennes
tillkännagivande om självinträdet kom honom till hända. Underlåtes det,
äge kommittenten icke av anledning som nu sagts avvisa självinträdet.

42 §.

Kommissionären är i händelse av självinträde pliktig att tillvarataga
kommittentens intresse med samma omsorg, som när han utför sitt
uppdrag genom slutande av avtal med tredje man.

I fråga om det pris, till vilket självinträde må ske, är särskilt
att iakttaga: att priset icke i något fall må sättas mindre fördelaktigt
för kommittenten än det, som var gängse vid den tidpunkt, då kommissionären
avsände meddelandet om självinträde eller muntligen gav
detta till känna; att om försäljningskommissionär tidigare för egen räkning
förfogat över gods, som han mottagit till försäljning, redovisning
ej heller må ske efter lägre pris än det, som gällde då förfogandet ägde
rum; samt att om inköpskommissionär, efter det anmodan att utföra
uppdraget kom honom till banda men före självinträdet, inköpt sådant
gods, som uppdraget avser, kommittenten äger fordra redovisning efter
det pris kommissionären utfäst, såvida denne ej visar, att inköpet icke
skett i anledning av kommittentens uppdrag. Försummar kommissionären
vad honom sålunda i fråga om prisberäkningen åligger, skola de i
15—17, 20 och 24 §§ givna föreskrifter äga motsvarande tillämpning.

43 §.

Efter det självinträde skett har försäljningskommissionär en köpares
och inköpskommissionär en säljares rättigheter och skyldigheter mot
kommittenten.

Kommissionären äge i händelse av självinträde samma rätt till
provision, som skulle tillkommit honom, om han utfört sitt uppdrag
genom slutande av avtal med tredje man. Han äge ock rätt till gottgörelse,
efter ty i 29 § sägs, för sina utgifter och kostnader i egenskap
av kommissionär.

44 §.

Finnes kommissionären hava i strid med verkliga lörhål landet och
mot bättre vetande uppgivit för kommittenten, att uppdraget är utfört,
vare han, där kommittenten det äskar, pliktig att fullgöra det föregivna

14 Lagutskottets utlåtande Nr 7.

avtalet, såsom om självinträde skett då uppgiften gavs, och att redovisa
det pris, som i sådan händelse enligt 42 § skolat beräknas.

45 §.

De i 41, 42 och 44 §§ givna stadganden skola lända till efterrättelse
utan hinder därav, att avtal eller handelsbruk eller annan sedvänja
åberopas emot kommittén ten. År kommittenten köpman, och avser
uppdraget försäljning eller inköp för hans rörelse, skall vad nu är sagt
om 42 § dock icke gälla i andra fall än sådana, som i 44 § avses.

Om upphörande av kommissionärens uppdrag.

46 §.

Vill kommittenten återkalla eller kommissionären avsäga sig uppdraget,
stande det honom fritt; dock vare i fall, som i 50 § avses, kommittenten
och, när 51 § äger tillämpning, kommissionären pliktig att
utgiva skadestånd efter ty där sägs.

47 §.

I händelse av kommittentens eller kommissionärens konkurs skall
kommissionärens uppdrag anses förfallet den dag offentlig stämning å
borgenärerna utfärdades.

48 §.

Har kommissionärens uppdrag återkallats eller förfallit, eller har
han själv avsagt sig detsamma, vare han ändock, så vitt sådant kan
ske utan väsentlig kostnad eller olägenhet för honom, pliktig att, intill
dess kommittenten varder i stånd att själv tillvarataga sitt intresse, vidtaga
sådana åtgärder, som äro nödiga för att skydda kommittenten mot
förlust.

49 §.

Kommissionären äge, ändå att hans uppdrag upphört, göra gällande
de rättigheter, som enligt 31—39 §§ tillkomma honom.

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

50 §.

I fall, då det är kommissionärer! tillförsäkrat att få handhava uppdraget
under bestämd tid eller bringa visst ärende till slut eller åtnjuta
viss uppsägningstid, äge kommissionären, om hans uppdrag i förtid
återkallas, rätt till ersättning för den förlust han därigenom lider. Hade
kommittenten i kommissionärens underlåtenhet att fullgöra uppdraget
eller annan särskild omständighet giltig anledning till återkallelse^ vare
han dock icke pliktig att gälda ersättning.

Där kommissionären avsäger sig uppdrag, som i denna paragraf
omförmäles, och har giltig anledning därtill i kommittentens försummelse
att uppfylla sina förpliktelser mot honom, eller där sådant uppdrag förfaller
i följd av kommittentens konkurs, äge kommissionären ock rätt
till ersättning för sin förlust.

51 §.

Där kommissionären i fall, då han åtagit sig att under bestämd
tid handhava uppdraget eller att bringa visst ärende till slut, eller då
viss uppsägningstid är avtalad, i förtid avsäger sig uppdraget, skall
han ersätta kommittenten den skada denne därigenom lider. Hade kommissionären
i kommittentens underlåtenhet att uppfylla sina förpliktelser
mot honom eller annnn särskild omständighet giltig anledning till sin
avsägelse, vare han dock icke pliktig att ersätta skadan.

Kommittenten är ock berättigad till ersättning, där han återkallar
uppdrag, som i denna paragraf omförmäles, och har giltig anledning
därtill i kommissionärens försumlighet att fullgöra detsamma, så ock där
sådant uppdrag förfaller i följd av kommissionärens konkurs.

52 §.

Avsäger sig kommissionären sitt uppdrag utan att äga giltig anledning
därtill i omständighet, som kan tillskrivas kommittenten eller
eljest är att hänföra till denne, går han därigenom förlustig sin rätt
till gottgörelse för utgifter och kostnader, som i följd av uppdragets
upphörande bliva för kommittenten onyttiga.

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

\ ad nu är sagt galle ock, där kommittenten återkallar uppdraget
och har giltig anledning därtill i omständighet, som kan tillskrivas
kommissionären eller eljest är att hänföra till denne, så ock där uppdraget
förfaller i följd av kommissionärens konkurs.

