Lagutskottets utlåtande Nr 59 (Utlåtande 1917:LU59 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 59.

Nr 59.

Ankom till riksdagens kansli den 21 maj 1917 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Majds proposition med
förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen
den 1 juli 1898 om de svenska lapparnas rätt till renbete
i Sverige dels ock två i ämnet väckta motioner.

Närvarande: herrar Lindhagen, Störner, Knut Larsson*, Rogberg*, Alexanderson*, Dahl,
Tisell, Permansson, Klefbeck*, Gustafsson i Örebro, Karlsson i Fjät*,
Borg, Holmdahl*, Zelahn, Rehn* och Lindqvist i Kosta.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom en den 23 mars 1917 dagtecknad proposition, nr 169,
vilken hänvisats till lagutskottet, har Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit
riksdagen att antaga här nedan intagna förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 1 juli 1898 om de svenska lapparnas
rätt till renbete i Sverige.

Beträffande de skäl, vara förslaget grundats, får utskottet, i den
mån ej redogörelse därför här nedan lämnas, hänvisa till propositionen.

I sammanhang med berörda proposition har utskottet till behandling
förehaft två i anledning av densamma inom andra kammaren väckta
och till utskottet hänvisade motioner, nämligen nr 404 av herrar E. F.
Hellberg, Ing. Bergman, Ant. Wikström, Olof Jonsson, J. B. Sundström,
W. Bäckström, Per Norm, J. Behn, Johan Olofsson, Oscar Osberg, Emil
Molin, Axel Modig, Gustaf Olsson, Enok Bunefors, J. Henry Erikson,
Thure Widlund, K. W. Skareen, C. Winberg och Stven Jönsson, i vilken
motions syfte herrar O. W. Stenudd, Oskar Lundgren, P. J. Persson,
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 sand. 46 höft. (Nr 59.) 1

Propositionen.

2 Lagutskottets utlåtande Nr 59.

G. W. Hansson, Magnus Bengtsson, A. L. Johansson, K. M. Andersson,
C. Johanson, J. P. Igel, Alfred Persson, C. Edor Anderson, K. A. Borg,
Josef N. Ericsson, Helge Backlund, J. Persson, E. C. Kropp, Nils Olsson,
C. J. Ericsson, J. A. Ingvar son, H. E. Nordström, Adolf Janson, Ernst
Liljedahl, G. W. Källman, Gustaf Johansson, Carl 0. Strid, Erik Röing,
Christian Ericson, Fabian Månsson, Carl Sjögren, Wilhelm Björck, Algot
Törnkvist, Herm. Carlson, Rob. Karlsson, A. J. Bärg, Avg. Larsson, Karl
Kalilström, Alfred Bolander, Nils Ohlsson, E. Eurén, Öl. Olsson, Ernst
Bindley och Aug. Sävström instämt, samt nr 405 av herrar Ernst Hage,
Linus Lundström, O. W. Stenudd och Axel Lindström.

För innehållet i dessa motioner lämnar utskottet redogörelse här
nedan.

Enligt det vid propositionen fogade utdraget av statsrådsprotokollet
för den 8 december 1916 har chefen för justitiedepartementet angående
de nu föreslagna lagändringarna inledningsvis anfört:

»De lagbestämmelser, som avse att reglera de svenska nomadlapparnas
särskilda rättigheter inom landet, återfinnas huvudsakligen i lagen den
1 juli 1898 om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige. Denna
lag lärer av flera anledningar vara i behov av en tämligen genomgripande
revision. Att nu upptaga arbetet härpå torde emellertid knappast
vara lämpligt, då ordnandet av lapparnas ställning inom riket i åtskilliga
avseenden sammanhänger med spörsmålet om deras rättigheter å norskt
område och om de norska nomadlapparnas rättigheter under deras vistelse
här i riket. Nämnda invecklade spörsmål äro såsom bekant för närvarande
beroende på underhandlingar med Norge, och först sedan dessa hunnit
föras till slut, synes tiden vara inne att skrida till en mera fullständig
granskning'' av den inre lagstiftningen på ifrågavarande område.

Emellertid föreligga inom den inre renbeteslagstiftningens område
vissa frågor, som äro av trängande art samt icke stå i nödvändigt
samband med de ämnen underhandlingarna avse. Dessa frågor torde
böra upptagas till omedelbar behandling.»

De frågor, som sålunda blivit upptagna till behandling, äro, såsom
av propositionen framgår, lappars bosättning å kronomark (sid. 14—22
i propositionen), bofastas (av icke lappsk ras) renägarskap (sid. 22—53),
renbeteslagens tillämpning å lappar, som. ej idka renskötsel (sid. 54),
lapparnas jakt- och fiskerätt (sid. 54—55), spörsmålet om vilka som
skola räknas för lappar (sid. 55—57), utrotande av förvildad renstam
(sid. 57—58), påföljd av byordnings åsidosättande (sid. 59—62), upplåtelse
av slåtter m. m. å lapparnas områden (sid. 62—63), renar utanför

Lagutskottets utlåtande Nr 59. 3

lupp markerna och renbetesfj ållon (sid. 03—05) samt lappordningsmans
medverkan vid renräkning (sid. 65).

Det vid statsrsidsprotokollet den 8 december 1910 fogade förslaget
till ändringar i renbeteslagen beträffande dessa frågor blev remitterat
till Kungl. Maj:ts . befallningshavande i Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län, vilka anbefalldes att avgiva utlåtande i ärendet, sedan
lapparna i nämnda län på lämpligt sätt erhållit tillfälle att uttala sig
över förslaget samt lappfogdarnas yttrande däröver inhämtats. Sedan
Kungl. Maj:ts befallningshavandes, lapparnas och lappfogdarnas infordrade
yttranden inkommit, har departementschefen utlåtit sig över dem på
sätt det vid propositionen fogade utdraget av statsrådsprotokollet för
den 2 mars 1917 utvisar (sid. 77—96 i propositionen). l)et utarbetade
förslaget blev i anledning av yttrandena underkastat några jämkningar,
varefter detsamma genom förevarande proposition förelagts riksdagen
till antagande.

Herrar Hellberg m. fl. hava i sin motion, nr 404, yrkat, att riksdagen
ville för närvarande avslå denna proposition.

Till stöd härför har anförts:

»Det har icke utan skäl påståtts, att ingen befolkningsdel i förhållande
till sin numerär förorsakat de svenska myndigheterna så mycket
besvär och lagstiftningsarbete som lapparna. Orsaken till detta förhållande
torde nog till stor del vara den, att lappfolket, vårt enda ''.underkuvade’
folk är spritt över så stort område och lever under så avsevärt
andra förhållanden än vi svenskar. Men en bidragande orsak till
att den s. k. lapplagen gång efter annan måst ändras och revideras,
utan att man likväl kommit till något resultat, som kan sägas vara
tillfredsställande, vare sig för de svenska myndigheterna eller lapparna
själva, torde nog vara den, att lapparna aldrig själva satts i tillfälle att
få framställa sin syn på saken och sina önskemål, när det gällt lapplagstifteingen.
Utredningen av s. k. lapplagsfrågor har alltid anförtrotts
enbart åt svenska ämbetsmän, och om lapparna verkligen någon
gång satts i tillfälle att höras över de framkomna förslagen, har detta
skett under sådana former, att därvid ämbetsmännens åsikter men icke
lapparnas kommit till synes. Detta kardinalfel vidlåder även den nu
föreliggande kungliga propositionen, som bland lapparna i Västerbotten
och Jämtland väckt stor oro, för att icke säga bestörtning.

En grundlig revision av lapplagen är nödvändig, det är något
som erkännes både av lapparna själva och av de svenska myndigheter,
som ha med lapparna att göra. I Norge har man också just i år börjat

Herrar
Hellbergs
m. flis motion,

Lagutskottets utlåtande Nr 59.

ifrågasätta en grundlig revision till lapparnas förmån av där gällande
lapplag, vilken även berör förhållanden, som äro gemensamma för
Sverige och Norge. Men i Norge har man, innan man gått till utarbetande
av något lagförslag, satt lapparna i tillfälle att vid ett lappskt
landsmöte i Trondhjem framkomma med sina önskemål angående lapplagstiftningen.
Och i det norska stortinget har man vid beviljande av
anslag till renskötselns främjande åberopat och tagit hänsyn till lapparnas
egna uttalanden vid detta landsmöte. På grundval av de önskemål,
som av lapparna framlades i Trondhjem, bebådas nu tillkomsten
av en ny lapplag i Norge. Denna lag skall reglera både inomrikiska
och mellanrikiska renbetesförhållanden. Då Sverige är tvunget att ingå
på förhandlingar med Norge för att ordna de mellanrikiska förhållandena,
torde det även vara lämpligt, att man i båda landen ordnade den övriga
lapplagsfrågan på samma gång, då denna lag, lapplagen, ju berör ett
enda folk, som är spritt på båda sidor om Kölen. Åtminstone borde
Sverige icke visa sig mindre rättvist och tillmötesgående mot sina lappar
än Norge mot sina. Det torde ej vara för mycket begärt av lapparna
i Sverige, när de fordra, att i likhet med vad som skett i Norge få
tillfälle att yttra sig över de lagförslag, som skola påtvingas dem.

Men vissa frågor i lapplagen äro, enligt den kungl. propositionen,
av så brådskande natur och ha så liten beröring med de förhandlingar,
som föras med Norge, att de redan nu böra avgöras. Dessa frågor äro
frågorna om lapparnas bosättning å kronomark samt frågan om, huruvida
en bofast lapp, som driver jordbruk i någon form, skall hava rätt
att innehava renar.

De svenska myndigheterna ha en mot de norska helt och hållet
motsatt uppfattning av de principer, som böra följas vid lapplagstiftningen.
Under det ätande norska myndigheterna söka att på allt sätt
förhjälpa lapparna till att så snabbt som möjligt sätta sig in i de nuvarande
kulturförhållandena och anpassa sig efter dessa, vilja de svenska
myndigheterna med våld påtvinga lapparna en lag, som åstadkommer
en återgång till kulturförhållanden, vilka, vad Västerbotten och Jämtland
beträlfar, ligga närmare ett hundra år tillbaka i tiden. Själva kärnpunkten
i den föreliggande frågan är, huruvida lapparna i Västerbotten
och Jämtland skola få fortfara att, såsom de nu gjort i 100 års tid och
därutöver, bo i ordentliga, timrade bostäder, eller om den urgamla
bostadsformen, kåtan, skall återinföras såsom enda, lagliga bostad för
de lappar, som fortfarande vilja ha rätt att idka renskötsel. De sakkunniga,
som haft frågans utredning om hand, ha ansett, att kåtan bör
vara den enda, lagligt tillåtna bostadsformen för den renskötande lappen.

Lagutskottets utlåtande Nr 59. 5

Och i den kungl. propositionen talas också överallt endast om kåta, icke
om hus med fyrkantiga väggar.

Orsaken till att det nu är en sådan brådska med att få dessa ändringar
i lapplagen fastställda är, att man vill söka åstadkomma den lagliga
grundvalen och förutsättningen för införandet av ett nytt skolsystem för
lapparna, vilket system, om det genomföres, kommer att på ett våldsamt
sätt återföra Västerbottens och Jämtlands lappar till kulturförhållanden,
som för dem redan ligga långt tillbaka i tiden. Att denna skolreform
är lämplig för norrbottniska förhållanden är mycket troligt, men
i verkligheten äro förhålhmdena i Norrbotten högst olika förhållandena i
Västerbotten och Jämtland.

Inom Norrbotten stå lapparna ännu rätt allmänt på en efter svenska
förhållanden mycket låg kulturnivå. De äro naturbarn, som först på
senaste tiden kommit i mera intensiv beröring med den svenska kulturen.
Många, ja de flesta av de äldre lapparna i Norrbotten kunna ej tala
svenska. Deras skolväsen har varit sorgligt försummat. Undervisningen
har besörjts av s. k. lappkateketer, oftast människor, som ej haft någon
pedagogisk utbildning. Det har till och med hänt, att en kvinnlig
journalist tillåtits att experimentera såsom lappkateket.

