Lagutskottets utlåtande Nr 53 (Utlåtande 1915:LU53 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 53.

flr 53.

Ankom till riksdagens kansli den 20 maj 1915 kl. 7 f. in.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj;ts proposition med
förslag till lag om förbud för vissa personer att vistas
å ort, där avdelning av krigsmakten är förlagd, samt
till lag om ändrad lydelse av 10 kap. 14 § strafflagen,
dels ock i ämnet väckt motion.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Lindhagen, af Ekenstam, Stämer*),
Alexanderson, Knut Larsson *), greve Spens, Dahl, Tisell, Eliasson, Pettersson
i Södertälje, Lindqvist i Stockholm, Pettersson i Bjälbo, Persson i
Norrköping, Gustafsson i Örebro, och Relin *).

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom en den 16 april 1915 dagtecknad proposition, nr 144, som
hänvisats till lagutskottet, har Kungl. Maj:t under åberopande av propositionen
bifogade i statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen
att antaga följande förslag till lag om förbud för vissa personer
att vistas å ort, där avdelning av krigsmakten är förlagd, samt till lag
om ändrad lydelse av 10 kap. 14 § strafflagen:

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 samt. 46 höft. (Nr 53.)

Lagutskottets utlåtande Nr 53.

Lagom
förbud för vissa personer att vistas å ort, där avdelning av
krigsmakten är förlagd.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Fälles någon till ansvar efter 10 kap. 14 § strafflagen och framgår
det av omständigheterna, att brottet blivit begånget vid agitatorisk
verksamhet i syfte att hos krigsmanskap eller värnpliktiga, som inkallats
till tjänstgöring vid krigsmakten, utplåna känslan av plikter mot fosterlandet
eller uppväcka hat mot befälet eller eljest undergräva krigslydnaden,
må domstolen tillika föreskriva, att förbud må, på sätt i denna lag stadgas,
meddelas den dömde att vistas å ort, där avdelning av krigsmakten är
på stadigvarande sätt förlagd.

Domstolen må jämväl, om skäl därtill äro, förordna, att nämnda
föreskrift skall äga tillämpning utan hinder därav att utslaget ej vunnit
laga kraft.

2 §■

Uppehåller sig den, beträffande vilken givits sådan föreskrift,
som i 1 § sägs, å ort, där avdelning av krigsmakten är på stadigvarande
sätt förlagd, äger Konungens befallningshavande, där så anses påkallat, för
viss tid eller tills vidare förbjuda honom att vidare uppehålla sig därstädes.
Förbudet skall avse den kommun, där ifrågavarande avdelning är förlagd,
och må, om förhållandena därtill föranleda, utsträckas att gälla jämväl
i fråga om en eller flera angränsande kommuner. Dock må det ej förbjudas
någon att uppehålla sig inom kommun, där han är boende eller
äger fast egendom eller har tjänst eller utövar rörelse eller yrke, såvida
det ej på giltiga grunder kan antagas, att han bosatt sig eller förvärvat
fast egendom eller tagit tjänst eller börjat utöva rörelse eller yrke inom
kommunen för att där kunna, utan hinder av förbud, som nu är sagt,
bedriva agitatorisk verksamhet i det i 1 § angivna syfte.

Då tre år förflutit från det utslag, genom vilket allenast böter ålagts,
vunnit laga kraft, eller från det den, som blivit dömd till frihetsstraff,
efter utståndet straff frigivits, må förbud ej vidare meddelas eller gälla.

Lagutskottets utlåtande Nr 53.

Har beslut, varigenom domstol föreskrivit, att förbud må meddelas,
upphävts av högre rätt, skall förbud, som utfärdats på grund av sådan
föreskrift, ej vidare vara gällande.

3 §•

Förbud, varom i denna lag är stadgat, må ej meddelas någon,
med mindre tillfälle lämnats honom att vid förhör inför Konungens
befallningshavande eller annan civil myndighet, som Konungens befallningshavande
bestämmer, yttra sig i ärendet.

Har någon lämnat orten, sedan han kallats till sådant förhör, vare
det ej hinder för förbudets meddelande.

4 §•

Hå förbud, som ovan sägs, meddelas någon, skall Konungens
befallningshavande förelägga honom skälig kort tid, inom vilken han
skall lämna det förbjudna området.

Har någon icke ställt sig nämnda föreläggande till efterrättelse,
eller har någon, sedan han fått del av förbudet, i strid mot detsamma
återvänt till område, där han ej äger vistas, läte Konungens befallningshavande
avlägsna honom därifrån.

5 §•

Skall den, för vilken gäller förbud att uppehålla sig inom visst
område, där fullgöra någon honom enligt lag åliggande skyldighet eller
vill han där utöva honom tilkommande rösträtt i allmänt ärende, vare
förbudet under den tid, som härför erfordras, utan verkan.

Konungens befallningshavande må ock giva sådan person tillstånd
att av annan giltig anledning någon kortare tid vistas inom det förbjudna
området.

Finner Konungens befallningshavande på grund av särskilda omständigheter,
att meddelat förbud ej vidare bör gälla, må Konungens
befallningshavande häva förbudet, innan den tid utlupit, för vilken förbudet
meddelats.

6 §.

Återvänder någon olovligen till område, från vilket han enligt 4 §
blivit avlägsnad, varde dömd till böter eller till fängelse i högst sex
månader.

Lagutskottets utlåtande. Nr 53.

Ådömda böter skola tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas
fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.

» §■

Över beslut, som Konungens befallningshavande enligt denna lag
meddelat, må klagan föras hos Konungen inom tid, som i allmänhet är
bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks
beslut.

Utan hinder av förd klagan skall dock beslutet lända till efterrättelse,
där ej annorlunda förordnas.

8 §.