Om rättsförhållandet till tredje man.

53 §.

Gods, som lämnats kommissionären till försäljning, förbliver i
kommittentens ägo, intill dess äganderätten övergår till tredje man eller
till kommissionären, där denne själv inträder såsom köpare.

Till gods, som av kommissionären förvärvas för kommittentens
räkning, bliver denne omedelbart ägare.

54 §.

Varder i följd av kommissionärens försumlighet gods, som han
innehar till försäljning, av honom försålt till lägre pris än vederbort
eller eljest i strid mot kommittentens intresse, förvärvar köparen ändock
rätt till godset, där han vid avtalets ingående varken insåg eller bort
inse, att kommissionären därvid väsentligen eftersatte kommittentens
intresse eller handlade oredligt mot honom.

Där försäljningskommissionär annorledes än genom försäljning
olovligen förfogar över gods, som han innehar till försäljning, så ock
där inköpskommissionär utan att vara därtill berättigad förfogar över
inköpt gods, som av honom innehaves för kommittentens räkning, vare
sådant förfogande gällande till förmån för tredje man, som var i god
tro vid sitt förvärv.

55 §.

Utan hinder därav att kommissionärens uppdrag återkallats eller
av annan anledning upphört och att han fort}7 icke är berättigad att
förfoga över gods, som av honom innehaves för kommittentens räkning,
skall, där han ändock säljer eller annorledes förfogar över sådant gods,
förfogandet gälla till förmån för tredje man, som vid sitt förvärv varken
ägde eller bort äga kännedom om att uppdraget upphört och att i följd

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

därav förfogandet var oberättigat. Skedde förfogandet efter det kommissionärens
uppdrag förfallit i följd av hans eller kommittentens
konkurs, må tredje man ej åberopa, att han saknade kännedom om
konkursen.

56 §.

Genom avtal, som kommissionären, för kommittentens räkning
men i eget namn, ingår med tredje man, förvärvar denne fordringsrätt
allenast mot kommissionären och icke mot kommittenten.

Tredje man kan icke mot kommissionären eller hans borgenärer
grunda någon rätt därå, att kommissionären av kommittenten har att
fordra eller bekommit gods eller penningar till fullgörande av avtalet.

57 §.

Där kommissionären icke är handelskommissionär, äge kommittenten,
under de i 58 § stadgade villkor, när helst han vill, göra gällande
fordringsrätt mot tredje man på grund av avtal, som i 56 § sägs.

Föreligger handelskommission, må, under enahanda villkor, fordringsrätt
på grund av sådant avtal göras gällande av kommittenten,
såframt vad tredje man enligt avtalet åligger icke blivit i rätt tid fullgjort
eller kommissionären brustit i sin redovisningsskyldighet eller
handlat oredligt mot kommittenten eller ock blivit försatt i konkurs.

58 §.

Vill kommittenten mot tredje man göra gällande fordringsrätt på
grund av avtal, som i 56 § sägs, skall han därom tillsäga kommissionären
eller, där denne blivit försatt i konkurs, konkursförvaltningen.
Har kommissionären hos kommittenten fordran av sådan beskaffenhet,
att kommissionären enligt 35 eller 36 § äger, där fordringen är förfallen,
för dess gäldande förfoga över fordringsrätten mot tredje man,
åligger det kommittenten jämväl att gälda kommissionärens ifrågavarande
fordran eller ställa betryggande säkerhet för densamma.

Vill kommissionären eller konkursförvaltningen, hellre än att låta
kommittenten göra fordringsrätten gällande mot tredje man, själv fullgöra
vad denne enligt avtalet åligger, må fordringsrätten icke göras
gällande av kommittenten.

Bihang till riksdagens protokoll 1914. .9 samt. 6 käft. (Nr 7.)

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

59 §.

År kommittenten, efter ty i 57 och 58 §§ sägs, berättigad att
göra fordnegsrätten gällande mot tredje man, äge han av kommissionären
eller, där denne blivit försatt i konkurs, av konkursförvaltningen
erhålla skriftligt erkännande, att det är han, som äger utöva fordringsrätten.

Gör kommittenten fordringsrätten gällande utan att förete sådant
erkännande, åligger det honom att, där tredje man det äskar, ställa
betryggande säkerhet för vad denne enligt 63 § kan finnas pliktig att
utgiva till kommissionären.

60 §.

I andra fall än sådana, då kommittenten, efter ty i 57 och 58 §§
sägs, äger göra fordringsrätt gällande mot tredje man, må fordringsrätten
allenast göras gällande av kommissionären, och må den utan
hinder därav, att hans uppdrag återkallats eller annorledes upphört, utövas
av honom eller, där han blivit försatt i konkurs, av konkursförvaltningen.

Inflyter betalning för sålt gods till kommissionärens konkursbo,
skall beloppet av konkursförvaltningen redovisas till kommittenten.

61 §.

Fordran mot tredje man på grund av avtal, som i 56 § sägs, må
ej tagas i mät för kommissionärens gäld, med mindre denne fullgjort
vad tredje man enligt avtalet åligger eller på grund av 35 eller 36 §
äger förfoga över fordringen.

62 §.

Har tredje man till kommissionären erlagt betalning eller avlämnat
gods för fullgörande av avtal, som i 56 § sägs, vare han icke i något
fall pliktig att på krav av kommittenten ånyo fullgöra avtalet, med
mindre han, när han fullgjorde det, insåg eller bort inse, att det var
kommittenten, som ägde mot honom göra gällande fordringsrätten på
grund av avtalet.

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

63 §.

Där tredje man i fall, då kommittenten icke äger mot honom göra
gällande fordringsrätt på grund av avtal, som i 56 § sägs, till kommittenten
erlägger betalning eller avlämnar gods, vare han ändock
pliktig att till kom missionären fullgöra avtalet, så vitt det ej visas,
att kommissionären icke lider någon skada därigenom, att betalningen
erlagts eller godset avlämnats omedelbart till kommittenten.

64 §.

