Lagutskottets utlåtande Nr 53 (Utlåtande 1917:LU53 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 53.

Nr 53.

Ankom till riksdagens kansli den 16 maj 1917 kl. 5 e. in.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående åtgärder mot den försvarsjientliga agitationen.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Lindhagen, Gezelius, Stärner*,
Alexanderson, Dahl, von Sydow, Tisell*, Klefbeck, Fant*, Gustafsson
i Örebro, Karlsson i Fjäl, Borg, Holmdahl*, Rehn och Lindqvist i
Kosta.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Till lagutskottet hava hänvisats av herrar Sam. Clason, Jolian von
Bahr, P. Paulson, Gust. Barthelson, Herman Fleming, Th. Köhlin, P. A.
Forssman, Hugo Fahlén, Ernst Hedenstierna, Klas Malmborg, K. v. Geijer,
O. Bergqvist, Ludvig Widell och Alexis Hammarström i första kammaren,
nr 49, samt herrar Arvid Lindman, Hans Andersson, J. Åkerman, Otto
Holmdahl, P. Nilsson, J. P. Jesperson, Karl Hildebrand, Albert Petersson,
Joll. E. Svensson, Conrad Vahlquist, Axel Lundblad, Ad. Wiklund, E. Eurén,
Arthur Gustafson, Walter Kant, Edvard Lithander, O. Alfr. Berg, P. M.
Olsson, Ernst Odqvist, K. Beckman, S. Welin, E. v. Hofsten, John Jönsson,
Sven Lubeck, Pehr Aug. Andersson, Karl Kahlström, Anders Elisson, Carl
Lorentzon, K. J. Larsson, Alex. Thore, David Norman, C. Vilh. Jönsson,
Emil Bengtsson, M. Svensson, Jöns Jönsson, P. Nilsson, Carl Hallendorff,
Axel Westman, Malte Sommelius, O. E. Holm, Axel E. Lindvall, Karl
Karlsson, Wilh. Hellberg, John Erlansson, Axel Sundberg, P. Rydholm och
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 sand. 42 käft. (Nr 53.) 1

Motionärernas
motivering.

2 Lagutskottets utlåtande Nr 53.

John Jennsson i andra kammaren, nr 168, väckta motioner, däri motionärerna
hemställt,

satt riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, det
Kungl. Maj:t efter verkställd allsidig utredning angående beskaffenheten
och omfånget av den i landet bedrivna försvarsfientliga agitationen ville
för riksdagen framlägga förslag till den lagstiftning och de övriga åtgärder,
som må vara erforderliga för att förebygga den fara för rikets värnkraft,
som en dylik agitation finnes kunna innebära».

Till stöd för denna hemställan har i herr Lindmans m. fl:s motion
anförts följande, vartill i herr Clasons in. flis motion hänvisas:

»Frågan om åtgärder mot den försvarsfientliga agitationen bland militären
har under de två senaste åren föranlett framställningar till riksdagen
av flertalet undertecknade. De särskilda förslag, som framställts,
hava båda gångerna avslagits av andra kammaren, men desamma föranledde
sistlidet år från en grupp motståndare ett principuttalande, vilket
torde kunna tjäna såsom grundval för fortsatt arbete på att bringa frågan
till en tillfredsställande lösning. Det yttrades då av en medlem av det
liberala partiet följande: Mag tror mig kunna tala för mina kamrater, då
ja»- säger, att även vi djupt ogilla och beklaga en sådan antimilitarktisk
agitation, som kan lända till men för krigsväsendets styrka och för vårt
lands förmåga att försvara sin självständighet. Men vad det här gäller,
det är blott den frågan, huruvida man gör något, som är effektivt och

nyttigt, emot denna agitation, genom att---godtaga de strafflags bestämmelser,

som motionärerna nu ha föreslagit. Det är detta och ingenting
annat, som den nu föreliggande frågan innebär.’

Efter detta uttalande torde det böra tagas i betraktande, huruvida
icke frågan bör upptagas på en vidare basis än tillförene. Ty även om
motionärerna varit övertygade därom, att de av dem framställda förslagen
till ändringar i strafflagen visat hän på vissa utvägar att motverka agitationen,
ävensom att åtgärder härutinnan bort företagas utan dröjsmål, så
har det dock av lätt insedda skäl icke varit möjligt för motionärerna att
förebringa en för frågans slutliga lösning erforderlig allsidig utredning
angående agitationens beskaffenhet och olika tänkbara medel att förebygga
därav uppkommande fara för rikets värnkraft.

Redan i den år 1915 väckta motionen framhölls, att under slagordet
’antimilitaristisk propaganda’ kunna rymmas vitt skilda företeelser, både
på gott och ont. Det kan inträffa att man därunder inbegriper icke blott
en agitation, som riktar sig mot missförhållanden och överdrifter inom det
militära och alltså utgör ett led i den offentliga kritiken av försvarsverk -

Lagutskottets utlåtande Nr 53.

samheten, utan även de allmänna internationella fredssträvanden, vilka
under världskriget i ständigt stigande omfattning vunnit rotfäste i skilda
befolkningslager. Men vid sidan av allt detta drives en agitation, som
utan urskillning riktar sig mot samhällets militära verksamhet överhuvud,
med andra ord är rent och klart försvarsfientlig. Lika viktigt som det är
att en upplysningsverksamhet av det förra slaget omgärdas med det skydd,
yttrande- och tryckfrihetens grundsatser innebära, lika angeläget bör det
vara att skydda statens egen försvarsverksamhet och dess organ mot den
fara, som är förbunden med en agitation av sistberörda art, eu agitation,
där var och en bjuder till att göra militärtjänsten till ''ett helvete för
befälet’ (citat i 1916 års motion).

Förefintligheten av en agitation av sistnämnda slag förutsattes i
1915 års motion vara tämligen notorisk. Trots de tungt vägande upplysningar,
som i detta avseende framlades i samma års regeringsproposition,
framställdes vid överläggningen i riksdagen från olika håll invändning
om att agitationen i verkligheten utgjorde en tämligen ofarlig företeelse,
''ett övergående fenomen, som så småningom komme att försvinna’. Det
var för motionärerna angeläget att i 1916 års förslag söka uppvisa, att
så icke var förhållandet. Därför tillkom den axplockning av uttalanden
inom agitationens egen litteratur, som återfinnes i motionen. Det visade
sig bland annat, att agitationen bedrives med en utvecklad organisation
och efter systematisk plan, däri agitation bland de värnpliktiga och agitation
bland det fast anställda manskapet ingå såsom särskilda verksamhetsgrenar.
Kunde agitationen efter detta i 1916 års debatt icke längre
alldeles lämnas ur räkningen, så framställdes i stället den uppfattningen,
att det förelåge en blott frasagitation och att det bedreves den allra starkaste
övertro beträffande allvaret i och verkningsfullheten av agitationen.
Eller såsom ett yttrande föll: ''Man bedrager sig mycket, om man tror att
deras (antimilitaiåsternas) verkliga leverne står i överensstämmelse med
de läror de sålunda roa sig med att driva.’

