Lagutskottets utlåtande Nr 63 (Utlåtande 1917:LU63 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 63.

Nr 1>3.

Ankom till riksdagens kansli den 3 juni 1917 kl. 3 e. in.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående ändring i 65 § utsökning sia g en.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Gezelius, Stärner*, Högberg,
Alexanderson*, greve Spens*, Petrén*, Permansson*, Fant*, Pettersson
i Bjälbo, Persson i Norrköping. Karlsson i Fjäl, Pettersson i
Södertälje*, Zelahn*, Lindley i Söderhamn och Lindqvist i Kosta*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
Nr 77, hava herrar Lars Borggren, Ernst Hage, Thure Widlund, J.
Persson i Vestervik, A. H. Hansson i Sölvesborg, Alfred Bolander, Ernst
Lindley och Karl Magnusson i Kalmar hemställt, att riksdagen måtte anhålla,
'' att Kungl. Maj:t ville för riksdagen framlägga förslag till sådan
ändring av § 65 utsökningslagen, att viss del av gäldenärs innestående avlöning
för allmän eller enskild tjänst eller innestående pension skyddas
från utmätning.

Uti motionens syfte hava instämt herrar Olof Nilsson i Tånga och
Nils P. Sköld.

Till stöd för sitt yrkande hava motionärerna anfört följande:

»Vid 1915 års0 riksdag väcktes lika lydande motioner, i första kammaren
av herr Nils Åkesson och i andra kammaren av herr Lars Borggren,
vari hemställdes, att riksdagen måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville för
riksdagen framlägga förslag till sådan ändring av § 65 i utsökningslagen,
att viss del av gäldenärs innestående avlöning för allmän eller enskild
tjänst eller innestående pension skyddas från utmätning. Motionerna avstyrktes
av lagutskottet med eu längre motivering och avslogos av båda
kamrarna. Då jag med flera av andra kammarens ledamöter icke ansåg,
vare sig utskottets motivering eller vad i kammaren anfördes för avslag å
motionerna övertygande, väckte jag vid 1916 års riksdag i andra kamma Bihang

till riksdagens protokoll 1917. 9 sand. 48 käft. (Nr 63.) 1

Motionärernas
motivering.

Lagutskottets utlåtande Nr 63.

ren åter en liknande motion. Denna gången rönte motionen den framgången,
att lagutskottet tillstyrkte densamma. Motionen bifölls även i
andra kammaren, men avslogs i första kammaren med 62 röster mot 36.

Emellertid äro vi allt fortfarande övertygade därom, att den ändring
i § 65 utsökningslagen, som uti ovannämnda motioner föreslagits, är av
mycket stort intresse så väl för den gäldenär, som beröres av saken, som
ock för vederbörande utmätningsförrättare. Det sistnämnda framgår bäst
därav, att föreningen Sveriges kronolänsmän vid sitt årsmöte i Kalmar den
8 sistlidne augusti upptagit frågan till diskussion. Av berörda diskussion
och speciellt av inledningsanförandet, vilket bifogas som bilaga till denna
motion, framgår, att olika uppfattningar finnas hos kronolänsmanskåren,
om huru bestämmelserna ifråga skola tolkas. Någon likformighet i tillämpningen
synes därför ej finnas. Intet uttalande gjordes heller vid mötet om huru
bestämmelserna böra tillämpas, utan fick diskussionen utgöra svar på frågan.

Det är med anledning härav och med hänvisning till vad som förut
anförts för antagandet av motionen i fråga, som vi åter våga besvära riksdagen
med en framställning i ärendet, förvissade som vi ärc, att frågan
icke kan avvisas, utan förr eller senare måste nå sin lösning. Vi äro även
övertygade om att rättsväsendet vinner på en sådan lagändring.»

Vid motionen var fogad följande bilaga:

.65 och 67 §§ utsökningslagen.

Den fråga jag här tänker beröra är för närvarande synnerligen aktuell, dels
på grund av den olikhet som i tillämpningen råder mellan landets utmätningsman
och dels därför, att densamma varit föremål för behandling å innevarande och sistlidet
års riksdagar, utan att något tillfredsställande resultat vunnits. Frågan gäller,
i vilken omfattning en gäldenärs innestående avlöning från allmän eller enskild
tjänst eller innestående pension å rikets stat bör vara underkastad utmätning,
eller med andra ord en tolkning av 65 och 67 §§ utsökningslagen.

Enligt nu gällande utsökningslag må införsel i gäldenärs lön eller pension
ej äga rum. Förut ägde borgenär erhålla dylik införsel, varigenom han tillerkändes
panträtt i lönen eller pensionen innan den var förfallen till betalning, varefter
densamma, till den del införsel skett, å förfallodagen hos den, som hade att
utbetala densamma, uppbars av utmätningsmannen. Orsaken varför införselinstitutet
borttogs var den, att gäldenären genom detsamma månad efter månad kunde
gå förlustig sin avlöning, vilken helt kunde tagas i anspråk för betalning av hans
skulder, varefter han komme att sakna nödiga medel till sitt och sin familjs
uppehälle. Genom införselinstitutets borttagande och ersättande med nu gällande
bestämmelser, att gäldenärs innestående avlöning ej finge utmätas, förr än gäldenären
vore berättigad att lyfta densamma, ville man råda bot på nyssnämnda
olägenhet, men det torde på allvar kunna ifrågasättas, huruvida man genom förändringen
verkligen uppnått vad man åsyftat. På förfallodagen, innan avlöningen
blivit till gäldenären utbetald, får densamma nämligen enligt nu gällande lag
utmätas, och frågan, huruvida gäldenären kan rädda densamma undan utmätning,
beror alltså endast på huruvida vederbörande utmätningsman är nog påpasslig att

Lagutskottets utlåtande Nr 6‘o.

i tid så att säga slägga vantarna på densamma». Att göra borgenärens rätt beroende
av en sådan tillfällig omständighet torde ej vara välbetänkt, och det hade
från rättssynpunkt varit Dättre att bibehålla införselinstitutet men genom särskilda
stadganden ordna detsamma så, att såväl borgenärens som gäldenärens berättigade
krav bleve tillgodosedda.

