Lagutskottets utlåtande Nr 64 (Utlåtande 1918:LU64 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 64.

Nr 64.

Ankom till riksdagens kansli den 24 maj 1918 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående framflyttande av straffbarhetsåldern.

Närvarande: herrar Pettersson i Södertälje, Stärner, greve Spens, Köhlin*, Permansson,
Fant, Klefbeck*, Frändén*, Lagerkvist, Pettersson i Bjälbo, Lindqvist i Kosta,
Ernst Lindley, Holmdahl*, Johansson i Trollhättan, Ericsson i Åtvidaberg
och Johanson i Gäre.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
nr 210, har herr Bengtsson i Norup föreslagit, att riksdagen ville i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning, huruvida icke genom
straffbarhetsålderns framflyttande från femton till sexton eller eventuellt
högre åldersår unga personer inom sådan åldersgräns må kunna befrias
från straff för gärningar, som av dem begås, varjämte bör tagas i övervägande,
huruvida och i vilken ordning tvångsuppfostran i stället bör
ådömas eller annat förfarande, såsom intagande i skyddshem, gent emot
dem anlitas.

Till stöd för sin ifrågavarande hemställan har motionären anfört
följande:

»Det är ett sorgligt faktum, att brottsligheten bland vårt lands Motionärens
ungdom förer ett betydande antal femton- och sextonåringar inom fång- motwermnelsernas
murar. Många av dessa unga äro ännu nästan bara.

Vissex-ligen föreskriver den nya verkställighetslagen, att fånge, som
vid straffets början ej fyllt tjugu år, skall avtjäna straffet helt eller
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 9 sand. 48 höft. (Nr 64.) 1

Lagutskottets utlåtande Nr 64.

delvis i huvudsakligen för yngre fångar avsedd straffanstalt, såvida det
ej med hänsyn till strafftidens korthet, straffets art eller omständigheterna
i övrigt finnes olämpligt. Härigenom har åstadkommits, att
de unga fångar, som hava så pass lång strafftid att deras transporterande
till ett ungdomsfängelse kan ifrågakomma, kunna göras till föremål
för en efter der^s ålder mera passande behandling. Men det
kvarstår dock att även dessa såsom straff- eller fängelsefångar nödgas
känna bördan av den skam, som i det allmänna medvetandet vidlåder
den sålunda straffade. Att hålla ett barn i fängelse kan ej sällan medföra,
att det unga sinnet berövas självtillit och hopp: det kan vara att
stänga gossens eller flickans väg till framtida lycka och samhällsnyttig
verksamhet. Fortsatt brottslighet kan därav bliva en följd.

Detta har ock av lagstiftaren insetts, då för vissa fall beretts möjlighet
att utbyta frihetsstraffet mot tvångsuppfostran. Den villkorliga
domen befriar också mången ung brottsling från straffets undergående.
Men ifrågasättas kan, om icke ett ytterligare steg bör tagas; om icke
femtonåringen, kanske också sextonåringen helt bör undandragas möjligheten
av straffarbete eller fängelsestraff.

Utkastet till ny schweizisk strafflag stadgar, att den unge brottslingen,
om han fyllt fjorton men ej aderton år, skall intagas i tvångsuppfostringsanstalt
eller, om han är så sedligt fördärvad att han icke
där kan förvaras, i en särskild korrektionsanstalt. Enligt motförslaget
till ny tysk strafflag skall gärning, som begås av någon i nämnda
ålder, vara strafflös, om gärningsmannen vid handlingens förövande
icke ägde förmåga att riktigt bedöma dess betydelse för rättsordningen
och dess konsekvenser för honom själv. I professor Carl Torps utkast
till ny dansk strafflag förklaras sådana handlingar strafflösa, vilka företagas
av barn under fjorton år eller av personer mellan fjorton och
aderton år, när det med hänsyn till handlingens art och gärningsmannens
personliga utveckling må antagas, att han saknat nödig mogenhet
till att bedöma handlingens rättsliga eller samhälleliga betydelse.

Enklast och mest tilltalande synes ifråga om de yngsta brottslingsgrupperna
vara att i varje fall ersätta straffet med behandling i
skyddshem eller med tvångsuppfostran såsom enligt det schweiziska
förslaget. Skulle emellertid sådant finnas olämpligt, kunde den väg
följas, som anvisas av de ovannämnda tyska och danska förslagen.

Enligt gällande svensk lag användes skyddshemmet för den minderårige,
vilken ej nått straffbarhetsåldern. Tvångsuppfostran användes
i. vissa fall för den unge, som överskridit nämnda ålder vid den brottsliga
gärningens begående.

Lagutskottets utlåtande Nr 64. 3

Genom framflyttande av straffbarhetsåldern skulle skyddshemmets
användning utsträckas till även något äldre personer än för närvarande
är fallet. Måhända finnes detta olämpligt, I sådan händelse
torde tvångsuppfostran kunna i stället anlitas, en form som av vissa
skäl lärer vara att föredraga i fråga om den, som hunnit något högre
ålder.

Att såsom nuvarande lag från tvångsuppfostran utesluta den unge,
som begått svårare brott, synes knappast välgrundat i fråga om femtonoch
sextonåringen. Åven å en sådan måste uppfostran verka bättre än
straff; och om tvångsuppfostran tillmätes i avsevärd tid, har även den ett
avskräckande inflytande, helt visst lika stort som ett i allmänhet kortvarigare
straff.

Före inträdandet av den numera iakttagna stora tillökningen i de
unga brottslingarnas antal, däröver siffror ännu ej finnas tillgängliga,
intogos i straffanstalterna för undergående av straffarbete följande antal
unga, nämligen i åldern av

1914 1915 1916

] 5 år .......................................... 6 10 13

16 » .......................................... 32 19 33

17 » .......................................... 49 51 43

Summa 87 80 89»

Den allmänna kriminella myndighetsåldern bestämdes i 1864 års
strafflag till fyllda 15 år. Domstolen ägde dock efter omständigheterna
förordna om tilldelande av aga åt eller insättande i allmän uppfostringsanstalt
av barn, innan det fyllt 15 år. Om vidare den, som fyllt
14 men ej 15 år, begått gärning, som i allmänhet vore belagd med
dödsstraff eller straffarbete över två år, och prövades han hava ägt nog
urskilning att inse gärningens brottslighet, skulle han straffas högst
med straffarbete i fyra år, om dödsstraff å gärningen följa kunnat, och
med straffarbete i två år, om sådant arbete på längre tid därför vore
stadgat. Brott, som någon i denna ålder begått, finge ej tillräkna^
honom till förhöjning av straff för återfall i brottet, där sådan förhöjning
särskilt funnes i lagen utsatt. Och skulle den, som fyllt 15. men
ej 18 år, begå brott, då skulle dödsstraff eller straffarbete på livstid
nedsättas till sådant arbete från och med sex till och med tio år.

Utskottet

1864 års
strafflag.

4 Lagutskottets utlåtande Nr 64.

20aiZi890 Gen?m lagen den 20 juni 1890 genomfördes i förutnämnda bestämJum
melser.vissa ändringar. Sålunda kunde för den, som var över 15 men
under 18 år, straffarbete på viss tid nedsättas till hälften av den eljest
för brottet stadgade minsta strafftid, ehuru icke under två månader.
Vidare utflyttades i fråga om förhöjning av straff vid återfall i brott
åldersgränsen så, att något tillräknande vid straffs bestämmande för
återfall icke finge ske, där gärningsmannen vid de tidigare brottens
begående icke fyllt 18 år.

Lagen den
27 juni 1902.

