Lagutskottets utlåtande Nr 52 (Utlåtande 1911:LU52 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande Nr 52.

Nr 52.

Ankom till Riksdagen kansli den 17 maj 1911 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning af väckt motion om tillägg till förordningen
den 22 april 1881 om tjuguårig häfd.

Uti en inom Andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
nr 245, har herr Carl Lindhagen yrkat, att Riksdagen måtte för sin del
besluta sådant tillägg i lagen den 22 april 1881 om tjuguårig häfd, att
lagen förklarades ej skola gälla gent emot kronan, eller, om detta ej kunde
bifallas, att lagen förklarades ej skola gälla gentemot kronan för den tid,
som kunde antagas åtgå för vederbörlig utredning om kronans jorddonationer.

Till stöd härför har motionären anfört följande:

»Den romerska rätten stadgade, att häfd såsom åtkomst till fast egendom
icke gällde emot bland andra staten. Denna rättsprincip har sedan
gått igen i många efterföljande lagstiftningar jämväl i nutiden. Äfven
* uti den författning om häfd, som gällde hos oss före tillkomsten af 1881
års lag, nämligen förklaringen den 14 maj 1805, återfinnes samma
grundsats. %ttt

Nya lagberedningen tog i sitt den 28 december 1879 afgifna lagförslag
i ämnet afstånd från en dylik skillnad med hänsyn till egendom,
som må utgöra föremål för häfd. Den viktiga frågan ägnade beredningen
blott en flyktig uppmärksamhet i förbigående i sitt betänkande, hvilkct
härom innehåller följande: »En dylik inskränkning synes ej hvila på fullgiltig
grund och bidrager endast att i viss mån bibehålla det tillstånd af
osäkerhet, som häfdinstitutet åsyftar att undanröja. Den omständighet att
en egendom någon gång i tiden blifvit afhänd kronan eller allmän inrättning
kan naturligtvis icke vara känd för den, som i god tro efter lång
Bihang till Ril;sd. prot. 1911. 7 Sami. 1 Afd. 49 Höft. (Nr 52.) 1

Motionen.

2 Lagutskottets utlåtande Nr 52.

tids förlopp förvärfvar egendomen, men möjligheten att vinna häfd skulle
för all framtid vara betagen. Därest gällande lags bestämmelser efterlefvas
vid pröfning af sökt lagfart, synes det emellertid osannolikt, att lagfart
kan komma att beviljas å någon egendom af nyssnämnda slag eller att,
om genom något förbiseende lagfarten beviljas, detta förhållande icke genast
skulle upptäckas af kronans ombudsmän. Då enligt den häfdelag, beredningen
föreslagit, erhållen lagfart utgör ett hufvudvillkor för häfden,
förefinnes således så mycket mindre anledning att för ifrågavarande jordägare
göra något undantag från allmänna regeln, som dessa jämväl i öfrigt
vanligen a ro i tillfälle att öfver sina egendomar hålla en lika, om ej mera
verksam uppsikt än den, som i allmänhet står den enskilde sakägaren till
buds i de händelser, hvilka vanligast gifva anledning till häfdeinstitutets
tillämpande.»

Uti den till 1881 års Riksdag aflåtna propositionen i ämnet samt
riksdagsförhandlingarna förekomma, så vidt jag kunnat inhämta, icke någon
antydning om, att denna sak ens blifvit uppmärksammad.

Den gamla grundsatsen att statsjord ej kunde afhändas staten genom
häfd, synes dock ej hafva bort kastas öfver bord, utan närmare undersökning
och blott på det lättvindiga antagandet att en dylik inskränkning ej
syntes hvila på fullgiltig grund.

En sådan grund har säkerligen också varit, att det allmänna bör behålla
sin jordegendomen och att staten behöfde ett särskildt skydd i detta
afseende gentemot de enskilda intressena, hvilka alltid sökt och fortfarande
söka till egen fördel plundra staten på dess egendom icke minst
genom den talan och de befogenheter, dessa enskilda intressen kunnat tillvälla
sig såsom målsmän för staten själf.

Ett sådant plundringens århundrade var i vår historia adertonhundratalet.
Och man misstager sig nog icke särdeles mycket, om man betecknar
1881 års lag såsom kronan på verket. Det åberopade stora behofvet
af en ytterligare effektivitet å häfdeinstitutet bottnade nog innerst i de
hotande efterräkningarna, som en gång måste komma på alla dessa utsväfningar.

Särdeles oriktigt är lagberedningens antagande, att förbiseenden till
kronans nackdel genast upptäckas af kronans ombudsmän och att kronan
vanligen är i tillfälle att öfver sina egendomar hålla en lika om ej mera
vaksam uppsikt än den, som i allmänhet står den enskilda sakägaren till
buds. Af många både förlåtliga och oförlåtliga skäl förhåller det sig som
bekant alldeles tvärtom. Detta är ju också ganska förklarligt. Det möter
synnerliga svårigheter för kronan att bevaka sin rätt på grund af dels den
väldiga och invecklade omfattningen af dess rättsanspråk, dels den tunga

Lagutskottets utlåtande Nr 52.

apparat, som måste sättas i gång för att göra dem gällande, och dels
det bristande intresset, ofta nog ytterligare paralyseradt af ett motsatt
enskildt intresse hos kronans officiella'' målsmän, att med kraft föra kronans
talan.

