Lagutskottets utlåtande Nr 66 (Utlåtande 1912:LU66 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 66.

Nr 60.

Ankom till Riksdagens kansli den 17 maj 1912 kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af dels Kungl. Maj:ts ''proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse af 15 kap. 22
och 24 §§ ströffågel!, dels ock i anledning däraf väckta
motioner.

Närvarande: Herrar Widén, Lindhagen, Håkanson, Söderbergh, Gustaf Andersson,
Stärner, af Ekenstam, Bergendakl, Alexanderson, Trana, Petersson i
Lidingö villastad, Pettersson i Södertälje, Jansson i Edsbäcken, Olsson i
Broberg, Olsson i See och Persson i Norrköping.

Genom eu den 26 april 1912 dagtecknad proposition, nr 224, hvilken
af båda kamrarna hänvisats till lagutskottet, har Kungl. Maj:t, under
åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit Riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

angående ändrad lydelse af 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen.

Härigenom förordnas, att 22 och 24 §§ i 15 kap. strafflagen skola
erhålla följande ändrade lydelse:

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 samt. 58 käft. (Nr 66.)

Lagutskottets utlåtande Nr 66.

22 §.

Tvingar någon, utan laga rätt, eller med missbruk af sin rätt, genom
våld eller hot, annan att något göra, tåla eller underlåta, straffes högst
med straffarbete i två år, i de fall, där gärningen ej med svårare straff
särskildt belagd är.

Försöker man, utan laga rätt, eller med missbruk af sin rätt, genom
våld eller sådant hot, som i 23 § i detta kapitel sägs, tvinga någon
till deltagande i arbetsinställelse eller hindra någon att återgå till arbetet
eller att öfvertaga erbjudet arbete, straffes med böter eller fängelse,
i de fall, där gärningen ej med svårare straff särskildt belagd är.

24 §.

Brott, som i 22 § sagdt är, må ej åtalas af allmän åklagare, där ej
målsäganden angifver det till åtal eller ock brottet medfört fara för allmän
säkerhet eller ordning. Brott, som i 23 § sägs, må ej åtalas af annan än
målsägande.

I sammanhang härmed har utskottet till behandling förehaft två i
anledning af propositionen väckta motioner, nämligen motionen inom
Första kammaren, nr 111, af herr Thyrén, och motionen inom Andra kammaren,
nr 326, af herr Lindqvist i Stockholm, Branting, Thorsson, Persson
i Malmö, Rydén, Christiernson, Larsson i Västerås, Palmstierna och Eriksson
i Grängesberg.

Herr Thy- Herr Thyréns motion är af följande lydelse:

»I anledning af Kungl. Maj:ts proposition nr 224 får jag, med åberopande
af de skål, jag anfört i min motion förlidet år, nr 51 i Andra
kammaren, samt under den däraf föranledda debatten i samma kammare,
föreslå, att Riksdagen måtte för sin del besluta, under förutsättning, att
Kungl. Maj:ts ändringsförslag rörande 15 kap. 24 § strafflagen vinner
Riksdagens bifall, att § 22 i samma kap. erhåller följande ändrade
lydelse:

Tvingar någon, utan laga rätt, eller med missbruk af sin rätt, genom
våld eller hot, annan att något göra, tåla eller underlåta, straffes

Lagutskotteta utlåtande Nr 66.

högst med. straffarbete i två år, i de fall, där gärningen ej med svårare
straff särskildt belagd är.

Gör man försök till brott, som nu sagdt är, och är det försök ej
med svarare straff särskildt belagdt, straffes med böter eller fängelse.1

Herr Lindqvists med fleres motion är af följande lydelse: Herr Lind 8

*Den socialdemokratiska riksdagsgruppens år efter år förnyade motion lvtsts ,m- flom
Akarpslagens upphäfvande har inneburit ett häfdande af grundsatsen, W° ^
att lagen skall vara lika för alla. Det har uti dessa motioner med skärpa
framhållits, att 1899 års lagändring införde något i så handgriplig och
krass form hittills främmande i vår strafflag som en lagstiftning till förmån
för en samhällsklass på en annans bekostnad, sålunda en ren klasslag.
Att. Akarpslagen är en ren Masslag och en undantagslag, har aldrig
kunnat af dess tillskyndare och vänner jäfvas.

Ett närmare ingående på denna undantagslags art och verkningar
skulle emellertid endast blifva ett återupprepande af hvad förut i våra
motioner anförts. Det kan ju dock vara lämpligt att ännu en gång framhålla,
hurusom förslaget blef lag trots högsta domstolens enhälliga afstyrkande
och med endast 108 röster mot 93 antaget uti Riksdagens Andra
kammare.

