Lagutskottets utlåtande Nr 57 (Utlåtande 1912:LU57 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 57.

Nr 57.

Ankom till Riksdagens kansli den 10 maj 1912 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning af dels Kungl. Majtts proposition med förslag
till lag om aflösning af vissa frälseräntor, lag om
sammanläggning af frälseränta med den fastighet, hvaraf
räntan utgår, lag om ändrad lydelse af 11 kap. 2 § jordabalken,
lag om ändrad lydelse af 18 § i förordningen
den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom,
lag om ändrad lydelse af 61 § i förordningen
den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom
och lag om ändrad lydelse af förordningen den 20 juli
1855 angående kronans rätt vid återbetalning af lån,
som blifvit i jordebok antecknade, dels ock i anledning
däraf väckta motioner.

Närvarande vid ärendets slutliga behandling: herrar Widén, Håkanson, Stärner
*), af Ekenstam, Alexanderson, grefve Mörner, von Baumgarten, Högberg,
Stendahl, Petersson i Lidingö villastad, Jansson i Edsbäcken, Forsberg,
Pettersson i Bjälbo, Igel, Persson i Norrköping och Rehn.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom en den 15 mars 1912 dagtecknad proposition, nr 75, har
Kungl. Maj:t, under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet och
lagrådet förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga här nedan intagna
förslag till

1) lag om aflösning af vissa frälseräntor,

2) lag om sammanläggning af frälseränta med den fastighet, hvaraf
räntan utgår,

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 samt. 51 käft. (Nr 57.)

Lagutskottets utlåtande Nr 57.

3) lag om ändrad lydelse af 11 kap. 2 § jordabalken,

4) lag om ändrad lydelse af 18 § i förordningen den 16 juni 1875
angående lagfart å fång till fast egendom,

5) lag om ändrad lydelse af 61 § i förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom och

6) lag om ändrad lydelse af förordningen den 20 juli 1855 angående
kronans rätt vid återbetalning af lån, som blifvit i jordebok antecknade.

I sammanhang härmed har utskottet till behandling förehaft två i
anledning af propositionen väckta motioner, nämligen motionen inom Första
kammaren, nr 99, af grefve Mörner, och motionen inom Andra kammaren,
nr 278, af herr Åker Lund.

Grefve

Mörners

motion.

Grefve Mörners motion är af följande lydelse:

A Kungl. Maj:ts proposition, nr 75, med förslag till lag om aflösning
af vissa frälseräntor in. m. föreslås, att frälseränta, som ej, efter hvad särskild!
är stadgadt, må inlösas för statsverkets räkning — i allmänhet så
kallad frälseskatteränta -— må enligt i förslaget närmare angifna bestämmelser
aflösas mot ersättning i penningar.

Ersättning, som i regel skall uppgå till tjugufem gånger räntans
årliga värde, beräknadt på närmare angifvet sätt, föreslås skola utgå sålunda,
att en fjärdedel af densamma gäldas af statsmedel och tre fjärdedelar
förskjutas af statsmedel. Såsom afbetalning och ränta å hvad sålunda
förskjutits skall fastighetens ägare årligen erlägga ett för hvarje år
lika belopp, så bestämdt, att det förskjutna beloppet jämte 4 procent
årlig ränta å hvad vid hvarje tid däraf återstår oguldet är 40 år från förskottets
utgifvande till fullo betaldt till statsverket. Af motiveringen inhämtas,
att annuiteten å berörda tre fjärdedelar skulle utgöra 5,0523 procent.
För aflösning af en frälseskatteränta å 100 kronor skulle alltså hela ersättningsbeloppet
beräknas till 2,500 kronor, hvaraf statsverket skulle gälda
625 kronor och förskjuta 1,875 kronor, som af räntegifvaren skulle återbetalas
medelst en annuitet af 94 kronor 73 öre årligen i 40 år. Det
sålunda föreslagna ersättningssystemet synes mig innebära alltför ringa
fördelar för räntegifvaren, särskildt med hänsyn dels till de kamerala förhållanden,
som i regel på sin tid föranledde frälseskatteräntornas uppkomst,
och dels till den fullständiga inlösning med statsmedel, som numera med
gifvits för skattefrälseräntor och dessa räntors därefter följande fullständiga
efterskänkande i likhet med öfriga grundskatter.

I den värdefulla och intressanta utredning »Om frälseränta», som på
offentligt uppdrag utarbetats af professor B. Ekeberg och som åberopas i
motiven till propositionen, lämnas redogörelse för sättet för frälseskatte -

Lagutskottets utlåtande Nr 57.

räntornas uppkomst och. de därför grundläggande rättsåskådningarna,beträffande
äganderätt till jord och ränta. Frälseskatteräntan definieras (sid.
11) som »en ränta, som förbehållits, då bördsrätt^ genom dess afhändande
till en bonde utsöndrats ur den fulla äganderätten till rent frälse». Med
»j>ördsrätten» afses i detta sammanhang äganderätten till själfva jorden.
A sid. 90 ges i något olika ordalag samma definition med tillägg, att härmed
dock endast normalfallet vore angifvet, ocho att frälseskatteräntor
undantagsvis uppkommit jämväl på andra sätt. Ä sid. 93 angifves den
vanliga anledningen till att sådana räntor uppkommit. Där yttras nämligen:
»Vanligen föranleddes dylika transaktioner af de numera upphäfda
förbuden för ofrälse att förvärfva jord under frälsevillkor. Den, som ville
afyttra jord af rent frälses natur till någon, som ej tillhörde de privilegierade
klasserna, såg sig nödsakad att själf behålla frälsemannarätten och
öfverlåta allenast skattemannarätten.» Härefter framhälles, att åtskilliga
växlingar och afvikelser från hufvudregeln förekommit.

Af den därefter å sid. 93—122 lämnade utredningen angående
ränterättens begreppsmässiga innehåll framgår vidare bland annat (sid.
97), att åtminstone intill slutet af 1600-talet bördsrätterna torde undantagslöst
försålts till män af allmogen eller i allt fall till ofrälse personer
och att ränterätten åtminstone till sitt hufvudsakliga innehåll varit gifven
genom motsättningen mellan frälse- och skattejord, adel och ofrälse;
att (sid. 98) det i själfva verket kan sättas i fråga, huruvida under nämnda
tid vid frälsejords försäljande till någon, som icke ägde rätt att besitta
jord under frälsevillkor, åt denne öfverhufvud kunde med laga verkan öfverlåtas
en vidsträcktare rätt, än en kronoskattebonde gemenligen ägde till
sin jord; att (sid. 104) emellertid redan tidigt, såsom det synes dock först
på 1700-talet, den uppfattningen blef rådande, att dispositionsfrihet gällde
beträffande frälseränteaftalets innehåll; att (sid. 115) denna dispositionsfrihet
vann uttryckligt erkännande i skatteköpsförordningen den 21 februari
1789; samt att (s. 121) det för frälseränta^ begrepp därför icke ens är
väsentligt, att rätt till afkomst förbehållits. I trots af att frälseräntans
begrepp sålunda under tidernas lopp utvidgats, kvarstår såsom det typiska
normalfallet, att vid försäljning af äganderätt till frälsejord förbehållits åt
frälsemannen en ränta, som i regel åtminstone icke mycket understeg hvad
som skulle i skatteränta utgått till kronan, ifall jorden varit skattejord.

Att själfva aftalet om räntans förbehållande utgjort en privat rättshandling
mellan frälsemannen och köparen till jorden, torde få anses oförnekligt.
Men det bör icke lämnas ur sikte, utan tvärtom vid frågans bedömande
vara en hufvudsynpunkt, att staten genom förbudet för ofrälse
att äga frälsejord, hvilket efter åtskilliga inskränkningar fullständigt upp -

Lagutskottets utlåtande Nr 57.

häfdes först år 1810, så att säga framtvungit ett dylikt aftal om räntans
behållande i frälsemans ägo. Rättsåskådningen fordrade under en mycket
lång tid, att bonden skulle under alla förhållanden betala »ränta» för sin
jord, hvilken ränta för skattejord utgick till kronan och för f. d. frälsejord
till frälseman. Ifall nu visshet funnes, dels att frälseskatteräntor
tillkommit endast af dylik anledning samt dels att i hvarje enstaka fall
frälseskatteräntan i aftalet bestämts till precis samma belopp, som skatten
till kronan skulle utgjort, därest hemmanet varit af skattenatur, skulle
statens nuvarande ställning till frågan om räntornas inlösen icke i sak
kunna anses vara väsentligen olika beträffande de bägge slagen af räntor,
ty frälsemannen hade ju i sådant fall blott såsom ett slags organ för staten
uppfyllt en af staten gifven föreskrift. En dylik visshet finnes emellertid
icke. Tvärtom är ådagalagdt, att i enstaka fall frälseräntor tillkommit
i annan ordning, och den under senare tid medgifna dispositionsfriheten
antyder, att hänsyn icke alltid tagits till skatteräntan. Dock torde
man kunna förutsätta, att i de allra flesta fall skatteräntan utgjort en
högst betydande del och sannolikt den vida öfvervägande delen af den
stipulerade frälseskatteräntan. Härför talar bland annat den omständigheten,
att dessa frälseskatteräntor mycket ofta torde hafva bestämts i samma
skattepersedlar som skatteräntan, och att skatteräntan från något närbeläget,
troligen ungefär jämngodt ansedt skattehemman plägat tagas till förebild,
synnerligast i de fall, då frälsehemmanet var gammalt frälse, å hvilken
ingen egen ränta funnits.

Ö,. o

Äfven lagberedningen har i viss mån delat detta åskådningssätt,
hviiket framgår af följande yttrande (sid. 24 i prop.): »Icke heller lärer
allt berättigande kunna frånkännas den synpunkten, att, då det är staten,
som genom lagstiftningen om frälsejord skapat de förhållanden, hvilka
gifvit upphof åt dessa privaträttsliga räntor, det också bör vara statens
uppgift att medverka till deras upphörande.» Den departementschef, som
den 22 juni 1911 inför Kungl. Maj:t föredrog nu ifrågavarande ärende,
skänkte äfven ett visst erkännande åt den af mig nu framhållna synpunkten,
då han yttrade (sid. 26): »Säregna förhållanden i äldre tiders skattelagstiftning
medföra, att det dock icke kan sägas, att skattebegréppet är
helt och hållet främmande för alla de nu icke inlösningsbara räntorna.»

Oaktadt staten sålunda fordom genom sin lagstiftning direkt framkallat
antagligen största delen af den nuvarande skattskyldigheten i form
af frälseskatteräntor, har dock icke i det nu framlagda förslaget ifrågasatts
större bidrag från statens sida än en fjärdedel af räntans kapitaliserade
belopp. Att staten skall förskjuta resten mot bästa säkerhet och en ränta,
som fullt täcker statens egen, innebär ingen uppoffring för staten. Bestäm -

Lagutskottets utlåtande Nr 57.

mandet af berörda bidragsbelopp synes för öfrigt hafva skett ur helt andra
synpunkter än den nu angifna.

Sedan numera skattefrälseräntorna med hela deras kapitalbelopp inlösas
af statsmedel och afskrifvas, samt full ersättning af statsmedel utgår
till räntegifvarna af dylika ännu oinlösta räntor, framstår det, såsom väl
år kåndt för dem, som haft att syssla med dylika räntor, och såsom ofvanbemälde
departementschef också framhållit, »för den allmänna meningen
bland de af frågan närmast berörda» såsom »orättvist, att de båda hufvudslagen
af räntor från statsverkets sida behandlas till den grad olika som
för närvarande.»