Oafsedt nu befogenheten af 1881 års lags ståndpunkt i frågan är det
emellertid klart, att i följd af nyssnämnda förhållanden en myckenhet
möjligheter att göra sin rätt gällande går på grund af nämnda lag för
kronan förlorad under den långa och vidlyftiga utredning, med hvilken
kammarkollegium nu är sysselsatt. Erfarenhet härom lär ock redan ha
vunnits.

Äfven nya lagberedningens förslag till jordabalk upptar i 2 kap. 16 §
af förslaget till lag om inskrifning af rätt till fast egendom bestämmelser
om häfd såsom jordafång, hvilka ytterligare kringskära möjligheterna för
det allmänna att återvinna jord, som obehörigen afhändts detsamma.
Huruvida någon afsikt här varit att ytterligare förekomma de på många
håll så illa sedda kronoprocesserna, framgår icke af den skrifna motiveringen.
Egendomligt är emellertid, att kammarkollegium, ehuru representant
för landets största jordägare kronan, från hvilken dessutom enskildes
jordbesittningar på så många underliga vägar härflyta, icke i likhet
med en mängd andra myndigheter blifvit hörd öfver lagberedningens
förslag.

Med anledningen af de till Konungen ingifna petitionerna, rörande
kronans jorddonationer till industrien, hvilka petitioner remitterats till
kammarkollegium, ingafs den 3 november 1910 till Konungen en petition
med framhållande af vikten att till nästa riksdag aflåta förslag om den
tjuguåriga häfdens afbrytande emot kronan. Denna petition har ej föranledt
någon åtgärd ännu, ej ens remitterats till kammarkollegium.

1 detta sammanhang må erinras om den faktiska lagstiftningsmakt,
som domstolarne tillvällat sig, genom att i strid mot rimlighet och rättvisa
i en mängd fall, såsom i processerna om rekognitionsskogarna, helt enkelt
bortse från villkoren för donationerna och anlägga formella åskådningssätt,
fullständigt främmande för det sakliga innehållet.

Äfven äga vi ett betecknande minnesmärke öfver sträfvandena från
deras sida, som haft gagn af en sådan rättsskipning, att genom lagstiftning
utplåna alla spår, som kunna vara vägledande för eftervärldens efterräkningar.
På motion i Första kammaren beslöt nämligen 1898 års Riksdag
för sin del, att hvad i fråga om skatteköp af s. k. rekognitionshemman
stadgas därom, att hemmanen alltid skola vara oskiljaktiga från de
bruk, hvarunder de lyda, skall upphöra att gälla, hvarjämte beslöts en
häraf föranledd ändring af 30 § af lagen om hemmansklyfning m. rn.

Lagutskottets utlåtande Kr 52.

Ett liknande försök gjordes redan 1886 genom en inom Första kammaren
väckt motion, men afvisades då af Riksdagen.

Beslutet vid 1898 års riksdag grundades åter därpå, att högsta domstolen
genom flera domar den 8 juni 1897 förklarat bestämmelsen om
hemmanens oskiljaktighet från bruken icke äga någon betydelse, samt därför
ogillat kronans återvinningstalan, ehuru den stöddes på, att bruksrörelsen
nedlagts eller hemman kommit i annans ägo än bruksägarens. Vederbörande
utskott hemställde, att bestämmelsen därför borde upphöra äfven i
öfriga afseenden, helst dess bibehållande kunde genom osäkerhet angående
äganderätten till rekognitionshemman »framkalla anspråk och förvecklingar
af flera slag».

Detta riksdagsbeslut tillkom också genom en öfverrumpling från
vederbörande intressenters sida. Ingen utomstående i Riksdagen förstod
att se upp vid tillfället. Men inför nu stundande tider, då insikten börjar
vakna om nödvändigheten med hänsyn till fattigdomen i landet att återförvärfva
orättfånget kronogods eller kräfva betalning för bortslumpade
domäner, så böra äfven sådana misstag, till den kraft det må hafva, rättas.»

Varande af Med anledning af de i motionen lämnade uppgifter har utskottet i den
kollegium, ordning, som föreskrifves i § 46 riksdagsordningen, begärt yttrande från
kammarkollegium i fråga om

dels hvilka slag af i motionen afsedda, kronan tillhöriga fastigheter,
den hos kollegium pågående utredningen omfattade,

och dels huruvida och i hvad mån ett upphäfvande, såsom i motionen
påyrkats, af förordningen den 22 april 1881 om tjuguårig häfd kunde
hafva betydelse för resultatet af utredningen med hänsyn till kronans rätt
att återvinna sagda fastigheter, där de blifvit kronan afhända.

I anledning häraf har till utskottet från kollegium inkommit till
Konungen ställdt yttrande, hvilket med uteslutande af ingressen är af
följande lydelse:

»Jämlikt nådig befallning i Eders Kungl. Maj:ts härå aflåtna nådiga
remiss denna dag får kollegium till en början beträffande hithörande ämnen
i underdånighet anföra följande.