Under de tretton år, som därefter förflutit, har frågan om lagens
slopande eller bibehållande framträdt såsom en politisk förgrundsfråga,
och ehuru röster emot lagen höjts från såväl politiskt vänster- som
högerhåll, från såväl arbetare som arbetsgivare, har Akarpslagens upphäfvande
dock kunnat betraktas såsom i hufvudsak den verkliga vänsterns
kraf, under det att denna klasslagstiftnings varmaste anhängare varit att
finna hos högerpartierna. Det kan sålunda påstås, att ända till och med
1909 års riksdag funnits en vänsterlinje och en högerlinje i denna fråga.
Vänsterlinjen var till 1909 års riksdag lika klar för såväl socialdemokratisk
som liberal politik, ingen socialdemokratisk röst torde någonsin hafva
afgifvits för lagens bibehållande, och såsom ett autoritativt uttryck för
den svenska liberalismens ståndpunkt till denna klasslagstiftning framstår
följande af den nuvarande statsministern hållna anförande under 1904 års
riksdagsdebatt i Andra kammaren i anledning af en socialdemokratisk
motion om Akarpslagens upphäfvande. Herr Staaff yttrade nämligen bl. a.
följande: ’Det finnes för närvarande, mina herrar, sannolikt icke en enda
i denna kammare, som icke har klart för sig, att vi inom några få år
komma att stå inför en betydelsefull omgestaltning af grunden för denna
kammares sammansättning. Man strider nu och kommer att strida om,

Lagutskottets utlåtande Nr 66.

huru denna grund skall läggas, men det finnes sannolikt icke heller någon,
som är i tvifvel om, att den kommer att läggas högst betydligt bredare,
ja, så mycket bredare, att det nu är omöjligt för någon af oss att förutse,
huru den nya kammare kommer att vara beskaffad, som en gång kommer
att intaga den nuvarandes plats. Det förefaller mig, att det skulle vara
mera öfverensstämmande med tanken på denna kammares sanna ära och
sanna storhet, ifall den — när den en gång skall gå — ginge utan att
kvarlämna minnet af, att den sökte till det sista upprätthålla en undantagslagstiftning
och en klasslagstiftning, dy något annat är det dock icKe,
som vi här diskutera om’.

Uti dessa ord låg sålunda icke blott en tillfällig uppfattning af eu
politisk fråga, utan ett löfte, som skulle i framtiden infrias.

Vid 1909 års stora sociala strid, som bjärt visade, hur den sociala
klassklyfningen går i vart kapitalistiska samhälle, lämnade denna undan
tags- och klasslag alla möjligheter till ett brutalt, utnyttjande mot arbetareklassen.
Det visade sig då, hurusom den sociala spänningen blef för
stark för lagens handhafvare, såväl domaremyndigheter som åklagaremakt,
och förtroendet till rättsskipningen och ordningsmyndigheterna torde
aldrig hafva blifvit i mycket breda lager af vårt folk så i sina grundvalar
rubbadt som under denna tid. Den enacdagen efter den andra meddelade
om häktningar och fällande utslag i Akarpsmål öfverallt, där klasslag
stiftningens nitiske handhafvare gingo fram, och så följde tid efter annan
friande utslag i samma mål, tillrättavisningar från öfverdomstolarne, ingripande
från Riksdagens justitieombudsman, åtal mot domare och dom
stolar. Det fanns sålunda rådstufvurätter 0i landet (t. ex. i Västerås och
Örebro), hvilkas samtliga fällande utslag i Akarpsmål af öfverdomstolarne
undanröjdes. Här lämnades telegrafiska order om häktades omedelbara
försättande på fri fot, den ena rådstufvurättens ledamöter åtalades och
äfven mot åklagarne såg sig Riksdagens justitieombudsman nödgad att ingripa.
Icke nog med,'' att den i lagtekniskt afseende synnerligen bristfälliga
och till innehållet oförnuftiga lagen rubbade förtroendet till rättsskipningen,
den vållade därjämte upprörande och onödiga lidanden bland
hundratals arbetare och arbetarefamiljer, samt väckte förbittring i sinnena.

oGenom rättshjälp åt det långt ''öfvervägande flertalet för förbrytelser
mot Åkarpslagen tilltalade personer hade det blifvit den svenska arbetarerörelsen
möjligt att vinna klarhet och erfarenhet om lagens tillämpningvid
domstolarne öfverallt i landet. Qch det var i känsla af en synnerligen
stark ställning för sitt kraf på Akarpslagens upphäfvande, som den
socialdemokratiska riksdagsgruppen uti motion till 1910 års Riksdag gal
Riksdagens ledamöter del af lagens upprörande verkningar, belyst genom

Lagutskottets utlåtande Nr 66.

en mängd särskildt typiska och uppenbara rättskränkningar, hvartill domare
och åklagare gjort sig skyldiga.