Inom Västerbotten har den intensiva beröringen mellan svenskar
och lappar pågått sedan 1600-talet. Frändskaps- och blodsband ha
knutits mellan de två folken. Svenskan talas obehindrat av alla dessa
lappar och är även deras skriftspråk, ehuru lappskan alltfort talas lapparna
emellan, särskilt i allt som rör renskötseln. Västerbottens lappar ha
sedan århundraden insupit svensk kultur genom goda skolor. Just i
fråga om skolbildning ha Västerbottens lappar varit lyckligare lottade
än några andra av sina stamfränder, ja, än de svenska bofasta i dessa
trakter. Redan på 1600-talet flyttades den skytteanska lappskolan till
Lycksele och har sedan med stor framgång verkat bland lapparna i
Västerbotten. Såsom lärare tjänstgjorde under de första århundradena
dels pastor loci, dels särskilt förordnade prästmän och ''scholemästare’
med akademisk examen, och sedermera såsom ännu i dag examinerade folkskollärare.
Den undervisning, som här meddelats lappbarn inom Västerbotten,
har varit så god, att det t. o. m. hänt, att barn från lappskolan
i Lycksele admitterats direkt till akademierna i Uppsala och Åbo. Under
senare tid ha lapparna i de s. k. missionsskolorna åtnjutit en i^pärkt
undervisning, ofta långt bättre än den, som kommit de svenska bofastes
barn till del.

Inom Västerbotten kan man sålunda säga, att lapparna fått minst
lika god om icke bättre undervisning än svenskarna. Lappsk och svensk

Lagutskottets utlåtande Nr 59.

kultur har därför sammansmält i dessa bygder, såsom även folken själva
blandats, och detta bar varit till stor fördel för landet. Lapparna ha
lärt av svenskarna, och svenskarna av lapparna. Förhållandet mellan
svenskar och lappar har sedan långliga tider varit gott och är så fortfarande.
Vad som någon gång givit anledning till missämja, har varit
striden om ströängarna, men då denna tvistefråga nu löses i samband
med avvittringen, är detta gamla tvistefrö för alltid bragt ur världen.

Västerbottens och Jämtlands lappar äro i motsats till Norrbottens
i allmänhet bofasta i den mening, att de äga timrade bostäder. Många
äga också jordbruk. Och det har visat sig, att sådana lappar, som idka
både jordbruk och renskötsel, stå sig bäst och ofta bli smått förmögna.
Många exempel härpå kunna anföras. J. A. Fjell ström i Tärna och Lars
Jansson i Fett] an äro blott namn ur högen. Flera rätt så välmående
byar i sydlapplands fjällbygder ha ursprungligen brutits av lappfolk och
bebos nu antingen av ensamt lappar eller av lappar och svenskar i
broderlig endräkt. Så t. ex. Klimpfjäll, Lövberg, floberg, Fettjan, Borkan
m. fl. byar i Vilhelmina. Det är med renskötselns hjälp dessa odlingar
tillkommit, och i vissa andra fall har jordbruket vid för renskötseln
ogynnsamma år hjälpt lapparna från ruin och undergång. Då det förut
kunde hända, att en lapp, när ogynnsamma omständigheter tillstötte,
kunde bli helt och hållet ruinerad inom loppet av en enda vinter, ja,
kanske kortare tid, är detta nu omöjligt, där jordbruket finnes som stöd.

Västerbottens och Jämtlands lappar anse därför, att de ej böra
berövas den ''modus vivendi’, som de själva genom lång och delvis även
mycket bitter erfarenhet funnit bäst för sig. De anse, att renskötseln
mycket väl kan förenas med jordbruk, där det sker på ett förståndigt
och efter förhållandena lämpat sätt, och de hänvisa därvid t. ex. på
Norge, där samtliga lappar — utom ett fåtal i Karasjokk och Kautokeino
— äro bofasta i den mening, att de ha timrade bostäder. I allt
fall begära de att åtminstone få tillfälle att göra sina röster hörda, innan
en lag stiftas, som ställer dem i valet mellan att övergiva den torva,
de och deras fäder under hård kamp med en karg natur brutit ur ödemarken
eller att överge sin renhjord, det käraste och värdefullaste lappen
äger, och varom han i en av sina sånger sjunger: ''denna egendom är
för lappen det som tänder livets flamma’.

^)et torde här ej vara lämpligt att ingå på teoretiska och vetenskapliga
diskussioner angående de riktlinjer, som böra följas i lapppolitiken.
En sak torde dock stå klar för alla, och det är, att det blott
innebär en enkel gärd av rättvisa mot vårt enda underkuvade folk, om
den svenska riksdagen ger detta folk tillfälle att, innan lagen avgöres,

Lagutskottets utlåtande Nr 59.

yttra sig över denna lag, som på det mest ingripande sätt berör ej
blott hela lappfolkets ekonomi utan även lapparnas säregna, efter naturförhållandena
avpassade kultur. Den enklaste rättfärdighetskänsla bjuder
också, att lapparna måtte få tillerkännas rätt att framför svenskarna
betraktas såsom sakkunniga i lappfrågor.

Från samtliga lappbyar inom Västerbottens och Jämtlands län
har genom utsedda ombud gjorts framställning om, att lapparna måtte
få tillfälle att vid ett allmänt lappmöte i Östersund framkomma med
sina önskemål och synpunkter, innan revisionen av lapplagen företages.

Lapparna själva framhålla därvid, att det ju endast kan vara till nytta
för lagförslaget, att det på så sätt före antagandet blir granskat av dem,
som närmast skola drabbas av denna lag. Mycken bitterhet och mycken
misstro kan därigenom avvärjas de båda folken emellan. Förarbeten för
ett dylikt allmänt lappmöte i Östersund ha redan påbörjats bland lapparna,
och redan den 27 juni detta år komma Västerbottens och Jämtlands
lappar att mötas i Fettjan, Dikanäs kapell i Wilhelmina socken,
för uppgörande av program för detta möte.

Vi önska sålunda för närvarande avslag å ifrågavarande proposition
för att giva lapparna tillfälle att vid ett stort, allmänt lappmöte
i Östersund senast under förra hälften av januari månad 1918 få avgiva
yttrande över densamma. Vid mötet i fråga böra lappfogdarna samt
representanter för länsstyrelserna i de nordligasjte länen åläggas att närvara
dock utan rätt att deltaga i förhandlingarna, som skola ledas av
en av lapparna själva utsedd förtroendeman. När på så sätt lapparnas
önskemål utrönts, må ärendet ånyo föreläggas riksdagen.»

Jämväl herrar Hage m. fl. hava i sin motion, med tillkännagivande Herrar Båges
att de finna herrar Hellbergs m. flis yrkande med dess motivering fullt m'' fl:smotwnberättigat,
i första hand yrkat, att riksdagen måtte för närvarande avslå
propositionen.

Motionärerna hava hemställt, att de till behandling i den kungl. utskottet.
propositionen upptagna frågorna borde anstå, till dess lapparna själva
vid ett gemensamt möte, som lärer komma att hållas i januari 1918 i
Östersund, närmare yttrat sig över dem. Innan propositionen förelagts
riksdagen, har emellertid tillfälle lämnats lapparna att framställa sina
erinringar mot förslaget. De i anledning därav avgivna yttrandena, för
vilka i korthet redogöres i propositionen, hava tillhandahållits utskottet.

I åtskilliga av de väckta frågorna hava lapparna, såsom naturligt är,
uttalat skiljaktiga meningar, allt eftersom den föreslagna lösningen

Lagutskottets utlåtande Nr 59.

skulle med hänsyn till förhållandena på de orter, där de uppehålla sig,
och deras omständigheter i övrigt kunna betraktas såsom för dem förmånlig
eller icke. Tydligt är, att frågornas lösning efter en gemensam
linje för hela lappbefolkningen är förenad med betydande svårigheter
och väcker på olika punkter gensagor beroende på olika levnadsförhållanden.
Med säkerhet skulle lappbefolkningens ställning till den
nu ifrågasatta lagstiftningen gestalta sig på enahanda sätt vid ett gemensamt
lappmöte som vid de mindre omfattande möten, som redan
hållits. Utskottet tror därför icke något ytterligare vara att vinna med
att tillfälle lämnas lapparna att dryfta frågorna vid ett gemensamt
lappmöte och finner sig förty icke kunna biträda motionärernas yrkande,
att propositionen måtte på den grund för närvarande avslås.

Emellertid har utskottet ej något att erinra emot, att lapparna
beredas tillfälle att vid ett gemensamt lappmöte överlägga och framkomma
med förslag med anledning av den i propositionen bebådade
allmänna revisionen av lagstiftningen om lapparnas rätt till renbete
och därmed sammanhängande ämnen. Tvärt om synas möjligheterna
till ett sådant sammanträffande böra på allt sätt av statsmakterna och
orternas tjänstemän underlättas. Utskottet tillåter sig i detta avseende
erinra om, att norska staten beviljat ett motsvarande nyligen hållet
norskt lappmöte i Trondhjem ett anslag, som lärer uppgått till 2,000
kronor. Det synes utskottet, som även det svenska lappmötet borde
ihågkommas med något statsanslag, vilket med hänsyn till svenska förhållanden
dock torde böra sättas till ett avsevärt högre belopp. Medlen
torde utan riksdagens särskilda hörande kunna av Kungl. Maj:t anvisas
ur de längre ned omförmälda tre lappfonderna i enlighet med de för
dem gällande bestämmelser.

De i den förevarande propositionen väckta förslagen torde emellertid
som sagt böra på sätt i propositionen påyrkats omedelbart företagas
till avgörande utan avvaktan å den kommande allmänna revisionen av
lapplagstiftningen.

Motionärerna hava nu såsom skäl för sitt yrkande om avslag jämväl
i sak anfört, att frågorna om rätt för jordbrukande lapp att innehava
renar och om lappars bosättande å kronomark skulle hava i propositionen
lösts på ett sätt, som skulle tvinga lapparna tillbaka till
levnadsförhållanden, vilka en stor del av dem för länge sedan kommit
ifrån. Vad beträffar den förra frågan synes den icke vara i propositionen
berörd på annat sätt än att vid meddelandet av bestämmelser
om vem som skall i renbeteslagens mening räknas för lapp hänsyn

Lagutskottets utlåtande Nr 59.

tagits till, huruvida hans fader eller dennes fader drivit renskötsel såsom
stadigvarande yrke utan att samtidigt bruka hemman eller nybygge
eller biträda vid bruket av sådan fastighet. Intet hinder linnes sålunda
i och för sig för lapp att driva renskötsel jämte jordbruk. Pin dylik
förening i två generationer medför emellertid, att den tredje generationen
ej räknas för lapp, detta dock endast om jordbruket avsett hemman
eller nybygge men ej annan fastighet. Enligt det föreslagna andra
momentet i 39 § skall likväl envar, som i någon mån är av lappsk
härstamning, äga påbörja drift av fjällrenskötsel utan samband med
jordbruk. Utskottet finner dessa bestämmelser icke kunna föranleda
någon erinran mot propositionen.

Vidkommande den andra av de nyssnämnda frågorna, om lappars
bosättning å kronomark, avser icke det kungl. förslaget att, såsom motionärerna
närmast synas förmena, stadga något generellt förbud för lappar
att bo i timrade bostäder utan förbud för dem att utan kontroll uppföra
dylika bostäder å kronans till renbeten upplåtna marker. Såsom å sid.
14 och 15 i propositionen omförmäles, har den meningen på olika grunder
gjort sig gällande, att lappar skulle å dylika marker äga slå sig ned såsom
bofasta. De angivna grunderna förklaras emellertid på olika skäl icke
vara hållbara. Då sålunda enligt gällande rätt någon befogenhet av omförmält
slag icke tillkommer lapparna, innebär förslaget i denna del endast
ett förtydligande av den gällande rätten. Det har emellertid i ganska
stor utsträckning redan förekommit, att bosättning ägt rum å renbetesländen.
Dessa bosättningar hava särskilt genom de misshälligheter, som
vid skadegörelser av renar uppkommit mellan renägare och de bofasta,
visat sig föranleda avsevärda besvärligheter för den renskötande lappbelolkningen.
Från statens sida hava jämväl stora kostnader nedlagts på
undanröjande av de svårigheter, som varit följden av de gjorda bosättningarna.
Så länge en av lappar upptagen lägenhet innehafts av personer
av lappsk stam, hava visserligen de nämnda besvärligheterna någorlunda
utjämnats, men framträtt desto starkare, då lägenheten, såsom i allmänhet
förr eller senare inträffat, övergått till nybyggare av annan ras. Under
dessa förhållanden torde det föreslagna förtydligandet vara att förorda.
Att man därvid givit det formuleringen av förbud mot uppförande av
boningshus, torde hava sin grund i två olika skäl. Det ena är det, att
såsom å sid. 16 i propositionen framhälles, uppförandet av ett boningshus
så småningom medför den därav upptagna lägenhetens utveckling till jordbruksfastighet
och därigenom den stadigvarande bosättning, man velat
hindra. Det andra skälet torde vara, att då lapparna anskaffat boningshus
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 sand. 46 höft. (Nr 59.) 2

Lagutskottets utlåtande Nr 59.

