Lagutskottets utlåtande Nr 62

Utlåtande 1912:LU62

Lagutskottets utlåtande Nr 62.

Nr 62.

Ankom till ^Riksdagens kansli den 14 maj 1912 kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående rätt för oäkta larn att ärfva fader och
fåder nefränder.

Närvarande: herrar Widén, Lindhagen, Håkanson, Söder bergh,

Gustaf Andersspn, Stärner, af Ekenstam, Bergendahl*),
Alexanderson, Gezelius, Pettersson i Södertälje, Jansson i
Edsbäcken, Olsson i See, Pettersson i Bjälbo, Persson i
Norrköping och Rehn.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom Andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion
nr 75 har herr Värner Rydén anfört följande:

»Det är ett allbekant sakförhållande, att antalet utom äktenskapet
födda barn i vårt land är mycket stort, och att procenten utom äktenskapet
födda barn i förhållande till inom äktenskapet födda är i stadigt
stigande. Å andra sidan är det icke mindre kändt, att dessa s. k. oäkta
barn oftast i mer än ett afseende äro undanknuffade till en plats som
samhällets styfbarn. Statistiken visar redan, att dödligheten bland dessa
är mycket större än bland de inom äktenskap födda, förhållanden som
gifva en hemsk aning om stackars människobarns oförskyllda öden. Inom
samhället stå de i långt högre grad än andra rättslösa. Ofta undandrager
sig fadern all försörjningsplikt, svär sig fri från faderskapet eller lämnar
barnet och dess mor vind för våg. Det blir i så fall modern, som får
söka draga sig fram med sitt barn, så godt hon kan. Ibland dignar hon
under bördorna och tar i förtviflan sitt barns lif. Eljes blir det ett lif
i arbete och slit för brödet, förskräckliga försakelser mången gång, rena
nöden kanhända oftare. Barnets uppfostran försummas i denna hårda

Lagutskottets utlåtande Nr 62.

kamp för tillvaron, en stor procent af dessa »oäkta» kommer att rekrytera
förbrytareleden. Yid fjolårets riksdag väckte jag ett par motioner, som
afsågo att mildra förhållandena ''för dessa olyckliga människor, den ena
afseende barmhärtigare straff för barnamord, den andra om tillvaratagande
af de »oäkta» barnens och deras mödrars rätt gentemot pliktförgätna fäder.
Riksdagen ställde sig i båda fallen välvillig till mina yrkanden. I förstnämnda
fråga ha vi att motse förslag om lagändring till årets Riksdag,
den andra frågan är nu föremål för lagberedningens och fattigvårdskommitténs
pröfning.

Emellertid synes det uppenbart, att äfven efter ett genomförande af
dessa reformer så mycken orättvisa kvarstår gentemot de utom äktenskapet
födda, att man ej bör slå sig till ro här. I främsta rummet tänker
jag härvid på arfsrätten. En lång kamp måste föras, innan lagstiftningen
i Sverige ens ville erkänna, att de s. k. oäkta fingo ärfva sin mor. I den
delen segrade dock till slut det till synes solklar rättfärdighetskrafvet.
Däremot kvarstår ännu den orättvisan,
fader. Då jag vågar hysa en förhoppning, att utvecklingen af rättsmed-,
vetandet nu måhända fört oss därhän, att lagstiftningen är redo att äfven
här skipa rätt, vågar jag vördsamt föreslå,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om förslag
till sådan förändring i arfslagstiftningen, att s. k. oäkta barn må ärfva
fader och fädernefränder.»

Frågan om de oäkta barnens rättsliga ställning är utan tvifvel
såväl från humanitets- som samhällssynpunkt ett af våra dagars viktigaste
spörsmål. Såsom bekant visar en undersökning af de utom äktenskapet
födda barnens villkor, att de i allmänhet lefva under långt ogynnsammare
förhållanden än de barn, hvilkas föräldrar ingått äktenskap.

