Lagutskottets utlåtande Nr 60

Utlåtande 1912:LU60

Lagutskottets utlåtande Nr 60.

Nr 60.

Ankom till Riksdagens kansli den 14 maj 1912 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning af väckt motion om meddelande af särskild
bestämmelse i fråga om inteckningshafvares förmånsrätt
till ränta.

Närvarande: herrar Widén, Söderbergh, Stärner, Bergendahl*),
Alexanderson, Trana, von Baumgarten, Högberg, grefve
Spens, Petersson i Lidingö villastad, Pettersson i Södertälje,
Jansson i Edsbäcken, Olsson i See, Forsberg, Pettersson i
Bjälbo och Persson i Norrköping.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

I en inom Första kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
nr 46, bar herr Karl Nilson anfört följande:

»Enhvar, som något sysslat med konkursutredningar eller af ett eller
annat skäl haft uppgörelse för gäldbundna bon om hand, har helt visst
funnit hvilka stora olägenheter, som varit förenade med inteckningsinnehafvares
vedertagna tolkning af handelsbalkens 17 kap. 9 §. Nämnda
lagrum medger nämligen innehafvare af inteckning förmånsrätt äfven till
ränta, då däri stadgas: »Har någon inteckning i gäldenärs fasta egendom;
äge näst efter de fordringar, hvarom i 6 § förmäles, förmånsrätt i samma
egendom från den dag inteckning vid rätten söktes; dock galle ej förmånsrätt
till ränta, som före utmätning eller början af konkurs upplupen är,
för längre tid än tre år.»

Man skulle nu kunna tro, att denna bestämmelse tillämpades efter
ordalydelsen så, att räntan utginge med förmånsrätt, i den mån den vore
ogulden; men så lärer icke vara förhållandet. I stället tar man konkursBihang
till Likså. prof. 1912. 9 sand. 54 käft. (Nr 60—62.) 1

Lagutskottets utlåtande Nr 60.

lagens § 117 mom. 2 jämte den i lånereversalerna vanligen förekommande
bestämmelsen: »denna pant gäller också för alla öfriga låntagarens förbindelser
till oss» såsom stöd för den tolkningen, att om inteckningsinnehafvaren
bar äfven andra fordringar af gäldenären, tre års returränta kan å
inteckningen åtgå till täckande af dessa andra förbindelser, och detta äfven
om inteckningsräntan är till hvarje öre förut betald.

Ett exempel till belysning. En person har eu fastighet belånad för
100,000 kronor mot pant af inteckningar enbart eller i förening med namnborgen.
Personen i fråga kommer af en eller annan anledning i konkurs.
Det befinnes då, att han till samma långifvare har växelförbindelser, egna
eller såsom borgen för andra, hvilka möjligen samtidigt komma på obestånd,
för, låt oss säga, 20,000 kronor. Eäntan å inteckningslånet har
han själf eller hans borgesman betalt, men likvisst bevakar nu inteckningsinnekafvaren
ej allenast de 100,000 kronorna jämte de 20,000 för växelskulden,
utan ock, om räntesatsen är 6 % och inteckningsreversen af äldre
datum än tre år, 18,000 kronor i ränta å inteckningen och utfår också,
såvida den kan ur fastigheten utgå, summan med förmånsrätt framför alla
andra fordringsägare.

Uppenbart är ju, att häri ligger dels en stor orättvisa mot öfriga
oprioriterade fordringsägare (växelfordran är ju oprioriterad) äfvensom mot
prioriterade i sämre ställning, hvilka kanske härigenom bli utan utdelning
i konkursen, dels en hämsko på den berättigade kreditrörelsen och på
byggnadsverksamheten, då naturligtvis ingen, som har öppen blick för förhållandet,
vågar teckna underborgen å ett inteckningslån, dels ock en fara
för slapphet hos långifvaren vis ä vis säkerheten på öfriga förbindelser.
Mer än en har också råkat illa ut på grund af här berörda förhållanden.
Borgesmännen ha kanske önskat inlösa lånet för att därigenom göra gäldenärens
ställning bättre eller lättare reglerbar, men mötts af det beskedet,
att lånet icke får inlösas med mindre alla andra papper och borgensförbindelser
också infrias.

Lika uppenbart torde också vara, att lagstiftaren aldrig förutsett en
sådan tolkning af lagrummet i fråga och att därför någon åtgärd behöfver
vidtagas till undanröjande af missförhållandet.

Rättaste sättet härför tilltror jag mig dock icke kunna anvisa. Flera
vägar torde finnas. Så skulle måhända kunna föreskrifvas, att räntan alltid
skall afskrifvas å inteckningsreversen, eller ett förtydligande moment
införas i handelsbalken eller konkurslagen med föreskrift, att endast upplupen
ogulden ränta utgår med förmånsrätt.

Lagutskottets utlåtande Nr 60. 3

Jag tillåter mig därför vördsammast föreslå, att Eiksdagen ville i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj: t täcktes låta utreda hvilken
åtgärd, som bör vidtagas, för att innehafvare af inteckning i fast
egendom ej må vara berättigad till annan ränta än den, som faktiskt är
ogulden å det mot inteckning lämnade lånet; och att, om så befinnes nödigt,
med förslag därom till Eiksdagen inkomma».