1902 års lagstiftning på ifrågavarande område medförde en betydelsefull
ändring i dittills gällande rätt i två skilda avseenden. Dels
blev åldersgränsen för kriminell tillräknelighet undantagslöst bestämd
till 15 år, dels skulle för den, som fyllt 15 men ej 18 år, straff för
lindrigare förbrytelser kunna utbytas mot intagande i allnrän uppfostringsanstalt.
Den förstnämnda ändringen innebar ej blott avskaffande
av den domstol tillkommande befogenheten att förordna om tilldelande av
aga åt eller insättande i allmän uppfostringsanstalt av barn, innan det
fyllt 15 år, utan även borttagande av den bestämmelse, enligt vilken,
om gärningen blivit begången av den, som fyllt 14 men ej 15 år, och
han prövades hava ägt nog urskilning att inse gärningens brottslighet,
gärningsmannen i vissa fall kunde av domstol ådömas straff. Dessa
ändringar i strafflagen fullständigas av lagen den 13 juni 1902 angående
uppfostran av vanart.ade och i sedligt avseende försummade barn,
varigenom åt barnavårdsnämnd uppdrogs omhändertagandet och insättandet
i skyddshem av barn under 15 år, som visat sådan vanart, att hemmets
och skolans uppfostringsmedel befunnits otillräckliga för den vanartades
tillrättaförande. Den andra ändringen gick ut därpå, att där brott blivit
begånget av någon, som fyllt 15 men ej 18 år och han härför dömdes
till böter eller till fängelse i högst sex månader, domstolen, där den
brottsliges sinnesbeskaffenhet och omgivning samt graden av hans förståndsutveckling
prövades sådant föranleda, kunde förordna, att han skulle
i stället för att undergå det ådömda straffet insättas i allmän uppfostringsanstalt.

Lagen den
7 maj 1917.

Slutligen har genom lagen den 7 maj 1917, som ännu ej trätt i
kraft, bestämmelsen om domstols befogenhet att förordna om straffs
utbytande mot tvångsuppfostran utsträckts att gälla även sådana personer
under 18 år, vilka dömts till straffarbete i högst sex månader eller
fängelse i högst ett år.

Lagutskottets utlåtande Nr 64.

I sitt år 1832 framlagda förslag till allmän kriminallag sökte lagkommittén
att få den minderårige förbrytarens ansvarighetsålder framflyttad
från sjuårsåldern, vilken för vissa fall redan av vår medeltidslagstiftning
fastslagits och jämväl av 1734 års lag bibehållits, till fyllda
tio år. I Jagberedningens år 1844 avgivna förslag återfinnes härutinnan
samma stadgande. Denna bestämmelse upptogs emellertid icke i 1864 års
strafflag. L yttrande till statsrådsprotokollet den 23 september 1862
meddelade justitiestatsministern, att i förevarande avseende den avvikelse
skett från lagberedningens förslag, »att tiden för barnets strafflöshet
blivit bestämd till fjortonde året i stället för det tionde, vilket
förändrade stadgande närmare överensstämmer med nu gällande lag
ävensom med flera nyare främmande lagar och jämväl torde finnas
lämpligare med avseende å tiden för barnets utveckling i vårt land.»

Vid förarbetena till 1902 års lagstiftning i ämnet var frågan om
framflyttande av straffmyndighetsåldern föremål för särskilda uttalanden.
Sålunda framhöll den kommitté, som den 26 oktober 1898 avgav det
till grund för ifrågavarande lagstiftning liggande betänkande och förslag,
att enligt kommitténs åsikt några övertygande skäl icke kunde anföras för
ett höjande av denna åldersgräns för absolut straffrihet. Vid 15 år hade
personer, tillhörande de mindre bemedlade samhällsklasserna, i regel
avslutat sin skol- och konfirmationsundervisning och trätt ut i livet för
att förtjäna sitt uppehälle. Med en sådan självständig ställning stämde
icke straffrättslig ansvarsfrihet väl överens. Ett ytterligare skäl till
avstyrkande av en utsträckning av ovillkorlig straffrihet funne kommittén
även i den omständigheten, att för det dåvarande, kommittén
veterlig!, icke något lands lagstiftning såsom en allmän regel föreskrivit,
att minderåriga skulle inom en åldersgräns utöver uppnådda 15 år vara
befriade från straff.

På samma gång kommittén sålunda fann straffbarhet böra inträda
vid fyllda 15 år, höll kommittén före, att möjlighet borde beredas att
mot personer, som vid förövandet av en brottslig gärning väl överskridit
denna gräns för absolut straffrihet men dock ännu på grund av
försenad utveckling, försummad uppfostran eller ogynnsamma omständigheter
i övrigt befunne sig på ett barns ståndpunkt, kunna använda
samma uppfostringsmedel som emot minderåriga under 15 år.

Att kommittén därvid ansåg sig böra inskränka domstolens rätt att
meddela förordnande om insättning i uppfostringsanstalt till de fall, då
det straff, den brottslige ådragit sig, uppginge till högst sex manaders
fängelse, härrörde icke, enligt kommitténs utsago, av någon inre i sakens

Förarbetena
till 1864 års
strafflag.

Förarbetena
till 1902 års
lag.

1896—98 års
Committé.

Lagutskottets Utlåtande Nr 64.

natur liggande orsak. Tvärtom borde, förmenade kommittén, därest frågan
endast såges ur rent teoretisk synpunkt, denna begränsning betydligt vidgas,
såframt den icke alldeles borde bortfalla. Prövades det nämligen, att den
brottslige, i trots därav att han överskridit den absoluta straffrihetsgrånsen,
ännu icke kunde anses hava hunnit den sedliga och intellektuella mognad, som
borde förutsättas för straffbarhet, syntes billigheten kräva, att han under alla
förhållanden i straffrättsligt hänseende behandlades lika med minderåriga under
15 år. När kommittén det oaktat uppställde nyssnämnda villkor, berodde
detta av hänsyn till de kostnader, en vidsträcktare tillämpning
av utbyte av straff mot insättande i anstalt skulle medföra.

Högsta

domstolen.

Vid behandlingen inom högsta domstolen av det på grundval av ovannämnda
kommittébetänkande inom justitiedepartementet utarbetade förslag
till ändringar i 5 kap. strafflagen förekom intet principuttalande i fråga
om straffmyndighetsåldern. En ledamot förklarade emellertid, att han
hölle före, att man borde inskränka användningen av ifrågavarande
uppfostringsmedel till ett mindre antal åldersklasser och i stället utsträcka
tillämpningen till de mera utvecklade inom dessa klasser och
till de något svårare brotten. Det torde vara rådligast, yttrade han vidare,
att åtminstone tills vidare stanna vid 16 år såsom högsta åldern
för intagning i uppfostringsanstalt. Om så skedde, syntes begränsningen
i fråga om brottets beskaffenhet kunna sättas så högt, att endast
brott, för vilka allmänna straffminima uppginge till minst ett eller två års
straffarbete, undantoges. Under förutsättning, att aga samt tillrättavisning
och förmaning användes såsom alternativa tuktomedel, skulle straffbarheten
inom dessa gränser kunna helt och hållet upphävas, varigenom nian
undginge att använda kortvariga frihetsstraff för förbrytare under 16 år.