Vill tredje man, när försäljningskommissionär gör bruk av sin rätt
att av honom kräva betalning för sålt gods, kvitta sin skuld mot fordran
hos kommissionären, må kvittning ske utan hinder därav, att tredje
man vid avtalets ingående eller, där fordringen för honom uppkommit
senare, vid den tidpunkt visste, att kommissionären, när han ingick avtalet,
handlade för annans räkning. Motfordran hos kommittenten må
ej emot kommissionären användas till kvittning i vidare mån än så vitt
det visas, att denne icke skulle lida någon skada genom sådan kvittning.

Göres fordringsrätten gällande av kommittenten, äge tredje man
kvittningsrätt, förutom för motfordran hos kommittenten, för sådan motfordran
hos kommissionären, som uppkommit för tredje man å tid, då
han varken insåg eller bort inse, att det var kommittenten, som ägde
göra fordringsrätten mot honom gällande.

3 kap.

Om handelsagentur.

65 §.

Med handelsagent förstås i denna lag den, som åtagit sig uppdrag
att för annans (huvudmannens) räkning verka för avsättning av varor
genom att upptaga köpeanbud (order) till huvudmannen eller att i dennes
namn sluta försäljningsavtal, och som icke är anställd i huvudmannens
tjänst utan driver verksamheten såsom självständig yrkesidkare med
eget kontor eller annan egen lokal för sin rörelse, dit meddelanden
angående denna kunna sändas.

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

66 §.

Det åligger handelsagenten att vid fullgörande av sitt uppdrag
iakttaga huvudmannens intresse. Han har att giva honom erforderliga
underrättelser, särskilt att utan uppskov insända anbud, som äro av
beskaffenhet att kunna förtjäna avseende, och inberätta försäljningsavtal,
som han för huvudmannens räkning: slutit.

67 §.

Har handelsagent genom försumlighet vid fullgörande av sitt
uppdrag tillskyndat huvudmannen skada, äge denne rätt till ersättning
för skadan.

Vill huvudmannen göra sådan rätt gällande, åligger det honom
att utan oskäligt uppehåll efter det han från agenten erhållit underrättelse
om det förfarande, varom fråga är, giva agenten meddelande,
att han vill tala å försummelsen. Underlåtes det, vare huvudmannen
sin talan förlustig, såframt icke agenten handlat oredligt mot honom
eller ock visat grov vårdslöshet, varigenom huvudmannen tillskyndats
märklig skada.

68 §.

Handelsagent är berättigad till provision å försäljningsavtal, som
slutas av honom eller eljest komma till stånd genom hans medverkan,
dock endast såframt köparens betalningsskyldighet fullgöres. År varan
såld att avlämnas efter hand i särskilda poster, och skall betalning
erläggas särskilt för varje post, må ej den omständigheten, att köpeskillingen
för någon post icke erlägges, inverka å agentens rätt till
provision för de övriga.

Varder avtalet icke å köparens sida fullgjort, äge agenten ändock
åtnjuta provision, där underlåtenheten beror av huvudmannen eller av
händelse, som denne icke kan åberopa mot köparen. Har huvudmannen
överenskommit med köparen om avtalets återgång, eller har han beviljat
honom anstånd med köpeskillingen och utebliver i följd härav
betalningen, inverkar detta icke å agentens rätt till provision, utan så
är att denne samtyckt till åtgärden.

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

69 §.

Erlägges köpeskillingen endast delvis, äge agenten icke rätt till
någon provision, med mindre 68 § andra stycket därtill föranleder. Överstiger
den provision, som skolat utgå, om hela köpeskillingen betalts,
vad som brister i full betalning, äge agenten dock rätt till skillnaden.

70 §.

Åger handelsagent uteslutande rätt att å viss ort eller eljest inom
visst distrikt för huvudmannens räkning upptaga köpeanbud eller sluta
försäljnings avtal, är han berättigad till provision jämväl å avtal, som
utan hans medverkan slutas med köpare tillhörande distriktet.

71 §•

Handelsagent, som varaktigt företräder sin huvudman, äge i
början av varje kalenderhalvår från huvudmannen erhålla provisionsnota
beträffande försäljningar, som kommit till stånd genom agentens medverkan
eller under sådana omständigheter, att 70 § äger tillämpning.

I provisionsnotan skola upptagas alla försäljningsavtal, som under
det sist förflutna kalenderhalvåret blivit eller bort bliva å säljarens
sida fullgjorda, med angivande för varje avtal av det provisionsbelopp,
som tillgodoföres agenten, eller, där provision icke tillgodoföres honom,
av anledningen därtill. Hava under samma tid slutits försäljningsavtal,
vilka först senare böra fullgöras, skola sådana avtal, utan tillgodoförande
av provision, i provisionsnotan antecknas. År anledningen,
varför provision å ett avtal icke blivit agenten tillgodoförd, av övergående
beskaffenhet, skall avtalet ånyo upptagas eller antecknas i följande
provisionsnota.

Yppa sig, sedan provision blivit agenten tillgodoförd, sådana
omständigheter, att provisionen finnes icke böra tillkomma honom, äge
huvudmannen i en följande provisionsnota tillgodoföra sig beloppet.

72 §.

Handelsagent, som icke varaktigt företräder sin huvudman, äge
beträffande varje försäljning, som kommit till stånd genom hans med -

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

verkan, bekomma provisionsnota, angivande det provisionsbelopp, som
tillgodoföres honom, eller, där provision icke tillgodoföres, anledningen
därtill.

73 §.

Avgifter för brev, telegram och telefonsamtal samt övriga utgifter,
för vilka handelsagent haft fog, skola särskilt gottgöras honom, så vitt
ej provision eller annan ersättning, som han äger uppbära, är avsedd
att innefatta gottgörelse jämväl för dem.

74 §.

Har handelsagent i följd av uppdraget fått mottaga prover, mönster
eller annat, som tillhör huvudmannen och icke är avsett till försäljning,
äge han, så vitt hans säkerhet för vad han på grund av uppdraget
har att fordra eljest skulle äventyras, innehålla det mottagna, till dess
huvudmannen gäldar hans ifrågavarande fordran eller för dess gäldande
ställer betryggande säkerhet.

