Lagutskottets utlåtande Nr 64 (Utlåtande 1917:LU64 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 64.

Nr G4.

Ankom till riksdagens kansli den 5 juni 1917 kl. 12 midd.

Utlåtande i anledning av ej mindre fyra Kungl. Maj:ts propositioner,
nämligen dels med förslag till lag om allmän
tjänsteplikt, dels angående tillämpning av allmän tjänsteplikt
med avseende å visst ändamål, dels med förslag
till lag angående arbetsnämnder och dels med förslag till
lag om inskränkande eller nedläggande av skogsarbete
eller industriell drift under utomordentliga, av krig föranledda
förhållanden än även fyra med anledning av
förstnämnda proposition samt tre med anledning av samma
proposition och propositionen med förslag till lag
angående arbetsnämnder väckta motioner.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Lindhagen, Gezelius, Knut
Larsson, Rogberg, Alexanderson, Petrén, Dahl, Lars Olsson, von
Sydow, Pettersson i Bjälbo, Persson i Norrköping, Gustafsson i
Örebro, Karlsson i Fjäl, Borg och Pettersson i Södertälje*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft dels fyra
av Kungl. Maj:t till riksdagen avlåtna propositioner, vilka hänvisats till
utskottet, nämligen

nr 341 med förslag till lag om allmän tjänsteplikt,

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 sand. 49 käft. (Nr 64.)

Lagutskottets utlåtande Nr 64.

nr 853 angående tillämpning av allmän tjänsteplikt med avseende å
visst ändamål,

nr 358 med förslag till lag angående arbetsnämnder och
nr 359 med förslag till lag om inskränkande eller nedläggande av
skogsarbete eller industriell drift under utomordentliga, av krig föranledda
förhållanden;

dels fyra med anledning av förstnämnda proposition väckta och till
utskottet hänvisade motioner, nämligen

nr 160 i första kammaren av herrar G. H. von Kock, Anders Pers
och Otto Mannheimer,

nr 481 i andra kammaren av herrar Albert Mossberg, Oskär Osberg
och Alfred Persson i Björsbyholm,

nr 489 i andra kammaren av herrar Gustaf Olsson i Ramsta, Swen
Jönsson i Fridhill och G. F. Lundgren i Nora samt

nr 495 i andra kammaren av herrar K. W. Skareen, Magnus Bengtsson,
Ernst Hage, Ivar Vennerström, Z. Höglund, C. 0. Johansson, Rikard
Eronn, Christian Ericson, K. Lundberg, C. 1Vinberg och J. Henry Erikson,
i vilken motions syfte herrar J. Björling och Fabian Månsson instämt;

dels ock tre med anledning av propositionerna nr 341 och 358 inom
andra kammaren väckta och likaledes till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

nr 492 och 497 av herr Sven Persson i Norrköping samt
nr 496 av herr Axel Lindqvist i Kosta.

Genom propositionerna nr 341 och 358, dagtecknade den 7 maj
1917, och propositionen nr 359, dagtecknad den 9 i samma månad, har
Kungl. Maj:t, under åberopande beträffande propositionerna nr 341 och 359
av bilagda utdrag av i statsrådet och lagrådet hållna protokoll samt beträffande
propositionen nr 358 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionerna fogade förslag till lagar
i de ämnen, som omförmälas i propositionernas ovan återgivna rubriker.

1 fråga om lydelsen av berörda förslag och de skäl, vara desamma
grundats, får utskottet, i den mån ej redogörelse därför här nedan lämnas,
hänvisa till propositionerna.

Genom propositionen nr 853, dagtecknad den l maj 1917, har Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag av i statsrådet hållet protokoll,
föreslagit riksdagen att, under förutsättning att det vid propositionen nr
341 fogade lagförslaget bleve av riksdagen antaget, lämna samtycke till
att tjänsteplikt, i den omfattning som kunde finnas påkallad, tillämpades
med avseende å verksamhet, som för kronans räkning bedreves för täckande

Lagutskottets utlåtande Nr 64. 3

av behovet av bränsle till hushållen, industrien eller kommunikationsmedlen;
och får utskottet beträffande skälen för detta förslag hänvisa till propositionen.

Herrar Olsson i Ramsta rn. fl. och herrar Skareen m. fl. hava i sina
motioner yrkat avslag å propositionen nr 341 samt hänvisat till andra åtgärder
för den i propositionen nr 353 omförmälda bränsleanskaffningen.

Till stöd härför hava herrar Olsson i Ramsta in. fl. i sin motion
anfört:

»Genom Kungl. Maj:ts nådiga proposition, nr 341, är förslag till ''lag
om allmän tjänsteplikt’ förelagt riksdagen till antagande.

Enligt förslagets första § stadgas, att en var inom riket bosatt man
och kvinna, vilken fyllt femton men ej sextio år, skulle vara underkastad
tjänsteplikt, varmed enligt lagförslaget förstås skyldighet att, då sådant
påkallas, utföra arbete i av lagen vidare bestämd ordning för folknäringens
tryggande, för täckande av behovet av bränsle till hushållen, industrien
eller kommunikationsmedlen, för tillgodoseende av krigsmaktens behov, för
samfärdselns uppehållande eller för annat ändamål av synnerlig vikt.

Det är tydligt, att det är den hotande kol- och vedbristen, som närmast
föranlett Kungl. Maj:t att framlägga detta lagförslag, vilket så ingående
ingriper i den enskilda medborgarens rätt att bestämma över sin
person och sin arbetskraft, att man får gå till det krigförande Tyskland
för att finna någon full motsvarighet.

Med rätta ställer man den frågan till sig: ’är läget så förtvivlat, att
ett icke krigförande land måste tillgripa sådana tvångsåtgärder som att
mobilisera hela landets vuxna, arbetsföra befolkning i civil värnplikt’?

Och, om det skulle befinnas nödvändigt, att staten får till sitt förfogande
en viss kvantitet mänsklig arbetskraft för att kunna tillförsäkra
landet dess behov av bränsle, är det därför nödvändigt att binda hela
Sveriges vuxna befolkning och beröva den sin personliga frihet genom en
lag, som med sina hårda straffbestämmelser endast kan tänkas genomförbar
i ett krigförande land, ställt i stort nödläge?

Våra grannländer, Norge och Danmark, där bränslefrågan kanske
varit svårare att lösa än i Sverige, ha dock icke ansett sig behöva tillgripa
så utomordentliga åtgärder som att antaga en lag om allmän tjänsteplikt.
Då lagförslaget först talar om, att tjänsteplikten skulle behövas för folknäringens
tryggande, är det ej underligt om jordbrukarna ställa sig undrande
och spörjande inför detta förslag.

Månne det behöves en sådan tvångsåtgärd från statens sida för att
få Sveriges jordbrukare att beså varenda fläck odlad jord? Förvisso icke.

Herrar Ols
sons i Ram
sta m. ft:s
motivering.

Lagutskottets utlåtande Nr 64.

Så långt våra förråd av utsäden räcka äro vi övertygade om att de
skola komma till användning.

Och månne den allmänna tjänsteplikten är nödvändig för att säkerställa
inbärgningen av skörden? Härpå svara vi också ett obetingat nej.

I regel har det huvudsakligast varit de södra delarna av Sverige,
som årligen under skördetiden och till betfälten behövt anlita arbetare
från andra delar av landet. Visserligen ha en del skånska jordbrukare
under flydda år sett med sin fördel förenligt att importera utländska arbetare
till betfälten, men detta är intet bevis för, att icke svensk arbetskraft
stått att uppdriva.

Vi veta också att socialstyrelsen i år avstyrkt tillstånd för skånska
jordbrukare att importera utländska arbetare under förklaring, att nödig
arbetskraft för skördearbetet stode att erhålla inom landet.

Alltså: för skördens tillvaratagande torde inga som helst utomordentliga
åtgärder — utöver arbetsförinedlingsanstalternas åtgöranden — behöva
vidtagas. Få vi dessutom räkna med, att beväringsmännen i tillräckligt
stor utsträckning permitteras för skördearbete, äro vi vissa om,
att Sveriges jordbrukare i år såsom förr skola kunna bärga skörden.

Vid genomläsningen av den kungl. propositionen finner man dock,
som vi antytt i början, att det i första hand varit säkerställandet av landets
bränslebehov för kommande höst och vinter, som varit bestämmande
för Kungl. Maj:t vid lagförslagets utarbetande. Chefen för finansdepartementet
anförde vid ärendets föredragning i statsrådet följande: ''Bland de
uppgifter, som inställt sig för vårt lands vidkommande, har livsmedelsproduktionens
utveckling hittills främst varit föremål för uppmärksamhet,
och detta med allt skäl. Emellertid finnes ett annat område av näringslivet,
som i betydelse står tillbaka endast för livsmedelsproduktionen och
där de mest genomgripande åtgärder visat sig vara av trängande behov.
Detta är bränsleanskaffningen, för vars tillgodoseende Kungl. Maj:t på min
föredragning den 16 april 1917 tillsatt en ny, särskild kommission.’

Allt vad finansministern vidare anförde i statsrådet vid föredragning
av detta äi’ende visar oförtydbart, att vedanskaffningen och bränsletillgångens
säkerställande var det centrala motivet för lagförslagets framläggande
för Riksdagen.

Inför detta faktum ställer man sig ännu mera undrande och spörjande,
huruvida så våldsamma statsåtgärder ens kunna behöva eventuellt
ifrågasättas. Säkert är, att detta lagförslag bland stora delar av vårt folk
mottagits med ogillande och protester.

Av vad chefen för finansdepartementet anförde vid ärendets föredragning
i konseljen finner man, att den beräknade större avverkningen

Lagutskottets utlåtande Nr 64. 5

under innevarande avverkningsår endast med 2 millioner in3 skulle behöva
överstiga den normala avverkningen.

Men som bristen på bränsle gör sig alltmera kännbar, måste denna
årsavverkning avslutas redan under sommarmånaderna för att veden skall
hinna torka före nedforslingen på vinterföret.

Därjämte måste också på grund av möjligheten för en snart inträdande
bränslebrist en betydande del av detta virke nedforslas redan på barmark
före vintern.

Statsrådet och chefen för finansdepartementet kommer därför till den
slutsatsen, att tjugo millioner kubikmeter fast mått ved böra genom bränslekommissionens
försorg avverkas fortast möjligt innevarande sommar. Det
är med förvåning man finner av den Kungl. propositionen, att den ifrågavarande
arbetskraften för denna avverkning av 20 millioner m3 ved skulle
tagas från jordbruket. Visserligen utsäges detta endast dunkelt i den kungl.
propositionen, men ordföranden i statens bränslekommission har bekräftat,
att så vore meningen.

Då under nuvarande förhållanden landets förseende med livsmedel
måste sättas i första rummet, får det anses som mindre välbetänkt att taga
erforderliga dagsverken till väsentlig del från jordbruket. Till följd av
den sena våren har sådden blivit försenad högst betydligt. Tar man dessutom
i betraktande den sedan årtionden fortgående avfolkningen från landsbygden,
torde man förstå, att någon arbetslöshetsperiod därstädes under
sommaren i allmänhet och i år ännu mindre kommer att inträffa.

Man förvånar sig också över att icke Kungl. Maj:t samtidigt med
propositionen framlagt fullständiga inventeringssiffror över det förråd av
upphuggen ved, som finnes inom landet.

Men då så icke skett, saknar riksdagen fasta utgångspunkter för
sina beräkningar. Till följd av de höga priserna får man dock antaga, att
upphuggningen av ved i vinter skett i rätt stor omfattning.

Skulle den nu pågående inventeringen dock visa, att en sommaravverkning
till viss myckenhet får lov att äga rum, böra andra vägar väljas
än att tillgripa en så förtvivlad utväg som att ålägga Sveriges vuxna
befolkning allmän tjänsteplikt, vilken i sin första tillämpning skulle gå
ut över jordbrukarna. En lättare framkomlig väg synes oss vara, att
ålägga skogsägare skyldighet sommarhugga viss myckenhet ved, allt efter
skogsbeståndens beskaffenhet och storlek.

De stora bruksbolagen skulle med lätthet kunna organisera en
sådan avverkning och genom egna skogstjänstemän verkställa utsyningen.
Genom att lägga denna avverkning efter de stora kommunikationslederna
kunde transportkostnaderna avsevärt nedbringas. För att likställa alla

6 Lagutskottets utlåtande Nr 64.

skogsägare borde även all förut upphuggen ved beslagtagas av staten efter
fastställda priser.

Om för någon skogsägare svårighet skulle yppa sig att själv skaffa
arbetskraft för avverkningens verkställande, borde i första hand hänvändelse
ske till den kommunala nämnden, som i sin tur genom länsnäinnden
och arbetsförmedlingsanstalterna vidtager åtgärder för att skaffa arbetare.

Först då det visade sig omöjligt att på detta sätt erhålla tillräcklig
arbetskraft, borde hänvändelse till statens bränslekommission ske för erhållande
av militär utkommendering.

Om tiden för avverkningens avslutande icke framflyttas till exempel
till juli månads slut, utan skogsägarna finge även hela augusti fortsätta
avverkningen, torde anskaffningen av tillräcklig arbetskraft icke möta
några större svårigheter.

C O

Priset å veden får naturligtvis ej sättas så lågt, att icke arbetet
med upphuggningen kan betalas fullt ut lika bra som annat jämställt
arbete.

Man kan även ifrågasätta, huruvida icke staten borde åsätta maximipris
å själva råvaran särskilt och särskilt för huggningen.

I de kommuner, där sommaravverkning kom me att äga rum, borde
organisationsnämnder väljas, som hade att övervaka avverkningen och
bistå vid anskaffningar av arbetskraft, ordna provianterings- och inkvarteringsfrågorna
samt ansvara för avverkningsplanens riktiga utförande.

Staten borde träda emellan med fria resor till och från arbetsplatsen.

Chefen för finansdepartementet hade även eventuellt tänkt sig möjligheten
att gå fram efter dessa linjer. Han säger härom följande: Närmaste
uppgiften måste därför bliva att sätta rättsmedel i statens hand,
varigenom den vid behov kan göra sig till herre över de privata bränsletillgångarna
i landet. För detta ändamål torde emellertid förfoganderättslagen,
särskilt i det skick, vari det nu antagits att gälla till utgången av
april månad 1918, erbjuda allt erforderligt stöd; ty med denna lags tillhjälp
kan Kungl. Magt såväl förfoga över skogar, torvmossar, stenkolsgruvor
o. s. v. som ock avverka där befintliga bränsletillgångar och slutligen
även ålägga ägarna själva att för kronans räkning verkställa avverkningar.
Man skulle då kunna tänka sig en så pass enkel lösning av uppgiften,
som att varje skogsägare utan vidare med stöd av förfoganderättslagen
ålades att ställa till kronans förfogande en i förhållande till hans
skogsareal eller virkestillgång avpassad vedmängd, med motsvarande åläggande
för ägare av torvmossar.’ De av statsrådet sedan gjorda invändningarna
mot detta tillvägagångssätt, nämligen att avverkningarna skulle

Lagutskottets utlåtande Nr 64.

spridas över hela skogsområdet och transporterna därigenom bliva dyrare
ävensom att svårigheter skulle uppstå att anskaffa mat och bostäder åt
arbetarna, synas mig icke kunna tillmätas sådan betydelse, att förslaget
enbart på grund därav bör förkastas.

Då staten dessutom äger välbelägna skogar, som kunde ifrågakomma
att med militär arbetskraft avverka, borde här förutnämnda olägenhet väsentligt
kunna reduceras.

Organisationsfrågan kommer för övrigt i ett helt annat läge, än finansministern
hade tänkt sig med sin plan om allmän tjänsteplikt, om
riksdagen, som är att hoppas, icke godtager denna lag.

Detta hindrar dock icke att avverkningarna förläggas till de i transporthänseende
mest välbelägna skogstrakterna. Att på detta sätt, som vi
här föreslagit, det skulle gå lättare och smidigare för staten att erhålla
och för de enskilda skogsägarna att åstadkomma den nödiga bränsletillgången
är otvivelaktigt. Herr finansministern säger härom vid ärendets
avgörande i statsrådet följande: ’Vad särskilt angår en hel del mindre

skogsägare, är det möjligt, att saken kunde utveckla sig på detta sätt, i
det att de själva med eller utan hjälp av hemmavarande söner och mågar
eller drängar begagnade lediga dagar att hugga ved i gårdens närhet; och
i avseende på de större skogsägarna, särskilt de stora bolagen, är det
också fullt möjligt, att dessa kunna väntas förfoga över erforderlig arbetskraft
för ändamålet, eventuellt genom inskränkning i eller inställandet av
antingen skogsvårdsarbeten eller ock industriell drift.’ Om sedan de
kommunala nämnderna under länsnämnden finge till uppgift att övervaka
och organisatoriskt leda det hela med erhållande av hjälp från arbetsförmedlingsanstalterna
och militären, torde den eventuellt felande arbetskraft
ten med lätthet kunna uppbringas.

Då avverkningen är avsedd att äga rum under sommartid, borde
bostadsfrågan icke vara svår att lösa.»

Herrar Skareen m. fl. hava till stöd för det ovannämnda yrkandet i Herrar Ska•
,. c., j. J reens m. flis

sin motion antört. motivering.

