Lagutskottets utlåtande Nr 6 (Utlåtande 1915:LU6 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 6.

Nr 6.

Ankom till riksdagens kansli den 19 februari 1915 kl. 1,30 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om förslag till ändrade
lagbestämmelser i fråga om utlännings rätt att besitta
fastighet i Sverige.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, af Ekenstan,, Söderberah''
Trana, Starner, Gezelius, Alexanderson, Johanson i Valared® greve
Spens, Pettersson i Södertälje, Persson i Norrköping, Gustafsson i
Örebro*, Borg, Holmdahl, Igel* och Lindqvist i Kosta.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom första kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad mo tT^,

nr/’ x Tmna'' med indämmande af herrar Ivan Svensson,

aj Jhkenstam, Lyckliolm och iilannheimer, anfört följande »Den

23 september 1910 tillhandlade sig P. JST. Gr. fastigheten nr
42 i i3 roten i Goteborg för en köpeskilling av 120,000 kronor. Då
Gr. underlät att å sitt fång söka lagfart, föreläde, på yrkande av allmänna
aklagaren, rådstu vurätten därstädes Gr. att vid vite av 100
kronor den 6 februari 1913 visa, att han sökt lagfart å fastigheten.
Vid målets handläggning sistsagda dag uppgav Gr., att han vore utländsk
undersåte, och anhöll därför om fyra månaders anstånd för att söka
nådigt tillstånd att besitta fastigheten; och förelädes honom på grund
härav att vid förut stadgat vite den 12 juni 1913 visa, att han sökt
lagfart a sitt fång. Vid upprop av målet sistsagda dag iakttog Gr. ej
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 sand. 6 käft. (Nr 6.)

2 Lagutskottets utlåtande Nr 6.

inställelse, i följd varav honom ålades utgiva försina vitet 100 kronor
och att vid förhöjt vite den 14 augusti samma år visa, att han sökt
lagfart å fånget. Sistsagda dag avhördes Gr. ej heller vid upprop men
hade till åklagaren ingivit en skrift, däri han uppgav, att han i kungl.
Göta hovrätt sökt ändring i rådstuvurättens beslut den 12 juni 1913,
och som denna uppgift av åklagaren vitsordades, blev på dennes begäran
målet förklarat beroende på anmälan om fullföljd. I utslag den
12 december 1913 i anledning av Gris besvär yttrade kungl. hovrätten
att enär Gr. ostridigt vore utländsk undersåte och icke erhållit tillstånd
att här i riket besitta fast egendom, samt Gr. under sådana förhållanden
icke bort föreläggas att å sitt ifrågavarande fång söka lagfart, bleve
överklagade beslutet av kungl. hovrätten undanröjt; och vann detta

kungl. hovrättens utslag laga kraft. _ .

Enligt kungl. kungörelsen den 6 april 1810 är varje svensk man
berättigad att förvärva och besitta fast egendom i riket emot uppfyllande
av därmed förknippade eller framdeles åtagande skyldigheter, varemot enligt
kungl. kungörelsen den 3 oktober 1829 utländsk undersåte, som icke
erhållit svensk medborgarrätt, icke är berättigad att i riket förvärva och
besitta fast egendom, utan att han därtill fått Kungl. Maj.ts tillstånd, i
följd varav uppbud och fasta därå för sådan utländsk man icke må be Vl]a&Av

vad jag nu påpekat synes mig framgå, att tvärt emot lagstiftarens
mening utländsk man i själva verket har det lika bra ställt
som svensk man och i vissa avseenden bättre än denne i fråga om besittandet
av fast egendom. Utlänning torde nämligen kunna, ej allenast
gå länge det honom behagar, besitta fast egendom utan Kungl. Maj :ts
tillstånd — då ju någon effektiv påföljd för underlåtenhet att söka sådant
icke finnes i lag stadgad — utan även uraktlåta att med sitt fång
lagfara och alltså icke vara förpliktad vare sig att utgiva stämpelavgift
för köpebrevet eller, såsom t. ex. i Göteborg, att betala gårdaköpsavgift
till staden, utgörande en procent å köpeskillingen. Har han det blott
väl ordnat med inteckningar i fastigheten, synes han endast hava fordel

av att ej behöva lagfara sitt fång.

Att en rättelse av detta missförhållande är nödvändig, synes vara
uppenbart Huru emellertid sådan skall kunna åstadkommas, torde höra
göras till föremål för särskild utredning. Förslagsvis kan ju framhållas,
att viss tid möjligen torde böra bestämmas, inom vilken utlänning bor
vara skyldig att söka nådigt tillstånd att besitta åtminstone genom

Lagutskottets utlåtande Nr (i. 3

skifte,, köp, gåva eller testamente förvärvad fastighet, att den, som sådant
försummar, bör kunna genom vite eller annan verksam påföljd tillhållas
att fullgöra sitt åliggande, och att, därest nådigt tillstånd till besittandet
ej lämnas, skyldighet torde böra stadgas för utlänning att inom
viss tid åter avhända sig egendomen antingen genom frivillig försälj
ning eller, om detta ej kan ske, genom offentlig av myndighet föranstaltad
auktion.

