Lagutskottets utlåtande Nr 7 (Utlåtande 1913:LU7 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

Nr 7.

Ankom till Riksdagens kansli den 11 februari 1913 kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning av väckt motion angående ändring i
27 § i lagen den 1 juli 1898 om de svenska lapparnas
rätt till renbete i Sverige.

Närvarande: herrar Widén, Lindhagen, Söderbergh, Starner®, Gezelius*, greve Lagerbjelke,
L. Olsson i Hot, greve Spens, Dahl, Valerius Olsson, Jansson
i Edsbäcken, Lindqvist i Stockholm*, Olsson i See, Svensson i
Salang®, Igel och Holmdahl.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti eu inom Andra kammaren vackt, till lagutskottet hänvisad
motion, nr 192, hava herrar Ernst Hage, Carl Lindhagen, 6. Krönlund,
, Linus Lundström och L. J. Carlsson i Fr o steril d hemställt,

»att .Riksdagen ville hos Kung! Maj:t begära sådan ändring i 27 §
i lagen om lapparnes rätt till renbete, att den bofasta inom Norrbottens
lappmark tillagda undantagsrätten att tills vidare äga renar,
som få begagna sig av lapparnes rätt till renbete, måtte begränsas.»

Till stöd för denna hemställan hava motionärerna anfört föl- Motionen.
jande:

»Vid 1912 års riksdag väckte undertecknade Lindhagen och
Hage i Andra kammaren en motion, nr 209, i vilken på anförda
skäl yrkades, kitt Riksdagen ville hos Kung! Maj:t begära, helst
redan till denna Riksdag, förslag till sådan ändring i 27 § i lagen
om lapparnes rätt till renbete, att den bofasta inom Norrbottens
lappmark tillagda undantagsrätten att tillsvidare äga renar, som få
begagna sig av lapparnes rätt till renbete, måtte begränsas eller

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 samt. 7 käft. (Nr 7.) 1

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

eventuellt upphävas’. Över derom motion avgav lagutskottet ett
yttrande, nr 28, i vilket utskottet i huvudsak uttalade sig för
samma uppfattning i frågan, som av motionärerna framförts. Utskottet
j>ekade särskilt på, ’att de bofastas renägareskap, där sådan
i avsevärd utsträckning förekommer, varit ägnad att göra intrång i
lapparnes renskötsel, såsom en av dem utövad självständig näring,
och därigenom även sätta i fara möjligheten för lapparne att på
denna för dem naturliga väg finna sin utkomst. Vid sådant förhållande
synes det utskottet angeläget, att lapparnes intressen i detta
avseende bliva i lagstiftningen fullt tillgodosedda. Därtill kommer
ock, att all rättsgrund saknas för bofastas anspråk att för av dem i
a färssyfte hållna renhjordar erhålla betesrätt på andra jordägares mark''.

Utskottet slutade med en enhällig hemställan, ’att Riksdagen,
i anledning av förevarande motion, måtte i skrivelse till Kungl.
Magt anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes efter verkställd utredning
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring
i 27 § i lagen om de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige
m. m. den 1 juli 1898, att den rätt, som på grund av nämnda
laggrund tillkommer bofasta inom Norrbottens läns lappmarker att
äga renar och för dem begagna sig av lapparnes rätt till renbete,
måtte på lämpligt sätt begränsas’.

Denna framställning blev av Andra kammaren utan debatt bifallen.
I Första kammaren uppkom däremot vid ärendets behandling
en kortare debatt, i vilken framhölls, dels att frågan om huruvida
bofastas ägande av renar är ägnat att göra intrång i lapparnes
renskötsel ej förelåg i nog utrett skick, för att kammaren skulle
kunna uttala en någorlunda bestämd uppfattning i frågan, dels att
en lagstiftning om inskränkning i rätten att äga renar lätt skulle
kunna kringgås, dels att frågan, som faller inom den så kallade
''inre lappfrågans’ gebit, redan är under utredning, dels att klagomål
endast framförts från Arvidsjaurs kommun och dels slutligen
att på finska sidan av Lappmarken det ej finnes något förbud eller
någon inskränkning i bofastas rätt att äga renar, vadan ett eventuellt
blivande förbuds tillkomst skulle kunna tänkas giva den
bofasta befolkningen på svenska sidan anledning till jämförelser,
som skulle kunna utfalla ofördelaktigt för de svenska myndigheterna.