Sex av de i förslagets granskning deltagande justitieråden uttalade
sig för en utsträckning av det föreslagna stadgandet om befogenhet
för domstolen att förordna om intagande i uppfostringsanstalt därhän,
att detsamma skulle kunna tillämpas vid olovligt tillgrepp, oavsett att
brottet vore belagt med straffarbete.

stiveiTden , 1 deu skrivelse den 15 maj 1902, vari riksdagen meddelade, att den
tö maj 1902. med vissa ändringar antagit Kungl. Maj:ts i ärendet framlagda proposition,
uttalades bland annat, att riksdagen även för sin del vore övertygad om
att tvångsuppfostran i många fall skulle vara synnerligen ändamålsenlig
gent emot minderåriga förövare av tjuvnadsbrott samt andra personer
mellan 15 och 18 år, vilkas brott icke kunde försonas med lägre straff
än straffarbete. Riksdagen, som vidare ifrågasatte, huruvida icke domstol

Lagutskottets utlåtande Nr 64.

borde tillerkännas befogenhet att under vissa förhållanden i stället för
straff'' meddela varning eller annan tillrättavisning, ansåg sig dock ej
av dessa orsaker böra avslå förslaget, då dess snara antagande vore
av högsta vikt. Därtill komme, att, innan ytterligare anstalter blivit
uppförda, lagen redan av utrymmesskäl ej kunde utsträckas att omfatta
flera än de nu i densamma upptagna kategorierna av minderåriga förbrytare.
Men riksdagen höll före, att, i mån som de goda verkningarna
av lagens bestämmelser inträdde — varom riksdagen vore övertygad
såväl Kung!. Maj:t som riksdagen skulle låta sig angeläget vara att
vidtaga sådana åtgärder, soni möjliggjorde lagens utsträckning till alla
de fall, där en lycklig verkan av dess bestämmelser kunde vara att påräkna;
och i samband med eu dylik utvidgning av lagens verkningskrets
torde tillfälle erbjuda sig att taga i övervägande, i vad man jämväl
övriga av riksdagen antydda uppfostringsmedel kunde och borde
komma till användning.

Vid riksdagen år 1909 väcktes inom andra kammaren en motion,
i vilken med hänvisning till de goda resultat, som vunnits genom minderåriga
förbrytares intagande i allmän uppfostringsanstalt, hemställdes
om sådan ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen, att domstols rätt
att meddela förordnande om insättning i allmän uppfostringsanstalt
måtte utsträckas även till de fall, då brottet, som den minderårige begått,
belädes med straffarbete i högst sex månader.

På hemställan av lagutskottet, som avgav utlåtande över motionen
och därvid särskilt framhöll, att ifråga om unga personer uppfostran
oftare vore ett verksammare medel än straff, då det gällde att rätta
en rättsstridig vilja, beslöt riksdagen att i anledning av motionen i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning, i vad mån ändring
skulle kunna ske av 5 kap. 3 § strafflagen, i syfte att där om förmälda
unga förbrytare måtte i större utsträckning än för det dåvarande var
medgivet kunna insättas i allmän uppfostringsanstalt. Denna riksdagsskrivelse,
dagtecknad den 16 mars 1909, överlämnades därefter till
fattigvårdslagstiftningskommittén, som den 2 december 1915 avgav det
betänkande och förslag, som ligger till grund för den av 1917 års riksdag
beslutade utvidgningen av uppfostringsinstitutet. I den genom
riksdagens skrivelse väckta frågan anför kommittén bland annat:

»Vid bedömande av frågan om utbytande av straff mot insättande
i uppfostringanstalt böra icke lämnas obeaktade de strävanden, som

Motion vid
1909 års
riksdag.

Riksdagens
skrivelse den
16 mars
1909.

Fattigvårds lagstiftnings kommittén.

8 Lagutskottets utlåtande Nr 64.

under de senare åren gjort sig gällande, att vid verkställighet av straff
taga särskild hänsyn till de unga och anordna straffet för dem så, att
strafftiden utnyttjas för att sätta dem i bättre stånd att reda sig, då de
ånyo komma ut i livet. Särskilt anmärkningsvärd är i sådant hänseende
den framställning, som av fångvårdsstyrelsen gjorts hos Kungl. Maj:t i
dess skrivelse den 3 juli 1912. Efter en uttömande motivering, vari
bland annat redogöres för det i England använda s. k. Borst.alsystemet,
föieslog styrelsen, att i strafflagen skulle införas en ny straffare benämnd
korrektionsstraff, tillämplig därest någon, som fyllt 18 men ej 21 år, gjort
sig saker till brott, som enligt strafflagen skulle föranleda fängelse eller
straffarbete på viss tid, ej överstigande tre år. Korrektionsstraffet skulle
komma till användning jämväl i fråga om den, som före fyllda 18 år
gjort sig förfallen till fängelse eller straffarbete på högst nämnda tid,
men prövades icke kunna eller böra intagas i allmän uppfostringsanstalt.
Vid prövning om korrektionsstraff borde ådömas, skulle tagas i betraktande,
huruvida de omständigheter, varunder brottslingen uppväxt och
sedermera levat, samt hans personliga sinnesbeskaffenhet och övriga
förutsättningar gåve vid banden, att hans framtida välförhållande med
större sannolikhet skulle kunna vinnas genom dylikt straff än genom
det straff, som eljest vore i lagen för brottet stadgat.

Uti det av sakkunniga för utredning av vissa till strafflagstiftningen
hörande frågor den 29 december 1914 avgivna betänkande med förslag
till lag angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff (lag den
24 mars 1916) finnes en del föreskrifter, som avse yngre fångar. Sålunda
föreslås, att fånge, som vid straffets början ej fyllt 20 år, skall avtjäna
straffet helt eller delvis i huvudsakligen för yngre fångar avsedd
straffanstalt, där det ej med hänsyn till strafftidens korthet, straffets art
eller omständigheterna i övrigt finnes olämpligt. Vidare föreslås vissa modifikationer
med hänsyn till sådana yngre fångar i fråga om tiden för enrumsstraffet
och sättet för dess verkställande m. m.

Några lagbestämmelser hava visserligen icke utfärdats i det i fångvårdsstyrelsens
ovanberörda skrivelse den 3 juli 1912 angivna syfte, men
vissa åtgärder hava dock i fråga om straffverkställigheten vidtagits för
att åstadkomma ett bättre utnyttjande av strafftiden för unga förbrytare.

Ehuru alltså inom fängelserna börjat vidtagas åtgärder, syftande till
ett bättre utnyttjande av fängelsetiden för de yngre förbrytarna, är det
uppenbarligen ej möjligt att i fängelset, där vistelsen dessutom alltid
måste bliva mera kortvarig, vinna samma resultat med hänsyn till de
minderårigas uppfostran, som i eu enkom för dem avpassad uppfostrings -

Lagutskottets utlåtande Nr 64.

anstalt. Erfarenheten synes hava till fullo ådagalagt, att den uppfostringsverksamhet,
som kommit till stånd på grundvalen av 190- års lagstiftning,
haft eu stor uppgift att fylla och även i det stora hela visat sig
motsvara de därpå ställda förväntningarna. Större delen av. de elever,
som utgått från de allmänna uppfostringsanstalterna, hava blivit laglydiga
och arbetsamma medborgare, under det att de, utsläppta efter ett kortvarigt
fängelsestraff, antagligen snart åter skulle kommit i delo med rättvisan
eller eljest råkat på förfall. Det finnes ingen anledning att antaga,
att icke lika gott resultat skall kunna vinnas med en del av dem, som
gjort sig skyldiga till brott, för vilket enligt lagen straffarbete ådömes.
Särskilt ifråga om dem, som gjort sig skyldiga till tjuvnadsbrott — och
dessa äro de flesta — lärer, på sätt redan anmärkts inom högsta domstolen,
goda förutsättningar finnas att kunna med framgång utföra enahanda
uppfostringsarbete, som nu med tillämpning av 5 kap. 3 § strafflagen
kunnat komma de till fängelse dömda till del. Överhuvud taget
synes någon meningsskiljaktighet icke finnas om angelägenheten av eu
utsträckning, och kommittén finner sig också böra utan tvekan förorda
en sådan.