Därest i händelse av krig eller fara för krig så prövas erforderligt,
må Konungen förordna, att Konungens befallningshavande skall äga
befogenhet att meddela förbud, varom i denna lag är stadgat, ehuru
domstol icke, på sätt i 1 § sägs, föreskrivit, att sådant förbud må
meddelas. Förordnande, som nu är sagt, må av Konungen meddelas
för hela landet eller någon del därav samt gälla för viss tid eller tills
vidare, efter ty Konungen bestämmer; och skola i fråga om förbud, som
meddelas på grund av sådant förordnande, bestämmelserna i 2—7 §§ i
tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Förbud, -om vilket i denna § är fråga, må ej gälla efter det den
tid utlupit, under vilken, enligt vad därom förordnats, förbud må
meddelas.

Lag

om ändrad lydelse av 10 kap. 14 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 10 kap. 14 § strafflagen skall hava
följande ändrade lydelse:

Var som, muntligen — — — — gälle vad i 4 kap. 1 § stadgas.

Där någon---— vare lag som i 1 mom. sägs.

Har någon eljest —---straffes med böter eller fängelse.

Vad i^denna § är stadgat gälle — — — — åsyftade verkan.

Lagutskottets utlåtande Nr 53. 5

Att deri, Borr) dömes till sträft efter denna §, i vissa fall kan varda
underkastad förbud att vistas å ort, där avdelning av krigsmakten är
på stadigvarande sätt förlagd, därom är särskilt stadgat.»

Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande lagförslag,
hänvisar utskottet till propositionen.

1 samband härmed har utskottet till behandling förehaft en inom Her^Boimandra
kammaren av herrar O. Holmdahl, E. von Hofsten, Arvid Lindman, .

Conrad Vahlquist, K. Beckman, Karl Hildebrand, Hans Andersson, John
Jeansson i Kalmar, Cornelius Olsson, Gast. Rydén, C. Hallendorff, Malte
Sommelius, Wilh. Hellberg, Gust. Odqvist, Fritz Kaijser, Pehr Ang.
Andersson, N. E. Nilsson, C. J. Öberg, Axel E. Lindvall, Carl Lorentzon,

Edv. Andersson, C. Wilh. Jönsson, J. Åkerman, Emil Bengtson, Sven
Lubech, P. Rydholm, Alex. Thore, S. Welin, M. Svensson, Axel Sundberg,

Wilh. Andersson, Aug. Lingström, David Norman, Axel Lundblad,. O.

Al fr. Berg, K. J. Larsson, Carl Persson och John Jönsson väckt motion
(II: 128), vari hemställts

»att riksdagen måtte för sin del besluta, att It) kap. 14 § strafflagen
erhåller följande ändrade lydelse:

Var som — — — stadgas.

Där någon —--- 1 mom. sägs.

Har någon — — — fängelse.

Där någon i annat fall, än nu är sagt, inför samlat krigsfolk eller
då värnpliktiga, som icke äro krigsmän, på grund av värnpliktslagen
äro samlade, muntligen eller i skrift, den han utspritt eller utsprida
låtit, söker upphetsa till ovilja mot krigstjänsten eller uppväcka hat
mot det militära befälet eller eljest undergräva krigslydnaden, vare lag
som i 3 mom. sägs.

Vad i--— verkan.»

Till stöd för berörda hemställan hava motionärerna anfört följande:

»De vittgående åtgärder, som sistlidet år vidtagits för höjande av
landets försvarskraft, böra såsom oavvislig följd föranleda en strävan att
även annorledes än genom direkta försvarsåtgärder förläna den militära
verksamheten erforderligt stöd och i varje fall undanröja förefintliga
binder och svårigheter för denna verksamhet att på ett betryggande sätt

6 Lagutskottets utlåtande Nr 53.

fylla sin uppgift. Världshändelsernas allvar under den tid som förflutit,
sedan försvarsreformen beslutades, utgör tillräcklig maning till statsmakterna
att i detta avseende icke eftersätta någon aktsamhet.

En företeelse, som inför en sådan strävan måste bliva föremål för
särskild uppmärksamhet, är den s. k. antimilitaristiska propagandan, vilken
enligt vad öppet meddelas även under nu rådande allvarliga förhållanden
bedrives med obruten intensitet. Så länge denna agitation, såsom
namnet närmast angiver, endast riktar sig mot överdrifter inom det militära
och således går ut på förändringar i försvarsorganisation och försvarsverksamhet,
och så länge agitationen vill fullfölja dessa syften allenast
med användande av lagliga medel, må den försvara sin plats såsom ett
led i de politiska meningsbrytningar, som bilda drivande krafter i den
samhälleliga utvecklingen. Men erfarenheten giver nogsamt vid handen,
att den antimilitaristiska propagandan rymmer inom sig icke blott företeelser
av denna art. 1 stigande omfattning har densamma glidit över
att rikta sig mot all militär verksamhet överhuvud och har därmed även
blivit rent och klart lörsvarsfientlig. I denna del utgör agitationen ett
direkt angrepp på samhället i eu av dess nödvändigaste verksamhetsgrenar
och på de institutioner, som hava denna verksamhet sig anförtrodd.
Följden av en sådan agitation kan lätt bliva icke blott ett menligt
och för samhället ovärdigt nedsättande av krigsmaktens anseende, utan
även — vad viktigare är — eu allvarlig fara för den sammanhållande
kraften inom krigsmakten, för disciplinen. Därigenom kan agitationen
äventyra intet mindre än krigsmaktens förmåga att på behörigt sätt fylla
sin uppgift, Farlig i denna riktning är icke endast den agitation, som
uppmanar till värnpliktsstrejk, uppsåtlig olydnad, vårdslöshet eller försummelse
i tjänsten och annat brytande mot de militära tjänsteplikterna.
Utan fara för krigslydnaden uppkommer även då agitationen gör till sin
uppgift att upphetsa till missnöje med den militära tjänstgöringen, sådan
denna måste vara beskaffad, eller till hat emot det militära befälet.
Härigenom beredes hos krigsmanskapet en jordmån av ovilja och trots,
ur vilken verkliga brott mot krigslydnaden med lätthet växa fram, och
vilken, även där så icke blir förhållandet, är ägnad att betydligt försvåra
samverkan i tjänsten mellan befäl och underlydande. Åven den
mera allmänt hållna agitationen för avskaffande av allt försvar måste
tagas med i räkningen i detta sammanhang nämligen om den, som
alltför ofta är fallet, söker att metodiskt utplåna känslan av de förpliktelser,
som vårt nationella oberoende under allt hitintills rådande
internationella förhållanden med nödvändighet ålägger oss. I alla dessa
fall är faran mera omedelbar, då agitationen söker sitt föremål direkt

Lagutskottets utlåtande Nr 53.

bland militären, än om den bedrives ute bland allmänheten, ehuruväl
den även i sistnämnda fall ingalunda är ofarlig för disciplinen inom eu
krigsmakt, som bygger på den allmänna värnpliktens grund.