»I proposition nr 341 har Kungl. Maj:t föreslagit allmän tjänsteplikt
eller s. k. civil värnplikt för alla svenska medborgare mellan 15—60 år,
och i prop. nr 353 har Kungl. Maj:t därjämte föreslagit, att denna lag
om civil värnplikt omedelbart måtte få tillämpas i fråga om det arbete,
som för kronans räkning bedrives för täckande av behovet av bränsle till
hushållen, industrien och kommunikationsmedlen. Denna efter preussiskt
militärideal kopiei-ade lagstiftning om allmänt arbetstvång är ett av de
mest förkastliga utslagen av systemet ’f''ör sent’, som sett dagen i vårt

Lagutskottets utlåtande Nr 64.

land, och det vill icke säga så litet. Det är, minst sagt, fördömligt att i
riksdagens elvte timme, då möjligheterna till grundligt övervägande av en
viktig fråga äro utomordentligt små, söka forcera fram en i medborgarnas
liv så utomordentligt ingripande lag.

Man har så mycket starkare rätt till kritik över ett sådant ingalunda
sällsynt men därför icke mera tilltalande tillvägagångssätt, som bränslefrågan,
vilken ju närmast drivit fram lagförslaget, icke är ett sådant spörsmål,
som först i slutet av 1917 års riksdag blivit brännande. Tvärtom
var den så redan under föregående år och med god vilja borde vederbörande
ha kunnat i tid överväga alla de andra möjliga lösningarna av
detta viktiga problem, varigenom framläggande av det för Sveriges arbetare
enbart förhatliga förslaget om civil värnplikt kunnat undvikas.

T motiveringen till regeringsförslaget stöter man upprepade gånger på
uttalanden, varigenom regeringen skyller på bristen på tid, då den avvisat
andra utvägar än den civila värnplikten. Tanken på att för bränsleändamål
förvärva den genom driftsinskränkning vid sågverk och cellulosafabriker
ledigblivna virkeskvantiteten lägges åt sidan, emedan alla de förhållanden,
som sammanhänga med denna plan, ''kräva noggranna undersökningar,
vilka icke kunna medhinnas på den korta tid, som återstår, innan de anordningar
i stor skala måste börja, vilka bliva nödvändiga, om icke den
skisserade linjen är framkomlig’. Ytterligare tillägges, ’att under de veckor,
som återstå före den lämpliga tiden för vedavverkning, kunna komma i
en sådan förbindelse med skogsägarna, att vedbehovets fyllande å frivillighetens
väg kan garanteras, torde emellertid få anses uteslutet’.

Att så in i det sista förhala dessa viktiga frågor är i högsta grad
lättsinnigt. Blott den föregående regeringens vanstyre är skulden till att
förhållandena utvecklat sig på sådant sätt, att den civila värnplikten nu
anses kunna kastas fram som ett halmstrå.

En avgörande praktisk invändning mot lagförslaget är, att det vilar
på en ytterst otillfredställande utredning. Först och främst gäller detta i
fråga om de beräknade tillgångarna av bränsle inom landet. Fasta hållpunkter
och säkra uppgifter saknas i det stycket totalt. Ett fullständigt
inventeringsresultat, varigenom tillgång och behov av bränsle kan tillförlitligt
fixeras föreligger icke. Först efter lagförslagets framläggande meddelas,
att regeringen på förslag av 1917 års bränslekommission förordnat
om en inventering den 19 maj detta år av i riket befintliga förråd av
pappersved och props samt split- och kolved. Icke heller föreligga några
tillfredställande utredningar om det antal arbetare, som för bränslebristens
fyllande skulle kunna erhållas på andra sätt än genom tvångskommendering.
Huru många av arbetslöshetsarmén kunna beräknas vinna arbete

Lagutskottets utlåtande Nr 64.

med vedhuggning o. s. v.? Hur många arbetare kunna frigöras för samma
syfte genom nödtvungen inskränkning av exportindustriens drift? Hur
många för detta produktiva samhällsarbete lämpliga medborgare kan man
erhålla genom att inskränka eller helt inställa alla årets vapenövningar?

På alla dessa frågor söker man i regeringspropositionen förgäves ett
tillfredsställande svar. Redan av dessa skäl är propositionen oantaglig.

Ur principiellt betonade synpunkter måste från arbetarklassen och
dess representanters sida ett bestämt motstånd resas mot tvångsarbetslagen.
Det må så vara, att lagen i teorien gäller lika för alla samhällets medborgare
mellan 15—60 år. Men i praktiken är den icke desto mindre
en utmanande klasslag drabbande en enda samhällsklass, arbetarklassen.
På de befolkningsgrupper, som räknas till samhällets överklass blir däremot
en tvångsarbetslag som denna aldrig tillämpad, så länge samhället
är ett kapitalistiskt samhälle, styrt av kapitalistiska maktägande. Endast
den hårt kroppsarbetande befolkningen kommer att pressas in i lagens
tvångströja. Endast den blir offer för alla dess brutala straffbestämmelser.
Någon allas likhet inför lagen tinnes i verkligheten icke. Arbetsklassens
strävan till bättre levnadsstandard och bättre arbetsvillkor motarbetas av
denna lag. De fackliga organisationernas arbete försvåras eller omöjliggöres.
Lagen bryter förut existerande avtal om uppsägningstid, löner och
arbetsvillkor. Arbetsnämndernas s. k. opartiskhet blir säkert illusorisk.
Lagen blir i sina konsekvenser förr eller senare en strejkbrytarevärvningslag
och hela denna statsorganisation kan komma att bli ett statens strejkbrytarorgan
större än vad man hittills någon gång fått se i den vägen.

Slutligen blir det en förbudslag mot emigration och speciellt mot
emigration av arbetare.

KunpL Maj:t ser i den civila värnplikten den enda räddningen ur
svårigheterna, som åsamkas genom nödvändigheten att bringa bränslefrågan
ur världen. Vi äro emellertid övertygade om, att statsmakterna
genom en energisk kraftinsats efter andra linjer skola vara i stånd att
ordna bränslefrågan, utan att tillgripa tvångsarbetets förhatliga åtgärd.
Genom att använda rätten att expropriera pappersved, pitprops o. s. v.
för användning till ved kunna avsevärda bränslekvantiter förvärvas. Den
mängd arbetskraft, som nu är bunden i militärtjänstgöringens improduktiva
gärning måste frigöras och skulle naturligtvis komma jordbruksproduktionen
och vedproduktionen till godo. Den socialdemokratiska vänstergruppen
i riksdagen har redan framlagt motion om inställande av alla
vapenövningar i år, både neutralitetsvakt och värnpliktstjänst och kan nu
med hänsyn till bränslefrågans läge med ännu stöi’re kraft framföra denna
uppfattning.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 samt. 49 käft. (Nr 64.)

Lagutskottets utlåtande Nr 64.

Från samhällets sida kunna ock effektiva åtgärder vidtagas för att på
frivillighetens väg stimulera arbetarna att söka arbete i bränsleproduktionens
tjänst. Den åtgärd, som därvidlag närmast torde komma i fråga, är,
att statsmakterna erbjuda väsentligt höjda löner åt de arbetare, som äro
villiga till bränsleanskaffningsarbete åt kronan. Lika litet som statsmakterna
förut ryggat tillbaka för rätt så stora utgifter, då det gällt att stimulera
livsmedelsproduktionen, lika litet böra de draga sig för de ekonomiska
kostnader, som kunna finnas ofrånkomliga för stimuleringen av
bränsleproduktionen. Lika väl som riksdagen fastslagit vissa garanterade
minimipriser, som jordbruksproducenterna kunna påräkna för sina produkter,
lika väl kan man göra gällande att arbetarna böra stimuleras till
ökad produktion genom liknande åtgärder, avseende att öka avkastningen
av deras arbete.

Eu följd härav torde naturligtvis bli — om eu sådan utväg tillämpas
— att även de enskilda företagen tvingas till en motsvarande höjning
av löner — speciellt för vedproduktionen — men torde man kunna antaga,
att den enskilda industrien just nu mycket väl kan bära denna
ökade utgift. Skulle emellertid — i undantagsfall — det genom verifierade
och bestyrkta uppgifter klarläggas, att något företag ej mäktat bära
denna ökade utgift, bör det kunna ordnas så, att staten tillskjuter de utgifter,
som befinnas nödvändiga.

Att disponera de nödvändiga penningmedlen för det åsyftade ändamålet
torde vara en överkomlig sak, Genom indragning av neutralitetsvakten
bli tiotals miljoner kronor besparade. De förutbeslutade anslagen
för detta års värn pliktsövningar torde väl på något sätt kunna komma
denna brännsleanskaffning till del, om värnpliktsövningarna inställas. Det
föreligger också vägande skäl för att för samma ändamål reservera de av
regeringen föreslagna anslagen till extra krigsmateriels anskaffning.

Ett ordnande av hela frågan efter de linjer, som här antytts, torde
kunna, tillsammans med de principiella skälen, väl motivera ett avslag av
Kungl. Maj;ts proposition om civil värnplikt. Men ytterligare några direktiv
skulle kunna här lämpligen givas för ordnande av speciellt bränsleanskaffningen.
Först bör då, för ett inskränkande av vedbehovet vedkontingentering
samt kontingentering av inaterialier för rumsuppvärmning i
allmänhet vidtagas. Innehavare av större lägenheter få därvidlag finna
sig i att fullt uppelda endast någon mindre del av lägenheten och i den
övriga delen endast hålla den värme som möjligen motiveras av att lägenheten
ej får taga skada.

Vidare torde det böra överlämnas åt järnvägsstyrelsen att själv

Lagutskottets utledande Nr 64.

anskaffa ved, ett uppdrag, som denna myndighet anser sig kunna sjlllv
fullgöra.

Ägare av skog — staten och enskilda — bör förpliktigas att avverka
viss kvantitet per företag i förhållande till varje skogsägares areal
in. in. Arbetskraft till detta torde kunna erhållas genom erbjudande av
goda löner genom arbetsförmedlingsanstalternas förmedling.

På vissa delar av landet har redan nu befolkningen tillerkänts rätt
att taga någon del av sitt bränslebehov å statens eller kommunala skogar.

Man borde kunna fullfölja denna princip genom att anordna vedin samlingsoch
vedavverkningsexpeditioner av befolkningen till stats- och kommunalskogar
under ledning av skogstjänstemän. Även i privata skogar skulle
sådant kunna ske på sådant sätt, att överenskommelse inginges med den
enskilde skogsägaren om rätt till vedavverkning från befolkningens sida;
vid vilken avverkning ombud för den enskilde skogsägaren kunde närvara
och uppvärdera vad som avverkats eller uppsamlats, varefter staten borde
ersätta den enskilda skogsägaren efter uppvärderingen. För att stimulera
befolkningen till att på detta sätt på lediga stunder själva fylla sitt vinterbränslebehov
torde det uppsamlade eller avverkade virket erhållas utan
kostnader för konsumenterna. Staten borde alltså även kunna ställa fordon
för hemtransporten till förfogande.

Det torde kunna antagas, att utskottet äger möjlighet och befogenhet
att närmare utformulera de bestämmelser som skulle bli nödvändiga
för vinnande av vad som här föreslås. Riksdagen borde alltså giva regeringen
de befogenheter att ordna frågan, som här uppräknats.»

Herrar von Kock in. fl. hava i sin motion yrkat, att propositionen Herrar von
nr 341 omarbetas efter följande principer: " ^motion1*

1) Tjänsteplikten omfattar allenast anskaffning av bränsle för kronans
räkning.

2) Industrier, som äga skog, förpliktigas att i mån av tillgång i
första hand anskaffa bränsle för såväl egen arbetsdrift som de anställdas
förbrukning samt, i den mån så är möjligt och befinnes lämpligt, även för
andra ändamål, i samband varmed bör tagas i övervägande, huruvida ifrågavarande
industrier nu borde förbjudas att utan statsmyndighetens hörande
inköpa bränsle från annat håll.

3) Skogsägare medgivas rätt att i största möjliga utsträckning genom
frivillig överenskommelse med statens organ leverera den fastställda
vedkvantiteten.

4) Statens skyldighet att träffa nödiga välfärdsåtgärder för samt

Lagutskottets utlåtande Nr 64.

lämna tillskott till tjänstepliktiga, som för skogsarbete förflyttas till annan
ort än där de äro bosatta, fastslås i lagen.

Till stöd härför har anförts:

»Kungl. Maj:ts proposition angående allmän tjänsteplikt har icke kunnat
undgå att i vida kretsar väcka allvarliga bekymmer och framkalla en
skarp kritik. Och detta är ej ägnat att förvåna. De principer, på vilka
förslaget vilar, äro för vårt lands vidkommande alldeles nya, och det är
blott naturligt att man i det längsta ryggar tillbaka för tvångsåtgärder
på ett område, som förut reglerats av frivilliga avtal. Man har även livligt
berörts av den utomordentligt stora räckvidd förslaget fått, i det detsamma
ej endast tar sikte på det mest nödvändiga, täckandet av bränslebristen,
utan därjämte åtminstone ställer i utsikt — efter riksdagens hörande
— tillgodoseendet av andra viktiga och omfattande önskemål. Man har
ej heller kunnat undgå att förvåna sig över att detta lagförslag, som ursprungligen
utarbetats med hänsyn till det tillstånd, som uppstår under
krig, kunnat anses lämpligt att redan under nu rådande förhållanden
genomföras. Och slutligen har bland landets jordbrukare yppat sig en
stark farhåga för att lagens tillämpning skall komma att medföra gynnsamma
verkningar allenast för industrien, medan jordbruket, som av allt
att döma i första rummet kommer att drabbas av tvånget att lämna arbetskraft,
skall därigenom väsentligen hämmas i utförandet av sin under dessa
tider mer än eljest betydelsefulla gärning inom folkhushållningen.

För dem, som betrakta saken uteslutande från nyss antydda synpunkter,
ligger det nära till hands att utan vidare avstyrka det framställda
förslaget. Emellertid är frågan ingalunda så enkel. Den har även en
annan och mycket betydelsefull sida. Vi befinna oss onekligen i ett svårt
nödläge, och det går ej gärna att komma därur utan att vi besluta oss
för att vidtaga extraordinära åtgärder. Den uppställda planen att ersätta
vår hittillsvarande stora bränsleimport genom en enorm vedavverkning är
i och för sig ett utomordentligt stort och krävande företag; härtill kommer
ock, att avverkningen måste genomföras under mycket kort tid och under
den del av året, som är alldeles speciellt upptagen av jordbrukets viktigaste
arbeten. Skall hela den stora planen ej falla samman, kräves tydligen,
att den ena näringens målsmän ej ensidigt betrakta sina intressen
utan försöker se frågan i stort. Det förefaller också naturligt, att man
med bortseende från det, som onekligen verkar motbjudande i den förelagda
planen, dock söker att bidraga till lösandet av dess stora huvudtanke:
att i möjligaste mån skydda det svenska folket undan arbetslöshet
och nöd. Inför utsikten, att en stor del av det arbetande folket skall
genom bränslebrist berövas sitt levebröd och tvingas utstå umbäranden

C* CJ

Lagutskottets utlåtande Nr 64.

och lidanden, måste alla krafter samverka för att, så långt det är möjligt,
förebygga den hotande faran. Aven om man betraktar saken ur rent
nationalekonomisk synpunkt, synes den nuvarande situationen mana till ett
utnyttjande av skogarna. Även om kol kan anskaffas i någon ringa kvantitet,
är dock priset därå så enormt, att man bör i största möjliga utsträckning
ersätta det med ved.

Utgår man från denna uppfattning, gäller det att avgöra, i vilken
utsträckning den föreslagna tjänsteplikten är behövlig. Det torde då till
en början stå klart, att densamma bör inskränkas att omfatta allenast
bränsleanskaffning för kronans räkning. Ehuru man beträffande bränslet
bör kunna räkna med en betydande frivillig avverkning under förutsättning
av höga vedpris, är det dock, med hänsyn till de enorma vedkvantiteter,
det nu gäller, och den korta tid, som avverkningen skall pågå, troligen
nödvändigt att på detta område formellt tillämpa tjänstepliktsprincipen.
Emellertid är det av den allra största betydelse, att tvångsmetoderna inskränkas
så mycket som möjligt, så att det allmännas ingripande ej blir
onödigt omfattande och tungan olidlig för särskilt jordbrukarna. Det kan
nämligen ej nog framhållas, att dessa senare nu äro ålagda det allra viktigaste
uppdrag, som under rådande nöd och dyrtid kan ifrågakomma,
nämligen säkerställandet av livsmedelsproduktionen. Allt vad som kan
göras för att minska jordbrukarnas andel i arbetet för bränsleanskaffningen,
måste därför göras.

I detta syfte föreslås till en början, att industrien, som framför allt
skall draga fördel av de nu ifrågavarande åtgärderna, ålägges att i särskilt
stor utsträckning bidraga till bränslebehovets fyllande. Det kan visserligen
anses självfallet, att den industri, som förfogar över skog, skall
åläggas anskaffa ved för egen drift; härtill bör dock läggas, att nämnda
industri även bör förse samtliga sina anställda personer med deras bränslebehov
och dessutom i den mån skogen ger tillgång även lämna tillskott
till kommunikationsverken m. m. För att detta skall bli fullt klart, bör
bestämmelse härom införas i lagen, varjämte förbud bör utfärdas för ifrågavarande
industri att utan tillåtelse från vederbörande statsmyndighet för
egen del inköpa ved från annat håll ■— en åtgärd, som väl motiveras
därav, att stora industriföretag ofta bedrivit konkurrens å vedmarknaden,
varigenom vedtillgången för hushållsförbrukning väsentligt nedgått.