Denna uppfattning nödvändiggör en på agitationens militära betydelse
och verkningar direkt riktad utredning, vilken uppenbarligen icke
kan åvägabringas utan Kungl. Maj:ts medverkan. De som icke vilja tilllägga
vitsord åt agitationens egna uttalanden om dess innebörd, torde å

oO Ö o 7

andra sidan icke kunna frångå, att samma uttalanden utgöra grundad
anledning att företaga denna utredning. I samma syfte, att uppvisa nödvändigheten
av att något åtgöres i detta avseende, vilja motionärerna här
tillägga följande.

I tidningen Stormklockan har under år 1916 publicerats en ’antimilitaristisk
instruktion’, vilken avser att komplettera den i 1916 års

Lagutskottets utlåtande Nr 53.

motion omförmälda ''antimilitaristiska katekesen’. Ett par delar av instruktionen
återgivas i bilaga A och B.

Redan tidigare har uppmärksammats, att agitationen framför allt i
ett avseende tagit särskilt oroväckande dimensioner och åstadkommit verkningar,
vilka mycket snart måste föranleda åtgärder från statsmakternas
sida. Motionärerna syfta på agitationen gent emot underbefälet och övriga
fast anställt manskap. De ansvariga myndigheterna hysa icke mer än en
mening därom att denna agitation varit en kraftigt medverkande orsak
till det bekymmersamma läge, vari krigsmaktens rekryteringsfråga i närvarande
stund befinner sig. Får den försvarsfientliga agitationen fortgå
såsom hittills, skola de medel, som kommit till användning för rekryteringens
understödjande, snart visa sig otillräckliga och det kvarstår då måhända
såsom enda utväg — därest försvarets effektivitet ej skall äventyras
— att tillgripa andra utvägar än att på frivillighetens väg söka tillföra
krigsmakten erforderligt underbefäl.

Under 1916 års riksdagsdebatter sökte vissa talare bortresonera en
agitation av nu angivna slag, under det att andra ansågo agitationen icke
stå i något orsakssammanhang med rekryteringssvårigheterna.

I förstnämnda avseende åberopades med styrka, att underbefälet
självt icke givit uttryck åt klagomål, att ''man icke lyckats få fram något
intyg om detta från underbefälet’. Det torde icke behöva uttryckligen
framhållas, att de uttalanden av krigsbefälet, vilka åberopades av en ledamot
av första kammaren, utgöra det i militär tjänsteväg vunna officiella
konstaterandet av fakta, vilket oppositionen efterlyst. De åberopade chefsuttalandena
utgöra det sätt, varpå underbefälets vid utredningen klargjorda
ställning förts till Kungl. Maj:ts kännedom. För att emellertid
ställa ifrågavarande företeelse utom tvivel, vilja motionärerna dels åberopa
direkta uttalanden av underbefälet vid några regementen (bilaga C—E),
dels hänvisa till ett annat officiellt material än det administrativa, nämligen
krigsdomstolarnas protokoll, därur två exempel må anföras (bilaga
Fj. Ännu flera belysande exempel skulle kunna anföras.

I själva verket är förhållandet det, att få utomstående, vilka sökt
bilda sig en objektiv uppfattning i saken, torde hava undgått att iakttaga,
att mot underbefälet riktas en fullt systematisk förföljelse. På gator och
vägar, framför allt efter skymningens inbrott eller eljest, då risk för upptäckt
icke föreligger, tillropas de med särskilt uppfunna skällsord, där de
icke direkt våldföras. På förlustelseställen, kaféer o. dyl. igångsättas demonstrationer
emot dem. I allt, stort som smått, få de personligen umgälla
sina vedersakares ''ideella’ syn på militärväsendet. ''Kapten, vi behandlas
icke såsom människor’ yttrade angående dessa förföljelser en vo -

Lagutskottets utlåtande Nr 53.

lontär till sin kompanichef såsom förklaring, varför han icke kunde förnya
sin anställning. Få torde ock de vara inom militärbefälet, vilka icke på
ett eller annat sätt kommit i kontakt med företeelser sådana som de nu
nämnda. Ett offentligen avgivet uttalande av kommendanten i Stockholm,
översten C. Rosenblad, torde i detta avseende vara expressivt: ''Förhållandena
i Stockholm äro i den vägen (i fråga om förföljelsen mot de fast
anställda) jämförelsevis drägliga, ehuru besvärliga nog; underbefälet i synnerhet
är utsatt för ständiga obehag och även officerarna i uniform förolämpas
i stor utsträckning. Under min långa garnisonstjänst har jag
följt denna gradvisa omvandling av den lägre befolkningens uppträdande
mot militärer av alla grader. I landsorten råder i dessa avseenden flerstädes
nödläge. Förföljelsen mot de stamanställda är fullt organiserad och
drives med en energisk planmässighet; de hotas till liv och lem samt med
framtida trakasserier, om de våga kvarstå i tjänst eller där inträda.’

Beträffande härefter frågan, i vad mån agitationen kan antagas hava
medverkat till de nuvarande rekryteringssvårigheterna, skulle det säkerligen
vara att underskatta den psykologiska inverkan av ett organiserat
klassförakt på de anställningsvilliga, om man utan vidare antoge agitationen
vara verkningslös. Där icke en högre bildningsgrad skänker individen
viss förmåga att självständigt bedöma, vad frågan gäller, verka sådana
vapen blott alltför kraftigt. Även i detta avseende torde vederbörliga
myndigheter vara eniga. Motionärerna tillåta sig hänvisa till de
ganska bestämda uttalanden från cheferna för 1 21, I 9, I 13, I 18 och
I 14, vilka uttalanden åberopades under förra årets debatt i första kammaren.
Nyss åberopade militäre författare skriver i slutet av förra året

följande: ''Volontärinstitutionen hotar —--att självdö på grund av

förhållandena på arbetsmarknaden i förening med den antimilitära agitationen.
Denna agitation bedrives med alltmera planmässig energi och synes
nu vara särdeles praktiskt organiserad. Genom övertalning och hot
hindras anställning och rekapitulation, blockering anordnas kring förläggningsplatser
och byråer för platsanskaffning, rekrjfferingsombuds verksamhet
övervakas och förhindras m. m. I skydd av gällande lagar bedrives
detta obstruktions- och undermineringsarbete helt ostört och öppet. Värnpliktiga,
som önska taga fast anställning, och underbefäl, som vilja kvarstå
i tjänst, hindras i sin avsikt genom hot om hämnd.