Vägran från räntegifvarnas sida att utgifva räntan är ingalunda
ovanlig, och däraf föranledes långvariga samt merendels ytterst invecklade
rättegångar, hvari resultatet oftast beror på en mer eller mindre framgångsrik,
men städse svår och dyrbar forskning i kammararkivet och andra
arkiv. Vinner räntetagare!! rättegången, mötes han af räntegifvarnas yrkande
att icke lösa persedlarna i pengar utan utgöra dem in natura, hvithet
i de flesta fall skulle vara meningslöst för att icke säga outförbart.
Äfven från dessa synpunkter torde det få anses såsom ett allmänt intresse,
att nu ifrågavarande förhållanden undanröjas. Men utsikten att först efter
en måhända lång och dyrbar rättegång få ränterätten och dess innehåll
fastslagna torde i många fall föranleda räntetagare!! att icke taga initiativ
till räntans aflösande utan i stället låta de nuvarande förhållandena förblifva
orubbade, så länge räntegifvarna ej göra svårigheter i fråga om
betalningen. Och ej heller för räntegifvare!! torde förmånen, att först
efter 40 år bli fri från räntan och att intill dess betala endast 5,27 procent
(100 94,73) lägre ränta än förr, alltid uppväga de af proceduren för

räntans aflösande föranledda kostnaderna, eventuellt för rättegång. Vill man
verkligen vinna ett ordnande inom rimlig tid af dessa föråldrade och i
flera hänseenden ytterst ofördelaktigt verkande förhållanden, synes det nödvändigt,
att statens andel i aflösningsersättningen höjes.

Såväl af historiskt-kamerala grunder som af praktiska skäl tillåter ja»-mig därför föreslå en sådan höjning.

Det torde,, såsom ofvan sagts, kunna antagas, att skatteräntan i de
allra flesta fall ingått i frälseskatteräntan med ett belopp, som icke mycket
understiger sistnämnda räntas hela belopp. Ett konsekvent fullföljande
af denna uppfattning skulle föranledt förslag, att nästan hela räntebeloppet
skulle. gäldas af staten. Då emellertid förhållandena uppenbarligen växla
betydligt samt det icke lärer vara möjligt och i hvarje fall icke lämpligt
att nu söka för hvarje frälseskatteränta utröna storleken af det belopp,
som kan anses utgöra den däri ingående verkliga skatteräntan, torde det

Herr Åkerlunds
motion.

6 Lagutskottets utlåtande Nr 57.

vara nödvändigt att, såsom i propositionen föreslås, ålägga staten att gälda
en viss för alla räntor af ifrågavarande slag lika andel. Jag finner mig
böra föreslå, att denna andel höjes från en fjärdedel till hälften af räntans
kapitalbelopp.

Äfven med sådan begränsning af statens bidrag skulle räntegifvarens
fördelar af aflösningen väsentligt ökas, i jämförelse med Kungl. Maj:ts
förslag, i det att amorteringstiden kunde sänkas till 25 år och likväl ännu!-teten under denna tid, utgående efter 6,4012 procent, skulle bli afsevärdt
lägre. Med begagnande af det i statsrådsprotokollet använda exemplet
skulle nämligen af en frälseränta å 100 kronor, kapitaliserad till 2,500 kronor,
statsverket gälda 1,250 kronor samt förskjuta 1,250 kronor, som skulle af
räntegifvaren återbetalas under 25 år med allenast 80 kronor 1 öre årligen.

''"”Det är uppenbart, att härigenom statsverkets direkta kostnader för
ränteaflösningen skulle fördubblas, men detta kan jag, på grund af hvad
jag ofvan anfört, icke finna annat än fullt befogadt.

Jag tillåter mig alltså hemställa, att Riksdagen måtte besluta, att 2
§ i den föreslagna lagen om aflösning af vissa frälseräntor måtte erhålla
följande lydelse:

2 §•

Af ersättningen varde hälften af statsmedel gulden och hälften af
statsmedel förskjuten.

Såsom afbetalning och ränta å hvad sålunda förskjutits skall fastighetens
ägare årligen erlägga ett för hvarje år lika belopp, så bestämdt,
att det förskjutna beloppet jämte fyra procent årlig ränta å hvad vid hvarje
tid däraf återstår oguldet är tjugufem år från förskottets utgifvande till fullo
betaldt till statsverket.»

Herr Åkerlund bär i sin motion anfört följande:

»I nådig proposition den 15 innevarande mars (nr 75) har Kungl.
Maj :t afgifvit förslag till, bland annat, lag om aflösning af vissa frälseräntor.

Enligt detta förslag skulle frälseränta, som ej enligt redan gällande
bestämmelser finge inlösas för statsverkets räkning, aflösas mot ersättning
i penningar efter närmare angifna grunder. För att underlätta denna aflösning
skulle af ersättningsbeloppet för hvarje frälseränta en fjärdedel
betalas af statsmedel och "tre fjärdedelar förskjutas af statsmedel. Den
förskjutna delen af ersättningen jämte fyra procent ränta därå skulle återbetalas
af ägaren till den räntegifvande fastigheten under fyrtio år med
ett för hvarje år lika belopp, dock med rätt för fastighetens ägare att
efter uppsägning inbetala hela ersättningsbeloppet.

Lagutskottets utlåtande Nr 57. 7

Genom framläggande af detta lagförslag har det omsider erkänts
att staten bör träda emellan för afskaffande af denna föråldrade och kovågar
saga, orättvisa beskattning af svensk jord. Den hjälp, som staten
erbjuder, är emellertid alltför obetydlig; och aflösningstiden bär på grund
häraf måst utsträckas till hela fyrtio år. Under alla dessa år måste såledas
ifrågavarande räntor alltjämt utgöras ehuru med ett i re°-el nåo-ot
nedsatt belopp. ö ö

föregående af enskilda motionärer framlagda försko- till afskrifning
eller aflösning af dessa frälseränta!- har det alltjämt påståtts, att,
då staten icke haft något att skaffa med tillkomsten af räntorna, det allmänna
ej borde vidkännas någon kostnad för deras afskaffande.

Detta må nu vara formellt rätt beträffande de rena frälseskatter
änt or na eller sådana som utgå af gamla frälsehemman. Men vi måste
erinra oss, att dessa räntor tillkommo på en tid, då räntan var så o-odt
som den enda åtminstone direkta skatt, som hvilade på jorden. Från
krono- och skattehemman gingo räntorna till kronan och från frälseskattehemman
till adelsmannen. Sedermera tillkommo allt flera och flera skatter
till kronan, hvilka äfven drabbade frälseskattehemman en. Och slutligen
befanns jorden vara så betungad, att den stora grundskatteafskrifningen
måste genomföras. ö

Frälseskattehemmanen, som alltjämt fått vara med om de ökade
bördorna, fingo emellertid icke åtnjuta den lättnad, som bereddes kronooch
skattehemman genom nämnda afskrifning. Genom grundskatteafskrifmngen
erkände likväl statsmakterna, att jordbeskattningen blifvit så höta
uppdrifven, att den måste i visst afseende sänkas. Men den jord som
kanske haft det allra tyngst, fick ej vara med.

Förutom dessa rena frälseskatteräntor ha vi de frälseränta!’, som i
propositionen benämnas kronofrälseräntor och hvilka utgå af gammal kronojoid.
. Beträffande dessa räntor lär det icke kunna förnekas, att staten
vidtagit den första åtgärd, som möjliggjort räntornas uppkomst. Kronan
har en gång 1 tiden sålt jorden med räntor till någon adelsman, som sedan
1 sin tur afyttrat jorden och behållit räntan eller någon gång tvärtom.
Hade kronan icke salt de hemman, hvarifrån dessa räntor nu utgå, skulle
räntorna blifvit afskrida i sammanhang med grundskatteafskrifningen.
öärskildt 1 fråga om dessa räntor synes den föreslagna grunden för aflösnmgen^ej
vara öfverensstämmande med billighet och rättvisa.

Från ett flertal hemman inom min valkrets utgå till Danviks hospital
frälseråntor af sistnämnda beskaffenhet. Dessa räntor utgå med belopp
som äro oskäligt höga i förhållande till hemmanens mantal. Och hafva
räntorna härigenom kommit att verka synnerligen betungande för rånte -

Utskottets

yttrande.

8 Lagutskottets utlåtande Nr 57.

gifvare!). Sålunda utgår från ett mantal Käle i Vallentuna socken eu ränta
af omkring 300 kronor, oaktadt hemmanet består af allenast 50 tunnland
åker utan° någon skog eller hagmark. Ett allmänt missnöje har äfven
bland dessa räntegifvare kommit till synes öfver den nådiga propositionen.

I fråga om dessa s. k. kronofrälseräntor yttrar statsrådet och chefen
för kungl. justitiedepartementet (se sid. 35 i propositionen), att tillräcklig
anledning ej torde finnas att behandla dem annorlunda än de rena
frälseskatteräntorna. Mot denna uppfattning kunde väl mycket vara att
invända, då kronan gifvetvis härvidlag måste anses hafva större skyldighet
att träda emellan än vid de rena frälseskatteräntorna. Under förutsättning
att liberalare grund antages för aflösningen i allmänhet, vill jag
emellertid icke framställa yrkande om någon särskild fördel vid aflösningen
af kronofrälseräntorna.

Af det anförda torde framgå, att jag anser, att af ersättningen för
frälseränta större andel än en fjärdedel bör utgå af statsmedel. Rättvisa
och billighet synes fordra, att staten betalar åtminstone halfva ersättningsbeloppet.
" Härigenom skulle äfven den fördelen vinnas, att amorteringstiden
för det af staten förskjutna ersättningsbeloppet skulle kunna väsentligen
nedsättas från föreslagna fyrtio år, utan att de jordägaren åliggande
annuiteterna härigenom komme att öfverstiga beloppet af den ränta, som
förut erlagts.

På grund af det anförda får jag hemställa om sådan ändring i nådiga
propositionen med förslag till lag om aflösning af vissa frälseräntor,
att af ersättning för frälseränta hälften gäldas af statsmedel och hälften
förskjutes af statsmedel, samt att återbetalning af det förskjutna beloppet
jämte fyra procent årlig ränta skall, på sätt finnes angifvet i 2 § af lagförslaget,
äga rum under trettio år eller eventuellt kortare tid från förskottets
utgifvande.»

'' Man skiljer i fråga om frälseräntor hufvudsakligen mellan två olika
slag, alltefter som de uppkommit genom en åtgärd af det allmänna, kronan,
eller genom en åtgärd af enskild natur. Det förra slaget benämnes
skatt ef rälser änt or; de hafva uppkommit därigenom, att kronan till någon
enskild öfverlåtit sin rätt till den från ett skattehemman utgående räntan.
Det senare slaget kallas frälseskatteräntor och härleda sig därifrån, att
ägare af frälsehemman afhändt sig jordäganderätten med förbehåll att för
sig och efterkommande af hemmanet åtnjuta viss ränta, eller, med bibehållande
af jordäganderätten, till annan upplåtit rätt till viss ränta af
hemmanet. Därest den jord, från hvilken ränta af det senare slaget utgår,

Lagutskottets utlåtande Nr 57.

tidigare varit kronohemman, hvartill kronan genom s. k. frälseköp eller
annat laga fång afhändt sig äganderätten, och räntan därefter skilts från
äganderätten till jorden, plägar räntan äfven benämnas krön ofrä Is er än ta.

Redan länge har i lagstiftningen en sträfvan gjort sig gällande att
förena träl seräntorna med jorden.

Till detta mal syftade sålunda saväl den i ■ 1 kap. 5 ii jorda™
balken stadgade rätt för ägare af frälseränta!! att lösa till sig den af
räntan besvärade jorden, då denna säljes utom börd, som den lösnings™
rätt vid räntans försäljning utom börd, förordningen den 21 mars 1835
tillägger jordens ägare. Men till någon tillfredsställande minskning af
frälseräntorna har denna lagstiftning icke visat sig leda. Numera hafva
emellertid beträffande skattefrälseräntorna i samband med grundskatteafskrifningen
åtgärder vidtagits, hvarigenom dessa räntor till största
delen upphört. Genom Kungl. förordningen den 11 september 1885 stadgades
nämligen, att de räntor a skattefrålsehemman, hvilka genom köp,
byte eller gåfva kommit från kronan i enskild persons eller verks, menighets
eller inrättnings ägo och icke blifvit med jordäganderätten förenade,
finge i den mån, som vederbörande ägare därom framställde anbud, för
statsverkets räkning inlösas med det kapitalbelopp, som, sedan räntans
värde på angifvet sätt beräknats, erhölles genom räntans kapitalisering efter
fyra procent, det vill säga med ett belopp motsvarande tjugufem gånger
räntans värde för år. Den tid, inom hvilken ägaren hade att framställa anbud
om räntans inlösen, som i nämnda förordning begränsats till ett år från
förordningens datum, har sedermera tid efter annan förlängts och är numera
genom Kungl. kungörelsen den 14 maj 1909 utsträckt till utgången afår 1912.