Vad därefter angår de skogsägare, som ej utöva industriell verksamhet,
torde billigheten bjuda, att de i så stor utsträckning som möjligt
medgivas rättighet att genom frivillig medverkan undgå det med tjänsteplikten
förenade tvånget. Härigenom skulle hela den lagstiftning, som nu
föreslås, erhålla en helt annan karaktär. Under den nödvändiga förutsätt -

Lagutskottets utlåtande Nr 64.

ningen, att veden åsättes ett högt pris av riksvärderingsnämnden, kan man
hoppas, att härigenom hela företaget skall komma att framstå i ett annat
ljus och kunna mottagas med icke fullt så bittra känslor, som hittills
varit fallet.

Hur saken i praktiken skall kunna ordnas, torde framgå av följande:
Bränslekommissionens ombud fastställer den vedkvantitet, som inom en
viss kommun erfordras, varefter skogsinnehavarne äga att frivilligt åtaga
sig huggning och leverans av veden inom en bestämd tidrymd. Om ej
särskilda omständigheter tala däremot, ledes arbetet av skogsägaren själv.
Att överledningen av det hela likväl skulle ligga i vederbörande statsmyndighets
hand är tydligt, liksom att förfogandelag och tjänsteplikt skola äga
tillämpning i de fall, då frivilliga avtal ej komma till stånd. På detta
sätt skulle transporten av veden, som måhända är den mest invecklade
frågan, erhålla den bästa lösningen. Att på tvångets väg ordna denna
transport torde nämligen ur flera synpunkter vara förenat med mycket
stora olägenheter.

Vad sedan beträffar den arbetskraft, med vilken denna jätteavverkning
skall utföras, har i propositionen förutsatts att i främsta rummet de
skogs- och jordbruksarbetare, som äro bosatta inom respektive kommuner,
skola användas. Fördelarna härav ur awerkningssynpunkt ligga i öppen
dag; männen i fråga äro väl förtrogna med skogsarbeten och ingå särskilda
anordningar äro behövliga för tillhandahållande av extra bostäder
och livsmedel. Hänsynen till att i möjligaste mån spara på jordbrukskraften,
torde dock tvinga till att ställa annan arbetskraft i stor utsträckning
till förfogande. I propositionen har ock detta antytts, i det ett särskilt
tillskott ställes i utsikt för dem, som på grund av oerfarenhet i
skogsarbete åtminstone till en början ej kunna erhålla skälig förtjänst,
varjämte bidrag enligt gällande författning om arbetslöshetsunderstöd kan
lämnas till dem, som komma från annan ort och ha familj att försörja.
Emellertid torde närmare bestämmelser härom böra fastslås i lagen, varjämte
arbetsledningen i samråd med arbetsnämnden erhåller i uppdrag att
ordna med kost och logis m. m. Under förutsättning härav torde tjänsteplikten
kunna tillämpas för bland annat dem, som i tidigare år sysslat
med jordbruks- och skogsarbete, men sedan bosatt sig i städer eller övergått
till industrien. Märkas bör att vissa med avverkningen förbundna
arbeten ej kräva någon egentlig yrkesutbildning, varför även i skogsarbete
fullt okunniga böra kunna användas. Då blott en mindre del av vedkvantiteten
beräknas komma att uttagas från Norrland, men dugliga skogsarbetare
just där äro tillfinnandes i betydande antal, vilka utan svårighet
kunna lämna arbetet vid sågverk m. m., torde man kunna räkna med att

Lagutskottets utlåtande Nr 64.

arbetskraft därifrån förflyttas till södra och mellersta Sverige i och för
skogshuggning. Beträffande denna arbetskraft torde böra uppmärksammas,
att den i främsta rummet utnyttjas såväl för lämpligt belägna statsskogar
som även för de mångenstädes väl sparade ecklesiastika boställsskogarna.

Huru än denna avverkning i större stil ordnas — och hänsyn till att
spara jordbrukets arbetskraft manar att i stor utsträckning tillgripa denna
utväg — bör emellertid de välfärdsåtgärder, som omnämnas i propositio?
föras ^1 ullständi^t som möjligt i syfte att skydda arbetarna

mot faror av olika slag. Vikten härav är så stor, att tydlig bestämmelse
härom bör införas i lagfen.»

Herr Persson i Norrköping har i sin motion II: 492 hemställt, Herr Pertatt
riksdagen måtte, med avslag å Kung!. Maj:ts propositioner nr 341 s?nsi Norr''
och 358, besluta antaga en lag, som blott stadgar tjänsteplikt för kronansti°on7l:T92.
räkning i vad gäller bränsleanskaffning samt

att som förutsättning för uttagande till tjänsteplikt skall gälla:
att alla tillgängliga förråd av ved, props, splitved och småved noggrant
inventerats och tagits i anspråk;

att kolved, pappersved och småtiminer i den utsträckning som lämpligen
ske kan, tages i anspråk för bränsle,

ävensom att effektiva åtgärder vidtagits för att genom frivilliga
överenskommelser med skogsägare och arbetare få bränsle"anskaffat,

samt slutligen att de värnpliktiga, som under året skola undergå
militärövning, beordrats till bränsleanskaffning.

Till stöd härför har anförts:

.»I propositioner nr 341, 353, 358 och 359 har Kungl. Maj:t, förelagt
riksdagen förslag till lagar om allmän tjänsteplikt m. m. Dessa förslag
synas vara av den omfattning och vikt i såväl principiellt som
piaktiskt avseende, att de påkalla den mest ingående prövning.

För den, som hävdar statens både rätt och plikt att organisera och
utnyttja samhällets alla resurser till allas, ej blott fåtalets, bästa, innebära
förslagens grundtankar, rent principiellt sett, alldeles icke något avskräckande.
De innesluta nämligen ett påtagligt erkännande från de maktägandes
sida, att samhället genom en långt starkare socialisering än som
hittills vant vanlig i det privatkapitalistiska samhället, blir starkare rustat
att möta kristidens svårigheter. A andra sidan får icke förbises, att den
önskvärda socialiseringsprocessen dock icke bör börja med människorna
utan med produktionsmedlen, samt att densamma bör ledas på sådant sätt,
att den pekar framåt och icke blott blir en tvungen nödfallsutväg, som
tillfälligtvis tillgripes, när den fria ekonomiska konkurrensen och utveck -

16 Lagutskottets utlåtande Nr 64.

lingen visar sig alldeles oförmögen att reda upp situationen och tillgodose
det samhälleliga behovet.

Det är visserligen sant, att regeringen begärt och riksdagen lämnat
erforderligt bemyndigande till en del socialiseringsåtgärder även i fråga
om produktionsmedlen. Förfoganderättslagen är numera avfattad på sådant
sätt, att den lämnar möjlighet för staten att omhändertaga produktionen
och leda den i det allmännas intresse. En annan fråga är emellertid,
i vad mån den verkligen kommer att användas. Såsom tjänstepliktslagen
är lagd skulle den kunna — visserligen endast med riksdagens särskilda
medgivande — användas även på områden, som icke av staten tagas i
eget bruk. Det skulle alltså kunna inträffa, att väl arbetskraften, men ej
produktionsmedlen eller de produktiva företagen ställas till samhällets
direkta förfogande, d. v. s. att arbetskraften av staten överlämnas till de
enskilda företagens och företagarnas disposition.

Ehuru vissa garantier lämnas för arbetskraftens användning, måste
dock eu dylik anordning självfallet väcka de allra största betänkligheter.
Icke heller är det alls ådagalagt att endast genom en så ytterlig åtgärd
folkets nödvändiga behov kunna fyllas. I den kungl. propositionen framhålles
tvärtom, att något nödtvång ej ännu föreligger i fråga om annat än
vad gäller anskaffande av bränsle. På grund härav må först och främst
här framhållas, att man på ett så ytterst ömtåligt och grannlaga område,
som individernas rätt att, rent formellt sett, fullständigt fritt bestämma
över sin arbetskraft, icke må ifrågasätta att gå längre i intrång än som
ett alldeles oavvisligt behov nödyändigt kräver.

Ett sådant behov säges nu föreligga i fråga om bränslet. Den i
propositionen lämnade utredningen synes tyvärr visa, att landets ställning
på denna punkt är synnerligen svår. Hur vi kommit därhän är eu fråga,
som här ej skall närmare beröras. Så mycket måste emellertid dock här
sägas, att även här borde man med mera förutseende hava kunnat i tid
ordna förhållandena än som skett. I detta såväl som i andra fall få vi
nu lida under det system, som blivit bekant under namnet ''systemet
för sent’.

Nu tyckas vi faktiskt stå inför utsikten att till vintern sakna t. o. m.
nödigt hushållsbränsle att ersätta kolen och koksen i städerna och industrisamhällena,
vilket väl i praktiken främst kommer att betyda att just
de mindre bemedlade komma att få frysa. Ej heller för allmänna verk,
järnvägar och enskilda industriella verk finnas nödiga bränsleresurser,
"vadan redan av denna anledning produktionen kan väntas bliva stoppad i
stor utsträckning och 10,000-"kanske 100,000-tal av arbetare arbetslösa.
Läget skulle ju, enligt bränslekommissionens uppgifter, vara så förtvivlat,

Lagutskottets utlåtande Nr 64.

att även om man kan åstadkomma en 20 miljoner kbm. ved, så skulle
likväl de stora exportindustrierna, därest vi ej få in kol, få begränsa sin
bränsleåtgång till hälften, vilket betyder, att en stor del av deras arbetare
förlora arbete och inkomst.

Det år icke för enskild riksdagsman möjligt att avgöra, om bränslekommissionens
utredning i alla delar är riktig. Måhända äro de tillgängliga
bränsleresurserna större än där beräknats. Det gäller för regeringen

o o o

att låta verkställa en grundlig inventering av alla nu tillgängliga bränsleförråd.
De inventeringar, som varit, torde icke vara tillförlitliga, i det att
många bränsleavverkare i skilda delar av landet icke alls lära hava lämnat
några inventeringsuppgifter. Det gäller vidare att för bränslebehovet
taga i anspråk de stora partier props, splitved och småved av olika slag,
som inom landet finnas för export och annat ändamål. Vidare att så långt
görligt täcka bristen med pappersved, kolved och även små-timmer.

Visar det sig emellertid, vid den grundliga prövning, som inom
riksdagen måste ägnas åt frågan om den befintliga tillgången av bränsle,
att detta verkligen är avgjort otillräckligt för befolkningens skyddande mot
köld och arbetslöshet, så måste åtgärder genom statsmakterna vidtagas för
den erforderliga bränslemängdens anskaffande. I vårt bränslerika land kan
det icke få passera att massor av arbetare göras arbetslösa samt ställas
brödlösa och frysande på grund av bränslebrist.

Frågan blir då vilka utvägar man skall anlita för anskaffandet av
det erforderliga bränslet. I första hand bör den frivilliga vägen anlitas.
Kraftiga och förnuftiga åtgärder höra omedelbart vidtagas för att med
enskilda skogsägare överallt i landet, där skogarna med hänsyn till transportförhållandena
äro välbelägna, träffa överenskommelser om avverkning
och leverans av så störa kvantiteter som möjligt. Dylika överenskommelser
böra givetvis göras säkra och tillförlitliga och de torde ej heller vara
så svåra att få till stånd med hänsyn till att skogsägaren eljest står risken,
att hans skog kommer att avverkas enligt förfogandelagens bestämmelser.

Vidare bör staten använda alla utvägar för att till vedavverkningen
anskaffa frivillig arbetskraft. Mycket står förvisso att vinna på denna väg
och det gäller därvid främst, att man betalar ordentliga arbetslöner samt
i övrigt tillgodoser arbetarnas skäliga krav på goda arbetsvillkor och på förhållanden
i övrigt, som gör det möjligt för arbetarna att ägna sig åt
skogshuggning.

Vidare böra alla de värnpliktiga, som under året skola undergå
militärövning, även repetitionsövningar, beordras till vedavverkning. I
statsrådsprotokollet, som finnes intaget i propositionen, yttrar föredragande
departementschefen att ''rent principiellt torde man ha skäl att ställa sig
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 sand. 49 käft. (Nr 64.) 3

Lagutskottets utlåtande Nr 64.

avvisande mot denna lösning’. Dessa s. k. rent principiella skäl mot att
de värnpliktiga, i sådana fall som kär föreligga, användas för mera trängande
samhällsnödvändigt arbete än för sina vanliga militära övningar,
äro icke bärande, varför här, likaväl som redan skett i Norge och Danmark,
genom lag må fastställas de värnpliktigas användning för statens bränsleanskaffning.

Först som sista utväg och om ovan angivna åtgärder icke visa sig
tillräckliga för att avhjälpa bränslebristen, bör allmän tjänsteplikt tillgripas.
Men samtidigt måste skapas garantier för, att icke tjänsteplikten
göres vidsträcktare än nöden kräver.

Nödläget gäller bränslet och om härför kräves socialisering av arbetskraften,
så må denna socialisering ej sträcka sig längre än socialiseringen
av produktionsmedlen. Arbetskraften, som av staten tages i anspråk,
bör endast av staten själv användas. Och det bör därjämte fastställas garantier,
som fullt trygga arbetarnas såväl löne- som arbetsvillkor, ävensom på
alla övriga sätt skäligen sörjas för de tjänstepliktigas och deras anhörigas
förhållanden.»

Herr Pers- I sin motion II: 497 har herr Persson i Norrköping anfört:

fköpingmo- »Med anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 341 och med

tion II: 497. hänvisning till motiveringen i förut av mig väckt motion 11:492, hemställes
härmed, att riksdagen för sin del måtte besluta, att värnpliktiva
kunna åläggas att utföra civilt arbete, även om detta icke står i samband
med något militärt företag.

Anhålles att lagutskottet ville närmare formulera den sålunda ifrågasatta
lagstiftningen.

Herrar
Mossbergs
m. flis motion.

Herrar Mossberg m. fl. hava i sin motion anhållit, att riksdagen
ville besluta,

a) att från civil tjänsteplikt måtte befrias alla de folkgrupper, vilka
äro anställda i jordbrukets tjänst och därav hava sin utkomst, samt

b) att inkallad militär må kunna åläggas att utföra civilt arbete,
även om det icke står i samband med något militärt företag.

Till stöd härför har anförts:

»I Kungl. Maj:ts proposition nr 341 anför chefen för finansdepartementet
följande: ’Det är fullt förklarligt, att krigets fortgång skall låta

knappheten i hela världen på snart sagt alla förnödenheter framträda med
ständigt ökad styrka, ty då lånt- och sjökriget oavbrutet förstör frukterna
av mänskligt arbete, samtidigt med att allt större delar av befolkningen i
de krigförande länderna ägna sig åt antingen kriget självt eller krigsindu -

Lagutskottets utlåtande Nr 64.

strierna, blir det ofrånkomliga resultatet en allt mindre tillgång på medel
att täcka mänsklighetens behov. I ett dylikt läge föranledas särskilt de
krigförande länderna att bevara för egen räkning det mesta möjliga av
produkter; tillförseln till neutrala länder blir antingen avstängd eller belagd
med ständigt mer betungande villkor. När därjämte handelsavspärrningarna
de två maktgrupperna emellan och sjökriget i dess olika former även direkt
hindra varuhandeln, inträder följaktligen för de neutrala nödvändigheten
att, säkerligen under krigets hela återstående del och kanske eu längre tid
därutöver, inrätta sig på ekonomisk självtillräcklighet. Ju förr det medvetandet
blir klart för alla medborgare, att ett neutralt land i det nuvarande
läget knappast har annat än sina egna tillgångar att lita till, desto
större blir utsikten att genomleva krigsperioden utan allvarliga skador.’

’Ett land, som på detta sätt tvingas att tills vidare i allt väsentligt
falla tillbaka på egna tillgångar, har endast en på förhand begränsad
mängd av produktiva krafter att tillgå och nödgas inråtta sig därefter.
Uppgiften måste då bestå i att inrikta dessa krafter på de ändamål, där
resultaten för folkets uppehälle bliva de gynnsammast möjliga; den noggrannaste
hushållning med såväl levande som döda produktionsmedel utgör
därvid grundförutsättningen för en lycklig utgång. Man har därför att
avstänga produktionen från de för tillfället mer umbärliga uppgifterna och
helt inrikta den på det nödvändigaste.’

''Bland de uppgifter, som inställt sig för vårt lands vidkommande
har livsmedelsproduktionens utveckling hittills främst varit föremål för
uppmärksamhet, och detta med allt skäl. Emellertid finnes ett annat område
av näringslivet, som i betydelse står tillbaka endast för livsmedelsproduktionen
och där de mest genomgripande åtgärder visat sig utgöra
ett trängande behov. Detta område är bränsleanskaffningen, för vars tillgodoseende
Kungl. Maj:t på min föredragning den 16 april 1917 tillsatt
en ny, särskild kommission.’

Det framgår av det anförda, att ändamålet med den föreslagna lagen
om ''allmän tjänsteplikt’ i huvudsak skall vara en åtgärd för säkerställandet
av tillgången, under den närmaste tiden, av de tvenne för vårt folk mest
viktiga och oumbärliga produkterna, nämligen livsmedels- och bränslebehovet,
och i motiveringen talas det om, att även bränslebehovet för industriella
krav skulle säkerställas genom allmän tjänsteplikt.