75 §.

Har handelsagent lager av varor till försäljning för huvudmannens
räkning, skola i fråga om agentens skyldigheter och rättigheter med
avseende å sådana varor de regler, som enligt 2 kap. gälla om handelskommissionärs
skyldigheter och rättigheter med avseende å gods, som
lämnats honom till försäljning, äga motsvarande tillämpning.

76 §.

Angående upphörande av handelsagents uppdrag skall vad i 46
—52 §§. är för kommissionär stadgat äga motsvarande tillämpning.

n §■

Handelsagent äge icke, ändå att han varaktigt företräder sin
huvudman, utan huvudmannens bemyndigande sluta för denne bindande
försälj ningsavtal.

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

78 §.

Inberättar handelsagent försäljningsavtal, som han slutit för huvudmannens
räkning, åligger det denne, där agenten handlat utan bemyndigande
eller överskridit givet bemyndigande och huvudmannen icke
vill godkänna avtalet, att utan oskäligt uppehåll efter det underrättelsen
kom honom till hända själv eller genom agenten giva meddelande
därom till köparen. Underlåtes det, vare så ansett som hade avtalet
godkänts av huvudmannen.

79 §.

Vill huvudmannen icke antaga köpeanbud, som insänts genom
hans handelsagent, åligger det honom att utan oskäligt uppehåll efter
det anbudet kom honom till hända själv eller genom agenten giva
meddelande därom till anbudsgivaren; underlåtes det, vare så ansett
som hade anbudet blivit antaget av huvudmannen.

Vad nu är sagt skall icke gälla, där vid förhandlingarna mellan
agenten och anbudsgivaren betingats, att anbudet skall vara förfallet,
om det ej uttryckligen antages.

80 §.

Vad i 78 och 79 §§ är stadgat angående skyldighet för huvudmannen
att giva meddelande, om han icke vill godkänna försälj ningsavtal,
som inberättats av hans agent, eller antaga köpeanbud, som av denne
insänts, skall äga motsvarande tillämpning, där huvudmannen från
köparen eller anbudsgivaren får underrättelse, att agenten för hans räkning
slutit avtal eller mottagit anbud; dock att meddelandet i sådant
fall skall riktas omedelbart till köparen eller anbudsgivaren.

81 §.

Utan hinder därav att köpeanbud avgivits till handelsagent och
av honom insänts till huvudmannen, äge anbudsgivaren, där ej annat
följer av förhandlingarna mellan honom och agenten, enahanda rätt att
hos huvudmannen återkalla anbudet, som skulle tillkommit honom, om
han själv insänt detsamma.

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

82 §.

Har köpman förhandlat med en handelsagent angående slutande
av köp för sin rörelse, och får han från agentens huvudman mottaga
meddelande, varigenom denne, med åberopande av dessa förhandlingar,
förklarar sig antaga till agenten därvid avgivet anbud eller bekräfta med
honom därvid slutet avtal, åligger det köpmannen, där han vill göra
gällande, att han icke avgivit något anbud eller slutit något avtal eller att
anbudets eller avtalets innehåll är i meddelandet oriktigt återgivet, att
utan oskäligt uppehåll giva huvudmannen meddelande därom. Underlåter
köpmannen det, skall han anses hava godkänt avtal av det innehåll
meddelandet från huvudmannen utvisar, dock endast såframt han
av meddelandet bort förstå, att enligt huvudmannens förmenande sådant
avtal kommit till stånd, och ej förmår visa, att meddelandet var oriktigt.

83 §.

Utan huvudmannens bemyndigande äge handelsagent icke, ändå
att han kan sluta för huvudmannen bindande försäljningsavtal, uppbära
betalning för sålda varor eller efter försäljningen medgiva anstånd med
betalningen, nedsättning i priset eller annan ändring i avtalet.

Har huvudmannen genom underrättelse från agenten eller köparen
fått kännedom om att agenten uppburit betalning för varor, som blivit
försålda genom hans medverkan eller under sådana omständigheter, att
70 § äger tillämpning, åligger det huvudmannen, där han förmenar, att
agenten ej var berättigad att uppbära betalningen, och han därför icke
vill godkänna densamma, att utan oskäligt uppehåll giva köparen meddelande
därom. Underlåter huvudmannen det, vare så ansett som hade
han godkänt betalningen.

84 §.

Vill köparen tala å fel eller brist i varan eller å dröjsmål med
dess avlämnande, eller vill han giva säljaren annat meddelande i fråga om
fullgörandet av ingånget köpeavtal, må sådant meddelande med laga
verkan riktas till handelsagenten, där avtalet kommit till stånd genom
hans medverkan eller under sådana omständigheter, att 70 § äger tillämpning.

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

Ändå att agenten kan sluta för huvudmannen bindande försäljningsavtal,
äge han icke utan huvudmannens bemyndigande med bindande
verkan för denne träffa något avgörande i anledning av sådana meddelanden
från köparen, som i första stycket avses.

4 kap.

Om handelsresande.

85 §.

Med handelsresande förstås i denna lag den, som åtagit sig uppdrag
att för en köpmans räkning resa från ort till annan och därvid,
genom upptagande av köpeanbud (order) till huvudmannen eller slutande
av försäljningsavtal i dennes namn, verka för avsättning av varor, som
icke medföras å resan.

86 §.

År handelsresande anställd i sin huvudmans tjänst, skola i fråga
om hans skyldigheter och rättigheter mot huvudmannen det dem emellan
ingångna avtalet och gällande handelsbruk lända till efterrättelse.

1 huvudmannens tjänst anställd handelsresande må icke, med
mindre rätt därtill följer av avtalet eller giltig anledning föreligger, utan
föregående uppsägning skiljas från sin anställning eller själv lämna densamma.
Uppsäges avtalet från någondera sidan, skall det upphöra att
gälla med utgången av tredje kalendermånaden efter den, då uppsägningen
skedde.

