Lagutskottets utlåtande Nr 55 (Utlåtande 1915:LU55 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 55.

Nr 55.

Ankom tall riksdagens kansli den 19 maj 1915 kl. 10 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om talan i viss ordning angående rätt
till strömfall, dels ock i ämnet väckt motion.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Lindhagen, af Ekenstam, Söderbergh*),
Trana, Stärner*), Gezelius, Alexanderson, greve Spens, Dahl,
Pettersson i Södertälje, Persson i Norrköping, Gustafsson i Örebro,
Westman, Rehn*) och Lindqvist i Kosta*).

S!) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom en den 27 april 1915 dagtecknad proposition, nr 184, som
hänvisats till lagutskottet, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bifogade, i statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit
riksdagen att antaga följande förslag till

»Lag

om talan i viss ordning angående rätt till strömfall.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Har vid skifte av by eller annat skifteslag uttrycklig bestämmelse
icke givits angående strömfall, hörande till skifteslaget, må domstols
prövning av frågan, huruvida strömfallet må anses tillkomma den fastighet,
vilken stranden tillskiftats, eller utgöra skifteslagets gemensamma tillBihang
till riksdagens protokoll 1915. 9 samt. 48 höft. (Nr 55) 1

Propositionen.

Friherre

Palmstiernas

motion.

2 Lagutskottets utlåtande Nr 55.

hörighet, påkallas såväl av ägaren till nyssnämnda fastighet efter stämning
å skifteslagets övriga delägare som ock av dessa efter stämning å strandägaren.

Yad nu sagts äge motsvarande tillämpning, där vid klyvning eller
styckning av fastighet uttrycklig bestämmelse om densamma tillhörigt
strömfall icke meddelats.

2 §•

Har vid skifte, klyvning eller styckning av samfällighet, vartill hör
strand vid strömfall, detta tillagts viss ägolott, stånde ägaren av denna
lott fritt att, där han vill vinna visshet, att kronan ej äger anspråk på
strömfallet, efter stämning å kronan hos domstol begära prövning av
dylikt anspråk. Har strömfallet ej ingått i delningen, tillkomme rätten att
väcka talan, som nu sagts, samfällighetens delägare; och vare lag samma,
där fråga är om by eller annan samfällighet, som ej i laga ordning
undergått delning.

Där fastighet, till vilken hör strand vid strömfall, av ålder utgjort
ett skifteslag för sig, vare fastighetens ägare berättigad att mot kronan
föra talan, som i första stycket sägs.

3 §•

År strömfall med eller utan strand för alltid avsöndrat, äge avsöndringens
ägare den rätt till talan, som enligt 1 och 2 §§ tillkommer
ägaren av stamfastigheten.

4 §•

Vad i denna lag stadgas om strömfall gälle ock beträffande sådan
del av vattendrag, som beröres av anordningar för tillgodogörande av
strömfall i vattendraget.»

Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande proposition,
får utskottet hänvisa till de vid densamma fogade utdrag av
statsrådsprotokollet.

I samband med denna proposition har utskottet till behandling
förehaft en i anledning av propositionen av friherre Erik Palmstierna inom

Lagutskottets utlåtande Nr 55.

tindra kammaren väckt motion nr 241, vari hemställts, »att Kungl.
Maj:ts proposition nr 184 icke måtte av riksdagen bifallas».

Till stöd för sin berörda hemställan har motionären anfört följande:

»Det har väckt åtskillig förvåning att regeringen funnit angeläget
att med Kung]. Maj:ts proposition nr 184 förelägga riksdagen spillrorna
av det lagförslag om särskild prövning av strandägares rätt till strömfall
eller annat område i rinnande vatten invid stranden, som av lagrådet
ur juridiska synpunkter så ingående och skarpt kritiserats att ytterst
ringa del av densamma kunnat av justitieministern vidhållas. Det omarbetade
lagförslaget föreligger nu i ett stympat och beskuret skick och
syftet med den ursprungliga framställningen kan näppeligen vinnas
därmed. Detta syfte var givetvis att genom ett preklusionsförfarande,
och begränsning till viss tid för kronans rätt att föra talan rörande
bättre rätt till vattenfall få ett snabbt slut på vattenfallsprocesserna,
oavsett om kronan kunde hinna med att inom stadgad tid förskaffa sig
det bevismaterial, som erfordras för upptagande av rättegång, eller ej.
Genom lagrådets synnerligen befogade erinringar häremot har lagförslaget
nu krympt ihop till en lag om talan i viss ordning angående rätt till
strömfall, i vilken endast föreskrives att strandägare må begära domstols
prövning för att erhålla visshet om kronan har giltiga anspråk på strömfallet
i fråga. Någon tids begränsning, efter vilken kronan förlorar sin
talan, är ej upptagen i det nya förslaget. Detta är givetvis för kronan en
väsentlig fördel. Kronan lämnas rådrum att förebringa all den bevisning,
som kan stå till buds. Någon begränsning av processande! till
några få år vinnes emellertid alls icke med den föreliggande propositionen.