Mot dessa skäls bärighet vilja vi här nedan göra vissa invändningar.
Så skulle vi vilja påstå, att även om den i motionen be -

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

rörda frågan ej föreligger i fullt utrett skick, så kan man dock
våga påstå, att så många uttalanden från de trakter, frågan berör,
framkommit under de senaste tiderna, och alla gående i ungefärligen
samma riktning som motionens yrkande, att man kan ha rätt yrka
på, att något göres i saken. Vad själva frågan om den pågående
utredningen beträffar, så kali man nog ifrågasätta, huruvida speciellt
den i motionen yrkade undersökningen även ingår i det givna uppdraget
— det gäller ju här nämligen -egentligen eu lagstiftning
rörande de bofasta. Men även om nämnda uppdrag ingår i det
stora lapputredningsuppdraget, så är sistnämnda uppdrag eu så vidlyftig
fråga, att det säkerligen kommer att dröja en avsevärd tid
framåt, innan nämnda uppdrag fullföljts till slut. Alla uttalanden,
speciellt de på senaste tiden framkomna, och särskilt det nödläge,
vari lappbefolkningen nu råkat — ett nödläge, som på vissa håll
tagit sig uttryck i beslut om vidtagande av alldeles extraordinära
åtgärder — ett nödläge, som dag för dag synes bliva allt mera
hotande för lappfolkets fortvaro — tala emellertid om, att vad som
skall göras, måste ske snart och att man ej är betjänad med avvaktandet
av utgången på eu vidlyftig kommittéutredning.

Det är ej —- såsom antyddes i Första kammaren vid frågans
behandling 1912 — endast inom Arvidsjaur, som det i motionen
framförda spörsmålet är aktuellt. I Arjepluog t. ex. uttalade sig
år 1912 eu bofast person, som själv i egenskap av stor renägare
skulle drabbas av den ifrågasatta inskränkningen, för att eu lagstiftning
i motionens riktning borde komma till stånd. Och ganska
kort .tid, efter det att Första kammaren avslagit motionen, uppvaktades
regeringen av en prästman, komminister Ellis från Muonionalusta
— alltså från en helt annan trakt än den, varifrån motionärerna
hämtat sina erfarenheter -— med en framställning, byggd
på mångårig erfarenhet om de lokala förhållandena och gående i
ungefärligen samma riktning som motionens yrkande, oaktat framställningen
i fråga icke på något sätt bringats i kontakt med motionärernas
initiativ. Nämnda framställning, vilken gick ut på, att
fastboendes rätt att äga renar borde bibehållas, men begränsas, utgör
alltså ett spontant uttryck av den allmänna uppfattningen i eu
annan trakt av det vidsträckta lappmarksområdet. Att förhållandena
äro desamma inom hela Lappmarken och att ungefärligen samma
uppfattning i frågan överallt är rådande, visa i övrigt eu hel del
uttalanden, som framkommit i ortspressen eller på annat sätt dragits

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

inför offentligheten. Så har t. ex. från Arjepluogslapparna genom
en son till en nomadiserande lapp inom nämnda församling till
Konungens befallningshavande i Norrbottens län ingivits en framställning,
som vi anse oss här böra bitvis referera och vilken framställning
även pekar på nödvändigheten att göra något i den i
motionen antydda riktningen.

Nämnde förslagsställare, GK Park, som ända till sitt 16 år varit
nomadiserande, en viss tid varit lappkateket, och som nu inträtt
vid Fjellstedtska skolan, synes med intresse följa lappfrågan. Han
lämnar i sin skrivelse bland annat en längre framställning angående
lappbyarnas omfattning och renbetesmarkernas utsträckning. Med
ledning av denna redogörelse kommer Park till den uppfattningen,
att renantalet inom lappbyarna är för stort. ’För att i någon mån
avhjälpa detta missförhållande synes det mig’, säger Park, Vara
alldeles nödvändigt, att de bofastas renar böra förminskas till antalet.
Enligt 1910 års renräkningslängd utgjorde nämligen cirka
42 procent av de 3,639 fjällrenar, som då funnos i Arjepluogs lappby,
så kallade skötningsrenar, vilka övervägande tillhörde den svenska
nybyggarbefolkningen. Av dessa djur tillhörde 61 renar norrmän,
390 renar svenskar i Arvidsjaurs socken, 65 renar en person i Piteå
och 510 renar Sorselelappar; återstoden tillhörde övervägande svenska
nybyggare i Arjepluogs socken. Av de 1,034 skogsrenarna voro
omkring 26 procent skötningsrenar.