åt sig, de städse visat sig ägna mindre intresse åt renskötseln. Detta förhållande
har särskilt framträtt på vissa orter, där renhjordarna, då de
icke varit föremål lör ordentlig bevakning, sammanblandats till stora
hjordar, som icke kunnat behärskas och som åstadkommit avsevärd
skada, där de dragit fram. På grund av vad nu anförts, har utskottet
icke funnit skäl till erinran mot propositionen i förevarande del.

Motionärerna hava slutligen uppgivit, att orsaken till brådskan med
genomförandet av de föreslagna ändringarna i renbeteslagen synes vara,
att man vill söka åstadkomma den lagliga grundvalen och förutsättningen
för införandet av ett nytt skolsystem för lapparna. Någon som helst
antydan om något sammanhang mellan lapparnas skolväsende och de
föreslagna ändringarna i renbeteslagen finnes emellertid icke i propositionen.
För lapparnas skolväsende har lämuats en utförlig redogörelse
i propositionen nr 97 till 1913 års riksdag, i vilken proposition Kungl.
Maj:t med anledning av en planerad omläggning av det genom reglemente
av den 31 januari 1896 stadgade skolväsendet för lappar hemställde om
höjning av det till lappmarks ecklesiastikverk utgående anslaget. Enligt
1896 års reglemente utgjnrde fasta lappfolkskolor med helårsläsning och
femårig kurs den normala och huvudsakliga skolformen. Såsom ersättning
härför godkändes emellertid undervisning i flyttande skolor, uppehållna
av lärare, som åtföljde lapparna på deras vandringar, i de allmänna
folkskolorna och i vinterkurser, som under tiden för lapparnas
uppehåll i närheten av vissa större byar anordnats i där belägna skolor.
Detta skolsystem hade emellertid visat sig mindre tillfredsställande. I
anledning härav hade förslag utarbetats till vissa ändringar i 1896 års
reglemente. Två huvudsynpunkter gjorde sig därvid särskilt gällande.
Såsom i nyssberörda proposition framhålles, var det angeläget å ena
sidan att söka bereda så god undervisning som möjligt åt alla flyttlappars
barn och å andra sidan att anordna undervisningen så, att den
icke avvande barnen från nomadlivet och därigenom bidroge till att försvaga
och utrota lappstammen. Det sålunda utarbetade förslaget krävde
emellertid den i propositionen begärda ökningen av anslaget. Sedan
ökningen beviljats, utfärdades den 12 september 1913 kungörelse om
ändring av vissa delar av 1896 års reglemente i enlighet med ovan
omförmälda riktlinjer. Därigenom anordnades undervisningen sålunda,
att de bofasta lapparnas barn skulle undervisas tillsammans med den
övriga befästa befolkningens barn, medan flyttlapparnas barn skulle
undervisas i för dem särskilt avsedda skolor, dels vandrande nomadskolor,
som skulle åtfölja lapparna på deras flyttningar, och dels fasta

Lagutskottets utlåtande Nr 59. 11

nomadskolor, som skulle vara i verksamhet under flyttlapparnas vintervistelse
i skogslandet. Vid de senare skulle barnen om möjligt inackorderas
antingen hos lappar i närheten av skolan eller i för dem
särskilt anordnade lappska hushåll. Genom den senare bestämmelsen
skulle tillgodoses den sist nämnda av de ovan berörda huvudsynpunkterna
för ändringar i 1896 års reglemente. Sistberörda bestämmelse
har genom kungörelse den 23 september 1916 med ytterligare beaktande
av samma synpunkt ändrats därhän, att barnen, under den tid de
undervisas i fast nomadskola, skola, såvitt ske kan, bo och förplägas i
kåtor. Denna ändring överensstämmer med vad i propositionen nr 97
till 1913 års riksdag uttalats och torde ej behöva det stöd, som den
enligt motionen skulle få genom de nu föreslagna ändringarna i renbeteslagen,
vilka ju dock i viss mån beakta den nyss omförmälda synpunkten
i propositionen till 1913 års riksdag.

Då sålunda utskottet icke kunnat biträda motionärernas yrkande,
att propositionen ej måtte för närvarande bifallas, har utskottet haft att
ingå i detaljgranskning av förslaget. Därvid har utskottet endast haft
två erinringar att göra. Utskottet har funnit den sista bestämmelsen i
36 § andra momentet första stycket kunna i åtskilliga fall verka alltför
hårt. Det torde ganska ofta ''förekomma, att dödsbon under läng
tid förbliva oskiftade. Om ett dödsbo därunder äger eller brukar fastighet,
synes det vara obilligt, att boet skall behöva avhända sig renarna.
Det synes ligga nära till hands, att så länge nyssnämnda förutsättning
föreligger, boet jämväl må behålla renarna, och har utskottet
i överensstämmelse härmed hemställt om en ändring av det berörda
stadgandet.

Den andra erinringen mot lörslaget sammanhänger med en i herrar
Hages m. Jl:s motion väckt fråga. I motionen har nämligen yrkats,
att, därest riksdagen redan detta år skulle i huvudsak bifalla propositionen,
riksdagen måtte besluta ändra § 36 2:a punkten 4:e raden till
följande lydelse: »dock må ej för sådan renägare djurens antal överstiga
femtio — — —»

I samband härmed har i motionen hemställts, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t måtte utarbeta
och för en kommande riksdag framlägga förslag till sådana anordningar
— statslånefond eller dylikt — varigenom man från statens sida kunde
medverka därtill att lappar, helst mindre bemedlade eller fattiga sådana,
kunde få övertaga så många som möjligt av de renar, som ej kunde få

Herrar Hage»
m. fl:s motion.

12 Lagutskottets utlåtande Nr 59.

behållas av bofasta, sedan ett visst maximiantal fastställts för bofastas
rätt till reninnehav.

Till stöd för dessa båda yrkanden har anförts följande, sedan i
motionen först hemställts om bifall till herrar Hellbergs m. flis mation
om avslag å propositionen:

»Men då vi kunna tänka oss möjligheten av att Kungl. Maj:ts
förslag kan komma att i en eller annan form antagas av riksdagen, så
kunna vi icke underlåta att här framföra vissa ändringsyrkanden i förslaget,
för den händelse detta mot förmodan skulle bli i huvudsak antaget
av riksdagen.

Dessa ändringsförslag gälla bestämmelserna rörande bofastas rätt
inom Norrbotten att äga renar och överlämna dessa till lappar för
skötande. Den inskränkning, som i lagförslaget föreslagits i rätten för
dessa bofasta att äga renar, har som bekant påyrkats bland annat i en
motion av herrar Lindhagen och Hage. Motionen tillkom huvudsakligen
på grundvalen av det faktum, att i en del fall bofasta, välsituerade storbönder
i spekulationssyfte slagit under sig renhjordar av upp till tusentals
renar, vilka gratis beta på statens mark. För att förekomma en
sådan fortsatt utveckling tillkom den riksdagsskrivelse, som nu resulterat
i vissa ändringsyrkanden i den föreliggande kungl. propositionen.
Emellertid förefaller det som om sistnämnda proposition gått väl långt,
då man föreslagit siffran 20 som ett maximum för bofastas rättighet
till reninnehav. Av sid. 30 i den kungl. propositionen framgår visserligen,
att man i allmänhet, då man från befolkningens sida yttrat sig
om denna sak, varit ense om att en inskränkning bör ske, men att man
samtidigt på de flesta håll inom länet uttalat sig för, att maximisiffran
för bofastas reninnehav bör sättas betydligt högre än till 20. Ett
sättande av siffran vid talet 20 torde nämligen nästan kunna betecknas
som ett sätt att göra renskötseln till något tämligen betydelselöst för de
bofasta. Och för eu sådan ståndpunkt har riksdagen ej uttalat sig, då
den förut yttrat sig i denna fråga. Tvärtom har lagutskottet betonat,
att det ''icke ansåg lämpligt att lagändringen ginge så långt, att de
nuvarande bestämmelserna helt och hållet upphävdes och de bofasta sålunda
fullständigt frånkändes rätten att äga andra renar än dragrenar.
Inom Norrbottens läns lappmarker, särskilt i de övre delarna av Torneälvens
flodområde men även annorstädes, levde nämligen i ganska stort
antal nybyggare, av vilka många i härstamning och levnadsförhållanden
stodo lapparna nära och för vilka renskötseln ägde en mycket stor betydelse.
Att beröva dessa nybyggare rätten att innehava åtminstone
det mindre antal renar, som för deras torftiga bärgning kunde vara erforderligt,
syntes utskottet icke riktigt. Åven ur synpunkten av upp -

Lagutskottets utlåtande Nr 59.

♦

rätthållandet av ett gott förhållande mellan lapparna och de bofasta
vore lämpligt, att åt de senare inrymdes en dylik begränsad befogenhet.
Utskottet ansåge därför, att frågan borde lösas genom eu begränsningav
de bofastas renägarskap.’

Tager man hänsyn till detta uttalande samt i övrigt till de yttranden,
som framkommit från befolkningen i denna fråga, torde man ha
anledning något öka siffran 20. Vi vilja härmed föreslå siffran 50 sou»
ett lämpligt maximibelopp. Vi hänvisa härvidlag till det uttalande i
den kungl. propositionen (sid. 30), där det heter: ''De flesta (av de som
hörts i frågan) hava ansett, att maximisiffran för reninnehav borde ut
sträcka sig åtminstone till 50, 100, 150 eller 200 renar’. Vi afgå då
därifrån, att bestämmelserna formuleras så att man ej kan genom innehav
av 50 djur per medlem av en familj eller på annat sätt neutralisera bestämmelserna.

Man kan också ha anmärkning att göra mot att övergångstiden
till de nya bestämmelsernas tillämpning gjorts väl kort. Det oaktat
skola vi ej göra något yrkande på denna punkt, Emellertid kan det
befaras, att en inskränkning i rätten för de bofasta att ha renar, om
reduceringen skall ske inom en mycket kort tid, kan åstadkomma en
alltför stor nedgång i det samlade antalet renar inom Norrbotten. Vi anse,
att en sådan betydande plötslig reducering ej är önskvärd. Här finnes
nämligen en för dessa bygder — och i nödfall även för hela landet —
betydelsefull köttreserv, som ej bör utnyttjas annat än i sista hand. Det
kan ej vara nationalekonomiskt fördelaktigt att så kraftigt och på en
gång decimera en viss boskapsstam, som alldeles givet har en viss betydelse
för landets näringsliv. Talet om att betets knapphet motiverar
en sådan reducering torde även vara något överdrivet.

Med hänsyn härtill vilja vi föreslå, att Kungl. Maj:t utarbetar ett
förslag i avsikt att förhindra en sådan allmän nedslagning av renar,
som kan befaras. Ett sätt att tillgripa för vinnande av detta mål vore
att söka medverka till ett överförande av de renar, som vid förordningens
ikraftträdande annars skulle slaktas, från stora bofasta renägare till
lappar, och borde härvidlag särskilt sådana lappar ifrågakomma, som
förut haft hand om de bofastas renar, eller i allmänhet fattiga och
mindre bemedlade lappar. Det ifrågasättes alltså anslag från staten att
utdelas som lån för detta ändamål, och vilja vi i det sammanhanget
erinra om, att inom Jämtland finnes en fond, ''Jämtländska lappväsendets
fond’, varur lån för detta ändamål gives. Åvenså beslöt 1913 års riksdag
att anslå 6,000 kronor till lån åt fattiga eller mindre bemedlade lappar
inom Norrbottens och Västerbottens län för inköp av renar.»