För att åstadkomma fyllandet av dessa behov föreslås i den föreslagna
lagens 1 § att: ’En var inom riket bosatt man eller kvinna, vilken
fyllt femton men ej sextio år, är, i den mån ej annorlunda stadgas i 7 §
av denna lag, underkastad tjänsteplikt. Med tjänsteplikt förstås i denna

Lagutskottets utlåtande Nr 64.

lag skyldighet att, då sådant i nedan bestämd ordning påkallas, utföra
arbete för sådant ändamål, varom förmäles i § 2.’

I 2 § heter det: ''Tjänsteplikt må tillämpas för folknäringens tryggande,
för täckande av behovet av bränsle till hushållen, industrien eller
kommunikationsmedlen, för tillgodoseende av krigsmaktens behov, för samfärdselns
uppehållande eller för annat ändamål av synnerlig vikt.’ Samt
i 7 § mom. b ''krigsmän och personer, som eljest innehava sådan anställning
eller förrätta sådan tjänstgöring vid krigsmakten, som avses i 6 § i
strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914.’ Dessa äro ''undantagna''.

Det är ju fullt riktigt, att samhället i en situation som denna, griper
ordnande in, då det visar sig, att militära åtgärder med tillhjälp av de
mest moderna militära mordverktyg och en högt stående militär teknik,
icke leder till målet. Erfarenheterna från ett snart 3-årigt blodigt krig
ådagalägga ju klart och tydligt, att, trots det oerhörda inänniskoslaktandet, så
förmår man icke besegra varandra, och då har man tillgripit den sista
grymma utvägen, nämligen att fienderna söka svälta ut varandra, och då
man på detta konstlade sätt lyckats åstadkomma livsmedelsbrist, som gör
sig starkt kännbar även i vårt land, så är det fullt riktigt att man från
samhällsledningen söker göra vad som göras kan. Så långt äro vi ense.

Av motiveringen vill det synas, som man skulle förutsätta, att till
bränsleanskaffningen skulle i främsta rummet landsbygdens befolkning
komma att tagas i anspråk, därför att dessa äro kunniga i dylikt arbete,
och man räknar i detta sammanhang på att den tid, som förflyter ifrån
avslutandet av vårbruket och till höskördens början, skall den lantbrukande
befolkningen vara tillgänglig för vedanskaffning o. s. v.

Det är ju allmänt känt och även framfört och erkänt i propositionens
motivering, att det vid lantbruket råder brist på arbetskraft även i
normala fall, och om man nu i främsta rummet räknar på att den knappa
arbetskraft, som finns att tillgå vid jordbruket, skulle frånrycka» jorden
under den tid, då det viktiga förarbetet för höstsådden, nämligen trädans
bearbetning måste ske, då kommer avgjort nästa års brödsädesskörd att i
mer eller mindre mån äventyras, ty jordens bearbetning under nämnda
tidsperiod är lika ovillkorligt nödvändig för säkerställandet av en kommande
god brödsädesskörd, som ett rätt grundläggande är nödvändigt för
ett nyskapat industriellt företag. Dessutom är det en mängd andra arbeten
vid ett bondejordbruk, som under denna tid måste utföras.

Vi anse för det första, att bränslebehovet till enskilda industriella
rörelser bör nu liksom förut överlåtas att fyllas genom den privata initiativkraften
hos dessas ledningar men med rätt till expropriation av råmateriel i
överensstämmelse med vad den föreslagna lagen på detta område bestäm -

Lagutskottets utlåtande Nr 64.

mer och där oöverstigliga svårigheter möta att på annat sätt och på den
fria affärsprincipens vanliga väg möta. Det är i detta fall den naturligaste
vägen, och på den vägen kan ett billigare bränsle åstadkommas.

Det ligger något oförklarligt tanklöst uti att man föreslagit att fylla
även det privata industriella bränslebehovet genom statens ingripande och
att därtill skulle användas arbetskraft tagen från jordbruket i ett ögonblick,
då alla ropa efter bröd och då lantmannen behövde arbeta både natt
och dag, om det föreliggande behovet skulle kunna fyllas genom en väsentligen
utökad produktion.

Livsmedelsfrågan är väl ändå den väsentligaste i en nations liv och
mera viktig än uppehållandet av industrin, då all livsmedelsimport är
avstängd.

Den föreslagna lagen är ju en åtgärd avsedd att värna vårt folk
mot en fiende som icke kan betvingas med kulor och bomber, lika litet
som med en väl övad och tränad folkhär. Det är en fiende, som smyger
sig fram som en farsot oemotståndligt, och vi hålla före, att vi skola försvara
oss bäst, om vårt land liksom i Danmark och Norge får en lag, som
ger myndigheterna rätt att, för säkerställandet av folknäringens behov av
livsförnödenheter och bränsle, tills vidare taga utkallad militär i anspråk
så långt det är möjligt, och låter dem åtnjuta för detta arbete en ersättning
som tillsammans med den ersättning, vartill de som militärer äro
berättigade, utgör en skälig dagsförtjänst enligt den föreslagna lagens mening,
och vi äro övertygade om, att med denna ökade ersättning skola de
villigt gå till detta borgerliga arbete.

I sammanhang härmed låter det även tänka sig, att, då det gäller
framförandet av bränsle, skulle arméns hästar i rätt stor utsträckning kunna
användas.

Det befaras ju att industrien skulle av brist på tillförsel utifrån bli
tvingad att lägga ner sin verksamhet. Skulle så inträffa, bli ju tusental
ja hundratusental arbetare utan förtjänst. Det borde inte vara förmätet
antaga, att alla dessa villigt skulle ställa sig till förfogande vid bränsleanskaffning,
då därigenom den förtjänst, de gingo miste om från industrien,
på så sätt kunde ersättas genom annat arbete. Dessutom har man ju i
städerna och de större samhällena f. n. en hel del improduktivt folk sportande
och icke sportande, vilka kräva sin andel av livsförnödenheterna och
värme m. m. Sveriges väl borde bjuda alla dessa att utan betänkande
ställa sina krafter i det produktiva arbetets tjänst. Mot detta skulle man
kunna invända, att dessa äro ovana, och det är sant, men i kampen för
brödet, då den är så hård och hänsynslös som nu, måste varje muskel
spännas och varje rygg krökas för åstadkommande av bröd och bränsle.

Lagutskottets utlåtande Nr 64.

Herr Lindqvist
i Kosta
motion.

Utskottets

yttrande.

Genom de här framhållna åtgärderna skulle det genom statens försorg
åstadkomna och behövliga bränslet något minskas, och arbetskraft
bliva tillgänglig, utan att den för lantbruket oundgängliga arbetskraften
behövde frånryckas brödsädesodlingen och därtill hörande arbeten.»

Herr Lindqvist i Kosta har i sin motion anfört följande:

»Med anledning av Kungl. Maj:ts propositioner nr 341 och nr 358
och under hänvisning till i motion nr 492 i andra kammaren framställt
yrkande om avslag på Kungl. Majrts förslag till lag om allmän tjänsteplikt
samt antagande av en lag, som blott stadgar tjänsteplikt för kronans
räkning i vad gäller bränsleanskaffning, samt under framhållande av
nödvändigheten utav att uti en sådan eventuell lag stadgas betryggande
garantier för goda arbetslöner och arbetsvillkor åt dem, som möjligen
komma att utkallas till tjänsteplikt, tillåter jag mig hemställa, att riksdagen
måtte besluta,

att tjänsteplikt^ i arbetslön skall erhålla minst samma belopp som
han åtnjöt i arbetslön vid näst föregående ordinära arbete;

att i de fall då arbetare förflyttas från hemorten till arbete på
annan plats han utöver berörda lön erhåller full ersättning för extra utgifter,
besvär och uppoffringar, som därigenom tillskyndas honom och
hans anhöriga;

att tjänstepliktig arbetare ej får beordras att utföra arbete å arbetsplats,
där konflikt råder mellan arbetsgivare och arbetare;

att vid valen av kommunala arbetsnämnder av kommunalstämma
varje röstande skall äga en röst.»

Den av världskriget framkallade bristen på förnödenheter av så gott
som alla slag har för vårt lands vidkommande redan medfört en omfattande
lagstiftning med syfte att reglera såväl produktionen av nya förnödenheter
som fördelningen av de producerade. Det mest vittgående uttrycket
för denna lagstiftning torde vara den åren 1915 och 1916 för ett
år vardera gången antagna lagen om förfogande över viss egendom under
utomordentliga, av krig föranledda förhållanden, vilken i ytterligare utvecklad
form förnyats innevarande år.

Genom denna lag har Konungen berättigats att förordna icke blott
om expropriation av varjehanda varor för befolkningens förseende med förnödenheter
eller för tillgodoseende av viktiga statsbehov, utan även om förfogande
för produktions- eller transportändamål över fast egendom, industriella
anläggningar, kommuoikationsanstalter, dragare och fordon m. m.,
antingen sålunda att kronan tillsvidare omhändertager egendomen i fråga i och

Lagutskottets utlåtande Nr 64.

för bedrivande av det avsedda arbetet eller ock så att ägaren eller innehavaren
förpliktas därmed utföra arbetet för kronans räkning. Däremot innehåller
lagen därutöver inga föreskrifter till betryggande av att denför arbetets
utförande erforderliga arbetskraften står till buds. Förevarande komplex
av lagförslag och i främsta rummet det i propositionen nr 341 innefattade
förslaget avser att fullständiga lagstiftningen på denna punkt genom
införande under vissa förhållanden av lagstadgad tjänsteplikt antingen
omedelbart i kronans tjänst eller ock i tjänst hos sådan enskild arbetsgivare,
som bedriver ett ur allmän synpunkt angeläget arbete.

Det bör enligt utskottets mening icke förnekas, att en dylik tjänsteplikt
kan under vissa utomordentliga förhållanden vara ett nödvändigt
medel i statens hand att reglerande ingripa för säkerställande av en oumbärlig
produktion. Men å andra sidan innebår också dess införande ett
synnerligen kraftigt ingrepp i den enskildes frihet att förfoga över sin person
och sin arbetskraft — alltså på ett särdeles ömtåligt område — på
samma gång det är ägnat att framkalla de kännbaraste rubbningar i den
enskilda näringsverksamheten även för andra än de därav omedelbart drabbade.
Den lämpligaste regleringen av tjänstepliktsförhållandet i en mängd
skilda avseenden är ock en synnerligen vansklig och grannlaga sak. Finnes
en lagstiftning av denna art icke kunna helt umbäras, bör den därför,
enligt utskottets mening, likvisst vidtagas allenast med sträng begränsning
till den omfattning, i vilken den på grund av redan överskådliga förhållanden
kan antagas vara nödvändig. Det synes utskottet så mycket angelägnare
att med hänsyn till nu framlagda förslag fasthålla dessa synpunkter,
som utskottet och riksdagens ledamöter över huvud haft en i förhållande
till frågans invecklade beskaffenhet och vittgående konsekvenser särdeles
knapp och av annat riksdagsarbete uppfylld tid till sitt förfogande
vid ärendets prövning.

Av utredningen i propositionen nr 341 framgår, att den egentliga
orsaken, varför det funnits nödigt att till innevarande riksdag inkomma
med förslag om tjänsteplikt, är det yppade behovet av en betydligt ökad
bränsleproduktion under närmaste tid. Anledningen åter däi’till att nämnda
förslag fått en långt vidare ram än som av berörda behov betingas, år
tydligen, såsom departementschefen omförmäler, att söka i det förhållande,
att lagförslaget baserats på ett redan förefintligt utkast till lag om allmän
tjänsteplikt, vilket av särskilda sakkunniga utarbetats såsom ett led i ordnandet
av landets ekonomiska krigsberedskap. Departementschefen har
emellertid funnit jämväl sakliga skäl tala för att en lagstiftning om tjänsteplikt
av generell omfattning vidtages. Han har härom till statsrådsproto -

Lagutskottets utlåtande Nr 64.

kollet, efter att hava omförmält nyssnämnda sakkunnigas betänkande och
förslag i ämnet, anfört följande:

»De sakkunnigas nu av mig återgivna framställning är jämlikt meddelat
uppdrag utarbetad även med hänsyn till möjligheten av ytterligare
skärpning i krigstillståndet och har därför till förutsättning en hela näringslivet
omfattande tjänsteplikt. Det synes mig dock nödigt att före ett
beslut i denna riktning något närmare pröva frågan, i vilken utsträckning
tjänsteplikt för närvarande bör tillämpas. Såsom framgår av föregående
del av mitt yttrande är bränslebehovets fyllande det just nu mest trängande.
Men av det förut anförda framgår därjämte, att bränslefrågan likväl
endast är ett led i den av tidsomständigheterna fram tvungna, allmänna
omläggningen av vårt näringsliv till ekonomisk självtillräcklighet och att
man måste räkna med nödvändigheten av likartade åtgärder även på andra
områden. Föreskrift om tjänsteplikt enbart för bränsletill verkning måste
dessutom anses som en särskilt olämplig utväg av det skäl, att jordbruk
och skogsavverkning konkurrera om stora grupper av hithörande arbetskraft,
varför en dylik begränsad tjänsteplikt under vissa förhållanden skulle
komma att gå ut över jordbruket, något som givetvis under inga förhållanden
får komma i fråga. Tvärtom är det nödvändigt att bereda möjlighet
för användning av tjänsteplikt även inom jordbruket; och när hänsyn
till dessa två stora grupper redan nu tagas, vore det, i betraktande av
ovissheten om huru förhållandena komma att utveckla sig redan under de
närmaste månaderna, enligt min mening påtagligen olämpligt att icke skapa
förutsättningar, som vid behov giva tjänsteplikten räckvidd över näringslivet
i dess helhet. Såsom skall framgå av det följande, innebär detta
icke, att tjänsteplikten kommer till omedelbar användning på andra områden
än där den visar sig närmast erforderlig.»

Såsom av detta uttalande framgår är det, vid sidan av bränsleproduktionen,
egentligen jordbruksnäringen som, så vitt förhållandena nu kunna
överblickas, förväntas bliva i behov av att statsmakten på lagtvångets väg
dit dirigerar arbetskraft. Emellertid framgår det såväl av i ämnet avgivna
motioner som av de upplysningar, som vunnits under ärendets handläggning
i utskottet, att man bland jordbruksnäringens egna idkare och målsmän
allmänt ställer sig tvivlande till lämpligheten att i jordbruksarbete
begagna sig av en på denna väg erhållen arbetspersonal, under hänvisning
till de särskilda arbetsformer och arbetsordning, som måste tillämpas inom
jordbruket. Vid sådant förhållande har det synts utskottet, att man bör
övergiva tanken på att för närvarande införa tjänsteplikt för annat ändamål
än bränsleproduktion, och utskottet har därför inriktat sitt vidare arbete
på prövningen av det sålunda begränsade spörsmålet.

Lagutskottets utlåtande Nr 64.

2!)

Härigenom vinnes ock fördelen av en högeligen önskvärd begränsning
och förenkling i ett annat viktigt hänseende. Då det kungl.
förslaget stadgar skyldighet att utföra arbete icke blott i kronans tjänst,
utan ock hos enskilda företagare, har skälet härtill varit det förhållande,
att tjänsteplikten avsetts att komma till användning jämväl inom jordbruket.
Departementschefen anför härom:

»En fråga av stor betydelse vid fastställande av tjänstepliktens omfattning
återstår likväl att undersöka, nämligen huruvida den skall förekomma
endast vid arbete för kronans räkning eller även hos enskilda. Att
den förra lösningen erbjuder betydligt mindre svårigheter, framgår utan
vidare; och då den möjligen kan vara till fyllest för bränsleavverkningens
behov — uppdrivande av exempelvis Idöganäsverkens kolbrytning skulle
dock lättare kunna ske genom eu mer omfattande tjänsteplikt — har jag
allvarligt övervägt det nya rättsinstitutets begränsning till arbete i kronans
tjänst. Emellertid talar emot denna lösning ett mycket starkt skäl, som
för mig synts avgörande, nämligen att jordbrukets gagn av tjänsteplikt i
denna form efter allt att döma måste bliva ringa. Visserligen skulle man
kunna tänka sig, vid tjänsteplikt enbart för kronans räkning, att särskilda
arbetslag av tjänstepliktiga inrättades under statens arbetsledare för exempelvis
skördearbete på liera eller färre gårdar i olika trakter; men dels
är jordbrukets behov av arbetskraft ej begränsat till ändamål, som kunna
tillgodoses på sådant sätt, dels skulle metoden sannolikt Över huvud stöta
på svårigheter inom det mindre jordbruket. Det förefaller mig alltså givet,
att själva lagens räckvidd bör omfatta arbete även hos enskilda och att
bestämmelserna för tryggande av de tjänstepliktigas ställning följaktligen
böra göras tillräckligt starka för även detta läge.»

En dylik form för tjänstepliktens utförande för emellertid med sig
nödvändigheten att reglera en rad av ömtåliga och svårlösta frågor rörande
förhållandet i ekonomiskt och andra avseenden mellan enskild arbetsgivare
och arbetspliktig; och det kungl. förslaget innehåller ock åtskilliga
bestämmelser i dessa ämnen, vilkas verkningar i praktiken äro
vanskliga att överblicka, och som i allt fall skulle erfordra en ingående
prövning. Begränsas åter det föreliggande spörsmålet till att gälla tjänsteplikt
för bränsleproduktionen, bör detsamma, enligt utskottets mening,
tillika begränsas att gälla arbete i kronans egen tjänst.