Från den sista tiden föreligger ytterligare ett officiellt uttalande i
samma riktning, avgivet av de inom ^^försvarsdepartementet tillkallade
sakkunniga angående volontärrekryteringen. I en P. M. den 2 januari
1917 yttra dessa följande: ''Den för närvarande mest inverkande orsaken
till rekryteringssvårigheterna, särskilt vid vissa truppförband, torde vara

Lagutskottets utlåtande Nr 53.

den år från år tilltagande försvarsfientliga agitationen. Det låter sig direkt
påvisa, att vakansernas antal är väsentligt större vid truppförband,
förlagda uti sådana delar av landet, där man vet att dylik agitation i
större omfattning bedrives. Särskilt torde den omständigheten, att rekrytering
ur de värnpliktigas led så ytterst sällan förekommer, till mycket
stor del kunna skrivas på denna agitations konto.’

Det närmare övervägandet av medlen att förebygga den fara för landets
värnkraft, som den försvarsfientliga, agitationen innebär, har att utgå
från resultaten av den utredning rörande farans beskaffenhet, vars nödvändighet
motionärerna ovan sökt uppvisa. Upprullas på detta sätt frågan
i hela sin vidd, är det tydligt, att icke blott mått och steg i lagstiftningsväg,
utan möjligen också andra åtgärder böra tagas under noggrann
omprövning. De åtgärder, som under senare tid varit uppe i den offentliga
diskussionen, hava emellertid haft karaktären av lagstiftningsåtgärder,
och eu översikt av dem torde kunna underlätta möjligheten att överblicka
olika tänkbara utvägar till frågans lösning.

Kn lagstiftning kan inrikta sig antingen på att begränsa själva
agifationsverksainheten eller på att förhindra krigsmanskap eller militärpersoner
i allmänhet att komma i kontakt med densamma. Sistnämnda
utväg anlitades företrädesvis i 1906 års lagstiftning. Det tillädes en befogenhet
åt högsta befälhavarna att förbjuda manskap att deltaga i vissa
sammankomster, och samtidigt bereddes möjlighet att förhindra utspridande
vid trupp eller ombord å flottans fartyg av vissa tryckta skrifter
genom förordnande av deras indragning. Bestämmelserna i sistnämnda
avseende hava utan tvivel visat sig i sin mån verkningsfulla. Däremot
torde erfarenheten hava ådagalagt, att bestämmelsen om förbud för krigsmanskap
att deltaga i vissa sammankomster visat sig otillräcklig för sitt
ändamål. På sätt motionärerna redan tidigare berört, äro anledningarna
härtill huvudsakligen, att befälet icke erhåller kännedom i erforderlig omfattning
om sammankomsters utsättande, och att det vid tillämpningen
möter mycket stora svårigheter att med ledning av uppgifter om en föredragshållares
namn och föredragsämne avgöra, huruvida giltiga grunder
föreligga för förbuds meddelande. Härtill kommer särskilt, att de sammankomster,
där agitationen bedrives, ofta givas karaktären av enskilda
sainkväm, vartill inbjudning sprides man och man emellan, och att förhållandet
mellan dessa samkväm och en sammankomst i lagens mening
ingalunda är klart. Efter all sannolikhet har också nu den muntliga agita -

lMffut»kottets utlåtande Nr 53.

tionen såväl som skriftspridningen under senaste tid i avsevärd omfattning
bedrivits på dylika större eller mindre samkväm, dit var och eu i agitationen
intresserad sökt medföra kamrater inom krigsmanskapet.

I)en omständigheten, att gällande bestämmelser sålunda icke visat
sig effektiva för att hindra krigsmanskapet att utsättas för agitationens
påverkan, har visat hän på nödvändigheten att söka begränsa de agiterandes
egen verksamhet. I denna riktning gå sa väl Kungl. Mnj:ts proposition
1915 som motionärernas förslag 1915 och 191(1. Härvid bör även
framhållas, att det ligger en viss halvhet däri, att lagstiftningen blott begränsar
friheterna för krigsmanskapet, men icke vill" med ett finger röra
vid agitatorernas framfart. Lyckas agitatorn gäcka de förebyggande skrankorna
och nå fram till krigsmanskapet, har han ock samhällets sanktion
på att han utfört en fullt tillåten och av samhället omsorgsfullt skyddad
handling. För att t. ex. förebygga utbredning av sjukdoinssmitta nöjer
man sig dock icke med att kräva inskränkningar av dem, med vilka den
smittofarlige kan komma i beröring. Man tvekar fastmera icke att, ålägga
den farlige individen själv bestämda begränsningar i hans friheter, och
likväl synes denne kunna gorå anspråk på större hänsynsfullhet än den
mot samhället verksamme agitatorn.

Det bör särskilt understrykas, att begränsningar i agitatorernas verksamhet
ingalunda behöva vara liktydiga med inskränkningar i allmän medborgerlig
yttrandefrihet eller frihet att sprida tryckta skrifter. Exempel
härpå utgör det av motionärerna tidigare väckta förslaget om visst tillägg
till 10 kap. 14 § strafflagen. I detta förslag avsågs icke en offentlig
agitation i allmänhet, utan blott sådan agitation, som riktar sig till krigsfolket
eller värnpliktige, vilka äro samlade på grund av värnpliktslagen
(till mönstring, in- eller utryckning o. s. v.). Eu agitation, som söker sitt
föremål direkt bland militären, kan alltså till skydd för försvarsverksamheten
åläggas begränsningar, som ingalunda behöva omfatta upplysningsverksamhet
i allmänhet uti samhället. För visso erfordras, att de begränsningar,
som sålunda uppställas, göras så bestämda och klara, som
överhuvud är möjligt. Men det kan icke betraktas såsom ett obehörigt
intrång på medborgerliga friheter, om en agitation, som hänvänder sig till
militären i militära ämnen, ålägges särskilda skrankor, som icke gälla i
förhållande till annat publikum eller i andra ämnen.

En lagstiftningsåtgärd, vilken bland andra kan komma under övervägande,
innehålles även i den tanke, som tog sitt uttryck i ett av motionärerna
1916 väckt förslag till ändring i 8 kap *26 § strafflagen. De
anmärkningar, som fastställdes mot detta förslag, rörde övervägande dess
bristfälliga tekniska utformning. Vad i förslaget avsågs, var att rikta upp -

8 Lagutskottets utlåtande Nr 53.

märksamheten på det förhållande, att en civil person, som förleder eller
hjälper en militärperson till brott enligt strafflagen för krigsmakten, icke
drabbas av delaktighetsansvar enligt nämnda lag, och att detta, bland
annat, medför att i sådana fall, då brottet såsom rent militärt saknar motsvarighet
i allmänna strafflagen, en förledande agitator alldeles undgår
ansvar, under det att den förledde drabbas av ett måhända strängt straff.
Då den allmänna lagen redan för närvarande i ett speciellt fall, nämligen
beträffande förledande och medhjälp till rymning, träffat en bestämmelse
för att utfylla denna lucka, förtjänar det att övervägas, huruvida icke även
i andra fall en motsvarande bestämmelse kunde vara påkallad. Det är
tydligt, att en dylik bestämmelse icke behöver vara generell och således
icke behöver innebära ett brott mot den princip, som tillämpas i allmänna
lagen beträffande delaktighet i ämbetsbrott, utan kan liksom bestämmelsen
om delaktighet i rymning meddelas i förhållande till vissa speciella brott,
därvid vissa av de rent militära brotten i 6 och 7 kap. strafflagen för
krigsmakten synas böra företrädesvis komma i betraktande.