Väntade emellertid sig någon, att omsider 1910 års Riksdag skulle
resa grafstenen öfver ett af den svenska lagstiftningens sorgligaste och
ödesdigraste straffrättsliga tilltag, så blef han mycket grundligt besviken.
Ty vid 1910 års riksdag inträdde Akarpspolitiken uti ett nytt skede.

Det blef märkligt nog en representant för den straffjuridiska vetenskapen
förbehållet att genom det ensidiga häfdandet af en viss straffrättslig
uppfattnings oeftergiflighet bringa frågan om Äkarpslagens upphäfvande
i ett vanskligare läge än förut. Och här uppstod nu, trots Äkarpsrättsskipningens
fullständiga bankrutt, eu tredje åkarpspolitisk linje: en utvidgning
af en undantagsbestämmelse till regel eller, med andra ord, försökets
straffbarhet i alla de fall, där det fullbordade brottet jämlikt 15
kap. 22 § var straffbart.

Icke nog härmed. Den nya linien gaf uppslaget till ytterligare
funderingar öfver partiella förändringar, och den enkla linien att afskaffa
klasslagen lämnades af åtskilliga. Som en följd häraf framlades vid 1911
års riksdag åtskilliga önskemål beträffande klasslagens humanisering, hvarmed
sålunda också det första stora afsteget togs från hvad man måste
fasthålla vara rättfärdighetskrafvet.

Detta afsteg, motiveradt med hänsyn till det för ögonblicket uppnåeliga
i Första kammaren, har nu blifvit den liberala regeringens politik genom
Kung]. Maj:ts proposition till 1912 års Riksdag, innebärande alltså principiellt
klasslagstiftningens bibehållande under^ humanare former.

I närvarande stund följer sålunda Akarpspolitiken icke mindre än
fyra hufvudlinier. Dm första är de7i rättfärdiga linien, krafvet på Åkarpslagens
fullständiga slopande. Dem andra linien är den orättfärdiga linien,
krafvet på Äkarpslagens oinskränkta bibehållande. Den tredje är den
teoretiskt-vetenskapliga linien, Äkarpslagens utvidgning enligt en viss straffrättslig
skolas uppfattning till att gälla alla försök till lagstridigt tvång, dock
med sänkning af straffet. Den fjärde linien är den laber al-humana linien,
krafvet på Äkarpslagens humanisering, så långt den politiska maktställningen
för närvarande medgifver.

Det är nu, som sagdt, denna fjärde hufvudlinie, som i dessa dagar
blifvit praktisk liberal politik. Hvad innebär då det af regeringen nu
framlagda förslaget?

Det innebär naturligtvis en viss själfuppgifvelse, och justitieministern
förklarar äfven i motiveringen, att de vunna erfai*enheterna rättvisligen
borde utmynna i lagens fullständiga afskaf ande. Nu innebär det
framlagda förslaget i fråga om 22 § klasslagstiftningens bibehållande, det

Lagutskottets utlåtande Nr 66.

vill säga särskilda straffbestämmelser för handlingar, begångna af strejkande
arbetare emot arbetsvilliga arbetare, hvilka handlingar under andra förhållanden
skulle vara straffria, men tillika en mera förnuftig begränsning
af det hot, som konstituerar brottslighet, äfvensom slutligen straffarbetets
borttagande ur strafflatituden, hvarigenom sålunda endast fängelse och
böter återstå. I fråga om 24 § innebär förslaget den förändringen, att åtalsrätten
— där den icke grundar sig på målsägarens angifvelse till åtal —
inskränkts till sådana fall, där det ifrågavarande brottet ''medfört fara för
allmän säkerhet eller ordning’.

Ehuru vi för vår del naturligtvis icke kunna gorå afkall på våra kraf
i fråga om Akarpslagens fullständiga afskaffande såsom ett obestridligt
rättfärdighetskraf, anse vi oss dock böra något granska det föreliggande
förslagets partiella förändringar. Vi vilja då också gärna gifva vårt erkännande
åt vissa af dessa förändringar, hvilka onekligen lämna en viss
trygghet mot alltför grafva missbruk af klasslagen. I första hand då i fråga
om begränsningen af det hot, som utgör förutsättningen för lagrummets
tillämpning.