Till denna den föreliggande frågans mest aktuella del övergår utskottet
nu. Behovet av en väsentligt ökad produktion av bränsleved betingas
som bekant av den hämmade stenkolsimporten, som ställer industri,
kommunikationsanstalter och andra stenkolskonsumenter inför nödvändigheten
att, därest driften skall kunna uppehållas, förskaffa sig inhemskt
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 sand. 49 käft. (Nr 64.) 4

26 Lagutskottets utlåtande Nr 64.

bränsle, samt av den fara för orimlig prisstegring och verklig brist i den
vanliga vedmarknaden för hushållsändamål, som skulle bliva den oundvikliga
följden, därest en dylik utveckling finge försiggå utan att förråden
i motsvarande mån ökas. Vid bedömandet av de åtgärder, som i sådant
hänseende kunna vara erforderliga, möter till en början den enligt sakens
natur oöverstigliga svårigheten att kunna ens ungefärligt bestämma storleken
av den behövliga stegringen i vedproduktionen. Den kungl. propositionen
nr 341 innehåller vissa inom statens bränslekommission framställda
överslagssiffror och en därpå byggd kalkyl häröver, men såsom kommissionen
själv framhållit, kan nämnda beräkning, vilken innefattar ett flertal
ytterst osäkra faktorer, icke göra anspråk på att träffa ens tillnärmelsevis
det riktiga, utan endast på att giva en föreställning om »storleksgraden»
av de belopp, varmed man här har att röra sig. Med denna allmänna
reservation kommer emellertid beräkningen i fråga till det resultat, att en
ökning i bränsleproduktionen är påkallad under året våren 1917—våren
1918 med ej mindre än 10 miljoner kbm. fast mått utöver den normala
avverkningen. Denna produktionsökning skulle å ena sidan visserligen till
betydande del motvägas av minskad avverkning av sågtimmer och pappersved.
Men å andra sidan anser man sig böra räkna med sannolikheten av att,
om staten direkt ombesörjer eller eljest tager under sin kontroll frambringandet
av allenast nyssnämnda vedkvantitet, en verklig ökning av
produktionen endast till ringa del skall bliva resultatet. Man befarar
nämligen, att genom nämnda avverkningsarbetes företagande arbetskraft
till betydande del skulle undandragas den helt enskilda, utan samverkan
med statsmyndighet försiggående bränsleproduktionen, och att intresset för
denna enskilda avverkning dessutom torde minskas genom att vedskog av
staten tages i anspråk. För att förhindra en dylik utveckling har det ansetts
nödigt, att staten i ena eller andra formen övervakar en avverkning,
uppgående till dubbla det ovanstående beloppet, eller alltså 20 miljoner
kbm. fast mått.

Så mycket lärer i allt fall genom den förebragta utredningen få anses
satt utom tvivel, som att en i förhållande till det normalt tillgängliga
bränsleförrådets storlek mycket betydande ökning är erforderlig, därest
icke en verklig bränslenöd för såväl enskilda hushållskonsumenter som för
industri och kommunikationsanstalter skall med all sannolikhet inträffa.
Innan utskottet övergår till frågan om lämpligaste utvägarna för en stegrad
produktion, återstår emellertid det spörsmålet, i vad mån det ökade
behovet måhända kan mötas genom befintliga förråd av redan fällt virke.

Enligt en mycket utbredd uppfattning har bränslehuggningen under
den förlidna avverkningssäsongen, under inverkan av gynnsamma pris -

Lagutskottets utlåtande Nr 64.

utsikter, vida överträffat den normala. Vidare göres i avgivna motioner
med styrka gällande, att innan man pålägger jordbrukare, skogsägare och
arbetare den dem alla tungt drabbande bördan av en tvångsvis genomförd
massproduktion av nytt bränsle, böra redan tillgängliga förråd av för annat
ändamål avverkat virke tagas i anspråk, särskilt props, splitved, massaved,
kolningsvirke in. m. Beklagligtvis föreligger icke något resultat av en
fullständig inventering av alla inom landet befintliga virkesförråd. Vissa
hållpunkter kunna dock erhållas för bedömande av det uppkastade spörsmålet,
i vad mån här föreligga förråd, som förslå och som äro praktiskt
sett tillgängliga för bränsleändamål. Inventering av bränsleved ägde rum
den 31 sistlidna mars, dock omfattande endast partier om minst 25 famnar.
Den gav till resultat ett förråd av c:a 2,386,000 famnar om 108 kubikfot.
I en till utskottets förfogande ställd promemoria beräknar bränslekommissionens
ordförande på anförda grunder, att om från inventeringen uteslutna
småpartier om 5—25 famnar tilläggas, en höjning av detta belopp kan ske
med högst 20 procent eller till 2,863,000 famnar, motsvarande 4,867,000
kbm. fast mått. Aven om man anser sig böra ytterligare höja detta belopp
för icke inrapporterade vedförråd samt för senare verkställd avverkning,
torde det dock framgå, att gängse uppfattning om tillvaron av enorma
kvantiteter redan huggen ved utöver landets normala vedförråd innebär en
betydande överdrift.

Vad därnäst beträffar kravet på att även tillgängligt virke, som ursprungligen
icke varit avsett till bränsle, under nu rådande förhållanden
måtte genom statens mellankomst med bruk av förfogandelagen tagas i
anspråk, finner utskottet sig för sin del böra framhålla det berättigade
häri, och har utskottet inhämtat, att denna uppfattning jämväl är rådande
hos vederbörande myndighet. Emellertid bör, såsom från detta håll erinrats,
man härvid likvisst bemärka, att möjligheten att utnyttja dessa
virkesslag har sina ej alltför vida gränser, såvida förfarandet ej skall ställa
sig alltför oekonomiskt eller ock alltför svårt skada andra viktiga samhällsintressen.
Sålunda lärer det ställa sig alltför dyrt och även ur nationalekonomisk
synpunkt oriktigt att använda virke av egentlig timmerdimension
till bränsle. I viss omfattning möta ock hinder att utnyttja
propspartierna. Hänsyn måste nämligen tagas till transportkostnaderna
och till de bekanta svårigheter, som under nuvarande förhållanden äro
förbundna med längre järnvägstransporter av skrymmande gods. På grund
härav ingår såsom ett väsentligt moment i den uppgjorda allmänna bränsleanskaffningsplanen
att — med undantag för kustorterna — varje orts
hränslebehov i möjligaste måtto tillgodoses från ortens egna skogar och
virkesförråd. Möjligen kan dessutom propsen göra en viktigare tjänst

Lagutskottets utlåtande Nr 64.

såsom bytesmedel vid inträffande möjlighet att importera stenkol. Vad
slutligen massaveden beträffar, är det tydligen nödvändigt att skona massafabrikationens
årsbehov, på det att icke arbetslöshet skall inträda inom
denna produktionsgren, som sysselsätter omkring 20,000 arbetare. — Inventering
av splitved, pappersved, kolved och props företogs den 19 sistlidne
maj; resultatet är emellertid, då utskottets utlåtande avgives, ännu
ej känt. Tillika hava saluanbud infordrats av ägare till dylika vink espalier.

Av det anförda torde i allt fall få anses framgå, att ovanberörda
ökning i bränslebehovet endast till en mindre del motsvaras av en redan
befintlig tillgång utöver den normala, även om andra virkesslag i största
möjliga utsträckning tagas i anspråk. En väsentligt ökad produktion är
således ett oeftergivligt villkor för undgående av bränslenöd. Spörsmålet
blir då, på vilka vägar detta mål med tillräcklig säkerhet samt å andra
sidan med minsta rubbning och ingrepp i det normala livets gång och
med minsta intrång och skada för vederbörande skogsägare skall kunna nås.

Enligt den uppfattning, som ligger till grund för den kungl. propositionen,
är denna utväg, åtminstone för så vitt angår den bränsleproduktion,
som måste äga rum redan under instundande sommar, att finna däri,
att arbetet i stort sett bedrives omedelbart för kronans räkning under ledning
av statsmyndighet samt med tillämpning av lagstadgad tjänsteplikt.
Endast med större skogsägare, som förfoga över en egen mer eller mindre
fast anställd skogspersonal, torde det varit avsett att träffa avtal om avverkning
av vissa kvantiteter genom ägarens egen försorg. Huvudskälen
för intagandet av denna ståndpunkt torde varit dels åsikten, att endast på
denna väg garanti för uppnående av ett kvantitativt tillfredsställande resultat
kunde vinnas, och dels farhågan, att användning av lejd arbetskraft
vare sig från kronans eller enskilda arbetsgivares sida vid denna omfattande
avverkning skulle verka desorganiserande på arbetsmai''knaden, till nackdel
särskilt för jordbruket, i vida högre grad än tillämpning av en tjänsteplikt,
där inkallelsernas omfattning kunde efter omständigheterna hastigt
ökas eller minskas.

Vissa av de avgivna motionerna, nämligen dels av herrar Olsson i
Ballista in. fl. och dels av herrar Skareen m. fl. vända sig däremot med
skärpa mot varje användning av arbetstvång. Motionärerna äro övertygade,
att ett stimulerande av den frivilliga produktionen i förening med beslagläggande
av befintliga ved- och övriga virkesförråd skall fylla behovet.
I nämnda motioner yrkas därför avslag på Kungl. Maj:ts proposition nr
341. Andra motioner, nämligen dels av herr Persson i Norrköping och
dels av herrar von Kock m. fl., intaga en förmedlande ståndpunkt, i

Lagutskottets utlåtande Nr 64.

det dill* nämligen yrkats, att man i främsta rummet skall bygga på frivilliga
överenskommelser med skogsägarna om bränsleproduktion och endast
i den man denna väg oaktat allvarliga försök funnits icke leda till målet
lita till den allmänna tjänsteplikten.

Utskottet anser sig för sin del böra ansluta sig till sist återgivna
uppfattning. Då det enligt sakens natur icke kan vinnas någon full
trygghet för att på frivillighetens väg bränslebehovet kan ens någorlunda
tillfredsställande fyllas, kan man enligt utskottets mening, inför en så allvarlig
situation som den nu hotande, ej stå till svars att avböja varje
lagstiftning om tjänsteplikt. Men å andra sidan tala i utskottets tanke, förutom
tidigare angivna betänkligheter mot att i större utsträckning än strängt
nödvändigt anlita lagtvång för arbetets utförande, jämväl andra synnerligen
starka skäl för att i största möjliga utsträckning söka skogsägarnas frivilliga
medverkan till utökningen av bränsleproduktionen. Farhågan för att därigenom
arbetskraft på ett oreglerat och oreglerbart sätt skulle fråndragas
jordbruket synes utskottet i viss mån överdriven, vid det förhållande att en
viss orts skogsägare ocho jordbrukare dock i stort sett och på de flesta håll
äro samma personer. A andra sidan lämnas skogsägarna med denna anordning
en av dem högt skattad möjlighet att effektivare inverka på avverkningens
bedrivande i enlighet med deras egen uppfattning om lämpligaste skogsvård.
Härtill kommer att, enligt vad redan nu synes kunna förutses, det kominer
att dröja flera veckor, innan ett på tjänsteplikt grundat arbete av
nämnvärd omfattning hinner sättas i gång, eller alltså omkring en månad
senare än enligt den ursprungliga planen. Då denna månad utgör den
del av sommaren, då huggningsarbetet med relativt minsta olägenheter
kan bedrivas, synes det desto angelägnare, att uppgörelser mellan staten
och skogsägarna om avverkning ofördröjligen träffas. Med beaktande av
nyssnämnda synpunkter har 1 § i utskottets förslag avfattats.

Eu nödvändig förutsättning för att utvägen med frivilliga överenskommelser
verkligen skall leda till avsevärd produktionsökning är emellertid,
att det skyndsamt fastställes vissa pris i de olika orterna, efter
vilka staten förklarar sig beredd att inlösa nyavverkad och till järnvägsstation
eller annan avlastningsplats framförd ved, och att dessa anbud på
lämpligaste och mest skyndsamma sätt delgivas skogsägarna, på det att
dessa ju förr dess hellre må kunna uppgöra sina beräkningar och anställa
arbetsfolk. Enligt vad utskottet erfarit, är avsikten ock att under närmaste
framtid kungöra sådana pris. Lika nödvändigt är emellertid ock,
såsom i avgivna motioner med rätta erinrats, att de av staten erbjudna
prisen icke tillmätas med en under förevarande omständigheter föga välbetänkt
njugghet, utan fastmera bestämmas till belopp, som möjliggöra

Lagutskottets utlåtande Nr 64.

för skogsägarna att bjuda sina arbetare en tämligen rundlig avlöning och
på samma gång erhålla ett tillfredsställande pris på sin skog.

Vid nämnda prissättning torde hänsyn särskilt böra tagas därtill,
att vid en avverkning, som bedrives under sådana omständigheter som den
ifrågavarande, skog av högre kvalitet än vanlig vedskog måste tagas i anspråk,
ävensom till de vid denna årstid ojämförligt mycket högre forslingskostnaderna.

Slutligen är det för den frivilliga bränsleanskaffningens uppmuntrande
av vikt, att arbete i tjänst hos skogsägare, som gentemot statsmyndighet
åtagit sig leverans, vid en eventuell senare uttagning till fullgörande
av tjänsteplikt räknas arbetaren till godo lika väl, som om arbetet
utförts omedelbart för kronans räkning. Enligt vad utskottet inhämtat,
ställer man sig på vederbörligt håll förstående för denna synpunkt,
vilken utskottet emellertid funnit nödigt att giva ett uttryck i lagförslagets
text.

Vare sig avverkningen verkställes av kronan med eller utan tillämpning
av tjänsteplikt, eller den företages av skogsägaren själv i ändamål
att undgå ett dylikt ingrepp, kommer densamma emellertid att i viss
mån framstå såsom en skogsägarna närmast i andra produktionsgrenars
och folkgruppers intresse pålagd tunga, desto mera kännbar som avverkningen
måste koncentreras till de ur transportsynpunkt bäst belägna trakterna.
Ur denna synpunkt hava vissa yrkanden framförts dels i avgivna
motioner och dels under utskottets överläggningar. Sålunda har i herrar
von Kochs m. flis motion framhållits, att industriföretag med egna skogar
böra tillförbindas att själva sörja för sitt och sin personals bränslebehovs
tillgodoseende ur dessa skogar. Vidare har man betonat, att statens egna
skogar ingalunda böra sparas, utan i minst samma utsträckning och efter
samma grunder som de enskildas bliva föremål för förfogande till bränsleändamål.
Utskottet, som finner dessa synpunkter berättigade, har emellertid
anledning att antaga, att desamma bliva vederbörligen beaktade.

Vad därnäst beträffar de allmänna grunder, som böra tillämpas vid
inkallelser till fullgörande av tjänsteplikt, hava vissa synpunkter och krav
framställts i flera av de avgivna motionerna. Sålunda har i herrar Mossbergs
m. fl:s motion yrkats, att från tjänsteplikten måtte fritagas alla de
folkgrupper, som äro anställda i jordbrukets tjänst och därav hava sin utkomst.
Och även yrkanden, framställda i andra motioner, grundas på
farhågan, att tjänsteplikten skall gå ut över jordbruksnäringen. Utskottet
instämmer livligt däri, att det med den knappa livsmedelstillgång, som
under närmaste året tyvärr är att emotse, icke kan få komma i fråga, att
tillgodoseendet av bränslebehovet äger rum på bekostnad av den produk -

Lagutskottets utlåtande Nr 64.

tion, vari våra viktigaste livsmedel framställas; och har utskottet i 11 §
i nedanstående lagtextförslag infört eu erinran härom. Men att, såsom
i den ovan anförda motionen ifrågasatts, helt och hållet undantaga alla
de till jordbruket anknutna befolkningsgrupperna låter sig icke göra, bl.
a. av det skid att häribland befinner sig ett högst avsevärt antal personer,
som vid sidan av jordbruksarbete normalt pläga arbeta inom skogsbruksnäringen
jämväl sommartid och vilka på samma gång utgöra den
grupp, där den största erfarenheten och vanan vid skogsarbete är till
finnandes.

Herr Persson i Norrköping har i sin motion II: 497 yrkat vidtagande
av sådan lagändring, att värnpliktiga kunna åläggas att utföra civilt
arbete, även om detta icke står i samband med något militärt företag.