Av Semisjaur—Njargs 6,628 renar år 1910 voro cirka 48 procent
nybyggarnas egendom. Enligt lapp ordningsmannen Anders Larsson
Fjellmans utsago uppgick år 1911 denna kategori av renar till omkring
45 procent av hela renantalet i byn. Av dessa skötningsrenar
tillhörde enligt 1910 års renlängd 218 djur norrmän och 203
Arvidsjaursbor.

År 1910 funnos i Mavasvuoma—Luokta lappby 6,729 renar.
Därav voro cirka 34 procent skötningsrenar. Ägarna till 325 av
dessa djur voro norrmän, 45 renar tillhörde Jockmocksbor och 10
renar tillhörde Arvidsjaursbor. Dä renarna under de två sista åren
oerhört förökat sig, torde siffrorna från år 1910 nu vara mycket
för låga.

Såsom det framgår av ovanstående uppgifter, tillhör tydligen
en alltför stor procent av renarna nybyggarbefolkningen. Det förtjänar
att omnämnas, att en bonde i eu viss by i Arjepluog ensam
äger vid pass 300 å 400 renar och att många bofasta ha 3 00 renar

Lag utskott ef s utlåtande Nr 7.

var. Det synes mig därför vara av nöden — därom äro även de
flesta fjällappar ense —- att antalet av den fasta befolkningens renar
blir förminskat.’

Emellertid gör Park även gällande, att de bofasta ej alldeles
böra berövas rätten att äga renar, och finna vi en sådan uppfattning
vara riktig. Härom heter det i skrivelsen: ’Att svenskar i
Arjepluogs socken och i all synnerhet de, som bo i närheten av
lapparnas flyttningsvägar, äga eu del renar, är emellertid ett nästan
nödvändigt villkor för renskötselns fredliga och lyckosamma utveckling.
Då en nybyggare själv är renägare, har han, såsom erfarenheten
nogsamt visar, betydligt större intresse för renskötseln än
eljest, och lian finner då de skador, som renarna även vid god vård
kunna göra, icke vara så betydliga och för honom ödesdigra, som
då han själv inga renar äger. Som renägare är lian eu i alla avseenden
bättre granne för lappen än såsom icke-renägare, och det
vore därför synnerligen farligt och ovälkommet för lapparna, om
nybyggare inom socknen alldeles förbjödes att äga renar. Men de
bofastas renantal får tydligen icke, såsom nu är fallet, uppgå till
en tredjedel eller en halv av samtliga byrenar. Under nuvarande
förhållanden lida många lappar betydliga skador därav. Den stora
mängd av andras renar, som lappen måste sköta, gör, att renhjorden,
så framt han själv äger ett betydligare antal (400—800) egna renar,
blir så stor, att han icke kan hålla den samman, utan renarna
skingras kring allt land. Då lappens egna renar under normala
förhållanden äro de talrikast förekommande i renhjorden i förhållande
till skötrenar, som fördela sig kanske på många ägare, får
lappen den största förlusten av att renar löpa bort eller att en varg
får tillfälle att anställa förödelse i renhjorden. Men även på annat
sätt blir det till men för lappen, utom det att beteslägenheterna
äventyras, om den jordbruksidkande befolkningen har för många
renar. För att en lapp, som har några hundra egna renar, skall
kunna fä erforderliga kontanter, måste han sälja ett större eller
mindre antal slaktrenar, vilket är hans enda inkomstkälla. Hans
kunder utgöras av bönder och andra på hans flyttningsväg boende
personer. Men hava dessa så mycket renar, som nu är förhållandet,
behöva de icke köpa några slaktrenar av lappen. Den ene nybyggaren
får i stället sälja till den andre. Renkommersen blir sålunda
ett svenskarnas privilegium. I följd härav skapa goda renår pengar
i nybyggarens fickor, men lappen förblir lika fattig på pengar som