Såsom i propositionen mycket riktigt framhålles, har just brottbeskrifningens
bristfälligheter i fråga om hotet varit en af de främsta anledningarna
till lagens missbrukande, och detta framgår icke blott utaf de
åtal för sådana brott, hvilka fullföljts till högsta domstolen, och som enligt
hvad i motiven upplyses, tjäna till materiel vid propositionens utarbetande,
utan äfven och långt mera drastiskt framgår detta af de hundratal
andra åtal, hvilka redan vid underrätterna och hofrätterna löpt ut i sanden.
Begreppsförvirringen i ofvan angifna afseende har varit oerhörd
och i många fall obegriplig. Själfva rättsproceduren torde också hafva
gifvit vid handen, att begreppets obestämdhet i många fall öppnat vägen
för det rättsvidriga godtycket. Hotets begränsning till straffbart hot
jämlikt 15 kap. 23 § strafflagen innebär sålunda otvifvelaktigt en afsevärd
förbättring.

Erkännande vilja vi äfven lämna åt den inskränkning i strafflatituden,
som i propositionen föreslås, äfven om densamma saknar större betydelse
för själfva straffets utmätande. Straffmaximum, två års straffarbete,
enligt den nuvarande lydelsen, har naturligtvis aldrig kommit till
användning, och på grund af högsta domstolens i flera utslag tillkännagifna
missnöje med lagens obestämdhet har rättspraxis i de lägre instanserna
låtit sig rätta och sålunda betraktat Akarpsbrottet såsom ett brott
af mindre grof art, än hvad just straffmaximum gifver vid handen. Förbättringen
ligger emellertid mindre i själfva straffets begränsning än uti
dess verkningar på häktning sr ätten. Med straffarbetets borttagande ur

Lagutskottets utlåtande Nr 66. 7

strafflatituden bortfaller den ovillkorliga häktningsrätten, som sålunda
begränsa, till de fal , då den tilltalade saknar fast bostad, samt därjämte
skålig anledning föreligger att befara hans afvikande. J

Med hänsyn till just de svåra rättskränkningar och det upprörande
godtycke som vuxit .ram ur en alltför oefterrättlig häktningsrätt, sär L

+f 11 / ? ! A^''S StOTa sociaIa strid> torde häktningsrättens

rt allande _ 1 de typiska Akarpsmålen vara propositionens främsta vinst

Om vi sålunda kunna gifva ett visst erkännande åt den föreslagna
inskränkningen 1 strafflatituden med däraf följande verkningar på häktmngsratten,
så kunna vi ingalunda finna den i propositionen föreslagna
anordningen ■''•yrande åtalsratten vara 1 något afseende tillfredsställande,
brenom att ändra aklagarens rätt att ingripa i de fall, där det ifrågavarande
brottet medför fara för allmän säkerhet eller ordnino-’ skulle
visserligen åstadkommas en förändring i lagtextens form, men°vid tilllampmngen
af atalsratten kan dock befaras, att åklagaren ofta anser, att
fara för allmän säkerhet och ordning föreligger, som berättigar till åtal.
Stotestenen för en riktig uppfattning af själfva lagbudets innehåll, nämlgen.
det obestämda uti själfva arten af det hot, som konstituerar brottet,
har 1 forslaget blifvit undanröjd, men i stället öppnas här nya vansklioheter
hvilka icke kunna öfverskattas och som bringa lagens tillämpare i
nya, kanske större tvifvelsmål och svårigheter.

Visserligen kan det ju framhållas, att äfven om åklagaremakten och
domstolarna skulle misstaga sig om stadgandets rätta innebörd, så finnes
det ofverordnade myndigheter, som kunna rätta misstaget. Men å andra
si lan komma dessa rättelser 1 allmänhet för sent för det praktiska lifvets
behof och dessutom höra lagar skrifvas så, att de icke kunna presumeras
grundlägga missuppfattningar. 1

Emellertid, för frågans afgörande är det naturligtvis af nöden att
man närmare utreder innebörden af stadgandet. Hvad innebär då fara för
allmän säkerhet eller ordning? Ett generellt svar på den frågan torde
icke kunna gifvas, utan maste det bero på en hvars uppfattning, huruvida

lln^ M T ®äk,erheten eller ordningen äfventyrats genom en viss händig-
Man torde kunna säga, att uti ofvannämnda begrepp inrymmas alla
brott, enär grunden för statens straffande verksamhetssfär SÄ
den allmänna säkerheten eller ordningen. Den, som stjäl mördar ''in
lägger mordbrand, förfalskar, gör ^skyldig till bedrägeri, mened och
andra dylika brott, straffas ju icke endast därför att han begått ett brott