Snart nog torde emellertid införsel åter vinna inträde på den svenska exekutiva
rättens område, låt vara endast rörande visst slag av fordran. Nya lagberedningen
har i samband med dess år 1919 avgivna förslag till lag om barn utom
äktenskap föreslagit en lag om införsel i avlöning, pension eller livränta, enligt
vilken den, som genom dom eller avtal berättigats att av barn, adoptivbarn, föräldrar,
adoptivföräldrar eller den, med vilken han är eller har varit gift eller utom
äktenskapet avlat barn, uppbära underhållsbidrag, äger att, där till betalning förfallet
bidrag icke erlägges, under vissa förutsättningar erhålla införsel i den underhållsskyldige
tillkommande avlöning för tjänst eller annan arbetsanställning
till gäldande av såväl förfallet belopp som bidraget i övrigt, i den mån det förfaller
till betalning.

Genom detta lagförslag har man velat säkerställa ett visst slag av fordringar,
som är av särskilt ömmande art, och vilket ansetts böra uttagas av gäldenärens
lön, oberoende av andra omständigheter. Då lagen stadgar, att gäldenärens
innestående avlöning ej må utmätas förr än gäldenären är berättigad att lyfta
densamma, tolkas > detta lagstadgande i allmänhet så, att hela avlöningen kan å
förfallodagen utmätas, liksom i uttrycket avlöning för allmän eller enskild tjänst
inbegripes jämväl arbetares hos arbetsgivare innestående avlöning, som t. ex. utbetalas
viss dag varje vecka. Den utländska rätten ter sig rörande dessa förhållanden
helt olika den svenska. Såsom allmän regel gäller där, att införsel i gäldenärs
lön eller pension får äga rum. Man har emellertid därvid tagit hänsyn till
gäldenärens berättigade krav att för sig och sin familjs underhåll få från utmätning
undantaga viss del av avlöningen eller pensionen. Detta skyddade existensminimum
är emellertid olika i olika länder samt jämväl beroende av den art av
fordran, som är i fråga. I Danmark, Norge, Finland, Tyskland, Österrike, Frankrike
och Schweiz m. fl. länder får införsel äga rum, dock icke i tjänstefolks och
arbetares löner. Dessa kunna som vanligt utmätas å förfallodagen, varvid emellertid
den österrikiska rätten tillåter utmätning först, »när avlöningsdagen gått till ända».

I allmänhet hänför man under begreppet lön i detta hänseende ej allenast
offentliga ämbets- och tjänstemäns löner utan även enskilda tjänsteinnehavares,
varvid särskilda bestämmelser gälla för olika länder. I Österrike likställas med
offentliga ämbets- och tjänstemän endast sådana enskilda tjänsteinnehavare, vilkas
befattning enligt avtal skall räcka minst ett år eller på obestämd tid med tre månaders
uppsägning.

I dylik gäldenärs lön eller pension må införsel ej äga rum, om avlöning icke
överstiger ett visst belopp, i Tyskland 1,500 mark och i Österrike 800 gulden, men
om avlöningen överstiger detta belopp, är viss del av det överskjutande underkastat
införsel. Synpunkten är den, att i förra fallet beloppet ej är större, än att
gäldenären behöver det hela för sin och sin familjs försörjning, och i det senare,
att en tjänsteman dessutom bör kunna föra en ståndsmässig tillvaro. Jämväl från
det allmännas synpunkt anses det nämligen vara av vikt, att innehavaren av en
tjänst ej berövas möjligheten att på ett tillfredsställande sätt uppehålla tjänsten,
vilket skulle vara omöjligt, om hela eller större delen av hans avlöning måste
avstås till borgenärerna.

Lagutskottets utlåtande Nr 63.

Enligt fransk rätt skola vissa procent av lönen undantagas, enligt schweizisk
rätt skall den del av lönen, som linnes oundgänglig för gäldenärens och hans familjs
levnadsbehov, vara fri från utmätning. Den norska civilprocesskommissionen
av år 1907 föreslog, att undantag skulle göras för gäldenärens »torftiga underhåll»
till nästa avlöningsdag, och detta förslag har också godkänts genom »Loven
om tvangsfuldbyrdelse» av 1911.

Jag har förut nämnt, att lagberedningen föreslagit, att införsel i gäldenärens
lön eller pension skulle få ske för viss slag av fordran, i korthet kallat försörj
ningsbidrag. Den utländska rätten tager mycket skarp hänsyn till fordringens
art och skiljer mellan fordran på grund av avtalsvis beviljad kredit samt vissa
andra fordringar, som kunna sammanfattas till tre grupper, nämligen skatter,
försörj ningsbidrag och skadestånd för brottslig gärning. Vid utmätning för sistnämnda
slag av fordringar får enligt några länders lag undantag ej göras, utan
hela avlöningen är underkastad införsel, enligt andras får undantagas en mindre
del, än då fordringen grundar sig på avtalsvis beviljad kredit.

I Schweiz får undantag ej göras vid indrivning av skatter, försörj ningsbidrag
på grund av laglig skyldighet eller skadestånd på grund av brottslig
handling.