Uppenbart är visserligen, att samhällets ställning till den försvarslientliga
agitationen icke kan bestämmas med hänsyn tagen enbart till
den militära verksamhetens intressen. Då det här gäller en så viktig
grundsats som yttrandefriheten, kan det icke ifrågasättas att vidtaga
andra begränsningar än sådana, som föranledas av eu såväl på grund
av agitationens innehåll som med hänsyn till dess föremål mera omedelbar
samhällsfara. Men å andra sidan måste fasthållas, att det offentliga
ordets frihet i ett ordnat samhällsliv icke kan vara obegränsad, och att
denna frihet redan enligt nu gällande lag är ålagd begränsningar till
skydd mot agitation till förmån för vissa samhäll sfarliga företag. Det
är då endast följdriktigt, att yttrandefrihetens missbruk jämväl i andra
fall, då detsamma antager samhälls farlig karaktär, föranleder till vidtagande
av motsvarande begränsningar.

Den allmänna strafflagen behandlar missbruk av yttrandefriheten i
10 kap. 14 § och straffbelägger där i 1 mom. uppmaning till brott, i 2
mom. försök att på annat sätt, såsom genom prisande av brottslig handling,
förleda till brott, samt i mom. 3 försök att eljest förleda till ohörsamhet
emot lag eller laga myndighet. Förutsättning för bestraffning är
i alla dessa fall, att uppmaningen resp. förledandet skett offentligen eller
såsom lagen uttrycker det »muntligen inför menighet eller folksamling»
eller i skrift den någon utspritt eller utsprida låtit. Har uppmaningen
eller förledandet skett i tryckt skrift, inträder samma straff på grund av
hänvisning i 3 § 7 mom. tryckfrihetsförordningen.

Av dessa straffbud drabbas redan nu vissa ovannämnda former av
försvarsfientlig agitation. Bestämmelserna omfatta alla fall, då agitationen
avser verkliga brott — det vill säga varje med straff belagd
gärning eller underlåtenhet, vare sig den är straffbelagd enligt allmänna
strafflagen, strafflagen för krigsmakten eller någon annan speciallag —
vartill komma sådana fall, då agitationen avser handlingar, vilka utan
att vara belagda med straff likväl innefatta ohörsamhet mot lag eller
laga myndighet. Innehåller agitationen uppmaning att ej inställa sig
till eller avhålla sig från tjänstgöring eller att krigsmanskapet ej skall
uppfylla sina tjänsteplikter, är den sålunda redan enligt gällande lagstraffbar.
Däremot saknar allmänna strafflagen tillämplighet, om agitationen
inriktar sig på att undergräva krigslydnaden genom att söka upphetsa
till missnöje med den militära tjänstgöringen eller till hat mot
det militära befälet eller genom andra dylika medel. Ännu mindre avses

Lagutskottets utlåtande Nr 53.

eu agitation, som söker att utplåna den allmänna känslan av förpliktelser
mot fosterlandet i försvarsavseende.

Den fara för krigslydnaden, som även en agitation av denna beskaffenhet
kan medföra, har icke kunnat undgå att på andra håll i gällande
lagstiftning tilldraga sig lagstiftarens uppmärksamhet. I detta avseende
kan till en början åberopas 71 § i den nu utfärdade nya strafflagen
för krigsmakten. Här stadgas straff ej blott för den, som muntligen
inför samlat krigsfolk eller i skrift, den han bland krigsfolket utspritt
eller utsprida låtit, uppmanat eller annorledes sökt förleda till ohörsamhet
mot förmans eller överord nåd s befallningar i tjänsten — vilken bestämmelse
i själva verket innefattar ett specialfall av det mera allmänna stadgandet
i 10 kap. 14 § strafflagen — utan även därutöver för den, som
på dylikt sätt sökt upphetsa till ovilja mot krigstjänsten. Enligt denna
bestämmelse straffas sålunda i tjänst varande värnpliktiga och andra, som
lyda under strafflagen för krigsmakten, för offentlig agitation bland kamraterna.
Grunden härtill kan nu icke antagas vara, att förledande eller
upphetsande, varom i lagbudet är fråga, skulle från den agiterandes sida
innebära en alldeles särskild plikt förgätenhet, därför att denne tillhör
krigsmakten. Tvärtom giver stadgandets plats i sammanhang med bestämmelserna
om uppror, upplopp och brott mot krigslydnaden med all
tydlighet vid handen, att den avgörande synpunkten varit den fara för
disciplinen inom krigsmakten, som kommer av dylik agitation. Att
emellertid denna fara är densamma, vare sig agitatorn är en militär eller
eu civil person, torde vara tämligen klart. År lagens ståndpunkt den,
att en dylik agitation i det ena fallet bör förhindras genom en straffbestämmelse,
bör detta därför även ske i det andra. Med det sagda är
likväl icke förnekat, att fordringarna på ett lojalt uppträdande böra
ställas högre beträffande dem, som själva är.o i tjänstgöring vid krigsmakten.
Denna omständighet bör därför tillmätas betydelse vid straffskalans
bestämmande, men kan ej föranleda till straffrihet för den civile,
då han bedriver eu av lagstiftaren såsom samhällsfarlig ansedd verksamhet.