SrfAr1?+iPt!''S°nr- -y-+då Skulle aU allmän åtalsratt bortfalla — utan just
i fart Slg pa samhällsordningen och satt rättssäkerheten

fara. Naturligtvis kan man äfven begränsa begreppet sålunda, att där -

g Lagutskottets utlåtande Nr 66.

med afses sådana brott med bär ifrågavarande syfte, hvilka i ett visst
ögonblick äfventyra den yttre ordningen och påkalla ordningsmaktens
omedelbara ingripande. Men då äger otvifvelaktigt allmänna aklagaren pa
andra grunder rätt att ingripa, och förbrytelsen torde falla under långt
strängare lagrum, uppror, upplopp eller dylika allmänfarliga brott.

Ett sådant fall, hvilket måhända föresväfvat förslagets utarbeta^,
och som i hvarje fall kraftigt belyser detta spörsmål, inträffade i Västerås
sommaren 1909. En större folkmassa begaf sig under storstrejken till en
inom staden belägen fabrik, där driften hölls i gång med arbetsvillig^
Folkmassan vaktade utanför fabriksporten, när fritimmen kora, och nagra
strejkande arbetare tillropadc de arbetsvilliga med hvarjehanda tillmålen.
Fyra arbetare häktades, åtalades och dömdes till fängelse jämlikt 15 kap.
22 8 2 mom. strafflagen. Svea hofrätt upphäfde rådstufvurättens utslag
och dömde de tilltalade för förargelseväckande beteende till böter. .Naturligtvis
var här åklagarens rätt att ingripa obestridlig, men icke pa grund
af stadgandet i 15 kap. 24 §, utan enligt helt andra grunder nämligen
förargelseväckande beteende på allmän plats. Det torde därför med a i
säkerhet kunna påstås, att i de fall, där verkligen ett brott föreligger
med syfte, som i 15 kap. 22 § sägs, och som innebär eu påtaglig och
omedelbar fara ''för allmän säkerhet eller ordning, dar äger aklagaren

åtalsrätt enligt andra lagrum. . ,, .

Den flera tiotal sidor starka motiveringen i regeringsförslaget, som

uti sm inrymmer en den utmärktaste vidräkning med Akarpslagens alla
lagtekniska bristfälligheter och dess rättsvidriga innehåll, som brännmärker
lagen såsom en undantagslag, riktad mot den svenska arbetareklassen, utmynnar
nu emellertid icke uti ett yrkande på lagens fullständiga slopande,
utan endast på dess humanisering enligt ofvan anförda grunder. Sålunda
otvifvelaktigt riktiga förutsättningar, men äfven otvifvelaktigt oriktiga slut innebär

emellertid regeringsförslaget ett försök att med hänsyn till
vunnen erfarenhet vinna viss trygghet mot misstolkningar och godtycke,
så är detta däremot icke fallet med den teoretisk-vetenskaphga limen i
Åkarpspolitiken, hvilken uppenbarligen icke alls räknar med ertaren För

denna linies målsmän och anhängare synes det hafva stått klart,
att öfver det praktiska lifvets behof står den egna straffrättsliga upptattniimens
kraf på teoretisk enhetlighet i strafflagstiftningen. Huruvida nu
emellertid verkligen den nya strafflagen kommer att inrymma försökets
straffbarhet såsom en lika själfklar sak som det fullbordade brottets straffbarhet,
veta vi ännu icke. I hvarje fall är det att gå händelserna i för -

Lagutskottets utlåtande Nr 66.

väg, när man påyrkar införandet af eu ny princip uti endast ett
lagrum, därför att man kanske annars framdeles får vidtaga ännu en
ändring af samma lagrum, och detta på den grund, att man tror sig
kunna drifva igenom vissa straffrättsliga önskemål.

Härvid är äfven att märka, att de moderna strafflagstiftningsförslagen
upptaga frågan om försökets straffbarhet uti sin allmänna beskrifning
öfver brottet öfver hufvud och icke under de speciella brottarterna.
Och då väl med all sannolikhet äfven vår nya strafflagstiftning i detta
afseende kommer att följa utländska förebilder, synes det oss lämpligast
och riktigast, att denna stora fråga om införandet af en ny princip icke
lämnas till Riksdagens pröfning och afgörande, förrän den blifvit grundligen
utredd. Ett förhandsbeslut, afseende endast en viss brottart, med
därtill synnerligen skarp politisk och social bakgrund, kunde då framdeles
menligt inverka på det lugna öfvervägandet och den sakliga pröfningen, denna
viktiga fråga kräfver.