Utskottet.

14 Lagutskottets utlåtande Nr 59.

På sätt i den kungl. propositionen omförmäles, hava vid frågan
om högsta antalet skötesrenar olika förslag framkommit, tydligen beroende
på skilda förhållanden inom olika orter. Kungl. Maj:t har i
frågan stannat vid en siffra av 20, medan motionärerna hemställa
om antalets fixerande till 50. Till belysande av denna fråga har utskottet
från sakkunnige för frågans behandling på begäran erhållit
följande utredning:

Fördelning: av renar tillhörande inom Norrbottens läns lappmark bosatta ägare eller brukare
av jordbruksfastighet, vilka icke äro av lappsk härstamning (jfr s. 49 i prop.).

Socken	Antal ren-ägare med 30 renar och där-under	A åtal ren-ägare med 21—30 renar	Antal ren-ägare med 31—40 renar	Antal ren-ägare med 41—50 renar	Antal ren-ägare med över 50 renar	Summa renägare
Arvidsjaur........................	37	7	4	2	11	61
			S:a	24
Arjeplog..........................	73	6	5	5	8	97
			S:a	24
Jokkmokk........................	120	10	6	5	9	150
			S:a	30
Gällivare ........................	149	15	12	8	33	217
			S:a	68
Jukkasjärvi .....................	118	9	5	1	6	139
			S:a	21
Karesuando .....................	4	—	—	—	—	4

För ernåendet av det mål man vill vinna svnes det utskottet vara
av vikt, att gränsen sättes ganska lågt och med hänsyn till de ovan
och i propositionen givna upplysningar finner sig utskottet icke kunna
tillstyrka någon höjning av det av Kungl. Maj:t föreslagna renantalet.
Emellertid kunna hänsyn till renägande bofastas ekonomi, som av
gammalt grundats på innehav av ett något större antal renar, jordbrukets
karghet och ringa avkastning, renbetets beskaffenhet och riklighet
samt andra förhållanden å särskilda orter böra medgiva en höjning för
visst område. Utskottet har därför ansett lämpligt, att det må stå Kungl.
Maj:t öppet, att, då sådant förhållande finnes föreligga, medgiva en

Lagutskottets utlåtande Nr 59.

ökning av det eljest lagstadgade renantalet intill högst femtio renar, och
i detta syfte hemställt om en ändring i 36 § andra momentet första stycket.

_ Vidkommande motionärernas andra yrkande får utskottet erinra
om följande. 1887 års riksdag medgav, att den behållna avkastningen
av skogsavverkning å renbet esf jällen i Jämtlands län linge användas till
inköp av mark för beredande av naturliga gränser mellan lappmarken
och den odlade bygden i nämnda län, och i den mån så ej skeJde av
statskontoret förvaltas såsom eu särskild fond under benämning jämtländska
reubetesfjällens skogsfond. Denna uppgick vid 1913 års slut
till omkring 1,095,000 kronor. Därjämte hava inkomsterna på åtskilliga
arrendeupplåtelser fonderats under den av motionärerna omförmälda benämningen
jämtländska lappväsendets fond att användas till understöd
åt de jämtländska lapparna och deras näring. Denna fond utgjorde vid
1915 års slut omkring 190,000 kronor. Sedan på sätt motionärerna
omförmält 1913 års riksdag anslagit 6,000 kronor till lån åt fattiga
eller mindre bemedlade lappar inom Norrbottens och Västerbottens län
för inköp av renar, för vilket ändamål icke några medel kunde disponeras
från de jämtländska fonderna, hemställde Kungl. Maj:t i proposition
till 1914 års senare riksdag (propositionen nr 62) om riksdagens
medgivande till att ur jämtländska renbetesfjällens skogsfond ett belopp
av 500,000 kronor finge uttagas till bildande av två fonder, den ena å

300.000 kronor, benämnd Västerbottens lappfond, och den andra å

200.000 kronor, benämnd Norrbottens lappfond, att efter Kungl. Maj:ts
föreskrifter eller prövning i särskilda fall användas, den förra fonden
till främjande av renskötseln i Västerbottens län och den senare till
förmån för enahanda näring i Norrbottens län, samt att ett belopp av
över 233,000 kronor, som återstode av ett år 1906 beviljat anslag för beredande
av understöd åt lapparna i Jukkasjärvi socken, finge på det sätt
tillföras nyssnämnda båda fonder, att ett'' belopp av 140.000 kronor inginge
i Västerbottens lappfond och återstoden i Norrbottens lappfond.
Propositionen blev av riksdagen bifallen. Vid 1915 års slut utgjorde
Västerbottens lappfond omkring 450,000 kronor och Norrbottens lappfond
omkring 315,000 kronor.

De nämnda tre fonderna torde otvivelaktigt av Kungl. Maj:t kunna
användas för det av motionärerna åsyftade ändamålet och i propositionen
antydes också, att avsikten lärer vara att eventuellt förfära på det sättet.
Då det emellertid uppenbarligen är synnerligen behjärtansvärt och gagneligt,
att lappar, som genom olycka eller annorledes förlorat sina renar,
sättas i tillfälle att idka renskötsel samt ett gynnsamt tillfälle härtill

Lagutskottets utlåtande Nr 59.

nu erbjuder sig, synes riksdagen böra särskilt betona denna sak genom
en framställning i ämnet.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

l:o) att riksdagen måtte, med tillkännagivande
att riksdagen icke kunnat bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
proposition i oförändrat skick, i anledning av
nämnda proposition samt herrar Hages m. fl:s motion,
men med avslag å herrar Hellbergs m. fl:s motion, för
sin del antaga följande

(Kungl. Maj:ts förslag). (Utskottets förslag).

Lag

angående ändring i rissa delar av lagen den 1 juli 1898 om de svenska
lapparnas rätt till renbete i Sverige.

Härigenom förordnas, att i lagen den 1 juli 1898 om de svenska
lapparnas rätt till renbete i Sverige 1, 2, 3, 4, 9, 10, 27, 30 och 31 §§
skola erhålla följande ändrade lydelse samt i stället för 35—38 §§ skola
införas följande med nummer 35—44 betecknade paragrafer:

1 §•

1. Lapparna äro berättigade att uppehålla sig med sina renar
under varje tid av året inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker
ovan odlingsgränsen och å sådan mark nedom samma gräns,
som antingen tillhör kronan eller, ehuru upplåten till enskilde, vid avvittringen
förklarats utgöra renbetesland eller av ålder varit såsom sådant
land använd, samt inom Jämtlands län å renbetesfjallen, varunder inbegripas
såväl de vid avvittringen för lapparna avsatta renbetesfjäll som
ock de till utvidgning av dessa fjäll sedermera upplåtna områden.

2. Å annan mark inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker,
än ovan sägs, så ock å de trakter utom nämnda lappmarker
och renbetesfjällen i Jämtlands län, vilka lapparna efter gammal sedvana
hava besökt, äga lapparna jämväl att uppehålla sig med renarna, dock
endast under oktober, november, december, januari, februari, mars och
april månader, för så vitt icke antingen avtal träffats med vederbörande
jordägare eller brukare om rätt för lapparna att uppehålla sig där under
annan tid av året, eller ock ovanliga väderleksförhållanden nödga till
tidigare flyttning om hösten eller hindra återflyttning om våren.

Lagutskottets utlåtande Nr 59.

(Kungl. Maj ds förslag). (Utskottets förslag).

3. Diii- lapparna efter ty nu är sagt iiro berättigade att uppehålla
sig med sina renar, äga de att under iakttagande av de i denna lagmeddelade
bestämmelser begagna sig av land och vatten till underhåll
för sig och renarna; ej vare dem dock på grund av detta stadgande
tillåtet att uppföra boningshus.

2 §■

Uppehåller sig lapp med sina renar å trakt, där han icke äger
under någon tid av året vistas, eller på trakt, som i 1 § 2 mom. omförmäles,
under tid, då rätt till vistelse där icke är honom medgiven,
böte från och med tjugufem till och med tvåhundra kronor.

Fiunes å viss trakt stam av renar, vilken utan att stå under
någons vård år efter år fortlever å trakten, meddelar Konungen de
bestämmelser, vilka äro erforderliga för att denna renstam må dödas.

3 §•

I Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker samt å renbetesfjällen
i Jämtlands län äga de renskötande lapparna att till eget behov
utan betalning använda skogen. Å sådana områden i nämnda lappmarker,
där lapparna enligt vad i 1 § 2 mom. sägs äga uppehålla sig
endast viss tid av året, må de icke för uppförande eller ombyggnad av
kåta, visthus eller stängsel taga växande träd annorlunda än efter anvisning
eller utsyning, som skall kostnadsfritt lämnas dem av vederbörande
skogsbetjänt; dock äga lapparna, där stängsel vid deras visten
blivit olovligen bortfört eller gjort obrukbart, att till uppförande av nytt
stängsel utan anvisning eller utsyning taga även växande träd.

A de trakter utom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker
samt renbetesfjällen i Jämtlands län, där lapparna enligt 1 § 2 mom.
äga uppehålla sig med sina renar, må lapparna taga endast torra träd
och vindfällen, en och videbuskar, samt, för. tillfälliga behov, å utmark
växande lövträd. Där skogen tillhör staten, erlägges härför ingen betalning.
Ej heller erlägges betalning för torra träd och vindfällen samt
en och videbuskar i enskild man tillhörig skog. För växande lövträd,
som lapparna taga ur sådan skog, skall däremot, där ägaren det påfordrar,
givas en billig ersättning, som i brist av åsämjande bestämmes
av tre gode män, av vilka vardera parten utser en och dessa tillkalla
den tredje. Tredskas endera parten att utse god man, eller kunna de
utsedde ej enas om valet av den tredje, äge kronofogde, lappfogde eller
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 samt. 46 höft. (Nr 59.) 3

Lagutskottets utlåtande Nr 59-

(Kungl. Maj:ts förslag). (Utskottets förslag).

länsman att på begäran i stället utse god man. Emot gode männens
beslut må talan ej föras.

4 §•

Renskötande lapp, som tager mera virke än till hans eget behov
erfordras, eller som överträder det i 3 § givna förbud att utan anvisning
eller utsyning taga växande träd, straffes med böter från och med
fem till och med femtio kronor, där ej förseelsen är straffbar efter allmän
lag.

Virke, som lapparna vid sina visten lagligen använt till kåtor,
stängsel eller annat varaktigt bruk, må ej av jordägaren utan lapparnas
samtycke bortföras eller göras för dem obrukbart. Jordägare, som
bryter häremot, straffes, där ej förseelsen är straffbar efter allmän lag,
med böter från och med fem till och med femtio kronor.

9 §.

För varje lappby skall finnas en byordning, innehållande, i den
mån sådant finnes erforderligt, föreskrifter angående ordningen för
renskötselns bedrivande inom byn eller eljest angående förhållandet mellan
lapparna inbördes, såsom om:

fördelning av sommarbetet inom lappbyn eller ordnandet i övrigt
av betesrättens utövning;

renhjordarnas bevakning, antal renvaktare, som böra finnas, samt
hjordarnas ordnande och sammanhållande vid flyttningar;

renhjords samlande för märkning, för urskiljning av främmande
renar eller för annat ändamål;

förfarande vid renmärkning och renslakt, särskilt vid nedslagning
av omärkta renar eller av renar, vilkas märken blivit förstörda eller förfalskade,
ävensom vid försäljning av dylika slaktade eller levande renar,
så ock tid och förfarande vid uppvisning, som i 10 § av lagen om renmärken
sägs, av renar, vilkas märken blivit förstörda eller förfalskade;

ersättning till ordningsman eller annan lapp för märkning av
annans ren eller för tillfällig vård om främmande renar, eller till ordningsman
för omhändertagande och vidare förfarande med omärkta renar
eller med renar, vilkas märken blivit förstörda eller förfalskade;

förvaltning, användning och ''redovisning av lappbyn gemensamt
tillhöriga medel; samt

sättet för överläggning och beslut i ämnen, som röra lappbyn
gemensamt.

Lagutskottets utlåtande Nr 59.

(Kungl. Maj:ts förslag). (Utskottets förslag).