I fråga om den allmänna värnpliktens användande för förevarande
ändamål har departementschefen anfört:

»Vad användbarheten av denna utväg för det svenska bränsleproblemet
angår, torde till en början märkas, att den icke synes kunna byggas
på gällande värnpliktslag utan förutsätter ny lagstiftning. Nu inkallade
årsklasser kunna, enligt vad jag inhämtat, ej anses ens tillnärmelsevis
tillräckliga för ändamålet — de utgöra en årsklass för rekrytutbildning
och ungefär en halv årsklass för neutralitetsvakt — även oin en dylik rubbning
i försvarsväsendet eljest vore tillåtlig; den ifrågavarande utvägen skulle
alltså innebära, att nya årsklasser inkallades för att verkställa bränsleavverkning.
I sak märkes då först, att en dylik anordning icke skulle tillgodose det
behov att kunna sätta i gång den närmast boende befolkningen för avverkning,
som just åsyftas. Den praktiska fördel, som skulle vinnas genom att begagna
det militära inskrivningsväsendet, torde ej heller bliva betydande, eftersom
i varje fall ett urval måste göras bland de värnpliktiga för att få
fram skogskunnigt folk; och dispositionen av återstoden av den inkallade
styrkan skulle därjämte erbjuda svårigheter. Rent principiellt torde man
också ha skäl att ställa sig avvisande mot denna lösning. Värnpliktens
viktiga och begränsade uppgift kan lätt bringas i fara genom dess användning
— när ej fara för liv och egendom hotar, såsom t. ex. vid skogseld
eller för stillande av uppror — för ändamål, som sakna sammanhang
med militära syften och där ej ens militär ledning förekommer.
Därjämte kan det knappast anses rimligt att ålägga de värnpliktiga denna
nya förpliktelse jämte militärtjänsten, samtidigt med att kasserade äro befriade
från både det ena och det andra. Vad åter beträffar den permittering
av värnpliktiga för deltagande i skogsarbete, som medgivits denna
vår på grund av generalorder den 23 mars 1917, torde det utan vidare vara
klart, att den är otillräcklig för nu ifrågavarande ändamål — hittills har

Lagutskottets utlåtande Nr 64.

den, enligt vad jag inhämtat, icke förekommit i nämnvärd grad varjämte
denna utväg knappast erbjuder tillräcklig kontroll med att de permitterade
också ägna sig åt det avsedda arbetet. Man torde alltså böra avvisa den
militära linjen för lösning av tjänstepliktens problem.»

Utskottet kan ansluta sig till vad departementschefen anfört. Emellertid
torde, enligt vad utskottet inhämtat, en avsevärd del av de värnpliktiga
vid infanteriet, som innevarande år till ett antal av fyra årsklasser
skola undergå repetitionsövningar, kunna befrias från dessa övningar, utan
att övningarnas ändamål att jämväl utgöra regementsövningar därigenom
förfelas. "Med hänsyn till det i förevarande fall trängande behovet av
arbetskraft synes det därför, som borde den för skogsarbete lämpliga arbetskraft,
soin må finnas tillgänglig bland nämnda årsklasser av infanteriet,
kunna med ovan antydda begränsning befrias från nämnda militärtjänstgöring
för att i stället användas till vedavverkning. Utskottet har
genom den formulering, som utskottet givit åt 2 §, velat öppna utväg
för en sådan anordning.

Sedan utskottet nu angivit de ungefärliga grundlinjerna för tjänstepliktens
förutsättningar enligt utskottets förslag, övergår utskottet till frågorna
om densammas organisation. Dessa äro huvudsakligen två, nämligen
frågan om själva arbetets ledande och anordning samt frågan om de tjänstepliktigas
uttagande och fördelande. För dessa frågor krävas tydligen
två jämställda myndigheter med dem underordnade organ. I det förra
avseendet fungerar bränslekommissionen med densamma underlydande
lokala arbetsledningar. Frågan om denna organisation har icke berörts
av tjänstepliktslagen, då densamma torde vara av administrativ natur. I
det andra avseendet har däremot i propositionen nr 358 föreslagits inrättandet
av särskilda arbetsnämnder. Beträffande dessas organisation har
utskottet funnit de i nämnda proposition föreslagna bestämmelserna vara
att i huvudsak förorda. Emellertid har utskottet med den begränsning
utskottet givit tjänstepliktslagen ansett såväl att de kunde inarbetas i
nämnda lag som ock att de borde i någon mån förenklas.

I fråga om valen av kommunala arbetsnämnder har herr Lindqvist
i Kosta i sin motion yrkat, att vid dessa val av kommunalstämma skulle
varje röstande äga en röst.

Ehuruväl utskottet har all anledning antaga, att vid valen av kommunala
arbetsnämnder alla berättigade intressen skulle bliva tillvaratagna
även om valen förrättades i vanlig kommunal ordning, har utskottet dock

Lagutskottets utlåtande Nr 64.

icke velat motsätta sig det framställda förslaget om särskild rösträkning
vid dessa val. på nämndernas verksamhet kan bliva synnerligen in°ripande
på individens frihet, kan det finnas skäl för, att även sättet “för
deras utväljande är agnat att ingiva största möjliga förtroende. Utskottet
har därför ansett sig höra biträda det av herr Lindqvist framställda yrkandet
och har utskottet infört en bestämmelse i detta syfte i 5 8 Det
föreslagna valsättet överensstämmer med det för val till ledamöter i häradsnämnd
stadgade.

Ehuru det endast för kommunala arbetsnämnder föreslagits stado-anden
om att vid utseendet av ledamöter vissa synpunkter i fråga om surnande
av erforderlig sakkunskap i nämnden skola beaktas, är det givet, att
likartade synpunkter komma att bliva iakttagna vid utseendet av de höo-re
namnderna Med hänsyn till de ogynnsamma återverkningar, som utta<*-ningen till tjänsteplikt kan utöva till men för jordbruksnäringens berättigade
intressen, därest denna uttagning ej handhaves med behörigt akt<dvande
pa denna viktiga synpunkt, finner utskottet sig särskilt böra erinra
att i dessa nämnder plats bör beredas jämväl för målsmän för jordbruket.’

a 1Då df ,utan ^stadgande är tydligt, att kostnaderna för riksarbetsnaranden
skola utgå av statsmedel, har utskottet underlåtit — i överensstämmelse
med propositionen nr 358 — att insätta någon särskild bestämmelse
därom i lagtexten.

Såsom en följd av den väsentliga begränsning, utskottet föreslagit i
Srit® tjänsteplikt, i det att densamma skulle gälla allenast
brånsleanskaffning, har utskottet funnit sig böra inarbeta stadgandena om
arbetsnamnder i lagförslaget om tjänsteplikt och i sakligt hänseende reglerat
deras verksamhet blott försåvitt de hava att taga befattning med ordnandet
av denna tjänsteplikt. Emellertid har utskottet icke kunnat förbise
att den föreslagna nämndorganisationen varit avsedd att även göra tjänst
vid lösningen av en vidare uppgift, vilken under en nära framtid kan
visa sig vara av synnerligen angelägen natur, nämligen Kolerin «■ av arbetsmarknaden
vid inträffande arbetslöshet samt i samband0 därmed stående
understöds verksamhet. Utskottet har därför ansett sig böra i 3 § av sitt
lagförslag angiva, att arbetsnämnderna även må anlitas för dessa uppefter

I.,, ma" sada"a uppdragas åt dem genom annan lagstiftning eller genom
förordnande av Ivungl. Maj:t. ° ö

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 samt. 49 höft. (AV 64.)

34 Lagutskottets utlåtande Nr 64.

Arbetsnämndernas huvudsakliga arbete enligt föreliggande förslag
blir att verkställa uttagning och fördelning av de tjänstepliktiga. I fråga
om vilka som äro tjänstepliktiga bär utskottet i 1 och 2 §§ av sitt förslag
hemställt om stadganden, som i huvudsak överensstämma med bestämmelserna
i 1 och 7 §§ i propositionen nr 341. Emellertid har utskottet i sin
2 § tillagt ett tredje moment c). Den i detta moment oinförmälda personal
synes med hänsyn till den stora betydelse den har för det allmänna
böra undantagas från tjänsteplikt. Att märka är emellertid, att utskottet
givit den första delen av 2 § sådan lydelse, att Konungen städse kan i
förordnandet meddela bestämmelse mot vad i 2 § stadgas, varigenom det
kan bliva möjligt att, där så erfordras, uttaga personer, som eljest skolat
vara enligt 2 § undantagna.

I huvudsaklig överensstämmelse med 9 § 1 och 2 mom. i propositionen
nr 341 har utskottet i sitt förslag i 11 § 1 och 2 mom. meddelat
bestämmelser, att Konungen må i förordnandet meddela undantag från
tjänsteplikt för personer anställda i vissa näringar samt att vid utväljandet
av tjänstepliktiga hänsyn skall tagas till angivna omständigheter. I senare
avseendet har utskottet i 11 § 2 mom. tillagt en punkt c), beträffande
vilken utskottet får åberopa vikten av att livsmedelsproduktionen och den
frivilliga bränsleanskaffningen icke äventyras genom tillämpning av tjänstepliktslagen,
samt en punkt d), som torde bidraga till stimulerande av den
frivilliga avverkningen.

I fråga om uttagningen torde utöver vad nu sagts överordnade nämnder
böra hava befogenhet att meddela ytterligare föreskrifter med hänsyn
till förhållandena på skilda orter och har utskottet ansett lämpligt, att detta
bliver i lagen utsagt i sammanhang med ett uttalande om befordrandet
till verkställighet av Konungens förordnande (9 § i utskottets förslag).

Därjämte har utskottet ansett erforderligt, att i lagen meddelas
stadganden om klagorätt över nämndernas beslut om inkallelse, och har
utskottet infört bestämmelser härom i 15 § av utskottets förslag. Över
länsarbetsnämnds beslut torde med hänsyn till den arbetsbörda, som det
oaktat kommer att åvila riksarbetsnämnden, någon klagorätt icke böra tilllåtas.
Därmed har tydligen icke gjorts någon begränsning i högre nämnds
rätt att av sig själv städse övervaka de lägre nämndernas verksamhet.
Klagorätt har sålunda medgivits endast över kommunal arbetsnämnds beslut.
Dylik klagorätt bör tydligtvis stå varje tjänstpeliktig till buds. Dessutom
synes densamma böra vara medgiven för arbetsgivare, som anser,
att uttagning av hos honom anställda personer skett i strid mot de för
uttagning meddelade stadgandena. Arbetsgivares klagorätt inverkar givet -

Lagutskottets utlåtande Nr 64.

vis ej å den uttagnes rätt att själv bestämma i saken. Slutligen bör naturligen
klagorätt tillkomma vederbörande arbetsföreståndare i det fall, att
han anser sig icke hava fått för arbetet lämpad arbetskraft.

Utskottet övergår nu till frågan om de förmåner, som böra beredas
de till tjänsteplikt uttagna vid tjänstepliktens fullgörande.

Angående de i herr Lindqvists och herrar von Kochs m. fl:s motioner
väckta frågorna — om de tjänstepliktigas lön, om särskilt tillskott, då
tjänstepliktig förflyttas från hemorten, och om vidtagande av nödiga välfärdsåtgärder
— hava de sakkunniga enligt redogörelsen i propositionen
för deras yttrande anfört följande:

»I det föregående har betonats vikten av att icke tjänstepliktens lagtvång
tillämpas på sådant sätt, att billighetens fordringar eftersättas
eller att de tjänstepliktiga utsättas för kroppslig eller moralisk risk. Med
hänsyn härtill hava också grundlinjerna och synpunkterna med avseende
på tillämpningsorganen angivits. Beträffande särskilt sättet för bestämmandet
av arbets- och lönevillkor torde jämväl nödiga garantier vara
träffade i tjänstepliktslagen. Det får dock icke förbises, att vid användning
av ackordsberäkning för löner inkomsten för ovan arbetskraft dill en
början torde ställa sig oskäligt låg. Gent emot personer, som tagas från
annan anställning, vore det obilligt att icke tillförsäkra dem rimlig inkomst
vid plikttroget arbete, till vilket de sättas genom lagens tvång. Å
andra sidan kunna ej för deras del tillämpas högre lönenormer än för vana
och därför dugligare personer. Den utjämning, som här bör ske, torde
lämpligen kunna ernås därigenom, att åt ovana tjänstepliktiga utöver den
enligt gällande enhetliga lönenormer utgående förtjänsten lämnas skäligt
avvägt tillskott under den tid, som kan beräknas normalt åtgå för ernående
av erforderlig arbets vana. Beaktas bör jämväl, att vid nyanställning
den tjänstepliktiges krafter i vissa fall icke räcka till för normal arbetstid.
I den mån slutligen svårighet kan uppkomma för tjänstepliktig, som flyttas
från sin hemvist, att underhålla familjen därstädes, synes böra anlitas den
i gällande författning om arbetslöshetsunderstöd medgivna utvägen att tilldela
familjen särskilt understöd.

Ehuruväl arbetet i regel torde komma att till väsentlig del utföras
av inom orten bosatta personer, som i fråga om bostad och livsförnödenheter
icke försättas under ändrade förhållanden, torde det i många fall bliva
nödigt att till ax^betsplatserna koncentrera arbetskraft från annat håll. Det
måste då ankomma på arbetsledningen att vidtaga erforderliga anordningar
för att tillgodose deras behov i avseende på bostäder och för att i samverkan
med vederbörande livsmedelsorgan underlätta provianteringen, ex -

Lagutskottets utlåtande Nr 64. ]

empelvis genom inköp av livsförnödenheter och deras tillhandahållande till
skäliga priser, genom bespisning vid marketenterier o. s. v. Det är också
bekant, att åtminstone de i försvarssyfte anskaffade kokvagnar, som ställts
till landstormens förfogande, lära vara att påräkna för ifrågavarande ändamål.
Det ligger för övrigt i sakens natur att vid prövningen av ansökan
om tjänsteplikts tillämpning hänsyn måste tagas till möjligheten att bereda
de tjänstepliktiga bostäder och livsmedel.»

Vad beträffar frågan om de tjänstepliktigas lön får utskottet påpeka
följande. Jämlikt 18 § i utskottets förslag skola de vid tidpunkten
närmast före kallelsen i orten gängse avlöningsförmånerna gälla. Vinnes
ej enighet om avlöningens storlek, kan saken jämlikt 20 § hänskjutas till
riksarbetsnämnden. Oavsett huruvida dylikt hänskjutande skett, kan riksarbetsnämnden
jämlikt 21 § upptaga frågan, men får jämlikt 22 § ej
bestämma lägre avlöningsförmåner än de för arbetet i orten allmänt gällande.
Sålunda skall i regeln det gängse priset för skogsarbete tillämpas.
Med hänsyn till den höjd, priset för dylikt arbete nu i allmänhet nått,
finner utskottet det föreligga föga risk för att det enligt dessa grunder
bestämda priset understiger vad vederbörande arbetare i sitt ordinära arbete
erhållit. Skulle emellertid i något fall så vara förhållandet, finner utskottet
dock icke tillrådligt att för en arbetare stadga högre avlöning än för de
övriga. Ett sådant system skulle säkerligen i praktiken visa sig ytterst
olyckligt för arbetsförhållandena och arbetsresultatet. Under alla omständigheter
lärer ersättning för en förlust, som en uttagen tjänstepliktig må
hava lidit genom inkallelsen och som av särskilda skäl må finnas böra
honom gottgöras, böra beredas honom i annan ordning än genom lagbestämmelser
av den art som i motionerna ifrågasatts, och som helt säkert
skulle föranleda till svårlösta tvister.

Beträffande frågan om särskild gottgörelse vid arbetares förflyttning
från hemorten får utskottet erinra därom, att i arbetsavtalen på de arbetsområden,
där en förflyttning av arbetare från en plats till annan plägar
förekomma, är numera i allmänhet stadgad en särskild gottgörelse för
det fall, att arbetare sysselsättas å annan ort än i hemorten. Stadgandet
i 18 § torde förty medföra, att dylik gottgörelse utgår jämväl vid tillämpning
av förevarande lag.

Frågan om vidtagande av välfärdsåtgärder torde kunna antagas bliva
tillfredsställande löst utan några särskilda lagstadganden. Det är att
förmoda, att praktisk erfarenhet å ömse sidor bidrager till en god och

Lagutskottets utlåtande Nr 64.

37 •;

sund lösning utan stadgande^ i åsyftad riktning. Utskottet har därför
icke i sitt uppgjorda förslag hemställt om några dylika stadganden.

Herr Lindqvist i Kosta har i sin motion yrkat, att riksdagen måtte
besluta, att tjänstepliktig arbetare ej får beordras att utföra arbete å arbetsplats
där konflikt råder mellan arbetsgivare och arbetare.

Utskottet, som ej haft något att erinra mot ett dylik! stadgande,
har beaktat yrkandet vid formuleringen av 17 §.

De i utskottets lagförslag intagna straffbestämmelserna och slutstadgandena
överensstämma i huvudsak, de förra med propositionen nr 341
samt de senare med nämnda proposition och propositionen nr 358.

Efter de grunder utskottet nu i stora drag angivit, har utskottet
utarbetat det nedan i utskottets hemställan intagna lagförslaget. Utskottet
har uppgjort följande översikt mellan å ena sidan nämnda förslag och
å andra sidan propositionerna nr 341 och 358:

Paragraf i utskottets förslag.			Jämför
1	1 och	2 §§ i nr 341.
2	7 § i	nr	341.
3	1 och	4 §§ i nr 358.
4	2 § i	nr	358.
5	3 § »	»
6	6 § i	»
7	7 § >	»
8	8 § »	»
9	—
10	8 § i	nr	341.
11	9 § >		»
12	11 § »	»
13	12 § »	»
14	13 § »
15	—
16	15 § i	nr	341.
17	19 § >	»
18	17 § »		»

Lagutskottets utlåtande Nr 64.

Paragraf i utskottets förslag. 19	22	§ 1	Jämför mom. i nr 341.
20	23	och	24 §§ > » »
21	25	och	28 §§ > » »
22	26	§ i	nr 341.
23	27	§ »	» »
24	30	§ »	» »
25	32	§ »	» »
26	33	§ »	» »
27	34	1 1
28	36	§ »	» »
slutstadgandet	slutstad	Igandena i nr 341

Därest utskottets hemställan om antagande av det av utskottet utarbetade
lagförslaget vinner bifall, bortfaller den förutsättning, varunder
propositionen nr 353 avgivits, och hemställer alltså utskottet, att sistnämnda
proposition icke måtte av riksdagen bifallas.