På grund härav tillåter jag mig hemställa, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta
och för riksdagen framlägga förslag till sådana lagbestämmelser i
fråga om utlännings rätt att besitta fast egendom i riket, att det av
mig nu påpekade missförhållandet må bliva undanröjt.»

Utlännings rätt att besitta fast egendom i riket, som tidigare icke Historik.
varit föremål för särskild lagstiftning, reglerades genom kungl. kungörelsen
den 3 oktober 1829. Nämnda kungörelse -— närmast tillkommen
med anledning av anmälan till Konungen från en länsstyrelse,
att en utländsk undersåte inköpt en fastighet inom länet samt där nedsatt
sig för att idka gruvdrift, — utgår därifrån, att någon ovillkorlig
rätt för utlänning, som icke erhållit svensk medborgarrätt, att förvärva
fastighet i riket icke förefinnes, och stadgar, att dylik rätt skall vara
beroende av Konungens tillstånd i varje särskilt fall. Som följd härav
föreskrevs, ock genom nämnda kungörelse, att uppbud och fasta icke
finge beviljas, innan Konungens tillstånd erhållits. Vad sålunda gällde
angående uppbud och fasta har numera tillämplighet i avseende å lagfart.

Sedan ifrågakomna kungl. kungörelse utfärdades, har frågan om utlännings
rätt att besitta fast egendom vid upprepade tillfällen varit föremål
för riksdagens uppmärksamhet. Vid 1850 — 51 års riksdag väcktes
i. borgarståndet förslag därom, att utländsk man, som ville bosätta sig i
riket antingen för att bruka eller besitta fast egendom eller för utövande
av annan näring, borde, innan rättighet därtill vunnes, vara antagen till
svensk medborgare. Med anledning av förslaget hemställde sammansatta
lag- och allmänna besvärs- och ekonomiutskottet, att ständerna i skrivelse
till Konungen ville anhålla, »att utländsk man, som hädanefter vill sig
här i riket bosätta, för att bruka eller besitta fast egendom, icke må
därtill erhålla tillstånd, innan han blivit till svensk medborgare antagen».
Utskottets hemställan blev av ständerna godkänd, varefter underdånig
skrivelse i ämnet avläts till Konungen.

4 Lagutskottets utlåtande Nr 6.

Vid 1856—58 års riksdag upptogs frågan ånyo. I sitt dechargebetänkande
fann sig nämligen konstitutionsutskottet föranlåtet att rikta
anmärkning mot en av statsrådets ledamöter för det han lämnat ständernas
nyssberörda skrivelse utan avseende och i vidsträcktare mån än
utskottet funnit lämpligt tillstyrkt ansökningar om rätt för utlänning
att förvärva fast egendom. Konstitutionsutskottet inskränkte sig emellertid
ej härtill utan framlade senare under riksdagen särskilt förslag i
ämnet. I motiveringen till förslaget framhölls, att utskottet funne det
nödvändigt »att genom någon lagstiftning dels bestämma främmande
fastighetsägares ställning till samhället och medborgarne, dels fastställa
den formella behandlingen av utländske medborgares ansökningar att i
riket få äga fast egendom, dels angiva de omständigheter och utstaka
de villkor, under vilka sådana ansökningar må bifallas, dels, tilläventyrs,
genom införande av någon lösningsrätt för svenska medborgare söka
förebygga svenska jordens övergående och förblivande i utlänningars ägo».
Under betonande av att en dylik lagstiftning enligt utskottets uppfattning
vore av civillags natur, föreslog utskottet ett tillägg till 28 §
regeringsformen av följande lydelse: »Konungen äge att meddela främ mande

makts undersåte tillåtelse att i riket förvärva och besitta fast
egendom i den ordning samt under de villkor och förbindelser, som i
särskild därom av Konung och Ständer gemensamt stiftad lag bestämmas.
» Sedan nämnda förslag blivit antaget såsom vilande av tre stånd
men avslaget av prästeståndet, blev det i förstärkt konstitutionsutskott
antaget såsom vilande till vidare grundlagsenlig behandling. Av påföljande
lagtima riksdag blev förslaget emellertid avslaget.