Utan huvudmannens lov äge handelsresande, varom i denna
paragraf förmäles, icke under sina resor upptaga köpeanbud eller sluta
försälj ningsavtal för annans räkning än huvudmannens.

Skall till handelsresande, som här avses, lön helt eller delvis utgå
i form av provision, skola i fråga om villkoren för provisionens åtnjutande
de i 68—70 §§ för handelsagent givna föreskrifter äga motsvarande
tillämpning.

Bihang titt riksdagens protokoll 1914. 9 sand. 6 käft. (Nr 7.)

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

87 §.

År handelsresande icke anställd i sin huvudmans tjänst, skola,
så vitt ej annat följer av 1 §, i fråga om hans skyldigheter och rättigheter
mot huvudmannen de i 66—74 §§ för handelsagent givna föreskrifter
samt beträffande upphörande av rättsförhållandet mellan den
resande och hans huvudman vad i 46—52 §§ är om kommissionär
stadgat äga motsvarande tillämpning.

88 §.

Handelsresande äge icke utan huvudmannens bemyndigande sluta
för denne bindande försäljningsavtal.

År den resande av sin huvudman försedd med slutsedelsblanketter,
vilka innehålla huvudmannens namn och på grund av sin avfattning må
antagas vara avsedda att, sedan de av den resande ifyllts, tjäna till
bevis om att avtal slutits för huvudmannens räkning, vare försäljningsavtal,
som den resande med ifyllande av sådan blankett ingår, lika
bindande för huvudmannen, som om denne hade uttryckligen bemyndigat
den resande att sluta avtalet.

89 §.

Vad i 78 och 79 §§ är stadgat om skyldighet för huvudmannen
att giva meddelande, därest han icke vill godkänna försäljningsavtal,
som slutits av handelsagent, eller antaga köpeanbud, som avgivits till
agenten, skall äga motsvarande tillämpning, när handelsresande inberättar
till sin huvudman, att han slutit sådant avtal, eller insänder köpeanbud
till honom; dock att i ty fall huvudmannens meddelande skall riktas
omedelbart till köparen eller anbudsgivaren.

Detsamma gäller, där huvudmannen från köparen eller anbudsgivaren
får underrättelse, att den resande för hans räkning slutit avtal
eller mottagit anbud.

90 §.

I fråga om återkallelse av köpeanbud, som insänts genom
handelsresande, och om skyldighet för köpman, som med handelsresande

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

förhandlat angående köp, att i visst fall giva meddelande till huvudmannen
skall vad i 81 och 82 §§ är stadgat äga motsvarande tilllämpning.

91 §.

Utan huvudmannens bemyndigande äge handelsresande icke, ändå
att han kan sluta för huvudmannen bindande försäljningsavtal, uppbära
betalning för sålda varor eller efter försäljningen medgiva anstånd med
betalningen, nedsättning i priset eller annan ändring i avtalet.

Har huvudmannen genom underrättelse från sin resande eller från
köparen fått kännedom om att den resande uppburit betalning för varor,
som blivit försålda genom hans medverkan eller under sådana omständigheter,
att 70 § äger tillämpning, åligger det huvudmannen, där han
förmenar, att den resande ej var berättigad att uppbära betalningen, och
han därför icke vill godkänna densamma, att utan oskäligt uppehåll giva
köparen meddelande därom. Underlåter huvudmannen det, vare så ansett
som hade han godkänt betalningen.

92 §.

Vill köparen tala å fel eller brist i varan eller å dröjsmål med
dess avlämnande, eller vill han giva säljaren annat meddelande i fråga
om fullgörandet av ingånget köpeavtal, må sådant meddelande med laga
verkan riktas till säljarens resande, såvida denne vid tiden för meddelandet
befinner sig å köparens ort och avtalet kommit till stånd genom
hans medverkan eller under sådana omständigheter, att 70 § äger tillämpning.

Ändå att handelsresande kan sluta för huvudmannen bindande
försäljningsavtal, äge han icke utan huvudmannens bemyndigande med
bindande verkan för denne träffa något avgörande i anledning av sådana
meddelanden från köparen, som i första stycket avses.

93 §.

Hav någon åtagit sig uppdrag att för en köpmans räkning inom
den ort, där denne driver sin rörelse, besöka kunder och därvid, genom
upptagande av köpeanbud (order) till huvudmannen eller slutande av
försäljningsavtal i dennes namn, verka för avsättning av varor, som icke
medföras, skall å sådan plats försälj are äga motsvarande tillämpning

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

vad här ovan i 88—92 §§ är stadgat om handelsresande. Härutöver
skall, där platsförsäljaren är anställd i huvudmannens tjänst, 86 § och
i annat fall 87 § äga motsvarande tillämpning.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1915.

Genom denna lag upphäves förordningen den 6 oktober 1848
angående förmånsrätt i sådana till försäljning anförtrodda varor, därå
förskott blivit lämnat.

samt 2:o) Förslag
till
Lag

om ändrad lydelse av 2 § i förordningen den 4 maj 1855
angående handelsböcker och handelsräkningar.

Härigenom förordnas, att 2 § i förordningen den 4 maj 1855
angående handelsböcker och handelsräkningar skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Under stadgandet i första punkten av 1 § inbegripas: de, som
penningehandel och bankrörelse driva; de, som in- eller utrikes varor
uppköpa, för att dem åter utsälja; de, vilka yrkesmässigt idka verksamhet
såsom försäljnings- eller inköpskommissionärer, eller såsom
handelsagenter för försäljning av varor; de, som för in- eller utrikes
sjöfart skepp eller fartyg bygga eller utrusta, för att dem på frakt
upplåta eller försälja; idkare av försäkringsrörelse; idkare av apoteksrörelse;
idkare av boktryckeri- och bokförlagsrörelse; idkare av grövre
eller finare smidesbruk, och av verk för tackjärnsblåsning och järngjuteri;
idkare av fabriker och manufakturverk; idkare av de borgerliga
yrken, som hava till ändamål att livsmedel eller drycker till försäljning

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

bereda; och de, som till sitt yrke gjort att på beting övertaga uppförande
och. bättrande av hus och byggnader.