I Österrike t. ex. må, då fråga är om dylika fordringar, av den de! av
avlöningen, som överskjuter 800 gulden, 2''s i stället för 1 s utmätas, d. v. s. beläggas
med införsel. I tyska rätten förekommer liknande föreskrifter.

° Vår svenska rätt har intet direkt stadgande som tillåter, att vid utmätning
av gäldenärs lön eller pension någon del därav undantages från utmätning,
och” 65 och 67 §§ utsökningslagen tolkas i allmänhet så, att densamma är i sin
helhet underkastad utmätning å förfallodagen. Denna tolkning har också varit
orsaken till, att vid såväl 1915 som 1916 års riksdagar motion väckts om skrivelse
till Kung!. Maj:t med begäran om en förändrad lagstiftning i dessa delar,
så att den del av gäldenärs lön eller pension, som vore oundgängligen nödvändig
för gäldenärens och hans familjs underhåll, skulle vara befriad från utmätning.
Riksdagen har emellertid avslagit motionerna.

Nu är förhållandet sådant, att en del utmätningsman tolkat 65 § utsökningslaeen
på ett helt annat sätt än riksdagen samt ansett, att lagrummet icke
lägger hinder i vägen att vid utmätning i gäldenärs lön undantaga en del såsom
existensminimum för gäldenären och hans familj. Jag är en. av dessa, och
min avsikt är nu att påvisa de skäl, varpå jag stöder mig, och vilka jag. anser
vara tillräckligt bärande för den från såväl juridisk som moralisk synpunkt enligt
mitt förmenande riktiga tolkning, som jag under många år tillämpat.

65 § utsökningslagen lyder som följer: »Från utmätning skola undantagas
dels nödiga gång- och sängkläder för gäldenären, hans hustru och oförsörjda
barn, dels ock till ett värde av högst 150 kronor nödiga arbetsredskap eller andra
nödiga lösören. Saknas utväg till nödtorftigt uppehälle, då skall av det förråd, som i
huset finnes, undantagas, vad till underhåll för en månad tarvas.» Principen är
ganska klar; lagstiftaren har velat tillförsäkra en gäldenär så mycket, att han
ej skall lida nöd utan hava nödtorftigt underhåll under den tid han kan anses
behöva för att skaffa sig utväg till nödtorftigt uppehälle, vilken tid beräknats
till en månad. Negativt taget får alltså en gäldenär ej genom utmätning berövas,
vad som erfordras till underhåll under en månad, såvida han ej på annat
sätt har utväg att få detta underhåll. Samma princip är tydligt uttalad i kon -

Lagutskottets utlåtande Nr 63. 5

kurslagen, vari stadgas att eu konkursgäldenär, som är ämbets- eller t jänsteman
skall av sin lön tilläggas så mycket som till hans eget, hans hustrus och oförsörjda
barns underhåll tarvas. I)et tinnes ingen anledning antaga, att lagstiftaren
haft för avsikt att sätta en vanlig gäldenär i en sämre ställning än en konkursgäldenär.
Det har visserligen frän något håll framkastats, att en gäldenär,
som genom utmätning berövades hela sin avlöning, genom att begära sig i konkurs
komrne i åtnjutande av den rätt 31 § konkurslagen medgiver honom, men
å ena sidan blir han alltid under tiden före godemansvalet i mistning av sin lön,
då den, som förordnats att taga hand om konkursboet, näppeligen torde äga rätt
att utbetala något av detsamma, och å andra sidan ökas fattigkonkursernas antal
i hög grad genom en sträng tolkning av paragrafen, något som är till stor
nackdel ej blott för gäldenären utan jämväl för domare, domstol och andra som
skola taga befattning med dessa konkurser, vilka i stället borde i högsta möjliga
grad undvikas.

I Tyskland och Österrike t. ex. förekomma de icke på grund av lagstadgandet
rörande Offenbarungseid, enligt vilket en gäldenär, som vid en exekutiv
undersökning befunnits sakna utmätningsbara tillgångar, har att på borgenärs
begäran uppgöra en förteckning över vad han äger samt sedan inför domaren avlägga
ed på, att han riktigt uppgivit sina tillgångar, varefter proceduren är slut,
och konkurs ej ifrågakommer.

Om vi nu i det följande hålla oss till en gäldenär, som är tjänsteman och
som ej har annan utväg till försörjning än sin lön, som i de flesta fall utbetalas
pr månad, så stadgar 65 § utsökningslagen, att eu sådan skall vid utmätning få
undantaga av det förråd, som i huset finnes, vad till underhåll under en månad
tarvas. Med förråd kan lagen ej mena annat än födoämnen o. d. eller sådant,
varmed dylika ämnen kunna anskaffas, nämligen penningar. Det torde, om vi
undantaga jordbrukare, icke finnas många gäldenärer, som i sitt hus hava förråd,
tillräckliga för en månads underhåll. Förråden torde alltså i regel, då det gäller
tjänstemän, utgöras av den avlöning, som uppburits under senaste avlöningsdag.
Vid utmätning å denna dag av gäldenärs avlöning torde alltså, för att tillförsäkra
gäldenären underhåll under närmaste månad, böra undantagas och åt gäldenären
förbehållas så stor del av avlöningen, som erfordras för anskaffande av
de födoämnen m. m., som äro oundgängligen nödiga för gäldenärens och hans
familjs underhåll intill nästa avlöningsdag.

Den utländska rätten har klara och tydliga stadganden härutinnan. Enligt
tyska rätten skall vid utmätning undantagas bland annat de för gäldenären, hans
familj och tjänare för 4 veckor erforderliga närings-, belysnings- och uppvärmningsmedel
eller, såvida dylika förråd för två veckor ej finnas och deras anskaffande
icke är på annat sätt för denna tid säkerställd, de penningmedel, som erfordras
för deras anskaffande.