6 Lagutskottets utlåtande Nr 7.

förut. Då ett dåligt renar kominer och renarna förgås för honom,
är lian utfattig och kommer så förr eller senare, om han ej har
någon anhörig, som kan taga hand om honom, kommunen till last.
Erfarenheten visar, att det just i Arjepluog går så med eu gång
rika renägare. Och orsaken därtill är bland annat att söka däri,
att vederbörande lapp icke velat eller fått tillfälle att omsätta sina
renar i pengar. Därför anser jag, att det är nödvändigt att sörja
för att eu lapp, som har renar att sälja, icke må hindras i sin
handel av rika svenska konkurrenter.

För att lappen icke må på det ena eller andra sättet, såsom
hittills många gånger skett, få något men av skötningsrenar, vore
det önskligt, ja, nödvändigt, att det genom lag fastställdes, huru
mycket renar den fasta befolkningen inom Arjepluog finge ha inom
varje lappby. Mig synes, som om 20 procent av hela renantalet i
eu lappby borde sättas som maximum. Denna procent anser jag
nog stor för att hos nybyggarbefolkningen inom socknen hålla intresset
vaket för renskötsels idkande. I detta sammanhang beder
jag få påpeka, att det för så kallade fiskarlappar eller nybyggarlappar
är framför allt av nöden att få hava renar hos sina stamförvanter,
för att deras hårda kamp för det dagliga brödet må bliva
lättare. ’

Mot dessa uttalanden kan invändas, att det ej är nog med att
det bestämmes, att antalet skötningsrenar i eu by ej får gå utöver
eu viss procent av renantalet i lappbyn, utan att det även måste
fastställas, att eu bofast ej för av detta antal äga utöver en viss
mängd.

Av denna framställning framgår emellertid tydligt, att det ej
är blott inom Arvidsjaur, som det i motionen berörda spörsmålet
är aktuellt, utan att frågan berör även andra delar och tydligen
hela Lappmarken.

Vad den invändningen åter beträffar, att en lagstiftning i denna
riktning skulle kunna i ett eller annat fall kringgås, så har ju hittills
aldrig staten låtit avskräcka sig av sådana invändningar — som
för övrigt alltid komma fram, då en ny lagstiftning proponeras —
från att skriva lagar, för så vitt den ifrågasatta lagstiftningen i
övrigt ansetts behövlig, rättvis och nyttig.

En farhåga, som också uttalades i Första kammaren förra året,
var den, att ett lagstiftande i motionens anda skulle kunna giva
anledning till för de svenska myndigheternas vidkommande ofördel -

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

aktiga jämförelser av den svenska gränsnybyggarbefolknmge», då
den gjorde jämförelser med finska förhållanden. Denna farhåga
skulle möjligen kunna vara berättigad, om denna svenska gränsbefolkning
fullständigt förbjödes att äga renar eller om inskränkningen
gjordes så vittgående, att den kännbart träffade nybyggare
i blygsamma ekonomiska förhållanden. Emellertid avser ej motionen
att åstadkomma något sådant, utan innebär endast ett försök att i
första hand lysa bort från lappames betesmarker en storprivatkapitalistisk
spekulation, som mot lag stiftning eris innehåll och anda
begagnat sig av ett litet medgivande i 1898 års lagstiftning för att
åt sig bereda oskäliga fördelar på det allmännas och på lapparnes
bekostnad -— ifrågavarande exploaterande av ett åt lapparne av
ålder tillerkänt näringsområde lär nämligen giva särdeles hög avkastning.

I det läge, som frågan nu råkat, är det till och med fara för,
att lapparne tvingas att i stora mängder nedslakta sina renar —
vilket redan skett på flere håll — under det att däremot stor.spekulationen
från bofasta i renar nog kommer att i allmänhet kunna undandraga
sina djur från det allmänna nedslaktandet. Men skall eu
minskning av renantalet i Lappmarken ske, vilket synes vara alla
sakkunnigas uppfattning, så bör väl denna minskning i första hand
gå ut över den i viss grad illegitima renskötseln.»