Genom särskilda nådiga remisser dels den 10 och dels den 31 december
1909 dels ock den 17 oktober 1910 har kollegium fått sig anbefalldt
att till Eders Kungl. Maj:t afgifva underdåniga utlåtanden i anledning af
gjorda underdåniga framställningar med begäran om anställande af undersökning
och vidtagande af annan åtgärd för bevakande af kronans rätt
med afseende å vissa slag af egendomar, som af kronan upplåtits till industriens
understöd. Härvid hafva berörda egendomar, som sammanfattats

Lagutskottets utlåtande Nr 52.

under benämningen »kronans jorddonationer till industrien», af sökandena
hänförts till nedannämnda hufvudgrupper; och har i afseende härå, bland
annat, meddelats följande.

A) Till bruksrörelsens understöd upplåtna hemman och torp, hvarå åbo
funnits.

Utöfver stora skogsanslag hade bruksrörelsen gynnats med jordtilldelningar
på det sätt att till bruksrörelsens understöd anslagits en mängd
kronohemman och torp, hvarå kronoåbo funnits, med rätt för bruksägare
att framför åbon skattelösa dylika egendomar. Förhållandet mellan bruksägaren
och åbon hade man sökt ordna genom särskilda bestämmelser, och
blef sedermera jämlikt nådiga kungörelserna den 24 maj 1878 och den 23
december 1881 medgifvet, att åbon finge öfverlåta sin åborätt till bruksägaren
och den sistnämnde sin skattemannarätt till åbon.

B) Rekognitionsskogar.

Bland kronans donationer af skogar till industriens understöd borde
främst bemärkas de förnämligast under 16- och 1700-talen till bergshandteringens
främjande anslagna skogar.

i allmänhet hade för dessa skogar erlagts en viss rekognitionsafgift,
i följd hvaraf dessa egendomar med ett gemensamt namn kallats rekognitionsskogar.
Numera kunde man skilja endast mellan rekognitionsskogar
samt de i bergskollegii cirkulärbref den 29 mars 1824 omförmälda grufskogar
och grufallmänningar, hvilka ej finge till skatte lösas och som
jämväl blefve till erläggande af rekognitionsafgift uppförda.

Hvad då anginge de egentliga rekognitionsskogarna, hade desamma,
där de ej blifvit under en mera bestämd besittningsrätt upplåtna, i allmänhet
blifvit på grund af särskilda bestämmelser indelade till hemman
och skattesålda med villkor att hemmanen skulle vara oskiljaktigt förenade
med det bruk, till hvars understöd rekognitionsskogen varit anslagen.
Emellertid hade på väckt motion inom Riksdagens Första kammare
1898 års Riksdag för sin del beslutit att för författningarnas föreskrift
om skatteköpta rekognitionshemmans oskiljaktighet med bruken skulle
upphöra att gälla äfvensom att i följd däraf förbehåll i berörda syfte ej
vidare skulle intagas i blifvande skattebref. Detta förslag godkändes
ock af Kungl. Maj:t, hvarpå förordning i ämnet utkom den 22 december 1898.

C) Sågverkens stockfångstprivilegier.

Företrädesvis inom de norra länen hade sågverken gynnats med privilegier
å årlig stockfångst å kronans skogar mot en viss stubböresafgift.
Dessa privilegier hade tillkommit under 1700-talet samt långt in på
1800-talet.

Vid afvittringen inom Gäfleborgs och Jämtlands län hade åt sågverk,

Lagutskottets utlåtande Nr 52.

som åtnjutit dylika privilegier, i ersättning härför anvisats bestämda områden,
som blifvit till hemman indelade och skattlagda. Några stockfångstprivilegier
funnes ej vidare inom dessa län. En så beskaffad områdestilldelning
hade äfven förekommit vid afvittring inom andra län. Däremot
hade inom Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län utbrytning
af stockfångst ägt rum äfven på det sätt att till sågverk, utrustade med
dylika privilegier, småningom anvisats visst aftaget skogsområde, från
hvilket de mot erläggande af skogsränta ägde uttaga den årliga stockfångst,
som å privilegierna ursprungligen tillförsäkrats dem mot stubböresafgift.
Efter år 1886 hade träffats upprepade aftal mellan kronan
och innehafvare af stockfångstområden, hvarigenom de senare till kronans
fria disposition afstått områdena under förbehåll att få under vissa år
verkställa en vidsträcktare afverkning än som medgåfves i stockfångstprivilegierna.

D) Andra jorddonationer till industrien.

Hit hörde ofvannämnda grufskogar och grufallmänningar, äfven kallade
statens till bergshandteringens understöd anslagna skogar. Dessa skogar,
hvilka ej finge till skatte lösas, stode under domänstyrelsens inseende.
Nådiga förordningen den 27 maj 1898 innehölle bestämmelser angående
skötseln af dessa skogar.