Österrikiska lagen har ungefär enahanda stadgande.

Detta gäller en gäldenär i allmänhet, men måste så mycket mera gälla en
sådan gäldenär, som är tjänsteman och saknar andra tillgångar än sin lön.

Jag vill anföra ett talande exempel på till vilka orimligheter man kan
komma med en sträng tolkning av 65 § utsökningslagen.

För närvarande har jag för verkställighet mot en järnvägstjänsteman åtta
utslag, varigenom han ålagts att till olika personer betala sammanlagt något över
2,000 kronor. Gäldenären har en månatlig lön av 170 kronor jämte bostad samt

Lagutskottets utlåtande Nr 63.

saknar andra utmätningsbara tillgångar. Samtliga borgenärer Lava begärt utmätning
i lönen. Då han saknar annan utväg till nödtorftigt uppehälle än sin
avlöning, har jag, med min tolkning av 65 § utsökningslagen, varje månad, å den
dag gäldenären varit berättigad att lyfta lönen, utmätt 80 kronor av densamma,
varemot gäldenären fått från utmätning undantaga 90 kronor, vilket belopp jag
ansett vara erforderligt för att gäldenären skulle kunna nödtorfteligen försörja sig
till nästa avlöningsdag en månad därefter. Visserligen drager det på detta sätt
över två år innan samtliga fordringar blivit gnidna, men borgenärerna få dock
en gång ut sina fordringar och gäldenären slipper att gå i konkurs. Detta senare
har för honom ofantligt stor betydelse, enär han, som står närmast i tur
att bliva befordrad, blir förbigången och sannolikt aldrig befordrad, o ny han gör
konkurs. Med en strängare tolkning av 65 § utsökningslagen skulle jag varje
månad under loppet av ett år hava nödgats utmäta hela lönen, och gäldenären
skulle under ett helt år icke hava ett öre för sitt underhåll.. Invändningen att
han kunde erhålla en del av sin lön genom att begära sig i konkurs, faller på
nyssnämnda olycksbringande följd av en inträffad konkurs. Huru skall den
stackars gäldenären förhålla sig i ett fall som detta? Antingen skall häri för
att icke svälta ihjäl begära sig i konkurs, varigenom han utestänges. från befordran,
eller också skall han för att bliva befordrad »nödgas svälta ihjäl». I
sanning en kinkig belägenhet!

Med min tolkning av lagrummet ordnar sig saken för bägge parterna;
låt vara att borgenärerna få vänta en rundlig tid innan de utfå sina fordringar;
jag tror dock att en borgenär gärna går med på en konkursutredning, som varar
2 år, om han efter denna tid erhåller sin fordran fullt ut, och förhållandet är ju
i förevarande fall enahanda. Man må besinna att även en gäldenär har rättigheter,
vilka särskilt i ett fall som det föreliggande, då skulderna tillkommit huvudsakligen
på grund av ingångna borgensförbindelser, böra respekteras. Den utländska
rätten, som klart och tydligt prononcerar detta, löser konflikten mellan
borgenärs och gäldenärs rätt i förevarande hänseende med utgående från den
princip, att tvångsexekution ej får medföra omöjlighet för gäldenären att existera,
varför också ett visst existensminimum undantages för exekution, men att å
andra sidan en borgenärs berättigade krav bör tillgodoses i så måtto, att gäldenären
är skyldig att till sin skulds gäldande avstå, vad som överstiger detta
minimum eller åtminstone en god del därav.

Frågan gäller nu om denna princip ligger till grund jämväl för den
svenska rättens stadganden i 65 och 67 §§ utsökningslagen. Då sistnämnda lagrum
stadgar, att gäldenärs innestående avlöning ej må utmätas förr än gäldenären
är berättigad att lyfta densamma, så har därmed icke tillåtits att under alla
förhållanden å lyftningsdagen utmäta hela avlöningen, utan skola därvid tillämpas
gällande bestämmelser i 65 §, och då detta lagrum helt kategoriskt säger att,
därest utväg till nödtorftigt uppehälle saknas, av det förråd, som i huset finnes,
skall undantagas, vad till underhåll för en månad tarvas, så har lagstiftaren ingalunda
sagt att kontanta penningar icke äro att hänföra till dylikt förråd.

De, som äro böjda för en motsatt tolkning av nyssnämnda lagrum, stödja sig
på ett Kungl. Maj:ts "utslag år 1901, enligt vilket arbetares hos arbetsgivare innestående
avlöning, vilken arbetaren förmenade vara nödvändig till hans uppehälle,
ansågs det oaktat böra för hans gäld gå i mät.

Undersöker man ifrågavarande fall finner man emellertid, att det här gäller

Lagutskottets utlåtande Nr 03.

en fabriksarbetare, som arbetade mot veckolön, överallt i den utländska rätten
äro dylika arbetare undantagna från dylika bestämmelser rörande införsel i lön
och deras arbetsförtjänst skyddas icke på sätt förhållandet är med egentliga löntagares.
Skälet är det, att en arbetare i regel har sin utkomst av sin daglön
eller veckopenning samt att han, om denna utmätes, anses icke bliva försatt i
samma preJkära ställning som den, vilken uppbär sin lön en gång i månaden.