Det må nu synas, att denna så förlorat sin ursprungliga karaktär
och erhållit så ringa betydelse, att den kunde utan vidare godtagas,
men vid närmare eftersinnande finner man att åtskilliga betänkligheter
dock vidlåda densamma. Redan i lagrådets yttranden framkålles att
något föregripande av lagstiftningsarbetet på detta område icke bör ske.
Det är likväl ytterst sannolikt att detta kan äga rum även med det
framlagda förslaget. Eu viss meningsmotsättning i fråga om den rätt
till strömfall, som i oskiftat vatten skall tillkomma byalag och strandägare,
har nämligen yppat sig mellan lagberedningen och domstolarna.
Medan den förra i sitt förslag till ny jordabalk ställt sig på den ståndpunkten
att strömfallet i omnämnda fall bör anses tillkomma byalaget,
har högsta domstolen tilldömt strandägaren detsamma. För den händelse
ett massprocessande nu skulle igångsättas, komme domstolarna med all
sannolikhet att företräda strandägareståndpunkten och undan för undan

Lagutskottets utlåtande Nr 55.

tilldöma markägaren invid vatten äganderätt till omtvistade strömfall och
detta innan lagstiftarna avgivit sitt votum. Frågan skulle således i stor
utsträckning bli avgjord, innan lagstiftningen fått tillfälle att besluta.
Detta kan givetvis icke vara lämpligt. Först torde principfrågan böra
lösas, innan domstolarna avdöma vad som i det särskilda fallet skall
anses vara gällande rätt.

Det bör tillika erinras om att den åt nuvarande statsrådet Westman
överlämnade utredningen rörande regalrätten ännu icke hunnit bli färdig,
men den torde utan tvivel bliva av betydelse för bedömande av föreliggande
spörsmål om kronans rätt till strömfall. Att utan kännedom
om densamma påskynda avdömandet av rättsfrågor, som beröra denna
utredning kan därför icke befinnas riktigt.

I själva verket har man icke heller någon säkerhet för att endast
produktionen gagnas för den händelse lagen godtages. Rätten att föra
talan begränsas nämligen icke till den, som bygger i vattnet eller visar
uppenbar avsikt att göra detta — han har t. ex. ingått avtal med
vattenfallsstyx-elsen på de grunder, som angivas i kungl. propositionen
nr 173 — utan varje strandägare må instämma kronan till domstol för
avgörande om vem äganderätten tillkommer. Åven den, som t. ex.
på spekulation förvärvat sig stranden i tanke att därigenom förtjäna på
värdestegring hos vattenkraften eller först om ett par årtionden kan
förväntas utbygga fallet, skulle ha rätt till att få sin tvist med kronan
omedelbart avgjord. Hade propositionen begränsats att gälla endast för
dem, vilka äro produktivt nyttiga, skulle mindre betänkligheter råda.

Ett annat, ett praktiskt skäl, för propositionens avstyrkande
är att kammarkollegium för närvarande icke besitter tillräckliga arbetskrafter
för att möta de utredningskrav, som kunna uppstå för den
händelse avsikten med lagen skall vinnas. Denna synpunkt framhölls
i annat sammanhang, nämligen under debatten om den tjuguåriga hävden
i första kammaren år 1912 av herr Trygger, som, när tanken på
preklusionsförfarandet först uppkom, uttalade samma betänksamhet. Väx
kan det invändas att arbetskrafterna lätt kunna ökas, men detta kommer
i så fall att ske på bekostnad av utredningsarbetets enhetlighet.

Man kan i övrigt ifrågasätta, om den kungl. propositionen fyller
något verkligt behov. Inom kammarkollegium pågår ju för närvarande
en systematisk utredning angående kronans rättsanspråk och resp.
vattenfall ordnas efter typ och i grupper, varigenom dom rörande ett
fall kommer att beröra en hel serie andra. Vattenfallsprocessernas avveckling
på fullt normalt sätt pågår således, och denna avveckling skulle
icke gagnas, om den kungl. propositionen bifölles. För en strandägare

Lagutskottets utlåtande Nr 55. 5

torde det dessutom icke vara någon svårighet att hos kungl. kammarkollegium
förskaffa sig kännedom om den typ av vattenfall, hans eget
anses tillhöra.