Sedan genom Kungl. förordningen den 2 juni 1911 stadgats, att
hinder mot inlösen af skatt ef rål seränta ej skall möta på den grund att
räntan vid något tillfälle före den 1 april 1911 varit förenad med jordäganderåtten,
äro sålunda från inlösen enligt 1885 års förordning uteslutna
dels frälseskatteräntor och dels sådana skattefrälseräntor, som äro förenade
med jordäganderätten.

Emellertid har frågan om vidtagande af åtgärder för frälseräntornas
aflyftande i större omfattning än den gällande lagstiftningen medgifver
vid upprepade tillfällen varit föremål för behandling inom Riksdagen.
Under åren närmast efter utfärdandet af 1885 års förordning hemställdes
i särskilda inom andra kammaren väckta motioner, dels att det i nådiga
förordningen den 11 september 1885 för inlösen af skattefrälseräntor uppställda
villkoret, att räntan icke blifvit med jordäganderätten förenad, måtte
mildras, och dels att äfven frälseskatteräntor måtte få inlösas. Dessa
motioner blefvo emellertid af Riksdagen afslagna.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 samt. 51 Käft. (Nr 57.)

Lagutskottets utlåtande Nr 57.

I skrifvelse den 5 maj 1893 anhöll sedermera Riksdagen, att Kungl.
Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag i syfte att,
sedan frälseränta en gång blifvit förenad med frälseskattehemmanet, jorden
och räntan icke åter skulle få skiljas, därvid i skrifvelsen framhölls, att
den konsolidation af söndrad äganderätt, som man velat åstadkomma genom
att stadga lösningsrätt för frälseränteägare till skattejord och för skattejordägare
till frälseränta, icke kunde vinnas, så länge det stode en hvar
fritt att åter upplösa den förening af jordäganderätten och frälseränta!!,
som med begagnande af lösningsrätt eller på annat sätt blifvit vunnen.

I anledning af denna Riksdagens framställning utarbetades, sedan utlåtande
af kammarkollegiet inhämtats, inom justitiedepartementet ett förslag
till lag om frälseräntas sammanläggning med jorden, hvaraf den utginge.
Med anledning af vid förslagets granskning inom högsta domstolen mot
detsamma framställda anmärkningar blef det dock ej förelagdt Riksdagen.

Frågan om ytterligare åtgärder för frälseräntornas afskaffande ^ har
emellertid^ vid 1901, 1903, 1904 och 1905 års riksdagar ånyo varit föremål
för behandling. Vid 1905 års riksdag enades kamrarna om en ny
framställning i ämnet till Kungl. Maj:t. 1 skrifvelse den 10 maj 1905
framhöll Riksdagen önskvärdheten af att de olägenheter, som tillvaron af
dessa å jorden hvilande räntor medförde, komme att upphöra och att
Riksdagen genom utredning i ämnet blefve satt i tillfälle att närmare
pröfva de åtgärder, som lämpligen skulle kunna vidtagas för vinnande af
rättelse i berörda förhållande; och anhöll Riksdagen därför, att Kungl. Maj:t
täcktes låta utreda, på hvad sätt och under hvilka villkor de, som utgjorde sådana
frälseräntor, som enligt gällande författningar icke af statsverket inlöstes,
kunde sättas i tillfälle att "lösa sig från dessa räntor, och för Riksdagen
framlägga de förslag, hvartill utredningen kunde gifva anledning.

Öfver Riksdagens sistnämnda skrifvelse inhämtades Konungens befallningshafvandes
i "länen, kammarkollegiets och lagberedningens utlåtande.

Såväl de flesta Konungens befallningshafvande som kammarkollegiet
och lagberedningen tillstyrkte därvid vidtagande af åtgärder för frälseskatteräntornas
aflyftande, hvarjämte kammarkollegiet framlade förslag till
bestämmelser i fråga om frälseskatteräntornas aflösning, hvilket förslag blef
föremål för lagberedningens granskning.

Med anledning af 1905 års riksdagsskrivelse samt de öfver desamma
afo-ifna yttranden utarbetades inom justitiedepartementet förslag till lag
om aflösning af vissa frälseräntor och lag om sammanläggning af frälseränta
med fastighet samt om inteckning i frälseränta, äfvensom af nämnda
lagförslag föranledda förslag till lag om ändrad lydelse af 18 § i förordningen
angående lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1875 och

Lagutskottets utlåtande Nr 57.

lag om ändrad lydelse af 61 § i förordningen angående inteckning i fast
egendom den 16 juni 1875. Sedan dessa förslag underkastats granskning
af lagrådet, hafva med anledning af inom lagrådet framställda anmärkningar,
förslagen i vissa hänseenden omarbetats samt förslag uppgjorts till
lag om ändrad lydelse af 11 kap. 2 § jordabalken samt till lag om ändrad
lydelse af förordningen den 20 juli 1855 angående kronans rätt vid återbetalning
af lån som blifvit i jordebok antecknade, hvarefter samtliga dessa
förslag genom förevarande proposition förelagts Riksdagen till antagande.

Utan tvifvel är det en angelägen uppgift för lagstiftningen att på
ett eller annat sätt* söka få aflyftade från jorden äfven de med nu gällande
lagstiftning icke inlösningsbara frälseräntorna. De olägenheter, som
äro förenade med ifrågavarande föråldrade rättsinstitut äro obestridliga.
I första rummet framstår ur rent formell synpunkt den oegentligheten att
frälseräntorna, enligt ett från äldre tider i lagstiftningen kvarstående åskådningssätt,
uppfattas såsom särskilda, från den räntan underkastade jorden
fristående fastigheter, hvilka för sig lagfaras och intecknas. Med hänsyn
till fastighetskrediten föreligger vidare i fråga om frälseräntorna den betänkligheten,
att af gravationsbevis rörande en fastighet någon upplysning icke
erhålles, huruvida eu dylik ränta hvital- på fastigheten, och att ej heller
eljest erforderlig publicitet är beredd med afseende på detta slags gravation,
som dock är af stor betydelse för fastighetens värde.

Det mest betydelsefulla skälet, hvarför frälseräntornas bortskaffande
måste anses som en allmän angelägenhet af vikt, är dock att dylika räntor i
och för sig utgöra en olämplig, ojämnt verkande och på vissa håll verkligen
betungande börda på den jord, af hvilken de utgå. Härtill kommer, att
de ofta utgå i prestationer, som, bestämda genom föråldrade aftal, äro till
sitt värde växlande och ovissa samt därför kännas än mera tyngande.
Sedan numera grundskatterna afskrifvits och i sammanhang därmed skattefrälseräntorna
till största delen inlösts, kommer slutligen kvarståendet af de
öfriga räntorna att för räntegifvarne framstå som en orättvisa.

Angelägenheten af frälseräntornas fullständiga aflyftande från jorden
har också, såsom af den föregående framställningen framgår, numera
blifvit allmänt erkänd, ej blott i Riksdagen, som i sin ofvan berörda skrifvelse
den 10 maj 1905 uttalat sig därom, utan äfven af flertalet af de i
ärendet hörda myndigheterna. Från ägarna af den med frälseräntorna
belastade jorden hafva ock öfver den med räntans utgifvande förenade
tungan framkommit klagomål, som tagit sig uttryck i underdåniga framställningar
till Kungl. Maj:t.

12 Lagutskottets utlåtande Nr 57.

De lagförslag, som genom förevarande proposition förelagts Riks*
dagen afse att meddela bestämmelser rörande sådana frälseräntor, hvilka
icke, på sätt ofvan nämnts, efter hvad särskildt är stadgadt, inlösas för
statsverkets räkning. Såsom redan af rubrikerna till berörda lagförslag
framgår, hafva för vinnande af det ifrågavarande syftet tvenne utvägar
anlitats, nämligen dels aflösning af räntorna i viss stadgad ordning
och dels sammanläggning i vissa fall af räntan med den fastighet,
hvaraf densamma utgår. Jämte det i förstnämnda hänseende i förslaget
till lag om aflösning af vissa frälseräntor medgifvits såväl räntetagaren
som jordägaren rätt att påkalla räntans aflösning, har tillika bl. a. föreslagits
visst statsunderstöd för utgörandet af den såsom ersättning för räntan
erforderliga aflösningssumman samt statsförskott å den Överskjutande delen
af densamma. Sålunda är i 2 § af nämnda lagförslag stadgadt, att af
nämnda summa skall gäldas af statsmedel och °/i af statsmedel förskjutas.
Såsom afbetalning och ränta å hvad sålunda förskjutits skall
fastighetens ägare årligen erlägga ett för hvarje år lika belopp, så bebestämdt,
att det förskjutna beloppet, jämte fyra procent årlig ränta å
hvad vid hvarje tid däraf återstår oguldet, är till fullo betaldt till statsverket
fyrtio år från förskottets utgifvande.

Enligt utskottets uppfattning, jlr det uppenbart, att hvarje lagstiftning
i syfte att få frälseräntorna att upphöra skall komma att blifva utan
afsevärdt praktiskt resultat, därest densamma icke grundas på ekonomisk
medverkan från statens sida. I sådant hänseende är det säkerligen icke
tillräckligt, att staten allenast förskotterar aflösningssumman, hvilket utgör
eu i många fall oundgänglig förutsättning för att denna må kunna af
räntegifvaren åstadkommas, utan staten måste nog därjämte ikläda sig
någon del af denna summa. Härom torde väl äfven meningarna vara föga
defade; och detta- har äfven i de förslag om frälseskatteräntornas aflösning,
som blifvit uppgjorda, varit förutsatt.

Beträffande storleken af det belopp, hvarmed statsbidraget skall utgå
hafva emellertid olika meningar gjort sig gällande. I den kungl. propositionen
föreslås, såsom nämndt, statsbidraget till Yn I de båda ofvan intagna
motionerna hemställes åter, att bidraget skulle utgå med hälften af aflösningssumman,
i samband hvarmed tiden för amorteringen åt det af staten
förskotterade beloppet i motionerna föreslagits kortare, än i den kungl.
propositionen, nämligen i den ena motionen till 25 år och i den andra
till 30 år eller kortare tid.

Enligt hvad den i propositionen framlagda utredningen gifver vid
handen, skulle emellertid redan det af Kungl. Maj:t föreslagna statsbidraget
eller en fjärdedel af aflösningssumman för frälseräntegifvaren medföra

Lagutskottets utlåtande Nr 57. ^ 13

förmånen, att äfven under amorteringstiden i regel hans årliga utgift blefve
något mindre, än om han fortfarande skulle utgifva räntan. Det ifrågasatta
bidraget synes sålunda vara tillräckligt för att uppmuntra till aflösning.
Att härutinnan staten skulle ikläda sig större andel, än för bemälda
syfte får anses oundgängligen nödigt, kan utskottet icke finna skäligt. De
historiskt-kamerala skål, som af motionärerna framhållits såsom stöd för
det af dem påyrkade större bidraget, sakna, såsom redan lagberedningen
framhållit, betydelse, då det gäller frälseskatteräntorna. Utskottet biträder
därför Kungl. Maj:ts förslag i denna del.

Mot den grund, som i propositionen föreslagits för bestämmande af
räntans kapitalvärde, hvarmed ersättningen skall utgå eller tjugufem
gånger räntans belopp för år, har utskottet ej funnit anledning till erinran.
Såsom ofvan framhållits har samma beräkningsgrund användts vid
inlösningen af skattefrälseräntorna. Och rättvisan såväl som billigheten
fordrar att här följa samma grund.

Enligt hvad af departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet
den 22 juni 1911 framgår, utgör det efter nyssnämnda grund beräknade
värdet af samtliga frälseräntors aflösningsersättningar i rundt tal
2,300,000 kronor. Statens bidrag till aflösningarna skulle sålunda sammanlagdt
uppgå till omkring 575,000 kronor.