Ingen af här ofvan behandlade riktlinjer tager sålunda sikte på det
väsentliga i denna lagstiftningsfråga. Det finns i själfva verket endast en
linie, som tager full hänsyn till denna klasslagstiftnings fördärfbringande
verkningar, och det är krafvet på åkarpslagens fullständiga slopande. Vi
kunna under inga förhållanden medgifva, att vare sig regeringsförslaget
eller de andra förslag, som innebära en partiell förändring eller utvidgning
af lagrummet, tillfredsställer den samhällsklass kraf, som vi företräda. Ty
den svenska arbetareklassens oeftergifliga kraf, nu som tillförne, är, att
15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen återställas till den lydelse, som dessa
hade före Åkarpslagens införande i strafflagen.

År 1899 har blifvit ett år i den svenska arbetarrörelsens historia,
som aldrig kan glömmas, ty då lagfästes en stor medveten orätt mot den
svenska arbetareklassen, en orätt, som sedan i öfver 10 år hänsynslöst utnyttjats
i en annan samhällsklass själfviska intresse. 1899 års undantagslag
och klasslag har utsått alltför mycket lidande öfver den svenska arbetareklassen,
har alltför mycket rubbat dess förtroende för rättsskipning
och myndigheter. Detta lidande kan icke försonas, detta förtroende kan
icke återvinnas med mindre, än att undantagslagen med kraftig hand
och till sista bokstafven utplånas ur vår strafflag. Hvarje förändring, tilllägg,
utvidgning eller partiell förbättring kan aldrig blifva full rättvisa,
och utan full och oafkortad rättvisa kan icke den svenska arbetareklassen
i denna brännande fråga blifva tillfredsställd.

Med hänvisning sålunda till all den utredning, som här och i våra föregående
motioner lämnats, och som å ena sidan visar, att ifrågavarande
undantagslagstiftning icke fyller något samhälleligt behof, å andra sidan

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 samt. 58 Käft. (Nr 66.).

Utskottets

yttrande.

10 Lagutskottets utlåtande Nr 66.

uttömmande behandlat och klarlagt lagens vådor för såväl medborgare
själfva som för statens dömande myndigheter och ordningsmakt, allt synpunkter,
som med skärpa understrukits i själfva motiverna till Kungl.
Maj:ts proposition till innevarande års Riksdag angående ändrad lydelse af
15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen, få vi hemställa,

att Riksdagen ville för sin del besluta att återställa 15 kap. 22 och
24 §§ strafflagen till den lydelse, dessa §§ hade före 1893 års lagändring.»

Från den redogörelse för ifrågavarande lagrums förhistoria, som lämnats
i chefens för justitiedepartementet yttrande till statsrådsprotokollet
den 29 mars 1912, vill utskottet erinra om följande:

15 kap. 22 § strafflagen hade ursprungligen följande lydelse:

»Tvingar någon, utan laga rätt eller med missbruk af sin rätt, genom
våld eller hot, annan att något göra, tåla eller underlåta, straffes
högst med straffarbete i två år, i de fall, där gärningen ej med svårare
straff särskilt belagd är».

Redan med denna lydelse innefattade denna § straff för den, som
tvingat annan att deltaga i arbetsinställelse. Enligt 24 § i samma kapitel
sådant sistnämnda lagrum ursprungligen lydde, skulle dock brott, som
omnämndes i 22 § ej få åtalas af allmän åklagare, därest detsamma ej åt
målsäganden angifvits till åtal. Från den i sistnämnda § sålunda stadgade
princip gjordes emellertid sedermera undantag dels genom lagen den 9
juni 1893, hvarigenom 24 § ändrades därhän att brott, som i 22 § omförmäldes,
föll under offentligt åtal, därest genom brottet någon tvingats
att deltaga i arbetsinställelse eller hindrats att återgå till arbete, och dels
genom lag den 28 maj 1897, hvarigenom lagrummet erhöll sådan lydelse,
att allmän åklagare bléf berättigad att å tjänstens vägnar åtala brott enligt
22 § äfven i det fall, att genom brottet någon hindrats att öfvertaga erbjudet
arbete. Någon ändring af 22 § hade dittills icke ägt rum. I en
vid 1899 års Riksdag inom andra kammaren väckt motion hemställdes
emellertid, att till sistnämnda § skulle fogas ett nytt moment af följande
lydelse: »Lag samma vare, där man, på sätt nu är sagdt, försöker tvinga
någon till deltagande i arbetsinställelse eller hindra någon att återgå till
arbete eller att öfvertaga erbjudet arbete.» I sammanhang därmed föreslogs
att 24 § skulle, såvidt den hänförde sig till 22 §, erhålla följande
ändrade lydelse: »Brott, som i 22 § 1 mom. sagdt är, må ej åtalas af
allmän åklagare, där ej målsäganden angifver det till åtal eller ock genom
brottet någon tvingats att deltaga i arbetsinställelse eller hindrats att
återgå till” arbetet eller att öfvertaga erbjudet arbete.» På hemställan af