Undantagne äro: jordbrukare och idkare av de näringar, vilka med
jordbruket sammanhänga eller såsom föremål för husflit äro att betrakta;
idkare av gruvdrift och bergsmannahantering; hantverkare, som huvudsakligen
på beställning varor förfärdiga; och de, som, utan biträde av
andra än hustru och barn, mångleri- eller annan sådan mindre handelsrörelse
idka, eller livsmedel, drycker eller andra varor till försäljning
bereda.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1915.

I sammanhang med förevarande proposition har utskottet till behandling
förehaft en inom andra kammaren väckt motion, nr 281, däri
herrar E. Pahnstierna och Johan Jönsson i Revinge anfört:

»Uti Kungl. Maj:ts proposition nr 47 med förslag till lag om kommission
m. in. har kommissionär tillerkänts rätt till självinträde (§ 40)
under villkor, att åtgärden uttryckligen gives kommittenten till känna (§ 41).
Med detta stadgande har man velat på samma gång legalisera ett gängse
okrontrollerat bruk, som icke synes kunna hävas, men gjort det under
sådana förhållanden, att legaliseringen i själva verket skulle innebära
större trygghet för kommittenten att hans intressen tillgodoses, än vad
för närvarande är förhållandet. Det synes oss även, att någon erinran
mot Kungl. Maj:ts förslag i detta avseende icke är att göra. Emellertid
är detta, såsom framgår av det betänkande, obligationsrättskommittén
avgivit i ärendet den 31 december 1912, i ett avseende icke fullt betrygigande
för kommittenten. Vid s. k. kombinationsajfärer behöver nämligen,
enligt den kommentar, kommittén lämnat till § 40 sid. 134, någon
uppgift om att kommissionären handlar för egen räkning icke lämnas
kommittenten. Motiveringen härför är den följande:

’I fråga om räckvidden av förslagets bestämmelser om självinträde
må erinras, att, då i förevarande paragraf såsom utmärkande för självinträde
angives, att kommissionären skall för egen räkning inträda såsom
köpare eller säljare, de häi''om givna bestämmelserna icke äro tillämpliga
å sådana fall, då en person erhållit i uppdrag från en kommittent
att försälja en vara eller ett värdepapper och från en annan kommittent

30 Lagutskottets utlåtande Nr 7.

att inköpa samma slags vara eller värdepapper samt utför dessa uppdrag
på det sätt, att han såsom försäljningskommissionär för den ene
sluter avtal med sig själv såsom inköpskommissionär för den andre.
Detta tillvägagångssätt, som i utländsk litteratur plägar betecknas såsom
kombination (av motsatta uppdrag), förekommer i mycket stor utsträckning
inom handeln med värdepapper. Det är givet, att därmed den
faran är förbunden, att kommissionären, då han sålunda skall tillvarataga
båda kommittenternas intressen, åsidosätter den enes för den andres
men då det intresse, som skall av kommissionären tillvaratagas, här icke
står emot hans eget, är nämnda fara väsentligen ringare än den med
självinträde förbundna. Särskilda bestämmelser till skydd för den ene
kommittenten emot den andre, när bådas uppdrag sålunda kombineras,
hava därför icke ansetts erforderliga.’

Denna framställning må anses vara teoretiskt viktig, men i praktiska
livet tillämpas kombinationsaffärerna på sådant sätt att nämnda
motivering, som tar hänsyn till ''ideella’ fall, icke täcker de verkliga
förhållandena. Vanligen tillgår det så, att köpare resp. säljare icke
lämna fixa prisorder, utan bestämma maximi- resp. minimipris för orderns
effektuerande. Möjligheten till uppkomsten av en viss marginal, som i
fråga om spekulationspapper kan vara betydande nog, uppstår således.
Följaktligen kan kommissionären, hållande sig inom de gränser kommittenternas
order innebära, bereda sig möjlighet till avsevärd vinst på
dessas bekostnad, om han t. ex. själv uppköper värdepapperen av säljaren
för lägsta priset och sedan avyttrar dem i sin ordning till köparen
för hans »nmmipris. Vissa dagar, då kurs fluktuationerna äro stora,
men tendensen hos dem för med börsen initierade är uppenbar, kan
kommissionären-självinträdaren på sina kanske i landsorten boende
kommittenters bekostnad göra stor förtjänst. Att detta icke är något
tänkt fall, utan tvärtom synnerligen vanligen förekommande förhållanden,
torde erfarenheten bestyrka. Givetvis borde sådant emellertid stävjas,
ty trots vad kommittén yttrar, står i sådana fall kommissionärens intresse
emot kontrahenternas. Då man även vet, att kombinationsaffärerna
kanske äro de vanligast förekommande, blir önskvärdheten härav så
mycket mer framträdande.

Det nu anförda ger således vid handen, att anledning föreligger
att även vid kombinationsaffärer föreskriva, att kommissionären är skyldig
meddela kommittenten, om han själv deltar, enär han vid en dylik affär
kan bereda sig ekonomisk vinst. Varje undantag från meddelelseplikt bör
följaktligen uteslutas och härom måste uttryckligen i lagen tillkännagivande
göras. Emellertid är saken icke hjälpt med att kommissionären

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

vid kombinationsaffären liksom andra förpliktigas deklarera självinträde,
och detta skulle också knappast kunna utföras, då han ju, teoretiskt
betraktat, säljer, respektive köper till och från sig själv. Däremot skulle
olägenheterna med all sannolikhet försvinna eller åtminstone i hög grad
förringas, om säljaren-kommittenten finge kunskap om vem som vore
köpare-kommittent och till vad pris denne övertagit värdepapperen i fråga.
Med en dylik bestämmelse skulle kommissionären tvingas att tillvarataga
respektive kommittenters intressen och utsikten för honom att gentemot
dem tillgodose sig själv bli ringa.