I likhet med lagrådet finner utskottet den med propositionen nr 359
föreslagna lagen icke kunna anses vara — utöver tjänstepliktslagen —
erforderlig för beredande av tillgång till arbetskraft för bränslebehovets

o o o

täckande och finner sig förty ej böra tillstyrka bifall till ifrågavarande
i proposition nr 359 innefattade lagförslag.

På grund av vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte

l:o) med tillkännagivande att Kungl. Maj:ts propositioner
nr 341 och 358 icke kunnat av riksdagen
bifallas, i anledning av nämnda propositioner samt i
ämnet väckta motioner för sin del antaga följande

Lagutskottets utlåtande Nr 64.

Lag

angående allmän tjänsteplikt för kronans räkning i vissa fall.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Med hänsyn till nu rådande utomordentliga, av krig föranledda förhållanden
är en var inom riket bosatt man eller kvinna, som fyllt femton
men ej sextio år, med de undantag, varom i 2 § stadgas, skyldig att, när
Konungen därom förordnat, mot ersättning utföra arbete (tjänstepliktig)
vid företag, som av kronan bedrives för att tillgodose behovet av bränsle.

Tjänsteplikt, som nu är sagd, må tagas i anspråk allenast om och
i den mån behovet av bränsle icke kan utan oskälig kostnad betryggande
tillgodoses genom frivilligt tillhandahållande.

2 §•

Från tjänsteplikt äro, i den mån Konungen ej annorlunda förordnar,
undantagna

a) ämbete- och tjänstemän på ordinarie eller extra beställning hos
staten, landsting eller kommun;

b) krigsmän och personer, som eljest innehava sådan anställning
eller förrätta sådan tjänstgöring, som avses i 6 § i strafflagen för krigsmakten
den 23 oktober 1914; samt

c) fast anställd personal vid järnvägar och andra kommunikationsinrättningar,
som äro upplåtna för allmän trafik, samt vid staten, landsting
eller kommun tillhöriga verk och inrättningar, i den mån sådan personal
ej faller under a).

3 §•

För de tjänstepliktigas uttagande och fördelning för arbetet skola

finnas

a) för hela riket en riksarbetsnämnd,

b) inom varje län eller, om län är delat i olika landstingsområden,
varje sådant område en länsarbetsnämnd samt inom varje kommun inom

40 Lagutskottets utlåtande Nr 64.

länet eller landstingsområdet en kommunal arbetsnämnd; ägande dock
Konungen för visst län eller landstingsområde eller del därav förordna om
undantag från vad sålunda stadgats; samt

c) för Stockholms stad en kommunal arbetsnämnd och en arbetsnämnd,
beträffande vilken bestämmelserna nedan i denna lag angående
länsarbetsnämnd skola äga tillämpning.

Nämnderna hava att, utöver vad av denna lag föranledes, med arbetsmarknadens
reglering och i samband därmed stående understödsverksamhet
taga den befattning, som i lag eller genom Konungens beslut dem
anförtros.

4 §•

Riksarbetsnämnden skall bestå av ordförande och minst sex andra
ledamöter, utsedda av Konungen. Länsarbetsnämnd skall bestå av ordförande
och sex andra ledamöter, utsedda av Konungen efter riksarbetsnämndens
i samråd med Konungens befallningshavande avgivna förslag.
Vid utseende av ledamöter i riksarbetsnämnden och länsarbetsnämnd
skall hänsyn tagas till erforderlig insikt i sociala frågor, särskilt rörande
arbets- och löneförhållanden i allmänhet.

För ledamöterna utses suppleanter.

5 §•

Kommunal arbetsnämnd skall bestå av det antal ledamöter, som av
Konungens befallningshavande bestämmes, dock minst tre, av vilka en
ledamot, tillika ordförande, utses av Konungens befallningshavande samt
övriga ledamöter väljas i stad av stadsfullmäktige eller, där sådana ej
finnas, på allmän rådstuga samt å landet av kommunalfullmäktige eller,
där sådana icke finnas, å kommunalstämma.

Vid valet av ledamöter i kommunal arbetsnämnd skall iakttagas, att
såväl den för nämnden erforderliga, inom och utom kommunalförvaltningen
tillgängliga sakkunskapen på olika områden som de särskilda av nämndens
verksamhet berörda intressena utan ensidighet beaktas.

För ledamöterna utses suppleanter.

Vid val å allmän rådstuga eller kommunalstämma äge varje röstande
eu röst.

6 §•

I länsarbetsnämnd, så ock i kommunal arbetsnämnd, som består av
mer än tre ledamöter, bör minst en ledamot vara kvinna. Angående vill -

Lagutskottets utlåtande Nr 64.

koren i övrigt för att kunna vara ledamot i kommunal arbetsnämnd eller
länsarbetsnämnd samt om rätt att avsäga sig uppdraget skall i tillämpliga
delar gälla vad i förordningen om kommunalstyrelse i stad eller i förordningen
om kommunalstyrelse å landet eller i förordningen om landsting är
stadgat; dock att kvinna må tillgodonjuta den henne medgivna särskilda
avsägelserätt allenast, då hon är gift.

Nämnd äge att i erforderlig utsträckning antaga tjänstemän och biträden
samt tillkalla sakkunniga personer, dock utan rätt för dessa att deltaga
i beslut.

7 §•

Nämnderna tillsättas, så snart ske kan efter det denna lag trätt i
kraft, därvid ledamöterna och suppleanterna utses för viss tid, kommunal
arbetsnämnds ledamöter och suppleanter för den tid Konungens befallningshavande
bestämmer. Intill dess kommunal arbetsnämnd blivit utsedd, åligger
det kommunalnämnden att vara arbetsnämnd.

Konungens befallningshavande äge, sedan val till kommunal arbetsnämnd
skett, förordna om nytt val, ändå att den tid ej gått till ända,
för vilken förra valet ägde rum.

8 §•

Kostnaderna för länsarbetsnämndernas och de kommunala arbetsnämndernas
verksamhet bestridas

i fråga om arbetsnämnd i Stockholm av Stockholms stad,
i fråga om länsarbetsnämnd av landstinget eller, där inom länet
finnes stad, som ej deltager i landsting, av sådan stad med en tredjedel
och landstinget med två tredjedelar, samt

i fråga om kommunal arbetsnämnd av kommunen;
med rätt jämväl för ledamöter i arbetsnämnd att åtnjuta skälig
ersättning efter kommunens eller landstingets bestämmande.

9 §•

Sedan förordnande om tillämpning av tjänsteplikt meddelats, tillkommer
det riksarbetsnämnden att meddela de närmare föreskrifter, som
under den tid tjänstepliktens tillämpning på grund av förordnandet fortfar,
må vara behövliga, med rätt att i särskilda avseenden åt länsarbetsnämnd
överlåta berörda befogenhet.

Riksarbetsnämnden ombesörjer, att förordnandet jämte dess i ärenBihang
till riksdagens protokoll 1917. 9 saml. 49 käft. (Nr 64.) 6

Lagutskottets utlåtande Nr 64.

det meddelade föreskrifter tillställas länsarbetsnämnden inom det eller de
län, som av förordnandet beröras.

Länsarbetsnämnd översänder förordnandet och riksarbetsnämndens
beslut ävensom egna i ärendet meddelade föreskrifter till vederbörliga
kommunala arbetsnämnder.

10 §.

Kommunal arbetsnäinnd har att, efter samråd, där så lämpligen ske
kan, med arbetsföreståndare, kalla tjänstepliktiga till arbetet.

Tjänstepliktig är skyldig på anmaning personligen inställa sig hos
arbetsnäinnd, efterkomma kallelse, varom förmäles i första stycket, samt
under tid, som kallelsen må avse, eller till dess han av arbetsnämnd entledigas
eller tjänsteplikten upphör efter förmåga uträtta skäligt arbete,
som av arbetsföreståndare förelägges.

11 §•

Mom. 1. Konungen äge, där det finnes påkallat, till efterrättelse
antingen under viss tid eller tillsvidare eller i visst fall, föreskriva, i vad
mån tjänstepliktiga, sysselsatta inom viss näring eller visst yrke, skola
vara fritagna från kallelse.

Mom. 2. Vid meddelande av kallelse skall tillses, att personer,
vilka av allmänna medel erhålla understöd, för vars åtnjutande arbetslöshet
uppställts såsom villkor, såvitt möjligt tagas i anspråk.

Därjämte bör hänsyn tagas

a) till den tjänstepliktiges föregående verksamhet, arbetsförmåga,
levnadsålder, hälsotillstånd, familjeförhållanden och hemort,

b) därtill att för arbetet erhålles den arbetskraft, som arbetsföreståndaren
för ändamålet finner bäst,

c) därtill att arbetskraft, som sysselsattes vid livsmedelsproduktion
eller frivilligt åtagen bränsleanskaffning, ej tages i anspråk i sådan omfattning,
att nämnda produktion eller anskaffning därigenom äventyras,
ävensom

d) därtill att, i den mån så ske kan, lämplig avlösning beredes de
tjänstepliktiga samt att frivilligt arbete för bränslebehovets täckande tillgodoräknas
i lika mån som fullgjord tjänsteplikt.

Mom. 3. Länsarbetsnämnderna skola övervaka de tjänstepliktigas
uttagande och åligger det kommunal arbetsnämnd att ställa sig till efterrättelse
de föreskrifter, som, utöver stadgandena i denna lag och av Konungen
i ämnet givna bestämmelser, må av riksarbetsnämnden eller läns -

Lagutskottets utlåtande Nr 64.

arbetsnärnnd, i den ordning Konungen bestämmer, varda meddelade till
ledning i ifrågavarande avseende.

12 §.

Kallelse så ock anmaning om inställelse hos arbetsnärnnd ske i den
ordning Konungen föreskriver.

Kallas den, som ej är tjänstepliktig eller som enligt 13 § andra
stycket är tjänstepliktig allenast beträffande viss annan anställning än
den, varom fråga är, eller sker kallelse i strid mot föreskrift, som Konungen
jämlikt 11 § mom. 1 meddelat, vare kallelsen ogiltig. Finner
kommunal arbetsnärnnd ovisst, huruvida i särskilt fall undantag från
tjänsteplikt föreligger eller huruvida föreskrift, som nyss nämnts, är
tillämplig, underställe frågan härom länsarbetsnämnds prövning.

13 §.

Där för någon, som kallats till arbete jämlikt denna lag, tjänsteplikten
upphör till följd därav att han antages, inkallas eller beordras till sådan
befattning eller tjänstgöring, som enligt 2 § medför undantag från tjänsteplikt,
åligger det honom att skyndsamt med företeende av erforderliga
bevis göra anmälan därom hos den kommunala arbetsnämnden.

Uppnår tjänstepliktig, som kallats till arbete, sextio år, skall han
fortfarande vara tjänstepliktig beträffande samma arbete under tid, som
kallelsen avsåg, eller till dess han av arbetsnärnnd entledigats eller denna
lag upphör att gälla.

14 §.

Mom. 1. Inträffar, sedan tjänstepliktig kallats jämlikt denna lag,
omständighet, som, därest den förelegat vid tiden för kallelsen, skäligen
kunnat på grund av stadgandet i 15 § föranleda kallelsens upphävande,
må, i den ordning Konungen stadgar, framställning om tjänstepliktigs
entledigande från arbete, till vilket han kallats jämlikt 10 §, göras hos
kommunal arbetsnärnnd.

Varder efter kallelsen tjänstepliktig kallad till annat arbete, vare
därigenom entledigad från det förra arbetet.

Mom. 2. Kommunal arbetsnärnnd har i övrigt att entlediga tjänstepliktig,

a) när denne och arbetsföreståndaren äro ense om entledigandet;

b) när minskning av antalet tjänstepliktiga blivit, i den ordning
Konungen föreskriver, bestämd;

Lagutskottets utlåtande Nr 64.

c) när Konungens förordnande jämlikt 1 § upphör att gälla, samt

d) när riksarbetsnämnden eller länsarbetsnämnd, i den ordning den
därtill av Konungen berättigas, därom beslutar.

Mom. 3. Entledigande i andra fall än det, som avses i mom. 1
andra stycket, sker i den ordning Konungen föreskriver.

15 §.

Över kommunal arbetsnämnds beslut rörande inkallande eller entledigande
av tjänstepliktig må besvär anföras hos länsarbetsnämnden,

av tjänstepliktig eller arbetsgivare, som förmenar, att tillräcklig hänsyn
icke tagits till stadgandet i 11 § mom. 2 a), b), c) eller d),

samt av arbetsföreståndare, som anser föreskriften i 11 § mom. 2 b)
icke vara behörigen iakttagen:

O O 7

dock skall kallelse lända till efterrättelse intill dess länsarbetsnämnden
annorlunda förordnat.

över länsarbetsnämnds beslut i fråga, som nu är sagd, må klagan
ej föras.

16 §.

Föreskrifterna i denna lag medföra ej hinder för tjänstepliktig att
fullgöra vad honom enligt gällande förfoganderättslag eller rekvisitionslag

O a o o o O

må åligga eller inskränkning i de rättigheter och skyldigheter mot det
allmänna, som eljest enligt lag eller författning tillkomma honom såsom
medborgare i stat och kommun.

Såsom laga förfall för fullgörande av tjänsteplikt skall anses, om
man är sjuk eller häktad eller om man hämtas till rätten eller undergår
frihetsstraff.

Tjänstepliktig, som är lagstadd eller annorledes i annans tjänst eller
arbete anställd, må ej skiljas från anställningen i anledning därav, att han
har att fullgöra honom åliggande tjänsteplikt.

17 §.

Arbetsföreståndare äger, i den mån ej bestämmelserna i denna lag
och därå grundade, för arbetskraftens ändamålsenliga tillhandahållande utfärdade
föreskrifter till annat föranleda, att enligt för honom gällande
bestämmelser handhava den ledning av arbetet, som tillkommer arbetsgivare
beträffande arbete av samma slag, för vilket tjänsteplikt ej tillämpas.

Tjänstepliktig må ej förpliktas till ai''bete å arbetsplats, där arbetsnedläggelse
råder.

Lagutskottets utlåtande Ni1 04.

18 §.

För det arbete, varom fråga är, skola de avlöningsförmåner oeli övriga
arbetsvillkor, som enligt vid tiden närmast före kallelsen gällande
avtal, bestämmelser eller bruk voro i orten allmänt gängse för arbete av
samma slag, tillämpas i den mån ej föreskrifterna i 19—22 §§ till annat
föranleda.

19 §.

Tjänstepliktig, vilken vunnit anställning jämlikt denna lag, äge med
myndighet, vilken utövar högsta ledningen över företag som i 1 § sägs,
eller den, som av myndigheten för ändamålet utsetts, förhandla och träffa
överenskommelse röi‘ande arbets- och löneförhållandena, dock ej beträffande
fråga, som i 17 § beröres.

20 §.

Vinnes ej enighet genom förhandling, varom i 19 § avses, äge part
genom skriftlig framställning hänskjuta frågan till riksarbetsnämnden.

I riksarbetsnämndens behandling av sådant ärende skola deltaga
ordföranden och fyra andra av Konungen utsedda ledamöter, vilka senare
i den mån Konungen förordnar handlägga allenast hithörande frågor.

:2i §.

Riksarbetsnämnden äge fatta beslut rörande arbets- och löneförhållandena
vid viss arbetsplats eller visst slag av arbetsplatser, där tjänstepliktiga
äro anställda på grund av kallelse enligt denna lag, ändock att
därigenom ändring sker i vad genom gällande överenskommelse är bestämt
eller att frågan, där den kunnat bliva föremål för förhandling, icke jämlikt
de ovan meddelade bestämmelserna dragits under riksarbetsnämndens
prövning.

Sådant beslut skall bliva gällande jämväl för personal, som för arbetet
användes utan att vara kallad jämlikt denna lag.

22 §.

Av riksarbetsnämnden må ej bestämmas lägre avlöningsförmåner än
de för arbetet i orten allmänt gällande.

Mot beslut, som av riksarbetsnämnden meddelats rörande arbets- och
löneförhållanden, må klagan ej föras.

Lagutskottets utlåtande Nr 64.

Fråga, som jämlikt bestämmelserna i denna lag avgjorts genom
beslut av riksarbetsnämnden, må icke av de tvistande ånyo upptagas,
innan tre månader förflutit från sådant avgörande.

23 §.

Vid förhandling, som avses i 19 §, så ock inför riksarbetsnämnden
vid behandling av ärende, varom förmäles i 20 §, äga de tvistande föra
talan genom ombud. Såsom ombud eller biträden må anlitas personer,
som företräda inom de särskilda yrkena förekommande sammanslutningar.

Nödiga kostnader för de tjänstepliktigas utförande av talan inför
riksarbetsnämnden bestridas av statsmedel till belopp, som av riksarbetsnämnden
bestämmes.

24 §.

Beslut av riksarbetsnämnden rörande fråga, som avses i 20 eller 21 §,
skall avfattas skriftligen. Av beslutet skall ett exemplar genast och utan
lösen utlämnas till vardera sidan.

Hos riksarbetsnämnden skall föras dagbok angående vad som förefaller
i sådana ärenden. Beslut skall i dagboken fullständigt intagas eller
densamma biläggas.

På begäran äger domstol erhålla utdrag ur dagbok, som avses i
denna §.

25 §.