Sedan lapparna inom byn lämnats tillfälle att uppgöra förslag till
byordning, äge Konungens befallningshavando efter kronobetjäningens
och lappfogdens hörande i ämnet besluta och byordningen till efterlevnad
utfärda. 1 byordning må stadgas vite från två till femhundra kronor för
underlåtenhet att ställa sig byordningens bestämmelser till efterrättelse,
så ock meddelas föreskrift att, i händelse den felande dragit vinst av
sin förseelse, hänsyn härtill och till vinstens omfattning skall tagas vid
vitesbeloppets bestämmande. Den, som under tid, då han är tilltalad
för förseelse mot byordning, fortsätter samma förseelse, skall, när hau
varder lagligen förvunnen härtill, för varje gång stämning utfärdats och
delgivits fällas till vite efter ty här förut är sagt.

10 §.

1 varje lappby skola de renskötande lapparna vid sammanträde,
som i enlighet med Konungens befallningshavandes förordnande hålles
inför lappfogde eller länsman, inom sig välja en ordningsman.

Ordningsmannen åligger, utöver vad i denna lag och lagen om
renmärken finnes honom särskilt uppdraget:

att förskaffa sig kännedom om de till byn hörande lappars uppehållsställen
under de särskilda årstiderna samt att, i händelse det skulle
visa sig, att andra än de lappar, som tillhöra byn, sommartiden föra
renar på bete inom dess område, därom göra anmälan hos lappfogde
eller länsman;

att biträda vid renräkning, som anordnas av myndighet;

att tillhålla lapparna att noga bevaka sina renar, samt att söka
utreda, genom vilkens eller vilkas renar angiven skada å bofastas ägor
blivit förorsakad;

att vaka över efterlevnad av lagen om reumärken och av den för
lappbyn fastställda byordning samt hos lappfogde eller länsman anmäla
förseelser däremot;

att jämväl i övrigt söka befordra god ordning inom lappbyn och
hos lappfogde eller länsman anmäla, när något däremot stridande förekommer; att

vid uppkommande tvister såväl emellan lapparna och de bofasta
som ock emellan lapparna inbördes söka bilägga desamma;

att inställa sig vid häradsrätt, när de till lappbyn hörande lappar
skola inför rätten höras i ärenden, som röra dem gemensamt, samt att
närvara vid de mantalsskrivningar, uppbördsstämmor eller andra allmänna
sammanträden, som hållas med lapparna, och därvid, när så

Lagutskottets utlåtande Nr 59.

(Katigt. Maj.ts förslag). (Utskottets förslag). •

erfordras, förete den i 11 § omförmälda längd över antalet renar inom
lappbyn; samt

att i förekommande fall, då kronofogde, lappfogde eller länsman
ä tjänstens vägnar sådant påfordrar, lämna dem erforderligt biträde.

Ordningsman utses för eu tid av sex år, med rätt för den utsedde
att efter två år eller ock dessförinnan vid laga förfall avgå från
befattningen. Till Konungens befallningsbavande skall lappfogde eller
länsman ofördröjligen insända uppgift på de lappars namn och vanligaste
uppehållsställen, som blivit inför honom till ordningsmän utsedde, jämte
utlåtande om deras lämplighet för befattningen. För de valde, om de
befinnas lämpliga, utfärde Konungens befallningshavande förordnande och
läte därom i länskungörelserna meddela underrättelse. Konungens befallningshavande
äge ock, när så prövas skäligt, före tjänstgöringstidens
utgång entlediga ordningsman.

Ordningsman åtnjute i och för sin befattning enahanda skydd
som tjänsteman. Visar han vårdslöshet eller försummelse i befattningen,
straffes med böter från och med fem till och med femtio kronor.

Till ordningsman skall av allmänna medel utgå ersättning efter
tv därom särskilt stadgas.

27 §.

När i denna lag talas om lapparnas renar, förstås därmed icke
allenast deras egna renar utan ock sådana, som andra på grund av denna
lag satt i deras vård (skötesrenar).

30 §.

De renskötande lapparna äro berättigade att till jakt och fiske
betjäna sig av land och vatten icke allenast å sådana områden, där de
enligt vad i 1 § 1 mom. sägs äga vistas varje tid av året, utan även å
annan utmark inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker
under den tid de äga att å sådan utmark uppehålla sig med sina renar;
vare dock i avseende å tid och sätt för nyttjande av jakt och fiske
underkastade de bestämmelser, som eljest därom gälla.

31 §.

Ej må å de områden, som blivit till lapparnas uteslutande begagnande
anvisade, bete, slåtter, jakt eller fiske av lapparna till annan upplåtas.
Sker sådan upplåtelse, vare den ogill.

Lagutslcottets utlåtande Nr 59.

(Kungl. Maj:ts förstag). (Utskottets förslag).

Varder bete ellor slåtter å dylikt område av lapparna ej använt
för renskötsel, ocdi finnes upplåtelse därav tills vidare kunna ske utan
intrång eller skada för lapparna, ägo Konungens befallningshavande att
mot lega upplåta betet eller slåttern, intill dess behov därav för lapparna
åter uppstår. Kan å dylikt område upplåtelse av rätt till jakt eller
fiske ske titan skada för lapparna, äge ock Konungens befallningshavande
att tills vidare tillåta annan att emot avgift å området jämte lapparna
utöva jakt eller fiske. På sådana områden, som upplåtits till utvidgning
av de vid avvittringen avsatta renbetesfjäll i Jämtlands län, må jämväl
inägor, som icke äro för lapparna behövliga, utarrenderas. Vid utarrendering
av bete, slåtter eller inägor skall fästas det villkor, att arrendatorn
själv må freda såväl växande som bärgad gröda från intrång av renar.

Upplåtelse, som ovan förmäles, må dock ej äga rum, utan att de
tappar, vilka äga rätt att å området uppehålla sig med sina renar, blivit
i ärendet hörda. Medel, som inflyta genom sådan upplåtelse, skola enligt de
bestämmelser, som givas av Konungen, användas till förmån för lapparna.

35 §.

1. A överloppsmarker, kronoparker eller annan kronomark inom
Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker samt. renbetesfjällen i
Jämtlands län skola vissa områden av Konungen avsättas till upplåtelse
åt lappar, som idkat renskötsel men i följd av ålder eller sjukdom icke
kunna därmed fortfara. Konungens befallningshavande tillkommer att
upplåta mark inom sådant område, dock ej åt den, som uppenbarligen
skulle komma att sakna utväg till nödtorftig försörjning. Upplåtelse,
som här avses, må ej meddelas för längre tid än sökandes och hans
hustrus livstid. Innehavare av upplåten lägenhet äger att från kronans
mark taga nödigt bränsle samt stängsel- och hässjevirke, så ock, efter
anvisning eller utsyning, som skall kostnadsfritt lämnas av vederbörande
skogsbete ant, virke till boningshus och till andra byggnader, som av
Konungens befallningshavande i samband med upplåtelsen eller sedermera
prövas nödiga. Innehavaren har att själv freda såväl växande som
bärgad gröda från intrång av renar.

Dä nyttjanderätt till lägenhet, varom nu är sagt, upphör, tillfälle
lägenheten i befintligt skick kronan utan ersättning för därå nedlagda
kostnader; dock ankomme på Konungen att, när större arbete nedlagts
å uppförande av boningshus, medgiva ersättning härför.

I övrigt äge Konungens befallningshavande bestämma villkoren
för upplåtelse, som här avses, och skall därvid tillses, att så vitt möjligt
upplåtelsen innefattar rätt till jakt och fiske inom visst område.

Lagutskottets utlåtande Nr 59.

(Kungl. Maj.ts förslag). (Utskottets förslag).

2. På Konungen ankomme att i andra fall än i 1 mom. avses
åt lapp upplåta nyttjanderätt till kronomark i Norrbottens eller Västerbottens
läns lappmark eller renbetesfjällen i Jämtlands län, så framt
upplåtelsen prövas ej lända till förfång för de renskötande lapparna. 1
de ovan odlingsgränsen belägna delarna av sagda lappmarker varder
mark ej sålunda upplåten, med mindre synnerliga skäl därtill förekomma.

3. Konungens befallningshavande äge ock att utan sammanhang
med upplåtelse, varom i 1 mom. sägs, medgiva lapp, som icke idkar
renskötsel, rätt att jaga eller fiska å viss kronomark inom Norrbottens
eller Västerbottens läns lappmark eller renbetesfjällen i Jämtlands län.

36 §.

I fråga om rättighet att, såsom i 27 § sägs, hava skötesreuar hos
lappar gälle nedanstående bestämmelser:

1. Renar, som tillhöra lapp, må av denne lämnas i vård hos annan
lapp. Varder lappkvinna gift med den, som ej är lapp, äge hon ej
under äktenskapet behålla den rätt, varom här är fråga, längre än till
dess två år förflutit från giftermålet.

2. Inom Norrbottens län må 2. Inom Norrbottens län må

tills vidare den, som ej är lapp, men
bor inom länets lappmark och där
äger eller brukar jordbruksfastighet,
hava renar under vård av lapp,
som huvudsakligen sysselsätter sig
med renskötsel och ej är i annans
tjänst; dock må ej för sådan renägare
djurens antal överstiga tjugu,
kalvar under ett års ålder häri ej
inbegripna, och skola varje renägares
djur samtliga stå under vård
av en och samma lapp. Flyttar
renägare utom länets lappmark eller
upphör han att där äga eller bruka
jordbruksfastighet, skall han inom
ett år därefter avhända sig skötesrenarna.
Dör renägare, må renarna
ej längre än två år behållas av dödsboet -

tills vidare den, som ej är lapp, men
bor inom länets lappmark och där
äger eller brukar jordbruksfastighet,
hava renar under vård av lapp,
som huvudsakligen sysselsätter sig
med renskötsel och ej är i annans
tjänst; dock må ej för sådan renägare
djurens antal överstiga tjugu,
kalvar under ett. års ålder häri ej
ijibegripna, Konungen obetaget att
för områden inom nämnda län, där
sådant med hänsyn till förhållandena
prövas skäligt och lämpligt, tillåta
ett högre antal, dock ej över femtio.
Varje renägares djur skola samtliga
stå under vård av en och samma
lapp. Flyttar renägare utom länets
lappmark eller upphör han att där
äga eller bruka jordbruksfastighet,

Lagutskottets utlåtande Nr 59.

(Kungl. AIaj:ts förslag). (Utskottets förslag).

skall han inom ett år därefter avhända
sig skötesrenarna. Dör renägare,
må renarna ej behållas av
dödsboet längre än boet äger eller
brukar jordbruksfastighet inom. länets
lappmark.

Den, som vill begagna sig av den rätt, som i detta inom. avses,
har att varje år i maj månad hos lappfogden anmäla antalet av de
renar, kalvar för året ej inbegripna, som han har under lapps vård, samt
vårdarens namn. I samband därmed skall för varje anmäld ren erläggas
dels sköteslega för löpande kalenderåret med belopp, som Konungens
befallningshavande har att fastställa för länets lappmark i dess helhet
eller för de särskilda lappbyarna, dock ej mindre än två kronor femtio
öre, dels oek en särskild avgift av femtio öre, som, enligt närmare
föreskrifter av Konungen, skall användas såsom bidrag till bekostande
av renräkningar samt till åtgärder för renskötselns främjande. Sköteslega,
som sålunda erlägges, varde genom lappfogdens föranstaltande
tillställd vårdaren. Ej må den omständigheten, att ren, för vilken sköteslega
erlagts, före årets utgång slaktas eller förgås eller förkommer,
medföra rätt för ägaren att återbekomma någon del av beloppet.

Närmare föreskrifter angående lappfogdes åligganden i avseende å
anmälningars mottagande samt uppbärande och redovisande av sköteslega
och avgifter har Konungens befallningshavande att meddela. Där särskild
lapptillsyningsman finnes, äge Konungens befallningshavande förordna
denne att i lappfogdes ställe fullgöra hans åligganden i nu angivna
hänseenden.

3. Renar, som användas till körslor, s. k. dragrenar, må en var
hava under vård av lapp; och vare sådana renar ej i något hänseende
inbegripna under stadgandena i 2 mom.

4. Renägare, vilken lämnat renar i vård åt lapp, har i fråga om
dessa renar enahanda förpliktelser enligt denna lag som lappen för
sina renar.

37 §.