Beloppet, som utmättes, uppgick till endast 12 kronor 34 öre och veckolönen utgjorde
20 kronor. Gäldenären hade alltså 7 kronor 66 öre över. Då det är ganska
vanligt att en fabriksarbetare av arbetsgivaren erhåller förskott å sin avlöning,
saknade gäldenären ej utväg att av kommande veckolön erhålla ett förskott av
låt oss säga 7 å 8 kronor, varigenom han med dessa penningaar och vad han
hade kvar å förra veckolönen kunde nödtorfteligen försörja sig. Av sammanlagda
månadslönen, 80 kronor, hade endast utmätts 12 kronor 34 öre, varför man
ej torde kunna säga att gäldenären därigenom saknade utväg till nödtorftigt
uppehälle. Icke heller bör man förbise att skulden, för vilken utmätning skedde,
utgjordes av ogulden skatt. Jag har förut nämnt, hurusom den utländska rätten
tager stor hänsyn till skuldens art, och att t. ex. enligt schweizisk rätt någon
del av lönemedlen ej får undantagas, då utmätning för oguldna skatter ifrågakomma^
Visserligen finnes ingen dylik skillnad i vår rätt, men att den omständighet,
att skulden i föreliggande fall utgjort ogulden skatt, icke i någon
mån influerat på domstolarnes uppfattning, har man icke. rätt att påstå.

Då saken gällde en fabriksarbetare, som uppbar sin lön per vecka, är fallet
icke kongruent med dem, där det gäller löntagare i egentlig mening, vilka uppbära
sin avlöning en gång varje månad. Det är dessa senare, som jag haft för
ögonen, då jag upptagit frågan till granskning. En fabriksarbetare kan i regel
genom kroppsarbete förtjäna, vad till livets uppehälle erfordras, men en sådan
löntagare, som jag avser, en tjänsteman, får väl i regel anses urstån åsatt att
försörja sig och sin familj, därest hela hans månadsavlöning, icke en utan flera
på varandra följande gånger, genom utmätning berövas honom.

Det ifrågavarande prejudikatet torde alltså icke förtjäna det värde man på
sina håll velat tillmäta detsamma, och jag anser det icke böra rubba min uppfattning
att min tolkning av 65 § utsökningslagen är överensstämmande med
lagens anda och mening.

Den ståndpunkt föreningen nu kommer att intaga i frågan torde komma
att bero på den blivande diskussionen, jag har endast velat lämna ett litet bidrag
till densamma i hopp att kunna mera allmänt få fram en sådan tolkning av
lagrummen, som, utan att för mycket kringskära en borgenärs rätt, visar förståelse
för den rent primära rättighet, som även en gäldenär bör åtnjuta, nämligen
rätten att leva.

E. Ohlin.»

Såsom motionärerna erinrat, har föreliggande fråga förut varit före- Frågans
mål för riksdagens behandling. Vid 1915 års riksdag väcktes inom båda
kamrarna motioner med enahanda hemställan.

Lagutskottet avgav då följande utlåtande:

»I 65 § utsökningslagen stadgas för närvarande: >Från utmätning
skola undantagas dels nödiga gång- och sängkläder för gäldenären, hans

8 Lagutskottets utlåtande Nr 63.

hustru och oförsörjda barn, dels ock, till ett värde av högst etthundrafemtio
kronor, nödiga arbetsredskap eller andra nödiga lösören. Saknas
utväg till nödtorftigt uppehälle; då skall av det förråd, som i huset finnes,
undantagas vad till underhåll för en månad tarvas. Lös pant må ej undantagas
från utmätning för den gäld, varför pantsättningen skett.»

Lagrummet erhöll denna lydelse genom lag den 17 mars 1905. Den
då vidtagna lagändringen innefattade en förbättring i utmätningsgäldenärens
ställning i två hänseenden. Dels höjdes värdegränsen för utmätningsfria
nödiga arbetsredskap och andra nödiga lösören från sjuttiofem till etthundrafemtio
kronor. Dels gjordes dessa lösörens fritagande från utmätning
oberoende av den förut även i fråga om dem stadgade förutsättning, att
utväg till nödtorftigt uppehälle saknas.

Vidare stadgas i 67 § bland annat dels, att gäldenärens innestående
avlöning för allmän eller enskild tjänst eller innestående pension å rikets
stat icke må utmätas, förrän gäldenären är berättigad att lyfta densamma,
dels att Konungen må för viss pensions- eller livränteanstalt förordna, att
därifrån utgående pension eller livränta ej tår tagas i mät. Av sistnämnda
medgivande har lvungl. Maj:t så till vida begagnat sig, att det bland annat
kan sägas vara regel, att offentliga och enskilda verks och inrättningars,
ävensom tjänstemannakorporationers livränte- och pensionskassor för vid
verket anställda eller korporationen tillhörande ämbets- och tjänstemän
äro inbegripna i förmånen i fråga. Där dylik frihet beviljats, har densamma
en vidsträcktare innebörd än den först omförmälda, för lön och
för statspension gällande. Den omfattar nämligen även redan till utbetalning
förfallna pensions- eller livräntebelopp.

I förevarande motioner påyrkas nu, att denna vidsträcktare utmätningsfrihet
skall i viss omfattning komma jämväl avlöning och statspension
till godo. Enligt motionärernas mening borde nämligen stadgas, att endast
en viss del av innestående förfallet Inne- eller pensionsbelopp får utmätas,
medan återstoden skulle utgöra s. k. utmätningsfritt existensminimum.
Till stöd härför anföres, att den utfallande lönen eller pensionen ofta kan
utgöra den enda tillgång, gäldenären har att tillita för sitt och sin familjs
nödtorftiga livsuppehälle samt att denna billighetssynpunkt redan kommit
till beaktande i 31 § konkurslagen, enligt vilket lagrum konkursgäldenär,
som är ämbets- eller tjänsteman, tillägges av lönen så mycket som till hans,
hans familjs och hans oförsörjda barns underhåll tarvas. Ytterligare åberopas,
att i flere främmande länders utsökningsrätt en med motionärernas
förslag överensstämmande regel skulle gälla.