Motionärernas framställning avslutas med uttalande av förhoppningen,
att frågan måtte fortast möjligt avgöras såväl av Riksdagen
som av Kung!. Maj:t.

Såsom motionärerna erinrat, var nu ifrågavarande ämne föremål
för behandling vid fjolårets riksdag. Till stöd för den av lagutskottet
förordade och i motionen ovan återgivna hemställan om
en skrivelse till Kungl. Maj:t i ämnet anförde då utskottet:

»I lagen angående de svenska lapparnas rätt till renbete i
Sverige den 4 juni 1886 förekom beträffande rätten att äga renar
icke några inskränkande bestämmelser. Med anledning av missförhållanden,
som visat sig uppstå vid tillämpningen av nämnda lag,
blev emellertid spörsmålet om de bofastas rätt i dylikt hänseende
föremål för övervägande under förarbetena till nu gällande lag i
ämnet den 1 juli 1898. Sålunda föreslog den s. k. lapplagskom -

T.atjut sköttel
år 1912.

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

mitten i sitt den 27 maj 1896 avgivna betänkande, att 27 § i lagen
skulle i de delar, som av förevarande motion beröras, erhålla följande
lydelse:

’1. När i denna lag talas om lapparnes renar, förstås därmed
icke allenast deras egna utan ock andras renar, vilka de, på sätt
här nedan sägs, äga taga under sin vård.

2. Vid begagnande av sin rätt till renbete enligt denna lag
må, med det undantag, som i 3 mom. sägs, lapp icke hava under
sin vård renar, vilka tillhöra annan än lapp. Anträffas under lapps
vård eller eljest inom lappbys område renar tillhörande andra än
lappar, vare dessa renar förbrutna till lappbyn, och äge ordningsmannen
att för byns räkning omhändertaga och levande eller slaktade
försälja dylika renar.

3. Lapp inom Norrbottens län, som uteslutande sysselsätter
sig med renskötsel, må tillsvidare vid begagnande av sin rätt till
renbete enligt denna lag hava under sin vård jämväl renar, tillhörande
annan än lapp, därest renägaren är bosatt inom länets
lappmark och där äger eller brukar jordbruksfastighet. Upphör
sådan renägare att äga eller bruka jordbruksfastighet inom länets
lappmark, åligger det honom att inom ett år därefter hava avhänt
sig renarne, vid äventyr, att desamma må omhändertagas av vederbörande
ordningsman, som med dem förfar på sätt i mom. 2 sägs.’

Beträffande grunderna för detta stadgande anförde kommittén:

’Det sattes redan under förarbetena till 1886 års lag i fråga,
huruvida icke bofastas rätt att äga renar och för dessa taga i anspråk
samma förmåner som lapparna beträffande fri tillgång till
renbete å såväl statens som enskildas mark borde upphöra. Det
anmärktes häremot, att de bofasta dock alltid måste hava sina
renar under lapparnas vård, att det icke vore lapparnas renägarskap,
utan deras näringsfång, renskötseln, som borde genom lagstiftningen
främjas, samt att det vore för den fattige lappen, som själv ej
ägde renar, förmånligare att sköta renar åt andra än att sakna
lämplig sysselsättning. Därjämte erinrades om svårigheten att övervaka
efterlevnaden av det ifrågasatta förbudet och lättheten att
kringgå detsamma. Så länge de bofastas renägarerätt ännu icke
visat sig medföra några väsentliga olägenheter, kunde dessa skäl
icke frånkännas sin betydelse, och rätten lämnades därför i 1886
års lag oantastad. De sedermera förflutna årens erfarenhet har emellertid
givit vid handen, att renstockens övergång i bofastas ägo,