Men även i andra riktningar har en motsvarande fara för krigslydnaden
föranlett lagstiftarens ingripande. I lagen den 16 juni 1906
om förbud för krigsmanskap att deltaga i vissa sammankomster stadgas
följande: »År sammankomst utsatt att äga ram å ort, där krigsmanskap
är samlat till tjänstgöring, och kan det på giltiga grunder antagas, att
vid sammankomsten skola förekomma yttranden, vilka åsyfta att utplåna
känslan av plikter mot fosterlandet eller att uppväcka hat mot befälet eller
eljest undergräva krigslydnaden, äge på stället varande högste befälhavare

Lagutskottets utlåtande Nr 53. !)

förbjuda manskapet att deltaga i sammankomsten.» Detta lagbud utgår
uppenbarligen därifrån, att eu agitation i det angivna syftet är farlig för
disciplinen, da det tillägger befälhavaren makt att förhindra manskapet
att deltaga i en sammankomst redan på grund av ett antagande, att dylika
yttranden skola förekomma. Till skydd mot faran har emellertid lagstiftaren
här icke ingripit mot själva agitationen, utan endast skapat eu
möjlighet att förebygga, att krigsmanskap kommer i beröring med densamma.
Lyckas det icke befälet att förhindra manskapets närvaro, för
agitationen försiggå utan någon efterräkning. Detta förhållande kan försvaras
allenast under förutsättning att den preventiva åtgärden visar sig
fullt effektiv för sitt ändamål. Erfarenheten under den tid lagen tillämpats
giver emellertid vid handen, att så icke varit fallet. Till viss del har
detta berott pa svårigheter för befälet att få kännedom om sammankomsts
utsättande eller att på förhand äga tillgång till giltiga grunder för ett
antagande om försvarsfientlig agitation. Men härtill kommer såsom särskilt
anmärkningsvärt det förhållandet, att agitatorerna medvetet söka
kringgå stadgandet därmed, att de icke formligen utsätta en sammankomst,
utan sprida underrättelse om samling man och man emellan och
på sa sätt lämna de militära befälhavarna, om de överhuvud få kännedom
om förhållandet, i ovisshet, huruvida eu sammankomst i lagens
mening föreligger eller allenast ett så kallat enskilt möte. Under sådana
omständigheter är det endast eu nödvändig konsekvens av den ståndpunkt,
lagstiftaren eu gång intagit, att han såvitt möjligt kompletterar
det preventiva skyddet genom att även i efterhand ingripa med straff
mot den agitation, som lyckas gäcka de förebyggande skrankorna.

Det bör emellertid framhållas, att den formulering, på vilken 190(i
års lag bygger, icke torde vara i sin helhet ägnad att läggas till grund
för ett straffbud. En agitation, som åsyftar »att utplåna känslan av
plikter mot fosterlandet», synes vara till sitt innehåll allt för obestämd,
för att ett straff skall kunna anknytas till densamma. År agitationen
däremot av den beskaffenhet, att den åsyftar, »att uppväcka hat mot
befälet eller eljest undergräva krigslydnaden», torde ett förslag att straffbelägga
densamma icke giva anledning till befogad invändning från
straffrättslig synpunkt.

Ett ytterligare stöd för att en lagstiftning i denna riktning endast
innebär en utveckling av nu gällande stadganden kan hämtas från de
föreskrifter, som år 1909 intogos i tryckfrihetsförordningen 4 § rörande
rätt att indraga tryckta skrifter, som uppenbarligen åsyfta »att utplåna
känslan av plikter mot fosterlandet eller att uppväcka hat mot befälet
eller eljest undergräva krigslydnaden», då de anträffas vid trupp eller
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 samt. 46 käft. (Nr 53.) 2

Lagutskottets utlåtande Nr 53.

ombord å flottans fartyg. Tryckfrihetsförordningen använder här vid
beskrivning av ifrågavarande såsom farliga betecknade skrifter alldeles
samma uttryck som 1906 års lag. Åven för tryckfrihetsförordningen
är sålunda utgångspunkten densamma eller att uttalanden i dylikt syfte
icke böra göras under sådana förhållanden, att krigsmanskapet därigenom
påverkas.

Åberopade bestämmelser i strafflagen för krigsmakten och 1906 års
lag äro begränsade att omfatta en agitation, som sker »inför samlat krigsfolk))
(enligt 1906 års lag: krigsmanskap). Därmed torde förstås detsamma,
som i allmänna strafflagen är uttryckt med »menighet eller folksamling»,
dock under förutsättning, att menigheten eller folksamlingen till
någon avsevärd del utgöres av krigsfolk. Vid eu åtgärd att i angiven
riktning utvidga straffskyddet enligt allmänna strafflagen, torde emellertid
med en agitation inför samlat krigsfolk böra likställas en agitation, som
äger rum, då värnpliktiga samlats för inryckning eller utryckning, även
om de vid tillfället ej stå under militärbefäl, eller då värnpliktiga eijes äro
samlade på grund av föreskrift i värnpliktslagen om inskrivning, mönstring
eller annan dylik förrättning. Erfarenheten har ådagalagt, att
den försvarsfientliga agitationen med förkärlek utnyttjar tillfällen av denna
art, och faran för att agitationen skall bära frukt inom krigstjänsten
är i dessa fall lika omedelbar, som där krigsfolk i egentlig mening göres
till föremål för densamma.

Av det föregående torde framgå, att en följdriktig utveckling av
de grundsatser, på vilka den redan gällande speciallagstiftningen på
skilda ställen bygger, leder till ett utvidgande av den allmänna straffbestämmelsen
i 10 kap. 14 § strafflagen att omfatta en försvarsfientlig
agitation, vilken kan så bestämmas till föremål och innehåll, att den
äger rum inför samlat krigsfolk, eller då värnpliktiga, som icke äro
krigsmän, äro samlade på grund av föreskrift i värnpliktslagen, och att
den åsyftar att upphetsa till ovilja mot krigstjänsten eller uppväcka hat
mot det militära befälet eller eljest undergräva krigslydnaden.