Håller i annat fall än i 36 § 2 eller 3 mom. avses någon, som ej
är lapp, renar, som beta å mark, varöver han ej förfogar, eller åsidosätter
den, som begagnar sig av den i 36 § 2 mom. medgivna rätt att
hava renar under lapps vård, något av vad i sistnämnda lagrum stadgas
i avseende å sådan rätts utövande, skall på Konungens befallnings -

24 Lagutskottets utlåtande Nr 59.

(Kungl. Maj:is förslag). (Utskottets förslag).

havande ankomma att förordna om försäljning av de renar, som olagligen
hållas. Består åsidosättandet däri, att sköteslegan och den särskilda
avgiften för anmälda renar ej erlagts, må förordnande om försäljning
ej meddelas förr än fyra månader förflutit från det beloppet
senast skolat erläggas; men skall i tv fall, vare sig sådant förordnande
meddelas eller icke, den särskilda avgiften utgå med en krona. År
förordnande om försäljning föranlett därav, att vården av någons renar
fördelats mellan flera lappar, bestämme Konungens befallningshavande
vilka renar försäljningen skall omfatta.

När förordnande, som i denna § avses, blivit meddelat, skola de
renar förordnandet avser, så snart lämpligen kan ske, på lapplogdens föranstaltande
omhändertagas och, levande eller slaktade, avyttras för ägarens
räkning. Av köpeskillingen skall gäldas kostnad för renarnas omhändertagande,
slaktande och försäljande samt därnäst sköteslega och
särskild avgift, där de ej förut erlagts.

Håller någon, som ej är lapp, renar annorledes än såsom skötesrenar
.under lapps vård, vare han, där de olovligen inkomma på annans
mark, underkastad förutom påföljd av renarnas försäljning efter ty här
förut är sagt jämväl bötesansvar enligt allmän lag samt skyldighet att
ersätta skada, som av djuren vållas.

38 §.

För övervakande av tillämpningen av vad i 36 § 2 mom. är
stadgat skall, där ej med hänsyn till ogynnsamma väderleksförhållanden
hinder möter, i Norrbottens län minst vart tredje år hållas allmän renräkning
enligt föreskrifter, som meddelas av Konungen.

39 §.

1. Såsom lapp anses i denna lag den, vars fader i någon mån är av
lappsk härstamning, dock endast såvitt antingen fadern eller dennes
fader drivit renskötsel såsom stadigvarande yrke utan att samtidigt
bruka hemman eller nybygge eller biträda vid bruket av sådan fastighet.
1 fråga om den, som är av oäkta börd, skola moderns i stället för
faderns härstamning och yrke komma i betraktande. Kvinna, som är
eller varit gift med den, som skall räknas för lapp, varde ock såsom
lapp ansedd.

2. Vill den, som i någon mån är av lappsk härstamning men enligt

Lagutskottets utlåtande Nr 59.

(Kungl. Maj ds förslag). (Utskottets förslag).

laär förut givna föreskrifter ej skall anses för lapp, driva fjällrenskötsel
såsom stadigvarande yrke utan samband med jordbruk, have han därtill
lov och varde i ty fall för lapp räknad.

A stundar han driva skogsrenskötsel, med eller utan samband med
jordbruk, söke han därtill Konungens befallningshavandes tillstånd.
Prövas den renskötsel, varom fråga är, kunna drivas utan synnerligt
men för jordbruket i orten, äge Konungens befallningshavande meddela
det sökta tillståndet för viss tid ej överstigande tio år. Ej må dock
tillstånd lämnas annan än den, som huvudsakligen sysselsätter sig med
renskötsel och ej äger nödtorftig bärgning av jordbruk. Å den, som
erhållit tillstånd, varom här förrnäles, skall, medan det gäller, vad i
denna lag stadgas om lapp äga tillämpning.

•

40 §.

Över de av Konungens befallningshavande utfärdade byordningar
ävensom över de närmare föreskrifter eller åtgärder, vilka det enligt
denna lag eljest tillkommer Konungens befallningshavande att meddela
eller vidtaga, äge den, som anser sin rätt därav förnärmad eller obehörigen
inskränkt, att hos Konungen anföra besvär inom den tid, som
är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks
beslut; skolande dock, där ej ändringssökandet därigenom varder
onyttigt, beslutet utan hinder av besvär gälla till efterrättelse, intill dess
annorlunda kan bliva vederbörligen förordnat.

41 §.

Böter och viten, som ådöraas enligt denna lag, tillfalla kronan.
Viten ådömda för överträdelse av byordning skola, enligt de bestämmelser
som meddelas av Konungen, användas till förmån för länets
lappar. Saknas tillgång till fulla gäldandet av böter eller viten, förvandlas
de enligt allmän strafflag.

42 §.

1. Överträdelser av denna lag ävensom av byordning åtalas vid
allmän domstol och höra, där ej annorlunda här nedan sägs, under allmänt
åtal.

2. De i 4 § omförmälda förseelser, vilka endast förnärma enskild

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 sand. 46 höft. (Nr 59.) 4

Lagutskottets utlåtande Nr 59.

(Kungl. Maj:ts förslag). (Utskottets förslag).

persons rätt, må ej åtalas av allmän åklagare, där ej målsäganden angiver
dem till sådant åtal. Lag samma vare beträffande förseelser, om
vilka i 25 § handlas. Har ren blivit olovligen fälld eller misshandlad,
och är renen omärkt eller målsäganden ej känd, äge allmän åklagare
utan angivelse tala i saken, jämväl i fråga om skadestånd, vilket i ty
fall skall tillfalla den lappby, dit renen kan antagas hava hört.

3. Förseelser, som avses i 2, 17 eller 37 §, må ej, där de endast
förnärma enskild persons rätt, åtalas av annan än målsägande.

43 §.

Vad här förut är stadgat i fråga om renar har avseende allenast
å sådana renar, som hela året e^ler någon del därav beta inom Norrbottens
eller Västerbottens läns lappmark eller renbetesfjällen i Jämtlands
län.

Andra renar må ej i något fall föras på bete å mark, varöver
renägaren ej förfogar, vid påföljd av böter enligt allmän lag samt
skyldighet att ersätta'' skadan. År i fråga om någon renägares hjord
allmänt veterligt, att därtill hörande djur pläga olovligen inkomma på
annans mark, ankomme på Konungens befallningshavande att på ansökan
av markens ägare meddela de föreskrifter, som finnas erforderliga,
för att hjorden må nedslaktas och försäljas för renägarens räkning;
och skall kostnaden för renarnas omhändertagande och försäljning
gäldas av köpeskillingen.

44 §.

Denna lag äger, så vitt den stadgar förpliktelser för lapparna utöver
vad lagstiftningen rörande de lappar, som med renar flytta emellan
Sverige och Norge, innehåller, icke tillämpning å norska lappar, som
vintertiden uppehålla sig i Sverige.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918, dock skola
stadgandena i 36, 37 och 38 §§ ej lända till efterrättelse förr än den
1 januari 1920, och skola intill dess bestämmelserna i 27 § enligt dennas
nuvarande lydelse bibehålla gällande kraft.

Lagutskottets utlåtande Nr 59.

(Kungl. Maj:ts förslag). (Utskottets förslag).

Där don, som i någon män är av lappsk härstamning, vid början
av år 1917 innehar och bebor lägenhet, som utan tillstånd upptagits å
kronomark ovan odlingsgränsen i Norrbottens eller Västerbottens läns
lappmark eller å renbetesfjallen i Jämtlands län och ej heller sedermera
lagligen upplåtits, äge han och, om han är eller varder gift, hans hustru
under sin livstid fortfara med bruket därav; dock skall, om han utan
tillstånd nyttjar slåtter, bruket därav i varje fall upphöra vid ingången
av år 1922.'' När lägenhet, som här avses, skall avträdas, må ersättning
för arbete, som nedlagts å lägenheten, ej utgå, med mindre i
särskilt fall Konungen annorledes förordnar, men byggnader, som därå
finnas, äge åbon eller hans rättsinnehavare bortföra, ändå att de må
hava uppförts med virke från kronans mark.

2:o) att riksdagen med anledning av herrar Hages
m. fl:s motion måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att genom statsverkets försorg beredes lappar,
vilka icke äga renar eller endast ett för xippehället
otillräckligt antal djur, tillfälle att förvärva renar, som
genom inskränkningen av bofastas renägarskap måste
avhändas nuvarande renägare.

Stockholm den 19 maj 1917.

På lagutskottets vägnar:
CARL LINDHAGEN.

28 Lagutskottets utlåtande Nr 59.

Reservationer

av herrar Lindhagen, Stärner, Klefbeck, Karlsson i Fjät, Borg, Rehn
och Lindqvist i Kosta, som hemställt

l:o) att riksdagen, med förklarande att propositionen ej kunnat
oförändrad bifallas, måtte i anledning av densamma och herrar Hages
m. fl:s motion för sin del antaga följande !

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 1 juli 1898 om de svenska
lapparnas rätt till renbete i Sverige.

Härigenom förordnas att i lagen den 1 juli 1898 om de svenska
lapparnas rätt till renbete i Sverige 2, 9, 10, 27 och 30 §§ skola erhålla
följande förändrade lydelse samt i stället för 35—38 §§ skola införas
följande med nummer 35—43 betecknade paragrafer:

2 §•

Lika med utskottet.

9 §■

Lika med utskottet.

10 §.

Lika med utskottet. :

27 §.

Lika med utskottet.

30 §.

Lapparna äro berättigade — — — — därom gälla (lika med
utskottet utom i det kursiverade).

35 §.

Lika med utskottets 36 § utom att i mom. 1 dess andra punkt utgår.

36 §.

Lika med utskottets 37 §.

37 §.

Lika med utskottets 38 §.

Lagutskottets utlåtande Nr 59. 29

38 §.

När i 35, 36 och 37 §§ talas om rätt för lapp att hava renar under
annans vård förstås med lapp den vars fader — — — ansedd (lika
med utskottets 39 § mom. 1 utom i det kursiverade).

39 §.

Lika med utskottets 40 §.

40 §.

Lika med utskottets 41 §.

41 §.

Lika med utskottets 42 §.

42 §.

Lika med utskottets 43 §.

43 §.

Lika med utskottets 44 §.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918, dock skola
stadgandena i 35, 36 och 37 §§ ej lända till efterrättelse förr än den
1 januari 1920 och skola intill dess bestämmelserna i 27 § enligt dennas
nuvarande lydelse bibehålla gällande kraft.

2:o) att riksdagen med anledning av propositionens förslag under
1, 3, 4, 31, 35 och 39 §§ jämte andra stycket i övergångsbestämmelserna
samt de väckta motionerna ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att lapparnas i nämnda paragrafer berörda bosättningsfråga och vad
därmed äger sammanhang måtte återupptagas till förnyat övervägande
i samband med den tillämnade revisionen av hela lapplagstiftningen
samt efter det lapparna beretts tillfälle att själva vid samfält möte överlägga
om de synpunkter och önskningar, som enligt deras uppfattning
böra tjäna till vägledning för en sådan revision.

3:o) lika med utskottets hemställan under punkt 2.

Till stöd för denna hemställan har av herrar Lindhagen, Klefbeck,
Karlsson i Fjäl, Borg, Rehn och Lindqvist i Kosta anförts:

Lagutskottets utlåtande Nr 59.

»Lappfrågan återkommer periodvis på dagordningen och för varje
gång uppställes såsom mål att lösa densamma. Svårigheterna i en sådan
lösning ligga dels i konflikterna mellan åkerbruk och renskötsel dels i
vanskligheterna att ordna förhållandena mellan lapparna inbördes och
dels i behovet för att ej säga nödvändigheten även för ett normadfolk
att följa med sin tid.

Beträffande det första spörsmålet ligger närmast till hands att
söka en rationell lösning genom att hänvisa nomaden och jordbrukaren
till olika områden, där de äga var för sig idka sina skiljaktiga näringsfång.
I forna tider gav sig en sådan utväg mera av sig själv.
Men i den mån jordbruket oemotståndligt vidgade sina områden upp
emot fjällen, blev en sådan särskiljning till slut omöjlig. Man måste
inskränka sig till söka särskilja lappars och bofastes näringsfång den
vanskligaste tiden av året eller då marken är bar.