Åven bör det bliva en uppgift för utredningen att pröva, i vad mån
särskilda lagstiftningsåtgärder påkallas av de ovannämnda, speciellt mot
underbefälet riktade utslagen av den försvarsfientliga propagandan. De
påtagliga, för försvarsväsendet menliga verkningarna i detta avseende äro,
såsom ovan uppvisats, av den art, att agitationen i denna del måste göras
till föremål för en alldeles särskild uppmärksamhet. Ett par uppslag må
omnämnas i detta sammanhang.

I strafflagen för krigsmakten har beträffande misshandel och förolämpning,
vilka förövas av militärpersoner, tillagts betydelse icke blott åt
den omständigheten, att brottet skett i eller för tjänsten, utan också åt
bl. a. det faktum, att den mot vilken brottet riktats, vid tillfället burit
sin tjänstedräkt. Väl kan det icke ifrågasättas att av den, som icke.är
militär, kräva samma respekt för uniformen som av den, vilken själv tillhör
krigsmakten. Men å andra sidan är det ett uppenbart missförhållande,
att den militära tjänstedräkten ute i samhället icke blott icke respekteras,
utan rent av ådrager sin bärare därav föranledda obehag, kränkningar,
vilka alltså riktas icke mot honom personligen, utan mot honom blott
därför att han är uniformsklädd. Visserligen kan det antagas, att dylika
kränkningar, därest de beivras, redan enligt gällande lagstiftning komma
att drabbas av kännbar påföljd. Men emedan en beivran i dessa fall av
lätt insedda skäl mera sällan förekommer, skulle det onekligen bidraga
till att klargöra samhällets ställning till hithörande företeelser och stärka
förtroendet till samhällets vilja att skydda de förfördelade, om ett uttryckligt
stadgande meddelades av innehåll, att misshandel och förolämpning

Lagutskottets utlåtande Nr 53. 9

av den, som bär militär tjänstedräkt och under förutsättning i övrigt, att
denne å sin sida icke givit anledning till angreppet, ansåges begångna
under försvårande omständigheter.

. 1 än.n,u ett avseende kan behovet av ökat skydd förtjäna att beaktas,
nämligen ifråga om antimilitaristiskt ingripande för att hindra volontär^
rekryteringen eller de fast anställdas rekapitulation i tjänsten. Redan ovan
har framhållits, att agitationen med särskild energi inriktat si°* på att
åstadkomma skada i detta särskilda avseende. I fråga om värnpliktige
finnes stadgat, att de, som äro antagna i annans tjänst eller arbete, icke
må av husbonde eller arbetsgivare hindras att i behörig tid inställa si°-till fullgörande av de förpliktelser, vilka åligga dem såsom värnpliktige!
Då staten alltså söker skydda sig mot vissa enskildes åtgärder för att
hindra värnpliktige från att fullgöra sina offentligt rättsliga förpliktelser
beträffande krigstjänsten, torde det icke innebära någon alldeles främmande
tanke att åvägabringa skydd även mot enskildes obehöriga ingripande för
att hindra volontärer att inträda och rekapitulera i en offentlig tjänsteställning
vid krigsmakten. Huru de för ändamålet erforderliga bestämmelserna
skola närmare preciseras, hava motionärerna icke kunnat överblicka.
Därför förutsättes den säkra kännedom om agitationens tillvägagångssätt
i olika avseenden, vilken saknas i brist på allsidig utredning. Det är
emellertid tydligt, att icke blott agitationens åtgärder gent emot volonrerna
själva, utan även tilläventyrs förefintliga obehöriga ingrepp för att
övervaka och lägga hinder i vägen för rekryteringsverksamheten böra uppmärksammas
i detta sammanhang.

Att närmare ingå på dessa och övriga spörsmål, som äga sammanang
med den försvarsfientliga agitationen, torde vara för motionärernas
syfte obehövligt.»

Vid motionen hava fogats sex bilagor av följande lydelse:

Bilaga A.

Antimilitaristisk instruktion.

Agitationen bland beväringen.

„ plats där ett. regemente eller militär truppstyrka
förbundet, så ^vitt det inte stöter på oöverstigliga hinder, ha en soc.-detm

är förlagd,

På varje
måste förbundet

j . ^ J B vv vv vy vy v V>jl O UJL£^ 11 g GU 11X11111~~: 1 ^ i B CiA

ungdomsklubb. Det tillhör närmast distriktsstyrelserna att tillse detta. Om man
icke är mäktig att resa en klubb på sådan plats, påkallar dessa förbundets hjälp.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 sand. 42 käft. (AV 53.) 2

Lagutskottets utlåtande Nr 53.

Det tillkommer också distriktsstyrelserna att se till att dessa klubbar i främsta
rummet uppehåller den antimilitaristiska propagandan. _ Vad det nu gäller agitationen
bland beväringen bör dessa klubbar, vilka bedriver sitt arbete på ett område,
där militär är förlagd — vi kan ju lämpligen kalla dessa garnisonsklubbar

_ utse som sagt en militärkommitté på minst 5 personer, ordförande, sekreterare

och kassör samt kommissionär och biträdande kommissionär, eventuellt dera kommittéledamöter,
om så fordras. Dessa leder gemensamt arbetet men ordföranden
svarar för att kommittémöten hållas så ofta arbetet fordrar det, och ska stå i
intim förbindelse med de övriga medlemmarna i kommittén. Sekreteraren för översiktliga
beslutsprotokoll, men i dessa får ej beväringsmans namn eller nummer
indytå Kassören handhaver och förvaltar eventuella penningmedel, och kornmissionären
ska alltid ha skrifter till hands och svara för att dessa blir omsorgsfullt
spridda, och som hans arbete blir det mest krävande, förstärkes detta med

en biträdande kraft. ... , f , ,

Militärkommittén bör så ofta som det later sig gorå anordna fester och
möten för beväringen. Vid dessa möten och fester samt vid övriga sammankomster
bör skriftspridningen äga rum av civila, då det är förbjudet för militärer att åta
sig dessa uppdrag. Vad vi begär av våra kamrater i vapenrocken är, att de vid
dylika sammankomster tar sådana kamrater med, som de anser sig kan vinna för
socialismen. Även bör militärkommittén vara beväringen behjälplig att prenumerera
på förbundsorganet å ett angränsande postkontor. Då beväringens kassa
är klen, bör kommittén försöka få anslag eller av eventuellt andra medel utsträcka
till prenumerationen. .