Såsom alldeles fristående donationer till industrien upptoges:

1) Kengis bruks- och bergsfrälseegendom i Paj ala socken, 2) Meldercreutzka
och Hermelinska bergverks- och odlingsdistriktena mellan Luleå
och Kalix alfvar, 3) Palmstruchska odlings- och skogsdistriktet på norra
sidan af Piteå älf, 4) Korpfors och Resundsfors järnverksanläggningar med
därtill anslagna skogar och 5) Awafors masugns och Hvitåfors bruks koldistriktsskog.
1 sammanhang med afvittringen hade reglering skett af
dessa privilegier. Stora områden hade härvid frångått privilegiehafvarne
och medtagits i den allmänna afvittringstilldelningen. Härutinnan borde
dock verkställas utredning till utrönande af i hvilken omfattning delar af
dessa jordområden ändock till följd af privilegierna bibehållits vid bruks-,
grufve- och sågverksindustrien. Sålunda skulle många hemman, som nu
disponerades af Gellivarebolaget, härröra från den Meldercreutzka stiftelsen.
Bolag hade jämväl på ansökan erhållit ny byggesrätt till en stor myckenhet
nybyggen särskilda i Norrbottens län. En närmare utredning härom
saknades. Öfverloppsmarker hade ock vid afvittringen disponerats på ett
sätt som påkallade särskild undersökning till bevarande af kronans rätt i
berörda hänseende.

Vidare tilåter sig kollegium beträffande det utredningsarbete, som
sålunda åligger kollegium, anföra följande.

Lagutskottets utlåtande Nr 52.

Omförmälda kronodonationer, med undantag af de under afdelningarna
A och B upptagna, hafva förut på sin tid varit föremål för vidlyftiga
utredningar, som innefattas i särskilda underdåniga utlåtanden, åfgifna
af kollegium dels den 20 december 1864 i anledning af väckt fråga
om undersökning af de angående jord och skogar inom Norrbottens län
utfärdade privilegier och dels den 30 maj 1870 angående privilegii stockfångst
för sågverken i Västerbottens län, af den är 1868 tillsatta skogskommitté
den 21 december 1860 angående de norrländska järn- och sågverksprivilegierna
samt af kommerskollegium och domänstyrelsen gemensamt
den 23 november 1896 rörande statens till bergshandteringens understöd
anslagna skogar. Vid den ytterligare undersökning härutinnan, som ännu
torde återstå, synes den sålunda redan verkställda utredningen blifva till
väsentlig hjälp och ledning.

Väl har i samband med de rättegångar, som å kronans vägnar utförts
beträffande yrkad återgång af skattemannarätten till rekognitionshemman
och lägenheter, å kollegii advokatfiskalskontor verkställts viss undersökning
rörande de under hfdelningen B upptagna egendomar. Den utredning rörande
rekognitionsskogarna, som sålunda åstadkommits, synes ej vara uttömmande
och torde i flera afseenden böra kompletteras. På sätt kollegium
särskildt framhållit i sitt den 7 april detta år afgifna underdåniga
utlåtande i fråga om uppgjordt förslag till öfverenskommelse mellan Stockholms
stad och kronan angående tillgodogörande af Storgysingen med
flera vattenfall i Dalälfven, har vid skattläggning af vissa utmed Dalälfven
befintliga rekognitionsskogar ansenliga sträckor dylik skogsmark alldeles
afglömts, till följd hvaraf dessa från skattläggning uteslutna marker såsom
saknande all jordeboksbeteckning ej vidare anträffas i gällande jordeböcker.
Enligt hvad byråchefen i landtmäteristyrelsen Eriksson meddelat undertecknad
Björkman lärer dylikt »förbiseende» rätt ofta hafva passerat
vid skattläggning af rekognitionsskogar landet rundt. En ingående undersökning
och revision af det särdeles rikhaltiga kartmaterialet å detta område
skulle helt säkert blotta många missförhållanden. Kollegium finner
det ingalunda vara otroligt, att lagfart kan hafva meddelats å dessa helt
bortslarfvade skogsområden, hvarigenom kronojord af högst betydande
värde kan komma att till följd af häfdelagens tillämpning för all framtid
afhändas kronan utan någon som helst ersättning till statsverket. Gifvetvis
höra, där bruken äro nedlagda, dylika ej skattesålda områden återfalla
till kronans fria disposition.

I fråga om de under afdelningen A berörda egendomar har den förberedande
undersökningen i viss mån slutförts. Sålunda har härstädes nu
upprättats specifik förteckning, upptagande de hemman och lägenheter,

Lagutskottets utlåtande Nr 52.

som till brukens drift och understöd blifvit af kronan från och med den
20 mars 1701, då ny skatteköpsordning infördes, under skattetitel upplåtna.
Denna förteckning, som likaledes torde komma att i vissa afseenden än
ytterligare kompletteras, upptager dylika egendomar till ett antal af omkring
800 hemman, mestadels brutna skattetal, samt ett icke ringa antal
lägenheter.

Endast ett fåtal af de å denna förteckning upptagna egendomar hafva
hittills varit föremål för undersökning inför domstol. Enligt uppgift från
kollegii advokatfiskalskontor har Svea hofrätts dom angående återgång af
skattemannarätten till 3/s mantal Rutvik nr 2 i Neder-Luleå socken af
Norrbottens län numera vunnit laga kraft. Något afgörande af högsta
domstolen har emellertid ännu ej af hörts beträffande dit fullföljda mål,
berörande egendom af nu ifrågavarande art.

Af det nu anförda torde framgå, hvilka slag af i motionen afsedda
fastigheter omförmälda hos kollegium pågående utredning omfattar.