Vad beträffar sättet för utvidgningen kan man tänka sig en sådan
inskränkt till vissa arter av brott, närmast tjuvnadsbrotten, bland vilkas
förövare man har att räkna med ett stort antal minderåriga. Emellertid
synes det dock mindre lämpligt att begränsa uppfostringsförfarandet till
dem, som gjort sig skyldiga till vissa arter av brott. Det hittills bedrivna
arbetet å uppfostringsanstalterna synes ej heller hava givit anledning
till något dylikt särskiljande, och även från fängelserna kunna
exempel framdragas på ungdomar, dömda till straffarbete för andra brott
än olovligt tillgrepp, vilka skulle lämpat sig för intagande å uppfostringsanstalt.
Kommittén ansluter sig därför i detta avseende till det förslag,
som gjordes i motionen till 1909 års riksdag och sedermera vunnit anslutning
från olika håll, nämligen att förordnande om intagande i uppfostringsanstalt
bör kunna meddelas även vid brott, som belägges med
straffarbete, och detta utan hänsyn till brottets art.»

Sedan kommittén härefter framhållit, att det med denna utgångspunkt
vore nödigt att bestämma en viss gräns i fråga om strafftidens
längd, utöver vilken ej skulle vara medgivet att sätta uppfostringsåtgärder,
detta därför att den allmänna rättsuppfattningen icke skulle
känna sig tillfredsställd med att svårare brott fritoges från straffpåföljd
och av allmänpreventiva hänsyn, samt kommittén ansett försiktigast att
stanna vid den gräns av sex månaders straffarbete och däremot svarande

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 9 sand. 48 käft. (Nr 64.) 2

Professor
J. C. W.
Thyrén.

10 Lagutskottets utlåtande Nr 64.

ett års fängelse, som ifrågasattes vid 1909 års riksdag, yttrar kommittén
vidare:

»Ett ytterligare spörsmål, som i detta sammanhang varit under
övervägande är, huruvida ej i vissa fall domstol borde tilläggas befogenhet
att meddela tillrättavisning och varning i stället för att förordna
om insättande i allmän uppfostringsanstalt. Hemställan om ett dylikt
stadgande gjordes av åtskilliga ledamöter i högsta domstolen vid granskning
därstädes av de föreslagna stadgandena rörande behandling av minderåriga
förbrytare, och riksdagen ifrågasatte i sin ovanberörda skrivelse
den 15 maj 1902 även en dylik befogenhet. I det betänkande, som avgavs
den 17 maj 1902 av den s. k. strafflagskommittén, upptogs också
spörsmålet, huruvida varning skulle med fördel kunna brukas i stället
för eller jämte villkorlig dom. Nämnda kommitté fann emellertid av
flera skäl stadgande om varning icke böra införas och, vad särskilt beträffar
minderåriga förbrytare, ansåg kommittén, att efter ett genomförande
av det till 1902 års riksdag framlagda förslaget om insättande
i allmän uppfostringsanstalt samt med den villkorliga domens användande
för yngre förbrytare i därför lämpade fall, det ej syntes tjänligt
att med. avseende å dessa införa ytterligare ett särskilt förfaringssätt.
Genom införandet i vårt straffsystem av institutet villkorlig dom hade
frågan om befogenhet för domstol att meddela varning fått minskad
betydelse. Den villkorliga domen är, såsom av strafflagskommittén betonas,
i själva verket en skärpt varning.»

Vid förarbetena till ny strafflag har frågan om behandling av minderåriga
förbrytare varit föremål för särskild uppmärksamhet. Uti det
av professor Johan C. W. Thyrén framlagda principbetänkande rörande
strafflagens revision (Principerna för en strafflagsreform, del I sid. 135—150,
del III sid. 149—150) har sålunda en ingående behandling ägnats åt minderårigas
brottslighet, för vars bekämpande föreslagits särskilda straffmedel
och skyddsåtgärder. För utbrytande av minderåriga brottslingars
behandling från det typiska strafförfarandet, framhåller professor Thyrén,
tala flera grunder. Om än varje allvarligare straff (bortsett från dödsstraffet)
bör innehålla ett uppfostrande element, avsett att såvitt möjligt
förbättra den straffade, så visar dock erfarenheten, att utsikten för att
åvägabringa en genomgripande förändring i den mänskliga karaktären,
ehuru den aldrig fullkomligt upphör, dock högst väsentligt minskas med
tilltagande ålder. I fråga om unga, outvecklade personer är den emellertid
jämförelsevis stor, och denna erfarenhet utgör ett starkt skäl för
att låta den uppfostrande synpunkten behärska samhällets reaktion mot

Lagutskottets utlåtande Nr 64. 11

brottslingar i nämnda stadium, så att straffet, inom vissa gränser, rent av
förvandlar sig till uppfostran. Använd gent emot den minderårige
brottslingen, fattas uppfostringsåtgärden icke såsom ett våldsamt och
störande ingrepp i hans liv, utan såsom eu välgärning mot honom själv,
rättskänslan stötes därför icke av att även vid mycket ringa brott
ja, till och med utan att brott föreligger — en sådan åtgärd inträder.
Omvänt uppfattas, ur den i folkåskådningen rådande vedergällningssynpunkten
— även om det är fråga om högre grader av brottslighet
den minderårige brottslingens »skuld», på grund av hans närhet till den
»otillräkneliga» barnaåldern, icke svårare, än att den kan sonas med eu
längre uppfostringsbehandling — åtminstone såvida det icke gäller
mycket svåra brott. Då intet straff äger rum för brott begångna t. ex.
före 15 års ålder, faller det sig för den allmänna rättsuppfattningen
ganska naturligt, att det under ett mellanstadium, exempelvis 15 18

år, inträder en behandling, som åtminstone enligt regeln endast i mindre
mån har straffkaraktär.

I det av professor Thyrén sedermera framlagda förberedande utkastet
till strafflagens allmänna del, däi-vid såsom kriminell åldersgräns
bibehållits 15 år, har ungdomskriminaliteten alldeles förbigåtts. Om
anledningen härtill yttrar professor Thyrén, att därest detta institut
skulle utformas i den riktning, som angivits i Princ. I, så komme det
att inom straffrätten intaga en sådan särställning, att kräva en sådan
mångfald av egenartade regler, däribland även processuella, att åtminstone
tills vidare möjligheten torde böra hållas öppen för dess behandling
i en särskild lag.

Vid behandlingen av förevarande motion har utskottet i vederbörlig
ordning inhämtat yttrande från fångvårdsstyrelsen, som i ett den
18 mars 1918 dagtecknat utlåtande uttalat sig för ett höjande av st.raflbarhetsåldern.
I berörda yttrande, vilket såsom bilaga finnes vidfogat
detta utlåtande, erinrar fångvårdsstyrelsen till en början, att senare
årens lagstiftningsåtgärder i vårt land på ifrågavarande område innebära
ett fortgående mot målet att i möjlig mån befria dem, som på
grund av sin ungdom vore att anse såsom mindre brottsmedvetna, från
undergående av de allmänna straffen, vilka anpassats för de vuxna.
För fångvårdsstyrelsen hade det länge stått som ett synnerligen tungt
åliggande att i straffanstalterna hålla även 15-åringarna för undergående
av frihetsstraff. Huruvida och till vilken högre gräns straffa
barlietsåldern borde höjas, berodde eldigt styrelsens förmenande vä -

Fdngvdrds styrelsen.