Såsom lagförslaget nu är utarbetat, torde ett stadgande av här
nämnd beskaffenhet icke kunna införas i form av ändring av den framlagda
lagtexten, utan synes det bli nödvändigt att genom ett särskilt
tillägg t. ex. till 42 § eller också genom tillfogande av en ny paragraf
vinna åsyftad rättelse. Formuleringen av det n\a stadgandet erbjuder
dock vissa svårigheter, ty dels måste man definiera vad som menas mod
kombinationsaffär, dels även skriva stadgandet på sådant sätt, att man
erhåller säkerhet för att vid kombinationsaffär kännedom om att sådan
avslutes bibringas kommittenterna. Vi tilltro oss icke att i denna viktiga
fråga formulera en lagtext, som kan föreläggas riksdagen till godkännande
endast efter granskning av ett arbetsbetungat lagutskott, utan nödgas
därför inskränka oss till att begära en riksdagsskrivelse i ärendet. Härtill
torde även det skälet föreligga, att da lagförslaget tillkommit genom
skandinavisk samverkan, borde möjligen också ändringsförslag av mer
betydelsefull beskaffenhet, innan de eventuellt upptagas till gällande lag,
bibringas vederbörande, som utarbetat förslaget för kännedom och yttrandes
angivande.

På grund av det anförda hemställes, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla, att Kungl. Maj: t ville på lämpligt sätt föranstalta
om utredning och förslag angående sådant stadgandes b förande
uti lagen om kommission, handelsagentur och handelsresande, att kommissionärs
möjlighet att vid s. k. kombinaiionsaffärer i strid mot kommittenternas
intresse bereda sig själv vinst, måtte, därest så ske kan,
förhindras, och att ett dylikt tillvägagångssätt från kommissionärers sida
i alla händelser blir i lagen uttryckligen förbjuden.»

I fråga om lagförslagets tillkomst och allmänna grunder bar föredragande
departementschefen till statsrådsprotokollet anfört följande:

Utskottet»

yttrande.

32 Lagutskottets utlåtande Nr 7.

»Beträffande tillkomsten av förevarande lagförslag torde jag få erinra,
att Eders Kungl. Maj:t under år 1909 tog initiativ till återupptagande
av det med Danmark och Norge gemensamma lagstiftningsarbetet å
obligationsrättens område. Sedan dessa länders regeringar förklarat sig
villiga biträda det sålunda från svensk sida väckta förslaget, sammanträdde
delegerade från de tre länderna i Stockholm under november
månad 1909. Därvid enades man om ett visst program för lagstiftningsarbetet.
Med gillande av det föreslagna programmet uppdrog Eders
Kungl. Maj:t den 21 maj 1910 åt den för utarbetande av lagförslag
inom obligationsrättens område den 7 juni 1901 tillsatta kommitté att
uppgöra förslag till lagstiftning i en dei av de på programmet upptagna
ämnen, däribland avslutande av avtal genom platsagenter och handelsresande
samt kommission saffärer. I sammanhang härmed bemyndigades
kommittén att med danska och norska kommittéer, som för motsvarande
ändamål blivit tillsatta, sammanträda till gemensamma överläggningar
i syfte att åstadkomma största möjliga överensstämmelse mellan kommittéernas
blivande förslag. De tre kommittéerna hava nu avgivit förslag
till lagstiftning om kommission, handelsagentur och handelsresande, vilka
förslag i så gott som alla punkter överensstämma; och har i sammanhang
härmed den svenska kommittén jämväl utarbetat förslag till lag
om ändrad lydelse av 2 § i förordningen den 4 maj 1855 angående
liandelsböcker och handelsräkningar.»

Efter att hava redogjort för innehållet i de båda lagförslagen och
lagrådets däröver avgivna utlåtande anförde departementschefen vidare:

»Med anledning av lagrådets utlåtande har förslaget till lag om
kommission, handelsagentur och handelsresande blivit översett, därvid
på grund av i utlåtandet framställda anmärkningar en del ändringar av
saklig innebörd ansetts böra ifrågakomma. Därjämte hava vissa ändringar
och förtydliganden av redaktionell natur vidtagits i förslaget. För att
söka åstadkomma samförstånd beträffande de ändringar av saklig innebörd,
vilka av lagrådets anmärkningar kunde finnas påkallade, hava
delegerade från de tre länderna sammanträtt till gemensamma överläggningar,
vilka ägt rum i Köpenhamn under januari månad detta år.
Härvid har fullständig enighet uppnåtts mellan de delegerade.

Det förslag till lag om kommission, handelsagentur och handelsresande,
vilket framgått såsom resultat av dessa överläggningar och
som jag nu underställer Eders Kungl. Maj:ts prövning, erbjuder således
endast få avvikelser från motsvarande danska och norska lagförslag.
Genom förslagets upphöjande till lag skulle tvivelsutan en kännbar
lucka i vår lagstiftning fyllas och ett betydelsefullt steg vara taget för

Lagutskottets utlåtande Nr 7. 33

vinnande av överensstämmelse mellan de tre nordiska ländernas lagstiftning
å förmögenhetsrättens område. En lag i de ämnen, varom
förslaget handlar, utgör en naturlig fortsättning av det lagstiftningsarbete,
som lett till sammanstämmande lagar om köp och byte av lös
egendom.»

Beträffande de skäl, som ligga till grund för propositionen, får
utskottet hänvisa till de vid densamma fogade utdrag av i statsrådet
och lagrådet förda protokoll.

Vid granskning av förevarande lagförslag har utskottet icke funnit
anledning till någon anmärkning och får alltså tillstyrka bifall till den
kungl. propositionen utan ändring.