Lagutskottets utlåtande Nr 66.

lagutskottet bifölls denna motion af Riksdagens båda kamrar, hvarefter i
enlighet med det sålunda af Riksdagen antagna lagförslaget den 10 juli
1899 lag i ämnet utfärdades.

Med den lydelse förevarande lagrum genom nyssnämnda lag erhållit
är sålunda, under det förut det brott, som i 22 § afses, straffats allenast
såsom fullbordadt, äfven försök till tvång belagdt med straff, dock
endast i de fall att försöket ägt sammanhang med arbetsinställelse. Dylikt
försök har därjämte belagts med samma straff, som fullbordadt brott eller
högst straffarbete i två år. Därigenom att vidare tillämpligheten af 24 §
inskränkts till 22 § 1 mom. skall i fråga om det i andra momentet afhandlade
försöksbrottet gälla bestämmelsen i 19 § 2 mom. af förordningen
om strafflagens införande, att under allmänt åtal höra alla brott, som
ej i lag äro uttryckligen undantagna.

Redan vid tillkomsten af de lagbestämmelser, för hvilka ofvan redogjorts,
påvisades åtskilliga bristfälligheter i desamma. Särskild! rönte det
vid 1899 års riksdag framlagda förslaget starkt motstånd. I Andra kammaren
afgåfvos för detsamma endast 108 röster, under det att 93 röster
afgåfvos för afslag. Då sedermera högsta domstolens yttrande öfver förslaget
inhämtades, förenade sig fem justitieråd i hemställan, att detsamma
icke måtte stadfästas, och öfriga två justitieråd afstyrkte, att förslaget i
dess då föreliggande form blefve gilladt. Sedermera hafva inom Riksdagen
vid upprepade tillfällen yrkanden framställts om upphäfvande eller ändring
i de ifrågavarande bestämmelserna. \''id 1904 års riksdag väcktes inom
Andra kammaren motion med yrkande, att Riksdagen måtte för sin del
besluta, att 22 och 24 §§ i 15 kap. strafflagen skulle åter erhålla samma
lydelse, som de hade före sanktionerandet af den nya lydelsen den 10 juli
1899. _ Denna motion förnyades vid 1908, 1910 och 1911 årens Riksdagar.
Vid sistnämnda Riksdag framställdes därjämte dels i en i ämnet väckt
motion, dels ock vid de sålunda framställda motionernas behandling inom
Riksdagen åtskilliga förslag i syfte att bringa de genom 1899 års lag införda
stadgandena i närmare öfverensstämmelse med de i strafflagen i öfrig*
gällande principer. Samtliga motioner om upphäfvande af bestämmelserna
i 1899 års lag blefvo på lagutskottets hemställan af båda kamrarna
afslagna, hvaremot, med anledning af de vid 1911 års Riksdagväckta
ändringsförslagen, Andra kammaren för sin del antog ett förslag
till ändringar i de förevarande paragraferna af innebörd, att det straffbara
försöket skulle komma att motsvara hela det fullbordade brottet,
straffet för försök sänkas och åtalsrätten begränsas.

Med anledning af de upprepade framställningarna om ändrad lagstiftning
i ämnet och de därvid framhållna betänkligheterna mot de före -

Lagutskottets utlåtande Nr 66.

varande bestämmelserna och deras nuvarande affattning har chefen för
justitiedepartementet låtit utarbeta ett förslag till lag angående ändrad
lydelse af 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen, hvithet förslag, sedan det
underkastats lagrådets granskning, med förevarande proposition förelagts
Riksdagen till antagande.

Beträffande innebörden i och de närmare skälen för Kungl. Maj:ts
förslag får utskottet hänvisa till den kungl. propositionen samt de därvid
fogade, i statsrådet och lagrådet förda protokoll.

Enligt utskottets uppfattning äro de olägenheter, som vidlåda de
nuvarande lagbestämmelserna, af så allvarlig art, att en ändring af desamma
icke bör längre undanskjutas. I detta hänseende får utskottet
åberopa den fullständiga och öfvertygande utredning, som föredragande
departementschefen lämnat i sitt ofvan omförmälda yttrande till statsrådsprotokollet
den 29 mars 1912.