Framför allt ska de civila klubbisterna i största möjliga utsträckning sörja
för att kamratbandet knytes fast med de militära kamraterna och på lediga stunder
sällskapa med dem, uppmuntra dem i det trista militärlivet och vinna dem lör
socialismen.

Agitationen bland de stamanställda militärerna.

Denna agitation kan lämpligen bedrivas av de socialistiska beväringsmännen.
Varje klubbist i vapenrocken bör försöka att under beväringstiden vinna
minst en värvad åt socialismen. Då den militära klubbisten går till ett möte,
fest eller samkväm, bör han bjuda med sig sin värvade kamrat. Blir umgänget
förtroligt, ska agitationen helt säkert lyckas. Det vill säga att upplysa de last
anställda militärerna om militarismens uppgift i klasskampen o. s. v. och pa detta
sätt bringa honom att efter tjänstetidens slut avbryta den militära banan och inte
låta locka sig att kvarstå i det militära eländet under förespeglingar om förmånliga
be^s^ergivetvig inte är möjligt att i denna instruktion ingå på detaljer,
emedan strafflagarna och tryckfriheten lägger svåra hinder i vägen för en offentlig
agitation, är här sagt endast det huvudsakligaste som kan göras i den^ antimilitaristiska
agitationen. De respektive antimiiitaristkommittéerna bör darlor
komplettera denna med de medel och åtgärder, som allvarligt prövade visa sig
ga^neliga i agitationen mot militarismen.

Må denna lilla instruktion komplettera den antimilitaristiska katekesen och
i görligaste mån väcka anslutning till socialismen och skärpa kampen mot null -

Lagutskottets utlåtande Nr 53.

tarismen. Framför allt vill vi lägga de militära kamraterna om hjärtat, att de
är kött av vårt kött och blod av vårt blod, och om den härskande klassen i sin
halsstarrighet skickar dem ut mot för proletariatets rätt strejkande kamrater, de
då vet hur plikten bjuder dem att handla.»

Osign. art. i Stormklockan 1916 nr 46.

Bilaga B.

»Klubbens kassör ska i matrikeln införa alla dem, som icke fullgjort sin
värnplikt, i ett särskilt register, där födelseåret anges. På detta sätt kan styrelsen
varje år utröna, vilka som det året kallas till krigstjänst. Då mönstringen
är gjord, sändes en förteckning över dessa till den klubb, som ligger i omedelbart
grannskap till den garnisonsplats där dessa klubbister ska fullgöra värnplikt.
Såvida icke den värnpliktige beväringen annorlunda beslutar, införes han som
passiv medlem i klubben. Den klubb, som befinner sig i omedelbart grannskap
till en garnisonsort, bör utse en särskild antimilitärkommitté, som är rapportskyldig
till nämnda klubb. Denna kommitté har hand om alla de passiva medlemmarna
och inför dem i en matrikel, som på inga villkor får utlämnas åt obehöriga
och förvaras av kommitterade på ett säkert ställe.

Denna kommitté ska utveckla en energisk agitation med utdelandet av
gratisskrifter och försäljning av förbundets litteratur, särskilt den antimilitaristiska.

Vid inryckning såväl som vid beväringens återkomst från militärtjänsten
bör klubbarna anordna särskilda fäster, dit alla beväringar inbjudas.---»

Ur osign. art. »Antimilitaristisk instruktion» i Stormklockan 1916 nr 45.

Bilaga C.

Fnrirerna vid Kungl. —e—
regemente med anhållan.

Till chefen för Kungl. —e— regemente.

Härmed få vi vördsamt anhålla om åtgärders vidtagande för förhindrande
av trakasserier från civilas och i synnerhet värnpliktigas sida. Under nu rådande
förhållanden är tillståndet rent av olidligt, vadan vi sett oss nödsakade inkomma
med denna anhållan.

Lagutskottets utlåtande Nr 53.

Såsom exempel vilja vi särskilt framhålla överfall av i uniform klädda
värnpliktiga:

Enligt uppgift från den överfallne furiren S. gick denne den 10 sept. vid
Vall tiden (e. m.) genom stadsträdgården mot K— och blev därvid överfallen och
tilldelad ett kraftigt slag av en med något trubbigt vapen försedd värnpliktig,
vilken strax innan överfallet skilde sig frän sina kamrater, kom fram i mörkret
för att antagligen se efter om S. var ett underbefäl, för att efter en stund återkomma
utan mössa och tilldela S. slaget av vilket denne blev bedövad för en
stund och förhindrad igenkänna den överfallande.

Enligt uppgift från sjukv.-furir Ö. blev denne söndagen den 10/9 vid 10-tiden utanför S— på K—vägen överfallen av en värnpliktig, vilken i sällskap
med omkring sju kamrater gick mot K—. Det därvid åt ö. mättade slaget traf
fade likväl endast armen.

Av överfall från civilas sida vilja vi särskilt framhålla:

Furir L. passerade den 30 augusti vid 10-tiden e. m. i stadsträdgården
förbi ett sällskap på omkring sju personer då en av dessa utan ord och anledning
tilldelade honom ett slag i huvudet. Omkring den 30 aug. blevo furirerna A. och
B. samt korpral P. förföljda med stenkastning av ett femtontal civila personer.
Detta tilldrog sig på vägen mellan D—bron och idrottsplatsen vid S.

Furir P. omtalar, hurusom han omkring den 20/s på N—gatan av tre civila
personer tillropades »pluggdjävul» och tilldelades ett slag i ansiktet, så att överläppen
spräcktes.

—1— den ll. september 1916.

Å furirernas vägnar
K. S.

Furir.

Kungi. —n— Bilaga D.

Regemente
III Bataljonen
Nr ./

Protokoll, hållet vid utredning med
viss personal vid III. Bat. av Kungl.
—n— regemente beträffande förolämpning
och övervåld mot fast anställt militärt
manskap från den civila befolkningens i
—e— sida.

Närvarande: Furirerna N., L., F., E., P., H., S., korpralerna I., S., K., A.,
J., J. och M. samt vice-korpralen O.

§ I Furir

N. meddelade, att, då han för en tid sedan gick ifrån staden till
regementets kaserner, han måst begära skydd av polis mot en del yngre arbetare,

Lagutskottet» utlåtande Nr 53.

vilka ofredade honom. Polisen följde N. till början av den till regementets kasern
ledande —vägen, där N. blev lämnad ensam. Inkommen på nyss nämnda väg,
förföljdes N. med okvädingsord och stenkastning av sagda arbetare till ett antal
av 8—10.

§ 2.

Furir L. meddelade, att lian vid en basartillställning i stadens godtemplarlokal
blivit antastad av en del arbetare och så svårt ansatt med hotelser och tillmälen,
att han hos tillstädesvarande polis måst begära skydd samt därefter blivit
tvungen att lämna lokalen och begiva sig till kasernen.