Slutligen kan åberopas, att man i Norge sistlidne höst ansett nödigt
att inskrida mot den försvarsfientliga agitationen med särskilda straffbestämmelser.
Den 25 september 1914 utfärdades där en provisorisk
anordning (Lovtidende n:o 47) av innehåll bland annat, att »med böter
eller faengsel i högst sex månader straffas den, som deltager i eller
medverkar till försvarsfientliga demonstrationer eller som på offentligt
möte söker att upphetsa till ovilja mot tjänst i rikets försvar eller till
hat mot det militära befälet». Då denna bestämmelse icke gjort någon
begränsning med hänsyn till agitationens föremål, som således icke be -

Lagutskottets utlåtande Nr 53. IT

höver vara krigsfolk eller därmed likställda, har den lagt ett i donna
del vida strängare band på yttrandefriheten än vad här föreslagits. Ilärkommer,
att lagen till skydd mot den försvarsfientliga agitationen begränsat
icke endast yttrande- utan även demonstrationsfriheten.»

Med de lagförslag, som innefattas i förevarande proposition och
motion, avses att stävja den agitatoriska verksamhet i försvarslientligt
syfte, som bedrives bland härens och flottans manskap.

Redan tidigare har nämnda propaganda gjorts till föi''emål för lagstiftningsåtgärder.
Den 16 juni 1906 utfärdades sålunda i enlighet med
Kungl. Mai:ts av riksdagen antagna propositioner dels en lag om vissa
ändringar i It) kap. 14 § strafflagen, enligt vilken icke endast uppmaning
till brott utan även försök att annorledes såsom genom prisande
av brottslig handling söka förleda till brott belädes med ansvar samt
de i samma § stadgade straff blevo i väsentlig mån skärpta, dels
en lag om förbud för krigsmanskap att deltaga i vissa sammankomster,
vilken lag ger vederbörande befälhavare rätt att, då sammankomst är
utsatt att äga rum å ort, där krigsmanskap är samlat till tjänstgöring,
förbjuda manskapet att deltaga i sammankomsten, om det på giltiga
grunder kan antagas, att vid sammankomsten skola förekomma yttranden,
åsyftande att utplåna känslan av plikter mot fosterlandet eller att uppväcka
kat mot befälet eller eljest undergräva krigslydnaden. I anslutning
härtill infördes vidare under år 1909 vissa nya bestämmelser i tryckfrihetsförordningen,
varigenom 10 kap. 14 § strafflagen i dess nya lydelse
gjordes tillämplig även å tryckta skrifter och vidare större möjlighet
än förut bereddes att indraga dylika skrifter, då de spridas vid trupp
eller ombord å flottans fartyg.

I herr Holmdahls m. fl. motion föreslås ett tillägg till 10 kap. 14 §
strafflagen i syfte att utvidga den allmänna straffbestämmelsen i detta
lagrum att omfatta jämväl sådan försvarsfientlig agitation, som äger
rum inför samlat krigsfolk eller då värnpliktiga, som icke äro krigsmän,
äro samlade på grund av föreskrift i värnpliktslagen, och som
åsyftar att upphetsa till ovilja mot krigstjänsten eller uppväcka hat
mot det militära befälet eller eljest undergräva krigslydnaden. Dylik
agitation är enligt den sistlidet år antagna nya strafflagen för krigsmakten
underkastad ansvar, så snart den förövats av person, som lyder
under strafflagen för krigsmakten, men någon motsvarande straffbestämmelse
finnes icke för det fall att liknande agitation drives av person, som icke
lyder under nämnda lag. Det föreliggande förslaget skulle således utfylla en

Utskottets

yttrande.

Herr Halmridhlo
m. fl.
tnoUdm.

Propositionen.

12 Lagutskottets utlåtande Nr 53.

förefintlig lucka i gällande lagstiftning-, och innebär en följdriktig tillämpning
av grundsatser, på vilka gällande speciallagstiftning i ämnet bygger.

På grund härav får utskottet, som vid granskning av förslaget
icke funnit skäl till anmärkning mot vare sig dess innehåll eller form,
under hänvisning i övrigt till de skäl motionärerna åberopat till stöd
för sin hemställan, tillstyrka bifall till motionen.

Vidkommande Kungl. Maj:ts föreliggande förslag avser detsamma
att träffa den försvarsfientliga agitationen på eu helt annan väg. Förslaget
tiar ett rent preventivt syfte, nämligen att skapa en utväg, som gör
det möjligt att hindra kända agitatorer, vilka redan tidigare fällts till
ansvar för krigsfolks upphetsande till brott mot krigslydnaden eller andra
dylika brott, att fortfarande offentligt eller enskilt bedrivna försvarsfientlig
propaganda, oavsett om denna må vara av beskaffenhet att kunna
beläggas med straff eller icke. Enligt förslaget skall under vissa förutsättningar
förbud kunna av Konungens befallningshavande på viss tid
eller tillsvidare meddelas den, som fällts till ansvar för brott, varom i
10 kap. 14 § strafflagen stadgas, att uppehålla sig å viss ort, där
avdelning av krigsmakten är på stadigvarande sätt förlagd. Förutsättning
är dels i fråga om brottet, att detsamma blivit begånget vid
agitatorisk verksamhet i syfte att hos krigsmanskap eller till tjänstgöring
inkallade värnpliktiga på ett eller annat sätt undergräva krigslydnaden,
och dels att domstolen i sitt utslag i brottmålet föreskrivit
att förbud av dylik art må meddelas. Alla uppställda förutsättningar,
i avseende å person och i övrigt, för förbuds meddelande skola emellertid
i händelse av krig eller krigsfara bortfalla och ersättas av ett mer eller
mindre generellt förordnande av Konungen.