Det bör också påpekas att den uppfattningen år 1912 gjorde sig
gällande inom riksdagen, att en strandägare redan nu utan att därigenom
förlora sin hemulsrätt kan instämma kronan för avgörande av tvist
om bättre rätt till strömfall. År denna åsikt, såsom det vill synas,
riktig, framstår den kungl. propositionen än mer ändamålslös.

Slutligen bör det framhållas att därest Kungl. Maj:ts proposition
nr 173 av riksdagen i det väsentliga bilalies och ett verksamt undanröjande
av processfallens utbyggande således kommer till stånd, vinnes
det huvudsakliga, nämligen att vattenkraftsproduktionen oavbrutet fortgår,
utan att rättvisans behöriga gång störes.»

På sätt framgår av de propositionen bilagda utdragen av statsrådsprotokollet,
är ifrågavarande förslag grundat på ett äldre sådant,
som innehölls i de s. k. vattenrätts- och dikningslagskommittéernas betänkande.
Såsom av departementschefen framhållits, åsyftade berörda
förslag att bereda strandägare, som förmenar sig vara ägare till vattenområdet
utanför stranden eller en del av detsamma, möjlighet att förvissa
sig, huruvida äganderätten därtill göres honom stridig, samt att
få annans motsatta anspråk med avseende därå i laga ordning prövat.
För detta ändamål innehöll kommitterades förslag i sitt ursprungliga
skick ej mindre stadganden, varigenom det medgavs strandägare rätt
att i provokatorisk ordning instämma sin talan mot den, som påstode
sig äga bättre rätt till vattenområdet, än även bestämmelser om ett
preklusionsförfarande, enligt vilket på ansökan av strandägaren eventuella
anspråkshavare skulle genom offentlig kallelse föreläggas att inom viss
tid anmäla sitt anspråk vid äventyr, om den tid lörsuttes, av anspråkets
förlust. Sedan nämnda förslag i överarbetat skick, efter föredragning
inför Kungl. Magt i statsrådet, underställts lagrådets granskning, har
detsamma, i anledning av inom lagrådet framställda anmärkningar, frånfallits
i vad angår de delar av detsamma, som avsågo införande av ett
särskilt preklusionsförfarande och vilka utgjorde det äldre förslagets
egentliga kärna. I vad åter det innehöll stadganden om befogenhet till
provokatorisk rättegång angående vattenrätt har det i förevarande proposition
i väsentligen omarbetat skick förelagts riksdagen. Därvid har
befogenheten i fråga emellertid begränsats, i fråga om objektet för rätten
till att gälla strömfall, och i fråga om parterna i målet till att gälla
till förmån för dels innehavare av skifteslott som tillskiftats stranden

Utskottets

yttrande.

Lagutskottets utlåtande Nr 55.

emot övriga skiftesdelägare och omvänt, dels nyssnämnda lottägare eller
skifteslaget gentemot kronan. Innehavare av avsöndrat strömfall har
samma befogenhet som enligt vad nyss sagts tillkommer stamfastigheten.

I likhet med departementschefen finner utskottet det visserligen
vara angeläget att större trygghet beredes i fråga om rätten till strömfall
likasom till vattenområden i särskilda hänseenden i övrigt. Men med
hänsyn till det läge, vari frågan om eu allmän ny vattenlagstiftning
befinner sig, måste för en utbrytning till särskild föregående behandling
och avgörande av ett visst däri ingående problem kunna bland annat
anföras, att å ena sidan därmed ett oavvisligt behov finner sitt nödvändiga
avhjälpande och å andra sidan intet föregripande sker åtminstone
i centralare delar av vattenrättsfrågan i övrigt. Av de yttranden, som
i detta ärende avgivits inom lagrådet, finner emellertid utskottet sin uppfattning
bestyrkt, att dessa förutsättningar icke uppfyllas av det kungl.
förslaget, varjämte andra betänkligheter av principiell art kunna mot
detsamma anföras.

Vad till en början angår behovet av det föreslagna stadgandet om
rätt till fastställelsetalan enskilda emellan, synes detsamma icke vara
erforderligt styrkt. En ledamot av lagrådet yttrar i denna fråga följande:

»Vad först angår möjligheten av en fastställelseprocess emellan
strandägaren, å ena, och skiftesdelägarna, å andra sidan, angående
rätten till vattenområdet, synas även efter nu rådande rättsuppfattning
ganska ringa fordringar böra uppställas för talans upptagande. Om
skiftesdelägarna instämma strandägaren, lärer i regel sådan talan utan
särskild prövning kunna upptagas. Och om strandfastighetens ägare
instämmer skiftesdelägarna, synes hinder för frågans prövning icke heller
böra möta, där skiftesdelägarnas förhållande givit någon rimlig anledningtill
talans anställande. Det har icke i förslagets motivering uppgivits,
att domstolarna i något sådant fall vägrat att upptaga saken till prövning. i>