De kända följderna häraf, den relativt stora dödligheten bland de
oäkta barnen och den jämförelsevis stora procent af dem, som på ett eller
annat sätt falla det allmänna till last, visa tillfyllest nödvändigheten af att
samhället inskrider till undanröjande af de nämnda missförhållandena.

I främsta rummet framstår därvid samhällets plikt att söka undanröja
de [olägenheter, som gällande lagstiftning rörande dessa barns familjerättsliga
förhållanden må kunna medföra.

Bland de af släktskapen härledda rättsförhållanden, som äro af den
största praktiska betydelsen och hafva ett afgörande inflytande på de oäkta

Utskottets

yttrande.

Lagutskottets utlåtande Nr 62.

barnens rättsställning i allmänhet, äro utan tvifvel de oäkta barnens i förevarande
motion berörda arfsrättsförhållanden.

I fråga om sättet för reglerandet i de särskilda rättssystemen af de
ifrågavarande rättsförhållandena skiljer man i hufvudsak mellan tre olika
system, nämligen det engelska, det franska och det tyska systemet.

Utmärkande för det engelska systemet, som äfven gäller i ett antal
af Nordamerikas Förenta stater, är, att något skyldskapsförhållande i rättslig
mening icke består mellan barn, som är födt utom äktenskapet, och
dess föräldrar. Barnet har därför icke någon arfsrätt efter vare sig fadern
eller modern. Ett uttryckligt erkännande af barnet från faderns eller
moderns sida medför ej någon ändring i detta hänseende.

Enligt det franska systemet, hvars hufvudprinciper gälla, förutom i
Frankrike, äfven i Nederländerna, Italien och med vissa modifikationer i
Belgien, föreligger icke något familje- eller arfsrättsligt förhållande mellan
oäkta barn och dess föräldrar, så framt ej barnet erkännes af dem. Sådant
erkännande kan från faderns sida endast ske frivilligt, enär det är uttryck.
ligen förbjudet att genom undersökning söka utforska faderskapet. Gentemot
modern har barnet däremot ett kraf på erkännande, som kan genomföras
i domstolsväg. Verkan af erkännandet är densamma i förhållande
till hvardera af föräldrarna och medför bland annat eu viss begränsad
arfsrätt efter moder och fader, men icke efter möderne- och fädernefränder.

Det tyska systemet, som är rådande i Tyskland och de tre skandinaviska
länderna samt till väsentliga delar äfven i Österrike och Kyssland,
skiljer sig från det franska därigenom, att barnet i förhållande till modern
i hufvudsak är likställdt med äkta barn, medan i regel något arfsrättsligt
förhållande ej består mellan barnet och dess fader. Utom äktenskap födt
barn kan enligt norsk och dansk rätt erhålla en begränsad rätt till arf
efter fader, genom att fadern muntligen eller skriftligen inför domstol erkänner
barnet såsom sitt. Enligt tysk lag kan oäkta barns fader, som erkänner
barnet såsom sitt, hos statsmyndighet utverka ett förfogande, genom
hvilket barnet i förhållande till fadern erhåller ett äkta barns ställning.
Verkan häraf sträcker sig emellertid ej till barnets fädernefrände!’.

Ett slags mellanställning mellan det franska och det tyska systemet intager
den nya schweiziska civillagstiftningen, som trädt i kraft den 1 januari 1912.
Denna har nämligen sökt förena det tyska systemets grundsatser om äkta
och oäkta barns likställighet, såvidt förhållandet till modern beträffar, med

Lagutskottets utlåtande Nr 62.

(let franska systemets principer om verkan däraf att utom äktenskap födt
barn erkännes af dess föräldrar.

Ett sådant erkännande från faderns sida har enligt den schweiziska
lagen till påföljd, att barnet i väsentliga delar erhåller ett äkta barns rättsställning
i förhållande till fadern och hans släkt, dock med vissa inskränkningar
i dess arfsrätt, ifall fadern tillika efterlämnar äkta barn eller afkomlingar
efter sådana. Samma verkan, som tillkommer faders frivilliga
erkännande af oäkta barn såsom sitt, medför en dom, hvarigenom barnet
förklaras i statusfrågor följa fadern. Förutsättningarna för en sådan dom
äro, att fadern före lägersmålet utlofvat modern äktenskap eller att lägersmålet
innefattar ett brott eller maktmissbruk.