Med afseende å den senare frågan torde böra särskildt meddelas att
kollegium beträffande förenämnda slag af fastigheter ähnu ej låtit anställa
någon allmän undersökning, i hvad mån häfd å dessa egendomar kan
hafva inträdt. Af den utredning i berörda hänseende, som för närvarande
äger rum på föranstaltande af vattenfallsstyrelsen beträffande mera betydande
vattenfall i Dalälfven med flera floder, har inhämtats, att, där lagfart
meddelats men häfd ännu ej inträdt, densamma merendels lärer inträda
inom den närmaste framtiden. Kollegium har anledning antaga att
i hufvudsak enahanda förhållande äger rum i fråga om de egendomar,
som tillhöra kollegii ämbetsförvaltning.

Såsom svar å sistberörda fråga får kollegium alltså för sin del framhålla,
att ett upphäfvande, såsom i motionen påyrkats, af lagen den 22
april 1881 om tjuguårig häfd enligt kollegii förmenande obestridligen
äger afgörande betydelse för kronans af utredningen beroende rätt inom
samtliga de egendomsgrupper här ofvan angifvits.

Stockholm den 5 maj 1911.

Underdånigst
GUSTAF MUNTHE.

A. Björkman.

Casten von Otter.

föredragande.

A. W. Dufva.

Gustaf Hedin.

Carl Lundin.»

Lagutskottets utlutande Kr 52. 9

I 1734 åt s lag bestämdes för ett särskildt fall viss preskriptionstid
för anställande af klander å jordafång, nämligen uti 11 kap. 8 § oiftermålsbalken
angående hustrus och hennes arfvingars rätt till återvinning
af henne tillhörig fastighet, som mannen utan hennes samtycke sålt.
Däremot innehöll samma lag icke något allmänt stadgande rörande
annan häfd å fast egendom än urminnes häfd. Då emellertid i detta ämne
osäkerhet i lagskipningen uppkom, i det man än med stöd af 5 kap. 8 §
jordabalken ansåg, att klander ej finge äga rum sedan, laga stånd åkommit
långet, än åter på grund af 10 kap. 1 § samma balk förmenade, att klandret
ej ^ vore till någon viss tid inskränkt, utfärdades kungl. förklaringen
den 14 maj 1805 angående lagens rätta förstånd och tillämpning i mål,
som röra klander å fast egendom, samt hvad ytterligare vid lagfarts beviljande
bör iakttagas.

Enligt denna, förklaring skulle en hvar, som ville anställa klander mot
. åtkomst till fastighet, vara skyldig att inom natt och år från den

tid, som i hvarje särskild händelse vore bestämd, eller enär sådan icke
tunnes utsatt, från den dag anledningen till slikt klander för rätter ägare
yppades och han kom i tillstånd att sin rätt bevaka och lagligen utföra,
genom uttagen stämning hos domaren ett sådant klander fullfölja. Därjämte
stadgades, att all på god tro vunnen och med verklig besittning
förenad åtkomst till jord å landet samt hus och tomt i staden af sådan
beskaffenhet, att därom mellan enskilda personer kunnat afhandlas, vare sig
genom arf, köp, pant, gåfva eller förlikning, därifrån egendom af fideikommissnatur
ej heller undantoges, hvilken icke blifvit i "behörig ordning
klandrad af den förmente ägaren eller innehafvaren, som egendomen afhänd
vore, i hans lifstid, ej heller af hans arfvingar eller rättsinnehafvare inom
20 år från iians dödsdag, skulle efter samma tids förlopp vara från allt
vidare åtal fri.

Att sisnämnda längre tid för häfd, 20 år från den förmente ägarens
död, ej kunde göras gällande, där rätte ägaren icke var en. enskild person,
är uppenbart. Detsamma torde vid sådant förhållande i allmänhet
hafva antagits vara förhållandet med den kortare tiden af natt och år
från det anledning till klander för rätt ägare yppades, ehuru därvid ej
uttalades, att fråga skulle vara om jord, hvarom'' enskilde emellan kunnat
afhandlas.

IlagLommittens förslag till jordabalk upptogs ej något stadgande om
beskaffenheten af den egendom, som kunde utgöra föremål för häfd.

Äldre lagberedningens förslag till jordabalk innehöll i 11 kap. bland
annat följande, väsentligen på 1805 års förutnämnda förklarins- b v o-fö a
stadganden om häfd: D

Bihang till Rikad. prof. 1.911. 7 Samt. 1 Afd. 49 Haft. *>

Utskottets

yttrande.

Lagutskottets utlåtande Kr 52.

»1 §. Besitter någon fast egendom, derå han sökt lagfart på grund af
laga fång, och will annan, som menar sig äga bättre rätt till egendomen,
det fång klandra, då ware denne skyldig att sitt klander instämma och,
efter ty i 8 kap. 12 § stadgadt är, i lagfartsprotokollet anteckna låta, inom
år och dag sedan han om den andras fång och sin bättre rätt kunskap
fick. War lagfart ej sökt då han den kunskap erhöll, eller wiser han, att
han warit ur stånd att klandret instämma, half ve lika tid dertill från den
dag lagfart söktes, eller han i det tillstånd kom, att han klandret instämma
kunde.° Ej skall dock häfd, som nu sagd är, gälla mot Kronan, allmänt
werk eller allmän inrättning, ej heller mot enskild person, som under
annans målsmanskap står.

