Lagutskottets utlåtande, Nr 67 (Utlåtande 1912:LU67 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande, Nr 67.

Nr 67.

Ankom till Riksdagens kansli den 17 maj 1912 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående expropriation i vissa fall af torp och
andra lägenheter å rekognitionsskogshemman m. m.

Närvarande vid ärendets slutliga behandling: Herrar Widén, Lindhagen, Söderbergh,
Stärner, af Ekenstam, Bergendahl®, Gezelins®, von Baumgarten, Olsson i
Hof, Rogberg, Petersson i Lidingö villastad, Pettersson i Södertälje,
Jansson i Edsbäcken, Olsson i See, Pettersson i Bjälbo* och Persson i
i Norrköping.

* Ej närvarande vid utlätandets justering.

Uti en inom Andra kammaren vackt, till lagutskottet hänvisad motion,
nr 207, hafva herrar Carl Lindhagen, E. A. Leksell, Fabian Månsson,
Ang. Sävström, Ernst Lindley, Per Norm, Wilh. Edbom och Rob. Karlsson
anfört följande:

»De af kronan till industrien donerade rekognitionsskogarnas sorgliga
historia får man väl hoppas ej vara ett afslutadt kapitel. Sådana presenter
har svenska staten icke råd till, när större delen af dess folk lefver i
fattigdom. Denna fråga ingår också i den af Andra kammaren tre gånger
förordade utredningen om kronans jorddonationer till industrien, hvilken
fråga petitionsvis äfven framförts till Konungen och därför remitterats till
kammarkollegium för yttrande.

Det är emellertid en särskild sak i denna historia, som föga uppmärksammats,
ehuru den i synnerligt hög grad förtjänar det.

De åboer, som funnes på under bruk skatteköpta hemman, har kronan
åtminstone sökt skydda genom ett förbehåll, att de skulle sitta odrifna.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 sand. 59 käft. (Nr 67.) 1

Utskottets

yttrande.

Lagutskottets utlåtande Nr 67.

Annorlunda förhåller det sig med den myckenhet torp och andra lägenheter,
som funnits å rekognitionsskogar redan innan skogarna ens mot
rekognitionsafgift upplätes till bruket. Dessa skogar ha sedan indelats till
hemman och fått skatteköpas af bruken, ehuru de i själfva verket endast
utgjorde skogsfastigheter. Med dessa skogshemman följde sedan utan eftertanke
alla de ofvannämnda torpen och lägenheterna. Kronan har i blindo
prisgifvit en mängd af sina medborgare, en myckenhet små sträfsamma
familjer till ett värnlöst byte för det enskilda godtycket och utsugningen.
Rättskänslan uppfordrar på denna punkt staten att utan omsvep rätta sitt
misstag.

På grund af hvad sålunda anförts hemställes, att Riksdagen ville hos
Kungl. Maj:t anhålla om framläggande af ett förslag

l:o) till expropriation i skäliga fall af torp och andra lägenheter å
rekognitionssskoghemman mot ersättning af hvad på torpet eller lägenheten
belöper af den skatteköpeskilling, som på sin tid erlades för hela hemmanet.

2:o) till en lagstiftning, hvarigenom, innan expropriationsåtgärder
kunnat genomföras, åborna på dessa torp och lägenheter tillerkännas
samma rätt att sitta odrifna som tillkommer åbo på under bruk skatteköp!
hemman. >

I 52 § af kungl. järnbergslagsordningen den 6 juli 1649 föreskrefs,
att bergmästaren vid skogars skiftande i bergsslagen skulle tillse, att bergsbruken
icke komme att lida brist på skog. Vidare stadgades i kungl.
förordningen den 16 december 1683 angående skogarne och hvad därvid
iakttagas bör, att bergskollegium, som ägde att hafva vård och uppsikt
öfver kronans skogar, särdeles där bergverk och bruk vore belägna, borde
laga så, att en rätt proportion och likhet iakttoges i skogsdelningarna
mellan bruken, samt att skogarna så mycket som möjligt skonades och
besparades till bergslagernas stadigvarande tarf och tjänst. I enlighet härmed
tilldelades bruken såväl under slutet af 1600-talet som under 1700-talet betydande skogsvidder. För att kronan skulle hafva någon inkomst
af dessa skogar förordnades genom kungl. resolutionen den 14 mars 1689,
»angående den afgift, hvilka de böra erlägga som till deras bruks fortsättande
betjäna sig af kronans allmänningar», att de, som använde skogen
till stångjärnssmide, masugnar och tackjärnsblåsning, skulle för skogens
nyttjande erlägga skogsören eller rekognitionsafgifter, beräknade efter det
antal stafrum ved, som å skogen årligen kunna huggas, äfvensom efter tillverkningen
vid bruket.