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

åtminstone där den skett i större utsträckning, haft ett menligt inflytande
ej blott på förhållandet mellan lappar och bofasta utan
ock på lapparnas ställning över huvud. Renaveln är eu näring,
som när den ej hämmas av särskilt vidriga naturförhållanden, visat
sig mycket inkomstgivande och därför väl ägnad att väcka de bofastas
företagsamhet. För renskötseln gynnsamma år hava bragt
upp de bofastas renantal till ganska betydliga siffror. Särskilt har
detta varit fallet under några — numera visserligen förflutna — år
i Härjedalen, men man finner, att jämväl i Norrbottens län bland
skogslapparna de bofastas renar i vissa socknar, Arvidsjaur, Arjeploug
och Jockmock, i antal överstiga lapparnas. Uppenbarligen
har sålunda de bofastas andel i renhjordarna nått eu utsträckning,
som icke längre kan försvaras med angelägenheten att bereda sysselsättning
åt medellösa lappar. Tvärtom har i många fall tillökningen
i de bofastas hjordar skett på lapparnas bekostnad och bidragit
att utarma dessa. I den handel och vandel, som bragt
renarna över från lapparnas i de bofastas händer, hava de förra
vanligen dragit det kortaste strået. Spritdrycker och andra bytesvaror
av därmed jämförligt värde hava alltför ofta utgjort de
lockelsemedel, som förvandlat lappen från renägare till vaktare av
de bofastas renar. Men om sålunda lapparna själva icke haft skäl
att rosa marknaden, så har den å andra sidan givit de bofasta anledning
till ganska berättigade klagomål. Det ligger i sakens natur,
att den lapp, som endast är renskötare åt andra, blir försumligare
i vården om den åt honom anförtrodda hjorden, än han skulle hava
varit, om han själv ägt renarna och varit med denna sin egendom
ansvarig för ersättning av skada, som renarna förorsakat. Att bofastas
renägarskap ökat osäkerheten för grannarnas egendom, torde
därför icke kunna betvivlas. Härtill kommer, att all rättsgrund synes
saknas för de bofastas anspråk att för sina renar tillgodonjuta den
betesrätt på andra jordägares mark, som tillkommer de nomadiserande
lapparna, och att staten ej kan hava samma förbindelse att
utan ersättning upplåta betesmarker åt bofasta som åt lapparna,
helst det visat sig att åtminstone under vissa tider utrymmet å
dessa betesmarker ej varit tillräckligt för båda.

Vid övervägande härav hava kommitterade ansett det vara både
principellt riktigt och överensstämmande med bägge folkstammarnas
välförstådda intresse, att bofastas rätt att för egna renar begagna de
genom lagstiftningen till renbete upplåtna marker i regeln komme att

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 samt. 7 käft. {Nr 7.) 2

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

upphöra. Något hinder för omedelbar tillämpning härav i Jämtlands
och Västerbottens län synes icke förefinnas. Tvärtom erbjuda de nuvarande
förhållandena inom dessa län ett synnerligen lämpligt tillfälle
att låta förbudet utan uppskov träda i verket. De bofastas
renantal har nämligen under de senaste åren nedgått till en obetydlighet
dels i följd av tillfälliga för renskötseln i allmänhet mycket
ogynnsamma naturförhållanden, dels särskilt i Härjedalen i följd av
de renskötande lapparnas underlåtenhet att märka renar och framför
allt att märka med de bofasta renägarnas märken. Däremot hava
kommitterade icke för närvarande vågat för Norrbottens län utsträcka
förbudet längre än till befolkningen i socknarna nedanför lappmarksgränsen.
För denna befolkning är renägarskapet en ren affär, som
bedrives i ändamål att därav skörda största möjliga penningevinst.
Flertalet av de bofastas renar tillhör ägare i kustlandet, och där har
man ock att söka de renägare, som förena största antalet renar på
eu hand. Det har till och med gått därhän, att aktiebolag bildats
för att driva renskötsel i större omfattning. Den bofasta befolkningen
i lappmarken åter har behov att hålla renar såsom binäring till
sitt jordbruk och synes ej driva rörelsen i större skala än för detta
ändamål är nödigt. Då skogslapparna inom länets södra socknar
framgent såsom hittills utan tvivel komma att vålla de bofasta stora
olägenheter, vilka med hänsyn till sommarbetesmarkernas belägenhet
svårligen kunna under nuvarande förhållanden helt undvikas, synes
billigheten fordra, att i gengäld samma bofasta medgives åtminstone
rätten att hava egna renar under lapparnas vård. Inom länets norra
socknar, där man vintertiden i stor utsträckning begagnar sig av
renar såsom dragdjur, låter det sig redan av detta skäl icke göra
att utestänga bofasta från rättigheten att äga sådana djur. Emellertid
hava kommitterade, för att rättigheten ej skall över hövan utsträckas,
fäst densamma vid sådana villkor, ätt renägaren skall vara
bosatt inom lappmarken och där äga eller bruka jordbruksfastighet,
samt att renarna skola hållas i vård av lapp, som uteslutande sysselsätter
sig med renskötsel. Endast sådana lappar torde erbjuda
tillräckliga garantier för att renarna erhålla den tillsyn, vilken ägarna
själva av helt naturliga skäl ej kunna ägna dem.’