Under 1873 års riksdag blev frågan ånyo föremål för riksdagens
uppmärksamhet med anledning av tre i ämnet väckta motioner, i vilka
utförligt framhöllos de vådor, som efter motionärernas förmenande föranleddes
därav, att utlänningar utan att bliva svenska medborgare finge
tillstånd att besitta fastigheter i riket. Särskilt vände sig motionärerna
med skärpa emot, att dylik rätt beviljades utländska bolag och därmed
jämnställda rättssubjekt; i en av motionerna föreslogs uttryckligt förbud
härför. Två av ^motionerna innehöllo förslag därom, att ej heller enskild
utlänning skulle få förvärva fastighet i riket, därest han icke avgåve
förklaring, att han inom ett år ämnade bosätta sig i riket för att kunna
undfå svensk medborgarrätt. Med anledning av de väckta förslagen
fann sig riksdagen föranlåten att i skrivelse till Kungl. Maj.t uttala de
betänkligheter, som hos riksdagen uppstått i fråga om lämpligheten av

Lagutskottets utlåtande Nr 6. 5

obegränsat medgivande för utlänningar och särskilt vad anginge tillåtelse
för utländska bolag, handelsfirmor eller föreningar av dylika, att här i
riket förvärva fast egendom. Härjämte anhölls, att Kungl. Maj:t måtte
taga under övervägande, om och i vad mån ytterligare bestämmelser till
inskränkning 1 så beskaffade medgivanden eller eljest angående villkoren
darfor, utöver vad i 1829 års förordning redan vore stadgat, kunde
anses erforderliga, samt därom till riksdagen göra den framställning,
vartill Kungl. Maj:t funne omständigheterna föranleda.

Berörda skrivelse föranledde en proposition i ämnet till påföljande
riksdag, vari framhölls, att Kungl. Maj:t efter verkställd undersökning
icke funnit skäl att föreslå lagstiftning i ändamål att åstadkomma inskränkning
i medgivanden för utlänningar att här förvärva fastighet eller
att uppställa skärpta villkor för sådana medgivanden. Däremot ansåg
Kungl. Maj:t hinder icke möta att låta den i grundlag stadgade ordning
för stiftande av civillag tillämpas även å bestämmelser i förevarande
ämne. I sådant avseende hade Kungl. Maj:t låtit utarbeta ett lagförslag,
som förelädes riksdagen till antagande. Enligt nämnda förslag till
»förordning angående de villkor, varunder utländing må förvärva äganderätt
till fastighet i Sverige», skulle 1829 års kungl. kungörelse upphöra
att gälla. I stället skulle i huvudsak införas följande bestämmelse!
. Därest utlänning här i riket ville förvärva äganderätt till annan
fastighet, än som honom i arv tillfallit, skulle han begära Konungens
samtycke därtill. Innan detta erhållits, finge ej utlänningen på grund
av sitt fång anses såsom ägare till fastigheten eller ansökan om lagfart
därå av domstol upptagas. Börande utlännings arvsrätt till fast egendom
hänvisades till allmänna lagens stadgande. Kungl. Maj:ts förslag tillstyrktes
av lagutskottet men vann ej riksdagens bifall. Under debatten
1 kamrarna framhölls emot förslaget bland annat, att med detsamma ej
tillgodosetts riksdagens i 1873 års skrivelse framställda krav på en verklig
inskränkning i möjligheten för utlänningar att förvärva fast egendom
1 riket. Aven gjordes gällande, att förslaget jämväl i övrigt lede av
åtskilliga brister samt ej innehölle något utöver gällande lagstiftning och
hävdvunnen praxis. Dessutom anmärktes från vissa håll, att ett bifall
till förslaget skulle beröva Konungen den diskretionära prövningsrätt,
han hittills ägt på ifrågavarande område.

Även vid 1890 års riksdag var frågan föremål för behandling i
anledning av en inom andra kammaren väckt motion, varmed närmast
afsåga att vinna skydd mot skogsskövling av utländska bolag och enskilda.

Utskottets

yttrande.

6 Lagutskottets utlåtande Nr 6.

I sådant syfte sattes ånyo i fråga att införa förbud mot utländska bolags
fastighetsförvärv ävensom att uppställa såsom villkor för dylika förvärv
av enskilda utlänningar, att de inom viss tid vunne svenskt medborgarskap.
Även detta förslag blev avslaget av riksdagen, sedan lagutskottet
avstyrkt det, huvudsakligen på den grund, att 1829 års förordning, rätt
tillämpad, enligt utskottets uppfattning gåve någorlunda tillfredsställande
garantier emot de av motionären påpekade missförhållanden.

Av ovan lämnade redogörelse framgår, att då frågan om rätt för
utlänningar att förvärva fast egendom i riket tidigare varit föremål för
riksdagens behandling, anledningen till dess upptagande vant, att det
ansetts önskvärt åstadkomma inskränkningar i dylika förvärv. Ur den
synpunkten blev ock ärendet behandlat. Det sattes aldrig i fråga att
icke förvärven i överensstämmelse med bestämmelserna i 1829 års förordning
alltjämt skulle underställas Konungens prövning och göras beroende
av hans tillstånd. Men då man ansåg, att sådant tillstånd meddelats
i alltför stor omfattning, sökte man vinna rättelse härutinnan
antingen genom underdåniga erinringar härom eller genom förslag, om
särskilda lagstiftningsåtgärder, varigenom vissa villkor skulle uppställas
för vinnande av ifrågavarande rätt.