Vad först beträffar den åberopade bestämmelsen i 31 § konkurslagen,
får utskottet erinra, att denna blott utgör en tillämpning på ett särskilt

Lagutskottets utlåtande AV 63. 9

fall av den allmännare regeln i 35 § samma lag, att konkursgäldenären
av vad lian genom eget arbete av vad slag som helst kan förvärva må
använda, vad som åtgår till hans och familjens nödiga underhåll. Detta
stadgande är i sin ordning nödvändigt betingat av och utgör ett undantag
från den svenska konkursrättens stränga princip, att till konkursboet ingår
ej blott vad gäldenären vid konkursens utbrott äger, utan ock vad honom
tillfaller under hela den tid konkursen fortvara!''. Här föreligga alltså
förhållanden, som icke äro jämförliga med dem, vilka äro för handen vid
en enkel utmätning.

I själva verket torde mot en lagändring, sådan som den av motionärerna
påyrkade, även om det icke bör förnekas, att densamma i enskilda
fall skulle tillfredsställa billighetens krav, möta mycket avsevärda betänkligheter.
Dessa betänkligheter hava ock i andra länder i allmänhet måst
tilläggas den vikt, att där gällande eller föreslagna stadganden om utmätningsfrihet
i åsyftade fall ingalunda äga den räckvidd och betydelse, motionärerna
synas antaga. I vissa länder, såsom Danmark och 1 yskland, gäller
den medgivna utmätningsfriheten väsentligen offentliga funktionärers —
eller vissa sådanas — löner, men däremot icke exempelvis tjänstefolks
och lönearbetares avlöning. På denna ståndpunkt kvarstår det antagna
danska förslaget till ny rättegångslag. I andra länder, såsom Frankrike,
Finland och Schweiz, är en motsvarande förmån visserligen medgiven
antingen för vissa procent å arbetslönens belopp (Frankrike) eller å den
summa som belöper på tiden från utmätning till nästa avlöningsdag
(Finland) eller för den del, som finns oundgänglig för gäldenärens och
hans familjs levnadsbehov (Schweiz). Men härvid är att märka, att såsom
allmän regel i fråga om de i skilda länder medgivna mer eller mindre långt
gående utraätningsfriheterna för lön, pension och därmed jämförliga inkomster
kan sägas gälla, att de väsentligen avse utmätningsfordringar, som
grunda sig på avtalsvis beviljad kredit. Däremot pläga de jämlikt uttryckliga
stadganden ej få åberopas vid indrivning av skatter, försörjningsbidrag
på grund av laglig skyldighet eller skadestånd på grund av vållad
kroppsskada eller brottslig gärning överhuvud. Den finska utsökningslagen
utgör såtillvida ett undantag, som densamma gör undantag blott för försörj
ningsbidrag till make och barn, alltså bland annnat icke för utskylder;
men i stället fritagas vid dessas indrivning icke några arbetsredskap eller
andra nödiga lösören, utom gång- och sängkläder.

A andra sidan bör vidare erinras därom, att i de flesta länder, i
motsats till vad hos oss är händelsen, utmätningsrätten omfattar jämväl
lön, som ännu icke är intjänt eller förfallen. Undantag utgöra dock i viss

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 sand. 48 höft. (AV 63.) , 2

10 Lagutskottets utlåtande Nr 63.

man Danmark och Norge samt i fråga om lönearbetai*es och tjänstefolks
avlöning Tyskland.

Hela frågan om utmätningsfrihet för innestående lön och pension har
nyligen varit föremål för grundligt övervägande i Norge under där pågående
reform av utsökningsväsendet. För närvarande gälla för gäldenären
ganska gynnsamma bestämmelser, vilkas närmare innehåll dock i flera
viktiga punkter är omtvistat. Den norska civilprocesskommissionens förslå^
av år 1907 ställde sig på den ståndpunkt, att löne-, pensions- och därmed
likartade fordringar icke äro utmätning underkastade, förrän de förfallit
till betalning, samt att vid utmätning av förfallna belopp finge undantagas
vad nödvändigt behövdes till gäldenärens och hans familjs »tarvliga underhåll»
till nästa avlöningsdag. Men från båda dessa medgivanden gör förslaget
undantag i fråga om utmätning för skatter, skadestånd för uppsåtlig
skadegörande handling samt lagligen åliggande försörjningsbidrag. »Erfarenheten
har visat» — säger kommissionen — »att t. o. m. väl avlönade
personer, hos vilka intet annat utmätningsbart finnes, helt och hållet kunna
undandraga sig sin skatteplikt genom att lyfta avlöningen i förskott». —
Det sedermera framlagda regeringsförslaget till lov om tvangsfuldbyrdelse
av år 1911 har fullständigt anslutit sig till kommissionens förslag i dessa
delar.

Den svenska utsökningslagens stadganden om vad som från utmätning
må undantagas gälla icke blott de utmätningsfordringar — huvudsakligen
grundade å civila domar och utslag — som avhandlas omedelbart
i nämnda lag. Enligt kungl. förordningen om utsökningslagens införande
§ 14 och kungl. förordningen den 12 juli 1878 om utmätning för kronooch
kommunalutskylder in. in. § 7, äro de ock tillämpliga på bland annat
utmätning för utskylder, skadestånd för brottslig gärning samt barnuppfostringsbidrag.
En ändring i 65 eller 67 § utsökningslagen i den av
motionärerna påyrkade riktning skulle alltså drabba även sådana utmätningsfordringar;
men rättfärdigheten och lämpligheten av ett sådant resultat
kan med skäl bestridas. I dessa fall är det så långt ifrån att den svenska
lagen, jämförd med andra länders, visar en opåkallad hårdhet mot gäldenären,
att motsatsen är det verkliga förhållandet. Såsom av det ovan anförda
framgår, synes ock rättsåskådningens utveckling hos våra grannar
gå i riktning mot ökad stränghet.