Beträffande den av herrar Palmstierna och Jönsson i ämnet väckta
motionen får utskottet avgiva följande yttrande:

Såsom i motiven till det lagförslag, vilket ligger till grund för
propositionen, framhålles, förekommer det inom värdepappershandeln i
stor utsträckning, att kommissionsuppdrag utföras på det sätt, att kommissionären
för en kommittents räkning säljer värdepapper, vilka han
av eu annan kommittent fått i uppdrag att för dennes räkning inköpa,
och sålunda på eu gång handlar såsom försäljningskommissionär för den
ene och såsom inköpskommissionär för den andre. Åsidosätter kommissionären
den skyldighet att tillvarataga motsatta intressen, som i eu
sådan situation åligger honom, så att han gynnar den ene kommittenten
på den andres bekostnad, medför detta enahanda påföljder som annan
pliktförsummelse från kommissionärens sida, nämligen rätt för den
kommittent, vars intresse blivit eftersatt, att erhålla skadestånd (17 §)
och eventuellt att avvisa det för hans räkning ingångna avtalet (15 §).
Detsamma gäller, om kommissionären missbrukar sin ställning till att
bereda sig själv vinning på endera eller båda sina kommittén ters bekostnad.
Särskilt är härvid att märka, att en kommissionär, som erhållit
limiterade order — exempelvis om försäljning till en kurs av 332 och
om inköp till en kurs av 338 kronor — ingalunda är berättigad att
utföra dessa order på det sätt, att han till försäljningskommittenten
redovisar allenast 332 kronor, men debiterar inköpskommittenten 338
kronor och sålunda behåller differensen för egen räkning. Detta framgår
med önskvärd tydlighet av stadgandena i 9 och 13 §§, vilka naturligtvis
äro tillämpliga jämväl när kommissionsuppdrag på nu antydda
sätt kombineras. Något uttryckligt förbud för en kommissionär, som
utför uppdrag om försäljning och inköp genom s. k. kombination, att
bereda sig själv vinst på sina kommittenters bekostnad är alltså enligt
Bihang till riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 6 käft. (Nr 7.) 5

34 * Lagutskottets utlåtande Nr 7.

utskottets tanke icke erforderligt. Särskilda bestämmelser i syfte att
utesluta eller förringa möjligheten av ett dylikt otillbörligt förfarande
från kommissionärens sida synas ej heller vara att förorda. Något
effektivt skydd däremot kan säkerligen icke beredas genom en bestämmelse
av innehåll, att en kommissionär, som kombinerar motsatta uppdrag,
skulle vara pliktig att uttryckligen giva detta till känna i de
meddelanden, varigenom han underrättar kommittenterna, att deras uppdrag
äro utförda. En dylik bestämmelse skulle icke hava något värde,
såvida man icke tillika ålade kom missionären att för vardera kommittenten
yppa den andres namn. Giltig anledning att för här förutsatta
fall bryta med den princip, som kommit till uttryck i sista punkten
av 7 § och som varken från merkantilt håll eller vid förslagets granskning
i lagrådet framkallat någon gensaga, synes emellertid icke vara
för handen. Utskottet tillåter sig i detta avseende hänvisa till de skäl,
som i motiven anföras till stöd för förslagets, ståndpunkt härutinnan.

Med stöd av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

l:o) att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
måtte av riksdagen bifallas; samt

2:6) att den av herrar Palmstierna och Jönsson
i ämnet väckta motionen icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 20 februari 1914.

På lagutskottets vägnar:
JAKOB PETTERSSON.

Lagutskottets utlåtande nr 7.

Reservationer:

dels i fråga om utskottets hemställan under Do). av herr Persson i
Norrköping, som ansett att kommissionär bör vara pliktig att för kommittenten
uppgiva namnet å den med vilken han för dennes räkning
slutit avtal;

dels ock beträffande utskottets hemställan under 2:o) av herrar
Lindhagen och Persson i Norrköping, vilka anfört:

»På sätt utskottet yttrat synes lagförslaget utesluta rättighet för
en kommissionär att förfara på sätt motionärerna befara. Vad de i sista
delen av sin hemställan påyrkat skulle således redan vara tillgodosett i
förslaget.

En annan fråga åter är, huruvida tillräckliga garantier skapats tor
att förslagets avsikter skola upprätthållas i praktiken.^

Denna fråga lär vara av praktisk betydelse i vårt land endast för
värdepappershandel. Man skulle därvid kunna säga, att de personer,
som hava värdepapper till försäljning eller spekulera på att inköpa
sådana papper, äro i den ställning, att de själva må bedöma den affär,
vari de inlåta sig, och taga alla risker av densamma. Men å andra
sidan är den osunda spekulationen i värdepappershandel något som
medelbart återverkar vitt omkring i hela affärslivet. Och oavsett detta
bör det vara en viktig angelägenhet, att såvitt möjligt tillse att lagens
mening i tillämpningen icke går om intet. Det synes nu ha ifrågasatts
av motionärerna att såsom en garanti skulle stadgas skyldighet för
kommissionärer, som kombinera motsatta uppdrag, att uttryckligt giva
detta tillkänna i de meddelanden, varigenom de underrätta kommittenterna,
att deras uppdrag äro utförda.

Kommitterade erinra i sitt betänkande (sid. 65), att enligt kungörelsen
om fondmäklare i Stockholm den 8 februari 1901 och den praxis,
som ansluter sig till densamma, fondmäklare i allmänhet icke i de
slutsedlar eller avräkningsnotor, som tillställas kommittent, utsätter
namnet å den, med vilken avtal slutits för hans räkning. Det synes
oss i olikhet med utskottet kunna med fog ifrågasättas och böra närmare
undersökas, om icke en sådan skyldighet för fondmäklare skulle i

i >

Lagutskottets utlåtande nr 7.

sin mån bidraga till en sundare ordning på fondmarknaden och i varje
händelse försvåra och begränsa möjligheterna till missbruk, även om de
icke kunna alldeles förekommas. Huruvida en sådan bestämmelse lämpligen
bör inflyta i själva lagen eller ha sin rätta plats i de administrativa
författningarne för värdepappershandel bör därvid också bliva föremål
för övervägande.

Det hemställes alltså,

att riksdagen med anledning av förevarande
motion ville anhålla, att Kung! Maj:t måtte taga i
övervägande, huruvida och på vad sätt, utöver vad i
förevarande lagförslag iakttagits, ytterligare föreskrifter
kunde meddelas i syfte, att kommissionär vid så kallad
kombinationsaffär förhindras att i strid mot kommittenternas
intressen bereda sig själv vinst.»

STOCKHOLM, ISAAC MABCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIE BOLAG, 1914.