Beträffande det närmare innehållet i Kungl. Maj:ts förslag får utskottet
för öfrigt hänvisa till den kungl. propositionen samt därvid fogade
utdrag af i statsrådet och lagrådet förda protokoll.

Granskning af''förslagens särskilda bestämmelser har gifvit utskottet
anledning till följande erinringar.

Förslaget till lag om aflösning af vissa frälseräntor.

2 §•

1 fråga om de af grefve Mörner och herr Åkerlund i ofvan intagna
motioner framställda yrkanden, får utskottet hänvisa till hvad utskottet
anfört å sid. 12 och 13.

5-7 §§.

Enligt det ursprungliga, till lagrådet remitterade, förslaget var aflösningsförfarandet
ordnadt hufvudsakligen som eu angelägenhet mellan frälse -

Lagutskottets utlåtande Nr 57.

ränteägaren och jordägaren. Öfriga rättsägares intressen voro i förslaget
tillgodosedda på annat sätt. Beträffande kronan skulle det nämligen åligga
Konungens befallningshafvande att oberoende af ränteägarens eller fastighetsägarens
uppgifter, vid bestämmande af de förmåner, som inginge i
räntan, tillse, att nämnda förmåner icke blefve för högt upptagna, äfvensom
därigenom, att Konungens befallningshafvandes utslag i ärendet skulle
delgifvas advokatfiskalen i kammarkollegiet, hvilken ägde att å kronans
vägnar öfverklaga utslaget. I fråga vidare om de fordringsägare, för
hvilkas fordringar räntan häftade, gällde, att därest räntans och fastighetens
ägare inför Konungens befallningshafvande träffat öfverenskommelse
om ränteförmånerna och en i enlighet härmed uträknad ersättningssumma
skulle vara otillräcklig till full betalning åt de fordringsägare, som ej det
oaktadt godkänt öfverenskommelsen, tillfälle var dem berest att vid domstolen
bevaka sin rätt.

Med anledning af inom lagrådet framställda anmärkningar blefvo
dessa bestämmelser väsentligen omarbetade. De i det remitterade förslaget
innefattade bestämmelserna om bevakande af kronans rätt i aflösningsärenden
hafva utbytts mot stadgande, att särskildt ombud för kronan skall
förordnas i dylikt ärende; hvarjämte i förslaget intagits bestämmelse
därom, att fordringsägarne redan vid ärendets handläggning inför Konungens
befallningshafvande skola inkallas genom underrättelse med posten
eller kungörelse i tidningarna.

Uppenbarligen är det af vikt, att aflösning af frälseränta kan försiggå
med minsta möjliga kostnad och tidsutdräkt. Eu kostsam och långtvarig
process torde i väsentlig grad kunna motverka de omständigheter,
som kunna antagas komma att utgöra motiv för ränteinnehafvare eller
jordägare att begära räntans aflösning. Det är därför af betydelse, att förfarandet
inför Konungens befallningshafvande, så anordnas, att det på samma
gång lämnar utsikt till åstadkommande af enighet i frågan och tillika blir
för parterna, särskildt sökanden, så litet betungande som möjligt.

I detta hänseende äro enligt utskottets förmenande de i det Kungl.
förslaget meddelade bestämmelserna icke tillfyllestgörande. Det synes ur
ofvannämnda synpunkt icke vara lämpligt att låta kronan och fordringsägare,
hvilka äga rätt till betalning ur räntan, hos Konungens befallningshafvande
behandlas såsom parter. Hvad kronan angår, synes dess uppträdande
såsom part i ärendet genom ett särskildt förordnadt ombud,
kunna blifva till afsevärdt hinder för åstadkommande af enighet och sakens
afgörande hos Konungens befallningshafvande. Med hänsyn till svårigheten
att exakt bedöma de förhållanden, hvaraf kronans intressen i dessa
ärenden kunna vara beroende, på hvithet härvid hufvudvikten ligger,

Lagutskottets utlåtande Nr 57.

lärer ett dylikt ombud ofta nog tveka att taga på sitt ansvar att godkänna
uppgörelser om storleken af de förmåner, efter hvilka räntans
värde och därmed äfven kronans bidrag skall beräknas. Enligt utskottets
förmenande böra kronans intressen kunna tillfyllest tillgodoses därigenom,
att i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det ursprungliga förslaget åt
Konungens befallningshafvande inrymmes rätt att pröfva storleken af
räntans uppgifna innehåll. Utskottet har därför hemställt, att bestämmelsen
i 5 § i Kungl. Maj:ts förslag om förordnande af ombud för kronan
måtte utgå och i dess ställe i 7 § intagas föreskrift därom, att vid bestämmande
af räntans innehåll giltigheten af därom träffad öfverenskommelse
eller lämnad uppgift skall vara beroende af, huruvida Konungens befallningshafvande
ej funnit nämnda innehåll oskäligt högt upptaget.

Hvad fordringsägarne angår synes ej heller nödigt eller lämpligt att
redan inför Konungens befallningshafvande låta dem intaga ställning af
parter, då jämväl i denna anordning, såsom äfven af departementschefen framhålles,
ligger en fara för väsentlig förökning af detta förfarandes svårhandterlighet
och häraf följande olägenheter. Dessa sakägares rätt synes utskottet
tillfyllest vara iakttagen, därest man bibehåller den i 5 § föreslagna bestämmelsen
om deras underrättande i särskildt angifven ordning om det
öppnade aflösningsförfarandet och därigenom bereder dem tillfälle att inför
Konungens befallningshafvande yttra sig i frågan, om de finna sådant
af behofvet påkalladt för bevarande af sin rätt.

Varder saken af Konungens befallningshafvande, på grund af att
enighet ej kunnat uppnås, hänvisad till domstol, synes det däremot vara
riktigt att såväl kronan som fordringsägarne blifva i behörig ordning instämda
för att kunna vid domstolen bevaka sin talan.

I enlighet härmed har utskottet föreslagit en ändrad lydelse af 7 §
och i sammanhang därmed vidtagit vissa ändringar i 5 och 6 §§.

9 §.

Den i förevarande § af utskottet föreslagna ändringen är af uteslutande
redaktionell art.

12 §.

I det remitterade förslaget var, för vinnande af ökad trygghet för
statsverket att dess rätt blefve behörigen bevakad, advokatfiskalen i kammarkollegiet
tillerkänd befogenhet att på kronans vägnar föra talan mot
Konungens befallningshafvandes beslut i aflösningsärende, hvarjämte före -

Lagutskottets utlåtande Nr 57.

skrifvits, att sådant beslut skulle genom Konungens befallningshafvandes
försorg delgifvas advokatfiskal.

I Kungl. Maj:ts förslag, enligt hvilket särskild! ombud skulle redan
från början utses för kronan, var detta stadgande icke erforderligt, utan
blefvo dessa bestämmelser i propositionen uteslutna.

Då utskottet föreslagit, att föreskriften om förordnande af kronoombud
redan vid målets handläggning hos Konungens befallningshafvande
skulle ur förslaget utgå, har utskottet ansett nödigt i förevarande § intaga
ett stadgande af liknande innehåll som i det remitterade förslaget.

Den i öfrig! i förevarande § vidtagna ändringen har föranledts af utskottets
ändringar i 5—7 §§.

18 §.

I likhet med Kungl. Maj:t har utskottet ansett, att, då anteckning
jämlikt lagen om aflösning af vissa frälseräntor eller lagen om sammanläggning
af frälseränta med den fastighet, hvaraf räntan utgår, skall
göras i lagfarts- eller inteckningsprotokollen, enahanda anteckning bör
verkställas i lagfarts- eller inteckningsböckerna. I Kung]. Maj:ts förslag
hafva bestämmelserna härom influtit i form af särskilda förslag till lagar
om ändring i 18 § af förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å
fång till fast egendom samt 61 § af förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom.

Emellertid har utskottet i anledning af Kungl. Maj:ts proposition nr
22 med förslag till lag om ändring i vissa delar af utsökningslagen m. in.
hemställt, att Riksdagen måtte för sin del antaga förslag till lag om ändrad
lydelse af, bland annat, 61 § inteckningsförordningen, hvilken lydelse
är en annan än den i förevarande lagförslag upptagna; och är nyssberörda
genom propositionen nr 22 föreslagna lag afsedd att träda i kraft
den 1'' januari 1914.

Med hänsyn härtill har utskottet funnit det lämpligast att låta de i
förevarande proposition upptagna förslagen till lagar om ändringar i 18 §
lagfartsförordningen och 61 § inteckningsförordningen utgå samt intaga
bestämmelsen om anteckning i lagfarts- och inteckningsböckerna i de särskilda
lagförslag, med afseende på hvilka denna föreskrift är afsedd att gälla.

I förevarande lagförslag har alltså dylikt stadgande upptagits i en
särskild paragraf, som erhållit paragrafnummer 18. Med anledning häraf
har åt förutvarande 18 § gifvits paragrafnummer 19.

Motsvarande ändring har ock införts i 9 § af förslaget till lag om
sammanläggning af frälseränta med den fastighet, hvaraf räntan utgår, samt

Lagutskottets utlåtande Nr 57.

förslaget till lag om ändrad lydelse af förordningen den 20 juli 1855 angående
kronans rätt vid återbetalning af lån, som blifvit i jordebok antecknade.

I en den 11 april 1912 dagtecknad. till chefen för justitiedepartementet
ingifven skrifvelse, som till lagutskottet öfverlämnats till kännedom,
har direktionen för Danviks hospital bl. a. anfört följande:

»Inom kungl. justitiedepartementet har utarbetats ett förslag till lag
om aflösning af vissa frälseräntor, som genom kungl. proposition förelagts
innevarande års riksdag.

Såsom bekant har hospitalet genom kungl. brefvet den 21 juli 1813
tillförsäkrats rätt till åtnjutande af rekognitionsafgift med 3 procent af
köpeskillingen vid försäljning af hemman, till hvilket hospitalet äger lösnings-
eller optionsrätt. Denna hospitalet tillkommande lösningsrätt är,
jämlikt 4 kap. 5 § jordabalken, en följd af hospitalets rätt till frälseränta.

Om nu räntan aflöses och därmed äfven lösnings- eller optionsrätten
bortfaller, uppstår den frågan, huruvida därefter 1813 års kungl. bref förlorat
gällande kraft eller om hospitalet fortfarande är berättigadt att vid
blifvande försäljningar af hemmanet åtnjuta den i samma bref bestämda
rekognitionsafgift.

Då åtminstone uti samtliga efter den 17 maj 1861 utfärdade skatteköpebref
såsom ett uttryckligt villkor för skatteköpet stadgats, att rekognitionsafgift
skall erläggas i enlighet med 1813 års kungl. bref, vill det
synas, som om deri omständigheten, att den vid skatteköpet utgående räntan
sedermera aflöses med ett belopp en gång för alla, icke kan förringa giltigheten
af öfriga vid skatteköpet fastställda villkor. Enahanda synes jämväl
böra vara förhållandet beträffande sådana före den 17 maj 1861 skedda
skatteköp, där samma bestämmelse om erläggande af rekognitionsafgift
intagits.

Att denna fråga emellertid icke är fullt tydlig framgår däraf, att
då lagberedningen i sitt förslag till jordabalk, afgifvet den 9 oktober 1909,
ifrågasatte upphäfvandet af gällande bestämmelser om lösningsrätt till fast
egendom, beredningen ansåg sig böra i lagen intaga en särskild § med
bestämmelse (§ 10 i förslaget till lag om hvad iakttagas skall i afseende
å införande af nya jordabalken), så lydande: Utan hinder däraf att lösningsrätt
till vissa Danviks hospital — — förut tillhöriga hemman och

lägenheter icke vidare äger rum--äge hospitalet--tillgodonjuta

dem genom kungl. brefven den 21 juli 1813--tillförsäkrad rätt att

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 sand. 51 Käft. (Nr 57.) 3

18 Lagutskottets utlåtande Nr 57.

vid köp och försäljning af fastighet, hvartill lösningsrätt ägde rum, bekomma
viss afgift, i händelse lösningsrätten ej utöfvades.