Då frågan förekom till behandling vid 1898 års riksdag blev
kommitténs förslag med avseende å 27 § i enlighet med Kungl.
Maj ds i ämnet avlåtna proposition av Riksdagen antaget. Med anledning
av en inom Andra kammaren väckt motion intogs därjämte

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

i 3 mom. bestämmelse, att lapp vid begagnande av sin rätt till renbete
finge hava under sin vård s. k. dragrenar, även om de tillhörde
annan än lapp. Däremot avslog Eiksdagen ett i samma motion
framställt yrkande, att den i ovanberörda mom. omförmälda rätt för
lapp att under sin vård hava renar, tillhörande annan än lapp, måtte
begränsas till högst tjugu renar för varje sådan person.

Såväl ifrågavarande lagrums avfattning som ovan återgivna
uttalanden av lapplagskommitten och 1898 års lagutskott utmärka
med full tydlighet, att nu gällande lagstiftning till frågan om rätten
att äga och innehava renar principiellt intager den ståndpunkten,
att dylik rätt bör tillerkännas ensamt lapparna. Då det undantag
från den allmänna regeln, vilket på grund av särskilda förhållanden
funnits påkallat i fråga om Norrbottens läns lappmarker uttryckligen
förklarats skola äga giltighet endast tillsvidare, torde, såsom
motionärerna jämväl antytt, redan vid lagens tillkomst varit
avsett att nämnda undantagsbestämmelser, i den mån orsakerna till
desamma ej längre förelåge eller föranledde missförhållanden, borde
ytterligare inskränkas för att slutligen utgå ur lagstiftningen.

Den uppfattning, åt vilken kommittén i sill framställning givit
uttryck i fråga om de bofastas renägarskap, har ock, enligt vad utskottet
från sakkunnigt håll inhämtat, vunnit stöd av erfarenheten
från de år, under vilka 1898 års lag ägt giltighet. Såsom i motionen
framhålles, torde de bofastas renägarskap, där sådant i avsevärdare
utsträckning förekommer, varit ägnat att göra intrång i lapparnas
renskötsel såsom en av dem utövad självständig näring och
därigenom även sätta i fara möjligheten för lapparna att på denna
för dem naturliga väg finna sin utkomst. Vid sådant förhållande
synes det utskottet angeläget, att lapparnas intressen i detta avseende
bliva i lagstiftningen fullt tillgodosedda. Därtill kommer ock,
att all rättsgrund saknas för bofastas anspråk att för av dem i affär,ssyfte
hållna renhjordar erhålla betesrätt på andra jordägares mark.
Och vill utskottet därför förorda en lagändring i det syfte som i
motionen angives.

Utskottet anser dock icke lämpligt att denna lagändring går så
långt, att den i förevarande hänseende nu gällande undantagsbestämmelsen
helt och hållet upphäves och de bofasta sålunda fullständigt
frånkännas rätten att äga andra renar än s. k. dragrenar. Inom
Norrbottens läns lappmarker, särskilt i de övre delarne av Torneälvens
flodområde, men även annorstädes, leva nämligen i ganska

Utskottets

yttrande.