Lagutskottets utlåtande Nr 64.

?®Äger v1™ “ojHgheterna att utan straff rätta och från fortsatt samhallsfarhghet
avhalla de unga lagöverträdarna. Det syntes därför, som
de* vore V1.1 ovedersäghgt gagn åtminstone i fråga om den, som
fyllt 15 men icke 16 år, om straffet som regel bleve utbytt mot intappa
i uppfostringsanstalt. Vad som hittills utan skada kunnat ske
beträffande deri, som icke fyllt 15 år, skulle utan tvivel med lika skäl
kunna göras i fråga om den, som fyllt 15 men icke 16 år. Gränsen
vore dragen tämligen godtyckligt, och en höjning av ett år kunde i
vaije tall icke innebära någon avsevärd skada. Visserligen kunde ur
samhällets synpunkt möjligen göras en invändning därom, att så kallad
strafmhet för den, som dock närmar sig en ålder av 16 år, komme att
försvaga rättssäkerheten, i det att dessa unga undandroges den avskräckande
verkan, straffet innebär. Men då vistelsen vid skyddshem
och uppfostringsanstalt, utom vid de allra svåraste brotten, i allmänhet
vore vida långvarigare än straffet, torde för de flesta intagandet i en dylik
anstalt sta såsom ett större obehag och därföre fruktas åtminstone lika
mycket. Endast i de fall, då brottet varit så svårt, att straffet skulle
till tiden i någon betydande grad överskjuta vad för vistelsen i uppfostringsanstalt
kunde ifrågakomma, innebure utbytet ett beaktansvärt
minskande av det avskräckande momentet. Om i anledning av dessa
sallsynta fall tveksamhet kunde råda, huruvida straffbarhetsåldern kunde
aUmant hojas utöver 15 år, stode visserligen den utvägen till buds, som
före 1902 ars lagandrmg var följd i strafflagens 5 kap. 2 § beträffande
f jortonaringarna. I enlighet därmed skulle nämligen så kunna
ordnas, att straff finge ådömas femtonåringen, i händelse han förövat
garning, belagd med dödsstraff eller straffarbete över två år, samt tillika
prövades hava ägt nog urskilning att inse gärningens brottslighet. Men
styrelsen trodde icke dylikt försiktighetsmått erforderligt, om höjningen
av straffbarhetsaldern ej sattes högre än till 16 år. I händelse den unge
beginge ett så svårt brott, som nyss ifrågasatts, torde det ske undtr
sadana förhållanden, att lian icke överväger, huruvida påföljden för
honom bliver några års straffarbete eller tvångsuppfostran.

, en, hölle vidare före, att då det vore önskvärt, att den som

fyllt 15 ar och således dock uppnått en tämligen hög grad av förståndsutveckling,
finge sin gärning bedömd av verklig domstol och icke av
barnavardsnamnd, ifrågavarande reform måhända helst borde genomföras
utan rubbning i domstolsförfarandet. Keformen skulle då allenast innebara
att förordnande om intagning i allmän uppfostringsanstalt skulle
beträffande de lagöverträdare, som fyllt 15 men icke 16 år, givas även

Lagutskottets utlåt ande Nr 64.

i de fall, då sådant icke enligt nu gällande lag skulle eller kunde ske,
utan straff ådömdes.

Slutligen har fångvårdsstyrelsen förordat lagändring av innebörd,
dels att domstolen för visst fall skulle äga att i stället för att förordna
om intagande i allmän uppfostringsanstalt tilldela den minderårige varning,
dels att de grundsatser, på vilka villkorlig dom vore uppbyggda,
skulle tillämpas jämväl, då det gällde verkställighet av ålagd tvångsuppfostran.

Såsom framgår av det ovan anförda, lärer icke mer än eu meningråda
därom, att ifråga om minderåriga förbrytare uppfostran ofta filett
verksammare medel än straff, då det gäller att rätta en rättsstridig
vilja och återföra lagbrytaren till ett lagbundet och för samhället gagnande
liv. De goda resultat, erfarenheten av 1902 års lagstiftning på
ifrågavarande område otvetydigt har att uppvisa, å ena sidan, samt
å andra sidan den obestridligen skadliga inverkan av särskilt kortvariga
frihetsstraff på den unge förbrytaren, synas utskottet utgöra starka skäl
för en utredning rörande möjligheten av en ytterligare utvidgning'' av
uppfostringsförfarandets användande å minderåriga förbrytare. Visserligen
har en ej obetydligt utsträckt tillämpning av nämnda förfarande
beslutats så sent som år 1917 genom den då antagna ändrade lydelsen av
5 kap. 3 § strafflagen, vilken ändring på grund av otillräckligt antal
anstaltsplatser ännu ej kunnat träda i kraft. Men denna omständighet
i och för sig bör enligt utskottets förmenande ej utgöra hinder för ett
upptagande till närmare utredning, huruvida och i vad mån uppfostringsförfarandet
lämpligen kan anlitas i än större omfattning, än vad
nämnda lagrum i dess ändrade lydelse medgiver. Inför den på senare
tider närmast på grund av kristidens verkningar alltmer tilltagande
ungdomskriminaliteten kan samhället icke förbliva overksamt. Bekämpandet
av den minderåriges brottslighet är ett samhällsintresse av den
allra största vikt, så mycket mer som man, därest detta lyckas
såsom professor Thyrén uttrycker sig i sitt ovan citerade arbete
i det väsentliga tillstoppat själva källan i samhället till kronisk brottslighet
för den närmast följande tiden; det belopp, samhället lägger
ut på välberäknade åtgärder mot ungdomskriminaliteten, tager det igen
med ränta genom minskade förluster och utgifter på grund av kriminaliteten
några år senare bland de vuxne. Därför hade det enligt utskottets
förmenande utan tvivel varit i hög grad önskvärt, att frågan om lagstiftningen
rörande minderåriga förbrytare kunnat i hela dess vidd

Utskottet.

Lagutskottets utlåtande Nr 6''4.

under den närmaste framtiden upptagas till behandling. Men då detta
svårligen lärer^ kunna ske, torde för närvarande intet annat återstå än
att med bibehållande av huvudgrunderna för gällande lagstiftning försöka
ytterhgaie utsträcka tillämpningen av de i 5 kap. 3 § strafflagen
givna bestämmelserna.

Vad beträffar sättet för utvidgningen, kan man givetvis tänka
sig olika utvägar. Motionären föreslår ett höjande av straffbarhetsåldern
från 15 till åtminstone 16 år. Detta förslag innebär, att uppfostringsförfarandet
i en eller annan form städse utsträckes till alla unga förbrytare i
åldei n 15 till åtminstone 16 år utan avseende på beskaffenheten av det
stiaff, som eljest skulle hava blivit dem ådömt. Straffbarheten skulle
med andra ord bortfalla för denna åldersklass. Så till vida har detta
förslag företräde framför alla andra, som det tager direkt sikte på den minderåriges
ålder. Det ligger nämligen i sakens natur, å ena sidan att
uppfostringsförfarandet är nyttigare och mer verksamt samt å andra
sidan att straffet är skadligare och mer fördärvbringande, ju yngre förbrytaien
äi. Invändas kan däremot törhända, att det ej kan vara ur
samhällets synpunkt lämpligt, att den, som dock uppnått en ålder av
upp till 16 år, alltid skall bliva strafflös.