Med hänsyn härtill synes, för den händelse den hospitalet tillkommande
rätt till ränta aflöses med ett penningebelopp en gång för alla, en
föreskrift af analog lydelse som den här ofvan anförda böra upptagas.
Sker icke detta, kan hospitalet drabbas af oberäkneliga förluster i framtiden.»

Liksom Danviks hospital äger Lunds domkyrka lösningsrätt till vissa
från kyrkan försålda hemman. Den 30 april 1766 förordnade Kungl.
Maj:t, att domkyrkohemmanen Unge till skatte- eller besittningsrätt försäljas
under villkor, att åborna jämte skatteköpsafgift skulle utgifva vissa
afgifter dels vid åboombyten i stället för städja, dels för körslor och dagsverken.
I skattebref, som utfärdats vid de tillfällen, då jämlikt 1766 års
kungl. bref domkyrkohemman eller »gatehus» försålts till skatte, plägade
kammarkollegiet, ehuru särskild föreskrift därom ej lämnats, intaga förbehåll
om hembud till domkyrkan vid försäljning utom börd. I ett kungl.
bref till kammarkollegium den 27 augusti 1817 förklarade Kungl. Maj:t,
att domkyrkans berörda lösningsrätt icke borde eftergifvas utan begagnas
antingen till skatterättighetens inlösen eller till en viss erkänsla för lösningsrättens
afsägelse, såsom vid Danviks hospital skedde, hvarjämte i kungl.
brefvet den 26 oktober 1827 förklarades, att vid de tillfällen, då Lunds domkyrkoråd
icke själf inlöser dess till försäljning ledigblifna domkyrkoskattehemman
utom börd, domkyrkorådet icke äger att af vederbörande äska
högre afgift än en procent af köpeskillingen.

1 "motiven till sitt i ofvanintagna skrifvelse citerade förslag, som
jämväl afsåg den Lunds domkyrka enligt ofvannämnda kungl. bref den 27
augusti 1817 tillkommande rätt, anför lagberedningen bl. a.:

»Af den nu lämnade redogörelsen framgår, att den lösningsrätt, som
tillkommer Danviks hospital, hvilar på den i 4 kap. 5 § jordabalken stadgade
grund, ränteägarens lösningsrätt till frälsehemman, som sålts utom
bord. Så har ock i praxis hospitalets berörda rätt uppfattats. Med hänsyn
till 1817 års bref torde detsamma väl äfven vara fallet med Lunds
domkyrkas lösningsrätt till skattesålda hemman och gatehus, ehuru dessa
i jordeboken upptagas under skattetitel. Är grunden till ifrågavarande
lösningsrätter den nu angifna, komma de att försvinna i och med det att
stadgandet i 4 kap. 5 § jordabalken för framtiden sättes ur gällande kraft;
och föreligga enligt beredningens tanke inga särskilda skäl att för nu ifrågavarande
fall bibehålla ränteägarens lösningsrätt. Visserligen har i såväl
ena som andra fallet i skatteköpebrefven intagits förbehåll om hembud
vid försäljning utom börd, men synes detta så mycket mindre kunna gifva

Lagutskottets utlåtande Nr 57.

lösningsrätten en oberoende af nämnda lagrum bestående helgd, som, därest
lösningsrätten skulle stödja sig ej på lag" utan på särskildt aftal vid skatteförsäljningen,
ett sådant aftal ej mot 1 kap. 2 § jordabalken, sådan den
lyder enligt förordningen den 1 maj 1810, jämförd med förordningen den 6
februari 1849, kan äga giltighet.

Skulle emellertid lösningsrätten utan vidare upphöra, komme därigenom
hospitalet och domkyrkan att beröfvas äfven dess ekvivalent, ofvan
berörda rekognition och erkänsla. Ett sådant mot billighet stridande resultat
har beredningen genom stadgandet i förevarande paragraf velat förekomma.
Under enahanda villkor, hvarunder hospitalet eller domkyrkan
hittills, när de ägt lösningsrätt, men ej velat begagna sig däraf, haft rätt
att uppbära ifrågavarande afgifter, böra de därvid bibehållas. När alltså
enligt hittills gällande lag lösningsrätten skulle hafva kunnat göras gällande
men på grund af den nya lagen ej vidare må utöfvas, skola likväl berörda
afgifter utgå.

Ö O

I detta sammanhang vill beredningen erinra, hurusom senast vid
1898 års riksdag väckts fråga om upphörande eller afskrifning af den
Lunds domkyrka tillkommande ''erkänslan’, hvilket förslag af Riksdagen
afslogs på hemställan af statsutskottet, som yttrade, att ett upphäfvande
af dessa afgifter gifvetvis skulle beröra domkyrkans rätt och sålunda äfven
prästerskapets privilegier.»

Med hänsyn till här anmärkta förhållanden har utskottet, utan att
närmare inlåta sig på frågan om den rätt, som ofvan åberopade kungl.
bref må medföra för Danviks hospital och Lunds domkyrka till en sådan
afgift, som här är i fråga, ansett det böra i lagen intagas uttryckligt
stadgande därom, att aflösning af frälseränta från fastighet, som förut tillhört
nämnda hospital eller domkyrka, icke inverkar på den rätt, som jämlikt
ofvanberörda kungl. bref den 21 juli 1813 och den 27 augusti
1817 må tillkomma hospitalet eller domkyrkan. Detta stadgande har i
förevarande lagförslag insatts såsom 20 §.

Förslaget till lag om sammanläggning af frälseränta med den fastighet,

hvaraf räntan utgår.

9 §.

Beträffande skälet för den i denna § vidtagna ändringen får utskottet
hänvisa till hvad ofvan under 18 § i förslaget till lag om aflösning af
vissa frälseräntor anförts.

Lagutskottets utlåtande Nr 57.

Förslaget till lag om ändrad lydelse af 11 kap. 2 § jordabalken.

Förevarande lagförslag är föranledt af det i 10 § i förslaget till lag
om sammanläggning af frälseränta med fastigheten stadgade förbud mot
inteckning i frälseränta, därest ej inteckningen är utfäst, då lagen träder i
kraft, eller inteckning för fordran, för hvilken räntan jämlikt 11 kap. 2 §
jordabalken vid nämnda tid häftar, sökes inom den i sistnämnda lagrum
angifna tid.

Mot ifrågavarande förslag har utskottet ej funnit anledning till anmärkning.

Förslagen till lag om ändrad lydelse af 18 § i förordningen angående lagfart
å fång till fast egendom den 16 juni 1875 och till lag om ändrad lydelse af
61 § i förordningen angående inteckning i fast egendom den 16 juni 1875.

Utskottet får beträffande skälen till uteslutande af dessa förslag hänvisa
till hvad därom ofvan vid 18 § i förslaget till lag om aflösning af
vissa frälseräntor anförts.

Förslaget till lag om ändrad lydelse af förordningen den 20 juli 1855 angående
kronans rätt vid återbetalning af lån, som blifvit i jordebok antecknade.

Beträffande grunden för förevarande lagförslag anför departementschefen: »Lagrådet

har erinrat, att förebilden till de i förslaget till lag
om aflösning af vissa frälseräntor upptagna föreskrifterna om förskotts
antecknande i jordebok och verkan däraf vore att söka i gällande bestämmelser
om odlingslån, men att dessa icke innehölle någon motsvarighet till
de i samma förslag — 16 § i det remitterade, 14 § i det omarbetade
förslaget — intagna stadgandena om anteckning i inteckningsprotokollet
angående förskottet och därmed sammanhängande förhållanden. Det kunde
enligt lagrådets mening ifrågasättas, huruvida icke samtidigt med införande
af de nu föreslagna stadgandena motsvarande föreskrifter borde meddelas
med afseende å de ur den synpunkt, som föranledt stadgandenas upptagande,
mycket mera betydelsefulla odlingslånen. Sådana föreskrifter syntes
böra få tillämpning jämväl i fråga om lån, som redan antecknats i jordeboken
och ej blifvit till fullo inbetalda.

Lagutskottets utlåtande Nr 57. 21

.1 de» åt'' lagberedningen den 31 december 1907 framlagda andra
afdelningen af dess förslag till jordabalk innefattas ett förslag till lag om
ändrad lydelse af förordningen den 20 juli 1855 angående kronans rätt
vid återbetalning af lan, som blifvit i jordebok antecknade. Genom detta
förslags antagande skulle det af lagrådet angifna syftet vinnas, och då
nämnda syfte synes mig berättigadt, hemställer jag, att åtgärd nu vidtages
för berörda förslags upphöjande till lag, endast med den jämkning,
som föranledes däraf, att förslaget kommer att behandlas före de till nya
jordabalken hörande inskrifningsförfattningarna.»

Beträffande det skäl, som legat till grund för de af utskottet i förevarande
lagförslag vidtagna ändringarna, får utskottet hänvisa till hvad utskottet
anfört vid 18 § i förslaget till lag om aflösning af vissa frälserätt
tor.

På grund af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,

Dl) att Riksdagen, med afslag å grefve Mörn ers och
herr Åkerlunds ofvanberörda motioner, måtte, med tillkännagifvande
att Riksdagen ej kunnat antaga Kung!.
Maj:ts förslag till lag om aflösning af vissa frälseräntor i
oförändradt skick, för sin del antaga följande förslag till

(Kungi. Maj ds förslag.)

(Utskottets förslag.)

Lag

om aflösning af vissa frälseräntor.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Frälseränta, som ej, efter hvad särskildt är stadgadt, må inlösas för
statsverkets räkning, må, i enlighet med hvad nedan sägs, aflösas mot ersättning
i penningar, om räntans ägare eller ägaren af den fastighet, af
hvilken räntan utgår, det begär.

Lagutskottets utlåtande Nr 57.1

(Kung!, Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

2 §•

Af ersättningen varde en fjärdedel af statsmedel gulden och tre
fjärdedelar af statsmedel förskjutna.

Såsom afbetalning och ränta å hvad sålunda förskjutits skall fastighetens
ägare årligen erlägga ett för hvarje år lika belopp, så bestämdt,
att det förskjutna beloppet jämte fyra procent årlig ränta å hvad vid hvarje
tid däraf återstår oguldet är fyrtio år från förskottets utgifvande till fullo
betaldt till statsverket.

3 §•

Ansökning om aflösning af frälseränta skall göras hos Konungens
befallningshafvande i det län, där fastigheten är belägen; och bifoge sökanden 1)

bevis, att han äger räntan eller fastigheten, samt uppgift å ägaren
i förra fallet af fastigheten och i senare fallet af räntan,

2) för sökanden tillgängliga upplysningar om räntans tillkomst och
de i räntan ingående förmåner samt

3) gravationsbevis angående räntan.

4 §•

Då ansökning om aflösning af frälseränta inkommit, göre Konungens
befallningshafvande anmälan därom hos domaren i orten; och varde å nästa
rättegångsdag under lagtima ting anteckning om ansökningen införd i lagfarts-
och inteckningsprotokollen.

Konungens befallningshafvande inhämte ock från kammarkollegiet de
upplysningar, som må vara för kollegiet tillgängliga och äga betydelse
för pröfning af ansökningen.

5 §■

Finner Konungens befallningshafvande
frälseräntan vara af beskaffenhet
att kunna afiösas, gifve ägare
af fastigheten eller räntan, den där
icke är sökande, tillfälle att yttra
sig: öfver ansökningen. Har sådan

O O

5 §•

Finner Konungens befallningshafvande
frälserän tan vara af beskaffenhet
att kunna afiösas, gifve ägare
af fastigheten eller räntan, den där
icke är sökande, tillfälle att yttra
sig öfver ansökningen. Har sådan

Lagutskottets utlåtande Nr 57.

\Kungl.

egendom blifvit af en till annan
öfverlåten, må ansökningen, innan
nye ägaren sökt lagfart, med laga
verkan delgifvas förre ägaren.

Besväras räntan af sökt eller beviljad
inteckning eller kan räntan
jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken
häfta för ogulden köpeskilling, skall
underrättelse om ansökningen genom
Konungens befallning skaf vandes försorg
med posten sändas till kända
innehafvare af sådana fordringar
och, om innehafvare af dylik fordran
är okänd, införas i allmänna tidningarna
och tidning inom orten tre
gånger.