§ 3.

Furir P. uppgav, att han vid flera olika tillfällen varit utsatt för stenkastning
från yngre arbetares sida samt senast omedelbart före sistlidne jul, å
regementets område i närheten av P—gatan, överfallits med stenkastning av en
skara arbetare, varvid han blivit träffad av flera stenar.

§ 4.

Furir H. uppgav, att han förra året utanför stadsparken i —e— bakifrån
blivit tilldelad ett slag i huvudet, varefter gärningsmannen springande försvunnit
i folkhopen utan att av H. kunna igenkännas.

Furir H. har vid flera olika tillfällen å P—gatan blivit antastad av arbetarhopar.

§ 5-

Furir S. uppgav, att han för en kort tid sedan av civila arbetare blivit
överfallen med stenkastning å regementets område samt att, då han gått förbi den
i kasernens närhet under byggnad varande kraftstationen, av där anställda arbetare
upprepade gånger blivit antastad, varvid de vid ett tillfälle kastat kol och
dylikt efter honom.

§ 6.

Korpral I. uppgav, att han vid ett tillfälle å S—gatan av en arbetare, vilken
som värnpliktig tjänstgjort vid regementet, blivit överfallen och misshandlad.
Ovannämnda värnpliktige, som emellertid kunnat utpekas, hade för detta övervåld
blivit straffad.

Korpral I. meddelade vidare, att han, som är —e—bo och således känd även
av en del ligister, ej kan gå till staden utan att bliva trakasserad eller utsatt för
våldsamheter med anledning av sin militära anställning.

§ 7.

Korpral S. uppgav, att han någon gång under förliden sommar å regementets
område blivit antastad av civila personer, vilka kastat ölflaskor och stenar
efter honom, samt för övrigt vid upprepade tillfällen varit utsatt för liknande
övervåld.

Lagutskottets utlåtande Nr 53.

En gång hade han blivit förföljd ända till kasernens omedelbara närhet av
civila arbetare.

§ 8.

Korpral K. nppgav, att b an i närheten av Rådhuset blivit antastad av 3
civila personer, vilka under skällsord och hotelser följt efter honom till IS—gatan,
där K. måst vända sig till polis för att få hjälp.

§ 9.

Korpral A. uppgav, att han utanför C—hotellet i —e— ofredats av en del
yngre arbetare, av vilka en tilldelat honom ett slag, så att A. fallit omkull.

§ io.

Korpral J. uppgav, att han å P—gatan blivit av yngre arbetare överfallen
och misshandlad, så att blodvite uppstått.

§ 11.

Korpralerna J. och O. hade vid upprepade tillfällen blivit ofredade och
överhopade med hotelser och okvädingsord.

§ 12.

Korpral M. uppgav, att han vid ett tillfälle i staden blivit misshandlad av
civila arbetare och för att få skydd vänt sig till polis.

M. uppgav vidare, att han vid flera olika tillfällen varit utsatt för civila
arbetares övervåld och hotelser.

§ 13.

Samtliga vid förhöret närvarande vitsordade i övrigt enstämmigt, att de
vid de flesta tillfällen, då de besöka staden bliva ofredade och överhopade med
okvädingsord och råa tillmälen med anledning av sin militära anställning av stadens
civila arbetarebefolkning, i synnerhet av den i 20-årsåldern, men även av
den äldre.

Slutligen vidhöllo samtliga på det bestämdaste, att de icke vid något tillfälle
genom sitt uppträdande givit den civila befolkningen någon anledning till
begåendet av de oförrätter, som mot dem förövats.

—e— den 17 januari 1917.

C. C.

Bataljonschef.

Lagutskottets utlåtande Nr 53.

Bilaga E.

Underbefälet vid

I. bat.

Kungl. — t — regemente har på tillfrågan lämnat följande
uppgifter:

Furiren H. anmälde att lian en gång varit utsatt för överfall av fem civila

Eersoner i —d—, varvid tillgått så, att, då han kom utanför kafé »F—», de fem
ommit fram till honom och sagt: »Säg dom där pluggdj—a komma ut», varpå H.
genmält, att han ej vore springpojke åt dem. En av de civila gav honom då en
»dansk skalle». H. gick då in på kaféet och telefonerade efter patrull, och först,
när denna kom, avlägsnade sig de civila, som »gått och passat» utanför.

Glåpord förekommer ock på gatorna i —d—.

II. bat.

Samtliga underbefäl uppgåvo, att de i kasernen vid flera tillfällen av
de värnpliktiga hört yttranden av innehåll, att det var vanhedrande att bära
uniform.

Samtliga (utom korpralen R.) hade ofta i —d— varit utsatta för obehag
från de civilas sida, och detta hade merendels tagit form av att glåpord utkastats.

Furiren O. hade i slutet av november månad i sällskap med furiren B. besökt
kafé S— och vid detta tillfälle ingripit mot en berusad värnpliktig från I. A
och anbefallt honom att återvända till sin förläggning. Troligen med anledning
av detta deras ingripande hade ett 40-tal < ivila personer samlats vid omförmälda
kafé och hade hotat furirerna med stryk, om de skulle komma ut från kaféet.
Anländande patrull från regementet hindrade hotets verkställande.

Korpralen J. hade en afton under regementsövningarna åsett en grupp
civila, som i skällsord utfarit mot en del underbefäl från främmande truppförband.

Furiren S. hade varit utsatt för övervåld av en del civ la personer från
—d— den 23 sistlidne juli, oaktat att furiren ej givit anledning härtill.

III. bat.

Alla, utom en, förklarade, att de vid flera tillfällen varit utsatta för otidigheter
och förföljelser från den civila befolkningen i —d— och i synnerhet
från järnvägsverkstadens arbetares sida.

En furir hade vid några tillfallen måst från kaféer i —d— telefonera till
regementet efter hjälp för att komma hem, ty utanför hade samlat sig hopar av
civila för att anfalla honom.

En annan furir hade vid två tillfällen såsom befälhavare för patrull i —d—
blivit överfallen med sten- och snökastning utan att lyckas gripa förövarna.

De flesta förklarade, att de ej kunde visa sig ensamma i —d— utan att
bliva utsatta för otidigheter.

Lag utskottets utlåtande Nr 53.

Furirerna C. och L. erhöllo ett par pisksmäUar i ansiktet av en civil
körande då de en kväll före jul voro på väg från —d— till I. b, samt tillropade
skällsord.

Furir C. antastad med skällsord vid ett biografbesök.

Underbefälet blir antastat med glåpord såsom »plugg», »furirdjävul» m. m.,
nästan alltid, då de ensamma möta en samling civila på 5—6 stycken.

Rätt utdraget intygar:

H. H.

Regementskvartermästare.

Bilaga F.