Lagutskottets utlåtande Nr 67.

I anledning af inkomna förfrågningar förklarade sedermera Kungl.
Maj:t dels genom nådigt bref till bergskollegium den 7 november 1690,
dels genom resolutionen den 11 december 1696, att såväl koppar- och
silfverbruken i riket som ock alla järngrufvor skulle vara befriade från
att erlägga rekognitionsafgift för dem anslagna skogar. Efter den afgift,
som sålunda erlades för vissa skogar, kallades dessa rekognitionsskogar.
Denna benämning användes sedermera äfven beträffande sådana bergverken
och bruken anslagna skogar, för hvilka ingen afgift erlades.

I kungl. bergskollegii cirkulärbref till bergmästarne angående grufveskogarnes
taxerande till rekognitionsafgift den 29 mars 1824 gjordes emellertid
en bestämd skillnad mellan rekognitionsskogar och de kronoskogar,
som upplåtits till särskilda järngrufvor för deras behof utan någon mera
bestämd besittningsrätt eller några därmed förknippade motsvarande skyldigheter;
och förklarades dessa s. k. grufveskogar icke kunna hänföras
till rekognitionsskogar utan vara sådana kronoskogar, hvilkas disposition
på Rikets Ständers samtycke berodde. Denna åtskillnad torde numera
vara den som vanligen iakttages.

I anledning af eu utaf Rikets Ständer vid 1809 års Riksdag afbiten
underdånig skrifvelse förordnades genom kungl. kungörelse den 4 februari
1811, att de till bergverken och bruken upplåtna rekognitionsskogarna
skulle indelas till hemman och skattläggas. Därvid skulle noga tagas i
öfvervägande, huru mycket skog, som i hvarje fall erfordrades för »verkets
drift och smidets underhållande». Så mycket skog finge nämligen
bibehållas för brukets behof, under det att återstoden skulle å offentlig
auktion försäljas till skatte åt den mestbjudande.

Yid indelandet till hemmantal och skattläggandet af under bruken
bibehållna rekognitionsskogar skulle iakttagas, att bruksägaren skulle tillerkännas
rättighet att uppå hvart och ett af de å rekognitionsskog för
brukets räkning anlagda torp eller odlingar, hvilka skulle anses såsom
bruket oskiljaktigt tillhörande, fördela lotterna af skogen efter vanlig
metod, så att torpen komme att utgöra bostäder och stommar för de
nya hemmanen.

Sedan skattläggningen blifvit förrättad, skulle bruksägaren utgöra den
vid skattläggningen bestämda räntan, hvaremot rekognitionsafgiften skulle
upphöra. Dock tillerkändes bruksägaren rätt att till skatte lösa de under
bruket bibehållna hemmanen emot erläggande af sex års räntor, men skulle,
»då dessa hemman voro inrättade af den för bruken till deras upprätthållande
såsom nödig ansedda mark och skog», i de skattebref, som af

Lagutskottets utlåtande Nr 67.

kammarkollegium därå utfärdades, intagas det förbehåll, att hemmanen
alltid skulle blifva oskiljaktiga från de bruk, hvarunder de lydde.

Från tillämpningen af dessa föreskrifter undantogos dock sådana rekognitionsskogar,
»som under en mera bestämd besittningsrätt blifvit åt vissa,
merendels ädlare verk upplåtna, såsom under bergsfrälse frihet eller andra
villkor, emot förbindelse af verkens drift och andra skyldigheter». Det
skulle nämligen bero på medgifvande af innehafvaren af dylik skog, huruvida
författningen skulle tillämpas på dessa skogar.

Enligt 1811 års kungörelse var rätten för bruksägaren att anmäla
sig till erhållande af skatteköp inskränkt till en tid af sex år. Genom
kungl. brefvet den 29 januari 1824 lämnades emellertid bruksägaren rätt
att utan afseende å tiden, då han därom gjort anmälan, skatteköpa ifrågavarande
hemman, men skulle han före den 29 januari 1825 hafva
anmält, huruvida han hellre än att skatteköpa skogen ville afstå från
dess begagnande, hvilken rätt enligt rikets ständers beslut den 15 december
1823 och Kungl. Maj:ts ofvannämnda bref tillerkänts bruksägaren. I
den mån bruksägarna icke begagnat sig af denna rätt, hafva därefter samtliga
rekognitionsskogar på ett undantag när blifvit skatteköpta.