Tvenne andra ledamöter uttala, att redan enligt gällande rätt torde
i allmänhet en av strandägare mot skifteslag eller tvärtom av skifteslag
mot strandägare anhängiggjord talan angående äganderätt till vatten
icke kunna avvisas såsom en otillåten fastställelsetalan. Dessa ledamöter
tillägga visserligen, att enär i något enstaka fäll förhållandena kunde
gestalta sig så, att domstolen komme till ett sådant slut, en bestämmelse
om rätt till fastställelsetalan icke torde vara alldeles obehövlig. Vad
sålunda anförts utgör dock uppenbart ett särdeles svagt stöd för vidtagande
av den föreslagna lagstiftningsåtgärden, desto mera som i sist
åsyftade fall måhända intet berättigat intresse av fastställelsedom föreligger.
Och såsom från annan sida erinrats är dock tillvaron av ett

Lagutskottets utlåtande Nr 55.

dylikt intresse i det särskilda fallet enligt allmänna rättsgrundsatser den
grund, som måste fordras för befogenhet till sådan talan. Till detta
krav har emellertid i det kungl. förslaget icke tagits behörig hänsyn.

Om sålunda det praktiska behovet av den föreslagna lagen i förevarande
del icke kan anses synnerligen stort, följer därav ingalunda att
icke följderna i praktiskt hänseende kunna bliva avsevärda nog, men
på ett sätt som alldeles icke synes utskottet ägnat att göra förslaget
mera tilltalande. Inom lagrådet har erinrats att en lagstiftning av föreslagna
art kunde tänkas komma att framkalla rättegångar i stor utsträckning,
en fara mot vilken för närvarande förelåge ett korrektiv i
den prövningsrätt av befogenheten till talans anställande, som måste
anses tillkomma domstolen. Men till att genom en särskild lagstiftningsåtgärd
frammana denna situation är, såsom jämväl erinrats, den
nuvarande tidpunkten allt annat än lyckligt vald. Det grundläggande
allmänna rättsspörsmålet i tvister mellan strandägaren och skifteslaget
rörande vattenrätten är nämligen frågan huruvida i saknad av uttalande i
skifteshandlingarna vattnet skall anses vara skiftat med stranden eller
icke. I denna fråga har lagberedningen i sitt betänkande med förslag
till ny jordabalk uttalat sig för den senare meningen, medan den förra
är härskande inom högsta domstolens praxis. Spörsmålet är emellertid
av den art att dess lösning är en lagstiftningen åvilande uppgift, vilket
ock uttalats såväl av departementschefen i hans yttrande till statsrådsprotokollet
som ock av lagrådets flesta ledamöter. Men vid sådant förhållande
kan det icke vara riktigt att just nu öppna slussarna till ett
allmänt processande strandägare och skifteslag emellan och sålunda i stor
utsträckning skjuta över uppgiften på lagskipning^.

Ett dylikt förfarande får dessutom en rent av odiös karaktär, då
det med hänsyn till utgången av rättsfall under senaste åren kan räknas
med att den ena av de stridande uppfattningarna för närvarande har
överhand inom den högsta instansen.

Ur nu angivna synpunkter synes det icke heller kunna räknas såsom
en förtjänst hos förslaget, utan framstår snarare som en mannamån,
att den ifrågavarande rätten till fastställelsetalan begränsas till att
gälla blott strömfall, men ej annan strandäganderätt.

Vad därnäst angår den föreslagna rätten till fastställelsetalan mot
kronan, kan utskottet icke finna lämpligt eller av behovet påkallat att just
vid en tid, då från kronans sida omfattande undersökningar blivit igångsatta
för utredning av dess vattenrätt, ställa kronan i en särskild ogynnsam
undantagsställning i förevarande avseende, varigenom utredningens
planmässiga gång skulle kunna på ett synnerligen obekvämt sätt störas.

Lagutskottets utlåtande Nr 55.

På grund av vad sålunda anförts och i anledning av friherre
Palmstiernas förevarande motion får utskottet hemställa,

att Kungl. Maj:ts proposition nr 184 icke må av
riksdagen bifallas.

Stockholm den 19 maj 1915.

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

Reservationer:

dels av herrar Petersson i Lidingö villastad, af Ekenstam, Trana,
greve Spens, Gustafsson i Örebro och Westman, vilka ansett, att Kungl.
Maj:ts förevarande proposition bort av utskottet tillstyrkas;

dels ock av herrar Gezélius och Dahl.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1915.