Av protokollen i ett mål under år 1916 vid Kungl. —1— regementes krigsrätt
framgår följande: Fn vid regementet fäst anställd furir både beordrats att
såsom färdbefäl medfölja en kontingent hemförlovade värnpliktige till Borlänge.
Furiren avgav vid krigsrätten berättelse av innehåll, att värnpliktige B. och P.,
vilka han förut icke ens kände, under färden trängt sig inpå furiren, sökt hindra
honom i hans rörelser genom att stå i vägen, ofredat honom, låtsats av misstag
ramla i knät på furiren o. s. v. Därjämte hade B. yttrat till furiren: »Det är
första gången du far till Borlänge, men det kanske är den sista, ty det är ej
säkert att du kommer tillbaka med livet». Efter tågets ankomst till Borlänge
hade under vagnarnas utrymmande snus kastats i ansiktet på furiren. Under
det att furiren hållit på att avtorka snuset, hade P. berövat honom hans sabel
och tilldelat honom med något tillhygge, sannolikt sabelfästet, ett slag i huvudet,
så att två sår uppkommit, varefter P. genom kupéfönstret utkastat sabeln på
stationens plattform. Under uppträdet kastades buteljer från olika håll mot furiren,
varvid en fönsterruta i vagnen krossades. — I det slutliga utslaget fälldes
P. till ansvar för vissa av de handlingar, som sålunda lagts honom till last.

Protokollen i ett mål under år 1916 vid Kungl. —d— regementes krigsrätt
innehålla följande: Under ett uppträde på ett av kompanierna mellan värn Sliktige

H. och en furir L. hade enligt furirens berättelse H. bl. a. yttrat »att
et vore många i staden, som kände L. och att det skulle bli svårt för denne
att komma ned till staden, ty H. skulle nog laga, att L. bleve utpekad», och
vidare: »Om jag åker fast för det här, så komma vi att träffas i det civila, och
då skall det bil annat av». H. uppgav »att han visste, att L. vore väl bekant i
staden, där han hade mer än en, som hatade honom. H. hade menat, att han nog
skulle kunna tala om för dessa, hur L. uppfört sig mot H.» Senare upplyste H.
i fråga om samma yttrande, »att han på ett kafé hört några personer, aå. L. kommit
in, säga: Där är en sådan där fast anställd djävul.» Anledningen till deras
yttrande kände H. ej, men antoge, att det vore för att L. vore fast anställd. —
Vid krigsrätten anförde kompanichefen: »H. tillhörde utan tvivel de sämsta elementen
å kompaniet. Han hörde till den grupp av arbetare, som ville göra tjänsten
outhärdlig för underbefälet.»

Lagutskottets utlåtande Nr Hd.

Såsom i herr Lindmans in. flis motion erinras, har vid såväl 19lo Utskottet.
som 1916 års riksdagar fråga väckts om vidtagande av åtgärder i lagstiftnings
väg mot s. k. antimilitaristisk agitation. Förstnämnda år framlades
såsom resultat av regeringsövervågande av spörsmålet en kungl. proposition,
innefattande lagförslag, att den, som dömts för brott mot 10 kap.

14 § strafflagen, begånget vid försvarsfientlig agitation, kunde underkastas
inskränkning i friheten att välja sin vistelseort, i syfte att förhindra honom
att bedriva dylik agitation bland militär och tjänstgörande värnpliktige.

Mot ett dylikt ingrepp i den medborgerliga rörelsefriheten hade emellertid
redan inom lagrådet framställts principiella betänkligheter, och förslaget
blev, på tillstyrkan av ett nästan enhälligt lagutskott, av andra kammaren
förkastat. Första kammaren biföll däremot förslaget, men rörande dess
effektivitet uttalades från skilda håll starka tvivelsmål.

Vid samma riksdag hade herr Holmdahl m. fl. motionsvis yrkat införande
av ett tillägg till 10 kap. 14 § strafflagen, enligt vilket med böter
eller fängelse straffbelädes den, som inför samlat krigsfolk eller vid tillfälle,
då värnpliktige, som ej äro krigsmän, på grund av vårnpliktslagen
åro samlade, muntligen eller i utspridd skrift »söker upphetsa till ovilja
mot krigstjänsten eller uppväcka ovilja mot det militära befälet eller eljes
undergräva krigslydnaden». Jämväl detta förslag blev — på lagutskottets
tillstyrkan — bifallet av första kammaren, men avslogs av andra kammaren,
i enlighet med åtskilliga utskottsreservanters hemställan.

Förslaget återupptogs 1916 i motion av herr Lindman m. fl., denna
gång i förening med förslag om tillägg till 8 kap. 26 § strafflagen, varigenom
straff för civila personer skulle stadgas för förledande eller medhjälp
till åtskilliga rent militära förbrytelser; syftet var att träffa även
den privata antimilitaristiska agitationen'' i vissa fall. Sistnämnda förslag,
som påvisades vara oförenligt med vissa i den allmänna strafflagstiftningen
genomförda grundsatser och jämväl lida av andra tekniska brister, avslogs
av båda kamrarna. Förslaget om tillägg till 10 kap. 14 § strafflagen blev
åter likasom föregående år bifallet av första, men förkastat av andra kammaren.

Rörande de skäl av mera allmän art, som vid nyssnämnda riksdagar
anförts för en avvisande hållning mot de framförda lagstiftningsuppslagen,
vill utskottet erinra om följande. Det framhölls, att vår lag redan innehåller
straffbestämmelser mot en offentlig agitation, som innebär öppen
eller förtäckt uppmaning vare sig att begå viss brottslig handling eller
att eljes sätta sig upp mot lag eller laga myndighet, och detta oberoende
av om uppmaningen kan visas hava lett till efterföljd eller ej. Då emellertid
dessa bestämmelser icke ansetts vara tillfyllest gent emot faran för

Bihang till riksdagens protokoll 1917. ,9 samt. 42 käft. (Nr 53.) 3

1»

Lagutskottets utlåtande Nr 53.