Vidare må i detta sammanhang nämnas, att vid 1909 års norska storting
till antagande framlades ett förslag till »Lov om barn, hvis for tel dre
icke har indgaat egteskap med hinanden», enligt hvilket utom äktenskapet
födda barn principiellt likställts med andra barn i fråga om arfs- och
andra familjerättigheter i förhållande till såväl fadern som modern. Detta
förslag, hvilket äfven i öfrigt förordade långt gående reformer på förevarande
område, blef emellertid icke af stortinget antaget. Likaså blef vid
antagandet i Danmark af den nu gällande lagen om oäkta barn af den 27
maj 1908 en i förslaget till lagen intagen bestämmelse om arfsrätt i vissa
fall för utom äktenskapet födda barn efter fader och fädernefrände!’ af
landstinget afslagen.

Slutligen må erinras, att i ett af finska lagberedningen den 14 november
1910 framlagdt förslag till »lag om barn, som födts utom äktenskap»
stadgats, att därest fader låtit i kyrkobok anteckna sådant barn såsom sitt
eller detsamma annorledes bevisligen erkänt, eller om domstol under faderns
lifstid, efter det faderskapet blifvit fullständigt utredt, på särskildt yrkande
förklarat barnet berättigadt till arf efter fadern, barnet skall åtnjuta hälft arf,
om bröstarfvinge finnes, och i annat fall fullt arf. Däremot är sådant barn
uteslutet från arf efter fädernefrände!’.

Ej heller detta förslag har hittills föranledt lagstiftning.

Hvad den svenska rätten angår gällde enligt 1734 års lag såsom allmän
regel, att utom äktenskapet födda barn ej njöto arfsrätt vare sig efter
fader eller moder eller deras frände!’, utan endast efter egna bröstarfvingar.
Härifrån gjordes dock de i 8 kap. 1—6 §§ ärfdabalken stadgade
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 samt. 54 höft. (Nr 60— 62.) 3

Lagutskottets utlåtande Nr 62.

undantag för de fall, att mannen sedermera ingår äktenskap med kvinnan
eller tillsäger henne äktenskap; att barnen aflats under äktenskapslöfte
eller efter trolofning; att kvinnan födt barn efter våldtägt; att barnen aflats
efter det mannen trolofvat sig med två kvinnor, som ej veta af »hvars
annars fästning», eller i tvegifte, »då ingendera visste, att förre man eller
hustru lefde, och fått där lof till, som lag säger».

Såväl under ståndsrepresentationens tid som sedermera hafva emellertid
inom Riksdagen vid upprepade tillfällen yrkanden framställts om ändringar
i den genom 1734 års lag stadgade principen. Motioner väcktes
om arfsrätt för oäkta barn såväl efter moder och mödernefränder som
efter fader och fädernefrände!-. I förstnämnda hänseende vunno dessa yrkanden
tidigare erkännande, i det redan lagberedningen i sitt år 1847 afgifna
förslag till ny civillag föreslog bestämmelser, som under vissa förutsättningar
tillerkände de oäkta barnen arfsrätt efter moder och mödernefränder,
hvarefter, sedan Rikets ständer vid särskilda tillfällen hos Kung!.
Maj:t anhållit om lagstiftning i ämnet och vid Riksdagen åren 1865—66
för sin del antagit en af Kungl. Maj:t med anledning däraf framlagd proposition,
genom kungl. förordningen den 14 april 1866 stadgades, att
oäkta barn, som ej aflats under moderns äktenskap eller i förbjudna led,
skulle lika med äkta barn taga arf efter sin moder i den del af boet,
som icke utgjorde bröstarfvinges laglott, dock endast under förutsättning
att modern låtit anteckna barnet såsom sitt i kyrkoboken.