Såsom ofvan nämnts skulle enligt kungl. kungörelsen den 4 februari
1811 vid skatteförsäljningar af rekognitionshemman i skatteköpebrefven
intagas det förbehåll, att hemmanen skulle vara oskiljaktigt förenade med
bruken. Sedan det i ett flertal rättegångar visat sig, att ett öfverträdande
af dessa föreskrifter ,af domstolarna ansetts icke kunna medföra, att hemmanen
återföllo till kronan, beslöt 1898 års Riksdag för sin del, att hvad
i fråga om'' skatteköp af s. k. rekognitionshemman stadgats därom, att
hemmanen alltid skulle vara oskiljaktiga från de bruk, hvarunder de
lydde, skulle upphöra att gälla. Kungl. Maj:t godkände detta Riksdagens
beslut och utfärdade den 22 december 1898 författning i ämnet, däri
tillika föreskrefs, att berörda förbehåll icke vidare skulle intagas i de
skatteköpebref, som därefter utfärdades.

Redan tidigt synes det hafva inträffat, att nybyggare slagit sig ned
på rekognitionsskogarna. Till skyddande af skogen fann sig Kungl. Maj:t
föranlåten att genom nådiga brefvet den 25 maj 1696, angående torps
eller nybyggens afskaffande på skogar och allmänningar i bergslagen, föreskrifva,
att »alla på allmänningarna uti bergslagen och, där bruk när äro
belägna, uppsatta och oskattlagda torp eller nybyggen genast skulle blifva
utrifna, med mindre icke de bruksägare, som innehade några särdeles
allmänningstrakter emot årliga skogsörens betalande, skulle vilja hafva så -

Lagutskottets utlåtande Nr 67.

dana torp stående och bibehållna till kolarestugor, och ville Kungl. Maj:t
hafva lämnat bruksägarne fritt att disponera med torpens bibehållande eller
utrifvande, allt efter som de för sitt bruk och skogens besparing kunde
finna gagneligast.»

Dessa stränga bestämmelser synas icke därefter hafva mildrats. Af
kungl. brefvet den 7 mars 1777 framgår åtminstone, att Kungl. Maj:t
gillat myndigheternas beslut, hvarigenom dessa afslagit en af två afskedade
bruksarbetare under Elfkarleö bruk gjord ansökning att få sina åboende
torp skattlagda. Såsom skäl för afslaget åberopades, att torpen vore belägna
inom Elfkarleö bruks rekognitionsskog och således under bruksägarens
disposition. På samma grund både därjämte sökandena förklarats
skyldiga att hörsamma af brukets innehafvare gjord uppsägning samt att
påföljande fardag aflyfta ifrån sina torp. Äfven i denna del blef myndigheternas
beslut fastställdt.

Emellertid stodo icke alla lägenhetsinnehafvare på rekognitionsskogarna
i sådant beroende af bruksägaren.

Uti ett af kammarkollegium enligt § 46 riksdagsordningen till jordbruksutskottet
lämnadt yttrande, hvaraf lagutskottet lämnats tillfälle att
taga del, rörande, bland annat, antalet af de å rekognitionsskogarna bosatta
åbor och deras rättigheter yttras härom:

’>Enligt vissa äldre författningar skulle de, hvilka å kronans skogar upptogo
och röjde lägenheter, äga att innehafva dessa under ständig besittningsrätt så
länge innehafvarna fullgjorde föreskrifna skyldigheter. Dylika så kallade stubbeoch
röjselrättshemman synas i bergslagen hafva betraktats såsom ett slags skattehemman,
hvarå fastebref kunde erhållas. Genom kungl. resolutionen på allmogens
besvär den 17 september 1723, § 77, förklarades emellertid, att de uti bergslagen
oc^ röjselrätt utfallna gamla lagmans- eller häradsfastebref icke
förmådde tillägna, åbon skattemannarätt på hemmanet, >>som val är krono, men
bergsmannen igenom kongl. förordningar arfvinge efter arfvinge får besitta, äfvensom
någon skattebonde, så länge han och de bergsbruket vidmakthålla och till
kronan riktigt utgöra hvad däraf utgå bör».