Att i eu allmän regel angiva en viss ålder, då den minderårige
skall anses hava uppnått sådan mognad i omdöme och självständighet
i vilja, att en av honom begången brottslig handling bör åtföljas av
straff, är uppenbarligen förenat med de allra största svårigheter. Valet
måste bliva mer eller mindre godtyckligt. Ej heller kan den eu gångsatta
åldersgränsen, såsom historien bestyrker, förbliva densamma. Ju
mer utvecklat samhället är, desto större krav måste ställas på individen,
för att han skall anses hava uppnått mogenhet. Senare tiders lagstiftning
inom olika länder synes också, såsom fångvårdsstyrelsen påpekar,
avgjort gå i riktning mot ett höjande av straffbarhetsåldern.

Vad beträffar valet av just 15-årsåldern i vårt land för inträde av
kriminell ansvarighet, må till en början erinras därom, att det är över
50 år sedan sagda åldersgräns infördes i vår lagstiftning. Vidare
förtjänar påpekas, såsom ovan nämnts, att vid behandlingen inom högsta
domstolen av 1902 års lagförslag en ledamot ifrågasatte straffbarhetsålderns
höjande till 16 år med undantag för de svåraste brotten. Slutligen
må framhållas, att de av 1896—1898 års kommitté ovan anförda skäl för
bibehållandet av straffbarhetsåldern vid 15 år icke äga samma giltighet nu
som då. Det bör nämligen i detta sammanhang anmärkas, dels att enligt
redan antagna eller väckta lagförslag tiden för skolgången utökats eller
kommer att utökas icke allenast vad angår folkskola och obligatorisk

Lagutskottets utlåtande Nr tid.

fortsättningsskola utan jämväl i fråga om deltagande i undervisningen i
yrkesskolor, dels ock att vid innevarande års riksdag bägge kamrarna
fattat beslut om att i fattigvårdshänseende höja gränsen för minderårighet
från 15 till 16 år, vid vilken ålder, enligt vad föredragande departementschefen
framhöll i yttrande till statsrådsprotokollet vid anmälan
av förslaget till lag om fattigvården, de unge kunde anses hava hunnit
en sådan mognad, att de hade utsikt att utvecklas till goda självförsörjare
och nyttiga medborgare.

Kräver man således, såsom man bör, att den minderårige skall hava
uppnått eu viss utveckling, som bör utgöra förutsättning för hans straffbarhet,
lärer enligt utskottets förmenande från denna synpunkt sett
intet vara att invända däremot, att åldersgränsen för straffbarhet framflyttas
till 16 år. Att däremot gå längre synes utskottet icke vara
tillrådligt.

Men gränsen för straffbarhetsåldern bestämmes icke enbart av den
minderåriges mogenhet och fasthet i viljan. Den ännu i folkmedvetandet
härskande vedergällningstanken kräver understundom straff, så snart förbrytaren
uppnått en viss ålder, liksom allmänpreventiva hänsyn kunna
för visst fall påkalla samhällets reaktion i form av straff. Men ej heller
ur dessa synpunkter lära alltför stora betänkligheter möta mot att höja
åldersgränsen till 16 år, åtminstone icke om man undantager de grövsta
brotten. Det torde näppeligen behöva befaras, att den allmänna rättsuppfattningen
skall känna sig mindre tillfredsställd, därest eu 15-årig
förbrytare insättes i uppfostringsanstalt, än om han ådömes frihetsstraff,
lika litet som uppfostringsförfarandet, enligt vad erfarenheten giver
vid handen, för förbrytaren framstår såsom någon lindrigare påföljd å
brottet än frihetsstraffet.

Vad slutligen beträffar det uppfostringsmedel, som bör komma till
användning, då det gäller minderåriga förbrytare, som fyllt 15 men ej
16 år, och sättet för denna uppfostrans anordnande, har det synts motionären
enklast och mest tilltalande, att dessa 15-åringar antingen omluindertoges
av barnavårdsnämnd och intoges å skyddshem enligt lagen
om uppfostran av vanartade och i sedligt avseende försummade barn, eller
ock underkastades tvångsuppfostran. Fångvårdsstyrelsen har för sin del
förordat tvångsuppfostringsförfarandet under särskilt framhållande, dels
att tvångsuppfostringsanstalten torde bättre än skyddshemmet lämpa sig
för den, som fyllt 15 år, dels ock att minderårig i nu nämnd ålder
borde få sin gärning bedömd av domstol. Utan att vilja bestämt uttala sig
till förmån för vare sig det ena eller andra alternativet vill utskottet
dock framhålla angelägenheten av att, då eu ifrågasatt utvidgning av

Lagutskottets utlåtande Nr 64.

uppfostringsinstitutet såsom blott en provisorisk åtgärd icke är avsedd
att verka ändring i huvudgrunderna för gällande lagstiftning på området
i fråga, blivande ändringar ma kunna i görligaste mån genomföras
utan allt för stora rubbningar i nuvarande dom stolsförfarande. Utskottet
anser likaledes, att därest tvångsuppfostran skulle komma att förordas,
betryggande åtgärder böra vidtagas i syfte att förekomma äldre
elevers skadliga inflytande på yngre, vare sig detta bör ske genom särskilda
anordningar inom anstalten eller genom upprättande av olika
slag av anstalter, för vilket senare fall det ock torde böra tagas i övervägande,
huruvida icke tillfälle till förflyttning av elever mellan olika
anstalter borde beredas. Slutligen anser sig utskottet i likhet med
fångvårdsstyrelsen böra förorda ett upptagande till behandling, dels
huruvida och i vad mån varning eller annan tillrättavisning må°kunna
komma till användning vid behandlingen av minderåriga förbrytare, dels
liurmida och under vilka förutsättningar förordnande om intagande i
allmän uppfostringsanstalt må kunna allenast villkorligt meddelas.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att riksdagen matte i anledning av förevarande
motion i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t täcktes låta verkställa utredning, dels huruvida och
under vilka villkor den i 5 kap. 1 § strafflagen stadgade
straffbarhetsåldern av 15 år må kunna höjas
till 16 år ävensom, därest så finnes böra ske, huruvida
den, som fyllt 15 men ej 16 år och begår brott, bör intagas
i skyddshem eller i tvångsuppfostringsanstalt och
i senare fallet, huruvida domstol eller annan myndighet
roa härom förordna, dels huruvida och i vad mån varning
eller annan tillrättavisning må kunna komma till
användning vid behandlingen av minderåriga förbryta!
e, dels ock huruvida och under vilka förutsättningar
förordnande om intagande i allmän uppfostringsanstalt
må kunna allenast villkorligt meddelas.

Stockholm den 24 maj 1918.

På lagutskottets vägnar:

JAKOB PETTERSSON.

Lagutskottets utlåtande Nr (i-i.

inlaga.

Till riksdagens lagutskott angående framflyttande av straffbarhetsåldern.

Då igenom lagen den 27 juni 1902 ur strafflagstiftningen avfördes den dittills gällande
bestämmelsen, att under vissa förhållanden straff kunde ådömas jämväl för gärning,
som begåtts av den, som fyllt fjorton men ej femton år, nämligen om gärningen i
allmänhet var belagd med dödsstraff eller straffarbete över två år samt gärningsmannen
prövades hava ägt nog urskiljning att gärningens brottslighet inse, måste detta hava
skett med hänsyn till olämpligheten av fjorton åringars behandling såsom ansvarskän
nande personer med erforderlig mognad. Efter 1902 års lagstiftning, som tillämpas
från och med år 1905, blev straffbarhetsåldern i varje fall bestämd till 15 år, dock
med den modifikationen, att domstolen vid ringare brott kunde, där den brottsliges
sinnesbeskaffenhet och omgivning samt graden av hans förståndsutveckling prövades
sådant föranleda, förordna, att han skulle i stället för att undergå det ådömda straffet,
insättes i allmän uppfostringsanstalt. Genom lagen den 7 maj 1917, vilken ännu icke
trätt i kraft, har denna rätt att ersätta straffet med tvångsuppfostran utsträckts till
att omfatta även ganska avsevärda straff, ända upp till fängelse i ett år eller straffarbete
i sex månader.