I fråga om skadestånd och underhållsbidrag blev ock vid högsta
domstolens granskning av förslaget till ovan omförmälda 1905 års ändring
i 65 § utsökningslagen den mening uttalad, att rättfärdigheten krävde en
förstärkning av fordringsägarens möjlighet att vinna betalning; och för
närvarande lärer, enligt vad utskottet inhämtat, lagberedningen hava spörs -

Lagutskottets utlåtande Nr 63. 11

målet under övervägande, i vad det rör mödrars och barns försörj -ningsrätt.

Vad. åter utskylder angår, kan det icke förnekas att ordningen för
deras indrivande, såsom det för närvarande är ställt, ej sällan innebär en
obillig hårdhet. Men det synes utskottet, som om rätta vägen att råda
bot på detta förhållande icke vore att fritaga en viss del av den skattskyldiges
lön.. I månget fall, där familjefadern är försumlig skattebetalare,
skulle för övrigt säkerligen denna frihet icke komma hustrun och barnen
till godo, men väl skulle måhända utmätningen komma att gå ut över
familjens husgeråd. Eu behövlig lättnad synes utskottet lämpligare kunna
åstadskommas genom förändrad anordning i fråga om skatteuppbörden.
Ett närmare ingående på detta spörsmål faller emellertid utom lagutskottets
uppgift.

Ifrågasättas kunde väl emellertid, huruvida icke vid utmätning för
andra fordringar än de nu berörda en viss ökad utmätningsfrihet för innestående
eller uppburna löne- och pensionsbelopp borde stadgas. Utskottet
vill icke förneka, att någon jämkning i gällande bestämmelser så väl i
detta fall som på närliggande områden kunde äga fog för sig. Frågan
torde dock ej aga större praktisk betydelse, och utskottet finner sig desto
mindre aga tillräcklig anledning att på grund av förevarande motioner
föreslå riksdagen att vidtaga någon åtgärd, som densamma i allt fåll uppenbarligen
i mycket ringa grad skulle komma de klasser av löntagare till
godo, vilkas intressen motionärerna tydligen närmast avsett att främja.»

På grund härav hemställde utskottet, att motionerna icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Ifrågavarande hemställan godkändes av kamrarna.

Frågan återupptogs emellertid vid 1916 års riksdag i motion inom
andra kammaren.

I sitt utlåtande över berörda motion anförde lagutskottet:

»Såsom lagutskottet i sitt vid 1915 års riksdag avgivna utlåtande
anmärker, innehålla de flesta lagstiftningar ett mer eller mindre vittgående
förbud mot utmätning av gäldenär avlöning, grundat huvudsakligen å
humanitära skäl: Utmätningen får icke beröva gäldenären hans oumbärli gaste

existensmedel. Inskränkningarna åter i dylik utmätning äro i de
skilda lagstiftningarna utformade efter olika principer. Från utmätning
kan undantagas ett visst i lagen bestämt belopp eller en viss kvotdel av
lönen eller ock hela lönen, så länge den icke är intjänad eller icke är förfallen
till betalning, eller ett av utmätningsmannen i det särskilda fallet
bestämt existensminimum. Från dessa inskränkningar har dock i allmänhet
stadgats undantag till förmån för vissa slags fordringar, särskilt skatter,

Laqutskottets utlåtande Av 63.

underhållsbidrag och skadestånd på grund av brottslig gärning. Inskränkningarna
i rätten till utmätning av lönefordringar gälla alltså väsentligen
gäld, grundad å avtalsvis beviljad kredit, där borgenären vid kreditavtalets
ingående får anses hava varit medveten om sin risk i före\ arande
avseende.

A andra sidan erinrade utskottet, att den hos oss gällande lagstiftning
i visst hänseende gynnade gäldenären i högre grad ån flertalet utländska
lagstiftningar. Efter nya utsökningslagens införande har nämligen
omöjliggjorts för borgenär att, såsom dessförinnan brukats, för sin fordran
erhålla införsel i gäldenärens ännu icke intjänade eller förfallna lön.
Gäldenärens innestående avlöning för allmän eller enskild tjänst eller innestående
pension å rikets stat får numera icke utmätas, förrän gäldenären
är berättigad att lyfta den.

I likhet med fjolårets lagutskott hyser utskottet den uppfattning, att
i fråga om ovannämnda, i främmande lagstiftning vanligen i en särskild
klass *8tällda fordringar, nämligen utskylder, skadeståndsfordringar, underhållsbidrag
och därmed jämställda, det icke kan vara tillrådligt att bereda
gäldenär ytterligare utmätningsfrihet beträffande lön och pension utöver
den vår lag redan i vidsträcktare man än de flesta länders medgiver. Det
må i detta hänseende påpekas, hurusom den nya norska exekutionslagen
av den 13 augusti 1915 härutinnan intager en vida strängare ståndpunkt.
Beträffande särskilt underhållsbidrag må vidare erinras, att lagberedningen
helt nyligen på grundval av ingående utredning kommit
till det resultat, att gällande lagstiftning i fråga om uttagande av dylika
fordringar hos löntagare fastmera är i starkt behov av ändring till bidragstagarens
bättre rättsskydd. Enligt en av nya lagberedningen i samband
med dess år 1915 avgivna förslag till lag om barn utom äktenskap
föreslagen lag om införsel i avlöning, pension eller livränta skall
den, som genom dom eller avtal berättigats att av barn, adoptivbarn, föräldrar,
adoptivföräldrar eller den, med vilken han år eller varit gift eller
utom äktenskap avlat barn, uppbära underhållsbidrag, äga att, där till betalning
förfallet bidrag icke erlägges, under vissa förutsättningar erhålla
införsel i den underhållsskyldige tillkommande avlöning för tjänst eller
annan arbetsanställning till gäldande av såväl förfallet belopp som bidraget
i övrigt, i den mån det förfaller till betalning. V ad vidare utskylder angår
är utskottet i likhet med fjolårets lagutskott av den mening, att den
hårdhet, deras uttagande onekligen för närvarande i åtskilliga fall innebär,
bör sökas förmildrad på en helt annan väg, nämligen genom reformerad
anordning av uppbörden.