Vid avvittringen på 1800-talet sökte man genomföra en sådan
ordning, i det att inom Jämtlands län för lapparna avsattes vissa renbetesfjäll
samt inom Västerbottens och Norrbottens lappmarker uppdrogs
eu så kallad odlingsgräns, såsom rågång mellan lapparnas och
de bofastes hemvist under sommarmånaderna. Emellertid förfelades av
åtskilliga skäl dessa åtgärder väsentligen sin verkan. Man sökte då
bota bristerna. Genom 1886 års lapplagstiftning tillkommo för sådant
ändamål närmare bestämmelser om tiden då lapparna skulle på grund
av sedvanerätt få beträda enskildes ägor, och huru ersättning skulle
utgå för skada, som tillskyndats de bofasta av renarna. Då dessa föreskrifter
snart visade sig ej heller vara tillfyllest, sökte 1898 års lapplagstiftning
åstadkomma ett bättre sakernas tillstånd genom mera specificerade
stadganden om tiden för renarnas uppehåll å enskildes ägor,
möjlighet för vissa områdens fridlysning för intrång av skogsrenar, ett
annat system för skadeståndsplikten samt borttagandet till en början
inom Jämtland och Västerbotten av bofastas rätt att äga renar.

Angelägenheten att bringa rättvisa och ordning i lapparnas inbördes
utnyttjande av land och vatten för renskötsel blev också tidigt
föremål för uppmärksamhet, helst detta också har sin stora betydelse
för att förebygga konflikter mellan renskötseln och jordbruket.

I äldre tider var områdestilldelningen inom de trakter, där lapparna
sommartiden uppehålla sig med sina renar, uteslutande bestämd
efter så kallade lappbyar. De enskilda vandrade fritt omkring med
renarna i hela området. Emellertid utbildade sig mångenstädes genom
hävd en viss områdesfördelning även inom ett lappbyområde. Detta
förhållande utvecklade sig sedan till att uttrycklig immission på sådant

Lagutskottets utlåtande Nr 59. 31

mindre område söktes ocdi gavs av myndigheterna och härav Ik apades
en uppfattning, enligt vilken den enskilde lappen ansåg sig hava eu
viss äganderätt till området och även kunde upplåta delar därav till
bofasta eller lappar. Härav följda emellertid trängsel och brist å ett
håll, överflödigt utrymme å ett annat förutom andra olägenheter. Lagstiltningen
av år 1886 ansåg sig kunna upphäva berörda missförhållande
genom »en återgång till vad i gamla tider gällt». Man återgick till de
större områdena såsom gemensam vistelse, myndigheterna skulle även
tå reglera lappantalet mellan byarne och varje upplåtelse inom dem till
bofaste förbjöds.

Det visade sig emellertid snart att denna plötsliga omkastning
utan omtänksamma regler för det nya, som sattes i stället, ledde till
desorganisation. Det uppstod stora sammanblandade renhjordar, som
började leva sitt eget fria liv och vilkas hållande inom laglighetens råmärken
blev förenat med allt större svårigheter. Botemedlet mot detta
onda sökte 1898 års lagstiftning förnämligast i fastställandet av byordningar
med föreskrifter angående ordningen för renskötselns bedrivande
inom byn eller eljest angående förhållandet mellan lapparna
inbördes.

Nu stå svenska statsmakterna ånyo inför eu revision av lapplagstiftningen.
Anledningarne äro bestående gamla svårigheter och nya
tillkomna. Odlingen gar vidare trots allt, framtvingad av kampen för
tillvaron; särskilt ovan odlingsgränsen hava de nybyggen, som redan
före fastställandet av denna gräns funnos därstädes, opåtalt fått klyvas
och utvidgas. Lapparne själva bliva allt mer förtrogna med bosättningarnes
behag'' och fördelar och hava tillåtits slå sig ned efter eget val på
kronans mark. Byordningarnes föreskrifter ha visat sig föga effektiva,
olägenheterna med skogsrenarnes vistande på samma trakter hela året
bestå och vidgas delvis, och bofastes renägarskap i Norrbotten leder
här och var till renkapitalism. Den internationella lagen om de lappar,
som flytta med renar mellan Sverge och Norge skall revideras och på
denna revision inverkar också beskaffenheten av den inre lapplagstiftningen
inom båda länderna.

Av dessa skäl lärer nu en allmän revision av den inre svenska
lapplagstiftningen vara att emotse. Men den förevarande propositionen
vill utbryta vissa saker att redan nu i förväg behandlas och avgöras.

Sålunda har det för minskande av konflikterna mellan jordbruk
och renskötsel ansetts erforderligt och lämpligt att bofastes renägarskap
i Norrbotten begränsas. Denna fråga är också mogen för omedelbart

32 Lagutskottets utlåtande Nr 59.

beslut. ''''Den löstes för Jämtlands och Västerbottens län redan år 1898
och i lagen säges uttryckligen att rätten för bofaste att inom Norrbotten
hava egna renar under lapps vård gäller blott »tills vidare». I
likhet med lagutskottets majoritet tillstyrka vi därför att på sätt stadgas
i förslagets 36 § en begränsning av bofastes renägareskap inom
Norrbotten nu beslutes. Utskottets förslag är därvid en tänkvärd lösning,
om än någon tvekan kan råda huruvida ej försiktigheten bjuder
att i stället sätta ett fixt antal av 50 renar eller åtminstone lägga
prövningsrätten i första hand hos Konungens befallningshavande i stället
för att omedelbart hänskjuta den till Konungen.

Åven bestämmelserna i 36 § om sköteslega samt förslagets med 36 §
sammanhängande 37 och 38 §§ böra i detta sammanhang godkännas.
Dessutom anses med hänsyn till stadgandena om bofastes renägarskap
av 39 § mom. 1 böra bibehållas en definition på lapp, som får ha renar
i annans vård, åtminstone provisoriskt.

Uti 36 § 1 mom. stadgas emellertid att lappkvinna, gift med den
som ej är lapp, äger ej under äktenskapet längre än två år från giftermålet
behålla rätt att lämna henne tillhöriga renar i vård hos annan
lapp. Om denna bestämmelse kan man verkligen hava olika meningar
och det undras om den ej äventyrar att komma i strid med den nu
förberedda lagstiftningen om hustrus myndighet och äkta makars egendomsförhållanden
och därigenom skapa en olikhet inför lagen. Från
lappars sida bruka ibland göras gällande den motsatta uppfattningen,
att svensk, som gifter sig med lappkvinna, bör betraktas som lapp.
Denna fråga bör tydligen närmare övervägas samt upptagas vid den allmänna
revisionen av lapplagen, och i samband med förslagets bestämmelser
om vem skall anses såsom lapp (39 §).

Förslaget innehåller också förändrade eller tillagda bestämmelser,
berörande förhållandena mellan lapparna inbördes uti 2 § (vidgad befogenhet
att döda förvildad renstam), 9 § (skärpta straffbestämmelser för
överträdelse av byordning), 10 § (nytt åliggande för ordningsman m. m),
40 § (ändring allenast av paragrafnummer), 41 och 42 §§ (vissa modifikationer
i de processuella bestämmelserna) samt 43 och 44 §§ (modifikationer
och omflyttning av bestämmelserna om de renar, å vilka lagen
har avseende, och andra renar). Då dessa föreskrifter endast avse
lättfattliga och mindre betydelsefulla modifikationer i gällande bestämmelser
och på samma gång synas skäliga och möjligen nyttiga såsom
bidrag till skapande av god "ordning, bör någon betänklighet ej möta
att redan nu antaga dessa förslag utan avvaktan av den allmänna revisionen
av lapplagstiftningen.

Lagutskottets utlåtande Nr 59.

Vida större betänksamhet reser sig enligt min uppfattning mot att
redan nu godkänna eller över huvudtaget försöka en fristående lösning
av bosättnings/råg an på grund av det nu framlagda förslaget (1, 3, 4,
30, 31, 35 och 39 §§ jämte andra stycket i övergångsbestämmelserna).
Det är också mot dessa bestämmelser, som de i ämnet väckta motionerna
vända sig.

Förslaget är nämligen i denna punkt särdeles ingripande, samt
berör lappfrågans vitalaste och ömtåligaste delar. Det vill i själva
verket giva icke blott ett bidrag till lösande av konflikterna mellan
åkerbruk och skogsdrift och vanskligheterna i lapparnas inbördes mellanhavanden
utan även ett av lagstiftningen hitintills knappast gjort försök
i enahanda syfte till ett ingripande i vad ovan kallats behovet för
att ej säga nödvändigheten även för ett nomadfolk att följa med sin tid.
Sålunda föreslås det tillägg till 1 § 3 mom. att renskötande lappar ej
äga att inom kronomark i lappmarkerna och renbetesfjällen åt sig uppföra
boningshus. I överensstämmelse härmed har i 3 § ordet bostad
utbytts mot kåta. Detta förslag ansluter sig, såsom även motionärerna
antytt, till en i administrativ ordning utgiven ny skolordning för lappbarnen,
enligt vilken de ej vidare få som hitintills undervisas i missionsföreningarnas
skolhus utan i kåtor. Med detta påbud följer, att sådana
odlingslägenheter, som lappar ofta anlagt invid eller i närheten av
sådana boningshus, icke vidare äro tillåtna. En viss försiktig bosättning
skall dock efter särskild prövning medgivas lappar, som i följd av
ålder eller sjukdom icke kunna fortfara med renskötseln (35 § mom. 1) samt
undantagsvis även i andra fall (35 § mom. 2). Enligt andra stycket i
övergångsbestämmelserna till lagen skall lagen ha retroaktiv verkan så
tillvida, att redan uppförda lägenheter (bostadshus med eller utan jordbruk)
få fortfarande brukas endast under innehavarens och hans hustrus
livstid. Någon ersättning för hus och odling erhålles icke. Byggnader
få dock bortföras och ersättning för nedlagt arbete kan endast undantagsvis
beviljas genom Konungens förordnande.

Grunden till förenämnda bosättningsförbud för renskötande lappar
är den, att lapparna genom dylika bosättningar anses bli mindre nitiska
i vården om renhjordarna ävensom förvekligas i viss mån, så att deras
kompetens för renskötseln minskas.

Vidare föreläggas de lappar, som vilja driva renskötsel (fjällrenskötsel
eller skogsrenskötsel) att därest de i tredje generation samtidigt
bruka hemman eller nybygge eller biträda vid bruket av sådan fastighet
bestämma sig för jordbruk eller renskötsel (39 §). Bestämma de sig för
jordbruket få de avstå från renskötseln. Detta stadgande har ock retroBihang
till riksdagens protokoll 1917. 9 sand. 46 höft. (Nr i9.) i

Lagutskottets utlåtande Nr 59.

aktiv verkan på bestående förhållanden. Det kommer dock icke att
enligt detta förslag i tidernas längd definitivt skilja mellan renskötsel
och jordbruk. Eu renskötande lapp utan jordbruk är nämligen oförhindrad
fortfarande att övertaga ett hemmansbruk och först i tredje
generationen upphör denna rätt enligt ovannämnda förslag för hans
efterkommande. Åven denna ordning bygger på ett antagande att när
ett jordbruk drives av lapp i tredje generationen har han kommit så
ifrån renskötseln att de båda näringsgrenarna ej vidare må förenas.
Emellertid lärer nyssnämnda bibehållna rätt för renskötande lapp utan
hemmansjordbruk att övertaga jordbruk bliva föremål för övervägande
vid den allmänna revisionen av lupplagarna.

Dessa bestämmelser om lapparnas bosättningar och vad därmed
äger sammanhang synas oss på grund av sakens natur och de många
olika meningarna därom icke lämpligen böra nu lösryckas ur sitt naturliga
samband med lapplagstiftningens allmänna revision. Ännu nödvändigare
ställer sig uppskov med saken, om allvarliga tvivel redan vid
första påseendet kunna resas mot riktigheten av vissa principer i förslaget.