2 §. Är någon i besittning af fast egendom, den han, genom laga
fång, på god tro åtkommit, och har ej den, som menar sig äga bättre rätt
till°egendomen, genom stämning hans fång klandrat, och sitt klander såsom
i 1 § sägs antekna låtit, inom tjugo år, då må ej, emot den häfd, klander
å fånget gälla, ändå att ej wisas kan, att den, som klandra will, rättigheten
dertilf försutit efter 1 §, eller efter annat stadgande, hwarigenom talan
inskränkes till wiss tid efter erhållen kunskap om anledning till klander.»

*5 §. Har någon, såsom ägare, varit i besittning af fast egendom eller
dermed ''förenad rättighet eller förmån, utan att den, som menar sig äga
bättre rätt dertill, genom stämning den besittning klandrat och sitt klander,
såsom i 1 § sägs, anteckna låtit, inom trettio år; då vare mot den häfd
allt klander ogildt.»

1 motiveringen till sitt förslag beträffande 1 § erinrade beredningen,
att något tvifvelsmål ej syntes böra äga rum därom, att den där ifrågavarande
häfden ej gällde mot andra än dem, hos hvilka en personlig kunskap
om det förhållande, som föranledde klander, kunde förutsättas, i förening
med den själfverksamhet, som för rättighetens tillbörliga bevakande
fordrades, och att denna häfd följaktligen ej kunde tillämpas mot kronan, allmänt
verk eller annan inrättning eller emot den, som stode under annans
målsmanskap. Till undanröjande af hvarje missförstånd ansag dock beredningen
ett uttryckligt förklarande härom erforderligt vid meddelande
af sitt stadgande angående den ettåriga häfden. 1 fråga åter om den af
beredningen föreslagna längre tids häfden, hvilken, enligt hvad beredningen
framhöll, var afsedd att få sin hufvudsakliga verkan, då bestämmelsen
om den kortare preskriptionstiden ej kunde tillämpas, ansåg däremot
beredningen icke lämpligt att göra undantag för något slag af egendom.
Denna häfdetid skulle alltså gälla äfven emot kronan, allmänt verk och
allmän inrättning.

I motiveringen till det af nya lagberedningen afgifna förslag, som

Lagutskottets utlåtande Nr 52.

ligger till grund för gällande 1881 års förordning angående 20-årig häfd,
anförde beredningen bland annat följande.

»Angående beskaffenheten af den egendom, som må utgöra föremål
för häfd, har beredningen lika litet som lagkommittén ansett någon särskild
föreskrift behöflig eller lämplig. Lagförslaget innehåller således icke
någon bestämmelse, som motsvarar det i 1805 års förklaring förekommande
stadgandet att endast egendom af den beskaffenhet, att därom emellan
enskilda personer kunnat afhandlas, Ange genom häfd försvaras. Den
af äldre lagberedningen, dock endast i fråga om den ettåriga, ej den
tjugu- eller trettio-åriga häfden, uppställda regeln att förstnämnda slags
häfd ej skulle gälla emot kronan, allmänt verk eller annan allmän inrättning,
har icke heller ansetts böra i förslaget upptagas. En dylik inskränkning
synes ej hvila på fullgiltig grund och bidrager endast att i viss
mån bibehålla det tillstånd af osäkerhet, som häfdeinstitutet åsyftar att
undanrödja. Den omständigheten att en egendom någon gång i tiden
blifvit afhänd kronan eller allmän inrättning kan naturligtvis icke vara
känd för den, som i god tro efter lång tids förlopp förvärfvar egendomen,
men möjligheten att vinna häfd skulle för all framtid vara betagen. Därest
gällande lags bestämmelser efterlefvas vid pröfning af sökt lagfart, synes
det emellertid osannolikt, att lagfart kan komma att beviljas å någon egendom
af nyssnämnda slag eller att, om genom något förbiseende lagfarten
skulle beviljas, detta förhållande icke genast skulle upptäckas af kronans
ombudsmän. Då, enligt den häfdelag beredningen föreslagit, erhållen lagfart
utgör ett hufvudvillkor för häfden, förefinnes således så mycket mindre
anledning att för ifrågavarande jordägare göra något undantag från allmänna
regeln som desse jämväl i öfrigt vanligen äro i tillfälle att öfver
sina egendomar hålla en lika, om ej mera verksam uppsikt än den, som
i allmänhet står den enskilde sakägaren till buds, i de händelser, hvilka
vanligast gifva anledning till häfdeinstitutets tillämpande.»

Lagberedningen har i sitt förslag till jordabalk med hänsyn till den
af beredningen förordade omläggningen af fastighetsböckerna och den därmed
afsedda specialiseringen af fastigheterna beredt vägen för en omläggning
af hittills gällande rättsgrundsatser äfven i fråga om häfd. I stället för
att grunda häfdeinstitutet på viss tids besittning såsom det primära har
sålunda beredningen låtit häfdens uppgift blifva att låta en i den nya
fastighetsboken verkställd inskrifning af lagfart efter tio år under vissa
villkor erhålla sådant vitsord, att den på denna, lagfart grundade äganderätt
ej kan angripas. Härmed har således beredningen tagit ett viktigt
steg mot fastighetsbokens absoluta vitsord för den redlige förvärfvaren. 1
enlighet härmed har beredningen också beträffande urminneshäfden ansett

O o

Lagutskottets utlåtande Nr 52.

det uteslutet att för framtiden tillerkänna densamma verkan i fråga om
en i boken upptagen sjanständig fastighet; och har häraf samt af beredningens
förslag i öfrigt följt, att beredningen ansett urminneshäfden såsom
rättsinstitut böra försvinna.