Lagutskottets utlåtande AV 63. 13

I fråga däremot om indrivning av andra fordringar — väsentligen
alltså dem, som grunda sig på avtalsvis beviljad kredit — göra sig, på
sätt redan fjolårets lagutskott erinrat, icke samma betänkligheter gällande.
Särskilt om gäldenären är familjeförsörjare, framstår det som en stränghet,
vilken i tillämpningen karl verka upprörande, om för en dylik fordran hela
det lönebelopp, gäldenären vid avlöningstillfälle har att lyfta och som måhända
är familjens enda medel till uppehälle, tages i mät, och än mera
om detta gång efter annan upprepas.

För utskottet har visserligen icke varit tillgänglig tillförlitlig utredning,
i vilken omfattning utmätningar av lön för fordringar av det slag,
här är i fråga, förekomma i praktiken. I detta sammanhang kan ock
erinras, att vissa stadganden i lagen om avbetalningsköp den 11 juni 1915,
särskilt det där medgivna handräckningsförfarandet, torde vara ägnat att
i ej ringa mån minska deras frekvens. Då säljaren återtager det sålda
godset, gå nämligen utestående oguldna poster å köpeskillingen i avräkning
mot godsets värde.

Då emellertid stadgandena i 67 § utsökningslagen i anledning av

o o o O

lagberedningens förutnämnda förslag torde från annan synpunkt bliva under
en närmare framtid föremål för lagstiftningens övervägande, synes det utskottet
lämpligt, att uppmärksamheten fästes därå, att desamma även ur
den synpunkt, motionären framhållit, icke kunna anses motsvara rättskänslans
krav.

Det har blivit anmärkt, att det ifrågasatta skyddet mot avlöningars
utmätande för fordran skulle kunna skada gäldenären genom att i stället
utmättes annan egendom, som vore av ännu större betydelse för gäldenärens
existens. I den mån dylikt äventyr ej undanröjes redan genom lagens
stadgande att från utmätning får undantagas egendom intill visst värde,
förutsätter utskottet såsom självfallet, att även denna synpunkt vinner
beaktande under sakens utredning.»

Efter denna motivering hemställde utskottet, att riksdagen måtte anhålla,
att Kungl. Maj:t ville taga under övervägande, huruvida och i vad
mån gällande lagstiftning må kunna skäligen ändras i syfte, att avlöning
för allmän eller enskild tjänst eller pension varder till viss del skyddad
för utmätning, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill denna
utredning kunde föranleda.

Andra kammaren biföll denna hemställan, varemor första kammaren
avslog densamma efter votering med 62 röster mot 36.

Utskottet får i huvudsak åberopa vad nästlidet års lagutskott i ämnet
anfört. Enligt vad framhållits under debatterna i frågan inom riksdagen,

Utskottets

yttrande.

Lagutskottets utlåtande AV 63.

torde utmätning av avlöning för fordringar, som grunda sig på avtalsvis
beviljad kredit, förekomma i ej så ringa omfattning. Detta framgår också
av den motionen åtföljande bilagan rörande ett vid diskussion i frågan
hos föreningen Sveriges kronolänsmän vid årsmöte i Kalmar sommaren
1916 hållet inledningsanförande. Nämnda bilaga utvisar jämväl, att vissa
utmätningsman ansett sig böra medgiva gäldenären att vid utmätning av
lön undantaga viss del därav såsom existensminimum för sig och sin familj.

På sätt föregående års lagutskott erinrat, bör emellertid ifrågavarande
skydd mot utmätning av avlöning icke äga tillämpning vid utmätning för
underhållsbidrag, utskylder och skadestånd på grund av brottslig gärning.

Vad angår underhållsbidrag, vill utskottet erinra, att här ovan omförmälda
lagförslag om införsel i avlöning, pension eller livränta förelagts
detta års riksdag och av densamma antagits. Enligt detta förslag i dess
lydelse enligt den Kungl. propositionen var införsel medgiven även för
skadestånd i följd av trolovnings brytande, äktenskaps återgång eller äktenskapsskillnad.
Den härutinnan föreslagna bestämmelsen, därom kamrarna
stannat i olika beslut, uteslöts i det av utskottet avgivna förslag till sammanjämkning
av kamrarnas beslut, vilket förslag av bägge kamrarna bifölls.
Enligt utskottets mening synes emellertid även vid utmätning för
skadestånd av denna art ifrågavarande utmätningsfrihet icke böra äga rum.

Utskottet får alltså hemställa,

att riksdagen måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville
taga under övervägande, huruvida och i vad mån gällande
lagstiftning må kunna skäligen ändras i syfte,
att avlöning för allmän eller enskild tjänst eller pension
varder till viss del skyddad för utmätning, samt för
riksdagen framlägga det förslag, vartill denna utredning
kan föranleda.

Stockholm den 3 juni 1917.

På lagutskottets vägnar:
ALBERT PETERSSON.

Stockholm 1917. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

172493