Numera gäller i denna del jämlikt lag den 17 mars 1905 om oäkta
barns arfsrätt efter moder och mödernefränder, att oäkta barn lika med
äkta barn tager arf efter moder och mödernefränder, dock att det i detta
fall åligger arfvingen, därest man ej vet att han är den dödas skyldeman,
att inom natt och år från det arfvet föll anmäla sig hos den, som sitter
i boet, eller hos rätten eller domaren, vid äfventyr att han eljest förlorar
sin talan.

Hvad däremot angår den påyrkade arfsrätten jämväl efter fader och
fädernefrände!-, hafva de därom inom Riksdagen gjorda framställningar
icke vunnit Riksdagens bifall.

Äfven i fråga om lagstiftningen rörande de oäkta barnens ställning
i öfrigt har krafvel af förbättrade bestämmelser föranledt ändringsförslag;
och i fyra särskilda under åren 1893, 1901, 1906 och 1907
till Kungl. Maj:t aflåtna skrifvelse!- har Riksdagen anhållit, att Kungl.
Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag bland annat
till lagstiftning, som bättre tillgodosåge utom äktenskapet födda barns och

Lagutskottets utlåtande Nr 62.

deras mödrars rättsliga ställning. Sedan därjämte förlidet år till Konungen
ingifvits en af omkring 500 på området erfarna personer undertecknad
petition med enahanda syfte, har Kungl. Maj:t, jämte det berörda
petition öfverlämnats till lagberedningen, som för närvarande är sysselsatt
med uppgörande af förslag till ny lagstiftning på familjerättens område,
samt till den för revision af fattigvårdsförordningen m. in. tillsatta kommitté
för att tagas i öfvervägande vid fullgörande af dem förut gifna uppdrag,
tillika förordnat, att lagberedningen och kommittén skulle undersöka,
huruvida de ämnen, som i petitionen afsåges, skulle kunna särskild! för
sig behandlas, och, därest sådan behandling funnes kunna äga rum,
snarast möjligt inkomma med förslag till lagstiftning i berörda hänseende.

I förevarande motion har nu framställts yrkande därom, att lagstiftningen
om oäkta barns arfsrätt måtte komma att innefatta bestämmelser
om arfsrätt för dem jämväl efter fader och fädernefrände!-.

Såsom redan af den föregående framställningen torde framgå, är det
af motionären väckta spörsmålet af synnerligen beaktansvärd beskaffenhet.
Att dess lösning skall utöfva eu mäktig inverkan på de oäkta barnens
ställning är uppenbart. Men inverkan af en lagstiftning i detta ämne
lärer icke vara begränsad härtill, utan sträcker sig vida därutöfver till
familjeförhållandena i allmänhet. Denna fråga är därför enligt utskottets
mening förtjänt att göras till föremål för allvarligt och allsidigt öfvervägande
från de lagstiftande myndigheternas sida.

Inom eu stor del länder har ock på senare tid detta spörsmål upptagits
på den aktuella lagstiftningens program.

Hvad vårt land angår har, såsom ofvan antydts, lagberedningen under
arbete det lagstiftningsområde, dit denna fråga hör. Och enligt hvad utskottet
inhämtat har beredningen, med anledning af förut berörda åt densamma
och fattigvårdslagstiftningskommittén gemensamt lämnade uppdrag,
upptagit till behandling frågan om de oäkta barnens rättsliga ställning i
hela dess vidd. Denna behandling, vid hvilken alltså frågan om oäkta
barns arfsrätt efter fader och fädernefrände!’ ingår såsom eu viktig del,
lärer så bedrifvits, att förslag i ämnet skall kunna aflämnas med all den
skyndsamhet, som sakens trängande beskaffenhet krafvel’.

Yid sådant förhållande synes det icke vara lämpligt, att Riksdagen
för sin del nu vidtager någon åtgärd i ärendet; och utskottet hemställer
därför,

Lagutskottets utlåtande Nr 62.

att förevarande motion icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 14 maj 1912.

På lagutskottets vägnar:

JOHAN WIDÉN.

Reservation

af herr af Ekenstam beträffande vissa delar af utskottets motivering.

Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1912.