Tjänstepliktig, som i avsikt att undandraga sig arbete, vartill han
kallats jämlikt denna lag, olovligen avviker från den arbetsplats, som är
för honom bestämd, eller, då det på grund av kallelse eller anmaning
eller efter tilländalupen fritid åligger honom att iakttaga inställelse, sådant
underlåter, dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

Underlåter tjänstepliktig i andra fall än i första stycket sägs uppsåtligen
för egen fördel eller för att annan gynna eller skada eller eljest
till kränkning av allmän eller enskild rätt eller säkerhet att behörigen
fullgöra sin tjänsteplikt, varde dömd till böter eller fängelse i högst två
månader.

Visar tjänstepliktig grov vårdslöshet eller försummelse vid tjänstepliktens
utövande, dömes till böter.

Innefattar förbrytelse, som i andra eller tredje stycket sägs, tillika
annat uppsåtligt brott eller sådant vållande, varå straff efter allmän lag
följa bör, gånge som i 4 kap. 2 § allmänna strafflagen stadgas.

Lagutskottets utlåtande Nr 04.

2G §.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän lag.

27 §.

Brott, som i denna lag ilr belagt med straff, åtalas av allmän åklagare.
Sådant åtal handlägges vid allmän domstol.

28 §.

Konungen äge meddela de närmare föreskrifter, som erfordras rörande
tillämpningen av denna lag, med rätt för Konungen att i särskilda avseenden
överlåta berörda befogenhet åt riksarbetsnämnden.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad
uppgift, utkommit från trycket i Svensk författningssamling, samt
gäller till och med den 31 maj 1918. Förordnande, som av Konungen
meddelats jämlikt 1 §, må ej gälla längre än till och med sistnämnda tid.
I fråga om avlöning eller annan ersättning, vartill någon enligt ovan
meddelade bestämmelser är berättigad vid sistnämnda tid, så ock beträffande
dessförinnan begången förseelse, som avses i 25 §, skall vad ovan i
denna lag stadgas fortfarande äga tillämpning. År vid samma tid fråga,
som jämlikt 19 § blivit föremål för förhandling, ännu icke enligt stadgandena
i lagen avgjord, skola, intill dess så skett, nämnda stadganden
fortfarande äga tillämpning med avseende å densamma. Arbetsnämnderna
skola jämväl efter berörda tid taga den befattning med dem tillkommande
åligganden, som må erfordras för uppgifternas slutförande.

2:o) avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 353;

3:o) avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 359;

B) att de i ämnet väckta motionerna, i den mån
de icke kunna anses besvarade genom vad utskottet
under moment A) hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

O O

Stockholm den 5 juni 1917.

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

Lagutskottets utlåtande Nr 64.

Reservationer.

I. Beträffande förslaget i dess helhet:

av herr Lindhagen, som anfört:

Alla synas vara eniga om att en lagstiftning av ifrågavarande
beskaffenhet måste åtminstone under nuvarande samhällsförhållanden bliva
särdeles äventyrlig för enskildes frihet, rätt och säkerhet i många avseenden
samt därför endast kunna försvaras av yttersta nöd. Utskottet har
följaktligen med rätta tagit avstånd från propositionens förslag för alla
sådana områden, där ett påtagligt behov icke ej ens uppgivits föreligga
för närvarande.

Men även med lagstiftningens begränsning till bränsleanskaffning
enligt utskottets förslag, har något uppenbart skäl för en sådan lagstiftnings
behörighet ej förebragts. Den föreslås så att säga för alla eventualiteter.
Någon inventering av de förråd, över vilka kunna på olika sätt
redan nu förfogas, har icke föregått förslaget. Och icke heller föreligger
något verkligt försök att bedöma vad som skulle kunna påräknas av en
stimulerad enskild företagsamhet. Det enda, som kan åberopas till stöd för
förslaget, är, att bränslefrågans lösning blivit bortglömd vid de tidigare tillfällen,
då den kunnat med förutseende tillgodoses; men detta skäl kan ej
vara tillräckligt underlag för en så utomordentlig lagstiftning.

Man blir under sådana förhållanden också synnerligen tveksam, huruvida
ej en dylik lag, framkastad i elvte timmen, och byggd på en tung
apparat, som ännu icke ens organiserats, möjligen skall verka mera till
skada än till gagn. Den ingiver nämligen lätt allmänheten en föreställning,
att lagen kommer att ombestyra allt. Därmed slår man sig till ro
och låter den egna omtanken vila.

En mycket svag punkt i förslaget är, att det enligt sin natur måste
bliva en slags klasslag. Lagen uppräknar vissa kategorier personer, som
skola vara befriade från tjänsteplikten. Det största undantaget kommer
emellertid ej till synes, men det finns där ändå. Undantagna bli i regel
alla, som ej duga till avverkning av träd eller upphuggning av ved, eller
med andra ord så gott som alla icke kroppsarbetande samhällsmedlemmar,
nästan alla kvinnor och största delen manliga arbetare i industri, hantverk
och handel. Lagen blir en tvångslag väsentligen för lantarbetare och
skogsarbetare. De övriga medborgarna kunna anlitas, endast i fall det gäl -

Lagutskottets utlåtande Nr 64.

ler utökning av bränsleförrådct genom hopsamling av ris, kvistar och nedfallna
kottar särskilt från gran med mera dylikt. En dylik utökning bör
verkligen uppmärksammas men synes ej blivit berörd i propositionen.
Därtill kunna emellertid på frivillighetens väg helst kvinnor och barn
lämpligen användas.

På dessa skäl och då förslaget jämväl mött synnerlig ovilja bland
dem, som skulle drabbas av lagstiftningen, synas mig tillräckliga skäl ej
föreligga för dess antagande ens med den av utskottet förordade begränsningen.
Den enda utvägen ur denna lagstiftnings många reella och for o

O O Ö O

mella vanskligheter synes mig vara att nu i stället med odelad kraft ägna
sig åt bränsleanskaffningen inom landet på alla de vägar, som med den
gällande ordningen stå till buds.

Det hemställes därför, att riksdagen ville

l:o) förklara propositionerna 341, 353, 358 och
359 med förslag till lag om allmän tjänsteplikt med mera
ej kunna bifallas;

2:o) med anledning av nämnda propositioner i
stället uti skrivelse anhålla, att Kungl. Maj:t måtte omedelbart
vidtaga alla sig erbjudande åtgärder i syfte att
för tillgodoseende av behovet av bränsle (virke, torv,
ris, grenar, nedfallna kottar) dels nyanskaffning av bränsle
sker genom kronans och dess underlydande förvaltningars
initiativ, dels staten med stöd av redan antagen krigstidslagstiftning
förfogar över olika slag förefintliga, för
det allmänna bränslebehovets fyllande tillgängliga tillgångar
i virke och torv och dels stimulerar kommuners
samt enskilda företags och personers eget intresse att
åstadkomma bränsle utöver vad eljest gemenligen äger
rum;

3:o) finna de i ämnet väckta motionerna vara besvarade
genom vad ovan under punkterna l:o) och 2:o)
hemställts.

II. Vid punkt Ä) l:o) av utskottets hemställan:

A) av herrar Petersson i Lidingö villastad, Gezelius, Rogberg, Dahl
och von Sydow, som yrkat, att 1, 5, 11 och 25 §§ måtte erhålla följande
lydelse:

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 saml. 49 käft. (Nr 64.) 7

50 Lagutskottets utlåtande Nr 64.

1 §•

Med hänsyn till nu rådande utomordentliga, av krig föranledda förhållanden
är en var inom riket bosatt man eller kvinna, som fyllt femton
men ej sextio år, med de undantag, varom i 2 § stadgas, skyldig att, när
Konungen därom förordnat, mot ersättning utföra arbete (tjänstepliktig),
som av kronan bedrives för att tillgodose behovet av bränsle eller livsmedel.

5 §•

Kommunal arbetsnämnd skall bestå av det antal ledamöter, som av
Konungens befallningshavande bestämmes, dock minst tre, av vilka eu
ledamot, tillika ordförande, utses av Konungens befallningshavande samt
övriga ledamöter väljas i stad av stadsfullmäktige eller, där sådana ej
finnas, på allmän rådstuga samt å landet av kommunalfullmäktige eller,
där sådana icke finnas, å kommunalstämma.

För ledamöterna utses suppleanter.

11 §•

Därjämte bör hänsyn tagas

a) till den tjänstepliktiges föregående verksamhet, arbetsförmåga,
levnadsålder, hälsotillstånd, familjeförhållanden och hemort

samt därtill

b) att för arbetet erhålles den arbetskraft, som arbetsföreståndaren
för ändamålet finner bäst, och

c) att i den mån så kan ske, lämplig avlösning beredes de tjänstepliktiga,

ävensom i fråga om bränsleanskaffning,

Lagutskottets utlåtande Nr 64.

d) därtill att arbetskraft, som användes för livsmedels- eller bränslebehovets
tillgodoseende genom frivilligt åtaget arbete, ej tages i anspråk
under sådana förhållanden eller i sådan omfattning, att sagda behovs
tryggande därigenom åsidosättes.

25 §.

Visar tjänstepliktig grov vårdslöshet eller försummelse vid tjänstepliktens
utövande, dömes till böter.

Innefattar förbrytelse, som i andra eller tredje stycket sägs, tillika
annat uppsåtligt brott eller sådant vållande, vara straff efter allmän lag
följa bör, gånge som i 4 kap. 2 § allmänna strafflagen stadgas.

B) av herr Knut Larsson, som dels instämt med herrar Petersson i
Lidingö villastad m. fl., och dels för egen del ansett, att i motiveringen
bort inflyta följande:

l:o) att vid kronans avverkning å enskild skogsmark, det skall åligga
kronan vidtaga nödiga försiktighetsåtgärder till förebyggande av uppkomst
av skogseld;

2:o) att vid övertagande för bränsleändamål av gagnsvirke upplagt
för industriens behov, såsom timmer och pappersved, ej lägre prissättning
bör tillämpas, än som motsvarar varans inköpsvärde på sina upplagsplatser
eller ock medelvärdet på ortsmarknaden under sistlidna vinter på
den upplagsplatsen.

52 Lagutskottets utlåtande Nr 64.

C) av herr Pettersson i Bjälbo, som instämt med herrar Petersson i
Lidingö villastad m. fl. beträffande 5 och 25 §§.

D) av herr Gustafsson i Örebro, som instämt med herrar Petersson
i Lidingö villastad in. fl. beträffande 1, 5 och 25 §§.

E) av herrar Alexanderson, Lars Olsson, Karlsson i Fjäl och Pettersson
i Södertälje, som yrkat, att till 2 § i utskottets lagförslag bort
fogas ett nytt stycke, så lydande:

»Värnpliktig vid infanteriet, som under år 1917 skall undergå repetitionsövning,
må ej före övningen uttagas till allmän tjänsteplikt, med
mindre Konungen därom förordnat. Har efter dylikt förordnande värnpliktig,
som ovan sägs, fullgjort allmän tjänsteplikt, äge han för den tid
han sålunda tjänstgjort, tillgodoräkna sig fullgjord tjänsteplikt såsom under
år 1917 fullgjord repetitionsövning»;

att 11 § 2 mom. första stycket i förslaget måtte erhålla följande
lydelse:

»Vid meddelande av kallelse skall tillses, att personer, vilka av allmänna
medel erhålla understöd, för vars åtnjutande arbetslöshet uppställts
såsom villkor, sä ock värnpliktige, om vilka förordnande enligt 2 § sista
stycket meddelats, såvitt möjligt tagas i anspråk»;

samt att i samband härmed det stycke i utskottsutlåtandets motivering
å sid. 32 som börjar »Utskottet kan»--bort erhålla följande

lydelse:

»Utskottet kan ansluta sig till vad departementschefen anfört.
Emellertid torde, enligt vad utskottet inhämtat, en betydande del av de
värnpliktige vid infanteriet, som innevarande år till ett antal av fyra
årsklasser skola undergå repetitionsövningar kunna befrias från dessa övningar,
utan att övningarnas ändamål att jämväl utgöra regementsövningar
därigenom förfelas. Med hänsyn till det i förevarande fall trängande
behovet av arbetskraft, synes det därför som borde den för skogsarbete
lämpliga arbetskraft, som förefinnes inom nämnda fyra årsklasser, befrias
från den militära tjänstgöringen för att i stället uttagas till arbete med
bränsleanskaffning. Utskottet har genom den formulering, utskottet givit
åt 2 § och 11 § 2 mom. öppnat utväg för en sådan anordning. Utskottet
äger ock grundad anledning uttala den förväntan, att inom de
landsdelar där allmän tjänsteplikt enligt den föreslagna lagen överhuvud
kommer till någon tillämpning under innevarande års sommar, omkring
halva antalet av de varje särskilt truppförband tilldelade övningsskyldige
menige kommer att uttagas till fullgörande av dylik tjänsteplikt i repeti -

Lagutskottets utlåtande Nr 04.

tionsövningens ställe, försåvitt nämligen truppförbandets kontingent inrymmer
en så stor del vid skogsarbete vana eller eljest för det avsedda
arbetet lämpliga personer, och i annan händelse hela det lägre antal dylika,
som finnes tillgängligt.»

F) av herrar Alexanderson och Lars Olsson, som yrkat, att i 22 §
av lagförslaget måtte såsom andra stycke infogas följande stadgande:

»Där tjänstepliktens fullgörande är för någon förenat med särskild
olägenhet eller kostnad, såsom vistelse utom hemorten, oförvållad minskning
i arbetsförtjänst eller dylikt, utgår härför gottgörelse med belopp,
som av riksarbetsnämnden bestämmes efter omständigheterna i varje särskilt
fall eller slag av fall.»

G) av herrar Persson i Norrköping och Borg, som yrkat,

1) att 1 § andra stycket måtte erhålla följande lydelse:

Tjänsteplikt, som nu är sagd, må tagas i anspråk om och i den mån

behovet av bränsle icke kan utan oskälig kostnad betryggande tillgodoses
vare sig genom frivilligt tillhandahållande eller genom beslag jämlikt lagen
om förfogande över viss egendom under utomordentliga, av krig föranledda
förhållanden av alla i enskild ägo befintliga förråd av ved, props,
splitved och småved ävensom, i den utsträckning sådant lämpligen kan
ske, av kolved, pappersved och småtimmer.

2) att punkten b) i 2 § måtte utgå.

3) att 11 § 2 mom. första stycket måtte erhålla följande lydelse:

Vid meddelande av kallelse skall tillses, att personer, vilka av allmänna
medel erhålla understöd, för vars åtnjutande arbetslöshet uppställts
såsom villkor, såvitt möjligt tagas i anspråk, ävensom inskrivna värnpliktiga
tillhörande årsklasserna 1914—1916 i den omfattning de lämpligen
kunna användas till bränsleanskaffning.

4) att 18 § måtte erhålla följande lydelse:

För det arbete, varom fråga är, skola de avlöningsförmåner och övriga
arbetsvillkor, som enligt vid tiden närmast före kallelsen gällande
avtal, bestämmelser eller bruk voro i orten allmänt gängse för arbete av
samma slag, tillämpas i den mån ej föreskrifterna i 19—22 §§ till annat
föranleda.

Där tjänstepliktens fullgörande är för någon förenat med särskild
olägenhet eller kostnad, såsom vistelse utom hemorten, minskning i arbetsförtjänst
eller dylikt, skall riksarbetsnämnden förordna om full gottgörelse
härför med belopp, som fastställes efter omständigheterna i varje särskilt
fall eller slag av fall.

Lagutskottets utlåtande Nr 64.

5) att 19 § måtte erhålla följande lydelse:

Tjänstepliktig, vilken vunnit anställning jämlikt denna lag, äge med
myndighet, vilken utövar högsta ledningen över företag som i 1 § sägs,
eller den, som av n^ndigheten för ändamålet utsetts, förhandla och träffa
överenskommelse rörande arbets- och löneförhållandena.

6) att 25 § måtte erhålla följande lydelse:

Visar tjänstepliktig grov vårdslöshet eller försummelse vid tjänstepliktens
utövande, dömes till böter.

Innefattar förbrytelse, som i andra eller tredje stycket sägs, tillika
annat uppsåtlig! brott eller sådant vållande, varå straff efter allmän lag
följa bör, gånge som i 4 kap. 2 § allmänna strafflagen stadgas.

7) att riksdagen måtte för sin del antaga följande

Lag

angående de värnpliktigas uttagande till tjänsteplikt.

Värnpliktig, som under år 1917 skall undergå repetitionsövning, må,
enligt lagen angående allmän tjänsteplikt för kronans räkning i vissa fall,
uttagas till allmän tjänsteplikt före repetitionsövningen. Värnpliktig, som,
enligt vad ovan sägs, fullgjort allmän tjänsteplikt, äge för den tid han
sålunda tjänstgjort tillgodoräkna sig fullgjord tjänsteplikt såsom under år
1917 fullgjord repetitionsövning.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad
uppgift, utkommit från trycket i Svensk författningssamling samt
gäller till och med den 31 maj 1918.

LaguUkottets utlåtande Nr 64.

H) av herr Petrén, som instämt i herrar Perssons i Norrköping och
Borgs yrkanden.

I) av herrar Karlsson i Fjät och Pettersson i Södertälje, som instämt
med herrar Persson i Norrköping och Borg beträdande 18 och 25 §§.

III) Vid ''punkt A) 3:o) av utskottets hemställan:
av herrar Alexanderson, Lars Olsson, Karlsson i Fjät och Pettersson
i Södertälje, som ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts
proposition nr 359.