Dessa lagstiftningsåtgärder innebära tydligen ett fortgående mot målet att i möjlig
mån befria dem, som på grund av sin ungdom äro att anse såsom mindre brottsmedvetna,
från undergående av de allmänna straffen, vilka avpassats för de vuxne.

Vid vilken tidpunkt den ålder uppnåtts, vid vilken erforderlig mognad inträder
för att ett straff skall vara på sin plats, beror tydligen å individuella förhållanden.
Det lärer vara allmänt erkänt, att manbarhetsåldern och själsmognaden inträda senare
i de kallare länderna än i de varmare. Utan tvivel är detta redan, i jämförelse med
andra stater, i vår gällande lagstiftning uppmärksammat, i det att till exempel enligt
Tyska rikets strafflag av år 1871 endast barn under 12 års ålder äro fullständigt straffomyndiga.
Utkastet till ny strafflag för Tyska riket höjer straffbarhetsåldern till 14
år. Således även här en strävan mot samma mål.

Den sålunda i Tyskland tilltänkta höjningen av två år i den hittills varande
straffbarhetsåldern skulle motsvara en höjning från vår tidigare, för vissa fall bestämda
straffbarhetsgräns av 14 år till fyllda 16 år.

Det torde i törhända flertalet fall kunna anses, att mognaden bland ungdomen
här i landet är två år senare än i Tyskland; och skulle, om denna åsikt är riktig,
motionärens förslag om ålderns höjande till 16 år motsvara, vad i nyssnämnda land
föreslagits såsom lämpligt.

För fångvårdsstyrelsen har länge stått såsom ett synnerligen tungt åliggande att i
straffanstalterna hålla även femtonåringarna för undergående av frihetsstraff. Detsamma
gäller mången gång också i fråga om de närmaste årsklasserna.

För att beträffande alla dessa råda bot mot de svåraste olägenheterna föreslog
styrelsen på sin tid ändrade verkställighetsbestämmelser. Detta förslag har beaktats i
den nya lagen den 24 mars 1916 angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff,
vilken lag i fråga om dem, som vid brottets begående icke fyilt 20 år, reducerat
enrumsstraffet och i övrigt infört en omläggning i riktning mot uppfostran vid sidan
av straffet.

Härigenom har mycket vunnits och skall helt visst än mera kunna vinnas, så
snart önskvärda lokala anordningar hunnit genomföras. Men det kan dock icke annat

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 9 sand. 48 käft. (Nr 64.) B

Lagutskottets utlåtande Nr 64.

än uppväcka tveksamma tankar, då man i dessa ungdomsfängelser nödgas möta i
straffångarnas dräkt klädda små gossar med outvecklad kropp och barnsliga ansikten;
då man vet, att de för livet stämplats med brottslingarnas märke och att, huru deras liv
än utvecklar sig, de måste bära med sig minnet av den förkastelsedom, som samhället
gärna förknippar med undergånget straff i allmänt fängelse.

Huruvida och till vilken högre gräns straffbarhetsåldern må böra höjas beror
väsentligen, synes det, på möjligheterna att utan straff rätta och från fortsatt samhällsfarlighet
avhålla de unga lagöverträdarna. För närvarande intagas de straffomyndiga
förbrytarna i de så kallade skyddshemmen, där de under en vistelse, som till tiden i
de allra flesta fall överstiger vad för brottet skulle bestämts i form av frihetsstraff,
åtnjuta uppfostran, teoretisk och praktisk. Deras förbrytelser göras icke till föremål
för domstols utan barnavårds bedömande. Det är egentligen häri, som deras behandling
skiljer sig från deras, vilka efter brott i åldern 15, 16 och 17 år få utbyta straffet
mot tvångsuppfostran.

Både skyddshemmen och tvångsuppfostringsanstalterna hava visat sig fylla sina
ändamål på ett sätt, som icke hos någon lärer väcka tanken på en återgång till vanlig
straffbehandling. Den elev, som utgår från dessa anstalter, har sällan rönt avoghet
hos allmänheten för sin vistelse därstädes. Tvärtom kan sägas, att hans framtida
utsikter förbättrats genom den vunna yrkesutbildningen och de förökade skolkunskaperna.

Dessa förmåner givas visserligen även åt de unga i fängelserna i den mån, en i
regel kortare strafftid möjliggör; men ovan påpekade straffmärke motverkar ofta och
mer än motverkar de vunna fördelarna.

Det synes därför som om det vore till ovedersägligt gagn åtminstone i fråga om
dem, som fyllt 15 men icke 16 år, om straffet icke blott, såsom nu är fallet, i den
händelse att brottslingens sinnesbeskaffenhet och omgivning samt graden av hans förståndsutveckling
prövas sådant föranleda, bleve utbytt mot uppfostringsanstalt, av ena
eller andra slaget, utan att sådant utbyte alltid med nedannämnda inskränkningar
komme till stånd. Vad som hittills utan skada kunnat ske beträffande dem, som icke
fyllt 15 år, skulle utan tvivel med lika skäl kunna göras ifråga om dem, som fyllt 15
men icke 16 år. Gränsen är nu dragen tämligen godtyckligt, och en höjning av ett år
kan i varje fall ej innebära någon avsevärd våda.

Visserligen kan ur samhällets synpunkt möjligen göras en invändning därom, att
så kallad straffrihet för den, som dock närmar sig en ålder av 16 år, komme att försvaga
rättssäkerheten, i det att dessa unga undandroges den avskräckande verkan, straffet innebär.
Men då vistelsen vid skyddshem och uppfostringsanstalt, utom vid de allra svåraste
brotten, i allmänhet är vida långvarigare än straffet, torde för de flesta intagandet i en
dylik anstalt stå såsom ett större obehag och därföre fruktas åtminstone lika mycket.
Endast i de fall, då brottet varit så svårt, att straffet skulle till tiden i någon'' betydande
grad överskjuta vad för vistelsen i uppfostringsanstalt kunde ifrågakomma, innebär
utbytet ett beaktansvärt minskande av det avskräckande momentet. Om i anledning
av dessa sällsynta fall tveksamhet kunde råda, huruvida straffbarhetsåldern kan
allmänt höjas utöver 15 år, stode visserligen den utvägen till buds, som före 1902 års
lagändring var följd i strafflagens 5 kap. 2 § beträffande fjortonåringarna. I enlighet
därmed skulle nämligen så kunna ordnas, att straff finge ådömas femtonåringen i händelse
han förövat gärning belagd med dödsstraff eller straffarbete över två år samt tillika prövades
hava ägt nog urskiljning att inse gärningens brottslighet. Men styrelsen tror icke
dylikt försiktighetsmått erforderligt, om höjningen av straffbarhetsåldern ej sättes högre

Lat/ utskott ds utlåtande Nr 64.

Ii)

än till 16 år. I händelse den unge begår ett så svårt brott, som nyss ifrågasatts, lärer
det ske under sådana förhållanden att han icke överväger, huruvida påföljden för
honom bliver några års straffarbete eller tvångsuppfostran.