försvarsfientlig propaganda, och det för den skull togs under övervägande
vilka vidare åtgärder som kunde och borde vidtagas, ledde detta till genomförande
åren 1906 och 1909 av den — alltjämt gällande— lagstiftning, enligt
vilken dels förbud kan meddelas krigsfolk att bevista vissa sammankomster,
dels indragning kan ske av antimilitaristisk tryckt skrift, som utsprides
vid truppförband eller å fartyg, även om skriften icke innehåller något
enligt lag straffbart. Man satte därmed i myndigheternas händer medel
att i viss mån skydda manskapet mot påverkan av dylik propaganda —
medel vilka ock i betydande utsträckning tagits i bruk. Anledningen till
att dessa utvägar trots vissa betänkligheter valdes, var uppenbarligen, att
det icke befanns möjligt att i vidgad omfattning anlita strafflagstiftning
för ändamålet på sådant sätt, att man å ena sidan uppnådde verklig effektivitet,
å andra sidan icke gjorde vådligt intrång på den berättigade yttrandefriheten
och kritikrätten. Motionärernas hemställan innebure emellertid
yrkande att vid sidan av de tidigare åtgärderna jämväl denna sistnämnda
utväg nu skulle beträdas. Det hade dock i ingen mån lyckats
dem att övervinna de antydda svårigheterna. Det kunde å ena sidan med
visshet förutses, att den agitation, man sökte träffa, skulle veta att välja
former, både vid det offentliga framträdandet och i den privata bearbetningen,
som gäckade de föreslagna stadgandenas straffhot. A andra sidan
bleve likvisst gränserna för den offentliga yttranderätten så otydligt angivna,
att verklig rättsosäkerhet och fara för godtycke i tillämpningen uppstode.
Det missnöje, en dylik lagstiftning och dess tillämpning kunde
förväntas framkalla, skulle, långt ifrån att gagna lagens syfte, tvärtom
komma att verka en ovilja, som särskilt ginge ut över försvarsväsendet
och värnplikten. Det förhållande att, enligt vad motionärerna själva medgåve,
den föreslagna lagstiftningen icke kunde utsträckas att gälla tryckt
skrift, skulle ytterligare bidraga såväl till att göra densamma ineffektiv
som att förläna den prägel av godtycklighet. Den lagbestämmelse, man
föreslagit mot privat agitation, kunde i än mindre grad förväntas få någon
praktisk betydelse för sitt avsedda ändamål, då man ju icke kunnat ifrågasätta,
att redan uppmaningen i och för sig, utan att hava bevisligen lett
till begående av ett visst brott, skulle beläggas med straff.

Utskottet finner sig för sin del kunna ansluta sig till den kritik,
som sålunda kommit de omnämnda tidigare förslagen till del.

Arets motionärer i ämnet hava funnit sig böra avstå från framläggande
av bestämt formulerade lagförslag. De hemställa däremot, att riksdagen
hos Kungl. Maj:t måtte anhålla, att Kungl. Maj:t, efter utredning
rörande den försvarsfientliga agitationen i landet, ville framlägga förslag

Lagutskottets utlåtande Nr 53. 19

till lagstiftning och andra såsom nödiga befunna åtgärder till dess bekämpande.

Vid prövning av detta yrkande bör, enligt utskottets uppfattning,
särskilt beaktande givas åt det ovan omförmälda förhållande, att spörsmålet
om dylika åtgärder helt nyligen varit föremål sftväl för övervägande
från Kungl. i\laj:ts sida som ock för intresserad uppmärksamhet vid upprepade
tillfällen av motionärer, vilka inom sin krets haft tillgång till
framstående lagteknisk och militär sakkunskap, utan att likvisst ur detta
arbete framgått några uppslag, som, i utskottets tanke, åro förtjänta att
fullföljas.

I detta sakens läge synes motionärernas hemställan om avlåtande av
en skrivelse svårligen böra bifallas under annan förutsättning än att i
motionernas motivering eller eljest nya uppslag i ämnet framkommit, som
synas förtjänta av närmare övervägande och utredning. Så lärer emellertid
ingalunda kunna sägas vara fallet. Av framställningen i herr Lindmans
m. flis motion framgår fast hellre, att årets motionärer för sin del
såsom i främsta rummet förtjänta av åtanke förorda just åtgärder av den
art, som föreslagits i ovannämnda kungl. proposition och motioner vid
föregående riksdagar. Motionärerna förmena visserligen, att genom någon
överarbetning av dessa äldre förslag man skulle kunna avlägsna vissa
principiella och tekniska brister, som påvisats hos desamma.’ Men vad
motionärerna i sådant avseende anfört, synes utskottet snarast bekräfta, att
detta icke låter sig göra i den mån, att den kritik, som ovan anförts, komme
att avsevärt förlora sin styrka och berättigande.

Vid sidan härav framkastas emellertid ock förslag, att den militära
uniformen skall enligt stadgande i allmän lag bereda sin bärare ett särskilt
större straffskydd för sin person än som kommer medborgare i allmänhet
till del. Utskottet måste för sin del beteckna denna tanke såsom
allt annat än lycklig. Förslaget har ett drag, helt främmande för svensk
folkanda och rättsuppfattning, och skulle säkerligen, om det genomfördes,
blott vara ägnat att skärpa motsättningarna mellan civila och militära
element i samhället och att motverka uppfattningen av försvarsväsendet
såsom en hela folkets angelägenhet.

Vad slutligen beträffar det av motionärerna ävenledes framförda
önskemålet om åtgärder, som speciellt rikta sig mot den agitation, vilken
söker motverka rekrytering och rekapitulation vid krigsmakten, hava motionärerna
själva förklarat sig ur stånd att närmare precisera ifrågavarande
åtgärders art. Anledningen härtill uppgives i motionen vara, att det är
alltför litet känt huru vid denna påklagade agitation i själva verket tillgår.
Vid sådant förhållande och då det således ej heller lärer vara känt,

Lagutskottets utlåtande Nr 53.

huruvida den i avsevärd omfattning betjänar sig av medel, vilka lagstiftningen
kan stämpla såsom otillbörliga, torde denna speciella fråga icke
f. n. befinna sig i det läge, att särskild riksdagsskrivelse därom bör avlåtas.
Det synes dessutom utskottet ligga nära till hands, att vid det
övervägande, vartill Kungl. Maj:t i allt fall lär nödgas i vidare omfattning
upptaga underbefälsfrågan, ifrågavarande detalj därav ock, därest skäl
föreligger, kommer under prövning.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att herr Clasons m. flis och herr Lindmans in. flis
motioner, 1:49 och II: 168, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 14 maj 1917.

På lagutskottets vägnar:
ALBERT PETERSSON.

Reservationer:

a) av herrar Petersson i Lidingö villastad, Gezelius, Dahl, vört, Sydow,
Tisell, Farit, Gustafsson i Örebro och Holmdahl, som hemställt,

att förevarande motioner måtte av riksdagen bifallas.

b) av herr Lindhayen, som beträffande utskottets motivering anfört:
Utskottets utlåtande genomandas av en teoretisk välvilja för den sak,

som framställningen vill tjäna. Felet med de under senare tider framkomna
motionerna synes nämligen endast vara det, att de olika utvägar, som förordats,
möta tyvärr enligt utskottets uppfattning än det ena och ån det
andra hindret.

Lagutskottets utlåtande Nt 53.

För min del får jag häremot åberopa mitt särskilda yttrande till
utskottets utlåtande nr 36 i ämnet vid 1916 års riksdag. Där uttalades
deri meningen, att folkens resning mot militarismens förtryck var nutidens
aktuellaste kulturrörelse och att antimilitarismen vore för närvarande mänsklighetens
enda hopp. Denna mening hyser jag fortfarande och hemställer
i främsta rummet på detta skäl om avslag å motionerna.