I kungl. kungörelsen angående användandet af de till bergverken och bruken
upplåtna rekognitionsskogar den 4 februari 1811 förekommer stadgandet, att de
odlmgslägenheter, på hvilka odlaren hade stubbe- eller röjselrätt, skulle därvid
ovägerligen bibehållas samt bekomma åt sig anslagen under bolbyarätt den för
deras behof nödiga skogs tillgång. Med afseende härå innehåller nämnda kungörelse
vidare den bestämmelsen, att, därest sådana lägenheter å någon rekognitionsskog
funnes, och deras område ej redan vore bestämdt, detsamma komme att
innan undersökningen om brukets behof af skog företoges, af landtmätaren med
kronofogde och nämnd i bruksägarens och odlarens närvaro samt på den senares
bekostnad föreslås och utstakas och sedan af Konungens befallningshafvande fast -

Lagutskottets utlåtande Nr 67.

ställas. Sålunda utstakade stubbe- och röjselrättslägenheter torde sedermera i
allmänhet hafva af innehafvarna skatteköpts.

I hvad mån omförmälda stadganden i 1811 års kungörelse blifvit iakttagna
och följda vid regleringen af rekognitionsskogarna, kan ej nu uppgifvas och lärer
endast genom en ingående undersökning af dithörande handlingar och kartor kunna
utrönas. Det är ju möjligt att en dylik undersökning skulle kunna gifva till resultat,
att å de till hemman under bergverken och bruken indelade rekognitionsskogarna
finnas lägenheter, hvilka vid tiden för nämnda reglering innehafts med
stubbe- och röjselrätt men icke blifvit därvid bibehållna. Sedan nyssnämnda
skogar numera blifvit skattlagda och, på ett undantag när, försålda till skatte,
lär emellertid frågan, huruvida stubbe- och röjselrätt till därå befintliga lägenheter
skall anses förefinnas, vara af beskaffenhet att tillhöra domstols pröfning och afgörande
i hvarje särskildt fall, då påstående därom af vederbörande väckes.

I en hos Kungl. Maj:t nyligen gjord ansökning hafva 44 personer, enligt uppgift
rättsinnehafvare och afkomlingar af åbor på rekognitionsskogar inom Gäfleborgs
län, anhållit om uppdrag för kammaradvokatfiskalsämbetet att begära resning
i 20 af Kungl. Maj:t genom domar den 8 juni 1897 afbörda mål mellan nämnda
advokatfiskalsämbete å kronans vägnar, å ena, samt åtskilliga bruksägare, å andra
sidan, i syfte att kronans talan om återvinning af vissa rekognitionshemman,
hvilken talan genom berörda domar ogillats, måtte ånyo varda pröfvad och sökandena
därigenom beredas möjlighet att blifva återinsatta i besittningsrätten
till sina af ålder å kronans mark uppodlade, å berörda hemman belägna torp,
hvilka af bruksägarna beröfvats dem. Nämnda framställning har för utlåtande
remitterats till kungl. kollegium och är för närvarande beroende på advokatfiskalsämbetets
yttrande.

Enligt en år 1894 upprättad, i kammaradvokatfiskalskontorets registratur
inbunden förteckning å skatteköpta rekognitionsskogshemman utgör antalet dylika
hemman omkring 300.»

Såsom motionärerna påpekat, torde lägenhetsinnehafvarna på rekognitionsskogshemmanen,
hvilka lära uppgå till ett stort antal, i de flesta fall hafva en
särdeles otrygg ställning. På sätt af de ofvan citerade författningarna framgår,
kunde den, som uppfört torp och verkställt odlingar å en rekognitionsskog, icke
förskaffa sig någon tryggad besittningsrätt till den sålunda uppkomna lägenheten.
Endast för den händelse, att vederbörande innehade lägenhet med stubbeeller
röjselrätt, ägde han rätt att därå kvarsitta, i annat fall var han beroende
af bruksägarens godtycke. Af sådan anledning kan det numera
inträffa, att en innehafvare af lägenhet å rekognitionsskogshemman, äfven
om hans förfäder under flera generationer efter hvarandra brukat samma
lägenhet under sådana omständigheter att, för den händelse lägenheten
icke legat å rekognitionsskog, eu tryggad besittningsrätt för dem skulle
hafva uppstått, skall kunna se sig tvingad att afträda lägenheten till
hemmansägarens fria disposition. Att ett dylikt förhållande, särskildt

Lagutskottets utlåtande Nr 67.

när en lägenhet lång tid innehafts af medlemmar af samma släkt, skall
framstå såsom en obillighet ligger i öppen dag.

För att undanröja de missförhållanden, som sålunda i detta hänseende
kunna föreligga, hafva motionärerna föreslagit, att torpen och lägenheterna
skulle få i skäliga fall exproprieras mot ersättning af hvad på torpet eller
lägenheten belöper af den skatteköpeskilling, som på sin tid erlades för
hela hemmanet. Utskottet har emellertid icke, af den utredning motionärerna
förebragt, kommit till den uppfattning, att här skulle föreligga ett
sådant fall, att expropriation bör tillåtas, och finner därför motionen i
denna del icke kunna af utskottet tillstyrkas.