Det förtjänar emellertid omnämnas, att uppmärksamheten därjämte vid
ett och annat tillfälle varit riktad därå, att gällande bestämmelser icke
vore förbundna med äventyr, som verksamt tryggade deras efterlevnad.
Sålunda framhölls exempelvis i den motion, som framlades vid 1850—51
års riksdag, att föreskrifterna i 1829 års förordning ej alltid efterlevdes,
emedan påföljd för uraktlåtenhet att söka Konungens tillstånd° ej vore
stadgad. Och i en av de ovan berörda motionerna vid 1873 års riksdag
omnämndes, att Konungens befallningshavande i Malmöhus län meddelat,
att en stor del av de utlänningar, som köpt eller arrenderat jord
inom länet, ej ställt sig förordningens föreskrifter till efterrättelse.

Den möjlighet att utan annan påföljd än en, som i vissa fall kan
vara betydelselös, eftersätta de i 1829 års förordning givna föreskrifter,
som sålunda redan tidigare uppmärksammats, har i den förevarande
motionen ytterligare belysts och utgör den bärande grunden för motionärens
nu gjorda framställning. _ . _ , .

1829 års förordning stadgar, att utlänning ej kan erhålla lagtart a
fång till fast egendom, förrän Konungen medgivit honom att förvärva

Lagutskottets utlåtande Nr 6.

och besitta densamma. Och enligt vad tillgängliga prejudikat utvisa,
kan tan ej ens få en lagfartsansökan förklarad vilande, innan dylikt medgivande
lämnats. Visserligen torde i regel kunna förutsättas, att utlännin^
som här i riket förvärvat fastighet, har så stort intresse att därå vinna
agtart, ^ att han ock söker förvärva det härför erforderliga tillståndet.

* ,d°Ck 1Cke alltid fallet‘ Såsom i den förevarande motionen
framhållits kan en utlänning så tillvida hava fördel av att icke söka
ti stånd att besitta av honom förvärvad fastighet, som, innan sådant
tillstånd lämnats, lagfart å fastigheten icke kan i vanlig ordning framtvingas,
varav åter varder en följd, att han kan undgå att utgiva stämpelavgift
för fanget och eventuella andra avgifter, som vid lagfartsansökmngen
skola er äggas. Det kan tänkas, att utlänning jämväl av andra
skal kan finna det lämpligt att undandraga sitt förvärv Konungens pröv -

I dylika fall synes 1829 års förordning icke öppna nödig utväg att
fi am tv ingå ordnade forhållanden. Denna brist i lagstiftningen leder till att
utlänningars fastighetsförvärv i många fall undandragas den offentliga
kontroll som pa ifrågavarande område ansetts nödig, och att staten, så T

i J \rVaT°m 1 ffiotionen Småles, kan gå miste om stadgad
stämpelavgift. Yttersta anledningen till den bristande effektivitet, som
sålunda vidlåder den gällande lagstiftningen, torde vara att söka däri
att densamma icke anvisar något verksamt medel, varigenom kan förekommas,
att utlänning utan att hans fång till en fastighet sanktionerats
av Konungen det oaktat år efter år kan innehava och bruka densamma
Pa denna punkt torde alltså uppmärksamheten böra i främsta
rummet inriktas, då det gäller att åvägabringa en mera tillfredsställande
ordning. Det synes därför icke vara tillfyllest att endast vidtaga åtgärder,
som leda till att utlänningars fastighetsförvärv alltid komma under
onungens provning. Det torde också vara nödigt genom uttryckligt
lagstadgande sörja för, att utlänning kan skiljas från innehavet av eu
fastighet, vars besittande honom av Konungen förvägrats.

Sättet för avhjälpande av nu påpekade briste? i gällande lagstiftning
SyneS utskottet höra göras till föremål för särskild utredning, som
icke kan av utskottet verkställas. Innan en dylik utredning föreligger
synes anledning icke vara för handen att närmare ingå på de olika åtgärder,
som möjligen kunna ifrågasättas.

Lagutskottets utlåtande Nr 6.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av herr Tranas förevarande
motion måtte i skrivelse till Kungl. Maj .t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t efter verkställd utredning
för riksdagen framlägga förslag till sådant
tillägg till gällande bestämmelser angående utlännings
rätt att här i riket förvärva och besitta fast egendom,
att utlänning förhindras att utan erhållet Kungl. Maj:ts
tillstånd under äganderättstitel besitta fastighet i riket

Stockholm den 19 februari 1915.

På utskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1915.