I och med antagande av Kungl. Maj:ts proposition skulle alltså
den svenska lagstiftningen beträda vägen att lägga i offentlig myndighets
hand befogenheten att på grund av viss bedriven eller förväntad
verksamhet av politisk art förbjuda en svensk medborgare att vistas å en
viss ort. Inom lagrådet har redan från flertalet medlemmars sida uttalats
starka betänkligheter mot ett dylikt steg, betänkligheter som riktade
sig icke blott mot den utformning, tanken fått i det till lagrådet
remitterade förslaget, utan mot en lagstiftning överhuvud, som mot försvarsfientlig
agitation tillgrepe ett medel, vilket innebure »en inskränkning
i medborgarens frihet att själv välja sin vistelseort». En ledamot
av lagrådet framhöll ytterligare såsom en brist i förslaget av principiell
karaktär, att den verksamhet, vilken förbudet skulle söka förhindra, till
stor del faller utom gränsen för det straffbaras område, medan i fram -

Lagutskottets utlåtande Nr 53.

mande länder, där liknande medel kommit till användning, syftet varit
att förhindra av lagen såsom brottslig stämplad verksamhet. Denne ledamot
fann sig av dessa och andra grunder förhindrad att tillstyrka den
ifrågasatta lagstiftningsåtgärden, vad förhållandena under fredstid anginge.
Två övriga ledamöter förklarade, att med hänsyn till departementschefens
uttalande, att erfarenheten ådagalagt det oundgängliga behovet av nya
lagbestämmelser mot försvarsfientlig agitation, själva arten av det föreslagna
medlet icke syntes böra utgöra tillräcklig anledning att avstyrka
förslaget. De funno sig fördenskull böra nöja sig med att förorda den
omläggning av förslagets allmänna plan i fråga om förutsättningarna för
förbudsrättens utövning, som i den kungl. propositionen accepterats och
varom utskottet i det följande får tillfälle att uttala sig. I ett viktigt
hänseende bär emellertid lagrådets enhälliga anmärkning icke iakttagits.
Lagrådet hade nämligen uttalat, att då det ifrågasatta förbudet till sin
natur vore eller kunde vara ett mycket allvarligt ingrepp i vad. som
eljest utgör eu allmän medborgerlig rätt, syntes förbud icke böra få
anknytas till ett brott som domstolen ansett kunna försonas med endast
bötesstraff, utan borde förbud ifrågakomma endast då någon dömts
till fängelse eller straffarbete. En dylik begränsning innehålles icke i
det kungl. förslaget.

Utskottet finner sig för sin del böra bestämt ansluta sig till de
inom lagrådet framburna invändningarna mot själva den princip, som i
det kungl. förslaget kommit till uttryck. Vilken betydelse svensk rättsåskådning
tillmäter den allmänna medborgerliga rätten att fritt bestämma
sin vistelseort framgår bäst därav, att i gällande regeringsform
§ 16 vid sidan av de från landslagen och äldre regeringsformer nedärvda
principstadgandena till medborgares skydd och trygghet mot
godtycke inskrevs bl. a. grundsatsen att »Konungen bör ingen från ort
till annan förvisa». Som bekant är det alldeles särskilt mot obehöriga
ingrepp mot en misshaglig politisk verksamhet, som grundsatser av
förevarande art blivit uppställda. Så strängt har ock den svenska rätten
förverkligat denna grundsats, att det icke lärer kunna påvisas någon
nu gällande befogenhet vare sig för administrativ myndighet eller ens
för domstol efter rannsakning och dom till ingrepp, jämförligt med det
här föreslagna, De förekommande fall av inskränkning i rörelsefriheten,
varom antydan synes gjorts av två ledamöter av lagrådet, äro nämligen
av helt annan beskaffenhet. Vad i sådant hänseende är stadgat till
underlättande av uppsikt över villkorligt frigivna, eller över personer,
utsläppta från tvångsarbete eller från vård å alkoholistanstalt, har ju
social omvårdnad till sitt syfte; och frihetsinskränkningen utgör ett

Lagutskottets utlåtande Nr 53.

övergångsstadium från interneringen till det fulla återvinnandet av friheten.
Vad genom förevarande lagförslag föreslås, innefattar däremot i
vida mera egentlig mening ett avsteg från den i regeringsformen inskrivna
grundsatsen, av desto större betydelse som det å ena sidan skulle överlämnas
åt lokala administrativa myndigheter att företaga ingreppet och å andra
sidan detsamma finge företagas för att avvärja även sådan verksamhet,
som lagen icke betraktar såsom brottslig. Yad den förra av dessa båda
för det föreslagna förbudsförfarandet utmärkande drag angår, så bär
visserligen på grund av lagrådets anmärkning eu förändring vidtagits i
det ursprungliga förslaget så till vida som det skulle tillkomma domstolarna
att genom uttrycklig förklaring utmärka kretsen av de personer,
på vilka förfarandet finge komma till användning. Men däri besticker
sig ock hela den vidtagna förbättringen, som alltså icke betager åtgärden
dess karaktär av en administrativ förvisningsorder, icke ens
utfärdad av Kungl. Maj:t i statsrådet, utan av eu lokal myndighet. Vad
åter beträffar den verksamhet, som genom förbudet skulle förhindras,
så skulle väl, om riksdagen bifaller utskottets hemställan i fråga om
herr Holmdahls m. fl. motion och Kungl. Maj:t antager denna lagändring,
nämnda verksamhet i viss ökad utsträckning hemfalla under
strafflagen. Men i fråga om den privata agitationen bleve detta allt
fortfarande icke förhållandet.