Enligt 17 kap. 9 § 1 mom. kandelsbalken och 117 § 2 mom. konkurslagen
har innehafvare af inteckning förmånsrätt till ränta, som upplupit
under de tre sista åren före utmätning eller början af konkurs.
Visserligen torde det vara skäligen ovanligt, att en inteckningshafvare låter
räntan stå inne så lång tid som tre år utan att vidtaga åtgärder för dess
utbekommande, men det oaktadt förekommer det, såsom motionären påpekat,
synnerligen ofta, att räntan uttages med förmånsrätt ur fastigheten
för hela nämnda tid. Som bekant är det nämligen allmänt brukligt, särskilt
vid belåning i banker och andra penninginstitut, att den, som beviljar
lån mot inteckningssäkerhet, af låntagaren mottager två särskilda
handlingar, nämligen en vanlig revers (omslagsrevers) och såsom säkerhet för
denna en inteckning (hypoteksrevers). Detta bruk har till följd, att när
räntan betalas, denna i allmänhet icke afsltrifves å inteckningshandlingen,
utan endast å omslagsreversen. När inteckningshandlingen sålunda icke innehåller
någon anteckning om räntelikvider, kan följaktligen, sedan inteckningen
kommit i ny innehafvares hand, ränta på grund af densamma uttagas
för tre år, oaktadt ränta å det lån, hvarför inteckningen tillförene legat
såsom säkerhet, faktiskt är betald för större eller mindre del af nämnda tid.

Af större praktisk betydelse är det förhållande, att vid belåning i
hank banken plägar betinga sig, att inteckningen skall utgöra säkerhet
jämväl för öfriga förbindelser till banken, för hvilka låntagaren då häftar
eller kan komma att häfta. Banken är i kraft af en dylik generell pantförskrifning
lagligen oförhindrad att ur panten uttaga ränta för hela den
ofvan angifna tiden af tre år, för så vidt detta är behöfligt för täckande af
bankens samtliga tillgodohafvanden hos låntagaren. Senare inteckningshafvare
och oprioriterade borgenärer måste således, äfven om de gjort sig förvissade
om att fastighetsägaren rätteligen fullgjort sina räntelikvider för det
lån, hvarför inteckningen närmast ligger som säkerhet, alltid räkna med
möjligheten, att den vid exekutiv försäljning af fastigheten inflytande köpeskillingen
ändock tages i anspråk för gäldande af ränta under tre år före
utmätning eller början af konkurs. Om inteckningen, såsom måhända oftast

Utskottets

yttrande.

Lagutskottets utlåtande Nr 60.

är fallet, löper med 6 % ränta, hafva senare inteckningshafvare alltså att
räkna med icke mindre än 18 % ränta å föregående inteckningar.

För att undanröja de olägenheter, som dessa förhållanden medföra,
har nu motionären hemställt om vidtagande af åtgärder i syfte att inteckningshafvare
ej skulle få uttaga »annan ränta än den, som faktiskt är
ogulden å det mot inteckning lämnade lånet». Då emellertid de flesta inteckningar
äro af löpande egenskap, och då det är af synnerlig vikt, att
en inteckningshafvare icke är utsatt för andra invändningar än sådana,
som grundas å förhållanden, hvarom själfva inteckningshandlingen gifver
upplysning, skulle genomförandet af en dylik rättsregel kunna medföra vådor
för rättssäkerheten. Också har motionären i känslan häraf ifrågasatt, att
i lag borde föreskrifvas, att räntebetalning alltid skall afskrifvas å själfva
inteckningsreversen. Det är emellertid svårt att inse, huru en dylik föreskrift,
som afser att införa en anordning, stridande mot det nu brukliga
tillvägagångssättet vid belåning af inteckningar, skulle kunna göras
effektiv.

Att åter råda bot på de olägenheter, som äro en följd af bankernas
praxis att i omslagsreversen betinga sig att inteckningen skall utgöra säkerhet
för hankens samtliga fordringar hos låntagaren, torde svårligen vara
möjligt, såvida man icke vill gå ända därhän att helt förbjuda sådana
generella pantförskrifningar. Dessa äro emellertid allmänt brukliga, jämväl
då säkerheten utgöres af aktier eller andra värdepapper. Frågan visar sig
alltså vara af en räckvidd, som sträcker sig vida öfver inteckningslagstiftningens
område, och torde svårligen kunna upptagas till behandling annat
än i sammanhang med eu revision af gällande bestämmelser rörande försträckning
och därför lämnad säkerhet i form af pant eller borgen.

I viss mån hafva emellertid de af motionären påpekade olägenheterna
kunnat afhjälpas genom eu lagändring, som Riksdagen för sin del redan
antagit i enlighet med utskottets hemställan i utlåtande nr 51 i anledning
af Kungl. Maj:ts proposition nr 22 vid innevarande riksdag. Enligt 18 §
af det däri ingående lagförslaget om ändringar i inteckningsförordningen
skall nämligen ränta å inteckningen icke utgå ur fastigheten för längre
tid än två år före utmätning eller konkurs. Härigenom vinnes alltid
den fördel, att, under ofvangjorda förutsättning att räntan är 6 högst
12 % i stället för 18 % ränta kan ur fastigheten uttagas.

Någon ytterligare åtgärd i motionens syfte tilltror sig utskottet icke
att för närvarande kunna anvisa.

Lagutskottets utlåtande Nr 60.

På grund af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 14 maj 1912.

På lagutskottets vägnar;
JOHAN WIDÉN.

Reservationer

af herrar Widén, Stärner, Pettersson i Södertälje, Jansson i Edsbäcken,
Olsson i See och Persson i Norrköping.