Konungens befallningshafvande
förordne ock ombud att i fråga om
aflösningen bevaka kronans rätt.

6 §.

Vistas part, som i 5 § första
stycket sägs, å okänd ort, eller är
han utrikes å sådan ort, att hans
hörande skulle föranleda synnerlig
svårighet eller tidsutdrägt, och finnes
ej någon, som äger för honom i ärendet
föra talan, förordne, på anmälan
af Konungens befallningshafvande,
domstolen i den ort, där fastigheten
är belägen, god man att i fråga om
aflösningen företräda den frånvarande.

7 §•

Råder ej tvist, huruvida skyldighet
att utgifva frälseränta föreligger,

oo ‘

(Utskottets förslag i)

egendom blifvit af en till annan
öIverlåten, må ansökningen, innan
nye ägaren sökt lagfart, med laga
verkan delgifvas förre ägaren.

Vistas part, som i första stycket
sägs, d okänd ort, eller är han utrikes
å sådan ort, att hans hörande
skulle föranleda synnerlig svårighet
eller tidsutdräkt, och finnes ej någon,
som äger för honom i ärendet föra
talan, förordne, på anmälan af Konungens
befallningshafvande, domstolen
i den ort, där fastigheten är
belägen, god man att i fråga om aflösningen
företräda den frånvarande„

6 §■

Besväras räntan af sökt eller beviljad
inteckning eller kan räntan
jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken häfta
för ogulden köpeskilling, skall underrättelse
om ansökningen genom Konungens
bef
med posten sändas till kända innehafvare
af^ sådana fordringar och,
om innehafvare af dylik fordran är
okänd, införas i allmänna tidningarna
och tidning inom orten tre
gånger.

§ 7.

Råder ej tvist, huruvida skyldighet
att utgifva frälseränta föreligger,

Lagutskottets utlåtande Nr 57.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

och har mellan räntans och fastighetens
ägare samt ombudet för kronan
och fordringsägare, som föra talan
i ärendet, träffats öfverenskommelse,
hvilka förmåner skola anses
i räntan ingå, eller har eljest af part
därom meddelad uppgift, som delgifvits
öfriga parter, af dem lämnats
obestridd, varde räntan bestämd i
enlighet härmed. Vinnes ej, enligt
hvad nu är sagdt, enighet om räntans
innehåll, skola, om icke någon
af parterna det bestridt, de ränteförmåner,
som utgå för år, beräknas
efter medeltalet af de belopp i
penningar eller persedlar, med hvilka
räntan utgått under de tio åren
närmast före det denna lag trädt i
kraft.

Har tvist yppats, huruvida skyldighet
att utgifva frälseränta föreligger,
eller kan eljest räntan ej bestämmas
efter hvad i första stycket
sägs, hänvise Konungens befallningshafvande
sökanden att efter stämning
å öfriga parter vid domstol föra
talan till styrkande af räntans tillvaro
eller de i räntan ingående förmåner.

(Utskottets förslag.)

och har mellan parterna träffats öfverenskommelse,
hvilka förmåner
skola anses i räntan ingå, eller har
eljest af part därom meddelad uppgift,
som delgifvits motparten, af
denne lämnats obestridd, då varde,
därest ej Konungens befallningshafvande
finner räntans innehåll vara
oskäligt högt upptaget och ej heller
fordringsägare, som i 6 § afses, bestridt
öfver enskornmelsen eller den
meddelade uppgiften, räntan bestämd
i enlighet därmed. Vinnes ej, enligt
hvad nu är sagdt, enighet om
räntans innehåll, skola, om icke någon
af parterna det bestridt, de ränteförmåner,
som utgå för år, beräknas
efter medeltalet af de belopp i penningar
eller persedlar, med hvilka
räntan utgått under de tio åren
närmast före det denna lag trädt i
kraft.

Har tvist yppats, huruvida skyldighet
att utgifva frälseränta föreligger,
eller kan eljest räntan ej
bestämmas efter hvad i första stycket
sägs, hänvise Konungens befallningshafvande
sökanden att efter
stämning å motparten och kronan
samt kända fordringsägare, som i
6 § afses, vid domstol föra talan
till styrkande af räntans tillvaro
eller de i räntan ingående förmåner.

8 §•

Anställes talan vid domstol, hålle Konungens befallningshafvande
den af kammarkollegiet lämnade utredning och öfriga handlingar i ärendet
domstolen till hända.

Lagutskottets utlåtande Nr 57.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

9 §.

Ersättningen för ränteförmån,
som utgöres med visst belopp för år,
skall uppgå till tjugufem gånger
nämnda belopp. Utgår årlig förmån
i annat än penningar, och är ej särskild
grund för beräkning af dess
värde i penningar med laga verkan
bestämd, varde värdet för år beräknadt
efter medeltalet af den årliga
markegången för de sist förflutna
tio åren med tillägg af stadgad
forsellönsersättning. Kan sådan
beräkning ej göras efter länets
markegångstaxa, bestämme Konungens
befallningshafvande efter hvad
skäligt pröfvas förmånens värde för
år.

Innefattar frälseräntan förmån,
som ej utgår med visst belopp för
år, bestämme Konungens befallningshafvande
ersättningen för sådan förmån
enligt hvad skäligt pröfvas.

Skall enligt hvad ofvan är sagdt
förmåns värde för år eller ersättningen
för förmån bestämmas efter
hvad skäligt pröfvas, äge Konungens
befallningshafvande inhämta yttrande
af sakkunniga, om sådant finnes
erforderligt.

(Utskottets förslag.)

9 §•

Ersättningen för ränteförmån,
som utgöres med visst belopp för år,
skall uppgå till tjugufem gånger
nämnda belopp. Utgår årlig förmån
i annat än penningar, och är ej särskild
grund för beräkning af dess
värde i penningar med laga verkan
bestämd, varde värdet för år beräknadt
efter medeltalet af den årliga
markegången för de sist förflutna
tio åren med tillägg af forsellönsersättning,
där sådan skall utgå.
Kan sådan beräkning ej göras efter
länets markegångstaxa, bestämme
Konungens befallningshafvande efter
hvad skäligt pröfvas förmånens värde
för år.

Innefattar frälseräntan förmån,
som ej utgår med visst belopp för
år, bestämme Konungens befallningshafvande
ersättningen för sådan förmån
enligt hvad skäligt pröfvas.

Skall enligt hvad ofvan är sagdt
förmåns värde för år eller ersättningen
för förmån bestämmas efter
hvad skäligt pröfvas, äge Konungens
befallningshafvanda inhämta yttrande
af sakkunniga, om sådant finnes erforderligt.

10 §.

År aflösningen ej begärd af fastighetens ägare, och finnes, att hvad
denne enligt 2 § skulle blifva pliktig årligen erlägga såsom afbetalning
och ränta å det af statsmedel förskjutna beloppet öfverstiger hvad han är
skyldig såsom frälseränta för hvarje år utgifva, med beräkning efter hvad
Bihang till Riksdagens -protokoll 1912. 9 sand. 51 Käft. (Nr 57.) 4

Lagutskottets utlåtande Nr <57.

(.Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

i 9 § sägs af värdet å årlig förmån, som utgår i annat än penningar,
varde ansökningen afslagen, därest ej fastighetsägaren medgifver, att aflösningen
ändå må äga rum.

11 §•

Möter ej enligt hvad i 10 § sägs hinder mot bifall till ansökningen,
skall Konungens befallningshafvande genom utslag fastställa ersättningen
och föreskrifva, från och med hvilket kalenderår frälseränta!! skall upphöra
att utgå; skolande, där ej förhållandena till annat föranleda, tiden
för räntans upphörande bestämmas till ingången af kalenderåret närmast
efter det utslaget vunnit laga kraft. Konungens befallningshafvande
gifve ock i utslaget tillkänna, hvad fastighetsägaren har att iakttaga i

fråga om erläggande af ränta och a
skjuter.

12 §.

Besvär öfver Konungens befallningshafvandes
beslut i fråga, som
ofvan sägs, må anföras hos kammarkollegiet
före klockan tolf å sextionde
dagen från det beslutet gafs; och må
öfver kammarkollegiets beslut besvär
anföras hos Konungen före klockan
tolf å sextionde dagen från det kollegiets
beslut gafs.

Underrättelse om att Konungens
befallningshafvande eller kammarkollegiet
meddelat utslag angående
aflösning af frälseränta och om tiden
då det skett skall genom myndighetens
försorg ofördröjligen införas
i allmänna tidningarna och tidning
inom orten samt med posten sändas
till parterna så ock till känd innehafvare
af fordran, som i 5 § sägs,
ändå att han ej fört talan i ärendet.

almng å det belopp statsverket rör12
§.

Konungens befallning shafvandes
utslag angående aflösning af frälseränta
varde genom befallningshafvandens
försorg ofördröjligen delgifvet
advokatfiskalen i kammarkollegiet,
hvilken äger att mot utslaget
föra talan för bevarande af
kronans rätt.

Underrättelse om att Konungens
befallningshafvande eller kammarkollegiet
meddelat utslag angående
aflösning af frälseränta och om tiden
då det skett skall genom myndig -

Lagutskottets utlåtande Nr 57.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

hetens försorg ofördröjligen införas
i allmänna tidningarna och tidning
inom orten samt med posten sändas
till parterna samt hända innehafvare
af fordringar, som i 6 § af ses.

13 §.

Angående förskott, som ofvan är sagdt, skall anteckning, på sätt
om lån från odlingslånefonden är stadgadt, göras i den jordebok, där
fastigheten senast blifvit införd; och åtnjute därefter statsverket för de
årliga afbetalnings- och räntebeloppen lika rätt i den fastighet, från hvilken
frälseräntan utgått, som för afgäld af fast egendom, hvarom i 17 kap.
6 § handelsbalken sägs.

14 §.

Sedan utslag, som i 11 § omförmäles, vunnit laga kraft, läte Konungens
befallningshafvande verkställa anteckning enligt 13 § samt införa
meddelande om utslaget i länskungörelserna. Konungens befallningshafvande
insände ock till domaren i orten anmälan ej mindre om frälseräntans
upphörande än äfven om förskottet samt de årliga afbetalningsoch
räntebeloppen äfvensom den i jordeboken införda anteckning; och
varde å nästa rättegångsdag under lagtima ting anteckning om räntans
upphörande gjord i lagfarts- och inteckningsprotokollen samt anteckning
om förskottet och hvad därtill hör införd i inteckningsprotokollet.

När förskjutet belopp blifvit till fullo betaldt, skall ock anmälan
härom göras och i inteckningsprotokollet införas enligt hvad nyss sagts.

lo §.

Konungens befallningshafvande utbetale vid början af det kalenderår,
från och med hvilket frälseräntan enligt laga kraft ägande utslag upphör
att utgå, ersättningen till frälseränta^ ägare, dock att, om räntan
besväras af sökt eller beviljad inteckning eller kan jämlikt 11 kap. 2 §
jordabalken häfta för ogulden köpeskilling, hvad om fördelning af köpeskilling
för utmätningsvis såld fast egendom är stadgadt skall äga motsvarande
tillämpning. Kallelse till sammanträde för ersättningens fördelning
skall genom Konungens befallningshafvandes försorg med posten

Lagutskottets utlåtande Nr 57.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

sändas till kända innehafvare af fordringar, för hvilka räntan svarar, samt,
om innehafvare af dylik fordran är okänd, införas i allmänna tidningarna
och tidning inom orten tre gånger, sista gången minst fjorton dagar före
sammanträdet.

Innehades frälseräntan såsom fideikommiss, hålle Konungens befallningshafvande
den ägaren tillkommande ersättning inne, till dess Konungen
förordnat, huru med medlen skall förfaras.

Uppstår tvist om rätten till ersättningen, eller möter eljest hinder
för utbetalande af denna, läte Konungens befallningshafvande, om så begäres,
insätta medlen i bankinrättning för att innestå mot ränta; och
komme räntan den till godo, som finnes vara berättigad till ersättningen.