12 Lagutskottets utlåtande -.Nr 7.

stort antal nybyggare, av vilka många i härstamning och levnadsförhållanden
stå lapparna nära och för vilka renskötseln äger en
mycket stor betydelse. Att beröva dessa nybyggare rätten att innehava
åtminstone det mindre antal renar, som för deras torvtiga
bergning kan vara erforderligt, synes utskottet icke riktigt. Även
ur synpunkten av upprätthållandet av ett gott förhållande mellan
lapparna och de bofasta torde det vara lämpligt att åt de senare
inrymmes en dylik begränsad befogenhet. Erfarenheten har nämligen
— såsom även lapplagskommitten framhållit •— givit vid handen,
att många anledningar till tvister och misshälligheter undvikas,
om både lapparna och de bofasta äro intresserade av renskötseln.
Utskottet anser därför, såsom motionärerna alternativt föreslagit, att
frågan bör lösas genom eu begränsning av de bofastas renägarskap.
Huru långt en sådan begränsning bör sträcka sig, lärer icke lämpligen
kunna närmare bestämmas annat än i samband med en utredning
av alla på frågan inverkande omständigheter.»

Den hemställan, i vilken detta utskottets yttrande utmynnade,
blev, såsom i motionen om namnes, av Andra kammaren godkänd,
varemot Första kammaren utan omröstning''avslog densamma.

De skäl, som sålunda av 1912 års lagutskott anfördes för eu begränsning
av de bofastas renägarskap, där sådant ännu är medgivet,
synas utskottet fortfarande i allt väsenligt äga giltighet och därjämte
ytterligare bestyrkta av de erfarenheter, som kunnat inhämtas
under den sistförflutna tiden. Utöver de upplysningar, som i sådant
hänseende meddelas i årets motion och vilkas trovärdighet icke,
såvitt utskottet kunnat inhämta, finnes anledning att betvivla, vill
utskottet erinra om det sakförhållandet, som konstaterats såväl inom
vissa delar av Norrbottens län som inom Västerbottens och Jämtlands
län, att nämligen antalet renar befunnits större än som motsvaras
av de naturliga förutsättningarna för renskötselns utövande
såsom näring i den skala, hittills skett. Eu förminskning av renstammen
medelst nedslagning i större omfattning har därför antingen
redan påbörjats eller måste inom den närmare framtiden
sannolikt företagas. Det synes emellertid vid sådant förhållande
bäst överensstämma med de grundsatser, efter vilka lagstiftningen
på detta område utvecklats, att den minskning av renarnas antal,
som sålunda måste äga rum, i första rummet drabbar de bofastas
renar, Även detta förhållande utgör alltså ett skäl för den påyrkade

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

utredningen av frågan angående en begränsning av de bofastas renägarskap.
En framställning till Kung! Maj:t i sådant syfte synes
så mycket hellre böra göras utan hinder av den allmänna utredning
av lappfrågan, vilken på grund av Riksdagens skrivelse den 6 maj
1908 satts i gång, som det torde vara ovisst, om denna utredning
kan inom den närmare framtiden avslutas, och den särskilda detaljfråga,
som här avses, är av eu trängande natur och synes utan
svårighet kunna lösas oberoende av de andra spörsmål, som beröras
av den nämnda utredningen.

Då utskottet alltså anser sig böra förorda en utredning i ämnet,
torde emellertid i anledning av de betänkligheter, som under
fjolårets debatt i Första kammaren yppades emot genomförandet av
den ifrågasatta begränsningen av bofastas renägarskap i lika mån
inom hela det område, som här är i fråga, särskilt i den intill finska
gränsen belägna delen av Norrbottens län, den ifrågasatta utredningen
böra avse såväl frågan huruvida och inom vilka områden en begränsning
av de bofastas rätt att äga renar bör äga rum, som även
i vilken omfattning en dylik begränsning bör genomföras.

Med åberopande av vad sålunda i ämnet anförts, får utskottet
hemställa,

att Riksdagen, i anledning av förevarande
motion, måtte i skrivelse till Kungi. Maj:t anhålla,
att .Kungi. Maj:t täcktes låta verkställa utredning,
huruvida och i vad män den rätt, som på grund
av 27 § i lagen om de svenska lapparnas rätt till
renbete i Sverige m. m. den 1 juli 1898 tillkommer
bofasta inom Norrbottens läns lappmarker att
äga renar och för dem begagna sig av lapparnas
rätt till renbete, måtte kunna begränsas, samt för
Riksdagen framlägga det förslag, som av denna
utredning kan föranledas.

Stockholm den 11 februari 1913.

På lagutskottets vägnar:
JOHAN WIDÉN.