Då utskottet mot dessa betänkligheter vägt det praktiska värde den
föreslagna lagstiftningsåtgärden kan tillmätas för sitt avsedda syfte,
har utslaget icke kunnat bliva gynnsamt för det kungl. förslaget. Två
ledamöter i lagrådet hava såsom ovan nämnts betonat att endast under förutsättning
att härmed ett effektivt vapen erhölles mot eu på annan väg oåtkomlig
landsfördärvlig propaganda, de ansåge sig kunna underlåta att avstyrka
åtgärd av ifrågavarande innebörd. Enligt utskottets uppfattning föreligger
emellertid ingalunda den nämnda förutsättningen. Då förfarandets
tillämpning mot en viss person skulle vara betingat bland annat därav,
att straffdom mot honom avkunnats för brott av viss närmare bestämd
art mot 10 kap. 14 § strafflagen, kan det med visshet förutses, att
detsamma finge eu försvinnande liten betydelse i praktiken. Det filett
faktum, att den propaganda, varom här är fråga, i allmänhet
lyckas undgå kollision med strafflagen, och att sådana utvidgningar i
brottsbestämning-en, som överhuvud kunna ifrågakomma och delvis ägt
rum, väl kunna förhindra denna propaganda att taga sig vissa grövre
och för krigslydnaden särskilt betänkliga former, men ingalunda drabba
densamma i dess helhet. I den kungl. propositionen saknas varje utredning
angående den omfattning, i vilken brott av förevarande art

Lagutskottets utlåtande Nr 53.

under senare år lagförts och straffbelagts, och justitiestatistiken innehåller
icke så specialiserade uppgifter, att densamma tillåter någon annan
slutsats än att det i allt fall synes röra sig om ett ringa fåtal fall.
Utskottet har emellertid bland annat inhämtat, att antalet tryckfrihetsbrott,
hemfallande under brottsarten i fråga, som under de tre senaste
åren avdömts, varit blott två eller tre. Och de övriga uppgifter, som
stått utskottet till buds, äro likaledes ägnade att bestyrka ovannämnda
uppfattning. Ytterligare bör erinras, att ingen före den föreslagna
lagens ikraftträdande avkunnad straffdom komme att grunda förbudsrätt.

Med den ståndpunkt utskottet sålunda intagit till förevarande förslag,
finner utskottet sig icke böra ingå på en granskning av dess
detaljer.

Vad särskilt angår den i 8 § av lagförslaget Kungl. Maj:t tillagda
för tider av krig eller krigsfara avsedda särskilda befogenheten, som av
lagrådet jämförts med det i främmande länder förekommande proklamerandet
av eu ort i belägringstillstånd, kan eu lagstiftningsåtgärd svårligen
vidtagas på grundval av förevarande förslag, därest detta sistnämnda
i övrigt ej vinner riksdagens bifall. Skall tanken härpå överhuvud
upptagas, lärer detta böra ske i annat sammanhang och efter
särskild utredning.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

l:o) att riksdagen, i anledning av herr Holmdahls
m. fl. motion, måtte för sin del antaga följande:

Lag

angående ändrad lydelse av 10 kap. 14 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 14 § i 10 kap. strafflagen
skall erhålla följande ändrade lydelse:

Var som, muntligen inför menighet eller folksamling,
eller i skrift, den han utspritt eller utsprida
låtit, uppmanar till våld å person eller egendom eller
till annat brott, varde, där ej uppmaningen särskilt
med straff belagd är, dömd till böter eller fängelse.
Avsåg uppmaningen brott, varå strängare straff än
fängelse kan följa, eller voro eljest omständigheterna
synnerligen försvårande, då må till straffarbete i högst
fyra år dötnas. År den skyldige i följd av uppmaningen

Lagutskottets utlåtande Nr 53.

förfallen till straff för delaktighet i brott, som därå
följt, galle vad i 4 kap. 1 § stadgas.

Där någon annorledes, såsom genom prisande
av brottslig handling, muntligen inför menighet eller
folksamling, eller i skrift, den han utspritt eller utsprida
låtit, söker förleda till brott; vare lag som i
1 mom. sägs.

Har någon eljest på sätt i 1 eller 2 mom. förmäles
sökt förleda till ohörsamhet mot lag eller laga
myndighet, straffes med böter eller fängelse.

Där någon i annat fall, än nu år sagt, inför
samlat krigsfolk eller då värnpliktiga, som icke äro krigsmän,
på grund av värnplikts!agen äro samlade, muntligen
eller i skrift, den han utspritt eller utsprida låtit,
söker upphetsa till ovilja mot krigstjänsten eller uppväcka
hat mot det militära befälet eller eljest undergräva
krigslydnaden, vare lag som i 3 mom. sägs.

Vad i denna paragraf är stadgat gälle även om
den, som annans skrift, vars innehåll är efter samma
paragraf straffbart, utspritt eller utsprida låtit för att
därmed främja den med skriften åsyftade verkan.

2:o) att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
icke måtte av riksdagen bifallas.

Stockholm den 19 maj 1915.

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

Lagutskottets utlåtande Nr 53.

Reservationer:

mot utskottets hemställan under l:o)

av herrar Lindhagen, Alexanderson, Eliasson, Pettersson i Södertälje,
Lindqvist i Stockholm och Persson i Norrköping, vilka förklarat sig
anse, att utskottet bort hemställa, att herr Holmdahls m. fl. ifrågavarande
motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;

mot utskottets hemställan under 2:o)

dels av herrar greve Spens och Dahl, vilka förklarat sig anse, att
utskottet bort hemställa, att Kung]. Maj:ts förevarande proposition måtte
av riksdagen bifallas;

dels och av herrar Petersson i Lidingö villastad, af Ekenstam, Uselt,
Pettersson i Bjälbo och Gustafsson i Örebro beträffande motiveringen till
utskottets ifrågavarande hemställan.

Dessutom har herr Lindhagen vid punkt 2:o) av utskottets hemställan
velat för sin del tillägga följande:

»Ett uttalande, som alltid förtjänar att beaktas, är Geijers sats:
respekt för gällande lag och öppen rätt att fordra en annan. I all synnerhet
behöver man erinra sig dessa ord, då i dessa tider av intellektuell
bankrutt det härskande åskådningssättet vid randen av sin undergång
tillgriper de mest förtvivlade utvägar för att förhindra till och med
kraven på. ett bättre sakernas tillstånd. Man skulle kunna tycka, att
den europeiska kulturens främsta skapelse, det moderna militärväsendet,
samt dettas frukt, världskriget, bort frammana åtminstone någon medkänsla
för strävandena att göra ett definitivt slut på detta elände. Men
så är som sagt icke förhållandet. Tvärtom söka de officiella instanserna
mer än någonsin genom ringaktning, begabberi, exkommunikation, munkorgar
och straffbestämmelser nedslå dylika bemödanden.