16 §■

Fastighetens ägare vare berättigad att när som helst, sex månader
efter uppsägning, inbetala hela det å förskottet återstående beloppet jämte
därå upplupen ränta.

17 §.

Ersättning till sakkunniga, som i 9 § omförmälas, samt kostnaden
för kungörelser, delgifningar och dylika åtgärder, som enligt denna lag
ske genom myndighets försorg, skola gäldas af allmänna medel.

18 §■

Där enligt denna lag anteckning
skall göras i lagfarts- eller inteckningsprotokollet,
varde anteckningen
jämväl införd i lagfarts- eller inteckning
sboken.

18 §. 19 §.

Hvad i denna lag stadgas äge ej tillämpning i afseende å frälseränta,
som, då aflösning begäres, är med fastigheten förenad i samme ägares hand.

Begäres aflösning af frälseränta, som varit med fastigheten förenad
men blifvit åter därifrån skild, och har föreningen inträdt eller fortfarit
efter den 31 mars 1911, skall ej någon del af ersättningen gäldas af stats -

Lagutskottets utlåtande Nr 57.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

medel, men varde ersättningen i sin helhet förskjuten af dylika medel och
äge i öfrigt stadgandena i denna lag motsvarande tillämpning.

I fråga om de från hospitalen till kronan indragna räntor äge hvad
i denna lag stadgas ej tillämpning.

20 §.

Aflösning afl frälseränta från fastighet,
som förut tillhört Danviks hospital
eller Lunds domkyrka, inverkar
icke på den rätt till viss afgift vid
fastighetens försäljning, som på grund
af bestämmelserna i kungl. trefven
den 21 juli 1813 och den 21 augusti
^ 1811 må tillkomma hospitalet eller
domkyrkan.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1913.

2) att Riksdagen måtte för sin del antaga följande
förslag till

Lag

om sammanläggning af frälseränta med den fastighet, hvaraf räntan utgår.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Frälseränta må, i enlighet med hvad nedan sägs, sammanläggas med
den fastighet, hvaraf räntan utgår.

2 §•

Sammanläggning må ej ske, om i lagfartsprotokollet finnes antecknadt,
att klander blifvit instämdt å fång till egendom, hvarom fråga är, eller

Lagutskottets utlåtande Nr 57.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

rätten därtill eljest finnes tvistig eller sådan egendom är utmätt eller
beslut är meddeladt om dess försäljning i den ordning, som om utmätt
fast egendom är stadgad.

Ej heller må sammanläggning äga rum, utan så är att antingen endera
egendomen icke är besvärad af sökt eller beviljad inteckning eller
ock, om båda egendomarna äro sålunda besvärade, den ena häftar allenast
för sådana inteckningar, som äro i samma inbördes ordning gällande jämväl
i den andra, samt i denna icke finnes annan inteckning med bättre
eller lika rätt.

Hvad ofvan sagts i fråga om inteckning äge tillämpning beträffande
fordran eller annan rättighet, för hvilken egendom, som förut är nämnd,
kan häfta jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken.

3 §.

Hafva frälseräntan och fastigheten kommit i samme ägares hand,
äge rätten, på ansökning af ägaren, föreskrifva, att räntan skall vara med
fastigheten sammanlagd.

Sådan föreskrift må dock ej meddelas, med mindre sökanden erhållit
lagfart å såväl räntan som fastigheten eller, därest någondera förvärfvats
genom fång, hvarmed han enligt äldre lag ej varit skyldig att lagfara,
hans åtkomst till denna egendom styrkes.

4 §• ,

Gör ägare af frälseränta, som ej besväras af sökt eller beviljad inteckning
och ej heller kan häfta för fordran enligt 11 kap. 2 § jordabalken,
ansökning om räntans sammanläggning med fastigheten, vare, äfven
om ej jämväl denna är i sökandens hand, lag som i 3 § första stycket
sägs.

Hvad i 3 § andra stycket stadgas äge motsvarande tillämnpning i
fråga om sökanden och fastighetens ägare. j

5 §•

Meddelas lagfart å fång till endera egendomen för den, som förut
har eller samtidigt erhåller lagfart jämväl å den andra, eller varder, efter
det fång till båda egendomarna blifvit för samme ägare lagfarna, inteck -

Lagutskottets utlåtande Nr Öl.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

ning i sådan egendom sökt, beviljad, förnyad, helt och hållet eller till viss
del dödad eller under annan nedsatt, och möter ej för sammanläggning
hinder efter hvad i 2 § första eller andra stycket sägs, bore rätten ägareip
huruvida han bär något att erinra mot att dylik åtgärd vidtages. Är ej
sådant. fall för handen, att enligt 2 § sammanläggning ej må ske, och
visar ej ägaren skälig anledning till att sammanläggning skulle lända hohonom
till förfång, föreskrifve rätten, att räntan skall vara med fastigheten
sammanlagd.

Möter allenast på. den grund, att egendom kan häfta jämlikt 11
kap. 2 § jordabalken, hinder att meddela föreskrift om sammanläggning,
förklare rätten fragan därom hvilande, intill dess den i samma § angifna
tid för intecknings sökande är ute.

6 §•

År lagfart å fång till frälseränta!! och fastigheten samme ägare beviljad,
och . synes förhållande, som enligt 2 § utgör hinder för sammanläggning,
ej föreligga, äge rätten, äfven utan sammanhang med ärende
angående lagfart å sådan egendom eller inteckning däri, väcka fråga om
sammanläggning och därom förordna efter hvad i 5 § första stycket sägs.

7 §•

Frälseränta upphöre, då den sammanlägges med fastigheten.

Sammanlägges frälseränta, hvari inteckning är beviljad, med fastigheten,
galle inteckningen i denna. Varder efter sammanläggning men på
grund af tidigare rätt till räntan ansökning om inteckning gjord eller fullföljd,
skall inteckningen, om ansökningen bifalles, fastställas att gälla i
fastigheten.

9 §• 9 §.

Angående väckt fråga om sammanläggning
och rättens beslut däröfver
skall anteckning göras i lagfarts-
och inteckningsprotokollen.

Angående väckt fråga om sammanläggning
och rättens beslut däröfver
skall anteckning göras i lagfarts-
och inteckningsprotokollen samt

Lagutskottets utlåtande Nr 57.

(.Kung1 Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Skall enligt hvad i 8 § sägs i frälseränta
beviljad inteckning gälla i
fastigheten g öre och rätten anteckning
därom i inteckningsprotokollet.

lagfarts-ochinteckningsböckerna. Skall
enligt hvad i 8 § sägs i frälseränta
beviljad inteckning gälla i fastigheten,
skall anteckning därom göras i inteckningsprotokollet
och inteckningsboken.

10 §.

Inteckning i frälseränta må ej beviljas, med mindre inteckningen är
utfäst då denna° lag träder i kraft, ''eller inteckning för fordran, för hvilken
räntan jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken vid nämnda tid häftar, sökes mom
den i samma § angifna tid.

11 §•

Äro frälseränta!! och fastigheten förenade i samme ägares hand och
intecknade för samma fordran, må inteckningen ej i någondera egendomen
helt och hållet eller till viss del dödas, om ej liknande åtgärd vidtages i
afseende å den andra egendomen eller efter inteckningens dödande i frälseräntan
denna icke vidare besväras af inteckning; dock göres härigenom ej
ändring i hvad som är stadgadt angående rätt att, sedan fast egendom
blifvit°utmätningsvis såld, låta döda inteckning, som till följd af försäljningen
blifvit utan verkan. _

Inteckning, för hvilken frälseräntan och fastigheten gemensamt hätta,
må ej i frälseräntan nedsättas under annan gemensam inteckning, med
mindre liknande åtgärd vidtages i afseende å fastigheten, och ej heller
nedsättas under inteckning, för hvilken frälseräntan ensam svarar; ej heller
må, då frälseräntan och fastigheten äro i samme ägares hand, inteckning,
som meddelats i egendomarna gemensamt, i fastigheten nedsättas under
annan gemensam inteckning, utan att liknande åtgärd vidtages i afseende
å frälseräntan.

12 §.

Frälseränta, som innehafves såsom fideikommiss, må ej sammanläggas
med fastigheten, med mindre fideikommisset omfattar äfven denna.

Uto-år af fastighet, som innehafves såsom fideikommiss, frälseränta,
som ej omfattas af fideikommisset, och besväras räntan af sökt eller beviljad
inteckning, som ej gäller äfven i fastigheten, eller kan räntan häfta
för fordran jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken, må sammanläggning ej äga
ruin, ändå att hinder därför enligt hvad ofvan är sagdt ej möter.

Lagutskottets utlåtande Nr 51.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Innehafves frälseränta!! eller fastigheten såsom fideikommiss, äge
stadgandena i 11 § ej tillämpning, med mindre fideikommisset omfattar
jämväl den andra egendomen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1913.

3) att Riksdagen måtte antaga följande förslag till

Lag

om ändrad lydelse af II kap. 2 § jordabalken.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 2 § jordabalken skall erhålla
följande ändrade lydelse:

Nu häfver den, som sålde, icke uppburit fulla penningar, ändock
han i köpebrefvet tillstått, att han köpeskillingen till fullo bekommit; njute
sin säkerhet i det, som såldt är, framför andra köparens borgenärer. Söker
han ej inteckning för sin fordran, i stad inom tre månader, och å landet
sist vid det ting, som infaller näst efter sex månader sedan lagfart för
köparen beviljades, äge därefter ej bättre rätt än de andra.

Hvad nu är stadgadt galle ej, där någon i stad eller å annan ort,
för hvilken lagen angående förändring af tomts område äger tillämpning,
sålt viss till gränserna bestämd del af tomt att med annat område till en
tomt sammanläggas, och ej heller där frälseränta säljes.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1913.

4) att Kungl. Maj:ts förslag till lag om ändrad
lydelse af 18 § i förordningen den 16 juni 1875 angående
lagfart å fång till fast egendom samt till lag om
ändrad lydelse af 61 § i förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom icke måtte af Riksdagen
bifallas; samt

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 samt 51 käft. (Nr 5 7.)

34 Lagutskottets utlåtande Nr 57.

{Kungi. Maj.is förslag.) (Utskottets förslag.)

5) att Riksdagen måtte för sin del antaga följande
förslag till

Lag

om ändrad lydelse af förordningen den 20 juli 1855 angående kronans rätt
vid återbetalning af lån, som blifvit i jordebok antecknade.

Härigenom förordnas, att förordningen
den 20 juli 1855 angående
kronans rätt vid återbetalning
af lån, som blifvit i jordebok antecknade,
skall erhålla följande ändrade
lydelse:

Då lån utaf allmänna medel för
beredande af odlingsföretag medelst
utdikningar eller vattenaftappningar,
likmätigt kungl. kungörelserna den
13 juni 1845 och den 3 november
1848, blifvit i jordebok antecknadt,
äger kronan för de årliga afbetalnings-
och räntebeloppen lika rätt i
det hemman, hvithet lånet blifvit
påfördt, som för annan afgäld eller
ränta af fast egendom, efter ty i 17
kap. 6 § handelsbalken sägs.

Det åligger Konungens befallningshafvande
att, såvidt angår egendom,
som är i inteckningsboken upptagen,
sedan anteckning, som nyss
sagts, skett, därom så ock angående
de årliga afbetalnings- och räntebeloppen
ofördröjligen göra anmälan
hos domaren i orten; och varde sådan
anmälan införd i intecknings -

Härigenom förordnas, att förordningen
den 20 juli 1855 angående
kronans rätt vid återbetalning af lån,
som blifvit i jordebok antecknade,
skall erhålla följande ändrade lydelse:

Då lån utaf allmänna medel för
beredande af odlingsföretag medelst
utdikningar eller vattenaftappningar,
likmätigt kungl. kungörelserna den
13 juni 1845 och den 3 november
1848, blifvit i jordebok antecknadt,
äger kronan för de årliga afbetalnings-
och räntebeloppen lika rätt i
det hemman, hvilket lånet blifvit påfördt,
som för annan afgäld eller
ränta af fast egendom, efter tv i 17
kap. 6 § handelsbalken sägs.