Då åtskilligt talar för önskvärdheten, att den som fyllt 15 år och således dock
uppnått en tämligen hög grad av förståndsutveckling, får sin gärning bedömd av verklig
domstol och icke av barnavårdsnämnd, vars uppgift mindre är att utreda föreliggande
brottmålsfall än att taga hänsyn till uppfostringsbehovet i allmänhet, förefaller
det styrelsen, som om ifrågavarande reform törhända helst borde genomföras utan
rubbning i domstolsförfarandet. Härför talar ock den omständigheten, att för den till
en ålder av mer än 15 år komna brottslingen tvångsuppfostringsanstalten lämpar sig i
viss mån bättre än skyddshemmet, emedan den förra är en inrättning, som planlagts
för de äldre åldersklasserna bland ungdomen, under det att skyddshemmet i regel
tagit sikte på de yngre åldrarna. Den som fyllt 15 år torde rätteligen böra hänföras
till den förra gruppen.

Om nu angivna riktlinje följes, skulle reformen innebära, att förordnande om intagning
i allmän uppfostringsanstalt skulle beträffande de lagöverträdare, som fyllt 15
men icke 16 år, givas även i de fall, då sådant icke enligt nu gällande lag skulle eller
kunde ske, utan straff ådömdes.

I enlighet med vad sålunda blivit sagt borde i strafflagens 5 kap. 1 § införas en
ändring av orden »femton år» till »sexton år». Motsvarande ändring bör ock ske i
samma kapitels 2 och 3 §§. Till sistnämnda 3 § bör ett tillägg göras av innehåll att
om den, som fyllt femton men icke sexton år, begått gärning, som i strafflagen är belagd
med straff, skall domstolen förordna om hans intagande i allmän uppfostringsanstalt,
dock med de undantag, som kunna föranledas av följande omständigheter.

Då femtonåringen enligt ovan framlagda förutsättningar skall vara straffri, undgår
han icke allenast frihetsstraff utan även bötesstraff. Att bötesstraffet är synnerligen
olämpligt i fråga om personer, som på grund av sin ungdom ännu icke äro i besittning
av egna tillgångar till deras gäldande, är lika uppenbart som att ett förvandlingsstraff
för böter i form av fängelse bör undvikas av samma skäl, som ovan anförts, för
att låta den unga undgå bekantskapen med straffanstalten och den fläck som fängelsevistelsen
är ägnad att vidfästa. Men bötesstraffet kan i och för sig vara så pass lindrigt,
i synnerhet om närstående betala den unges böter, att deras ersättande med årslång
vistelse vid en allmän uppfostringsanstalt kan synas allt för hårt.

Beträffande den, som är yngre än 15 år, kan barnavårdsnämnden underlåta barnets
överlämnande till skyddshem och i stället anlita mindre ingripande utvägar. Detta
synes även böra möjliggöras i fråga om de något äldre, nämligen femtonåringarna, då
brottet varit av den lindrigare art, att i vanliga fall endast böter skolat ådömas.

Finnes den som fyllt 15 men icke 16 år hava förövat en gärning, som för den
straffmyndige ej skulle medfört högre straff än böter, synes domstolen böra äga att, i
stället för att förordna om intagande i allmän uppfostringsanstalt, tilldela den unge
varning.

Ett tillägg härom borde för sådant fall införas i 5 kap. 3 § strafflagen.

Lämpligt vore jämväl, att möjlighet bleve beredd för domstolen att göra sitt förordnande
om intagning i allmän uppfostringsanstalt villkorligt. Därigenom skulle åstadkommas
tillfälle att i de fall, då varning syntes allt för verkningslös men intagande i
uppfostringsanstalt möjligen obehövlig, endast villkorligen förordna om sistnämnda åtgärd,
varvid dock vunnes dels ett allvarligt hot för framtiden och dels den unge lagöverträdarens
ställande under övervakning.

Lagutskottet^ utlåtande Nr 64.

Säkerligen skulle i många fall dylikt villkorligt förordnande vara till gagn även
beträffande såväl dem, som i åldern mellan 15 och 16 år begått svårare brott än att
det eljest skulle ådragit böter, som ock dem, som i åldern mellan 16 och 18 år funnits
böra befrias från straff för att i stället underkastas tvångsuppfostran.

En bestämmelse synes för vinnande härav böra åstadkommas av det innehåll, att
där förordnande gives om intagande i allmän uppfostringsanstalt, domstolen må, i
händelse med hänsyn till den unges karaktär och personliga förhållanden i övrigt,
skälig anledning finnes antaga, att han skall utan sådan åtgärd låta sig rättas, i förordnandet
föreskriva att med åtgärden skall anstå och att på den ungas uppförande
under viss prövotid m. m. skall bero, huruvida förordnandet om intagande i allmän
uppfostringsanstalt skall gå i verkställighet. Dessutom torde böra stadgas, att de i
lagen om villkorlig dom givna bestämmelserna skola i tillämpliga delar iakttagas jämväl
i fråga om villkorligt förordnande, varom nu nämnts.

Till upplysning om det antal unga lagöverträdare, som under år 1917 varit intagna
i rikets straffanstalter, torde slutligen få meddelas följande tabell:

Fångar dömda till straffarbete eller fängelse, vilka vid brottets begående ej fyllt

	16	år	17 år	18 år	Summa
Kvarvarande vid årets början..................	m. 18	kv.	in. j kv. 20 i —	ra. 21	kv.	59
Nykomna undet året.............................	104	3	180 \|	15	173	21	496
Summa	122	3	200	15	194	21	555
Kvarvarande vid årets slut ..................	42	—	70	4	90	7	213

Under år 1917 voro således i straffanstalterna intagna 122 gossar och 3 flickor,
som fyllt 15 men icke 16 år, 200 gossar och 15 flickor, som fyllt 16 men ej 17 år,
samt 194 gossar och 21 flickor, som fyllt 17 men ej 18 år, hela antalet således 555.''

Att detta antal varit under år 1917 alldeles osedvanligt stort framgår av en jämförelse
mellan antalet vid straffanstalterna kvarvarande vid årets början och vid dess
slut, nämligen 59 emot 213.

Om tvångsuppfostran skolat användas för hela antalet femtonåringar, visar sig
detta hava kraft en betydande tillökning av anstaltsplatser, en tillökning, som skulle
blivit än större om jämväl de femtonåringar, som dömts till böter, måst intagas i allmän
uppfostringsanstalt. Under normalare förhållanden, då kristidens fördärvliga verkningar
upphört, lärer visserligen antalet åter nedgå, såvida icke förhoppningarna gäckas. Men
även i sådant fall torde det vara önskligt att ej över det nödvändiga fylla de allmänna
uppfostringsanstalterna. Även ur denna synpunkt, må det ovan gjorda förslaget om
möjlighet av varning och villkorligt förordnande förtjäna beaktande.

Skulle emellertid anses tillräckligt och lämpligt, att jämväl den, som fyllt 15 men
icke 16 år, helt likställdes med yngre vanartade och att således ej allvarligare påföljd än
intagande i skyddshem behövde för honom ifrågakomma, kunde reformen uppenbarligen
inskränka sig till en ändring av bestämmelserna i 5 kap. strafflagen i avseende å siffran
för straffbarhetsåldern. Från styrelsens sida finnes häremot intet att erinra utöver vad

Lagutskottets utlåtande Nr 64.

ovan anförts ifråga om tvångsuppfostrans företräde i visst avseende, då. det gäller
ungdomar av något mognare ålder, samt det önskvärda att få av dem förövade brott
utredda inför verklig domstol.

Stockholm den 18 mars 1918.

VIKTOR ALMQUIST.

A. SANDELL.

F. v. Dardel.