Beträffande motionärens yrkande att, — på samma sätt som genom
kungl. brefvet den 23 september 1747 åborna å de under bruk skatteköpta
hemmanen tillförsäkrats att få sitta kvar på hemmanen, så länge de
fullgjorde sina skyldigheter — äfven ifrågavarande lägenhetsinnehafvare
böra tillerkännas rätt att tills vidare sitta odrifna på de af dem innehafda
lägenheterna, så finner utskottet detta yrkande så till vida vara värdt
beaktande, att ett tryggande, där så ske kan, af ifrågavarande lägenhetsinnehafvares
besittningsrätt synes utskottet både ur lägenhetshafvarnes
egen och samhällets synpunkt vara synnerligen önskvärd!. Uppenbart är
dock, att om åtgärder må kunna vidtagas för att på ett eller annat sätt
skydda ifrågavarande lägenhetsinnehafvare i deras besittning, nämnda åtgärder
måste blifva i hög grad beroende af den rätt, hvarmed vederbörande
innehafva lägenheten i fråga, hvarjämte hänsyn synes böra tagas
äfven till den tidrymd och öfriga omständigheter, hvarunder sådan rätt utöfvats.

Det synes därför vara angeläget att en noggrann utredning kommer
till stånd, ej mindre angående antalet och beskaffenheten af sådana torp
och lägenheter, som i motionen afses, samt de villkor, under hvilka de
innehafvas, än äfven huru innehafvarne genom lagstiftningen må kunna,
alltefter förhållandena i olika fall, tryggas i besittningsrätten till samma
lägenheter.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att Riksdagen måtte besluta:

l:o) att hvad i förevarande motion under frankt
Do) yrkats icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda;
samt

2:o) att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville föranstalta om utredning rörande

Lagutskottets utlåtande Nr 67.

antalet och beskaffenheten af de å rekognitionsskogshemman
befintliga lägenheter jämte de vilkor, å hvilka
dessa innehafvas, äfvensom i hvad mån och på hvad
sätt innehafvarne af dylika lägenheter må kunna tryggas
i besittningsrätten till desamma, samt för Riksdagen
framlägga de förslag, hvartill denna utredning
må kunna föranleda.

Stockholm den 17 maj 1912.

På lagutskottets vägnar:

JOHAN WIDÉN.

Reservationer:

Herr af Ekenstam, med hvilken herr von Baumgarten instämt, har
anfört:

»Äfven om i några enskilda fall kan uppvisas, att innehafvare af
lägenheter å rekognitionsskogshemman kunna i afseende på sakförhållandena
jämställas med sådana å de under bruk skatteköpta hemman varande
åboar, hvilka enligt kungl. brefvet den 23 september 1747 tillförsäkrats
att få sitta kvar på hemmanen, kan detta icke öfvertyga mig om riktigheten
att till Kungl. Maj:t aflåta en sådan skrifvelse, som utskottet nu
föreslagit. Denna skrifvelses innebörd måste, huru den än är affattad,
med hänsyn till den motion, som utgjort dess utgångspunkt, tolkas såsom
syftande att ytterst frigöra alla lägenhetsinnehafvare å rekognitionsskogshemmanen,
och detta genom att från nuvarande ägare expropriera lägenheterna
och lämna dem till innehafvarne.

Möjligen kunna — jag vill ej bestrida det — ömmande fall förekomma,
där det kan vara klokt, att staten träder hjälpande emellan. Men
den hjälpen bör staten kunna lämna utan att för ändamålet kränka enskild
rätt. Ty hvarje försök att i våra lagbestämmelser införa ett expro -

Lagutskottets utlåtande Nr 67.

priationsförfarande till förmån för ett uteslutande enskildt intresse, bör
efter min mening på det kraftigaste afvisas. Den minsta afvikelse från
den grundsatsen kan bli ödesdiger, kan bli en utgångspunkt för förslag
af ojämförligt större omfattning.

Jag hemställer därför

att hvad i förevarande motion under punkt 2:o)
yrkats, ej heller måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.»

Herrar Lindhagen och Persson i Norrköping hafva anfört:

»Med åberopande af motionens innehåll få vi hemställa:

att Riksdagen med anledning af de båda yrkandena
uti ifrågavarande motion ville besluta en skrifvelse af
det innehåll, hvarom utskottet gjort hemställan.»

Bihang till Riksdagens protokoll 1912.

9 samt.

59 käft. (Nr 67).