.Lagutskottets utlåtande Nr 51.

(.Kungl. Maj:ts förslag.)

protokollet å nästa rättegångsdag
under lagtima ting. När lånet blifvit
till fullo betaldt, skall ock anmälan
härom göras och i inteckningsprotokollet
införas efter hvad nu
sagts.

(Utskottets förslag.)

under lagtima ting, så och i inteckning
sboken. När lånet blifvit till
fullo betaldt, skall ock anmälan härom
göras och i inteckningsprotokollet
och inteckning sb oken införas efter
hvad nu sagts.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1913 och tillämpas
jämväl i fråga om lån, som före nämnda dag antecknats i jordeboken
och ej före samma dag blifvit till fullo betaldt.

Stockholm den 9 maj 1912.

På lagutskottets vägnar:

O Ö

JOHAN WIDÉN.

Reservationer:

Beträffande utskottets hemställan under 1:6)
dels af herr Högberg, som anfört:

»Då de i förevarande lagförslag afsedda frälseräntorna äro en kvarlefva
från äldre rättsordning samt ekonomiskt verka såsom en på jorden hvilande
grundskatt, så är det visserligen, såsom Riksdagen tidigare uttalat,
önskvärdt, att de upphöra. Att i och för detta mål -ekonomisk medverkan
från statens sida föreslagits synes mig riktigt och lämpligt; men detta är
icke nog; det är ock af synnerligen stor vikt, att själfva aflösningsförfarandet
försiggår med minsta möjliga kostnad och tidsutdräkt. I afseende
härå gifva emellertid både Kungl. Maj:ts för Riksdagen framlagda förslag
och utskottets förslag skäl till anmärkning. Ehuru hinder icke lära möta
för att låta ärenden angående räntorna helt och hållet afgöras af admi -

Lagutskottets utlåtande Nr 57.

nistrativ myndighet, hafva hvarken Kungl. Maj:t eller utskottet velat föreslå
behörighet för sådan myndighet, Konungens befallningshafvande, att i
händelse af tvist få skilja mellan parterna, utan båda hafva för sistnämnda
fall velat, att domstolsförfarandet skulle komma till användning. Men
därmed har det ej kunnat undvikas att förslagets bestämmelser i afseende
å denna fråga — såsom två ledamöter af lagrådet påpekat — blifvit i hög
grad omständliga och svårhandterliga samt således, enligt min uppfattning,
i fall af tvist jämväl ledande till afsevärda kostnader. Enligt förslaget,
sådant detsamma efter utskottets omarbetning föreligger, kan det sålunda
inträffa, att väckt fråga om aflösning kommer att behandlas först inför
Konungens befallningshafvande, så af häradsrätt och efter klagan, af hofrätt
och högsta domstolen, därpå åter inför Konungens befallningshafvande
och, efter klagan, af kammarkollegiet och regeringsrätten samt ändtligen
för utbetalning af aflösningssumman af Konungens befallningshafvande och,
om fördelning af aflösningssumman ifrågakommer och part är missnöjd
med fördelningen, ånyo af två instanser. Visserligen har man inför dylika
utsikter skäl befara, att hvarken ränteägare eller fastighetsägare skola
komma att i större grad påkalla aflösning af räntorna, men det var en
fullständig aflösning af dessa gamla räntor, som lagen skulle bringa till stånd.

Med hänsyn till kostnadsfrågan må vidare framhållas, att enär ränteägaren
endast undantagsvis kan förväntas ifrågasätta aflösning af en för honom
så säker inkomst, som räntan är, måste man antaga, att de från allmän synpunkt
eftersträfvansvärda åtgärderna för aflösning af räntorna, i den mån
sådana åtgärder öfverhufvud blifva ifrågasatta, komma att utgå från fastighetsägaren
; men därvid har bestämmelsen, att i händelse af tvist fastighetsägaren-räntegifvaren
skall hänvisas att vid domstol utföra sin talan satt
fastighetsägaren uti en i rättegångsafseende onödigt ofördelaktig ställning.
Saken lärer nog vara den, att när fastighetsägaren söker aflösning af
frälseräntan, så har han ofta anledning att samtidigt till någon del bestrida
räntan såsom för omfattande beräknad. Medger då ränteägaren en
billigare beräkning, är det godt och väl, men bestrider han densamma
och fastighetsägaren således måste gå till domstol, kommer fastighetsägaren
att drabbas af dryga rättegångskostnader, om han tappar. Inför eu sådan
utsikt skall visserligen fastighetsägaren (kanske ofta en man i mera blygsamma
villkor), såsom departementschefen funnit sannolikt, i allmänhet ej
påkalla rättsligt afgörande annat än då meningsskiljaktigheten mellan
parterna afser på en gång mera betydande värden och är af svårlöst natur;
men när man ställer saken så, har man också fråntagit fastighetsägarenräntegifvaren
en inom de kretsar, till Indika räntegifvarne i allmänhet
höra, högt skattad fördel nämligen att, innan aflösning af ett efter offentlig -

Lagutskottets utlåtande Nr 57.

rättsliga förebilder grundadt ekonomiskt förhållande företages, äga tillfälle
att, äfven då det gäller mindre värden, erhålla offentlig myndighets afgörande
öfver samma förhållande. Detta afgörande, sökt hos domstol, blir,
såvidt träl seräntorna rörer för kostsamt att erhålla; och man har i praktiken
fått ytterligare skäl att ej påkalla aflösning af räntorna utan att låta det
förblifva vid det gamla.

Önskad full verkan af lagen och enklare bestämmelser öfver hufvud
synas emellertid, såsom två ledamöter af lagrådet framhållit, kunna vinnas
genom omarbetning af lagen i den riktning att aflösningsförfarandet blir
helt och hållet lagdt å administrativ myndighet. De härför behöfliga ändringarne
i lagförslaget hafva emellertid ej af mig kunnat vidtagas, men det
synes sannolikt, att det ettårs uppskof med lagen, hvilket en omarbetning
måste framkalla, icke skall medföra någon olägenhet. Däremot vinnes stor
fördel, när med tillämpning af den omarbetade lagen räntornas aflösning
snabbare och fullständigare blir genomförd.

Då lagstiftning i ämnet alltjämt är behöflig, men efter min mening
hvarken Kungl. Maj:ts eller utskottets förslag böra läggas till grund för
lagstiftningen, får jag hemställa,

att Riksdagen, med afslag å såväl Kungl. Maj:ts
som utskottets förslag, måtte i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Magt ville för Riksdagen
framlägga nytt förslag till lagstiftning om aflösning af
vissa frälseräntor, byggdt på den hufvudgrundsatsen att
administrativ myndighet skall, vare sig tvist uppkommer
eller icke, hafva att bedöma aflösningsfrågan allsidigt.»

dels af herr Stendahl, som instämt med herr Rogberg samt därjämte
såsom ytterligare skäl för sin mening anfört, att frågan om rekognitionsafgifterna
till Danviks hospital och Lunds domkyrka är af vidtgående
ekonomisk betydelse samt bör lösas i sammanhang med förevarande lagförslag,
men att tillfredsställande utredning i denna viktiga punkt saknas.

dels af grefve Mörner, som yrkat, att 2 § i förslaget till lag om
aflösning af vissa frälseräntor skulle gifvas sådan affattning, som föreslagits
i den af honom väckta motionen;

dels ock af herr Persson i Norrköping, som anfört:

»I 2 § af förevarande förslag till lag om aflösning af vissa frälseräntor
yrkar utskottet, att vid aflösningen en fjärdedel af räntans kapital -

Lagutskottets utlåtande Nr 57.

värde skall gäldas af statsmedel och de återstående tre fjärdedelarna af
statsmedel förskjutas för att af räntegifvaren förräntas och amorteras under
40 år. Och i 9 § yrkas att kapitalersättningen för frälseräntan skall vid
atlösningen uppgå till tjugofem gånger räntans belopp.

Enligt hvad som uppgifves i Kungl. Maj:ts proposition i ärendet
utgör sammanlagda kapitalvärdet af ifrågavarande frälseräntor enligt ofvannämnda
beräkningsgrund lägst 2,300,000 kronor, hvadan alltså statsverkets
direkta bidrag till aflösningarna skulle uppgå till lägst 575,000 kronor,
samt det belopp, som statsverket skulle förskjuta, för att af fastighetsägarna
återbetalas under 40 år, till 1,725,000 kronor.

Dessa belopp torde emellertid väsentligt kunna nedbringas, utan att
någons rätt med fog kan sägas blifva kränkt. Frälseräntornas taxeringsvärde
är bestämdt till tjugo gånger räntans belopp och med detta bör också
vid aflösning ränteägare låta sig nöja. Därigenom nedbringas sammanlagda
aflösningsbeloppet till 1,840,000 kronor. Att ränteägaren ej härigenom
lider skada tillåter jag mig visa med följande exempel: Om frälseräntan
är 100 kronor så ersättes den vid aflösningen med tjugo gånger
detta belopp, alltså med 2,000 kronor. Det lärer ej vara svårt för ränteägaren
att med 5 proc. ränta placera detta kapital och han erhåller då
som förut 100 kronor om året i ränta. Lyckas han få 6 proc. så erhåller
han ju 20 kronor mer.

Genom att aflösningsbeloppet nedsättes kan statsverkets direkta bidrag
till aflösningen äfven minskas. Om detta bidrag nedsättes till en
tiondedel, i stället för en fjärdedel, som utskottet föreslagit, minskas statsverkets
utgifter för detta ändamål med 391,000 kronor, från 575,000 till
184,000 kronor. Denna besparing är icke att förakta. Dessutom skulle
räntegifvarna äfven få fördelaktigare och billigare villkor i det att deras
utgifter för aflösningarna skulle minskas med 69,000 kronor från hvad
utskottet föreslagit, eller från 1,725,000 kronor till 1,656,000 kronor.
Genom att sålunda bereda räntegifvarne ökade fördelar och därigenom göra
dem mera ifriga för att begära aflösning, främjas därjämte ett af lagens
syften, nämligen ökade utsikter att få ifrågavarande frälseräntor aflösta,
och detta utan att statens utgifter blifva så orimligt dryga som utskottet
föreslaget.

Utom ofvan anförda erinringar mot 2 och 9 §§, må äfven gent
emot bestämmelserna i 6 och 15 §§ angående annonsering i allmänna
tidningarna tre gånger, erinras, att annonsering en gång torde vara fullt
tillräckligt.

Lagutskottets utlåtande Nr 57.

Jag tillåter mig sålunda hemställa, att Riksdagen, beträffande förslaget
till lag om aflösning af vissa frälseräntor i dess af utskottet föreslagna
lydelse, måtte besluta följande ändringar, nämligen

att i 2 §, första stycket, orden sen fjärdedel»
skola utbytas mot »en tiondedel» samt orden »tre fjärdedelar»
mot »nio tiondedelar»;

att i 6 § orden »tre gånger» skola utgå;
att i 9 §, första stycket, ordet »tjugufem» skall
utbytas mot ordet »tjugu», samt

att i 15 §, första stycket, orden »tre gånger, sista
gången» skola utgå.»

Beträffande utskottets hemställan under 2:o):

af herrar Högberg och Stendahl, hvilka anfört:

»Som förslaget till lag om aflösning af vissa frälseräntor af oss ansetts
icke böra bifallas samt vid sådant förhållande enligt vår mening skäl
icke förefinnas att nu antaga förevarande lagförslag, få vi hemställa,0

att förslaget till lag om sammanläggning af frälseränta
med den fastighet, hvaraf räntan utgår, icke måtte
af Riksdagen bifallas.»

Beträffande utskottets hemställan under 3:o):
af herrar Högberg och Stendahl, hvilka anfört:

»Som den genom förevarande lagförslag ifrågasatta ändringen af
11 kap. 2 § jordabalken föranledts af förslaget till lag om sammanlä^o--ning af frälseränta med fastighet, men vi af anfördt skäl hemställt om
af slag å sistsagda förslag, så få vi hemställa,

att förslaget om ändrad lydelse af 11 kap. 2 §
jordabalken icke måtte af Riksdagen antagas.»