I fråga om sättet för ändringens åstadkommande anser utskottet för
sin del, att det af Kungl. Maj:t nu framlagda förslaget till ändringar i
15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen, bör vara ägnadt att undanrödja de väsentligaste
af de brister, som vidlåda nu gällande lag.

Hvad angår det af herrar Lindqvist in. fl. i deras ofvanintagna motion
framställda yrkandet, att Riksdagen måtte besluta, att de ifrågavarande
lagrummen skulle återställas till den lydelse, de hade före 1893 års lagändring,
finner utskottet att, äfven om såväl teoretiska som praktiska skäl
kunde tala för en sådan åtgärd, åtminstone så till vida att lagrummen
återfinge den lydelse de hade före lagändringen den 10 juli 1899,
det likväl, af skäl, som jämväl af departementschefen framhållits, vara
lämpligt att stanna vid en sådan förändring, som af Kungl. Maj:t föreslagits.
Och hvad herr Thyréns motion angår, finner utskottet för sin
del redan den utvidgning af området för det straffbara försöket, som
hans förslag innebär, utgöra ett bestämdt hinder mot att nu godkänna
detta förslag.

På grund häraf och under hänvisning i öfrigt till de skäl, som af
föredragande departementschefen andragits, har utskottet ansett sig böra
tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag och får utskottet alltså hemställa,

Lagutskottets utlåtande Nr 66.

att Riksdagen måtte, med afslag å herrar Lindqvists
med fleres och herr Thyréns ofvan omförmälda
motioner, godkänna Kungl. Maj:ts genom ifrågavarande
proposition framlagda förslag.

Stockholm den 17 maj 1912.

På lagutskottets vägnar:

JOHAN WIDÉN,

Reservationer:

dels af herrar Håkanson, Gustaf Andersson, af Ekenstam, Bergendahl,
Trana, Petersson i Lidingö villastad, och Olsson i Broberg, som hemställt att

Riksdagen måtte afstå såväl Kungl. Maj:t ifrågavarande
proposition som ock de i ämnet väckta motionerna; dels

af herrar Lindhagen och Persson i Norrköping som anfört:

»Utskottet medgifver, att både teoretiska och praktiska skäl tala
väsentligen för en sådan åtgärd, som föreslagits i den af herr Lindqvist
m. fl. väckta motionen. Det synes oss med en sådan utgångspunkt vara
riktigast att stödja detta förslag.

Här gäller det nämligen att afskaffa en klasslag, som i arbetareklassens
stora strid för bättre lifsvillkor dess motparter själfva instiftat
för att skaffa sig ett ytterligare vapen till de många, som besittningen
af ekonomisk, politisk och administrativ makt förlänar.

Man har härvid'' sökt i själfva verket göra gällande, att strejkande
arbetare ej borde tillåtas ens på något sätt komma till tals med sina kamrater,
hvilkas solidaritet med de kämpande vore en betingelse ofta nog
för utgången. Ifrågavarande lagstiftning har till sitt syfte och till sina
verkningar varit ett sannskyldigt uttryck för ett sådant åskådningssätt.
Den kungl. propositionen betecknar nu med rätta dessa sträfvanden såsom

Lagutskottets utlåtande Nr 66.

ohemula. »Att de strejkande äro berättigade att genom fredlig öfvertalning
eller öfverhufvud genom rättsenliga medel påverka dem, som trädt
eller ämna tråda- i deras ställe, synes», säges det, »numera öfverallt vara erkändt».
Det är då så mycket påtagligare att den ursprungliga lydelsen af
15 kap. 22 § strafflagen, som generellt bestraffar lagstridigt våld och hot, hvarifrån
det må komma, är en tillräcklig straffbestämmelse och tillika en
oväldig straffbestämmelse, som ej genom undantagsbestämmelser riktar sin
ndd mot arbetareklassen och ytterligare blottställer den i en rättvis strid
mot öfvermakten. Hvarje steg, som lagstiftningen tagit i sistnämnda illegitima
syfte, bör därför nu vid närmare eftersinnande återtagas samt lagrummets
lydelse återställas i sitt ursprungliga opartiska skick.

Under åberopande af den utförliga motiveringen i motionen samt
med instämmande i hvad utskottet yttrat om herr Thyréns framställning
hemställa vi,

att Riksdagen med anledning af herr Lindqvists
in. flis motion ville för sin del besluta att återställa
15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen till den lydelse dessa
lagrum hade före 1893 års lagändring.»

dels ock af herr Jansson i Edsbäcken.

Stockholm 1912. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

121557