Den ifrågavarande propositionen mot den så kallade antimilitaristiska
propagandan är ett fullödigt uttryck för denna syn på saken.
Dess auktoriteter är framför allt det högre militärbefälet. Det var dock
generalerna, som tvingade Bissmark att annektera Elsass-Lothringen, och
därför ha vi det också nu ställt som det är. Givetvis är det högre
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 samt. 46 käft. (Nr 53.) 3

Lagutskottets utlåtande Nr 53.

militärbefälet besjälat av nitälskan för sitt yrke och ett samvetsgrant
fullgörande av de uppdrag, som den nuvarande samhällsordningen givit
dem. Men just i och med detta uppdrag har denna ordning merendels
berövat dem benägenhet och utvägar att främja något annat än den
fruktansvärda desorganisation av allt förnuft, som militärväsendet och
dess popularisering i den allmänna värnplikten medfört.

Propositionens sakliga bevisföring utlöser sig också i ett upprepande
allenast av åtskilliga bekanta, obetänksamma smädelser såsom:
''den fosterlandsfientliga propagandan’, ’de försvarsfientliga sammanslutningarna’,
''ifrågavarande anarkistiskt färgade agitation’, behovet att
skydda krigsmanskapet mot allt dettas ''skadliga verkningar’ och så
vidare. Mot dylika förebråelser måste inläggas en bestämd gensaga.
Det är ingen anarkisk agitation att vilja avskaffa den anarki, exempellös
i åminnelse, som det härskande systemet nu lyckats åstadkomma.
Det är icke någon fosterlandslös propaganda, som vill omsider för det
stora flertalet människor skapa verkliga fosterland i stället för dem, som
hålla folken nere i fattigdom samt företrädesvis söka åtkomma deras
penningar för att till sist därmed bereda dem eu våldsam undergång
till liv och egendom. Det är icke någon verksamhet av utomordentligt
samhällsfarlig beskaffenhet, som är besjälad av en vilja att göra allt för
att i stället för maktfilosofm, majoriteterna och knytnävarnas rätt skapa
eu världsordning, byggd på rättvisa och medkänsla. Då dylika strävanden
hotas med förvisningar och strafflagar, skulle man snarare vilja
säga, att vida angelägnare synes vara att de högsta märkesmännen för
det nuvarande systemet Europa under någon lämplig betänketid förvisades
till S:t Helena till skydd för allt folket mot systemets obeskrivliga
uppfattningar och ödeläggande metoder.

Det framlagda förslaget avser att åstadkomma förbud för personer,
som föra talan mot utilitarismen, att vistas å ort där avdelningar av
krigsmakten är förlagd. De allmänna stadgandena i detta avseende äro
åtminstone någorlunda försiktigt formulerade.

Uti förslagets 8 § meddelas åter en allmän rätt för Konungen att
förordna, att befallningshavande skall äga befogenhet att meddela förbud,
varom i lagen är stadgat, detta dock allenast i händelse det av krig
eller fara för krig så prövas erforderligt. För närvarande anses officiellt
vårt land befinna sig i krigsfara. De oavlåtliga övningarna av beväring
och landstorm bygga på en sådan förutsättning. Åven en del lagar,
som framlagts för riksdagen, äro enligt sin formulering avsedda att
tillämpas för ett sådant fall och under antagande att detta nu föreligger.
Man kan förstå, vilken makt och vilka tillfällen till maktmiss -

Lagutskottet* utlåtande Nr 53. 19

bruk eu sådan lag skulle lägga i den administrativa myndighetens hand.
Vid de senaste riksdagsmannaval! ansåg en befallningshavande sig
befogad att på grund av länsstyrelsernas allmänna uppdrag att upprätthålla
ordning kunna förhindra talare att uppträda vid två kungjorda
socialdemokratiska valmöten med anledning av det senaste riksdagsmannavalet.
Samma dag mötena skulle hållas å för ändamålet upplåtna
enskilda markområden invid allmän väg beslöt befallningshavande
på militärbefäls hemställan att förbjuda mötena. Detta kungjordes därefter
vid själva mötena. Ett dylikt sätt att verka i ordningens intresse
måste tyvärr till värn för de medborgerliga rättigheterna sedan
angivas hos justitieombundsmannen, och nu har också åtal följt. Därförinnan
väcktes inom andra kammaren vid 1914 års senare riksdag
även en interpellation i ämnet till regeringen, vars framställande kammaren
biföll. Något svar lämnades emellertid i strid mot vedertaget
bruk aldrig på interpellationen. Men nu synes svaret omsider kommit
till denna riksdag i form av 8 § uti förevarande lagförslag. Däri uttalas
i själva verket, att sådant förfarande, varom interpellationen rörde
sig, icke synes varit lagligt, men nu i stället bör bliva det.

Ifrågavarande lagförslag är således enligt min mening ett godtaget
utslag av det onda i tiden och i eminent mening reaktionärt. Det står
emellertid icke ensamt, och detta är en förmildrande omständighet. Vi
se överallt, hurusom en döende värld söker genom maktspråk, munkorgslagar
och andra förtvivlade åtgärder hålla sig kvar såsom härskare,
samt särskilt under allehanda förevändningar förkväva fredsrösterna och
slå vakt om militärväsendet intill det sista. Detta spel är dock, låtom
oss hoppas det, förgäves. Bortom den stora villervallan skönjas gryningarna
av den tid, då trots allt etiken får någon betydelse även i
politiken och till och med i utrikespolitiken.))