Uti propositionen utlägges hurusom enligt gällande lag lapparna
icke haft någon rätt att begagna de åt dem upplåtna områdena för uppförande
av bostadshus. Rätta förhållandet är väl emellertid att lagstiftaren
ej alls reflekterat på dessa förhållanden. Lagen är uppbyggd på
nomadlivets gamla bruk och plägseder. Därefter kom småningom en
ny tid, som höjde levnadsanspråken betydligt för svenskarna och då tydligen
ej kunde undgå att även hos lapparna skapa nya behov. Det
första och grundläggande av dessa nya krav var längtan efter en ordentlig,
mänuiskovärdig bostad, där de små barnen kunde ha skydd, där hustrun
kunde föda barnen och där familjen i sin helhet kunde finna någon
trevnad och en varaktig stad. Med andra ord den nya tiden har hos
Jämtlands, Västerbottens och de sydligast vistande norrbottenslapparna
inplantat begreppet hem. Detta nya behov ha lapparna självfallet ansett
sig berättigat att tillgodose och myndigheterna hava ej ingripit
häremot, vartill de i själva verket även saknat uttryckligt stöd i lag.

Hur bör nu lagstiftningen ställa sig till en sådan företeelse? Bör
den såsom propositionen, föregången av administrativa förberedelser, sökt
gorå, återföra utvecklingen till vad i forna tider gällt? Eller bör lagstiftningen
sanktionera den uppkomna seden och från denna utgångspunkt
söka ordna renskötseln på ett i alla fall förståndigt sätt.

För vår del tveka vi icke i valet. År det möjligt och är det
riktigt att vrida utvecklingen tillbaka på föreslaget sätt? Vi tro det
icke. Endast ett naturhistoriskt museiintresse kan försvara eu sådan

Lagutskottets utlåtande Nr 59.

utväg. Lappfolket har rättighet att lika viil som de svenske sträva fram
till en miinniskovärdigare tillvaro och ingen lagstiftning lärer i längden
kunna förhindra det. Även om lagens hand lönn år efter nuvarande
innehavares och hans hustrus livstid avhysa familjen från boningshusen,
kan man med sannolikhet antaga att deras barn, vanda vid en bättre
bostad, skola finna det rättvist och tilltalande att förflytta sig till primitivare
bostadsförhållanden? Säkerligen icke.

Enligt propositionen (sid. 78) har förslaget i denna punkt också rönt
motstånd från »lapparna i Västerbottens län och flertalet lappar i Jämtlands
län». Jämväl lapparna i de sydligaste lappmarkssocknarna i Norrbottens
län »hava i allmänhet gjort invändningar». Alla dessa lappar,
heter det i redogörelsen, hemställa om rätt att få uppföra ej allenast
kåtor utan även bostadshus å sina renbetesland; några önska rätten
utvidgad till ladugårdsbyggnader och gethus. Från övriga Norrbottenslappars
och vissa Jämtlandslappars sida har åter framhållits att renskötseln
vore oförenlig med stugubyggnader, enär lapparna måste flytta
med sina renar.

Då propositionen nu slutligen tar ståndpunkt i frågan, åberopas (sid.
82) att förslaget »tillstyrkts av alla hörda myndigheter och ej heller
föranlett erinringar från lapparna inom de nordligaste lappmarkssocknarna,
där som bekant renskötseln står högst» samt att »tydligt torde i själva
verket vara, att fast bostad i allmänhet icke låter förena sig med en
god renvärd». Vad myndigheterna angår hava de i god tro tillstyrkt
även tidigare kommittéförslag, som sedan visat sig olämpliga. De Norrbottenslappar,
som ännu leva i nomadlivets ursprungliga förhållanden,
kunna icke åberopas såsom auktoriteter för att pålägga lappar med ett
mera utvecklat kulturliv en skyldighet att övergå till de förras primitiva
vanor. Tydligt synes det därför snarare vara, att bemödandena
böra i stället gå ut på att på det beståendes och oundvikligas grund
bygga upp en god renvård i alla fall. De små jordbrukarna i Norrland
hava fasta bostäder men få ändock under vissa årstider bo i tillfälliga
bostäder i skogarna för skogsavverkning. Åven lappbefolkningen bör
under skydd av en omtänksam lagstiftning kunna antaga enahanda vanor.

För vår del förefalla — trots en minimal beredelsetid under
riksdagsbrådskan — följande riktlinjer vara förtjänta av ett övervägande.
De renskötande lapparne må icke vidare tillåtas att på måfå bosätta sig
i kåtor eller boningshus. Deras bostadsförhållanden böra till en viss
mån ordnas genom lag. I denna stadgas att de äga rätt att bygga
fasta kåtor eller bostadshus. Detta dock endast inom vissa anvisade
områden, så valda att hemtrevnad och utkomstmöjligheter av jakt, fiske

Lagutskottets utlåtande Nr 59.

och helst någon eventuell odling förefinnes, att på samma gång därigenom
framtvingas en viss särskillnad av renhjordarna, och att flera,
åtminstone tre lappfamiljer kunna till ömsesidig trevnad och hjälp
sammanföras till samma plats. Lapparnas egna önskningar vid valet
av boningsplats böra tagas till utgång för prövningen.

Det kan sedan tvistas om det bör uttryckligen förbjudas lapparne
att hålla ett par, tre getter eller möjligen en ko eller icke. För vår
del synes oss böra tagas under övervägande om ej tillstånd, där ej
särskilda skäl resa sig däremot, bör kunna medgivas lappar att upptaga
någon odling och hålla något djur, helst getter för att bereda de hemmavarande
tillgång till mjölk mot uttryckligt villkor att de få underkasta
sig allt det ohägn, som framströvande renar åstadkomma. Ett sådant
villkor har inrymts i arrendekontrakten till jordbruket på de hemman
i Jämtlands län, som exproprierats just för lapparnes räkning. Någon
olägenhet av en sådan ordning lär där ej ha försports.

På samma gång måste dock de nuvarande bosättningarnas tillvaro
respekteras och där de anses böra försvinna, full ersättning därför
lämnas eller förflyttning ske på kronans bekostnad. Anser man någon
fara föreligga för nya särdeles olämpliga bosättningar under tiden°till
den allmänna revisionen av lapplagen kommer till stånd, — vilket dock
ej visats —, kunna ju myndigheterna nu upphöra att »låta saken passera»
samt inskrida provisoriskt mot sådana bosättningar.

Vidare bör övervägas huruvida ej, liksom förslaget nu förkastar
bofastes renkapitalism i Norrbotten, även lapparnes egen renkapitalism
bör upphävas. Man klagar över de stora sammanblandade renhjordarna,
där den stora lappska renägaren dominerar, där de mindre renägarne ha
svårt att urskilja och sammanhålla sina djur och bliva på många sätt
underkuvade. Detta missförhållande skulle säkerligen avhjälpas genom
ett ingalunda obilligt förbud för renskötande lappar att inneha mer än
högst ett visst antal renar. Genom att lapparne tillförsäkras utsikten
att förbliva en så att säga småbondeklass lösas säkerligen många
svårigheter.

Härtill kommer nog åtskilligt annat, som vid närmare övervägande
också förtjänar upptagas till prövning. Gällande lag och propositionen
betona redan skyldigheten att för vissa antal renar ovillkorligen hålla
en duglig renskötare, som följer renarne, samt effektiv kontroll på denna
skyldighets fullgörande.

Vad angår förslagets bestämmelser om renskötande lappars skyldighet
att i tredje generation såsom jordbrukre välja mellan detta eller
renskötseln och vad därmed äger sammanhang, framgår enligt vår upp -

Lagutskottets utlåtande Nr 59.

fattning av såväl sakens natur som den förestående redogörelsen, hur
även donna fråga är vansklig, omtvistad och sammanhängande uppenbart
med grunderna för den allmänna revisionen. Skillnaden mellan jordbruk
satt i mantal och utan mantal är ofta godtycklig. Förbudet för i tredje
generationen hemmansbrukande lapp att idka renskötsel, även om han
gör det väl, är schematiskt och åläggandet för lägenhetsbrukande lapp
att nu i andra generationen göra sig av med lägenheten blir också ofta
mera en konstruktion än levande liv.

Frågan om lappens rätt till jakt och fiske hör samman med bosättningsfrågan
eller med andra ord till hans rätt att begagna »land
och vatten». Uti förslaget har emellertid till gällande lags 30 § föreslagits
ett tillägg att lappen dock skall vara i avseende å tid och sätt
för nyttjande av jakt och fiske underkastad de bestämmelser, som eljest
gälla. Då det uppgives, att lappar ansett sig på grund av 30 § vara
fritagna från att följa givna föreskrifter, avsedda att skydda fisk och
villebråd mot utrotning, synes det ej möta hinder att redan nu besluta
det ifrågasatta förtydligande tillägget.

Vida mer ingripande är däremot förslaget att lagens förmåner
skola tillförsäkras endast Tenskötande lappar, under det gällande lag
bereder »lapparne» ifrågavarande rätt till jakt och fiske. Man måste
fråga sig hur det då går med de fattiga s. k. fiskelapparne och andra
sådana lappar, som icke hava några renar. Förslaget söker i 35 §
mom. 1 och 3 giva en viss anvisning på lösning av de fattiga, icke
renbesittande lapparnes existensfråga. I allmänhet synas de enligt mom.
1 skola hänvisas till viss ort såvida de nämligen ej sakna utväg till
nödtorftigt uppehälle. I sistnämnda fall står frågan öppen, måhända
till den allmänna revisionen av lapplagsstiftnmgen. Jämlikt 3 mon*i.
skall befallningshavande kunna för visst fall i sender medgiva lapp,
som icke idkar renskötsel, rätt att jaga och fiska utan samband med
upplåtelse enligt mom. 1.

Hur all denna till administrationen överlåtna organisation kommer
att taga sig ut i tillämpningen är svårt att förutse. Saken måste enligt
vår mening för allsidigt och tillräckligt övervägande anstå till den allmänna
lapplagsrevisionen. Allraminst synes det kunna ifrågakomma
att nu i denna förberedande provisoriska lagstiftning övertagå de icke
renbesittande lapparnes utkomstmöjligheter genom att upptaga ett enstaka
av förslagets tämligen genomförda bestämmelser att förbehålla lapplagons
förmåner åt de renskötande lapparne och giva lapparnes proletariat ett,
såvitt i sakens nuvarande skick kan bedömas, ganska ovisst surrogat.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 sand. 46 käft. (Nr 59.) 6

38 Lagutskottets utlåtande Nr 59.

Det föreslås därför, att 30 § fortfarande skall tills vidare gälla för
»lapparne».

Vilka meningar man än må hava i alla dessa ämnen, måste dock
betonas, att det icke är försvarligt att slumpvis avgöra dessa viktiga
spörsmål utan tillräcklig förberedelse och eftertanke. För utskottets
medlemmar och ännu mer för flertalet övriga ledamöter i riksdagen har
möjlighet därtill varit utesluten med hänsyn till att propositionen inkommit
först i slutet av riksdagen under en tid av det mest brådskande
arbete på alla håll.

Till allt detta kommer slutligen en annan viktig sak. I Norge
förestår också en allmän revision av dess inre lapplagstiftning. Denna
har där enligt en uttalad önskan fått föregås av ett samfält av norska
staten understött lappmöte i Trondhjelm, där lapparnes synpunkter och
önskningar i. hela frågan varit föremål för intresserade överläggningar.
Det må icke förundra, att även de svenska lapparne, manade icke minst
av detta föredöme, mångenstädes framfört önskningar om en liknande
ordning för sakens behandling även i Sverige. Från lappars sida
betonas, såsom det förefaller med mycket fog, att de i propositionen
utbrutna bosättnings frågorna i ali synnerhet böra få bliva föremål för
lappmötets övervägande. Det har visserbgen av utskottet erinrats, att
lapparne redan blivit hörda i dessa ämnen, men det är påtagligen en
stor skillnad mellan ett hörande mötesvis under myndigheternas ledning
över lösryckta delar av det hela än en självständig överläggning på eu
samfäld lappriksdag över deras lifsfråga i hela dess vidd. Må vi ock
besinna att lapparne ej hava någ^n egen representation i den svenska
riksdagen. Alldraminst bör det få ifrågakomma att avvisa deras befogade
önskningar och skapa missmod uti en tid, då nationernas rätt
att själva bestämma över sina öden är dagens lösem

Om det till sist må tdlåtas en redaktionell önskan, så skulle det
vara att vid den blivande revisionen av lapplagstiftmingen togs till utgång
reella indelningsgrunder framför formella, så att varje sak kan
återfinnas någorlunda på ett ställe och bestämmelserna därom bliva
fullständiga och tydliga.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1917.