Af hvad ofvan anförts framgår, att man under förarbetena till 1881
års förordning om tjuguårig häfd icke ansåg skäl föreligga att i där afsedt
hänseende, ställa kronan förmånligare än den enskilde. Med hänsyn
till grunderna för och ändamålet med ifrågavarande institut fann man sig
ej kunna sluta till att en sådan privilegierad ställning för kronan vore
berättigad, utan likasom kronan och andra offentliga rättssubjekt i förekommande
fall finge njuta häfd till godo, så ansågs å andra sidan häfd
böra gälla äfven emot dem.

.Att ett upphäfvande, pa sätt motionären afser, definitivt eller endast
provisoriskt, af häfdens giltighet gent emot kronan icke skulle sakna betydelse
vare sig för kronan själf eller för de enskilda, som från kronan
härleda sin rätt, därom synes meningsskiljaktighet icke kunna råda. Genom
en dylik suspension i någon form, som finge verkan emot den, för
hvilken, efter det han i god tro förvärfvat och fatt lagfart å fast egendom,
häfdetiden börjat löpa, skulle bland annat möjlighet beredas för kammarkollegium
och de ofri ga myndigheter, som i detta afseende hafva att bevaka.
kronans rätt och föra dess talan, att fullfölja detta värf och de utredningar,
som därmed kunna vara förknippade, utan någon hänsyn till
löpande häfdetider och till de intressen för de enskilda, som däraf bero.

I fråga om den afgörande betydelsen af de af motionären ifrågasatta
åtgärder kan alltså utskottet instämma med kammarkollegium.

Enligt utskottets .uppfattning kan dock den utsikt till förvärf för kronan,
som därmed erbjuder sig, icke få vara afgörande för frågan om ett
sådant ingripande från kronans sida verkligen bör ske. Vill man nämligen
gifva ett tillfredsställande svar på denna fråga, lära äfven andra faktorer
förtjäna beaktande än hänsynen till den direkta ekonomiska vinst, som kronan
.skulle kunna draga af en sådan åtgärd. Sålunda lär böra tagas i beräkning
den osäkerhet, som däraf skulle vållas för alla de enskilda ägare
af fastigheter, hvarå lagfart, som i 1881 års förordning afses, första gången
efter den 1 januari 1882 beviljats — eller beträffande Indika sådan anteckning
skett i lagfartsprotokollet, som i 22 § lagfartsförordningen afses
senare än att häfd ännu kunat vinnas. Oberoende af den tid, då
fastigheten frångått kronan, skulle nämligen i så fall kronan kunna göra
sin rätt gällande. Konsekvenserna häraf, i den mån de kunna öfverblickas,
lära ej kunna undgå att drabba enskilda godtroende förvärfvare synnerli*

Lagutskottets utlåtande Nr 52.

gen hårdt, ojämnt och orättvist. Det synes utskottet som om faran häraf
och dess följder i olika riktningar från statens egen synpunkt skulle fullt
uppväga den förespeglade ekonomiska vinsten däraf.

Men äfven om man med hänsyn till det ändamål, som sålunda eftersträfvas,
finner åtgärder i dessa riktningar berättigade och lagstiftningsmaktens
handhafvare värdiga, synes det äfven kunna ifrågasättas, om desamma
skulle öfverensstämma med de principer, som i allmänhet böra
följas i fråga om införande af ny lagstiftning på detta område. Hittills i
sådant hänseende antagna grundsatser lära i allmänhet fordra, att dens
ställning, för hvilken viss tids häfd redan börjat löpa, ej försämras genom
ny lagstiftning på detta område. Gäller detta enskilde emellan, synes den
omständigheten, att det är ett kronans intresse, som kan stå på spel, lika
litet här som eljest i motsvarande fall, där civillagstiftningen berör något
kronans intresse, böra föranleda undantag.

Med denna utskottets uppfattning skulle det, om sådant af andra skäl
ansåges böra ske, låta sig förenas, att en lagstiftning i den riktning, här
är i fråga, gåfves afseende å fastigheter, hvarå lagfart ännu icke meddelats.
Med hänsyn till sådana fastigheter synes emellertid fullt tillräcklig
tid finnas för behörigt bevakande af kronans rätt, hvarför alltså en dylik
lagstiftning skäligen synes kunna antagas blifva overksam för vinnande af
motionärens syfte. Skulle särskilda åtgärder för ett mer effektivt fullföljande
af de utredningar, som erfordras för sådant ändamål likasom för
iakttagande i allmänhet af kronans rätt i de fall, där häfd ännu icke
vunnits, visa sig påkallade, lära dylika icke heller underlåtas. En anledning
till särskildt uppmärksammande af kronans intresse i detta afseende
synes bland annat föreligga i den af motionären omnämnda, till KungL
Maj:t den 9 november 1910 ingifna petitionen.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att ifrågavarande motion icke måtte föranleda någon
Riksdagens åtgärd.

Stockholm den 16 maj 1911.

På lagutskottets vägnar:
ERNST HÅKANSON.

Lagutblcottets utlåtande Nr 52.

Ees er va tio ner:

Herr Bergendahl, med hvilken herrar af Ekenstam, Petersson i Dänningelanda,
Olsson i Broberg och Berggren instämt, har anfört följande:

»På de skäl, som utskottet anfört, har jag lika med utskottet ansett
det icke tillrådligt att beträda den väg, motionären föreslagit, för häfdande
af kronans möjligen varande rätt till de slag af egendomar, hvilka
sammanfattats under benämningen »kronans jorddonationer till industrien»,
men med hänsyn till hvad kungl. kammarkollegium i afgifvet yttrande
anfört, finner jag det vara nödigt, att särskilda åtgärder vidtagas för bevakande
af kronans rätt i omförmälda afseendet.

Med anledning häraf och då tilläfventyrs Riksdagens medverkan till
sådana åtgärders vidtagande kan kräfvas, har jag ansett, att utskottet bort
.föreslå,

att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhåller,
det täcktes Kungl. Maj:t taga under öfvervägande hvilka
särskilda åtgärder behöfva vidtagas för att kronans rätt
till ifrågavarande slag af egendomar må skyndsammast
utredas och på ett verksamt sätt tillvaratagas samt, därest
Riksdagens medverkan därtill skulle erfordras, för Riksdagen
framlägga det förslag i sådant afseende, som af
förhållandena påkallas.»

Herr Gezelius har ansett, att sista stycket af utskottets motivering bort
■erhålla följande lydelse:

»Med denna utskottets -— — — för vinnande af motionärens syfte.

Hvad kammarkollegium i ämnet upplyst gifver emellertid vid handen,
att det sätt, hvarpå kronans eventuella rätt i afseende å fastigheter af
ifrågavarande art blifvit tillgodosedd, icke lämnar nödig trygghet för, att
denna rätt i hvarje särskildt fall blir med hänsyn till gällande häfdeförordning
å kronans vägnar behörigen bevakad.

På grund häraf lära särskilda åtgärder i syfte att kronans intresse i
berörda afseende bättre tillgodoses skyndsammast böra vidtagas. Sådana
torde emellertid kunna åstadkommas utan ändring af förenämnda förordning.
Och då de af kammarkollegium uppgifna förhållanden med afseende
å kronans rätt äro i omförmälda till Kungl. Maj:t ställda skrifvelse
bragta till Kungl. Maj:ts kännedom, är utskottet förvissadt, att åtgärder
skola vidtagas för ett fullt effektivt bevarande af kronans rätt uti ifrågavarande
hänseende utan vidare uttalande från Riksdagen.»

Lagutskottets utlåtande Nr 52.

Herrar Wiclén, Pettersson i Södertälje, Jansson i Edsbäcken, friherre
Beck-Friis, Forsberg och Olsson i See hafva anfört:

»Med afseende å omfattningen och betydelsen af de pågående utredningarna
angående kronans äganderätt till vissa slag af fast egendom, som
af kronan upplåtits till industriens understöd, samt angående möjligheten
att till kronan återvinna dylik egendom, synes det i hög grad angeläget,
om dessa utredningar skola leda till något praktiskt resultat, att åtgärder
i tid vidtagas, på det att under den tid, utredningen pågår, kronan icke
genom inträdande af häfd enligt förordningen den 22 april 1881 må gå förlustig
rätten till återvinning. Af kammarkollegii i lagutskottets betänkande
intagna yttrande framgår nämligen med all tydlighet, att en fara i nämnda
hänseende eljest föreligger.

Af de åtgärder, som härvid kunna komma i fråga, möta i främsta
rummet sådana anordningar, att kronan sättes i tillfälle att i erforderliga
fall i laga ordning bevaka sin talan. Sådana åtgärder torde icke heller
af Kung!. Maj:t underlåtas. Men det synes härvid äfven eventuellt böra
tagas under öfvervägande, huruvida — särskildt för det fall att åtgärder
af ofvanberörda slag skulle befinnas icke vara tillräckliga eller lämpligen
kunna användas — ett upphäfvande för någon tid, hvad angår kronan, af
det år 1881 införda häfdeinstitutet må vara erforderligt samt i sådant
fall under hvilka omständigheter och villkor ett sådant upphäfvande må
kunna äga rum.

På grund häraf hafva vi ansett, att utskottet bort hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Ivungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes taga under öfvervägande,
hvilka åtgärder, eventuellt inskränkning af häfdinstitutet,
enligt förordningen den 22 april 1881 må böra vidtagas,
för att icke genom inträdande af häfd enligt nyssnämnda
förordning kronans rätt till sådana fasta egendomar, som
i kammarkollegii ofvan åberopade yttrande afses, må gå
förlorad, samt, i den män Riksdagens medverkan erfordras,
för Riksdagen framlägga förslag i ämnet.»

Herr Lindhagen har anhållit få antecknadt, att han ej deltagit i behandlingen
af detta ärende inom utskottet.